Utbildningsmateriel gällande djursjukdomar som med lätthet sprider sig för användning vid husdjursutbildning

Transkript

1 1 Utbildningsmateriel gällande djursjukdomar som med lätthet sprider sig för användning vid husdjursutbildning Detta utbildningsmaterial, som är producerat vid enheten för djurens hälsa och välfärd vid Livsmedelssäkerhetsverket Evira, är avsett för framförallt husdjursutbildningen (svin, nöt, små idisslare och fjäderfä) vid olika läroinrättningar. Materialet kan även användas vid kurser för bland annat djurägare och intressegrupper. Utbildningsmaterialet består av fyra delar: Del I Djursjukdomar som med lätthet sprider sig och bekämpningen av dessa Del II Uppgifter gällande djursjukdomar som med lätthet sprider sig och bekämpningen av dessa Del III Exempel på djursjukdomar som med lätthet sprider sig IIIa Mul- och klövsjuka IIIb Svinpest IIIc Bluetongue eller blåtunga IIId Fågelinfluensa IIIe Newcastlesjuka För lyckad bekämpning av en djursjukdom som med lätthet sprider sig är det av största vikt att upptäcka sjukdomen redan på den första infekterade gården i Finland. Av den orsaken är det viktigt att djurägarna och de som sköter djuren kan identifiera symtomen på smittsamma djursjukdomar och att de förmår handla snabbt och korrekt vid sjukdomsmisstanke. Syftet med detta utbildningsmaterial är att förmedla kunskap om begreppet djursjukdomar som med lätthet sprider sig, deras betydelse, bekämpningsprinciperna och följderna av att en sådan sjukdom konstateras i Finland. I materialet presenteras även några smittsamma djursjukdomar som kan spridas till Finland och deras symtom. Allmänt om smittsamma djursjukdomar och bekämpningen av dem Husdjurens smittsamma sjukdomar kan medföra avsevärda förluster för enskilda gårdar och flera gårdar på grund av hämmad tillväxt, minskad produktion eller djurdöd. En del husdjurssjukdomar, till exempel salmonella, kan smitta från djur till människa. Vissa sjukdomar, som aldrig påträffats i Finland, kan medföra stora förluster för hela näringen om de når landet på grund av sjukdomsrelaterade inskränkningar i handeln med djur, kött och andra animaliska produkter. Risken för smittspridning till Finland är betydande då produktionsdjur, animaliska livsmedel och andra produkter transporteras över gränsen, speciellt då sjukdomsläget skiljer sig mellan länderna. I Finland kan smittan spridas från gård till gård via bland annat djurtransporter, fodertransporter och andra kontakter mellan gårdarna. I Finland har man ansett det nödvändigt att bekämpa vissa djursjukdomar lagstiftningsvägen på grund sjukdomarnas farlighet eller risken för förluster. Dessa sjukdomar kallas sjukdomar som skall bekämpas. De sjukdomar som skall bekämpas anges i jord- och skogsbruksministeriets veterinär- och livsmedelsavdelnings beslut om djursjukdomar som skall bekämpas och anmälan om djursjukdomar (1346/1995). I beslutet delas sjukdomarna in i sjukdomar som skall övervakas, farliga sjukdomar och sjukdomar som med lätthet sprider sig. Indelningen baserar sig på sjukdomarnas natur och betydelse. Till gruppen sjukdomar som skall övervakas hör bland annat

2 2 salmonella, till gruppen farliga sjukdomar bland annat rabies, BSE och mjältbrand och till gruppen sjukdomar som med lätthet sprider sig bland annat fågelinfluensa och bluetongue. Trots att alla djursjukdomar som skall bekämpas leder till myndighetsåtgärder på den gård där sjukdomen misstänks eller konstateras, behandlar detta utbildningsmaterial endast de sjukdomar som med lätthet sprider sig. Orsaken är att spridningen av dessa sjukdomar till Finland inte drabbar endast enskilda gårdar utan hela näringen. Djursjukdomar som med lätthet sprider sig I författningen gällande djursjukdomar avses med sjukdom som med lätthet sprider sig och skall bekämpas en sådan sjukdom som medför stor samhällsekonomisk skada eller förhindrar eller i avsevärd omfattning begränsar importen eller exporten av djur och animaliska produkter eller kan smitta från djur till människa och ge upphov till allvarlig sjukdom hos den smittade människan och som är mycket smittsam eller lätt sprider sig genom direkt eller indirekt kontakt (till exempel via animaliska produkter, insekter, redskap eller plagg). På nästa sida finns en tabell över djursjukdomar som med lätthet sprider sig. I tabellen anges även de djurslag hos vilka sjukdomarna förekommer och när de senast konstaterats i Finland. Framförallt bluetongue eller blåtunga, Newcastle-sjuka, fågelinfluensa, svinpest och mul- och klövsjuka är sjukdomar som förekommer i Europa eller i närområdena och som därför sannolikt sprids till Finland inom en snar framtid.

3 3 Tabell 1. Förekomsten i Finland av djursjukdomar som med lätthet sprider sig Djursjukdom Huvudsakligt djurslag Senast konstaterad Bluetongue (blåtunga) Idisslare Boskapspest Idisslare 1877 Koppor hos får och get Får, get Lumpy skin disease Nöt Peste des petits ruminants Får, get (PPR) Rift Valley fever Idisslare* Mul- och klövsjuka Klövdjur 1959 Elakartad lungsjuka hos nöt Nöt 1920 (CBPP) Vesikulär stomatit Idisslare, häst, svin* Afrikansk svinpest Svin Klassisk svinpest Svin 1917 Swine vesicular disease Svin (SVD) Fågelinfluensa (HPAI/H5N1) Fåglar* Newcastlesjuka Fåglar 2004 (fjäderfä) 2009 (vild duva) Hemorrhagisk septikemi hos Fiskar 2009 laxfiskar (VHS) Infectious haematopoietic Fiskar necrosis hos fisk (IHN) Infektiös laxanemi (ISA) Fiskar Afrikansk hästpest Klövdjur, kamel, hund Equine viral encephalomyelitis (WEE, EEE,VEE) Häst, fåglar *zoonos (sjukdom som kan smitta från djur till människa)

4 4 Myndighetsorganisation för bekämpning av djursjukdomar Den högsta ledningen och lagberedningen gällande bekämpning av djursjukdomar ankommer på jord- och skogsbruksministeriets livsmedels- och hälsoavdelning (MMMELO). Livsmedelssäkerhetsverket Evira styr och övervakar som centralförvaltningsmyndighet verkställandet och följandet av lagstiftningen gällande djursjukdomar och ansvarar för sjukdomsdiagnostiseringen och dess utveckling. För uppgifterna i anslutning till verkställandet av lagstiftningen ansvarar på regional nivå länsveterinärerna, på lokal nivå kommunalveterinärerna och vid slakterierna besiktningsveterinärerna. Vid import av djur från länder utanför EU ansvarar i huvudsak gränsveterinärerna för bekämpningen av djursjukdomar inom ramen för den veterinära gränskontrollen. Vid import av djur från EU-länderna ansvarar länsveterinärerna och kommunalveterinärerna för övervakningen. För bekämpning av djursjukdomar som med lätthet sprider sig har man i Finland skapat ett på frivillighet baserat beredskapsveterinärsystem till vilket länsveterinärerna har utsett cirka 80 veterinärer. Största delen av dessa veterinärer är kommunalveterinärer. Beredskapsveterinärerna får regelbunden utbildning i bekämpning av dessa sjukdomar. I en krissituation beordrar länsveterinärerna i första hand beredskapsveterinärerna att vidta åtgärder på de gårdar och i de områden där sjukdomen misstänks förekomma eller har konstaterats. Bekämpningsprinciperna Bekämpningen av djursjukdomar som med lätthet sprider sig bygger på systematisk beredskap. För beredskapen är det viktigt att känna till sjukdomens natur, hur den sprids och risken för att den sprids till Finland. Finlands beredskap styrs av internationella avtal och av EU:s och Finlands lagstiftning. Steg 1 - förebyggande Det första steget vid bekämpningen av en djursjukdom som med lätthet sprider sig är att försöka förhindra att den sprids sig till Finland. Via lagstiftningen kan man begränsa importen av djur och animaliska produkter genom att definiera villkor för djuren, de animaliska produkterna och sjukdomsläget i exportlandet. Sådana villkor är till exempel landets internationellt erkända sjukdomsfrihet och undersökningskrav gällande djuret, produkten och ursprungsgården. Import av djur eller till exempel köttprodukter från områden med förekomst av djursjukdomar som med lätthet sprider sig kan helt förbjudas. De lagstiftningsmässiga begränsningarna inom EU är dock så få att Finlands särställning som sjukdomsfritt land skulle äventyras om näringen inte tillämpade strängare regler ifråga om den inre marknaden än lagen stipulerar. Information om de i lagen stipulerade kraven gällande djurimport ges av regionförvaltningsverkens och Eviras tjänsteveterinärer. Information om näringens regler ges av Föreningen för bekämpning av djursjukdomar (ETT rf). Djurägarna är skyldiga att bekanta sig med bestämmelserna och anvisningarna och att följa dem. Djursjukdomar kan sprida sig till Finland även på annat sätt än med djur och animaliska produkter. Djurägaren eller djurskötaren kan sprida sjukdomsalstraren till gården om hon eller han har besökt en infekterad gård utomlands. Man bör undvika att gå in i ett djurstall med samma plagg eller skodon som man burit vid besök på en gård utomlands. Bastubad och 48 timmars karenstid är också effektiva åtgärder för förebyggande av smittspridning. Eventuella livsmedel som medförs från utlandet får inte ges som foder till djur. Till exempel svinpestviruset hålls virulent flera månader i köttprodukter. Livsmedelsrester får inte ges som foder till svin och idisslare.

5 5 Vilda fåglar kan bära Newcastlevirus och fågelinfluensavirus. Eftersom man inte kan begränsa inflygningen av vilda fåglar till Finland bör gårdarna sträva efter att förhindra kontakten mellan vilda fåglar och fjäderfän. Detta görs bland annat genom att skydda fodret och använda smittospärrar. I vissa europeiska länder förekommer svinpest i vildsvinsstammarna. I dessa länder bör kontakten mellan vildsvin och tamsvin förhindras. Svinpest har inte konstaterats hos vildsvin i Finland eller i närområdena. En stor utmaning vid den förebyggande bekämpningen av djursjukdomar utgörs av de sjukdomar som sprids via så kallade vektorer, till exempel bluetongue som sprids via ett svidknott. Våra möjligheter att förhindra sjukdomsspridning via insekter är nästan obefintliga. Svidknotten kan spridas tiotals kilometer med vinden och luftströmmarna. På grund av insekternas ringa storlek är det svårt att hindra dem från komma in i djurstallarna. Djuren kan i vissa fall vaccineras i förebyggande syfte. Vaccinering kan bli aktuell om till exempel bluetongue uppträder i närheten av Finlands gränser och sjukdomen hotar att spridas till Finland. Veterinärmyndigheterna förbereder sig på djursjukdomar som med lätthet sprider sig genom att utarbeta beredskapsplaner och förfaringsanvisningar. Myndigheterna arrangerar även utbildning och övningar och upprätthåller beredskap för undersökning av misstänkta fall. Steg 2 tidigt konstaterande av sjukdomen Om sjukdomen har nått Finland är det viktigt att upptäcka den innan den hunnit sprida sig till flera gårdar. Uppföljningen av djursjukdomar som med lätthet sprider sig bygger på tidig upptäckt av kliniskt sjuka djur samt djurägarnas och veterinärernas anmälningsplikt. För att säkerställa upptäckten av djursjukdomar som med lätthet sprider sig bör veterinärerna och djurägarna kunna identifiera symptomen. Misstanken skall genast anmälas - av djurägaren till en veterinär och av veterinären till kommunalveterinären eller länsveterinären. Alla anmälningar utreds och vid behov tar man prov för diagnostisering. I regionförvaltningsverkens lager finns provtagningsutrustning för snabb utredning av misstänkta fall. De preliminära provsvaren fås i allmänhet inom några dagar, men verifieringen kräver ibland att proverna skickas utomlands till så kallade referenslaboratorier. Spridningen till Finland av följande djursjukdomar som med lätthet sprider sig övervakas genom särskilda kontrollprogram: fågelinfluensa, Newcastlesjuka, bluetongue, klassisk svinpest, swine vesicular disease (SVD), hemorrhagisk septikemi hos laxfiskar (VHS) och infectious haematopoietic necrosis hos fisk (IHN). Övervakningen kan fokuseras på riskgrupper enligt geografiskt läge, djurens ursprung eller produktionsinriktningen eller bygga på slumpurval, alltså lottning av djuren. Evira publiceras resultaten från kontrollprogrammen varje år. Steg 3 snabba och riktiga åtgärder för eliminering av sjukdomshärdarna Om man i Finland konstaterat en djursjukdom som med lätthet sprider sig eller om det finns starka skäl att misstänka att sjukdomen förekommer skall veterinärmyndigheterna vidta omedelbara åtgärder för att eliminera sjukdomen. För de mest sannolika sjukdomarna har Evira utarbetat nationella beredskapsplaner och anvisningar för veterinärmyndigheterna. Därtill har länsveterinärerna utarbetat

6 6 regionala anvisningar. Planerna, som omfattar hela bekämpningskedjan från upptäckt till eliminering av sjukdomen, ger veterinärkåren detaljerade anvisningar om bland annat avlivning, destruering, gårdsdesinficering, myndighetssamarbete och kommunikation. Beredskapsplanerna och anvisningarna uppdateras regelbundet. Myndigheterna testar beredskapsplanernas och anvisningarnas funktionalitet genom olika praktiska övningar. För gårdar på vilka konstaterats en sådan djursjukdom utfärdas begränsningar eller förbud gällande djurtransporter, personbesök och/eller förflyttning av produkter, apparater och utrustning. Syftet med begränsningarna är att förhindra att sjukdomen sprids utanför gården. I allmänhet leder konstaterandet av en djursjukdom som med lätthet sprider sig till att gårdens djur avlivas och destrueras. Djurens värde uppskattas före avlivningen. Efter att djuren destruerats töms och desinficeras gården. Spillning och annat smittfarligt material behandlas och destrueras. Länsveterinären vidtar åtgärder enligt Eviras anvisningar. Länsveterinären kan vid behov anlita privata företag för åtgärderna. Myndigheterna ansvarar för åtgärdskostnaderna. Djurägaren har rätt till ersättning för de avlivade djuren och den destruerade egendomen och i vissa fall för förlorad inkomst. Steg 4 förhindrande av sjukdomsspridning Parallellt med elimineringsåtgärderna på den infekterade gården försöker myndigheterna fastställa sjukdomens ursprung och vart den har kunnat spridas innan den upptäcktes på gården. Den infekterade gårdens alla kontaktgårdar undersöks med avseende på sjukdomen. Även kontaktgårdarna kan beläggas med restriktioner medan undersökningen pågår. Runt den infekterade gården upprättas skydds- och övervakningszoner i enlighet med jord- och skogsbruksministeriets förordning. Vid till exempel svinpest har övervakningszonen, i vilken skyddszonen ingår, en radie om minst 10 kilometer och vid bluetongue är övervakningszonens radie överallt 150 kilometer räknat från den infekterade gården. Djuren inom zonen undersöks och inom zonen kan, beroende på sjukdomen, införas begränsningar eller förbud gällande till exempel transport av djur eller animalier. Syftet med åtgärderna är att förhindra spridning av sjukdomen, men begränsningarna kan försvåra husdjursnäringen. Zonerna kan inte upplösas förrän sjukdomen och spridningsrisken med säkerhet är eliminerade, vilket räcker minst några månader då det handlar om en infekterad gård. Vid vissa sjukdomar kan spridningen i princip förhindras genom vaccinering av djuren enligt separat förordning från jord- och skogsbruksministeriet. Vaccinering görs endast om det är absolut nödvändigt eftersom den i allmänhet fördröjer återuppnåendet av status som sjukdomsfritt land. Vaccinering kan även försvåra upptäckten av nya sjukdomsfall under en epidemi. Steg 5 bedömning och uppdatering av beredskapsplanerna Efter varje sjukdomsmisstanke och sjukdomskonstaterande skall djurägarna, myndigheterna och intressegrupperna analysera de åtgärder som vidtagits för att bekämpa sjukdomen och bedöma hur väl åtgärderna har lyckats. Bedömningsresultaten används för uppdatering av beredskapsplanerna och för utbildningsändamål.

7 7 Utmaningar Motiveringen av djurägare, intressegrupper och veterinärer att lära sig identifiera de djursjukdomar som med lätthet sprider sig innebär en utmaning eftersom dessa sjukdomar är sällsynta i Finland. Regelbunden utbildning erbjuds endast tjänsteveterinärerna. Även djurägarna borde fortlöpande informeras om sjukdomarna. Med tanke på utredningen av ursprung och förflyttningar är det av största vikt att förordningarna om registrering och märkning av djur följs. Om djurets ursprung och flyttningshistoria inte kan fastställas snabbt och tillförlitligt ges sjukdomen möjlighet att sprida sig till ett större område än om uppgifterna finns tillgängliga redan vid det första gårdsbesöket. Om djurägaren inte har följt gällande förordningar kan hon eller han nekas ersättning helt eller delvis. Elimineringen av en sjukdomsalstrare kan fördröjas av att djurstallet är i dåligt skick eller är svårt att rengöra och desinficera. Återbesättningen av gårdar som är svåra att desinficera räcker längre än av gårdar som går lätt att desinficera. Detta kan fördröja produktionsstarten efter bekämpningsåtgärderna. Djurtrafiken är livlig vid stora husdjursenheter. Om förebyggandet av smittsamma sjukdomar inte beaktas vid djurtrafiken kan införandet av ett enda infekterat djur kontaminera gårdens hela produktionskedja. Man bör undvika flyttning av djur mellan olika stallar tills djurens hälsotillstånd är fastställt. Lagstiftning Detta utbildningspaket är baserat på den lagstiftning som gällde vid utarbetandet. Gällande lagstiftning kan läsas via bland annat jord- och skogsbruksministeriets webbsidor och på webbadressen Lagen om djursjukdomar 55/80 inklusive ändringar Förordningen om djursjukdomar 601/80 inklusive ändringar Lagen om bekämpande av djursjukdomar som med lätthet sprider sig 488/1960, ändring 304/2006 Förordningen om bekämpning av djursjukdomar vid djurtransporter 1363/1994 Länkar: Livsmedelssäkerhetsverket: Jord- och skogsbruksministeriet: Föreningen för bekämpning av djursjukdomar ETT rf: Food and Agriculture organization of United Nations (FAO): World organisation of animal health (OIE): (kartor över sjukdomsspridningen i olika länder) Epiwebb: (information, bilder och uppgifter på svenska)