Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET C-UPPSATS Institutionen för Lingvistik HT 2002 Åke Viberg Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv Camilla Jysky

2 Innehåll 1. Inledning Syfte Metod Relevansteorin Kommunikation The Code Model of Communication The Inferential Model of Communication Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen Relevans och kommunikation Ironi ett pragmatiskt fenomen Troper Ironi enligt Sperber och Wilson Ironi och Use Mention-skillnaden Revidering av teorin om ironi Relevanta förändringar av teorin The Pretense Theory of Irony Analys av ironi i ett utvalt material Det ironiska med skivbutiksbiträden Den andra ståndpunkten Ironi i det politiska rummet Our Long National Nightmare ur Clark och Gerrigs perspektiv Doing the Dew Clark och Gerrig om Mountain Dew-artikeln Diskussion Referenser Appendix

3 1. Inledning Med anledning av den allt större och uppmärksammade plats som ironi upptar i vårat samhälle, i allt från cd-skivor, böcker och tidskrifter till tv, film, teater och radio, kändes det angeläget för mig att undersöka detta fenomen närmare. Uttryck som den ironiska generationen (eller generation X med en lite vidare term) har blivit så integrerat i det kollektiva medvetandet att de flesta knappt reagerar längre inför det. Var detta uppsving för ironi har sina rötter (i den värld som i eskalerande tempo rusar mot det oundvikliga; den dystopi som många tror sig ana runt hörnet, skulle vara att typiskt generation X-svar, som taget ur en Douglas Coupland roman) är en fråga av alltför stor filosofisk vidd för att behandlas i denna uppsats, utan här ligger fokus istället på vad ironi egentligen kan sägas vara. Hur känns ironi igen? Vad är syftet med ironi? 1.1. Syfte Irony [Greek eironia, from eiron dissembler ]: the use of words to express something other than and especially the opposite of the literal meaning (Encyclopaedia Britannica) Mitt syfte är helt enkelt att ta reda på om denna definition av ironi håller eller om det finns alternativa synsätt, och i sådana fall vad säger dessa? 1.2. Metod För att begränsa uppgiften något ska jag undersöka ironi utifrån ett rent lingvistiskt perspektiv, det vill säga titta på ironi som det pragmatiska fenomen det faktiskt är. En teoretisk bakgrund bestående utav en av de mest uppmärksammade teorierna på senare år om mänsklig kommunikation och kognition, Relevansteorin av Sperber och Wilson, kommer att presenteras för att så småningom övergå i en jämförelse av två olika synsätt på det pragmatiska fenomenet ironi. Dessa representeras av två skilda teorier: The Mention Theory of Irony (Sperber och Wilson) och The Pretense Theory of Irony (Clark och Gerrig). Vidare kommer en analys av ironi att göras med hjälp av material taget ur tidningen The Onion, en tidskrift som med humorns hjälp manifesterat genom ironi och satir belyser både aktuella händelser i världssamhället och mer lokala och nationella händelser specifika för USA, i och med att tidningen är amerikansk. Nämnas bör att även om de flesta artiklarna i tidningen har viss verklighetsanknytning så är de till sin natur fiktiva. The Onion förmedlar samhällskritik på ett humoristiskt sätt, med andra ord; det krävs lite läsande mellan raderna för att greppa det underliggande budskapet. Vilket är en egenskap som även kännetecknar ironi. Analysen kommer att göras utifrån de två teorierna om ironi som tidigare redovisats. Slutligen kommer en diskussion om resultaten av analysen att presenteras, eventuellt tillsammans med några egna tankar om vad som därmed konstaterats om ironi. 2

4 2. Relevansteorin I denna uppsats där ironi är det som står i fokus och under utredning skall vi börja med att närmare granska den teori som haft stor (kanske till och med störst) genomslagskraft inom området mänsklig kommunikation och kognition på senare tid: Sperber och Wilsons relevansteori. Denna teori bygger på antagandet att mänskliga kognitiva processer är inställda på att uppnå största möjliga kognitiva effekt till minsta möjliga ansträngning. Detta innebär att i mån ovan nämnda antagande skall realiseras måste individen fokusera sin uppmärksamhet på den mest relevanta informationen i en kontext. En viktig del i den kommunikativa processen innebär att fånga en annan individs uppmärksamhet, och detta i sig signalerar att det som kommuniceras är relevant. Varför annars ödsla tid på överföring av information från individ A till individ B? Sperber och Wilsons teori mynnar ut i att information som kommuniceras alltid kommer med en garanti på relevans. Denna kallar de the Communicative Principle of Relevance (tidigare endast Principle of Relevance). Det är denna relevansprincip som fastslår intentionen bakom en handling eller ett yttrande som står i tur att tolkas av en mottagare/åhörare. Med denna korta introduktion till det som komma skall är vi redo att som första steg granska några teorier om kommunikation, eftersom det är fundamentet i denna uppsats både på ett tidigt stadium och senare när det pragmatiska fenomenet ironi kommer att diskuteras Kommunikation Att delta i ett samtal; att kasta en arg blick; att peka i en bestämd riktning, allt detta är kommunikation individer emellan. Den spontana tanken att kommunikation är detsamma som muntlig kommunikation är i sig inte felaktig, men denna definition är av en alltför snäv natur. Kommunikation är en nyanserad process, det vill säga överföringen av tankar, känslor och dylikt sker inte endast på muntlig väg utan har fler komplexa tillvägagångssätt till sitt förfogande. Kommunikationsprocessen (oavsett vilken slags kommunikation det rör sig om) kan struktureras upp i två informationsbehandlande verktyg (Sperber och Wilson 1986/1995). Dessa verktyg står i förhållande till varandra på så sätt att ett av verktygen modifierar det andra verktygets fysiska omgivning (miljö) vilket resulterar i att det andra verktyget konstruerar representationer likvärdiga dem som redan är lagrade i det första verktyget. För att illustrera detta kan vi använda muntlig kommunikation som exempel (här i egenskap av verktyg I) som via talaren förändrar åhörarens akustiska miljö vilket leder till att åhörarens mottagarens tankar reflekterar tankarna hos talaren. Detta leder oss till de två stora frågorna vid studiet av kommunikation: vad är det som kommuniceras och hur går kommunikation till? I ett försök att svara på dessa frågor kommer två modeller av kommunikation att undersökas lite närmare: the Code Model och the Inferential Model (of communication) The Code Model of Communication Detta är den gamla modellen av kommunikation, den modell som ända sedan antikens dagar legat till grund för alla slags kommunikationsteorier. Enligt denna modell uppnås kommunikation genom att koda respektive avkoda meddelanden. Enligt Sperber och Wilsons terminologi är kod ett system som parar ihop meddelanden 1 med signaler 2 vilket leder till att 1 Meddelande: intern representation hos de kommunicerande verktygen. 3

5 två informationsbehandlande verktyg, organismer eller maskiner, kan kommunicera med varandra. Följande diagram av Shannon och Weaver (1949) visar hur kommunikation kan uppnås genom användning av en kod: Figur 1. Kommunikation genom användning av kod (Sperber och Wilson 1995) Diagrammet visar hur ett meddelande som kommer från en informationskälla kan kopieras vid en destination via en kommunikationsprocess. Med denna modell som förebild har Sperber och Wilson gjort ett diagram som de, med viss reservation, föreslår skulle kunna appliceras på mänsklig verbal kommunikation: Figur 2. Sperber och Wilsons modell av mänsklig verbal kommunikation (Sperber och Wilson 1995) I detta diagram motsvaras källa och destination av centrala tankeprocesser, kodning och avkodning har ersatts av lingvistiska färdigheter, meddelandet motsvaras av en tanke och kanalen är luften vi andas som bär fram den akustiska signalen. Sperber och Wilson framhåller starkt att kodmodellen av verbal kommunikation är en hypotes och ej fakta, något som de menar är lätt att förbise i den västerländska kulturen där kodning av tankar till ljud utgör fundamentet i synen på (lingvistisk) kommunikation. En förgrening från kodmodellen är den semiotiska synen på kommunikation. Denna syn, med Saussure i spetsen, hävdade att kommunikation endast är möjligt tack vare existensen av en underliggande kod. Där det finns kommunikation finns det även ett underliggande system av tecken (det vill säga en kod). Detta representerades enligt Saussures terminologi av signifié (signified, Sv: det betecknade) och signifiant (signifier, Sv: det betecknande). 2 Signal: modifiering av den externa miljön som produceras av ett verktyg och känns igen av ett annat. 4

6 Language is a system of signs that express ideas, and is therefore comparable to a system of writing, the alphabet of deaf-mutes, symbolic rites, polite formulas, military signals, etc. But it is the most important of all these systems. A science that studies the life of signs within society is conceivable I shall call it semiology. (Saussure 1974: 16) Enligt Sperber och Wilson är dock semiotikens (semiologins) glansdagar förbi och detta utan att ha nått de resultat man hoppats på. Semiotikens utvidgning av kodmodellen för verbal kommunikation till att gälla alla former av kommunikation (gester, riter, troper etc.) lyckades aldrig producera/upptäcka de semiotiska lagar som skulle ha gagnat den lingvistiska teorin. Antagandet att alla teckensystem skulle ha likartade strukturella egenskaper visade sig med tiden alltmer ohållbart och med denna primära tes punkterad falnade glöden för semiotiken relativt snabbt The Inferential Model of Communication Denna till kodmodellen alternativa kommunikationsmodell för fram att kommunikation är resultatet av produktion och tolkning av bevis. Det vill säga talaren förser åhöraren med bevis för dennes intentioner samtidigt som åhöraren infererar vad dessa intentioner är med utgångspunkt i de framlagda bevisen. Sperber och Wilson har använt sig av Paul Grices analys av kommunikation såsom den framställdes i hans artikel Meaning från 1957 och vidareutvecklat hans idéer till en helt ny teori om kommunikation: den inferentiella kommunikationsmodellen (the inferential model of communication). Grices teori om vad det innebär för en individ S att mena något med ett yttrande 3 x formulerade han på följande vis: [S] meant something by x is (roughly) equivalent to [S] intended the utterance of x to produce some effect in an audience by means of the recognition of this intention (Grice 1957/ 1971: 58) De två nyckelorden i Grices teori är avsikt (intention) och inferens (inference). Detta betyder, som påpekats ovan, att själva kommunicerandet går till så att åhöraren infererar talarens avsikt med sitt yttrande utifrån de bevis som talaren tillhandahåller för att underlätta tolkningsprocessen. Av detta följer att framgångsrik kommunikation ej är liktydigt med att åhöraren känner igen den rent lingvistiska betydelsen i ett yttrande, utan istället ligger framgången i huruvida åhöraren dragit de korrekta slutledningarna om talarens avsikt (betydelsen som talaren lagt i yttrandet) med det sagda och därmed förstått talarens budskap. Sperber och Wilsons slutgiltiga analys av de båda kommunikationsmodellerna är att den ena ej utesluter den andra, med andra ord; kommunikation är en process där bägge modellerna kan kombineras med syftet att nå framgång i kommunikativa situationer av hög komplexitet. Detta återkommer vi till lite längre fram, närmast följer en något mer ingående titt på Grices senare teorier. 3 Yttrande skall här förstås som något gällandes alla typer av kommunikativt beteende, ej endast lingvistiska yttranden. 5

7 Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer En utveckling av Grices idéer från 1957 års Meaning och sålunda ett nytt försök att förklara mänsklig kommunikation finner vi i Grices William James Lectures (1975). Det är här Grice presenterar sin syn på kommunikationsprocessen som en process styrd av det han benämner samarbetsprincipen (co-operative principle) samt de fyra konversationsmaximerna (maxims of conversation). Vad betyder detta? Enligt Grice handlar samarbetsprincipen om hur deltagare i en konversation, medaktörer i en kommunikativ situation, anpassar sig/sitt beteende efter vissa generella krav som situationen uppställer. Utifrån kunskap om dessa krav, den aktuella kontexten och observation av den talandes beteende skall det gå att dra slutledningar om talarens specifika informativa avsikt. I Grices egna ord: our talk exchanges are characteristically, to some degree at least, co-operative efforts; and each participant recognizes in them, to some extent, a common purpose (Grice 1975: 45) Vidare utvecklar Grice samarbetsprincipen i nio maximer klassificerade i fyra kategorier: Maxims of Quantity (Kvantitetsmaximen) 1. Se till att ditt bidrag är precis så informativt som sammanhanget kräver. 2. Säg inte mer än vad som är nödvändigt. Maxims of Quality (Kvalitetsmaximen) Supermaxim: Tala sanning. 1. Säg inget du tror är falskt 2. Säg inget du saknar täckning eller tillräckliga bevis för. Maxims of Relation (Relevansmaximen) Var relevant. Maxims of Manner (Sättsmaximen) Supermaxim: Var tydlig. 1. Undvik oklara och dunkla uttalanden. 2. Undvik tvetydighet. 3. Var kortfattad, undvik långrandighet. 4. Var metodisk. Med hjälp av dessa generella krav på den verbala kommunikationen förklarar Grice hur en ofullständig och tvetydig tanke som uttrycks genom ett yttrande av en mening ändock kan uppfattas som en fullständig och otvetydig tanke. Detta på grund av att åhöraren i enlighet med samarbetsprincipen och konversationsmaximerna kan eliminera de tankar som är inkompatibla med antagandet att talaren följer reglerna för samtalet, det vill säga samarbetsprincipen och maximerna. Efter denna gallring av möjliga tankar återstår till sist en enda vilket leder åhöraren till att inferera att detta är tanken som talaren vill förmedla. Tack vare maximerna och de inferenser de ger upphov till är det möjligt att förmedla en otvetydig tanke via ett tvetydigt yttrande. Det är naturligtvis möjligt, och förekommande, att deltagare i ett samtal bryter mot Grices maximer, något som försvårar det samarbete Grice byggt upp samtalet kring. Enligt Grice finns det fyra sätt på vilka brott mot maximerna kan begås: överträdelse ( violation ): brott mot maximen begås i hemlighet, exempelvis genom att ljuga; avbrytande ( opt out ): brottet ligger i att ena parten delvis avbryter det konversationella 6

8 samarbetet på ett öppet sätt, exempelvis genom att inte svara på en fråga med hänvisning till sekretess; kollision ( clash ): uppkommer när två maximers krav råkar i konflikt med varandra, resultatet blir att man prioriterar den ena och bryter den andra; hån ( flouting ): ett öppet brott mot maximen för att uppnå en speciell lingvistisk effekt (Dahllöf 1999: 159). Detta leder till att mottagaren måste göra en omtolkning av situationen och hitta en djupare meningsnivå där brottet kan tydas som ett indirekt sätt att följa maximerna (här återfinns troper, något som vi återkommer till lite längre fram). Grice visar även hur åhörare, i fall där brott mot samarbetsprincipen och maximerna föreligger, förväntas göra ytterligare fler antaganden tills att brottet ej längre utgör ett hinder för förståelsen av det talaren försöker kommunicera. Exempel: (Sperber och Wilson 1995: 34 35) Peter: Do you want some coffee? Mary: Coffee would keep me awake. Om detta meningsutbyte sker under förutsättningar som föranleder Peter att ej ha några skäl att tro att Mary inte vill vara vaken så kan han ej med säkerhet utläsa ett svar från Mary på hans fråga. Relevansen i Marys yttrande är inte tydlig för Peter. För att komma runt detta problem (eliminera maximbrottet) måste Peter resonera på ett annat sätt, göra ytterligare antaganden om Mary och hennes yttrande, och till sist dra den korrekta slutledningen som i detta fall är att Mary ej vill ha kaffe. Grice kallar dessa extra antaganden och slutsatser som används i syfte att bevara användningen av samarbetsprincipen och maximerna för implikaturer (implicatures). Implikaturerna är outtalade antaganden som förklarar yttrandens utformning med tanke på maximerna om kvantitet, kvalitet, relation och sätt. Metaforen stå skrivet mellan raderna illustrerar implikaturernas outtalade natur väl (Dahllöf 1999: 159). Diskussionen om implikaturer kan utvecklas vidare men i denna uppsats slutar den här Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen Sperber och Wilson modifierar den inferentiella kommunikationsmodellen ytterligare för att komma närmare ett svar på vad kommunikation egentligen är. Det nya är tillägget av ostension till den äldre modellen. Ostension, eller ostensivt beteende, innebär att man aktivt visar genom sitt beteende att man har en intention att klargöra specifika antaganden för någon. Ett ostensivt beteende innebär således två lager av information; ett grundläggande lager om i princip vad som helst, samt ett andra lager som innehåller informationen att det första informationslagret avsiktligt har klargjorts. Exempel på ostensivt beteende kan vara att säga det här är en bil och samtidigt peka på en bil men det kan även vara, enligt Sperber och Wilson, mänsklig avsiktlig kommunikation. Vidare anser Sperber och Wilson att ostension alltid åtföljs av en garanti för relevans. Detta eftersom människan automatiskt ägnar sin uppmärksamhet åt det som är av störst relevans för henne/honom. Denna relevansprincip (communicative principle of relevance) är vad som klargör intentionen bakom någons ostensiva beteende. Det är viktigt för en åhörare att uppfatta intentionen bakom det ostensiva beteendet på grund av att det är här den relevanta informationen återfinns. Anledningen bakom Sperber och Wilsons sammanslagning av inferentiell och ostensiv kommunikation till en enda process är att de anser de båda vara en och samma process sedd från två olika vinklar; talarens vinkel som innefattar ostension och åhörarens vinkel som innefattar inferens. 7

9 Ostensive-inferential communication consists in making manifest to an audience one s intention to make manifest a basic layer of information (Sperber och Wilson 1995:54). Innan vi övergår till att utreda Sperber och Wilsons relevansteori ytterligare kan vi sammanfatta deras syn på vad kommunikation är och hur människor kommunicerar med varandra: det finns enligt Sperber och Wilson två, ganska olika, kommunikationslägen (modes of communication) kodad kommunikation och ostensiv-inferentiell kommunikation. Med denna grund att stå på är det dags att rikta vår uppmärksamhet mot själva kärnan i Sperber och Wilsons teori om kommunikation: relevansteorin Relevans och kommunikation Som tidigare påpekats är huvudtesen i Sperber och Wilsons relevansteori att all kommunicerad information kommer med en garanti på relevans. De menar att utifrån deras communicative principle of relevance kan mänsklig kommunikation förklaras till stor del. En nödvändig fråga som väcks till liv i sken av detta är: vad är det som gör ett yttrande relevant för en individ? Sperber och Wilson anser att tolkning av ett yttrande tar plats inom ramen för en individs kognitiva miljö, det vill säga inom ramen av den uppsättning fakta som utgör individens uppfattning om sig själv och världen runt omkring honom (den faktabas som är tillgänglig för honom). Den totala kognitiva miljön hos en person är en funktion av individens fysiska miljö samt hans/hennes kognitiva förmågor. Detta implicerar följaktligen att det är med hjälp av tidigare gjorda tolkningar som individen tolkar ny information. Den kunskap individen redan besitter assisterar således vid inlärning av ny kunskap. För att ett yttrande skall vara relevant för en individ måste det ha kontextuell effekt i en given kontext. Saknas kontextuell effekt i en viss kontext saknas även relevans i yttrandet för den berörda individen. Kontextuella effekter skapas av mentala processer som i sig innebär en ansträngning, en kostnad i form av använd energi. Exempel på kontextuella effekter är kontextuella implikationer, motsägelser och förstärkning av antaganden. Avsaknad av kontextuell effekt, och därmed relevans, kan manifesteras genom flera egenskaper hos ett yttrande: yttrandet tillför ny information som dock ej kan länkas till information redan närvarande i en kontext (vilket gör yttrandet irrelevant); yttrandet tillför ingen ny information i en kontext (klassas då som irrelevant), och till sist: yttrandet är oförenligt med kontexten och bearbetning av det skulle inte leda till förändring av denna (återigen tecken på irrelevans). För att illustrera det som här sagts på ett tydligare sätt kan vi följa Sperber och Wilsons princip och beskriva det på följande vis: om man tar ett specifikt antagande C och lägger till ett godtyckligt antagande P, finns det ej några skäl att tro att P skulle vara relevant i kontext C, det vill säga ha någon kontextuell effekt i denna. Säg att antagande C är det som du som läsare av denna uppsats tänker på just nu (förhoppningsvis något om relevans och kontext), då skulle ett inlägg som det är soligt och 25 grader varmt i Key West idag verka irrelevant från din synvinkel. Inlägget är helt enkelt orelaterat till antagande C, och alla egenskaper som redogjorts ovan med hänvisning till irrelevans går att applicera på detta (Sperber och Wilson 1995: 120). I sina strävanden att göra relevans till ett teoretiskt koncept användbart i studiet av kommunikation och kognition, har Sperber och Wilson utarbetat en definition av nödvändiga och tillräckliga villkor för relevans som lyder: 8

10 Relevance Extent condition 1: an assumption is relevant in a context to the extent that its contextual effects in this context are large. Extent condition 2: an assumption is relevant in a context to the extent that the effort required to process it in this context is small. I denna definition framgår även den ekonomiska aspekten av mänskliga kognitiva processer, det vill säga strävan att uppnå största möjliga kognitiva effekt till priset av minsta möjliga ansträngning vid bearbetning av ett material. Sperber och Wilson utvecklar sin teori vidare, utifrån ovan givna definition, genom att klargöra hur förhållandet mellan relevans och individ ser ut; för att ett antagande ska vara relevant för en individ måste de kontextuella effekterna som uppnås vid optimala förutsättningar för bearbetning (när balans mellan ansträngning och effekt råder) vara betydande. Vidare måste ansträngningen som krävs för att behandla antagandet vara liten för att det ska räknas som relevant för individen (som påpekats ovan). Sperber och Wilson undersöker även hur relevant information kommuniceras människor emellan och kommer fram till att den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen är den modell som står sig bäst i den mån relevans kan garanteras i överförd information. De menar att i och med att en talare producerar ostensiv stimulus för att fånga en åhörares uppmärksamhet, måste talaren veta att den information han/hon vill förmedla är av relevans för åhöraren. Detta är den garanti för relevans som ostensiv-inferentiell kommunikation innebär. Relevansprincipen (the communicative principle of relevance) formuleras på följande sätt av Sperber och Wilson: every act of ostensive communication communicates a presumption of its own optimal relevance Sperber och Wilson utvecklar resonemanget kring relevansprincipen genom att fastslå följande: principen gäller endast ostensiv kommunikation, ej vanlig kodad information; relevansprincipen säger att en talare har för avsikt att få en mottagare att tro att denne producerar optimalt relevant stimuli, dock ej att en talare nödvändigtvis alltid gör detta; ett yttrande som uppfattas som relevant av en talare behöver ej uppfattas som relevant av en mottagare, uppmärksammas bör dock att antagandet om relevans innefattar ett andra antagande som säger att försök till relevans har gjorts, även om dessa misslyckats. Generellt sett försöker ostensiva talare vara optimalt relevanta enligt Sperber och Wilson, men detta är inte något som följer automatiskt av relevansprincipen. Målet för en talare i en ostensiv kommunikationssituation är att modifiera åhörarens kognitiva miljö, något som ej kan genomföras på ett lyckosamt sätt om irrelevant information presenteras eftersom denna skulle ge upphov till fel slags (i sammanhanget) modifiering. Därav den allmänna strävan att vara relevant. En punkt av intresse är hur Sperber och Wilsons relevansteori skiljer sig från Grices teori om kommunikation, något som också tas upp av Sperber och Wilson. Till att börja med menar de att relevansteorin är mer explicit i sin utformning än vad Grices samarbetsprincip och maximer är. Grice skiljer visserligen mellan information som är explicit och implicit, men ingen förklaring ges till vad explicit kommunikation faktiskt är, ett faktum som styrker kodmodellens giltighet i detta sammanhang. Relevansteorin däremot ämnar förklara ostensiv kommunikation som helhet, det vill säga både på ett explicit och implicit plan. Vidare antar Grice att kommunikation involverar samarbete till högre grad än vad som antas i 9

11 relevansteorin. Sperber och Wilson anser att Grices syn på samarbete icke är godtagbar utifrån deras åsikt att deltagare i en konversation ej förväntar sig samarbete i den utsträckning Grice påstår att de gör. Detta avspeglar sig i de båda teoriernas mål med kommunikation; enligt Grice är målet ett ömsesidigt syfte som värderas högre och återfinns på ett högre plan än bedriften att ta emot och behandla input. Sperber och Wilson å sin sida ser målet som fullbordat när en talare når fram till en mottagare med sin informativa intention. Det Grice vill säkerställa med sin samarbetsprincip och sina maximer är framgångsrik kommunikation, men ett villkor för att nå fram till detta är att både talare och åhörare är medvetna om dessa regler. Brott mot samarbetsprincipen och maximerna kan ta sig uttryck i metaforer, lögner, ironi (som skall behandlas i denna uppsats) et cetera, fenomen som alla bidrar till ökad risk för sammanbrott i kommunikationen. Relevansteorin har ingen motsvarighet till de regler för kommunikation som Grice framhåller vilket innebär att förmågan att kommunicera alltid är närvarande. Dessutom gäller relevansprincipen undantagslöst vilket medför att den ej medvetet går att följa eller kränka. Det ligger helt enkelt i sakens natur att varje ostensiv kommunikationssituation i sig själv kommunicerar ett antagande om relevans. Med denna utläggning om relevansteorin kan vi nu gå vidare mot kärnämnet för behandling i denna uppsats: det pragmatiska fenomenet ironi. 3. Ironi ett pragmatiskt fenomen - Hey, I m going to make you a nice cup of coffee in no time watch me go! (five minutes elapses) - Wow, thanks, I ve seen fast, but you re fast Med bakgrund av vad vi vet om kontexten ovan och de inferenser som kan dras från mottagarens yttrande kan vi med övervägande säkerhet konstatera att mottagaren är ironisk i sitt svar. Ironins utmärkande drag är att man säger en sak medan man egentligen står för den direkt motsatta åsikten. Något som är relativt tydligt i nämnda exempel. Vi har följaktligen kommit fram till kärnan i denna uppsats, nämligen den del som ska behandla det pragmatiska fenomenet ironi. Men innan vi kommer ända fram till ironins boning skall grunden läggas, med andra ord; vi börjar med en kort redovisning om det som kallas troper Troper I människans natur finns en inneboende kreativitet vilken bidrar till skapandet av nya verktyg inom de sfärer människan rör sig konkreta verktyg som en hammare eller varför inte pengar likaväl som mer abstrakta verktyg som till exempel språket, det som här är av intresse för oss (Dahllöf 1999: 148). Språket är dynamiskt till sin natur, det genomgår hela tiden förändringar som anpassar det enligt språkanvändarnas önskemål och behov. Nyskapande och mångformighet är två viktiga egenskaper i språkbruket som assisterar vid nybildning av ord, vid uttryck av språkliga nyanser och stämningar, kort och gott när nya uttrycksbehov uppkommit och därmed nya luckor i språket som måste fyllas i. 10

12 Här kommer begreppet trop 4 med i bilden. En trop är en tillfällig modifikation i språkliga uttrycks betydelse (Dahllöf 1999: 141). Troper omvänder temporärt betydelsen i yttranden. Vid användning av en trop har ett uttryck lexikalt-kompositionellt (bokstavligt) en betydelse, medan det även finns en annan betydelse som är den som egentligen avses, denna kan dock endast förstås med hänsyn till kontexten. Förklarat på ett annat sätt: uttrycket har en grundläggande mening plus en nivå av tillfällig betydelse som står i ett slags motsatsförhållande till den bokstavliga innebörden. Förutom ironi, som ska granskas här, ingår även metaforer, metonymi (samlingsnamn för hel familj av besläktade troper, till exempel synekdoke där delen står för helheten eller tvärtom: arm människa; British Columbia - Canada), hyperbol (överdrift), litotes (underdrift) med flera som medlemmar i trop-familjen. Att förstå att en trop föreligger i ett yttrande kräver att mottagaren gör en extra tolkning efter det att den bokstavliga betydelsen fastslagits. Om mottagaren märker att den bokstavliga tolkningen ej passar in i omodifierat skick i sammanhanget måste denne gå vidare i sin bearbetning av yttrandet, det vill säga reflektera över tropbaserade omtolkningar innan en slutlig bedömning kan göras. Om en mottagare ej förstår att talaren är exempelvis ironisk uppstår missförstånd och kommunikationen löper risk att kollapsa. Detta att säga något och mena motsatsen framhålls ofta som ironins signum. Konflikten mellan det som bokstavligt uttrycks och det indirekta, egentliga budskapet är, i alla fall enligt den klassiska teorin, så att säga ironins trademark. Detta ska vi nu undersöka närmare Ironi enligt Sperber och Wilson Eftersom den teoretiska bakgrund denna uppsats vilar på är Sperber och Wilsons relevansteori skall det inledande avsnittet om ironi behandla Sperber och Wilsons syn på fenomenet i fråga. Den traditionella (klassiska) teorin om ironi 5 menar att fenomenet uppstår när en individ säger en sak men i själva verket menar motsatsen till det som yttrats. Förhållandet mellan det bokstavliga och det figurativa i ett yttrande, det motsatsförhållande som där råder, är ironins kärna. Denna teori kritiserar Sperber och Wilson starkt. De hävdar att teorin lämnar en rad frågor obesvarade: någon definition av figurativ betydelse ges ej, ingen förklaring ges till vilken mekanism det är som utläser den figurativa betydelsen i en mening samt det som Sperber och Wilson kritiserar allra starkast: teorin ger ingen förklaring till varför figurativa yttranden överhuvudtaget finns. Det vill säga, varför en talare väljer att tala figurativt (uttrycka motsatsen till den egna åsikten) när han/hon likaväl kunde ha uttryckt sitt meddelande på ett direkt, bokstavligt vis (Sperber och Wilson 1981: 295). Den moderna varianten av den traditionella teorin står Paul Grice för. I och med detta får teorin en pragmatisk prägel i stället för den äldre semantiska prägeln som dittills varit närvarande. Sperber och Wilson ser dock ingen större förändring av teorin som sådan. Den enda skillnaden är att istället för att tala om figurativ betydelse så pratar Grice om implikaturer. Följden av detta blir att trots Grices utveckling av dessa konversationella implikaturer så baseras teorin ändå på samma grundantagande som förut, det vill säga att den information någon som är ironisk vill förmedla är motsatsen till vad denne person uttrycker 4 Trop betyder vändning på grekiska. 5 Det vill säga den klassiska retorikens teori om ironi, där följande definition återfinns: Irony is the figure used to convey the opposite of what is said: in irony, the words are not taken in their basic literal sense. (Du Marsais: Des Tropes, kapitel XIV) 11

13 explicit. Således ger inte heller Grices utveckling av teorin om ironi svar på de frågor Sperber och Wilson ställer. Som svar på de tidigare teorierna om ironi, och med gott hopp om att komma närmare svaren de söker, formulerar Sperber och Wilson således en egen teori om ironi. De ämnar bland annat förklara varför talare ibland väljer att vara ironiska och vad det är som gör att de uppfattas som sådana i vissa kontexter Ironi och Use Mention-skillnaden Som introduktion till den egna teorin om ironi klarlägger Sperber och Wilson den grundläggande skillnaden mellan den traditionella teorin om ironi och deras syn i denna fråga. De menar att den traditionella teorin undgår upptäckten av den skillnad som finns mellan yttranden som uttrycker talarens attityd till sitt yttrande och yttranden där talarens attityd till yttrandets innehåll står i fokus. Till exempel: yttrandet what lovely weather sagt i en kontext av ösregn kan tolkas på två sätt. Det ena uttrycker talarens attityd till innehållet i yttrandet och det andra uttrycker en attityd till vädret i sig. Denna skillnad återfinns i filosofin där den betecknas the Use Mention distinction. Detta innebär att man skiljer på ett yttrandes användning (use) och dess omnämnande (mention). Ett yttrandes användning use involverar referens till det som uttrycket handlar om medan omnämnande mention av ett uttryck behandlar referens till uttrycket i sig självt. Exempel: [1] these examples are rare and marginal Här används marginal som hänvisning till den tveksamma grammatiska status som finns hos vissa exempel (såsom ordet exempel ingår i yttrandet), således är detta en referens till vad yttrandet handlar om och alltså tillhörande kategorin use. [2a] Marginal is a technical term. [2b] Who had the nerve to call my examples marginal? Här används marginal som referens till själva yttrandet, alltså faller dessa exempel under kategorin mention (Sperber och Wilson 1981: 303). Vidare utvecklar Sperber och Wilson sitt resonemang kring ironi genom att fastslå att ironi, eller ironiska yttranden, är ett slags echoic mention, det vill säga yttranden som återupprepar vad som tidigare sagts. Tillsammans med en talares ordval, röstläge (arg, tveksam, föraktfull, godkännande et cetera) och den befintliga kontexten visar talare den egna attityden till det ekoiska yttrandet (propositionen i yttrandet). När det gäller ironi är omnämnandet av ett yttrande nästan uteslutande gjort på ett sätt som markerar talarens avståndstagande till yttrandets relevans, sanningsvärde och lämplighet i kontexten. Sett ur åhörarens synvinkel krävs vissa saker för förståelsen av ett ironiskt yttrande: (1) att åhöraren uppfattar yttrandet som ekoiskt (att det återger vad någon annan tidigare sagt), (2) att åhöraren kan identifiera källan till den ekoiska åsikten och slutligen (3) att åhöraren uppfattar att talarens attityd till den uttryckta åsikten signalerar ett avståndstagande från densamma (Sperber och Wilson 1995: 240). Ett ironiskt yttrande härrör till mention-kategorin snarare än till use-kategorin, och att inse detta är essentiellt för tolkning av ironiska yttranden enligt Sperber och Wilson. 12

14 När en åhörare insett ovanstående samt fått en inblick i talarens attityd till yttrandet nås slutsatsen om yttrandet snabbt. Exempelvis: You take an eager interest in that gentleman s concerns, said Darcy in a less tranquil tone, and with a heightened colour. Who that knows what his misfortunes have been, can help feeling an interest in him? His misfortunes! repeated Darcy contemptuously, yes, his misfortunes have been great indeed. [Jane Austen; Pride and Prejudice] Darcys yttrande är klart ironiskt. Genom att återge ( echo ) det föregående yttrandet visar Darcy hur löjligt och felaktigt han i själva verket anser det vara. Implikaturen he has not been the victim of misfortunes signaleras av Darcy och ironin i yttrandet uppfattas snabbt om åhöraren kommit till insikt om de krav som måste uppfyllas för förståelsen av ett ironiskt yttrande (som redovisats ovan). Utöver Sperber och Wilsons ståndpunkt att alla exempel på ironi tolkas som echoic mentions 6 hävdar de dessutom att det finns echoic mentions av varierande grad och typ. Vissa kan vara nära i tiden, andra längre bort; vissa har sitt ursprung i faktiska yttranden, andra i tankar eller åsikter; vissa går att spåra till en specifik individ, andra har en mer svårdefinierad härkomst och så vidare. Sperber och Wilson tar upp fler aspekter av ironi som de anser får en mer tillfredsställande förklaring sett utifrån deras teoretiska perspektiv (ironi = typ av omnämnande, mention ). Det ironiska röstläget som ej förklaras närmare i den traditionella teorin (varför heter det en ironisk röst men inte en metaforisk röst?) förklaras i Sperber och Wilsons teori genom att ironi är ett slags omnämnande: den ironiska rösten är helt enkelt ett av de röstlägen som finns tillgängliga för talaren i syftet att belysa dennes attityd till det sagda. Ytterligare en aspekt som Sperber och Wilson tar upp är bytet av stil eller register som ofta sker när någon är ironisk. En mer pompös röst, eller stilbyte av annat slag, kan imiteras för att förankra ironin hos åhöraren. Den traditionella teorin lämnar även denna fråga öppen och utan förklaring medan Sperber och Wilson förklarar detta med antagandet att ironi innehåller ett echoic mention av ett verkligt eller påhittat yttrande och därmed är det inte konstigt att stilbyten kan förekomma. Analysen av ironi som ett slags omnämnande innebär vidare att det finns olika grader av ironi, allt från det stereotypiska exemplet via mellanvarianter till helt andra sorter av ekoiska yttranden (andragradstolkningar). Generellt ser dock Sperber och Wilson ironi som ett slags ekoiskt yttrande som används för att uttrycka talarens attityd till den återgivna åsikten. Sperber och Wilson sammanfattar denna upplaga av sin teori om ironi (1981), fler följer, genom att framhäva fördelarna med teorin. De menar att teorin är av en mer generell och deskriptiv natur vilket gör att den överträffar sina tidigare motsvarigheter (Sperber och Wilson 1981: 316). Till skillnad mot den traditionella åsikten att tolkning av ett ironiskt yttrande sker genom yttrandet av propositioner av en talare vilka en åhörare tar till sig, infererar och tolkar, så anser Sperber och Wilson att förståelsen av figurativt tal i allmänhet och ironi i synnerhet, innebär icke-propositionella och icke-deduktiva aspekter som den traditionella teorin ej tar hänsyn till. Antydningar om attityd och föreställningar från talarens sida är exempel på sådana. Sperber och Wilsons analys av ironi som omnämnande inkluderar dessa egenskaper/drag hos talaren, samt markerar att deras närvaro utgör en viktig del av den teori de förespråkar. 6 yttranden som uttrycker vad någon redan har sagt. 13

15 Revidering av teorin om ironi Elva år efter den artikel om ironi som grundade sig på den så kallade Use Mention skillnaden från filosofin, återkommer Sperber och Wilson med en reviderad version där de framlägger nya synpunkter angående en teori om ironi. Till att börja med tar de upp några exempel på att den klassiska teorin ej håller när det gäller antagandet att ironiska yttranden alltid kommunicerar motsatsen till vad de uttrycker bokstavligt. Som bevis för detta tar Sperber och Wilson bland annat upp ironiska underdrifter, ironiska citat och ironiska interjektioner. En ironisk underdrift kan till exempel vara när någon fäller kommentaren Han verkar lite upprörd om någon som sparkar in en ruta. En underdrift analyseras traditionellt som ett yttrande som säger lite mindre än vad som egentligen avses, dock inte som ett yttrande som säger motsatsen till det som avses. Det vill säga, fast yttrandet uppfattas som ironiskt så förmedlar det inte Han verkar inte upprörd eller Han verkar glad, som den klassiska traditionen skulle göra gällande. Således passar inte ironiska underdrifter den traditionella definitionen av ironi. Ytterligare exempel på detta är ironiska interjektioner. Sperber och Wilson nämner exemplet där någon har rest någonstans (här: Toscana) där det enligt säkra källor ska vara väldigt vackert vid den årstid resan äger rum, bara för att vid ankomsten få uppleva årets värsta skyfall och som respons på detta säger: Åh, Toscana i maj!. Med största sannolikhet skulle detta vara ett ironiskt yttrande. Ironiska yttranden i form av interjektioner innebär ett problem för den traditionella definitionen av ironi. Detta på grund av att de ej uttrycker en hel proposition och därmed ej heller kan sägas vara vare sig sanna eller falska, vilket i sin tur leder till att de ej kan sägas vara medvetna brott mot Kvalitetsmaximen såsom Grice definierat denna. Utöver detta är det svårt att tänka sig en motsatt betydelse till yttrandet ( Åh, Toscana inte i maj!, Åh, inte Toscana i maj!?). Trots att yttrandet inte går att införliva i den traditionella teorin är det ändå i högsta grad ett ironiskt yttrande. Sperber och Wilsons slutsats av det som här redovisats är att den traditionella definitionen av ironi ej är hållbar på ett deskriptivt plan. På grund av detta lade de fram sin egen teori, den som säger att ironi är ett slags ekoiskt omnämnande där den viktiga skillnaden är den mellan use och mention av ett yttrande. Skillnaden mellan use och mention har redan diskuterats, men som en kort påminnelse kan nämnas att use svarar mot det som yttrandet handlar om medan mention refererar till själva uttrycket i sig. Förståelsen av ett yttrande beror på om mottagaren kan avgöra huruvida yttrandet är använt (used) eller omnämnt (mentioned). Vidare hävdar Sperber och Wilson i sin tidigare artikel att verbal ironi är en form av indirekt citat där omnämnandet av en proposition ingår. Ett av syftena med indirekta citat är att återge något som sagts, detta kallar Sperber och Wilson echoing (det andra är reporting : en rapport av ett yttrande innehåller endast information om det ursprungliga innehållet). När ett yttrande är ekoiskt återger det inte endast den avsedda informationen utan även vilken attityd talaren har gentemot det sagda. Sperber och Wilson anser att ironi ska karaktäriseras som fall av ekoiska yttranden. Dessutom innehåller verbal ironi alltid en attityd av avståndstagande eller ogillande från talarens sida. Talaren återger en annan individs tanke på samma gång som han/hon markerar ett avståndstagande från denna med hjälp av förakt eller hånfullhet (Sperber och Wilson 1992: 60). Enligt Sperber och Wilson är den ekoiska synen på ironi att föredra framför den traditionella på alla plan; den är både förklarande och deskriptiv, den går att applicera på alla fall av ironi både de fall där talaren avser motsatsen till det sagda och de fall där detta inte är aktuellt samt att den belyser problematiska exempel där alla traditionella villkor för ironi är uppfyllda men som lika fullt ej är ironiska. Slutligen vidhåller Sperber och Wilson att ironi, i egenskap av ett slags ekoiskt yttrande, är en spontan och naturlig företeelse. I förlängningen innebär detta att ironiska yttranden inte heller kan ses som en avvikelse från någon slags norm eller sanningsmaxim. 14

16 Efter denna återblick på Sperber och Wilsons ursprungliga teori ska vi nu gå vidare till de nya tankar och begrepp som de lagt fram Relevanta förändringar av teorin Sperber och Wilson gör en ny analys av ekoiska yttranden där dessa istället anses vara ekoiska tolkningar av en viss tanke eller yttrande. Verbal ironi i sin tur blir då ett slags ekoisk tolkning (echoic interpretation). Detta resonemang bygger på att det finns fall där likheten mellan det propositionella innehållet hos olika yttranden är stor, detta kallar Sperber och Wilson interpretive resemblance. Denna tolkningsmässiga likhet bygger på att olika yttranden eller tankar delar vissa logiska och kontextuella implikationer. Ju fler delade implikationer desto större blir den tolkningsmässiga likheten. Skillnaden mot den tidigare tolkningen av indirekta rapporter, ekoiska yttranden och ironi är att Sperber och Wilson ej längre ser dessa som bokstavliga tolkningar (omnämnanden, mentions ) av en tanke eller ett yttrande utan istället enbart som tolkningar, som i sig kan vara bokstavliga eller ickebokstavliga, av sådana. När det gäller att upptäcka om ironi föreligger i en viss kontext finns det inga hundraprocentigt säkra metoder, risk för felbedömning är en konstant del av all kommunikation (Sperber och Wilson 1992: 67). En talares intentioner måste infereras via en process av utvärdering samt bildandet av en hypotes kring det sagda. Sperber och Wilson menar att de ledtrådar en mottagare får måste kombineras med mer generella tolkningsprocesser för att uppnå full förståelse av ett yttrande eller en tanke. Här hänvisar de till deras egna tankar om relevans och kommunikation såsom de uttrycks i Relevance (1986/1995); det vill säga att människor automatiskt ämnar uppnå maximal relevans i kommunikation med andra - med andra ord att uppnå maximal kontextuell effekt med hjälp av minsta möjliga ansträngning. Detta är den faktor som avgör hur människan bearbetar information. Sperber och Wilson ställer således upp en princip för lösning av språkliga svårigheter: relevansprincipen (the communicative principle of relevance). Denna princip, grundad på relevans och dess roll i kommunikation och kognition är till stor hjälp vid behandling av lingvistiska svårigheter. Enligt Sperber och Wilson har varje yttrande endast en tolkning som överensstämmer med relevansprincipen och det är först när åhöraren nått fram till denna som han/hon förstår innebörden i meddelandet. I den tidigare artikeln Irony and the Use Mention Distinction (1981) hävdade Sperber och Wilson att ironiska yttranden förmedlar en viss attityd som gör ett visst intryck på åhöraren. Vid denna tidpunkt hade de dock ingen förklaring till denna åsikt eftersom de fann att de ej hade de rätta verktygen för att finna någon sådan. Detta vill de råda bot på i 1992 års artikel vilken vi grundar oss på här. Därav analysen av ironi som ekoisk tolkning där talaren distanserar sig från det sagda med hjälp av vissa (negativa) attityder. Att känna igen ironi och vad denna förmedlar beror på vissa specifika faktorer: interaktionen mellan lingvistisk form hos ett yttrande och den för talaren och åhöraren gemensamma kognitiva miljön, samt beaktande av det kriterium som säger att överensstämmelse med relevansprincipen är ett måste för förståelse. Enligt Sperber och Wilson är denna teori att föredra framför de äldre föregångarna mycket tack vare de förbättrade förklaringar och beskrivningar som ges, men även på grund av att den sätter ett slags övre gräns för vad som kan uppfattas som ironi i och med att den sätter ramar för hur ironi uppkommer. 15

17 3.3. The Pretense Theory of Irony Som ett led i utvecklingen av att nå en allmänt accepterad teori om ironi framlades 1984 ännu en teori i ämnet, denna gång av Clark och Gerrig verksamma vid denna tidpunkt vid Stanford University. Clark och Gerrig var kritiska till Sperber och Wilsons teori om ironi som ett slags mention, och ansåg att deras egen Pretense Theory of Irony var ett överlägset alternativ till denna. Clark och Gerrigs teori är en förlängning av Grices tankar om ironi, med inslag av H. W. Fowlers 7 tankar om två olika publikgrupper ( audiences ) för ironiska yttranden, en som inte förstår ironi och en som gör det tack vare sin hemliga närhet till talaren. Grices teori, enligt Clark och Gerrig, innebär inte att den ironiske talaren använder ( uses enligt Sperber och Wilsons terminologi) en proposition för att förmedla dess motsvarighet till en mottagare, ett antagande som utgör kärnan i den främsta kritiken mot Grice enligt Clark och Gerrig (1984). Vad den i själva verket innebär är ett antagande om att den ironiske talaren låtsas använda en proposition, en uppfattning som går tillbaka ända till antiken. To be ironical is, among other things, to pretend (as the etymology suggests), and while one wants the pretense to be recognized as such, to announce it as a pretense would spoil the effect (Grice 1978: 125) Ovanstående citat tar Clark och Gerrig som bevis på att Grice förespråkar ironi som en slags förevändning eller pretense. Utifrån det som hittills redogjorts av Clark och Gerrigs teori om ironi står det klart att det finns tydliga skillnader mellan deras och Sperber och Wilsons tankar. Särskilt tydliga blir dessa skillnader när vi erinrar oss att Sperber och Wilson ratade Grices teori på grund av att de fann att den ej hade några svar på de problem som fanns i anknytning till den. Dessa svar kom de istället själva att tillhandahålla genom sin egen teori om ironi som echoic mention. Clark och Gerrigs huvudtes i the Pretense Theory of Irony är att när en individ är ironisk låtsas denne vara en omdömeslös person som talar till en oinvigd publik, det vill säga talaren avser att mottagarna av ironin ska upptäcka förevändningen (the pretense) till dennes ironi och därmed även dennes attityd till den ursprungliga talaren, publiken och till själva yttrandet i sig. Själva beskriver Clark och Gerrig sin teori på följande vis: anta att S talar med A (huvudmottagaren) och med A som kan vara närvarande eller frånvarande, verklig eller påhittad. När S talar ironiskt låtsas denne vara S som talar till A. Det S säger är på ett eller annat sätt omdömeslöst och har dessutom en fientlig eller förringande attityd (alternativt även kryddad med en känsla av indignation eller förakt) till det sagda. A är till följd av sin okunnighet dömd att missa denna förevändning från S s sida och därmed uppfatta S som att denne vore ärlig i sitt yttrande. A å sin sida, i egenskap av medlem av den inre cirkeln (Fowler 1965) förstår däremot allting förevändningen, S s omdömeslöshet, A s okunnighet och därav S s attityd gentemot S, A samt vad S sade (Clark och Gerrig 1984: 122). Vidare anser Clark och Gerrig att Pretense-teorin erbjuder förklaringar till flera viktiga aspekter hos ironi som även Sperber och Wilson tar upp, dock utan större framgång. Ett av dessa drag är vilka eller vem som är ironins offer. Clark och Gerrig hävdar att det finns två 7 H. W. Fowler är upphovsmannen bakom A dictionary of modern English usage (1965) vilken tillsammans med Grices artiklar Logic and Conversation (1975) och Further notes on logic and conversation (1978) utgör grunden till the Pretense Theory of Irony. 16

18 sorters offer; S - den omdömeslösa personen som den som är ironisk låtsas vara, och A - den oförstående publiken som befinner sig utanför den innersta kretsen. Vissa fall av ironi gör S till offret på grund av deras felbedömningar och andra fall gör A till offer tack vare deras okritiska acceptans av S. Clark och Gerrig hävdar att Sperber och Wilsons Mention-teori ej kan göra denna distinktion av offer. Ännu ett problem under skärskådning är det om den ironiska rösten ( the ironic tone of voice ). Sperber och Wilson ser ju i sin teori ett problem med den ironiska rösten, något som Clark och Gerrig menar får en naturlig lösning i Pretense-teorin. De anser att när någon låtsas vara en annan individ så lämnar han/hon temporärt den egna rösten och antar istället den röst som tillhör den person som imiteras (Clark och Gerrig 1984: 122). Om vi sträcker oss än längre och antar att den imiterande personen vill uttrycka en attityd gentemot den imiterade så gör imitatören det genom att anta en överdriven och förlöjligande version av offrets röst. Denna process förklarar den ironiska röstens uppkomst, och förekomst, menar Clark och Gerrig. Huvudskillnaden mellan de två teorierna är alltså huruvida en talare omnämner ett yttrande eller låtsas vara den som fällde yttrandet i ett tidigare skede. Med andra ord: huruvida en talare som uttalar sig ironiskt om vädret ( What lovely weather ) omnämner yttrandet som ett som tidigare uttalats av exempelvis en meteorolog, eller om talaren istället låtsas vara meteorologen i fråga. Clark och Gerrig pekar dessutom på att alla fall av ironisk omnämning kan omtolkas som fall av ironisk förevändning (pretense), men att det omvända förhållandet är omöjligt. Som stöd för detta hänvisar de bland annat till Jonathan Swifts A Modest Proposal (1729/1971) där det blygsamma förslaget går ut på att irländska barn ska användas som mat åt de rika. Denna uppsats av Swift anses av många vara ett perfekt exempel på ironi (Clark och Gerrig 1984: 123). Här kommer följaktligen Clark och Gerrigs samt Sperber och Wilsons teorier om ironi med i bilden: de förstnämnda menar att Sperber och Wilsons Mention-teori ej kan förklara den ironi som Swift använt sig av eftersom enligt dem skulle hela uppsatsen då vara ett slags ekoiskt omnämnande, vilket enligt Clark och Gerrig ej är särskilt troligt. Vem skulle kunna återge en hel uppsats, eller för den delen hävda att förtärandet av irländska barn var ett allmänt accepterat faktum 8 när Swift författade sin uppsats? Clark och Gerrig anser att Swifts ironi fungerar på grund av att själva idéen är så absurd att den ej kan ha varit allvarligt förankrad hos någon frisk individ. Vid analys av Swifts uppsats utifrån Pretense-teorin uppstår dock inga problem (enligt Clark och Gerrig); om man antar att Swift låtsades vara en medlem av den engelska härskarklassen talandes till en engelsk publik, med syftet att uttrycka sin kritik av och sitt ogillande inför engelsmännens attityd till irländarna, så framstår Pretense-teorin som den rätta utgångspunkten för tolkning av Swifts intentioner. Swift gjorde inga omnämnanden, han låtsades vara någon med en viss åsikt för att nå ut med sitt budskap. Dessutom fick han publiken att inse att det var detta det handlade om att låtsas och därmed insåg publiken Swifts attityd till den vars roll han spelade, till publiken och till grundtanken bakom låtsasleken. Clark och Gerrig kritiserar även Sperber och Wilsons teori för dess vaghet i beskrivningen av ekoiska omnämnanden. Många av dessa är enligt Sperber och Wilson implicita, något de fastslår utan att tillhandahålla några kriterier för vad som är implicit. I Pretense-teorin finns inte något liknande problem, allt den ironiske talaren måste försäkra sig om är att publiken förstår att det är pretense det handlar om. Uppfylls detta krav förstår publiken ironin samt yttrandets egentliga budskap. Igenkännandet och förståelsen av ett ironiskt yttrande beror enligt Clark och Gerrig på om talare och åhörare har mycket gemensamt när det gäller åsikter, kunskap och antaganden. Kort sagt: om de har gemensam grund eller inte. Saknas gemensam grund går ironin förlorad för 8 Allmänt accepterat faktum används här i betydelsen av det Jorgensen et al (1984: 114) kallar för popular wisdom och received opinions när de diskuterar vilka referenter ekoiska omnämnanden kan spegla. 17

19 åhöraren (Clark och Gerrig 1984: 124). Om man inte inser att någon låtsas (spelar en viss roll vid ett visst tillfälle) på grund av att man ej delar viss kunskap, så uppfattar man ej heller att personen är ironisk. Balansgången mellan ironi och neutralt tal är inte alltid den lättaste vilket ibland resulterar i onödiga missförstånd, något som Clark och Gerrig anser sig kunna förhindra genom tillämpning av deras Pretense-teori. 4. Analys av ironi i ett utvalt material Materialet jag använt mig av för genomförandet av denna analys kommer ifrån den amerikanska humortidningen The Onion (finns både som vanlig tidning och som nätpublikation) som specialiserar sig på satir. Tidningsupplagan av The Onion startade i Madison, Wisconsin år 1988 och utkommer med 47 nummer per år. Nätupplagan lanserades 1996 och besöks av över en miljon människor varje dag ( Jag har gjort ett urval av artiklar från nätpublikationen vilka kommer att användas i denna analys. Mitt mål är att kunna förklara varför dessa artiklar uppfattas som ironiska utifrån de två teorier om ironi som jag tidigare redogjort för; Use Mention-teorin (Sperber och Wilson) och Pretense-teorin (Clark och Gerrig). I texten kommer kortare exempel att tas upp, ej hela artiklar. Dessa återfinns som appendix till denna uppsats om intresse för helhetsbilden kring något exempel skulle förekomma Det ironiska med skivbutiksbiträden Vi börjar analysen av ironi med att titta på några exempel utifrån den teori om ironi som Sperber och Wilson förespråkar: Use Mention-teorin. Först ut i raden av artiklar som utgör grunden för denna analys är 37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster (The Onion 2002). Artikeln handlar om en (fiktiv) olycka som inträffade under en konsert med den amerikanska gruppen Yo La Tengo i Athens, Georgia, där 37 skivbutiksbiträden befaras ha omkommit. Denna artikel är ett ypperligt exempel på att åhörarens, eller i detta fall läsarens, kännedom om kontexten är ett nödvändigt krav för att ett yttrande av något slag (vare sig det består av tal eller tecken) ska anses som relevant och därmed även kunna uppfattas som ironiskt. Om man är bekant med gruppen Yo La Tengo och deras musik och dessutom känner till att Athens, Georgia är en stad känd för sin levande musikscen (hemstad åt storheter inom indierockvärlden som Neutral Milk Hotel, Olivia Tremor Control och REM) framstår genast hela artikeln i ironisk dager. Vare sig man gillar eller ogillar Yo La Tengo så uppfattas denna artikel med all sannolikhet som en känga mot indierock-etablissemanget i sin helhet genom sin trivialisering av en grupp människor och deras gemensamma intresse (här: musik), som starkt präglar deras liv på alla plan. Kort sagt, den underliggande kritiken i artikeln yttrar sig på ett subtilt sätt som ironi. Detta stämmer väl med Sperber och Wilsons tanke att ironi kan sägas vara ett omnämnande av ett yttrande echoic mention som görs på ett sätt som markerar talarens (här: skribentens) avståndstagande från det yttrade (här: skrivna), det vill säga en form av kritik. Sperber och Wilson anser vidare att ironi i egenskap av ett slags ekoiskt omnämnande har vissa attribut som fungerar som hjälpmedel för talare när de vill demonstrera den egna attityden inför det omnämnda. Dessa attribut är ordval, röstläge och kontext. I vårt fall får vi bortse från den information röstläget kan bidra med eftersom vi har 18

20 att göra med skriven text, men resterande två attribut återstår, exempelvis som i följande omnämnande: These people are simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It s just a twisted mass of black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there. Den första meningen, These people, är ironisk i och med att den kontext referenten förutsätter med orden simply not in the physical condition är en där de berörda individerna antas vara svaga och sköra till följd av att motion ersatts av timmar inomhus med stereo och skivsamling som enda sällskap. En aktivitet som uppenbart anses vara löjeväckande i referentens ögon. Fortsättningen mass of black-frame glasses and spinner vidare på samma tema; svartbågade glasögon och ironiska t-shirts är de exempel referenten medvetet valt på grund av att denne vet att detta är attribut de berörda individerna ofta uppvisar. Genom att peka på dessa stereotypa drag frammanas en bild av den prototypiska skivnörden, en karaktär som referenten uppenbarligen finner löjlig. En åsikt som blir tydlig genom de ordval referenten gjort, val som således avslöjar ironin hos densamme. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att det ekoiska omnämnande som här klassas som ironiskt ej syftar på det som yttras av den räddningsarbetare som citeras i artikeln även om det är hans ord som använts. Istället för att spåras tillbaka till denna person förefaller i detta exempel referenten till det ekoiska omnämnandet vara en slags kulturell norm eller värdering. En värdering som ej överensstämmer med skivnördens värderingar och som under ironins täckmantel får utlopp för sin kritik mot denne (Sperber och Wilson 1992: 60). Ytterligare ett exempel på ironi i denna artikel grundat på samma kulturella norm som ovan är detta omnämnande: police and emergency rescue workers were still sifting through the wreckage for copies of Magnet, heated debates over the definition of emo 9, and other signs of recordstore-clerk life. Alla de uppräknade attributen står här som exempel på saker som den kulturella norm omnämnandet grundar sig på tar avstånd ifrån. Det vill säga de används i ironiskt syfte för att markera referentens attityd till de värderingar som återfinns hos skivbutiksbiträdena. Artikelns ironiska klimax återfinns i den allra sista meningen: It s such a shame that all those bastions of indie-rock geekitude had to go in their prime. Their cries of sellout have been forever silenced. Uttryck som bastions of indie-rock geekitude och cries of sellout signalerar tydligt den existerande attityden till ironins offer - indierockscenen och det avståndstagande som upphovsmannen till yttrandet i fråga markerar till denna. Det är intressant att notera att de ord som referenten valt att använda signalerar en viss kunskap och insikt i denna del av musikvärlden ( sellout till exempel avslöjar att referenten känner till indiescenens värderingar, etik och moral). Skillnaden ligger i att dessa ord ej används i positivt syfte av referenten, utan mer som skällsord i syftet att kritisera vilket leder till den ironiska attityd som genomsyrar hela artikeln. När vi pratar om Sperber och Wilsons teori om ironi som echoic mention bör det tilläggas att de faktiskt reviderade denna något eftersom de fann att definitionen av echoic 9 Musikgenre, av emotion / -al 19