HISTORISK TIDSKRIFT (Sweden) 129:2 2009

Transkript

1 HISTORISK TIDSKRIFT (Sweden) 129:2 2009

2 debatt Idén om global historia och den transnationella trenden Av Rolf Torstendahl I en intressant och välskriven forskningsöversikt i Historisk tidskrift 128:4 (2008) talar Stefan Eklöf Amirell om den världshistoriska vändningen. Det låter mer än intressant, i synnerhet för den som sysslat med utomsvensk och komparativ historia sedan 1980-talets början. Jag sympatiserar djupt med tanken att redovisa den internationella diskussionen om global historia och transnationell historia. Min slutsats kan dock inte bli exakt densamma som Amirells. Är det något som förbigått mig eller är det så att vi menar litet olika saker med global historia? Jag utgår från att vi hela tiden talar om forskning och inte om undervisning, där en global tematik har ett givet rum. Amirell har i sin artikel redovisat den terminologiska mångfalden inom området. Där finns inte bara världshistoria och global historia utan också universalhistoria, histoire croisée och transnational history, och om man tar hänsyn till alla språkliga varianter blir det ännu fler. Frågan som han inte ställer mer än en passant är dock, om termerna verkligen står för samma sak. I ett fall, beträffande transnationell historia, redovisar han kort att termen inte står för samma begreppsliga innehåll som global historia och världshistoria (s. 647 not 2). Jag saknar dock i artikeln en reflektion om skälen till att termen transnationell historia har lanserats och har vunnit terräng på de andra termernas bekostnad. Man kan naturligtvis tänka sig att transnationell historia har blivit en mer och mer använd term just därför att den står för något annat något mindre pretentiöst än global historia. Själva termen global historia har också sina fallgropar. Amirell nämner som en av inspirationskällorna för den världshistoriska vändningen Fernand Braudels arbete om Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid. Han har där, menar Amirell, föregripit den världshistoriska vändningen genom sin betoning av interaktion och gränsöverskridande fenomen. Hans intresseområden är också desamma som i många senare världshistoriska undersökningar. Till detta kan tilläggas att flera andra historiker också har sett Braudels arbete som själva mönstret för l histoire globale. Carlos Aguirre Rojas, som analy-

3 236 Rolf Torstendahl serat Braudels verk, likställer termerna globale och totale. 1 Globale betyder här en historia med många perspektiv som kompletterar varandra inom en viss geografisk ram (som inte är nationalstaten). Peter Burke talar om att integrera det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella i en total historia. 2 På franska är en sådan totalitet en ingalunda ovanlig betydelse av ordet global. Där har global inte främst den geografiska betydelse av världsomfattande som ligger närmast till hands i den svenska eller anglosaxiska användningen av motsvarande begrepp. Aguirre Rojas analys av Braudels La Méditerranée framhäver dock också att Medelhavsvärlden fått en roll av centre global de la civilisation ancré dans la longue durée historique och ses ur ett pespektiv som är résolument planetaire. 3 Att ta upp en tematik som är av betydelse för andra delar av världen är dock inte detsamma som att skriva världshistoria i den geografiska meningen. Men jag vill också understryka att Braudel i sitt civilisationshistoriska verk gjorde ett försök att närma sig den världshistoriska genren. 4 Detta präglas dock av samma avgränsning i tid som La Méditerranée med en koncentration på frågan om kapitalismens uppkomst. Att förkunna att man forskar om global historia i den geografiska meningen av global, världsomfattande skulle verkligen vara en smula pretentiöst. Det är det nästan ingen som gör. Man kan förvisso forska på sekundärt material (menar jag som har försökt mig på det) men det kräver relativt begränsade perspektiv. Att påstå att man gör det för att skriva världshistoria förutsätter en strävan efter allsidighet som är något övermaga. Om William McNeill verkligen gjort anspråk på att forska om världens historia är diskutabelt men ganska intressant. 5 Han har i föredrag och uppsatser klargjort att han väl insett att han måste bygga på sekundärt material och att detta betyder inskränkningar, men han har också betonat att sammanställaren har samma krav på sig att granska sitt material som primärkällforskaren. 6 McNeill har 1. Carlos A. Aguirre Rojas, Fernand Braudel et les sciences humaines (Paris etc. 2004), t.ex. s. 85f. 2. Om Braudels totalhistoriska ansats, se Peter Burke, The French historical revolution: the Annales school, (Cambridge 1989), s Rojas (2004) s ; för citaten se s. 80 resp Fernand Braudel, Civilisation och kapitalism, 1 3 (Stockholm ). 5. Jfr Amirell (2008), s. 662f. 6. William McNeill, Mythistory and other essays (Chicago & London 1986), spec. s Tveklöst är dock McNeill mycket bättre som producent av världshistoria än som historisk teoretiker. I sin polemik mot kritiker och i sitt försvar för användandet av andrahandsmaterial säger han att en samling av alla primära källor i världen skulle inte återge hela sanningen ; se McNeill (1986), s. 44. Han skiljer här inte på hela sanningen och sanna påståenden, vilket i sammanhanget kan vara viktigt.

4 Idén om global historia och den transnationella trenden 237 onekligen ett vidare fält i sin historieskrivning än den gängse transnationella forskaren. Om man forskar om transnationell historia är det ganska lätt att precisera vad det innebär. På ett väldigt förtjänstfullt sätt kontrasterar Amirell den nationella historieforskningens utgångspunkt mot en icke-nationellt baserad forskning. Den transnationella tematiken kan gälla och är lättare att genomföra på forskningsfält som gäller ekonomi och kultur, områden som också är Amirells huvudexempel. Den är i gengäld svårare men inte omöjlig att genomföra på forskningsfält som gäller politik och sociala förhållanden. Om det transnationella skall ha något specifikt intresse bör det alltså gälla förhållanden som inte kan lokaliseras bara till ett land utan spänner över vida geografiska områden utan hänsyn till stats- och nationsgränser eller också bör det innefatta en komparation av de undersökta förhållandena mellan några olika länder. Det finns väldigt många tänkbara forskningsobjekt som uppfyller dessa villkor. Varför dessa bara skulle omfatta ekonomiska och kulturgeografiska frågeställningar som infrastruktur, kommunikationer och så vidare och inte lika gärna sociologiska fenomen (för mig närliggande ämnen är professionalisering och byråkratisering) är mindre begripligt. Om man kräver samma villkor för en global historia (i ordets geografiska mening av världsomfattande eller av betydelse för hela världen) blir det naturligtvis mycket svårare att hitta tänkbara frågeställningar och objekt. Det blir också mycket mer krävande eller till och med omöjligt att hitta jämförelseobjekt som har påtaglig synlighet i hela världen och som man åtminstone i viss grad kan standardisera så att man jämför jämförbara saker. Den här skillnaden mellan världshistoria och transnationell historia är intressant, också när det gäller forskningshistorien. Jag skall inte upprepa mycket av vad Amirell redan har tydliggjort, men att skriva världshistoria är ingen ny uppfinning. Han spårar den tillbaka till Herodotus och Ibn Khaldun. Tysk Universalgeschichte fanns på 1700-talet och många inte bara Spengler och Toynbee har under det senaste århundradet försökt att få ett sammanhang och en orsaksföljd i den större skalan. Ett av de bästa försöken pretentiöst och ödmjukt på en gång är William McNeills The rise of the West från I slutet av 1970-talet utkom också Braudels stora bok Civilisation matérielle, économie et capitalisme, XVe XVIIIe siè- 7. William McNeill, The rise of the West: a history of the human community (Chicago & London 1963).

5 238 Rolf Torstendahl cle, men den hade en förelöpare från Men därutöver är det faktiskt svårt att hitta fler exempel. Svensken Åke Holmberg framstår därför som en särling, både för det världshistoriska anslaget, särskilt i Vår världs historia (1982), och för att han hävdade religionens betydelse i världshistorien. 9 Det finns säkert några fler verk på olika språkområden men inget som har vunnit internationellt erkännande av den art som McNeills och Braudels. Det är här som jag menar att Amirell blandar bort korten en smula, men det är han inte ensam om att göra. Han talar om en vändning mot världshistoria, men även hans exempel visar att historikerna alltså inte skriver global historia utan snarare transnationell och komparativ historia. Den praktik som Amirell hänvisar till från tiden från 1990 och framåt kan genomgående karakteriseras som transnationell historia. Men transnationell historia saknar i de allra flesta fall ett globalt perspektiv liksom ambitionen att generera forskningsresultat om världen som helhet. Man kan dock med gott samvete, enligt min mening, nöja sig med att antyda och hoppas att sådan forskning kan ha ett vidare mer globalt intresse. Detta är vad Bruce Mazlish gör i sin av Amirell nämnda översikt. 10 Det som Amirell kallar för en världshistorisk vändning består alltså till en del av forskningsprodukter som behandlar transnationell historia. Den transnationella historieforskningen sammanförs av Amirell med allt det som skrivits under de sista två decennierna om världshistoria och om global historia till en världshistorisk vändning. Idén om en global historia har fått mängder av förkämpar och en del av dem har varit verksamma sedan 1980-talet. Jerry Bentley hör till de outtröttliga. Han var med vid Nordiska historikermötet i Tampere 1997 liksom på Internationella historikerkongressen i Oslo Han var redan då känd som redaktör för Journal of world history (som sedan 2006 har fått en konkurrent i Journal of global history). Bentley och många med honom som har skrivit mycket om idén om en global historia har dock inskränkt sig till att framhäva det globala perspektivets vikt. Själv deltog jag i paneldebatten vid konferensen i Tampere och framhöll då svårigheterna med världshistoriska perspektiv och den stora nyttan av 8. Se Braudel ( ) för den svenska upplagan. 9. Åke Holmberg, Vår världs historia, 1 2 (Stockholm 1982). Sociologer har inte varit lika återhållsamma vare sig med världshistoriska perspektiv eller med religionens roll i historien som historikerna. Shmuel Eisenstadt har i flera verk återkommit till religionernas roll som normsättare i hela det sociala livet, inklusive politiken, till exempel i boken Axial civilizations and world history (Leiden 2005). Detta flertusenårsperspektiv har av honom och andra sociologer kompletterats med ett flerhundraårigt i diskussionen om multiple modernities. 10. Amirell (2008), s. 647 not 2.

6 Idén om global historia och den transnationella trenden 239 transnationell forskning. 11 Jag avvek alltså från huvudlinjen, att driva på global historia och sjunga dess lovsång utan att för den skull hemfalla till att förorda enbart nationella perspektiv. Den stora floden av böcker och artiklar om världshistoria från 1990-talets mitt och framåt den världshistoriska vändningen handlar alltså i första hand om idén om en global historia. Men en idé kan inte innebära en vändning. Det finns förvisso ett och annat forskningsinslag som har en global syftning i ordets egentliga mening, men de är av naturliga skäl få. Forskningen är i första hand transnationell och distanserar sig i olika grad från det nationella perspektivet. Det vore mig fjärran att racka ner på transnationell historia eftersom jag sedan länge har sysslat med sådan. Jag menar att den har en oerhörd potential. Att skapa jämförelsepunkter mellan olika länders och samhällens historiska utveckling är en givande sysselsättning som ofta visar att likheterna mellan olika stater, regioner eller samhällen har varit mycket större än den politiska utvecklingen har gett vid handen. Samtidigt är olikheterna ofta talande. Vissa förhållanden har betonats mycket starkare i ett samhälle än i ett annat till exempel den agrara ekonomins olika relativa betydelse i USA respektive Europa, något som i sin tur kan förklara andra skillnader, till exempel i den urbana utvecklingen. Det handlar alltså om tre olika fenomen världshistoria, transnationell historia och propaganda för världshistoriska aspekter som Amirell inte särskiljer. Han är för övrigt inte alldeles ensam om den saken, men många andra författare av översikter har talat om transnationell historia och världshistoria eller om enbart transnationell historia, när de har skrivit om de senaste decenniernas forskning. 12 Men jag menar att man måste vara tydlig med att skilja inte bara transnationell historia från världshistoria utan också propagandan för global historia från historieskrivningen med transnationella eller världshistoriska perspektiv. Amirell klumpar ihop alla tre till en världshistorisk vändning. Trumpetfanfarerna till förmån för det globala perspektivet har dock inte motsvarats av en forskningsproduktion i den andan. Amirell har gjort sin fina översikt en otjänst genom att ansluta sig till den konserten i stäl- 11. Jag skulle inte nämna detta om inte Amirell (s. 649 not 6) hade framhållit att av de svenska deltagarna i Tampere bara Magnus Mörner låtit trycka sitt bidrag. Mitt opublicerade anförande hade rubriken For panel debate on global history at the Meeting of Nordic historians in Tampere, 10 Aug Se t.ex. Jürgen Osterhammel, Geschichtswissenschaft jenseits des Nationalstaats (Göttingen 2001) och Gunilla Budde, Sebastian Conrad & Oliver Janz (red.), Transnationale Geschichte: Themen, Tendenzen und Theorien (Göttingen 2006).

7 240 Rolf Torstendahl let för att nöja sig med att peka på det som är fruktbart i ett transnationellt perspektiv. Det som Amirell kallar en världshistorisk vändning är, om man karakteriserar forskningsinsatserna, en förändring mot ett större inslag av transnationell forskning. Men fortfarande dominerar helt det nationella anslaget inom historieforskningen, både i Sverige och i många andra länder. Dock kan man möjligen tala om en transnationell trend.