SAMMANTRÄDET TORSDAGEN DEN 11 MARS 2004

Transkript

1 4-001 SAMMANTRÄDET TORSDAGEN DEN 11 MARS ORDFÖRANDESKAP: P. COX Talman (Sammanträdet öppnades kl ) Meddelande från ordförandeskapet Talmannen. Kära kolleger! Denna förmiddag är det min tunga plikt att informera er om att minst fem bomber exploderade mitt under rusningstid tidigare i dag vid tre tågstationer i Madrid den största av dessa fanns på ett tåg som rullade in på Atocha-stationen. Tiotals människor har mördats och många har skadats. Antalet offer ökar för varje ny rapportering. Att döma av konsekvenserna är detta inte bara det värsta terrordådet i Spaniens historia, utan också det värsta terrordådet i modern tid i något EU-land. Det är en skoningslös, omotiverad och oförsvarlig attack mot det spanska folket och den spanska demokratin. På detta parlaments vägnar vill jag uttrycka vårt innerliga, djupa och uppriktiga deltagande med offrens familjer, med deras vänner och, genom Hans Majestät Konungen av Spanien, med det spanska folket och myndigheterna i Madrid som nu i denna stund har fältsjukhus uppsatta vid järnvägsstationen och på gatorna. På söndag är det allmänna val i Spanien. Det som hände i dag är en krigsförklaring mot demokratin. Låt söndagen visa att den spanska demokratin står stark. Låt söndagen visa att den spanska demokratin är fast besluten att besegra terrorism med alla till buds stående medel. Jag talade i januari i Madrid på den allra första internationella konferensen för terroroffer. Jag upprepar i dag det som jag sade då: vi har ett politiskt ansvar gentemot det spanska folket och Europeiska unionens folk att se till att det inte finns någon fristad för terrorism och terrorister inom vår europeiska union (ES) Jag vill på Europaparlamentets vägnar ge uttryck för vårt fasta åtagande för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Inga fler bomber. Inga fler döda. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för terrorismen Jag har bett kammarens personal att, som ett tecken på vördnad, hissa den spanska och de europeiska flaggorna på halv stång. Jag ber er att, som ni finner lämpligt, visa er solidaritet genom att hålla en tyst minut. (Kammaren iakttog stående en tyst minut.) ORDFÖRANDESKAP: LALUMIÈRE Vice talman Systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0058/2004) av Marie-Hélène Gillig för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. Kommissionär Pedro Solbes Mira har ordet på kommissionens vägnar. Herr kommissionär, låt mig, särskilt med tanke på er nationalitet, uttrycka min djupaste medkänsla Solbes Mira, kommissionen. (ES) Tack så mycket, fru talman. Tyvärr måste vi nu återvända till arbetet, men jag vill först och främst säga att jag instämmer fullständigt med vad talman Pat Cox just har framfört. Fru talman! Målet med dagens förslag från kommissionen är att uppdatera gemenskapens förordningar (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 med hänsyn till förändringar i nationella lagstiftningar, klargöra den juridiska situationen för vissa artiklar i förordningarna och ta hänsyn till EG-domstolens senaste domar. Det föreliggande förslaget, som bygger på kriterier som godkänts av rådet, innehåller en ny förteckning över de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som skall samordnas. Denna samordning, som grundas på principen om bosättning, befästes av EG-domstolen i målet Snares. I sin dom fastställde domstolen dels att förmånerna i fråga inte får exporteras och dels att den nya bosättningsstaten är skyldig att bevilja förmåner på sitt territorium. På grundval av denna dom var det nödvändigt att på nytt se över förteckningen i bilaga IIa för att kontrollera att alla förmåner uppfyller kriterierna för särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. I detta avseende är särskilda förmåner sådana förmåner som ligger mitt emellan särskilda socialförsäkringsförmåner och socialbidrag, och som framför allt syftar till att garantera i form av ett komplement eller tilläggsbelopp en social trygghetsförmån, en minimiinkomst, vars nivå fastställs i enlighet med de socioekonomiska förhållandena i bosättningsstaten eller i enlighet med de

2 förmåner som skall garantera ge funktionshindrade personer särskilt skydd. Granskningen av bilaga IIa har visat att många av de förmåner som för närvarande anges i den inte bör behållas. Jag avser de förmåner vars huvudsakliga mål, trots att de är avsedda för funktionshindrade personer, är att minska dessa människors beroende samt förbättra hälsotillstånd och levnadsvillkor för de personer som behöver särskild omsorg. Vad anser kommissionen om ändringsförslagen? Jag vill först och främst gratulera Marie-Hélène Gillig för ett utmärkt betänkande i en känslig och tekniskt komplicerad fråga. Kommissionen kan godta parlamentets ändringsförslag 1 3, eftersom de förmåner som tas upp i dem uppfyller de kriterier jag nämnde tidigare. Kommissionen kan dock inte godta ändringsförslagen 4 8, som handlar om att undanta två holländska förmåner från bilaga IIa: förmåner vid arbetsoförmåga för unga funktionshindrade och tilläggsbelopp eller minimiinkomster för personer som uppbär förmåner. Kommissionen tar upp dessa två förmåner i sitt förslag; det första ingår redan i den nu gällande bilaga IIa, eftersom kommissionen vid granskningen av deras karaktär konstaterade att de utgör särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. Kommissionen kan inte heller godta ändringsförslagen nr 9 12, som inte syftar till att undanta, utan snarare till att infoga, fyra förmåner som fastställs i svensk lagstiftning i bilaga IIa, eftersom de är familjeförmåner och följaktligen kan exporteras. I förordningen definieras familjeförmåner som förmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter. EG-domstolens tolkning av denna definition i målen Hoever och Zachow var mycket generell. När det gäller ändringsförslagen nr 4 12, som kommissionen inte kan godta, vidhåller kommissionen vikten av att behandla alla förmåner på samma sätt, både de som tas med i bilaga IIa och de som undantas, vid analysen av kriterierna för särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. Detta har varit kommissionens inställning i förhandlingarna med kandidatländerna om denna bilaga och vi anser att samma inställning skall gälla gentemot medlemsstaterna. Att undanta de holländska förmånerna från bilaga IIa och infoga de svenska skulle följaktligen äventyra den balans som kommissionen föreslår när det gäller bilagan. Av dessa skäl kan kommissionen som sagt godkänna ändringsförslag 1 3, men inte övriga Gillig (PSE), föredragande. (FR) Fru talman! Jag vill inleda mitt inlägg med att instämma med andra talare och uttrycka min djupaste medkänsla till er, kommissionär Solbes Mira, mot bakgrund av vad som sker i ert land. Mina damer och herrar! Detta betänkande, som handlar om uppdateringen av förordning nr 1408/71 och om den förordning där det fastställs hur den förstnämnda förordningen skall tillämpas, är således föremål för debatt i parlamentet i dag. Såsom nyss påpekades är syftet med de ändringsförslag som har lagts fram att å ena sidan integrera de förändringar som skett inom de olika sociala trygghetssystemen och å andra sidan att utföra den viktiga uppgiften att infoga EG-domstolens beslut på de områden den avgett domar. Vi bör minnas att frågan om uppdatering eller allmän modernisering av förordningen diskuteras för närvarande, men även att parlamentet vid många tillfällen har krävt en allmän översyn av de förordningar som samordnar de sociala trygghetssystemen. Avsikten med det förslag som vi behandlar i dag är i huvudsak att uppdatera förteckningen över det som kallas förmåner som inte kan exporteras, vilka tas upp i bilaga IIa till den tidigare nämnda förordning. EG-domstolens beslut innebär att vi kan skönja två grundläggande kriterier som dessa förmåner måste uppfylla för att betraktas som förmåner som inte går att exportera och följaktligen utgör undantag från den allmänna principen om att sociala förmåner kan exporteras: förmånernas särskilda karaktär i den berörda medlemsstaten, det faktum att förmånstagaren inte betalar några avgifter för dem, med andra ord att de finansieras genom, och på grundval av, allmän beskattning i den berörda medlemsstaten, och slutligen och som en kompletterande faktor det faktum att beloppet ligger i linje med den minimiinkomst som krävs för att leva under rådande ekonomiska förhållanden i den medlemsstat som beviljar förmånerna. Rent praktiskt är förmåner som inte kan exporteras ofta tilläggsbelopp som betalas ut till äldre eller är avsedda att kompensera för transportkostnader; de kan till och med vara förmåner som är knutna till funktionshinder. Vi kan konstatera att även om sådana förmåner inte kan exporteras, finns det i allmänhet likartade varianter av dem i de andra medlemsstaterna och det är följaktligen möjligt att uppbära dem. Vad är avsikten med denna uppdatering? Vi anser att innebörden i det förslag som läggs fram är mycket positiv. För det första blir det på ett effektivt sätt möjligt att genom en strikt tillämpning av kriterierna för särskilda icke finansierade avgifter begränsa undantagen från den allmänna principen om att sociala förmåner kan exporteras. När vi väl lämnat de system som bygger på undantag, blir villkoren alltid gynnsammare för alla berörda parter. För det andra sätter vi med detta förslag stopp för de olika nationella förvaltningarnas skilda tolkningar och på så vis garanterar vi rättslig säkerhet för arbetstagare som vill flytta inom Europeiska unionen. Förslaget medför insyn och ökad tydlighet på ett område, som vi vet är

3 synnerligen komplicerat, eftersom det gränsar till både vad som förefaller vara sociala trygghetsförmåner i ordets striktaste bemärkelse och social verksamhet, som är icke obligatorisk och införd av medlemsstaterna. Det är på denna nivå diskussionen skall föras, en nivå där alla tolkningar är möjliga. För det tredje är det viktigt att detta förslag kan antas utan dröjsmål så att vi undviker ytterligare rättsliga tvister på detta område, som är mycket känsligt för Euroepiska unionens medborgare. Vi vet att denna fråga socialt sett ibland får EU-medborgarna att ta avstånd från Euroepiska unionen. I deras ögon förefaller inte unionen agera så snabbt som den borde för att se till att förhållandena blir lika för alla. Avslutningsvis: genom förslaget underlättas och främjas de framsteg som förväntas bli resultatet av den pågående allmänna översynen av förordning nr 1408/71. Trots detta måste vi ändå reservera oss inför en av medlemsstaternas särskilda situation. En av förmånerna i denna medlemsstat har tagits bort ur förteckningen över förmåner som kan exporteras och har sedan införts i kategorin förmåner som inte går att exportera. Denna situation bör, enligt vår åsikt, ge upphov till en grundligare undersökning av de medborgare som berörs. De tycks inte vara många, men bara det faktum att ett antal medborgare sannolikt blir lidande är enligt vår åsikt en tillräcklig anledning för att, när sådana fall kommer i dagen, överväga att införa en övergångsperiod och inleda bilaterala förhandlingar. Fru talman! Vi kommer snart att gå till omröstning och då kommer jag att lägga fram ett muntligt ändringsförslag i form av ett kompletterande skäl i linje med de ändringsförslag som har lagts fram av mina parlamentskolleger, vilka kommissionen säger att den inte kan följa. Detta var också den ståndpunkt som utskottet för sysselsättning och sociala frågor antog. Med detta muntliga ändringsförslag bör vi kunna gå framåt. Jag avslutar med att påpeka att vi med detta scenario står inför noggrant jämkade förhållanden, vilket hör samman med det förfarande som tillämpas. Den öppna samordningsmetoden är känslig. Vi måste absolut dra nytta av de fördelar som den kan ge i fall som detta. Därför hoppas jag att detta betänkande antas Smet (PPE-DE). (NL) Fru talman! Jag vill först och främst på PPE-DE-gruppens vägnar ge uttryck för mitt deltagande med Spaniens folk och regering. Att bekämpa terrorism är en oerhört svår uppgift. I dag diskuterar vi ett förslag som är ett årligen återkommande inventarium och som berör alla medlemsstaterna, eftersom en tydlig skiljelinje mellan de sociala förmåner som kan exporteras och de som inte kan exporteras måste dras upp varje år. De förra har samband med socialförsäkringsavgifter och premier. EU har alltid arbetat för att social trygghet skall kunna exporteras när det gäller de kontor som avgifter och premier kan betalas in till. När det gäller sociala förmåner som inte kan exporteras strävar vi kontinuerligt efter att förbättra definitionen. Även i detta betänkande om kommissionens förslag till förordning har ett försök gjorts att ytterligare specificera definitionen av förmåner som inte kan exporteras. Detta måste göras varje år, eftersom medlemsstaterna uppdaterar sina bestämmelser varje år och marknaden ständigt utvecklas. Det är därför nödvändigt att varje gång överväga frågan om de berörda förmånerna går att exportera. I sitt meddelande skriver kommissionen följande: Den första innebörden av en särskild icke avgiftsfinansierad förmån är just att den är särskild, och detta gäller oavsett vilken del av det sociala trygghetssystemet som den ingår i. Särskilda förmåner ligger någonstans mitt emellan de klassiska socialförsäkringsförmånerna och socialt bistånd, och de har likheter med socialt bistånd i det att ett behov utgör ett väsentligt kriterium för dess tillämpning. När det gäller de förmåner som har förtecknats i bilagorna anser jag att frågan om behov förvisso utgör det grundläggande kriteriet för förmånerna. Av den anledningen anser min grupp att de medlemsstater som har förmåner som enligt EU inte kan exporteras, men som exporteras ändå, kommer att bli tvungna att anpassa sin sociallagstiftning. I detta avseende kommer det, som Marie-Hélène Gillig redan har nämnt, att behövas en övergångsperiod medan man försöker finna en lösning i samarbete med de medlemsstater till vilka social lagstiftning exporteras. Nederländerna har formulerat en tydlig begäran och lagt fram flera ändringsförslag. Situationen är förmodligen inte så annorlunda i andra medlemsstater, till exempel Belgien, än i Nederländerna. Därför menar jag att Marie- Hélène Gilligs muntliga ändringsförslag, vilket överensstämmer med den ståndpunkt som några av mina gruppkolleger intar, bör stödjas. Vi är beredda att godta Marie-Hélène Gilligs text och uppfylla den begäran som kommissionsledamoten framförde nyss. På så vis kan kammaren nå en överenskommelse Weiler (PSE). (DE) Fru talman, mina damer och herrar, ärade kommissionärer! Det är tråkigt att efter att ha hållit en tyst minut behöva tala om en lagstiftning som i själva verket syftar till att sammanföra EUmedborgarna, förse dem med rättigheter som gäller i hela EU och ge dem möjlighet att se EU som ett område med arbetstillfällen och arbetsmarknad. Lagstiftningen har varit i kraft i över 30 år och varje år reformerar vi den, som andra redan har påpekat, för att tillfoga de senaste ändringarna i de nationella lagstiftningarna, och för att ta hänsyn till EG-domstolens senaste domar. Jag anser att kommissionens förslag är vettigt, och detsamma gäller kommissionsledamot Pedro Solbes Miras förslag när det gäller ändringsförslagen. Jag tycker att det är beklagligt att PPE-DE-gruppen försöker utnyttja detta betänkande som ett verktyg för att tvinga fram ändringar som hör hemma i den allmänna översynen och inte här.

4 Det kan i själva verket förefalla något förvirrande att vi skall diskutera översynen av förordning nr 1408 i dag, eftersom vi de senaste månaderna och veckorna, och vid utskottets senaste sammanträde, har fört mycket djupgående diskussioner om den stora omedelbart förestående reformen, som pågår parallellt med detta arbete. Även när det gäller denna reform har vi genomfört tydliga förbättringar till förmån för den europeiska allmänheten; detta arbete är vid det här laget praktiskt taget slutfört. Detta skall dock sägas med ett litet förbehåll, nämligen att den stora reformen inte träder i kraft förrän 2007, varför det just nu krävs anpassningar. Låt mig framföra min grupps tack till föredraganden, Marie-Hélène Gillig, som har utarbetat ett förtjänstfullt och ansvarsfullt betänkande; hon skulle förstås ha kunnat falla för frestelsen att införa en mängd trevliga ändringsförslag, men kommissionen eller rådet skulle till slut ha hindrat oss från att genomföra dem. Därför är betänkandet så ansvarsfullt. Ett problem kvarstår naturligtvis fortfarande, ett problem som mina två kvinnliga kolleger från Nederländerna och Belgien kommer att ta upp, nämligen situationen för dem som pendlar över gränserna. Detta kommer utan tvivel att ge upphov till större svårigheter i samtliga medlemsstater, och problemen kommer förmodligen att kvarstå efter utvidgningen. Vi har dock lyckats uppnå en jämvikt mellan att å ena sidan ge medborgarna möjlighet att uppbära sociala trygghetsförmåner i en viss medlemsstat och å andra sidan förhindra att de nationella sociala trygghetssystemen blir överbelastade. Betänkandet är nyanserat och realistiskt, och jag skulle vilja säga till ledamöterna i PPE-DE-gruppen att vi inte bör tynga ned det med ändringsförslag som faktiskt är mindre välbetänkta just nu Boogerd-Quaak (ELDR). (NL) Fru talman! Även jag vill framföra mina kondoleanser till Spanien. Det är svårt att återgå till det dagliga arbetet efter en sådan händelse, men det måste vi göra i alla fall. Jag har lyssnat till mina kolleger som förutsätter att förslaget utgör en förbättring av den nuvarande situationen. En sak är säker, och det är att detta är en mycket komplicerad fråga. Jag har också lyssnat mycket noga till Pedro Solbes Mira som framför allt förutser en förbättring för helt eller delvis funktionshindrade personer. Jag delar Miet Smets åsikt att det kommer att uppstå problem som måste övervinnas i mer än en medlemsstat. Jag är inte insatt i förhållandena i alla medlemsstater, herr kommissionär, men när det gäller Nederländerna kan jag tala om för er att situationen försämras för de personer som inte kan delta i arbetsmarknaden, de som förmodligen aldrig har varit aktiva i arbetslivet och som aldrig kommer att bli det heller. I deras fall är det sant att de inte är berättigade till avgiftsfinansierade förmåner, men enligt min åsikt bör denna rättighet kunna exporteras ändå. Till de parlamentskolleger som anser att diskussionen bör begränsas till att handla om avgiftsfinansierade kontra icke avgiftsfinansierade förmåner, vill jag betona det faktum att det även finns något som heter social rättvisa. Jag kan inte se att det finns något behov av att kunna exportera bostadsbidrag till en annan medlemsstat, eftersom de hör samman boendets varaktighet. I detta särskilda fall handlar det dock om medborgare, däribland nederländska medborgare, som troligen aldrig kommer att kunna komma in på arbetsmarknaden igen. Jag vill be er att allvarligt överväga frågan om inte andra bestämmelser bör gälla i det här fallet. Vi orerar lyriskt om fri rörlighet för personer, medan personer från Nederländerna i detta ögonblick lever på annat håll i EU och kommer att förlora de förmåner de för närvarande uppbär. Jag kommer därför att undersöka vilka premier eller förslag jag skall stödja för att ta hem så mycket vi kan, men jag hoppas att ni har överseende med att jag ber mina kolleger och kommissionen att överväga detta mycket noggrant. Herr kommissionär! Jag är mycket bekymrad över framtiden för förordning nr 1408/71. Finns det någon möjlighet att tillsätta en kommitté som noggrant undersöker vilka restriktioner det finns? Faktum är att vi kan räkna med stora debatter om huruvida social trygghet kan exporteras i hela EU till följd av utvidgningen. Jag skulle vilja be er att tillsätta en kommitté som kan följa upp alla problem, försöka finna lösningar och även på allvar samråda med medlemsstaterna för att undanröja orättvisor av detta slag på ett sätt eller annat. Jag säger inte att detta är lösningen på alla våra problem, men jag anser att det undantag som Nederländerna har begärt berör de svagaste och minst skyddade. Förmånen i fråga kommer att kunna exporteras till tredjeländer, men kommer inte längre att kunna exporteras inom EU på grundval av förordning nr 1408/71, och det är en mycket stor orättvisa Lambert (Verts/ALE). (EN) Fru talman! Även jag vill instämma i det deltagande som redan har uttryckts i kammaren med anledning av de fruktansvärda händelserna i Spanien i morse. Jag vill, för att övergå till sammanträdets föredragningslista, tacka föredraganden så mycket för hennes arbete med detta betänkande och för de åtgärder som hon har varit beredd att vidta för att finna en generell lösning på vad som kan vara ett generellt problem, vilket trots allt är ett av syftena med förordningen. Vi är därför beredda att i dag stödja hennes muntliga ändringsförslag. En av svårigheterna med denna förordning är att vi under årens lopp har fått se EG-domstolen kompensera för bristande tydlighet i den nuvarande förordningen och, sannerligen, för förändringar i utvecklingen av medlemsstaternas system för social trygghet.

5 En av de viktiga saker som uppdateringen medför när det gäller förenkling och modernisering av förordningen som helhet, vilket vi redan godkänt vid första behandlingen, är definitionerna av särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner. När uppdateringen väl har antagits kommer den att utgöra en tydlig referensram för vad som gäller eller inte. Tidigare har detta i större utsträckning överlåtits till medlemsstaternas bedömning och det har inte funnits några tydliga kriterier som folk kan förstå. För vissa medlemsstater innebär det en möjlighet att exportera vissa saker och det kommer därmed att gynna en del människor. Jag har full förståelse för mina nederländska kolleger och deras situation, och som jag sade kommer det muntliga ändringsförslag som Marie-Hélène Gillig har lagt fram att innebära ett steg i den riktningen. Ett av de bakomliggande argumenten som vi har hört i diskussionen rör frågor om lika behandling av nationella medborgare och tredjelandsmedborgare. Det hör inte till denna diskussion. Vi behöver tydliga kriterier och därför stöder vi föredraganden Hermange (PPE-DE). (FR) Fru talman! På de franska parlamentsledamöternas vägnar vill jag i min tur framföra våra kondoleanser till den spanska regeringen, till våra spanska kolleger och parlamentsledamöter och till er, herr kommissionär. Jag går nu över till det betänkande som har lagts fram för oss. Låt mig först och främst gratulera föredraganden som har lyckats utarbeta ett nyanserat betänkande i en känslig fråga, ett betänkande som, anser jag, är tillfredsställande för anställda, egenföretagare och deras familjer. Dokumentet gör att vi kan uppdatera det nuvarande systemet på ett mycket positivt sätt och det kommer, som föredraganden har sagt, att leda till att vi kan få bukt med de avvikande tolkningarna på nationell nivå, och samtidigt underlätta för medborgarna att flytta inom unionen. Dessutom bygger betänkandet på EGdomstolens domar där domstolen fastställer att vissa förmåner inte kan exporteras. Dessa förmåner har tre kännetecken: de är av särskild karaktär, de är icke avgiftsfinansierade och ligger i linje med varje medlemsstats inkomstnivå. Jag har förståelse för våra holländska parlamentsledamöters ståndpunkt om några av förmånerna. Man måste dock vara klar över att det i ett socialt förmånssystem å ena sidan finns det som kallas laga förmåner, som rör pensionering och sjukdom, och å andra sidan förmåner av en annan typ, som kallas icke avgiftsfinansierade och i Frankrike betecknas som valfria förmåner. Alla medlemsstater har förmåner av denna typ. När jag ansvarade för sociala frågor i Frankrike inrättade jag något som kallades en förmån för föräldranärvaro. För familjer som plötsligt fått ett funktionshindrat barn inrättade vi i Paris en förmån i storleksordningen 500 euro per månad i ett år. Denna förmån är nu icke avgiftsfinansierad och uppfyller inte kriterierna för att kunna exporteras, vilket innebär att en familj med ett funktionshindrat barn som i morgon flyttar till Belgien eller Spanien, där de inte beviljas en förmån av samma slag, kommer att drabbas mycket hårt. Därför måste vi stödja Gilligbetänkandet. I några fall, som inte enbart rör våra holländska vänner, måste vi också nå fram till bilaterala lösningar, som även leder till ökad tydlighet; denna fråga har nämligen inte bara med fri rörlighet att göra, utan även med social rättvisa. Det är därför vi måste stödja föredragandens ändringsförslag och det är därför vi, herr kommissionär, måste kunna räkna med ert stöd. Ni kommer att inse att det är social rättvisa som står på spel i dag för våra medborgare Van Lancker (PSE). (NL) Fru talman, herr kommissionär! Jag instämmer i de ord av medkänsla som riktas till Spaniens befolkning och framför allt till offrens anhöriga. Enligt min mening kan parlamentet inte nog fördöma sådana våldsdåd. Årets uppdatering av förordningen om samordning är lite ovanlig, eftersom vi inte bara diskuterar tekniska ändringar, utan även försöker formulera en sammanhängande ståndpunkt om förmåner som inte kan exporteras. Jag instämmer med glädje i Marie-Thérèse Hermanges ord när hon konstaterar att EG-domstolen alltid har betonat att undantagen från principen om att förmåner inte kan exporteras skall tolkas bokstavligt. Med andra ord hänför sig dessa förmåner mycket mer till sociala trygghetsåtgärder som kan utbetalas till alla EUmedborgare. Även kommissionen ställer sig bakom en strikt tolkning, och därför stöder jag föreliggande förslag i bilaga IIa. Jag har dock två viktiga kommentarer. Först och främst kommer inom kort ett övergripande avtal om moderniseringen av förordningen för samordning av systemen för social trygghet att ingås, däribland ett avtal om förmåner som inte kan exporteras. Jag har redan hört att det i rådet görs allvarliga försök att avsevärt utöka förteckningen över förmåner som inte kan exporteras, vilket leder till att förordningen om samordning undergrävs. Genom att anta dessa bilagor i dag kan vi sända ett budskap till rådet om att parlamentet inte finner sig i detta. För det andra är det intressant om ett system är logiskt uppbyggt, men vi måste också inse att ändringarna berör verkliga människor. Om ändringarna rör bestämmelser som har skapats för att garantera människor en minimiinkomst måste vi sannerligen mycket noggrant överväga vilka följder ändringarna får för en medlemsstats medborgare, i synnerhet om det inte finns någon motsvarande bestämmelse i kraft i andra medlemsstater. Jag anser därför, herr kommissionär, att det är skrämmande att vi återigen måste dra slutsatsen att ingen sådan kontroll har gjorts. Parlamentet har i flera år begärt att marginaleffekten skall kontrolleras, och det

6 som sker nu visar hur rätt vi har i denna fråga. Genom att lägga till den nederländska lagen om tilläggsbidrag, som enligt min åsikt på goda grunder tagits upp i förteckningen, kommer närmare 200 belgiska medborgare som pendlar över gränsen att förlora sina extra bidrag. Några av dem kommer att kompenseras enligt den belgiska lagen om social trygghet, men andra kommer att förlora en del av sin inkomst. Därför, herr kommissionär, ber jag er att grundligt undersöka följderna för de berörda, om så behövs genom Euresnätverket. Dessutom är det nödvändigt att de ansvariga medlemsstaterna, i det här fallet Belgien och Nederländerna, enas om övergångsperioder och kompensationsåtgärder, eventuellt genom ett bilateralt avtal. Det ändringsförslag som läggs fram i plenum i dag måste stödjas, vad som än händer. Jag har för avsikt att, tillsammans med mina belgiska och nederländska parlamentskolleger, skriva till de ansvariga ministrarna, så att vi kan nå fram till en lösning för de personer som riskerar att förlora en del av sin inkomst och följaktligen hamna under existensminimum Schmidt, Olle (ELDR). Fru talman! Herr kommissionär, jag vill uttrycka mitt deltagande med ert land och ert folk i denna svåra stund. Den 1 maj 2004 är det dags. Det är nu det nya Europa skall byggas upp, men tyvärr börjar vårt firande med att alla medlemsländer reser nya murar mot dem som vill komma från de nya medlemsländerna till de 15 nuvarande. Detta är övermåttan dystert. Jag tror att det kan undvikas. Jag delar alltså inte kommissionsledamotens uppfattning. Förutsättningarna är så olika mellan våra länder. Så länge vi inte har ett gemensamt välfärdssystem, en gemensam finansiering och ett gemensamt skattesystem är det rimligt att vi i det nya stora EU tar hänsyn till olika nationella synpunkter. Det riskerar på intet sätt den fria rörligheten för arbetstagare, tvärtom. Det viktiga är att vi genom dessa förändringar minskar behovet av övergångsregler. Det är inte diskriminerande mot någon. Det är lika för polacker, tyskar och danskar. De två mest generösa bidragen i Sverige, föräldrapenning och barnbidrag, utfaller till alla som föder barn i Sverige. De är inte kopplade till förvärvsarbete utan är skattefinansierade. De flesta andra länder har redan garderat sig och fört upp många bidrag bland undantagen i bilagan. Jag ber därför om kammarens totala stöd för ändringsförslag Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Fru talman! Eftersom min parlamentskollega Johanna Boogerd- Quaak och jag har stått ensamma i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, gläder det mig att se att ett antal kolleger i dag har förstått vad det handlar om. I dag anpassar vi förordningen om samordning av systemen för social trygghet, vilket vi gör nästan varje år, eftersom något ändras i medlemsstaterna så gott som varje år. Vi anpassar också förordningen för att ta vederbörlig hänsyn till EG-domstolens domar. Resultatet är inte nödvändigtvis en fantastisk gåva till de personer som berörs av förordningen. Tillsammans med några andra parlamentsledamöter har jag återigen visat att Nederländerna har lagt till en förmån till förteckningen över förmåner som inte kan exporteras, avsedd för hushåll med endast en inkomst, i ett försök att förhindra att sådana familjer hamnar under minimiinkomsten, nämligen en förmån på 200 euro i månaden. Genom att ta upp förmånen i förteckningen dras denna förmån in omedelbart. Nederländerna sparar därmed pengar. Detta innebär inte bara att två danska, 193 belgiska, 395 spanska, 94 italienska och 55 franska medborgare förlorar sin förmån, utan även att det enligt min mening är oacceptabelt att ta med denna förmån i förteckningen, eftersom det leder till diskriminering mellan personer inom Europeiska unionen som inte längre erhåller förmånen och personer utanför Europeiska unionen som gör det. Jag kandiderar visserligen i valet till Europaparlamentet, men bortsett från detta anser jag att en ledamot av Europaparlamentet helt enkelt inte kan försvara att en EU-medborgare behandlas sämre än en tredjelandsmedborgare. Jag kan till och med ge er detaljer: vi exporterar förmåner till Marocko och sammanlagt förmåner inom EU. Vi exporterar förmåner till Bosnien, Indonesien, Tjeckien, USA, Israel och andra länder. Denna orättvisa behandling har gjort att jag i mitt ändringsförslag tagit med en rad faktorer som jag även hört upprepas av parlamentskolleger i debatten och lagt fram det som en utgångspunkt för en kompromiss. Mitt ändringsförslag går i korthet ut på och med detta vänder jag mig även till Anne Van Lancker med anledning av hennes kommentarer att Nederländerna skall få ta med den aktuella förmånen i förteckningen först när EU-medborgare och tredjelandsmedborgare behandlas jämlikt. Det andra villkoret är att åtgärder även borde ha vidtagits för att gradvis avskaffa dessa förmåner och hitta en ersättning till dem. Om dessa två faktorer läggs in i kompromissen anser jag att vi har en lösning inom räckhåll. Jag respekterar rådet som har lyckats mobilisera personer i frågan genom att ge intrycket av att något fruktansvärt är på gång, fast parlamentet faktiskt har rätt att utan vidare anta texten genom vanlig kvalificerad majoritet. Till saken hör att denna sociala fråga kräver enhällighet i rådet, men om vi märker att saker och ting går på tok har vi rätt att visa tänderna. Hela min grupp stöder Marie-Hélène Gilligs kompromissändringsförslag och kommer också att stödja kompromisserna och Anne Van Lanckers krav på mer exakta formuleringar. Jag hoppas att detta medför att vi kan enas. Gränsöverskridande arbete är mycket viktigt i min region. Rörlighet är också ett tema inom ramen för Lissabonmålen. Om vi inte reglerar rörligheten effektivt kan vi lika gärna glömma bort Lissabonmålen.

7 Van den Burg (PSE). (NL) Fru talman! Jag vill avdramatisera detta nederländska problem vi står inför. Detta är ingen valkampanj. En del frågor måste kritiseras skarpt, men vår kritik måste vara saklig. Först och främst vill jag säga att jag helhjärtat stöder Marie-Hélène Gilligs och Jean Lamberts ståndpunkt att följa ett tydligt system i denna förordning om samordning och tillhörande bilagor, och jag är positivt inställd till att ta itu med bilagorna på ett mycket restriktivt sätt, eftersom det är där problemen ligger. Redan i fråga om Lambertbetänkandet konstaterade vi att allt som ströks i förordningen kunde återinföras i bilagorna, och detta är vad vi riskerar att göra med de förbättringar som vi har gjort på ett antal områden. Den tredje punkten är att det bör finnas likvärdiga förmåner och skydd i andra EU-stater när en förmån inte längre går att exportera. Den nederländska regeringen, men även kommissionen i viss utsträckning, kan klandras för att de inte tillräckligt noggrant har kontrollerat om så var fallet. Anne Van Lancker har redan påpekat att det inte finns något jämförbart system i Belgien, och vi kan naturligtvis inte rafsa ihop en sådan utvärdering för EU:s 15 medlemsstater, än mindre för 25 medlemsstater efter utvidgningen. Detta är helt klart något som utelämnats i betänkandet. Det är också den punkt vi bör vara hårdast inriktade på. En lösning är endast möjlig om det finns bilaterala bestämmelser om ersättningar mellan medlemsstaterna. Jag välkomnar Marie-Hélène Gilligs beredvillighet att genom ett muntligt ändringsförslag införa ett skäl i texten som parlamentet förhoppningsvis kommer att anta. Medlemsstaterna bör därefter ta itu med sitt arbete och kommissionen bör se till att arbetet utförs väl Doyle (PPE-DE). (EN) Fru talman! På alla mina irländska kollegers vägnar fördömer även jag direkt de barbarer som i morse gjorde sig skyldiga till denna fruktansvärda grymhet mot Madrids invånare när de var på väg till sina arbeten och skolor. Kommissionär Pedro Solbes och alla mina spanska kolleger har mitt djupa deltagande. När det gäller Gilligbetänkandet är det så att vi varje år återkommer till frågan om ytterligare förtydligande av möjligheten att exportera förmåner i syfte att förverkliga målet om fri rörlighet för allt fler av våra EUmedborgare. Detta är nödvändigt då medlemsstaterna gör tillägg till eller ändrar sin egen lagstiftning på området och då EG-domstolens domar visar på avvikelser eller klargör vissa artiklar. Jag accepterar att flera av de poster som för närvarande finns i bilaga IIa måste tas bort mot bakgrund av nyare rättspraxis. När det gäller frågan om ändringen av artikel 33.1 är jag angelägen om att se till att en medlemsstat inte skall kunna avkräva en pensionstagare som får pension från flera medlemsstater större avgifter än om den pensionstagaren fick hela sin pension endast från den medlemsstaten. Jag välkomnar särskilt tillägget om färdbidrag i bilaga IIa under rubriken G Irland, det vill säga, nytt led (da). Jag har en invändning som inte direkt handlar om det här, men jag skulle uppskatta ett svar från kommissionären om vad kommissionen kommer att göra åt saken. I nuläget har varje medlemsstat olika kriterier för att få rätt till vissa förmåner, såsom invaliditet, funktionsstörning, blindhet och så vidare. Med en väljares tillåtelse skall jag läsa upp några rader som återger ett specifikt fall där detta vållar problem: Jag var med om en trafikolycka i maj Till följd av hjärnskadan som jag fick har jag registrerats som blind hos Irlands nationella organisation för blinda. En skanning visade att jag hade en hjärnskada och sedan visade olika tester som utfördes av ögonläkare både på olika sjukhus och för blindorganisationens räkning att jag hade fått en bestående synskada. Jag fick därmed rätt till blindhetsersättning och rätt att registreras som blind i Irland. Problemet som jag och säkert många med mig nu står inför är följande: min registrering är giltig här i Irland, men så fort jag passerar gränsen i norr, till Förenade kungariket, krävs andra kriterier för att registreras som blind och jag har fått den uppfattningen att det är samma sak i varje europeiskt land. Budskapet tycks vara att när man reser till ett annat europeiskt land inträffar något slags tillfrisknande och om jag skulle flytta till en annan del av Europa skulle jag bli tvungen att gå igenom samma procedur igen. Om jag är invalid i Irland är jag invalid i Europa. Om jag är döv i Irland är jag döv i Europa. Om jag är blind i Irland är jag blind i Europa. Min väljare menar vidare att detta inte bara är en gränsöverskridande fråga, utan också en europeisk. Herr kommissionär, vill ni vara vänlig och tala om för oss hur snabbt vi kan lösa frågan om olika kriterier för att få rätt till olika förmåner? Detta skapar nämligen stora problem för våra medborgares rörlighet, särskilt för de handikappade och invalidiserade, på de områden som jag har nämnt. En annan mindre fråga som jag vill peka på är att det engelska ordet för förmån ( benefit ), särskilt i det irländska systemet, kan betyda olika saker. I vissa länder betyder det avgiftsfinansierad pension och i andra syftar det bara på någon typ av socialbidrag. Vi använder ordet utan större urskiljning här och det kan leda till förvirring Andersson (PSE). Fru talman! Jag vill å de svenska parlamentsledamöternas vägnar framföra våra kondoleanser till våra spanska kollegor och kommissionsledamot Solbes Mira och fördöma det fruktansvärda dåd som utförts i Madrid idag. Parallellt med att vi behandlar den årliga förändringen pågår också moderniseringen av förordning (EEG) nr 1408/71, som är knuten till dessa årliga förändringar. Detta innebär att vi antagligen får behandla denna bilaga igen till hösten. Den kommer då att kallas bilaga X i

8 stället. Möjligtvis tycker jag att kommissionen borde ha varit försiktig och inte gjort några ändringar i år förrän vi är klara med moderniseringen, där principerna delvis förändras och slås fast. Det är min personliga uppfattning. Bilaga IIA bygger på vissa principer för vad som får föras upp av medlemsstaterna. Medlemsstaterna kan inte föra upp vad som helst som de tycker passar in i bilaga IIA. Det skall vara förmåner som inte är generella, utan fordrar en viss behovsprövning. Familjeförmåner hör definitivt inte dit. Till Olle Schmidt och ELDR-gruppen vill jag påpeka att det svenska barnbidraget är generellt. Detta gäller också flerbarnstillägget, studiestödet och garantibeloppet i föräldrapenningen. Det innebär att de inte hör hemma i bilaga IIA. Det kan man tycka är rätt eller fel, men alla måste väl hålla med om att bilagorna måste bygga på vissa principer? Sannolikt kommer inte heller bostadsbidraget för barnfamiljer i fråga, men det är den enda förmån som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Därför säger jag nej till Olle Schmidts förslag. Man kan inte gå förbi alla principer som vi gemensamt har kommit överens om. Olle Schmidt säger att vi har så olika system vilket är sant men han säger också att vi skulle kunna leva med dessa olika system, att de inte påverkar den fria rörligheten och att vi inte behöver dessa bestämmelser. Där håller jag inte alls med honom. Vi behöver naturligtvis ett regelverk för människor som flyttar över gränserna och som skall ta del av sociala förmåner. Skulle vi drastiskt ändra i detta system, t.ex. säga att inga familjeförmåner får föras över, skulle det inverka menligt på den fria rörligheten Pérez Álvarez (PPE-DE). (ES) Fru talman! Låt mig först i egenskap av spanjor tacka alla de ärade ledamöter som har gett uttryck för sin solidaritet. Låt mig också uttrycka mitt djupaste förakt för dessa odjur i mänsklig skepnad och framför allt min medkänsla och solidaritet med de familjer som har drabbats i dag; solidaritet och medkänsla med deras smärta och lidande. Såsom kommissionsledamot Pedro Solbes Mira sade måste vi fortsätta med vårt arbete, även om det är svårt. Vi diskuterar kommissionens förslag om en uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 när det gäller särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. Avsikten med förslaget är huvudsakligen att integrera EG-domstolens domar där vissa förmåners särskilda och icke avgiftsfinansierade karaktär specificeras; förslaget avspeglar också de ändringar som har gjorts i de olika nationella lagstiftningarna. Jag anser att den springande punkten i debatten är om vi skall föra in de förmåner som fastställs i de nationella lagstiftningarna i bilaga IIa, och följderna av ett sådant införande, vilket med andra ord innebär att de inte kan exporteras, eller när så är tillämpligt, att de kan exporteras. Av de olika ändringsförslag som har lagts fram samtycker jag till ändringsförslag 1, 2 och 3, antingen på grund av den aktuella förmånens karaktär eller art, på grund av villkoren för att uppbära dem eller på grund av att det är svårt eller omöjligt att kontrollera dem. Ändringsförslag 4, 5, 7 och 8 gäller förmåner som kan exporteras, vilket nämndes för en stund sedan. Dessa förmåner har ibland motsvarigheter i andra medlemsstater och är dessutom avpassade till rådande levnadsvillkor. I alla händelser anser jag att detta bör undersökas. Jag kan inte samtycka till ändringsförslag 9 12; för det första på grund av att de i samtliga fall handlar om familjeförmåner. De generella kriterierna i förordningen är att familjeförmåner skall kunna exporteras allt annat skulle vara diskriminerande och utgöra ett hinder för den fria rörligheten för personer. Inom ramen för denna fria rörlighet skulle familjer hindras från att resa med ett socialt skydd i bagaget. Fru talman! Jag vill slutligen uppmärksamma frågan om att nuvarande eller framtida hälso- och sjukvård i vissa medlemsstater blir beroende av att vissa avgifter betalas från pensionerna. Jag syftar naturligtvis på den nya punkt 1 i artikel 33 i förordningen. Detta innebär att ett mycket stort antal pensionärers inkomster skulle minskas. När det gäller spanska medborgare som är bosatta i andra medlemsstater skulle deras pensioner minskas medan de, om de var bosatta i Spanien skulle få hundra procent av sina pensioner, eftersom hälso- och sjukvård är en rätt som vi kan beskriva som automatisk. Vi skulle följaktligen ställas inför ett klart fall av diskriminering och hinder för den fria rörligheten för personer Solbes Mira, kommissionen. (ES) Fru talman! För ovanlighetens skull talar jag som spanjor här i kammaren och jag vill börja med att tacka alla som har gett uttryck för sin solidaritet med offren för terrorismen i Spanien och de fruktansvärda följder som attackerna har haft i mitt land. Som jag sade tidigare måste vi gå återgå till arbetet och jag skall försöka besvara era frågor. För det första får vi inte glömma bort att det talar om här är en befogenhet som tillkommer medlemsstaterna: de lägger upp sina egna system för social trygghet. Det är viktigt att betona den fråga som Avril Doyle tog upp. Det är ett verkligt problem. Trots detta är dessa frågor inte harmoniserade på gemenskapsnivå. Vi kan utan tvivel göra framsteg genom att samordna de nationella lagstiftningarna. Detta innebär naturligtvis att varje medlemsstat inför nationell lagstiftning i överensstämmelse med de andra. I detta avseende kan den öppna samordningsmetoden vara till hjälp, men vi får ingen enhetlig lösning. Det kan finnas en mellanväg vi arbetar med den och kan även göra framsteg med den nämligen ömsesidigt erkännande, som inte skulle leda till en fullständig harmonisering, men till en

9 situation med ömsesidigt erkännande, vilket kunde hjälpa oss att lösa några av problemen. För det andra, om vi arbetar utifrån det grundläggande faktumet att vi talar om nationella beslut och befogenheter, framgår det tydligt att alla former av samordning måste genomföras enligt i förväg fastställda kriterier. Dessa objektiva kriterier har vi försökt infoga, vilket jag nämnde i mitt tidigare inlägg. I några fall godtar vi därför en del av de lösningar som ni föreslår och i andra anser vi inte att de lösningar ni föreslår löser alla problem. När det gäller den fråga vi talar om bygger den grundläggande tanken på särskilda förmåner som är avhängiga principen om bosättning. I några fall är avsikten därför att om bosättningen ändras skall de förmåner som finns i en medlemsstat ersättas av förmåner i en annan. Dessa förmåner avgörs av objektiva villkor, i enlighet med egenskaper hos de sociala trygghetssystem i respektive medlemsstat. Jag är medveten om att detta i vissa fall kan innebära att relativa förmåner försvinner i jämförelse med förhållandena i ursprungslandet, vilket återspeglar de befintliga skillnaderna för medborgarna i unionens olika medlemsstater. Jag anser följaktligen att det inte finns någon lucka i lagstiftningen och att hela systemet är sammanhängande. Detta innebär inte att det inte uppstår några problem eller att vi inte måste försöka lösa dem. Enligt min mening är marginalerna i den här frågan betydligt mer uppenbara på nationell nivå än på gemenskapsnivå. I det avseendet skulle den bästa metoden för att gå vidare vara att vidta nationella åtgärder så att problem av det här slaget kan lösas eller bilaterala avtal mellan medlemsstaterna som gör att lösa några av svårigheterna kan övervinnas. Annars kan vi naturligtvis harmonisera på gemenskapsnivå där det är möjligt i många fall går det inte, vi kan förbättra samordningen med hjälp av den öppna samordningsmetoden och vi kan göra framsteg när det gäller ömsesidigt erkännande för att förebygga de problem med den fria rörligheten för personer som många av er har nämnt. Detta är grunden för vårt arbete och vi kommer att fortsätta enligt samma linje i framtiden ORDFÖRANDESKAP: IMBENI Vice talman Talmannen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl Hälso- och sjukvård och äldreomsorg Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0098/2004) av Karin Jöns för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om hälso- och sjukvård och äldreomsorg Jöns (PSE), föredragande. (DE) Herr talman! Även jag ansluter mig till de föregående talarna och ge uttryck för min djupaste medkänsla med Spaniens folk, med offren och deras familjer. Hur svårt det än är att fortsätta med föredragningslistan, är temat för dagen hälso- och sjukvård och äldreomsorg, och det är en mycket viktig fråga. Detta betänkande kommer med all sannolikhet att få ett mycket brett stöd i kammaren i dag vilket är resultatet av ett utmärkt samarbete mellan ledamöter från samtliga politiska grupper, och jag tackar alla för detta, men särskilt Mario Mantovani. Jag kan tillägga att mitt betänkande är en fortsättning på hans betänkande, som han lade fram för ett år sedan, och de saker vi begärde då är precis lika relevanta i dag som de var då; problemen har i själva verket blivit ännu mer överhängande. Som exempel på detta behöver jag bara nämnda väntetiderna för att få vård, den ökande personalbristen och de alarmerande rapporterna om förhållanden på vårdhem, som i vissa fall är förnedrande. Även regeringarna har nu insett hur viktigt det i själva verket är att bygga upp ett strukturerat informationsutbyte, såväl inom hälso- och sjukvårdssektorn som inom äldreomsorgen. Resultaten av överläggningarna på hög nivå talar för sig själva; vi har nu ingen mer tid att förlora, och därför uppmanar vi starkt Europeiska rådet att äntligen anta principen om att tillämpa den öppna samordningsmetoden och en detaljerad tidsplan. En överenskommelse om de gemensamma målen och indikatorerna bör ha nåtts till i början av I utkastet till fördrag nämner konventet trots allt uttryckligen att den öppna samordningsmetoden skall tillämpas för hälso- och sjukvårdspolitiken givetvis med parlamentets medverkan, som sig bör. Det som framför allt krävs om medlemsstaterna vill garantera hälso- och sjukvårdssystemens och äldreomsorgens framtida tillgänglighet, kvalitet och hållbara finansiering är ökat förebyggande och ökad insyn. Förebyggande och hälsofrämjande insatser måste ägnas lika stor uppmärksamhet som kurativ medicin, såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Om så inte sker, kan vi mycket snart inte klara av det ökande patienttrycket. Insyn är däremot ett absolut nödvändigt krav om kvaliteten skall upprätthållas och om de resurser som hälso- och sjukvårdssystemen förfogar över skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Vårdtjänsternas kvalitet måste i dag i mycket högre utsträckning än förr, vara påvisbar. Vi måste sluta lägga ut stora summor pengar och få dålig kvalitet tillbaka. Patientorganisationerna har en mycket viktig funktion att fylla här och i framtiden måste de vara mer delaktiga i alla politiska beslut om hälso- och sjukvård. Alla medlemsstater bör också anta en patientlag eller patientstadga. För att garantera de människor som blir sjuka och måste behandlas utomlands ökad rättssäkerhet behöver vi även gemensamma EU-normer för

10 patienträttigheter. Det skulle verkligen vara ett stort genombrott om vi kunde anta en stadga för EUpatienter, så därför uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att utforma gemensamma kriterier för en sådan. Många frågor är dock fortfarande obesvarade efter EG-domstolens domar om ersättning för kostnader för vård i en annan medlemsstat, och vi emotser följaktligen förslag från kommissionen, inte bara om hur patienternas rättssäkerhet skall öka, utan även om hur den nationella hälso- och sjukvården kan skyddas från de eventuella negativa följderna av lagstiftningen om den inre marknaden. EU-bestämmelsernas konsekvenser bör övervakas av en ständig expertkommitté som regelbundet utarbetar rapporter. Hälsa är ju faktiskt inte någon ekonomisk handelsvara; vår hälso- och sjukvård bygger på solidaritet, och den måste vi värna om. Samtliga medlemsstater står också inför stora utmaningar när det gäller långtidsvården och äldreomsorgen. Vi bör göra gemensam sak för att utarbeta strategier för en effektivare integrering av hälsovård och sjukvård, för bättre vård i hemmet och tillräckligt många vårdhem. Vi behöver även tydliga normer för vården, inte bara i hemmet, utan även vid institutioner och, framför allt, för regelbundna och oberoende kvalitetskontroller. Det finns alltså mycket att göra om vår EU-modell för en hälso- och sjukvårdspolitik som baseras på solidaritet skall kunna upprätthållas på lång sikt Solbes Mira, kommissionen. (ES) Herr talman! Jag vill tacka Karin Jöns och hennes kolleger för det utmärkta betänkande som de har lagt fram och som innehåller ett betydande antal förslag och rekommendationer, vilka förtjänar kommissionens odelade uppmärksamhet. Fru Jöns! Vi värdesätter särskilt att ni i betänkandet stöder tillämpningen av den öppna samordningsmetoden för att förbättra hälso- och sjukvården och äldreomsorgen i unionens medlemsstater. Kommissionen avser att inom kort anta ett meddelande med ett förslag om att tillämpa den öppna samordningsmetoden för hälso- och sjukvårdsfrågor. Vi kommer att basera detta på tidigare erfarenheter, eftersom vi anser att det är nödvändigt att ge stöd på detta område, som är av grundläggande vikt, både för att möta problemen med demografiskt åldrande i våra medlemsstater och för att upprätthålla den social tryggheten på en hög och relevant nivå. Det främsta villkoret för att denna öppna samordningsmetod skall kunna tillämpas är att medlemsstaterna antar en rad gemensamma mål, vilket ger oss möjlighet att upprätta en lämplig ram för processen att reformera hälso- och sjukvårdsområdet. Enligt slutsatserna i den gemensamma rapport som förra året lades fram vid Europeiska rådets vårtoppmöte, kommer vi att inrikta oss på tre områden: hälso- och sjukvård, tillgänglighet och kvalitet samt ekonomisk hållbarhet. Vi måste också behandla den andra aspekten som ni nämnde: övervakning. Denna övervakning måste genomföras med hjälp av lämpliga och jämförbara indikatorer. Utan sådana indikatorer är det mycket svårt att utvärdera de olika åtgärder som medlemsstaterna vidtar, och att avgöra huruvida denna inlärningsprocess, som vi tillsammans går igenom, kan bidra till att vi når de avsedda målen. Vi kommer också att sammanställa detaljerade förslag för arbetet fram till 2006, då vi hoppas kunna inleda en ny förenklad process för att samordna politik om hälsooch sjukvård, pensioner och social integration. För att kunna upprätta en sådan arbetsplan är det nödvändigt att utnyttja synergier och de inbördes sambanden mellan gemenskapens nuvarande strategi och handlingsprogram för folkhälsa. För att nå bästa resultat är det viktigt att indikatorerna får ett starkt stöd i denna arbetsplan. Annars kommer vi inte att ha den nödvändiga referensramen för att förstå situationen i de enskilda medlemsstaterna. Vi hoppas att rådet diskuterar kommissionens förslag under innevarande år och i detta avseende anser vi att det betänkande som ni lägger fram i dag är ytterst lägligt och användbart, och att det kommer att bli ett grundläggande bidrag till denna diskussion. Kommissionen har även noggrant undersökt slutsatserna från överläggningarna på hög nivå om patientrörlighet och kommer inom kort att lägga fram en rapport om övervakningen av patientrörlighet. Fru Jöns! Ni tar i ert betänkande upp en lång rad frågor som rör socialt skydd, folkhälsa samt fri rörlighet för personer och tjänster inom den inre marknaden. Detta är viktiga instrument för att utforma en övergripande politik inom ramen för våra befogenheter på den inre marknaden och som rör fri rörlighet inom folkhälsoprogrammet och den öppna samordningsmetod som tillämpas för dessa frågor. Kommissionen måste ägna särskild uppmärksamhet åt dessa olika instrument så att de blir sammanhängande och inbördes konsekventa. Det faktum att de alla är av olika rättslig karaktär betyder inte att vi inte måste upprätthålla en fullständig konsekvens mellan dem, och kommissionen kommer inte att spara någon möda för att göra framsteg i den riktningen. Vi skall alltid komma ihåg och detta är grundläggande att det är medlemsstaterna som har det primära ansvaret för dessa frågor, i synnerhet för hälso- och sjukvård och långtidsvård. Vår uppgift i de specifika frågorna är att så långt det är möjligt stödja det arbete som genomförs av våra medlemsstater. Jag tackar er varmt för era inlägg och synpunkter, som utan tvivel kommer att bli ytterst användbara för kommissionen.

11 Santini (PPE-DE). (IT) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden Karin Jöns på Mario Mantovanis vägnar för hennes ypperliga arbete och för det utmärkta samarbete som hon har gett prov på i denna känsliga fråga, som nu mer än någonsin är en prioritet. Som skuggföredragande för vår grupp har Mario Mantovani som så länge tidigt som i januari 2003 var föredragande för det betänkande som inledde Europaparlamentets debatt om hälso- och sjukvårdssystemens och äldreomsorgens framtid bekräftat hur centrala de grundläggande utmaningarna är och som särskilt rör tillhandahållande, kvalitet, innehåll och omfattning av hälso- och sjukvårdskostnader i EU. Såsom kommissionsledamot Pedro Solbes Mira också har bekräftat bidrar befolkningens åldrande, de medicinska framstegen, den förlängda medellivslängden och ökande efterfrågan på hälso- och sjukvård, i kombination med att rörligheten och informationsflödet aldrig varit större, till en betydande allmän ökning av sjukvårdskostnaderna, vilket ibland har visat sig vara ohållbart i nuvarande ekonomiska klimat och, framför allt, för den offentliga sektorn. Enligt siffror i Europeiska kommissionens senaste rapport om hälsosituationen kommer antalet äldre över 75 års ålder att öka till 27 procent Under de närmaste 15 åren kommer antalet mycket gamla, dvs. personer över 80 år, att öka med nästan 50 procent. Samtidigt beräknas i detta sammanhang även de äldres beroendenivå öka. Ändringarna i åldersgruppen 80 år och över kommer att bli större och ske snabbare än i någon annan åldersgrupp. Denna tendens gäller också generellt för de tio nya länder som snart ansluter sig till de nuvarande medlemsstaterna. Med undantag för Polen, Slovakien och Cypern där den aktiva befolkningen fortsätter att öka, även om ökningen sker tämligen långsamt har fenomenet med en åldrande befolkning redan fått fäste och tenderar att öka i samtliga övriga nya medlemsstater. Mycket kommer att bero på hur effektiva de strategier är som genomförs på hälso- och sjukvårdsområdet och på vilka politiska val som görs på EU-nivå och på lokal nivå. Det är inte bara nödvändigt att genomföra förändringar på det här området; det är nu en mer prioriterad fråga än någonsin. Även om tillhandahållandet av hälso- och sjukvård och annan omsorg fortfarande huvudsakligen är medlemsstaternas befogenhet, inser vi att det inte är möjligt att enbart på nationell nivå effektivt och grundligt ta itu med liknande tendenser, som får betydande och komplicerade följder. När Mantovanibetänkandet om hälso- och sjukvårdsystemen i EU antogs i januari 2003 rådde det bred enighet i parlamentet om att utveckla ett gemenskapssamarbete för att förbättra hälso- och sjukvården, vilket enligt min mening är det enda sättet att framför allt hantera problemet med den åldrande befolkningen. Tendensen innebär att EU:s samhällen måste anpassa sig och medborgarna ändra beteende och vanor. Det är nödvändigt att lägga större vikt vid EGdomstolens domar rörande dessa olika frågor som rör olika politikområden som alla kräver fullständig subsidiaritet, såväl på internationell som på nationell nivå, nämligen patientrörlighet, slutförandet av den inre marknaden och konsumentfrågor och börja tänka i nya banor för att utöka samarbetet på EU-nivå för att så snart som möjligt nå konkreta resultat. Det krävs ett mer omfattande samarbete, och gemensamma normer måste utarbetas för kvalitet och kvantitet. Europeiska unionens mål, fastställda i Lissabon för fyra år sedan, är att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till På grund av låg tillväxt och ett ogynnsamt ekonomiskt klimat har det i dag blivit särskilt svårt att nå detta mål; följaktligen kommer vi inte att nå vårt mål om vi inte tar frågan på allvar, på samma sätt som de andra utmaningar vi står inför Ettl (PSE). (DE) Herr talman! Det talas mycket om hur de äldre i framtiden kommer att vara tvungna att arbeta längre och om att de har en särskild betydelse i ekonomiska termer, men det sägs alltför lite om hur de äldre behöver mer hjälp och social- och hälsovård allteftersom de åldras. Vårt sätt att bemöta de äldres behov och bekymmer är även en kulturell fråga. På vårdhem är mänsklig värdighet och rätt till personlig frihet ytterst viktigt. Alla människor har en inneboende livsvilja och strävan efter att leva, och denna mentala och elementära kraft måste vårdas. Det är framför allt viljestyrkan som gör livet betydligt lättare för de äldre och även för dem som vårdar dem. Därför är det så viktigt att utbildningarna inom alla vårdyrken från vårdpersonal till läkare utvecklas. Psykologisk kunskap, empati och känslighet är svårare att förvärva, förstå och utveckla än yrkeskunskap och praktiska färdigheter. Det är dock inte bara inom yrkesutbildningen det är nödvändigt att ta större hänsyn till den ökade medellivslängden. Även inom forskningen krävs det en ökad inriktning på åldersforskning, ökat stöd till program om palliativ medicinsk vård och egna EUtäckande nätverk. Det krävs ökad forskning, och därmed ökad trygghet, för att ge bättre stöd till förebyggande åtgärder. Vi kan enbart garantera att vi kan kontrollera sjukvårdskostnaderna om vi får ett samspel mellan dessa. I detta initiativbetänkande betonas frågor och problem kring åldrandet som en av de viktigaste sociala frågorna inom EU, och vi uppmanas att fortsätta arbetet med en politik för hälso- och sjukvård. Jag vill ge uttryck för den stora aktning jag hyser för föredraganden och hennes arbete Lynne (ELDR). (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till ett utmärkt betänkande. Vår hälsa är mycket riktigt medlemsstaternas ansvar och jag vill inte att detta förändras. Jag skulle däremot vilja se ett större utbyte av bästa praxis på europeisk nivå.

12 Det gläder mig mycket att alla utom ett av mina ändringsförslag godkändes av utskottet, men jag vill poängtera att texten i skäl K inte är helt korrekt. Mitt ändringsförslag handlade om långtidsvård, inte långtidsintensivvård. Jag har tagit upp detta med den administrativa personalen som säger att misstaget kan rättas till i plenum. Jag hoppas att det blir så, eftersom långtidsvård inte är samma sak som långtidsintensivvård. Jag anser fortfarande att den sista meningen är problematisk, men jag är säker på att den administrativa personalen även kan rätta till detta. Jag är också särskilt nöjd med att mitt ändringsförslag om användningen av sängburar vid psykiatriska institutioner och vårdhem antogs, och att man erkände att detta stred mot alla internationella normer om vård av personer med psykisk ohälsa och/eller förståndshandikapp. Låt oss nu hoppas att användningen av dessa sängar kan upphöra helt, både inom EU och i anslutningsländerna. Vissa förbättringar har gjorts sedan förra årets rapport om detta från Mental Disability Advocacy Centre. Ett annat av mina ändringsförslag som godkändes vilket gladde mig gällde vikten av att på europeisk nivå bedriva fler forskningsprojekt om olika sjukdomstillstånd som drabbar EU-medborgare och, vilket kanske är ännu viktigare, av att all information sprids inom hela EU. Jag hoppas att kommissionen nu ser över möjligheten att främja det informationsutbytet, i synnerhet om forskningen finansieras av EU, på områden som exempelvis åldersförändringar i gula fläcken, vilket är den vanligaste orsaken till synförlust hos äldre människor inom EU. Mycket bra arbete görs, men inget tydligt system har upprättats för att utbyta forskningsinformation. Jag har redan talat med kommissionen om möjligheten att publicera resultat på Internet, men jag är övertygad om att kommissionen kan komma med en del andra idéer. Jag har på grund av tidsbegränsningen bara tagit upp ett par frågor som jag tycker är viktiga; Karin Jöns betänkande behandlar många andra områden. På ELDRgruppens vägnar gratulerar jag henne till hennes arbete och råder kammaren att anta betänkandet Talmannen. Tack, fru Lynne. Jag är övertygad om att tjänsterna kommer att rätta till de fel ni påpekade Schmid, Herman (GUE/NGL). Herr talman! På GUE/NGL-gruppens vägnar vill jag först säga att vi tycker att Karin Jöns betänkande är bra på många sätt. Framför allt välkomnar vi att det så tydligt klargör att sjukvård skall erbjudas nära patienterna i deras lokala miljö, eftersom familjerelationer, arbetskamrater och andra närstående betyder så mycket för vårdkvalitet och rehabilitering. Just nu verkar det dock som om utvecklingen går åt rakt motsatt håll. Sjukvården skall bli en del av den inre marknaden. Just idag när vi har denna diskussion sitter rådet för konkurrensfrågor i Bryssel och diskuterar. Där kommer Frits Bolkestein att föreslå ett radikalt steg mot kommersialisering av vårdtjänster och andra tjänster. Grundprincipen skall vara att varje producent som är godkänd operatör i ett medlemsland fritt skall kunna etablera verksamhet i varje annat medlemsland. Det kommer snabbt att bryta ned de offentliga sjukvårdssystemen och bana väg för en omfattande privatisering. I stället för patientnära vård i lokala miljöer kommer vi att få stora multinationella vårdbolag, läkemedelsindustrikoncerner och sjukförsäkringsbolag som blir de stora och mäktiga aktörerna på en marknad där det är stordrift och vinstintressen som styr verksamheten. Jag har till och med läst en rapport som handlar om hur man skall transportera runt sjuka människor, s.k. mobila patienter, på denna stora marknad. Detta hotar patienternas rättigheter och vi i Europaparlamentet måste göra allt vi kan för att stoppa en sådan utveckling. Vi måste få kommissionen att stanna upp och ge oss mer tid till ansvarsfull behandling. Det finns många tjänster som kan fungera mycket väl på den inre marknaden, men det finns också tjänster och sjukvård är en sådan som har en annan karaktär och inte alls passar för marknadsprinciperna. Det behövs ett gränsöverskridande samarbete också när det gäller sjukvårdstjänster. Det bör och kan dock utvecklas mellan medlemsstater och gränsregioner utifrån mer praktiska behov i stället för att utgå från den abstrakta principen för den inre marknadens organisation. Om kommissionens offensiv när det gäller att inordna de tidigare offentliga tjänsteområdena under den inre marknadens principer fullföljs, kommer det folkliga motståndet mot EU-projektet i stort att växa till oanade höjder. Vad gäller Karin Jöns betänkande måste kammaren avvisa punkt 23, som handlar om att sjukvården skall underordnas den inre marknadens principer. Om det inte sker kan åtminstone GUE/NGL-gruppen inte rösta ja till betänkandet i slutomröstningen Blokland (EDD). (NL) Herr talman! Även jag vill framföra mina kondoleanser till offrens vänner och familjer, det spanska folket, den spanska regeringen och de spanska ledamöterna av denna kammare, och jag beklagar djupt denna brutala attack mot demokratin. Förra veckan blev jag förvånad över den belgiske premiärministern Guy Verhofstadts uttalanden, som förklarade att familjer som vårdar gamla föräldrar i hemmet måste få större ekonomisk stimulans. Enligt honom skulle detta förslag tas upp till nationell debatt i Belgien.

13 För det mesta tycker jag att det är bra med nationella debatter, men i det här fallet kan man fråga sig om inte behovet av denna debatt helt enkelt är följden av att det är svårt att tala om åldrande. Med hjälp av flotta politiska förslag och valretorik försöker vi ta itu med problemen med de äldre i sjukvården. Detta kan dock inte dölja det faktum att vi står villrådiga inför denna fråga. När allt kommer omkring hoppas vi själva att vi kommer att kunna åldras med hälsan i behåll och så länge som möjligt slippa behöva bli beroende av vård, men det är något som vi inte kan styra själva. Jag minns att vi diskuterade Mario Mantovanis betänkande här förra året, närmare bestämt den 14 januari. Vid det tillfället förklarade jag uttryckligen att diskussionen om äldrevård och hälso- och sjukvård inte får fastna i goda avsikter. Det måste löna sig för dem som arbetar i denna sektor. Utbyte av god praxis och behandlingsmetoder bör leda till bättre vård. Dessutom måste det klargöras att hälso- och sjukvård och äldreomsorg inte enbart skall ses ur ett ekonomiskt kostnadsperspektiv. Äldre människor och patienter är mer än en debetpost. Därför stöder jag det ändringsförslag som Jean Lambert har lagt fram om ändring av punkt 23. Avsikten med den inre marknaden är inte att göra ekonomiska vinster på bekostnad av patienternas trångmål. Lika tillgång till vård i alla medlemsstater är önskvärt, men patientrörlighet förefaller mig inte önskvärd med tanke på de kostnader den medför. Enligt min mening skall punkt 37 inte strykas. Jag instämmer verkligen i slutsatsen att lagstiftningen om den inre marknaden inte enbart har positiva konsekvenser för hälso- och sjukvården. Jag vill kort återgå till Guy Verhofstadts uttalanden. Det kan bli ännu värre. I min medlemsstat visade en TVkanal nyligen en dramadokumentär om att fattiga holländska äldre togs emot i ett afrikanskt land där vården är effektivare eftersom lönerna i vårdsektorn är lägre. Många TV-tittare märkte inte förrän senare att det var skådespelare som agerade i programmet och ministern började till och med förbereda sig på att svara frågor i parlamentet men det faktum att det bara var fiktion förminskar inte intrycket av att det finns ringa utrymme, om något alls, för frivillig vård av släktingar. Både de flotta politiska avsikterna och den gycklande satiren har ett budskap. Detta ger oss en tankeställare Karas (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr kommissionär, fru Jöns, mina damer och herrar! Med betänkandet av den 14 januari om tjänster av allmänt intresse klargjorde vi tydligt att social- och hälsopolitiska frågor är frågor av allmänt intresse. Den inre marknaden är inte den enda utgångspunkten för dagens debatt. Demografiska förändringar, som påverkar hela EU och vår kontinent, utgör den största utmaningen för vår politik vare sig den handlar om arbetsmarknad, ekonomi, sociala frågor, sjukvård eller budget. Om vi vill bygga upp den inre marknaden, skapa rörlighet och flexibilitet och social trygghet, och samtidigt gemensamt ta itu med de stora utmaningar som vår politik för det civila samhället står inför, kan vi inte reducera dessa till en fråga om nationella gränser. I min egenskap av ordförande för en österrikisk hjälporganisation ställs jag dagligen inför dessa utmaningar. Vi måste enligt min åsikt se över de funktioner inom den offentliga sektorn som är lagstadgade och överföra offentliga uppgifter som utförs av den icke lagreglerade sektorn till privata ideella tjänsteleverantörer på nationell, regional och lokal nivå. Vårdtagarna måste kunna välja var de vill vårdas om de skall kunna utnyttja sin självbestämmanderätt. Även när människor behöver vård, vill de flesta stanna i sina egna hem. De kan ofta vårdas bättre av mobila sjukvårdstjänster, som mer flexibelt anpassar sig till patientens faktiska behov, vilket också är ett mycket mer ekonomiskt sätt att utnyttja tillgängliga medel på. Detta kräver dock först och främst att kvaliteten på vårdtjänsterna regleras, inte bara på nationell nivå, utan även över gränserna, och en så långtgående standardisering som möjligt, åtminstone någon form av samordning. Dessutom krävs det att vårdutbildningarna i så stor utsträckning som möjligt anpassas till nationella standarder och samordnas i hela EU, att tjänsteleverantörer bedöms på ett öppet och objektivt sätt och att finansieringen tryggas genom långtidskontrakt. De mobila sjukvårdstjänsterna och de stödtjänster som de är beroende av måste uppdateras och utökas. De måste integreras, med bättre samordning mellan vårdhem och mobila sjukvårdstjänster, och en övergripande och patientinriktad hantering av enskilda fall måste främjas. Avslutningsvis vill jag säga att det finns ett behov av att ge familjemedlemmar tillgång till ökade resurser och ökat stöd och hjälp. Såväl medlemsstaterna som EU måste skapa de rättsliga förutsättningar som krävs för att detta skall bli verklighet Van den Burg (PSE). (NL) Herr talman! Även jag instämmer i de många gratulationerna till föredraganden. Hon har utarbetat ett utmärkt betänkande, med en relevant uppmaning till ökat EU-samarbete inom hälsooch sjukvård och äldreomsorg. Detta samarbete bör inte inskränkas till folkhälsoområdet, till de kvantitativa och förebyggande aspekterna, utan bör även omfatta en kostnadsmedveten och effektiv hantering av bestämmelserna och en förstärkning av den ekonomiska grunden för sjukvårdskostnader och kostnader som uppstår till följd av befolkningens åldrande. Generaldirektoratet för sociala frågor och sysselsättning bör spela en aktiv roll i detta. Jag har huvudsakligen inriktat mig på aspekterna finansiering av och stöd till de nationella hälso- och sjukvårdssystemen, och har lagt fram ett antal ändringsförslag i den riktningen, som handlar om den inre marknaden, bland annat ett ändringsförslag om punkt 37 som PPE-DE-gruppen vill stryka, till min besvikelse. EG-domstolens domar i ärenden som rör den

14 inre marknaden inverkar redan på de nationella hälsooch sjukvårdssystemen. Finansieringen av vården är inte längre en rent nationell fråga. Många av mina kolleger från olika medlemsstater här i parlamentet har svårt att förstå varför jag gör detta till en så viktig fråga. De fortsätter att betona att sjukvården måste skyddas från marknadskrafterna, att den är av allmänt intresse och följaktligen inte har något att göra med bestämmelserna om konkurrens och fri rörlighet. Jag skulle vilja säga dem och i synnerhet Herman Schmid att så inte har varit fallet på länge. Vi får inte blunda för att det finns privata kommersiella parter på marknaden för hälso- och sjukvårdstjänster, som driver sin verksamhet enligt fri marknadslogistik. Det är därför vi måste tillhandahålla en gedigen motvikt till marknadskrafterna. I Nederländerna diskuteras för närvarande översynen av det offentliga sjukvårdskostnadssystemet, och man planerar att helt lägga över detta på privata sjukvårdsförsäkringsbolag. Jag ser detta som en riskabel strategi så länge det inte finns någon ram för detta. Jag har inget emot privata försäkringsbolag, vilket Othmar Karas kan intyga, men regeringen måste skapa tillräckliga förutsättningar för detta. Det får exempelvis inte vara möjligt att avvisa sjuka personer, personer med höga hälsorisker skall inte behöva betala högre premier, och försäkringsskyddet får inte heller vara dyrare för kvinnor eftersom de kan bli gravida. Den nederländska regeringen tar ingen större hänsyn till det faktum att EU-avtalen om den inre marknaden skulle kunna omintetgöra dess planer. Om försäkringsbolagen i sinom tid anser sig vara alltför begränsade av regeringen, kan de vända sig till EG-domstolen och hänvisa till EU-bestämmelserna. Detta kommer att ske på bekostnad av de svagaste grupperna. De nationella regeringarna kommer då att lägga skulden på EU. Jag skulle vilja förhindra det, och det är därför vi måste försöka nå bättre samordning på EU-nivå. En sista kommentar: jag är nöjd med Pedro Solbes Miras tillkännagivande att det snart kommer en rapport om de framsteg som har gjorts under högnivågruppens reflektionsprocess. Jag ser verkligen fram emot den Caudron (GUE/NGL). (FR) Herr kommissionär, mina damer och herrar! Även jag vill börja med att gratulera min kollega Karin Jöns, till ett värdefullt betänkande av hög kvalitet. Det är ett mycket innehållsrikt betänkande. Hennes beskrivning av läget, problemen och vad som står på spel är särskilt ingående, och föredragandens analyser är fullkomligt relevanta. Vi är mycket nöjda, särskilt på grund av att medlemsstaterna i betänkandet uppmanas att avlägsna ojämlikheter på hälso- och sjukvårdsområdet, särskilt de som har samband med socioekonomiska och köns- eller åldersrelaterade faktorer. Vi stöder kritiken mot att patienter måste bära en allt större andel av sjukvårdskostnaderna, vilket går ut över låginkomsttagarna. Vi stöder uppmaningen om att en detaljerad stadga om patienternas rättigheter skall utarbetas, avsedd att leda till ett högkvalitativt system som bygger på solidaritet på kort, medellång och lång sikt. I likhet med föredraganden begär vi att särskilda åtgärder vidtas för de nya medlemsstaterna; i de flesta av dem är situationen allvarligare än i EU-15. Avslutningsvis är jag, liksom ledamöterna av GUE/NGL-gruppen i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, negativt inställd till all ytterligare privatisering av sjukvården. Sammanfattningsvis vill jag säga ett par mycket enkla saker. När det gäller hälso- och sjukvården är det kanske nödvändigt att använda pengarna bättre genom att använda dem annorlunda i ett antal sektorer. Det förnekar jag inte. Det är bra att vi vill behandla och bota allvarliga sjukdomar som snabbt blir mer allmänt förekommande, i synnerhet cancer, att vi vill bli mycket bättre på att behandla så kallade sällsynta sjukdomar, att vi vill tillmötesgå de behov som uppstår när befolkningen i våra samhällen åldras, att vi vill ge patienterna bättre psykiskt och mänskligt stöd, och att vill bli bättre på att utveckla all offentligfinansierad forskning, däribland forskning om embryonala stamceller från överblivna mänskliga embryon, som väcker nya förhoppningar, i synnerhet vad gäller sambandet med sjukdomar som hör samman med åldrandet men om vi skall kunna nå alla dessa mål krävs det ökade budgetmedel. Detta behov strider utan tvivel mot andra prioriteringar i medlemsstaterna och i EU, och framför allt mot de fasta monetära stabilitetskriterierna. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på det faktum att de fattiga i våra samhällen, som alltför ofta utestängs från vården, aldrig får glömmas bort. Vi får inte heller glömma bort de fattiga länderna i världen, som inte ens har ett minimum av hälso- och sjukvård och vars befolkningar till följd av detta har en mycket lägre medellivslängd än vi. Jag avslutar med en tanke, vars innebörd vi utan tvivel känner till, men som vi ändå måste ha kvar i minnet om vi skall kunna förverkliga den. Om jag minns rätt handlar det om att det är livskvaliteten som är det avgörande i sammanhanget, inte livslängden Stihler (PSE). (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden. Betänkandet om hälso- och sjukvård och äldreomsorg kommer lägligt. Enligt folkräkningen 2001 är 18,61 procent av Skottlands befolkning över pensionsåldern och än mer intressant är att 19,54 procent nästan 20 procent av anhörigvårdarna också är över pensionsåldern. Den åldrande befolkningen ställer oss inför enorma utmaningar, inte bara i Skottland utan i hela EU. Därför är utbytet av bästa praxis mellan EUländer så viktigt. Vi måste hitta enkla lösningar som riktar sig till enskilda individer. Äldre människor har ofta flera medicinska problem. Därför är det så viktigt att tillämpa ett holistiskt tillvägagångssätt som innefattar ett tvärvetenskapligt nätverk av läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, tal- och språkterapeuter, dietister och

15 socialarbetare tillsammans med personens familj. Trots att fler läkare utbildas i åldringsvård, som är ett växande intresseområde, behövs ändå större investeringar inom denna ökande specialisering. För den äldre personen finns det andra frågor att ta ställning till. En vanlig missuppfattning är att en stor andel äldre människor bor på någon form av vårdhem. I själva verket bor många äldre människor hemma, med hjälp av familjen eller socialt stöd. Vid 91 års ålder är min gammelfaster Agnes en av dem. Ibland när en äldre patient är sjuk och ligger på sjukhus är det viktigaste för den personen att få komma hemma igen och att klara sig i hemmet. För somliga äldre patienter är det viktigare än behandlingen av själva sjukdomstillståndet. I och med att människor lever längre och att en allt större del av befolkningen är över 65 år är det också anmärkningsvärt att många medicinska försök inte omfattar äldre patienter, även om man börjar ta itu med denna fråga. Vi har ett ansvar gentemot EU:s äldre befolkning. En vacker dag kommer även vi trots allt att tillhöra den äldre befolkningen, eftersom ingen av oss blir yngre Figueiredo (GUE/NGL). (PT) Herr talman! Den ökade medellivslängden till följd av de vetenskapliga och sociala genombrotten under 1900-talet får inte ses som en börda för samhället under 2000-talet. De äldre har rätt till ett värdigt liv, tillgång till hälso- och sjukvård och andra vårdformer, oavsett social eller ekonomisk situation. Detta ifrågasätts nu i ett antal länder, till exempel i mitt land Portugal, på grund av en nyliberalism som försöker ta över på en mängd olika områden, däribland hälso- och sjukvårdsområdet, genom att prioritera konkurrens och konkurrenskraft, vilket leder till att tillhandahållandet av kvalitativ samhällsservice sätts på spel och ingen respekt visas för människor eller deras rättigheter. Det faktum att majoriteten av de äldre i Europeiska unionen är kvinnor över 63 procent av personerna i åldersgruppen år och 72 procent av personerna i åldersgruppen över 85 år är kvinnor innebär att de kommer att drabbas hårdast av problemen inom hälsooch sjukvården och långtidsvården, antingen som vårdare eller vårdtagare. Det faktum att kvinnors löner och pensioner fortfarande inte är jämställda gör dem särskilt sårbara för följderna av nedrustningen av de offentliga hälso- och sjukvårdstjänsterna och bristerna inom äldreomsorgen. Det skall noteras att kvinnor utgör majoriteten av de 55 miljoner människor som riskerar att hamna i fattigdom i EU-15 och av de många miljoner människorna i anslutningsländerna. Därför är vi är så starkt kritiska mot att medlemsstaterna höjer den andel av sjukvårdskostnaderna som patienterna skall betala, både för förebyggande vård och behandlingar, mediciner och palliativ eller annan vård. Denna situation äventyrar principen om solidaritet i hälso- och sjukvårdssystemen och bidrar till den ökade sociala utslagningen i samhällets mindre gynnade grupper, som möter fler svårigheter när de skall få tillgång till lämplig hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Även om jag anser att betänkandet har positiva aspekter kan jag därför inte instämma i kravet på att upprätta en inre marknad för vårdtjänster och dito produkter, eftersom detta endast kommer att gagna privata organisationer, i synnerhet försäkringsbolag, och äventyra en högkvalitativ samhällsservice. Vad som krävs är ökade offentliga investeringar i vårdinrättningar och utrustning och i utbildning av de tekniker och specialister som behövs, bättre tillhandahållande av högkvalitativ äldreomsorg, särskilt när det gäller hälsooch sjukvårdstjänster, inrättande av hemvårdstjänster som garanterar att alla medborgare har tillgång till dessa tjänster i Europeiska unionens samtliga medlemsstater. Av dessa skäl har vi lagt fram våra ändringsförslag. Vad som också krävs är att användarorganisationer, hälso- och sjukvårdssektorn och de anställda inom denna sektor i högre grad deltar i utarbetandet och genomförandet av åtgärder i syfte att garantera ökad demokrati i utförandet av dessa tjänster, som måste vara av hög kvalitet Bushill-Matthews (PPE-DE). (EN) Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande om ett viktigt ämne och jag gratulerar föredraganden till hennes sedvanliga grundlighet och engagemang. Titeln är signifikativ: Hälso- och sjukvård och äldreomsorg: Stöd till de nationella strategierna för säkerställande av en hög nivå av social trygghet. Det ligger i allas intresse att ha en hög nivå av social trygghet och att lära av varandra genom utbytet av bästa praxis på europeisk nivå, men när allt kommer omkring är det de nationella strategierna som måste infria förväntningarna. I Förenade kungariket finns det definitivt mycket kvar att göra. För två veckor sedan höll Age Concern England en viktig debatt i London under namnet Skapa möjligheter arbetar Europa för äldre människor?. Det var en ära att få sitta i panelen tillsammans med tre andra kolleger från denna kammare. Vi var överens på många punkter, särskilt om att dessa frågor måste prioriteras mer. Vi vill gärna tro att Förenade kungariket är ett rikt land, men en av fem pensionärer bor i låginkomsthushåll och inkomsten för dem över 75 år är ännu lägre. Kvinnliga pensionärer har det sämst ställt av alla: hela 25 procent av kvinnliga pensionärer i Förenade kungariket i dag lever i fattigdom. Deras behov av hälso- och sjukvård är proportionellt större och måste därför ombesörjas snabbare. När antalet äldre människor ökar gör även behovet av bra hälso- och sjukvård och sjukvårdstjänster det. Jag hörde nyligen att det i Förenade kungariket finns omkring färre lediga vårdhemsplatser i dag än för tio år sedan. Om detta stämmer är det ett faktum som inget land kan vara stolt över. Det påminner oss alla i

16 varje land om att överdriven reglering, som mycket väl kan ha varit avsedd att skapa större social trygghet, ofta kan försämra det som den är tänkt att gynna. Det är en tankeställare för vårt utskott även när det gäller andra frågor. Låt mig avslutningsvis protokollföra ett kort meddelande till kommissionär Anna Diamantopoulou, vars efterträdare just har tillkännagivits av den grekiska regeringen. Rollen som kommissionär för sysselsättning och socialpolitik är aldrig enkel, särskilt då den innebär att ha att göra med sådana besvärliga brittiska parlamentsledamöter som Stephen Hughes och jag själv. Hon har lämnat sitt ämbete utan att ha behövt tala om vem som har varit mest besvärlig, men jag är säker på att vi båda två, och förhoppningsvis vi alla i utskottet och kammaren, önskar henne lycka till med sitt nya liv på hemmaplan. Om alla kolleger samtycker vill jag be kommissionär Pedro Solbes att vidarebefordra det meddelandet Meijer (GUE/NGL). (NL) Herr talman! Det förutsätts allmänt att EU:s hälso- och sjukvårdssystem bygger på principerna om solidaritet, rättvisa och allmängiltighet. Dessa principer innebär att alla sjuka eller vårdbehövande oavsett inkomst, förmögenhet och ålder skall garanteras god och högkvalitativ vård. I Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, vilken utarbetades 2000 och kommer att ingå i konstitutionen för EU, garanteras de äldre rätten att leva ett värdigt och oberoende liv och att var och en har skall ha rätt till tillgång till hälso- och sjukvård och medicinsk vård. I utkastet till fördrag står det också att en hög nivå av socialt skydd skall eftersträvas. Alla kan därför känna sig trygga, eftersom allt är reglerat i minsta detalj på pappret. I praktiken medför dock storskalig ekonomi att klagomålen ökar på grund av oacceptabelt långa ressträckor mellan hemmet och sjukhuset, långa väntetider för sjukhusvård, brist på vårdplatser inom äldreomsorgen, brist på läkare och vårdpersonal, minskat antal tillgängliga mediciner och behovet av att resa utomlands för att få vård. För en del leder bristen på vård till en för tidig död och för andra leder den till en så dålig livskvalitet att de väljer att dö genom frivillig dödshjälp långt innan de nått döden på naturlig väg. Det finns självklart alla möjliga ursäkter för dessa missförhållanden. I genomsnitt tenderar människorna att leva längre, de får färre barn än förr, och dessa barn män som kvinnor är fullständigt uppfyllda av en alltmer tvingande skyldighet att arbeta. Det blir allt svårare att få hjälp från grannar och barn. Under dessa omständigheter är det oansvarigt att sänka skatter och premier med argumentet att vi behöver mindre. Eftersom detta ändå sker, ökar allmänhetens tvivel ifråga om priset för sjukvård, äldreomsorg och pensioner i ett åldrande samhälle. Dessutom ökar bristen på vårdpersonal, eftersom dessa personer i tider av ekonomisk tillväxt försvinner till produktionssektorer som under en tid är mer lönsamma och erbjuder högre löner. Så snart de förlorar sina arbeten till följd av en ekonomisk kris har de inte längre någon lämplig utbildning för att utföra ett effektivt vårdarbete. Sjukvårdspersonalen i länder med lägre levnadsstandard väljer att arbeta på annat håll, vilket förvärrar problemen i dessa länder. I ett kandidatland, Rumänien, är en stor andel av befolkningen inte längre försäkrad, så de är beroende av läkarnas välvilja. Om försäkringsskyddet och vården anförtros privata företag som hävdar att de går med vinst, trots att de tar ut lägre avgifter, kommer tillgängligheten, kvaliteten och den lika behandlingen att urholkas ytterligare. Europeiska unionen bör motverka denna utveckling i stället för att uppmuntra den. Om vi vill förverkliga alla de vackra föresatser som vi fäst på papper, kommer det att krävas ett gemensamt tillvägagångssätt i större skala än vad som är möjligt med hjälp av familjemedlemmars frivilliga arbete. I det fallet bör även de nödvändiga medlen göras tillgängliga, vilket innebär att en större andel av vår nationella inkomst bör användas till allmänna tjänster inom vårdsektorn Pérez Álvarez (PPE-DE). (ES) Herr talman! Även jag vill gratulera föredraganden. Vi lever i en värld som genomgår en process av åldrande. Vid ett första ögonkast kan detta påstående förefalla negativt, men det har också en positiv sida, nämligen att människor lever längre. Båda aspekterna bör övervägas objektivt. De äldres rätt att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet är naturligtvis objektiv, och denna rätt garanteras i artikel 25 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För övrigt ingår denna artikel i det tredje kapitlet, som har titeln Jämlikhet kanske som en utvidgning eller en specificering av principen om jämlikhet: i artikel 20 fastställs att alla människor är lika inför lagen, samtidigt förklaras det i artikel 21 att all diskriminering, däribland diskriminering på grund av ålder, skall vara förbjuden och inte i stadgans fjärde kapitel, med titeln Solidaritet, som man logiskt skulle kunna anta; dock ingår i detta fjärde kapitel rätten till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. De tre stora mål som vi måste nå är naturligtvis följande: tillgänglighet för alla oavsett ekonomiska förhållanden, högkvalitativ hälso- och sjukvård och hållbara hälsooch sjukvårdssystem på lång sikt. I ett EU vars principer och mål innefattar fri rörlighet för personer, måste främjandet av modernisering och samordning ingå i de nationella strategierna, både för att förhindra eventuell social utslagning och för att främja en tillbakagång till ett samhälle som bygger på de äldres erfarenheter, lärdom och kunskap. De mycket äldre, som en del av denna demografiska grupp benämns i betänkandet, är värda att tas under ytterligare övervägande, eftersom vården av dem kommer att kräva stora personalresurser, vilket blir en källa till sysselsättning som i alla händelser innebär att

17 personalen i denna sektor, vårdsektorn, måste utbilda och specialisera sig. Avslutningsvis vill jag säga att vi måste bli medvetna om problemen. Ökande medvetenhet inom samhället som helhet förhindrar ofta att problem uppstår i framtiden. Ett typiskt exempel på detta är byggnormer och undanröjandet av arkitektoniska gränser Solbes Mira, kommissionen. (ES) Herr talman! För det första vill jag tacka alla talare för deras inlägg i debatten. De frågor som har tagits upp är oerhört intressanta, och vi kommer att beakta dem i så stor utsträckning som möjligt. Jag har bara två kommentarer. För det första kommer tillämpningen av den öppna samordningsmetoden att ge oss ny dynamisk kraft, i synnerhet på hälsosjukvårdsområdet. Spridandet av bästa praxis kommer naturligtvis att ge förutsättningar för ökad effektivitet, vilket otvivelaktigt blir till nytta för såväl de nationella hälso- och sjukvårdssystemen som användare och tjänsteleverantörer. Tillämpningen av den öppna samordningsmetoden kommer också att ge oss möjlighet att stärka de socialpolitiska aspekterna i Lissabonstrategin. För det andra har jag noterat att vissa talare är bekymrade över det inbördes förhållandet mellan den inre marknaden och hälso- och sjukvårdsområdet. Trots detta anser jag att det råder ett brett samförstånd om de tre grundläggande målen: tillgänglighet, kvalitet och hållbarhet. Detta visar att tillvägagångssättet inte enbart är inriktat på den inre marknaden, utan att även tillhandahållande av lämpliga hälso- och sjukvårdstjänster är av grundläggande vikt. Detta avspeglas också i det meddelande som kommissionen först antog. I meddelandet betonas behovet av att göra framsteg med den inre marknaden, men tonvikt läggs även på behovet av att tillhandahålla tjänster för alla patienter på lämpligt sätt, och naturligtvis på den offentliga finansiering som är nödvändig för tillhandahållandet av dessa tjänster Talmannen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN Vice talman Swoboda (PSE). (DE) Herr talman! Även om vi alla är skakade av terroristdådet i Spanien, finns det en fråga som jag ber er att informera ledamöterna fullständigt om. Enligt rapporter i media har det förekommit oegentligheter och bedrägerier i samband med undertecknandet av närvarolistorna. För att detta inte skall ställa alla parlamentsledamöter som undertecknar närvarolistorna ordentligt och korrekt i en ofördelaktig dager, ber jag presidiet att utreda detta grundligt och även utreda de enskilda fallen och informera alla ledamöter om vad som pågår. Det värsta tänkbara scenariot under valupptakten skulle vara vilket nu påstås i media att det visar sig att enskilda parlamentsledamöter regelbundet utnyttjar närvarolistorna för att stoppa pengar de inte har rätt till i egen ficka. Jag ber att detta utreds fullständigt och att vi alla får fullständig och ärlig information. (Applåder) Talmannen. Jag vill inte ha någon diskussion om detta. Låt mig dock lugna kammaren med att vi bett kvestorerna att göra en fullständig undersökning. Deras upptäckter kommer att vara tillgängliga, öppna, och alla kommer att kunna ta del av undersökningens resultat. För närvarande har vi inga bevis som styrker påståendena i tysk press Karas (PPE-DE). (DE) Herr talman! Det enda jag ville säga som svar på det är att ordförandekonferensen, som sammanträdde denna morgon, redan diskuterar denna fråga och att parlamentet kommer att göra ett offentligt uttalande. Vi måste sätta stopp för att ryktesspridning ständigt undergräver parlamentets hårda arbete. Låt oss offentliggöra namnen. Om vi har namnen måste vi också vidta åtgärder mot de berörda personerna. (Applåder) Talmannen. Ni har helt rätt, herr Karas. Det är just därför som jag inte vill ha någon diskussion denna förmiddag. Alltihop är bara rykten och försök att skapa panik Nassauer (PPE-DE). (DE) Herr talman! Ni har meddelat att dessa förehavanden kommer att undersökas. Jag vill också be om att tyska tidningsjournalisters hävdanden om att de har alla listor över sekreterarlöner som har utbetalats av parlamentet under 2002 i sin ägo skall beaktas i undersökningen. Jag vill veta hur listorna för 2002 års sekreterarlöner kan hamna i händerna på journalister och vilka slutsatser ni drar av detta. (Applåder) Talmannen. Jag tänker inte dra några slutsatser just nu. En fullständig undersökning kommer att genomföras Omröstning

18 Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. Betänkande (A5-0084/2004) av Lutz Goepel för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget om rådets beslut om anpassning av akten om Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (Parlamentet antog texten.) *** Andrabehandlingsrekommendation (A5-0064/2004) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om skydd mot sådana subventioner och sådan illojal prissättning vid tillhandahållandet av lufttrafiktjänster från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen som skadar EGlufttrafikföretag (föredragande: Nicholas Clegg) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.) *** Andrabehandlingsrekommendation (A5-0088/2004) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperationer (föredragande: James Nicholson) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.) *** Andrabehandlingsrekommendation (A5-0124/2004) från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om driftskompatibla alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (föredragande: Imelda Mary Read) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.) Talmannen. Jag vet att Imelda Mary Read inte kommer att ställa upp till omval till kammaren. Hon har utarbetat många betänkanden om liknande ämnen under de senaste 15 åren. På kammarens vägnar vill jag tacka henne för allt det arbete som hon har utfört. (Livliga applåder) *** Betänkande (A5-0110/2004) av Philip Charles Bradbourn för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (nytt föreläggande) Före omröstningen om ändringsförslag 22: Collins (UEN). (EN) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 22 som skulle innehålla orden förutom Nordsjön och Irländska sjön. Jag har talat med föredraganden Philip Charles Bradbourn och han godkänner ändringsförslaget om kammaren gör det (Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0061/2004) av Jan Dhaene för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Välkomsthälsning Talmannen. Låt mig välkomna en delegation från Uzbekistan till åhörarläktaren. De har deltagit i det första mötet i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU Uzbekistan i Strasbourg. Erkin Vakhidov är ordförande för delegationen. Det gläder oss mycket att hälsa er välkomna hit. (Applåder) Omröstning (fortsättning) Talmannen. Omröstningen fortsätter. Betänkande (A5-0058/2004) av Marie-Hélène Gillig för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om systemen för social trygghet när anställda,

19 egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Före omröstningen: Gillig (PSE), föredragande. (FR) Herr talman! Detta betänkande har varit föremål för förhandlingar ända in i sista minuten, och jag vore därför tacksam om ni vill ta hänsyn till detta muntliga ändringsförslag som, i den form som jag kommer att läsa upp det för er, kanske kommer att underlätta antagandet av betänkandet i första behandlingen. Jag kommer att läsa upp ändringsförslaget för er, och jag uppmanar er att fråga kommissionens företrädare om hans inställning till detta ändringsförslag. Här följer ordalydelsen av ändringsförslaget som det slutligen har förhandlats fram: Kommissionen bör uppmana de medlemsstater, i vilka vissa försäkrade personer riskerar att missgynnas, att ta fram bilaterala lösningar och att föreslå en övergångsperiod. Detta ändringsförslag kan läggas till som ett skäl (Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.) Solbes Mira, kommissionen. (ES) Herr talman! Kommissionen godtar det muntliga ändringsförslag som har lagts fram Före omröstningen om ändringsförslag 5 och 7: Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Ett muntligt ändringsförslag kommer att läggas fram om detta. Det lämnades in till parlamentets tjänsteavdelning i går, och det finns också med i omröstningslistan (Eftersom 32 eller fler ledamöter motsatte sig det muntliga ändringsförslaget, gick det inte till omröstning.) Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Vi antog ett ändringsförslag från PSE-gruppen utanför texten. Vad Marie-Hélène Gillig gör här med hjälp av sina vänner är oacceptabelt. Vi lade fram ändringsförslaget i går kväll, vi hade själva enats om en kompromiss, och nu noterar jag att Marie-Hélène Gillig begär ordet Talmannen. Tyvärr, fru Oomen-Ruijten. Arbetsordningen är mycket tydlig: om 32 eller fler ledamöter motsätter sig ett muntligt tillägg kan det inte gå till omröstning. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande 2 (A5-0122/2004) av Olle Schmidt för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG beträffande mervärdesskatt på tjänster som tillhandahålls inom postsektorn (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0115/2004) av Godelieve Quisthoudt-Rowohl för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Staten Israel (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Gemensamt resolutionsförslag 1 om förberedelserna inför Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars 2004 (Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.) *** Resolutionsförslag (B5-0148/2004) från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om framsteg som har gjorts för att genomföra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (2003) Före omröstningen: Hernández Mollar (PPE-DE). (ES) Herr talman! Vi skall rösta om en resolution, i vilken vi i punkt 4 uttrycker vårt stöd för och vår solidaritet med terrorismens offer och deras anhöriga. Samma dag som vi kräver att en europeisk dag skall inrättas för att hedra minnet av dessa offer har, genom en ödesdiger och förfärlig tillfällighet, den mordlystna terroristgruppen ETA på flera ställen i Madrid förorsakat en förkastlig massaker på över 138 människor och hundratals skadade. I min roll som ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inre frågor, och även på gruppernas talesmäns vägnar, som har gett mig sitt stöd, vill jag lägga fram ett muntligt ändringsförslag till punkt 4 i denna resolution om datumet för den europeiska dagen; och ändra datumet från den 11 september till den 11 mars. (Applåder) Från följande ledamöter: Enrique Barón Crespo m.fl. för PSEgruppen, Elmar Brok och Othmar Karas för PPE-DE-gruppen samt Andrew Nicholas Duff för ELDR-gruppen, i syfte att ersätta resolutionsförslagen B5-0118/2004, B5-0119/2004 och B5-0120/2004 med en ny text.

20 Ribeiro e Castro (UEN). (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag börjar naturligtvis med att framföra mina kondoleanser till det spanska folket och särskilt till ledamöterna från Spanien, och försäkra dem om min solidaritet. När det gäller frågan om att anta ett datum för en europeisk dag till minne av terrorismens offer, bör vi ha i minnet att det måste vara på ett datum som Europeiska unionen längre fram kan inrätta som en internationell årsdag, vilket är syftet med punkten. Jag måste säga att jag stöder detta förslag, eftersom när vi öppnade sammanträdet kl. 10 i morse föregick Europaparlamentets talman Pat Cox med gott exempel för de av oss som var här och kunde hedra offren, och gav oss vägledning i denna fråga. Han gav tydligt uttryck för att detta inte bara är en attack mot Spaniens folk. Det är en attack mitt under en valkampanj, det är en direkt attack mot demokrati och frihet. Det är också den första attacken av denna omfattning mot en medlemsstat i Europeiska unionen. Jag anser följaktligen att ingen skulle förstå varför vi inte eftersom vi av en ren tillfällighet måste rösta om detta i dag väljer den 11 mars som en europeisk dag för att hedra nuvarande och framtida offer för terrorismen, och även tidigare offer. (Applåder) Talmannen. Jag föreslår att vi antar Jorge Salvador Hernández Mollars muntliga ändringsförslag. (Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.) Cappato (NI). (IT) Herr talman! Jag tror att det är bäst att vi funderar ett slag över denna så viktiga fråga. Trots all vår uppriktiga och djupt kända medkänsla inför den tragedi som har inträffat, och när det gäller inrättandet av en dag för att hedra terrorismens offer, är det en sak att uttryckligen koppla den 11 mars till den 11 september, men det är en annan sak att helt ersätta den 11 september med den 11 mars. Detta förefaller vara ett tämligen obetänksamt beslut, även när det gäller viljan att göra detta datum till en internationell årsdag. Händelserna den 11 september ledde till ett allmänt politiskt ramaskri i hela världen, och jag anser att det skulle vara farligt att i dag ersätta det datumet och följa det förhandenvarande terrorismläget: det skulle vara en tämligen obetänksam gest. Jag vet inte om vi kan skjuta upp detta beslut eller om vi symboliskt kan lägga till datumet den 11 mars till den 11 september. Att ersätta det senare tycker jag nog är ett riskfullt val Talmannen. Jag respekterar det sätt som ni har fört er talan på. Det är av förståeliga skäl mycket starka känslor här i dag. Det sista jag vill är att kammarens värdighet på något sätt smutsas ned av en diskussion om datum, när så många människor har lidit sådana enorma förluster i dag. Jag vill inte ha någon generaldebatt om det här Terrón i Cusí (PSE). (ES) Herr talman! Jag har föreslagit att grupperna inte skall uttala sig. Jag anser att detta förslag är vettigt. Vi kan fundera på saken och arbeta vidare med den senare. Detta är den värsta terroristattacken hittills i Europeiska unionen. Vi har gott om tid. I dag kommer vi helt enkelt med ett förslag och en gest, som jag anser vara passande. Låt oss rösta om ändringsförslaget och inte förvandla något som var menat som en gest till en absurd och malplacerad diskussion. (Applåder) Ribeiro e Castro (UEN). (PT) Herr talman! Som författare till detta resolutionsförslag ber jag kammaren om tålamod. Jag vill inte inleda något gräl, men när diskussionen nu har inletts vill jag klargöra några betänkligheter som har tagits upp här och som även jag själv, uppriktigt sagt, har hyst. Det var därför jag hänvisade till Europaparlamentets talmans uttalande vid öppnandet av dagens sammanträde. Jag anser att han är tillräckligt objektiv och oberoende för att vi skall kunna solidarisera oss med hans ord. För det andra, återigen som författare till resolutionsförslaget, vill jag påminna om att, även om den 11 september var det datum som vann flest röster i utskottets omröstning, var det inte alla i utskottet som röstade för det. Det är till vår fördel om det även råder större enighet i kammaren om valet av datum för årsdagen. Jag vädjar till kammaren att finna en gemensam grund, åtminstone om vårt resolutionsförslag. Därefter är det naturligtvis rådet som fattar beslutet Talmannen. Trots det som Marco Cappato sade och jag respekterar det sätt som han framförde sin åsikt på är det min förhoppning att kammaren accepterar att vi i dag gör en solidaritetsgest. Det är bara en rekommendation. Jag hoppas att vi kan gå vidare utifrån detta. (Parlamentet antog resolutionen.) *** Betänkande (A5-0111/2004) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om den heltäckande övervakningsrapporten om förberedelsegraden för medlemskap i EU i Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien (Parlamentet antog resolutionen.) *** Betänkande (A5-0105/2004) av Geoffrey Van Orden för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om Bulgariens framsteg på vägen mot anslutning (Parlamentet antog resolutionen.)