En studie av verbanvändning i svenska som andraspråk

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET D uppsats Institutionen för lingvistik och filologi Vt 2006 En studie av verbanvändning i svenska som andraspråk - Tempus, verbordförråd och komplexa predikat Hilda Sterner Handledare: Åke Viberg

2 Sammandrag Uppsatsen redovisar resultaten av en performansanalys av ett longitudinellt material från två inlärare av svenska som andraspråk i åldern 5-6 år och ett barn med svenska som modersmål. Materialet består av inspelat och transkriberat tal. Varje informant har spelats in vid fem tillfällen vardera. Analysen är fokuserad på tempus, verbordförrådet och användningen av komplexa predikat. Alla verb har plockats ut och kategoriserats. Inlärarna uppvisar tendenser som går i linje med tidigare studier av verbanvändning, vilket för inlärning av tempus innebär att preteritum är den första tempusform som uppträder för att uttrycka dåtid, följt av perfekt och pluskvamperfekt. Futurum med ska uppträder tidigt. Analyserna av verbordförrådet och användningen av komplexa predikat visar att inlärarna överanvänder nukleära verb och använder färre komplexa predikat än kontrollinformanten. 2

3 Sammandrag... 2 Tabell- och exempelförteckning Inledning Syfte Forskningsbakgrund Andraspråksinlärning och inlärarspråk Inlärning av tempus Verbordförråd Komplexa predikat Material och metod Analys Tempus Tempus: FI Tempus: FI Verbordförråd Verbordförrådet: FI Verbordförrådet: FI Komplexa predikat Psuedosamordningar Partikelverb Sammanfattning och slutsatser Tempus Verblexikon Komplexa predikat Litteratur Bilaga 1 Tempus, FI Bilaga 2 Tempus, FI Bilaga 3 Tempus, SS Bilaga 4 Övriga tabeller

4 Tabell- och exempelförteckning Tabell 1: Totala antalet verb...14 Tabell 2: De femton vanligaste verben hos FI07 i frekvensordning...17 Tabell 3: Användningen av bli hos FI Tabell 4: De femton vanligaste verben hos FI12 i frekvensordning...20 Tabell 5: Andel psuedosamordningar per huvudverb i procent...23 Tabell 6: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos FI Tabell 7: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos FI Tabell 8: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos SS67 och hos informanter från Ekberg*...24 Tabell 9: Andel partikelverb per huvudverb i procent...25 Tabell 10: Variationen i användningen av partiklar...25 Tabell 11: FI07 Psuedosamordningar...50 Tabell 12: FI12 Psuedosamordningar...50 Tabell 13: SS67 Psuedosamordningar...50 Tabell 14: FI07 Partikelverb...51 Tabell 15: FI12 Partikelverb...51 Tabell 16: SS67 Partikelverb...52 Tabell 17: FI07 Partiklar...53 Tabell 18: FI12 Partiklar...53 Tabell 19: Antal olika partiklar och antalet partiklar totalt...54 Ex FI074E när ja blev liten / då lärde ja mej...18 Ex FI074E de blev hennes fel...18 Ex FI075E nej elefanten ska bli här...18 Ex FI075E då ska bli en människa här...18 Ex FI074E vi blev på balkongen...18 Ex FI071E som man lägger öra å som man lägger eh mage...18 Ex FI072E dehär som man lägger här / här (jaha) på örona...18 Ex SS671E man har den å lyssnar på hjärtat...18 Ex FI072E en / som / denhär som man lägger munnen...19 Ex FI072E ehm / som man lägger om man blir död...19 Ex FI072E om de e sönder hjärta man lägger en ny hjärta...19 Ex FI075E när han krocka...19 Ex SS671E å sen körde han in i ett träd...19 Ex FI071E här ska den lägga...19 Ex FI071E ja vet var ska den ställa...19 Ex FI072E de e nån som ick på vattnet ah å sen...20 Ex FI072E å sen ick / färgerna gå bort

5 Ex FI073E å sen om hon tar sönder ballongen hon går ner...20 Ex FI073E en fågel som går (jaa) fågel / den går hit...20 Ex FI075E ballong kan gå i luften...20 Ex FI071E [---] och sen han flygde upp...20 Ex FI075E å då luftballongen den gick upp...20 Ex FI075E å sen hatten gick bort...20 Ex FI075E å sen katten går [---] upp i säng- [--] i soffan...20 Ex FI075E då läggde han i vatten / där som fiskana bo- går...20 Ex FI074E då fick han blod...20 Ex FI075E å sen fick han blod...20 Ex FI122I va gör roboten...21 Ex FI125E här gör dom kort...21 Ex FI125I ska vi se va som hände me tröjan då när rom tvättat klart...21 Ex FI124I va hände me alla äggen...22 Ex FI124E sen flyger ballongen iväg // och / blir fast...22 Ex FI121E oj nu blev ja fast i fingret...22 Ex FI123E nu gråter han / han fick blod...22 Ex FI123E sen tog hon plåster...22 Ex FI125E och sen tog han plåster på trädet...22 Ex FI124E ska gå å lägga mat på borde...22 Ex FI124E dom eh bankar ägget (knäcka)...23 Ex FI125E så att den / så den simmade...23 Ex FI072E ehm / som man lägger om man blir död...26 Ex FI073E å sen blev halk / att man halkar...26 Ex FI124E sen flyger ballongen iväg // och / blir fast...26 Ex FI124I va hände me alla äggen dom ramlade å blir sönder

6 1. Inledning Språkforskningen har under de senaste decennierna visat att språkinlärning är en process som tenderar att följa vissa bestämda utvecklingssteg hos alla inlärare. Individuella och yttre faktorer påverkar hur effektiv språkinlärningen blir men tillmäts liten betydelse för i vilken ordning grammatiska strukturer bli tillgängliga för språkinläraren. Kunskap om hur inlärarspråket ser ut på olika nivåer på väg mot målspråket ökar medvetenheten om hur språklig information är strukturerad och vad som tar lång tid att lära sig. En metod som visat sig vara användbar för att hitta tendenser för i vilken ordning språkliga strukturer lärs in är performansanalys av ett longitudinellt material från en och samma inlärare. Vid en performansanalys beaktas språket som helhet och språkliga drag analyseras i sitt sammanhang. Såväl korrekta som felaktiga användningar registreras. Ett longitudinellt material kan visa hur språket förändras över tid. När inlärningsordningen för ett språkligt drag är känd kan en performansanalys av en inlärares språkproduktion vid ett specifikt tillfälle tala om på vilken nivå inläraren befinner sig och vilket steg som står på tur att läras in. 1.1 Syfte Uppsatsen avser att beskriva inlärningen av svenska som andraspråk med fokus på verbanvändning. Uppsatsen bygger på två longitudinella fallstudier av inlärare i åldern 5-6 år. En performansanalys kommer att göras av inlärarnas språkproduktion med särskilt avseende på tempus, verbordförrådet samt användningen av komplexa predikat. Syftet är att beskriva utvecklingen och analysera resultatet utifrån tidigare studier och teorier. 6

7 2. Forskningsbakgrund 2.1 Andraspråksinlärning och inlärarspråk Definitionen av andraspråk skiftar mycket olika forskare och författare emellan. Här definierar jag andraspråk som ett språk som lärs in i den miljö där språket används och det lärs in efter att ett annat språk har etablerats 1. En människas (ett eller flera) förstaspråk etableras normalt sett vid 3 års ålder 2. Teorierna om andraspråksinlärning har förändrats snabbt under de senaste årtiondena. I Sverige har forskning om flerspråkighet och andraspråksinlärning blivit allt mer aktuell i takt med att antalet andraspråkstalare i landet har ökat. Behaviorismen var en dominerande teori inom psykologin på 50- och 60-talen. Enligt behavioristisk teori sker inlärning, inklusive språkinlärning, genom att inläraren imiterar och övar på det som är korrekt och skapar vanor utifrån det. Inläraren får positiv feedback på det hon gör som är rätt och negativ på det som är fel. Negativ feedback får inläraren att ändra sitt beteende. (Ellis 1997:32). En hypotes som växte fram under 60-talet och som har en behavioristisk utgångspunkt är kontrastiv analys 3. Hypotesen säger att inläraren gör fel då inlärarspråket och förstaspråket skiljer sig. Andraspråkstalares språk (liksom barnspråk) betraktas som avvikelser från modersmålstalarnas (eller de vuxnas) språk. De fel som inläraren gör anses bero på interferens (negativ transfer 4 ) från förstaspråket och undervisningen måste fokuseras på de områden där andraspråket skiljer sig från förstaspråket. (Ellis 1997:31) De vanor som inläraren bär med sig från förstaspråket hindrar eller hjälper henne att lära in de vanor som andraspråket bygger på (Ellis1997:52). CAH visade sig dock inte kunna förklara inlärningsprocessen till fullo. När man studerar inlärares verkliga språkproduktion visar det sig nämligen att skillnader mellan förstaspråket och andraspråket inte alltid leder till inlärningssvårigheter samt att vissa typer av fel görs av nästan alla inlärare oavsett vilket de respektive förstaspråken är. På sjuttiotalet ändrades därför fokus till 1 För olika definitioner av andraspråk se t.ex. Skutnabb-Kangas (1981:94). 2 För diskussion om andraspråksinlärning och ålder se t.ex. Abrahamsson & Hyltenstam (2004). 3 Eng. CAH Contrastive analysis hypothesis 4 Transfer betyder överföring. I detta sammanhang innebör det att det regelsystemet från förstaspråket förs över och appliceras på andraspråket. 7

8 att titta på vilka de faktiska felen är som inläraren gör, istället för att förutsäga vilka fel hon borde göra. Man kallade denna nya metod för felanalys 5. Det blev allt vanligare med longitudinella studier, där en och samma inlärare studeras vid flera tillfällen under en längre period. Successivt har man gått ifrån att använda felanalys till att istället använda performansanalys 6, vilket innebär en analys av inlärarens hela produktion, inte bara felen myntade lingvisten Larry Selinker termen interimspråk 7 (Ellis 1997:33) (idag oftast inlärarspråk, efter engelskans lerner language). Termen lyfter fram det faktum att inläraren bygger ett eget språksystem under inlärningsprocessen. Inlärarspråket förändras med tiden och kan ses som ett kontinuum från en enstaka regel till att bli allt mer målspråksenligt. Inläraren ses som en aktiv konstruktör av egna språkregler, vilka hela tiden omstruktureras. Genom longitudinella studier av inlärare har det visat sig att inlärare uppvisar typiska drag i olika utvecklingsfaser. Dragen är delvis språkspecifika beroende på förstaspråket och målspråket och delvis generella och oberoende av vilka de inblandade språken är. I varje steg av tillägnandet av målspråkets grammatik är det vanligt förekommande att regler övergeneraliseras, vilket innebär att en syntaktisk konstruktion eller en böjningsform används i fler sammanhang än vad som målspråksenligt. Vid inlärning av svenska som andraspråk har forskningen visat att de felaktiga strukturerna rak ordföljd efter spetsställt adverb, negation placerad före verbet i huvudsats och oböjda ordformer är drag som är vanligt förekommande hos inlärare, oavsett vilket deras respektive förstaspråk är (Håkansson 2003:167). En teori som lagts fram som delvis förklarar varför vissa utvecklingsdrag är generella vid andraspråksinlärning är språklig markering. Språkdrag anses vara markerade eller omarkerade. Omarkerade drag är sådana som är vanliga i världens språk och därför anses naturligare och lättare att lära in. Markerade drag är då språkspecifika och ovanliga drag. Ett exempel på ett markerat språkdrag i svenska är y-ljudet. Samma ljud, fast omarkerat, är i-ljudet. /i/ är mycket vanligare i världens språk än /y/. (Abrahamsson 2004:90) 2.2 Inlärning av tempus Studier av hur temporalitet uttrycks och utvecklas i inlärarspråket kan utgå ifrån formen eller betydelsen. I formorienterade studier koncentrerar man sig på inlärningen av morfologin, dvs. verbböjningen. I betydelseorienterade studier ställer man sig frågan: Hur uttrycker inläraren temporal referens? och undersöker sedan vilka de lingvistiska medel är, såväl pragmatiska som 5 Eng. error analysis 6 Eng. Performance analasys 7 IL kallas även interimspråk, på eng. interlanguage och även learner language. 8

9 grammatiska, som inläraren använder sig av, utan att utgå ifrån att verbböjning används korrekt eller används överhuvudtaget. De lingvistiska medel som används för att uttrycka temporal referens kan delas in i tre grupper: Pragmatiska medel: kronologisk ordning bygga på samtalspartnerns referens Lexikala medel: adverbial konnektorer Morfologiska medel: tempusböjning Bardovi-Harlig (2000:12) Delvis kan dessa tre grupper representera olika stadier i tillägnandet av att uttrycka temporal referens på så sätt att tidiga stadier i andraspråksinlärning kan utmärkas av att pragmatiska och lexikala uttrycksmedel föredras framför morfologisk böjning. När morfologin tilltar minskar de andra uttrycksmedlen i samma takt, men de försvinner inte helt. L2-talare, såväl som L1-talare, använder sig naturligt av alla tre sätten för att uttrycka temporal referens. Det är alltså snarare fördelningen över dessa tre grupper som kan representera olika stadier än de tre grupperna i sig. Om morfologi används av inläraren kan en formorienterad studie göras. En sådan visar t.ex. om någon verbform föredras eller om någon verbform övergeneraliseras. Ett longitudinellt material kan visa hur verbböjningen utvecklas och i vilken ordning verbmorfologin tillägnas. Studier har visat att det föreligger inlärningssekvenser som återkommer hos de flesta inlärare. (Bardovi- Harlig 2000:kap.3). Inlärningssekvenserna liknar varandra oberoende av både målspråk och förstaspråk (Bardovi-Harlig 2000:182, 186). Fyra generella drag har framkommit genom studier av inlärningssekvenser för tillägnandet av tempusmorfologi: Utvecklingen är långsam och gradvis. Form föregår ofta funktion; en böjningsform kan förekomma utan att den används korrekt och utan att inläraren förstår dess funktion. Oregelbunden morfologi föregår regelbunden. 9

10 Inlärare tenderar att initialt undvika sammansatta former och endast använda sig av verb+böjningssuffix (t.ex. endast particip). (Bardovi-Harlig 2000: ) Noyau, Dorriots et al. (1995) studerade inlärningen av svenska hos finsk- och spansktalande vuxna personer. Enligt den studien var inlärningsgången för tempusformer denna: basform 8, preteritum, presens, perfekt (Noyau, Dorriots et al.1995:256). Pluskvamperfekt användes inte av inlärarna i studien, men författarna antog att pluskvamperfekt skulle komma att följa på perfekt. Preteritum är alltså den första morfologiskt markerade tempusformen som uppträder för att särskilja då från nu, redan innan presens böjs korrekt. För t.ex. franska, som inte använder preteritum, ser inlärningssekvens ut så att perfekt particip (passé composé), med eller utan hjälpverb, uppträder före imperfekt (imparfait) (Bardovi-Harlig 2000: 418). Övergeneraliseringar av regelbundna morfem dyker upp först då funktionen (av t.ex. preteritum) har lärts in (Noyau, Dorriots et al.1995:256). 2.3 Verbordförråd Ordförrådet är en viktig del av språkbehärskningen som helhet men tar lång tid att bygga upp på ett andraspråk. Även på avancerad nivå finns det ofta brister i just ordförrådet. Ordets ordklass verkar vara av betydelse för hur lätt ett ord lärs in. Substantiv är ofta konkreta och lätta att sätta in ett avgränsat sammanhang och därför lätta att lära in. Verb, däremot, har ofta många fler olika användningsområden och är ofta mer abstrakta i sin betydelse och därför svårare att lära sig. (Enström 2004:186) Lexikal kompetens innebär dels att behärska ords betydelse och innehåll, men också att kunna använda rätt ord, i rätt form, i rätt sammanhang. Vilket ord som är korrekt i ett visst sammanhang är inte alltid förutsägbart enbart genom att känna till ords betydelse, utan det krävs kunskap om större lexikala enheter. Verbordförrådet hos alla språkanvändare består av ett litet antal basverb och ett stort antal mindre frekventa verb. Av svenskans olika verb utgör 20 av dem 46 % i löpande text (Viberg 2004:203). Dessa 20 är både grammatiska verb som kopula och hjälpverb men även innehållsverb (se vidare avsnitt 4.2). 8 Med basform menas här en form som inläraren alltid använde och som ofta sammanföll med infinitivformen. I vissa fall användes även presens. 10

11 Verb kan delas in i semantiska fält som struktureras kring ett eller två nukleära verb (kärnverb). Nukleära verb är prototypiska inom sitt semantiska fält. (Viberg 2004:203) Gå är t.ex. det centrala verbet inom fältet Förflyttning och göra inom fältet Produktion. Dessa verb är vanligtvis ett av de mest frekventa verben även i andra europeiska språk. Frekvensen tyder på att de har ett brett användningsområde och att det är sant att de kan användas för att uttrycka flera olika betydelser. De nukleära verben fungerar också som syntaktiska prototyper vilket innebär att den syntaktiska ram 9 som verbet uppträder i fungerar som utgångspunkt för inlärning av andra verbs syntaktiska ramar. Ofta måste ett verbs syntaktiska ram läras in lexikalt som en helhet. När inläraren lärt sig en sådan helhet testar hon samma ram på andra verb för att successivt lära sig varje verbs specifika ram. Under denna process gör inläraren fel när hon testar och omstrukturerar sina hypoteser och regler. Det är alltså naturligt att t.ex. ramen för verbet se överförs till verbet titta: SE+något blir till TITTA+något. (Ekerot 1995) Generellt sett lärs frekventa ord in tidigare än mindre frekventa (Enström 2004:185). Vad gäller verb utmärks inlärarspråket ofta av att vissa vanliga verb används oftare och i en vidare betydelse än den som är typisk i målspråket. Dessa vanliga verb är ofta nukleära verb. Vad som skiljer inläraren från den avancerade språkanvänder är att inläraren ofta använder sig av ett nukleärt verb när den vana språkanvändaren väljer ett mer specifikt verb. Ofta är denna överanvändning som inläraren gör inte direkt felaktig, men den kan vara oidiomatisk och den specifika betydelsen kommer inte fram. Svårigheter för andraspråksinlärare uppstår framför allt vid särspråkliga drag såsom särspråkligt polysemimönster (ett ord för olika betydelser) och särspråklig differentiering (semantisk uppdelning på flera ord). Med särspråkliga (eller språkspecifika) drag menas sådana som är utmärkande och för det aktuella språket och ovanliga i världens språk. Ett för svenskan särspråkligt polysemimönster är de skilda betydelserna hos verbet få, nämligen dels betydelsen att erhålla något och dels den modala betydelsen: Du får inte gå dit. Exempel på särspråklig differentiering är den innehållsmässiga uppdelningen i orden åka och gå (jmf. engelskans go) liksom uppdelningen i sätta ställa lägga (jmf. put). 9 Den syntaktiska ramen för ge och se är GE+någon+något respektive SE+något. 11

12 2.4 Komplexa predikat Att använda ordförrådet idiomatiskt innebär att kunna kombinera ord med varandra på ett målspråksenligt sätt. Detta förutsätter att inläraren kan identifiera flerordskombinationer. Termen komplexa predikat används om konventionaliserade flerordskonstruktioner på syntaktisk eller lexikal nivå eller på båda 10. Huvudverbet bildar tillsammans med andra ord en enhet som svarar mot ett semantiskt innehåll som skiljer sig från betydelsen hos det enkla verbet. (Ekberg 1999:87). De komplexa predikat som tas upp i uppsatsen är psuedosamordningar och partikelverb (inklusive några övriga flerordskonstruktioner som till formen liknar partikelverb). Psuedosamordningar är konstruktioner av typen sitter å läser, går å handlar, där det första verbet vanligen är ett positionsverb; sitta, stå, eller ett rörelseverb; gå, komma. Man kallar konstruktionen psuedosamordning eftersom de båda ingående verben inte har samma semantiska tyngd. Det andra verbet är det som ger innehåll till predikatet, medan det första verbet snarast framhäver en viss aktionsart, nämligen ett utsträckt skeende; durativ aktionsart, respektive igångsättandet av ett nytt händelseförlopp; ingressiv aktionsart. (Ekberg 2004:270) Ett partikelverb är vanligen ett verb följt av ett adverb som anger riktning; gå in, eller ett verb följt av en preposition (utan rektion); gå på (Ekberg 1999:90). Partikelverb känns främst igen på att partikeln är betonad. En mängd verbpartiklar kan kombineras med en mängd enkla verb. Resultatet är ibland förutsägbart, ibland inte. Partikeln fyller ofta funktionen att markera en resultativ/avgränsad aktionsart (jmf. Han går med Han går ut). 10 Syntaktisk nivå innebär att kombinationens innehåll är förutsägbart utifrån de ingående orden, t.ex. komma in, lexikal nivå innebär att innehållet inte är förutsägbart, utan måste läras in som en helhet, t.ex. komma ihåg. 12

13 3. Material och metod Materialet består av transkriptioner av fem inspelningar vardera med två barn med svenska som andraspråk samt en transkription av en inspelning med ett barn med svenska som förstaspråk. Vid inspelningarna fick barnen, tillsammans med en vuxen, titta på och återberätta korta filmer och bildserier samt leka med fästisar (olika personer och föremål skulle placeras ut på en bild föreställande t.ex. ett sjukhus). Materialet har erhållits ifrån Åke Viberg 11 i form av färdiga transkriptioner. Metoden som har använts är performansanalys av användningen av tempus, komplexa predikat och verbordförråd. Materialet har gåtts igenom och för tempus har inlärarens verbanvändningar analyserats i sitt sammanhang och kategoriserats enligt vad som borde ha varit korrekt tempus (om tempusböjning har krävts) i det aktuella sammanhanget enligt målspråksnormen. På detta sätt har antalet felaktiga tempusanvändningar kunnat plockas fram. För att analysera komplexa predikat har alla dessa listats i kategorierna psuedosamordningar samt partikelverb och liknande komplexa predikat. Verbordförrådet har analyserats på så sätt att de 15 vanligaste verben vid varje tillfälle har tagits fram. Dessa har jämförts med de vanligaste verben dels hos uppsatsen kontrollinformant (SS67) samt mot ytterligare två kontrollkällor, nämligen Nusvensk frekvensordbok samt siffror från en studie av Viberg (1991) där omkring 20 L2-informanter och 10 L1-informanter spelades in vid två tillfällen under liknande förutsättningar som de som gällde för uppsatsens informanter. Siffrorna som används här är L1-barnens 15 vanligaste verb vid det andra tillfället. L2-barnen benämns som FI07, FI12 och L2-barnet som SS67. Siffran efter benämningen anger vilket tillfälle det rör sig om och följande bokstav vem som talar (FI072I = FI07 vid tillfälle 2, intervjuaren talar, FI072E = inläraren talar). FI07 är en flicka som är 6 år med polska som modersmål. FI12 är en pojke som är 5 år och har finska som modersmål. 11 Åke Viberg (handledare för uppsatsen), Professor i lingvistik, Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet. Tel:

14 4. Analys I följande avsnitt redovisas analysen av uppsatsens material. Analysen är uppdelad i Tempus, Verbordförråd och Komplexa predikat. Tabellerna för analysen av tempus återfinns i Bilaga 1-3. Vissa av de övriga avsnittens tabeller har flyttats till Bilaga 4 för bättre överskådlighet. Antalet verb som användes vid respektive inspelning varierade mellan 200 och drygt 300. Tabell 1: Totala antalet verb FI07 FI12 SS67 T1 T2 T3 T4 T5 T1 T2 T3 T4 T : 4.1 Tempus Nedan redovisas informanternas användning av tempusböjda verbformer. De fullständiga tabellerna återfinns i Bilaga 1-3. Verben är indelade efter målspråksnormen, dvs. det tempus som skulle vara målspråksenligt i den aktuella kontexten. De tempusformer som inte är målspråksenliga är markerade med en asterisk (*). Verben är också uppdelade i svaga verb och starka/oregelbundna verb, vilket ger en bra översikt. Siffran inom parentes anger antal förekomster. Tabellerna visar även i procent hur stor andel av alla verb som används korrekt i respektive tempuskontext En viktig kommentar om preteritum är att preteritum av ar-verb i talad svenska ofta sammanfaller med infinitiv till formen; jag tala istället för jag talade, utan att det uppfattas som fel. I undervisningsmiljö får inlärare input av den grammatiskt korrekta formen av preteritum, men uppsatsens informanter är barn som möjligen ännu inte börjat läsa och skriva och inte befinner sig undervisningsmiljö och därför endast har talspråklig input. Det märks en skillnad mellan L1-barnet och L2-barnen på denna punkt på så sätt att L1-barnet genomgående utan undantag använder den talspråkliga formen av preteritum (utan de) då detta är möjligt enligt talspråkliga normer. L2-barnen däremot blandar den talspråkliga formen och den skriftspråkliga formen (t.ex. både kasta och kastade vid samma inspelningstillfälle). Med tanke på att L2-barnen generellt sett ibland använder basform/infinitiv istället för en tempusböjd form är det svårt att avgöra om varianten utan de har en korrekt underliggande representation eller ej. Preteritum som saknar de har genomgående kategoriserats som felaktig men det går i tabellerna att se hur 14

15 många dessa är och vilka verb det gäller. Huruvida informanternas användning är representativ för infödda talare och inlärare generellt Tempus: FI07 FI07 använder främst presens, preteritum och futurum med ska genom hela studien. Preteritum ökar successivt. Perfekt förekommer vid alla tillfällen men i skiftande antal; vid T1 finns 3 korrekta användningar och vid T4 finns 21. Pluskvamperfekt används inte alls av FI07. Vid T5 finns ett belägg där det borde ha varit pluskvamperfekt men där preteritum används. Den allmänna tendensen är att pluskvamperfekt lärs in sent (se avsnitt 2.2). Futurum preteriti med skulle uppträder en gång vid T1 (dock används skulla istället för skulle) och vid T4 och T5 finns 4 respektive 7 korrekta användningar. Vid både T4 och T5 finns två felaktiga användningar av futurum med ska där det borde varit futurum preteriti. Futurum med kommer att används vid alla tillfällen. Infinitivmärket att utelämnas alltid (vilket är vanligt förekommande i talspråkssvenska) utom vid ett belägg vid T2; kommer till å springa. Ska används i kontexter där det hade varit möjligt att använda presens (eller modalt hjälpverb+infinitiv). Att ska favoriserar och/eller används i en vidare betydelse än vad som är målspråksenligt är ett vanligt drag i inlärarspråket (Viberg 1996). FI07 använder betydligt fler futurum med ska vid alla tillfällen än uppsatsen kontrollelev, SS67. Användningen av ska minskar successivt från tillfälle till tillfälle. Det förekommer att FI07 använder en grundform av verbet istället för en korrekt tempusform. Detta är något som är kännetecknande för tidiga stadier i språkinlärningen (se 2.2). FI07 övergeneraliserar preteritumändelsen de vid T1. Han använder några frekventa oregelbundna och starka verb korrekt vid första tillfället men dessa blir märkbart fler vid T5. I takt med att övergeneraliseringen av preteritumändelsen de minskar, ökar antalet korrekt böjda starka och oregelbundna verb. Antalet olika korrekt böjda verb i preteritum vid T1 är 5 av totalt 13. Vid T5 är antalet korrekt böjda verb 12 av totalt 15. Det förekommer viss variation på så sätt att en del verb ibland böjs korrekt och ibland felaktigt vid samma tillfälle; vid T1 används både kom och 15

16 komde. Det är inte alls ovanligt att det finns en viss variation i inlärarspråket på så sätt att korrekta och felaktiga former används omväxlande innan den korrekta formen etableras (Ellis 1997:25-27). Antalet förekommande supinum skiftar mellan gångerna. När antalet supinumformer ökar hos FI07, ökar också antalet felrealiseringar. Vid felrealiseringarna är det suffixet it som överanvänds; fyllit, spillit, köpit och glömmit Tempus: FI12 FI12 föredrar att använda presens framför andra tempus. Presens står för ungefär hälften av alla verbformer vid T1, T2 och T3. Vid samma tillfällen överanvänds ska något, framförallt ska va. Delvis beror detta på aktiviteten vid inspelningen (placera figurer på olika platser), men det saknas variation i hur inläraren uttrycker placering. Användningen av ska minskar vid T3. FI12 använder perfekt vid alla tillfällen. Vid T1 och T4 finns belägg där preteritum felaktigt används istället för perfekt. Pluskvamperfekt uppträder först vid T3. Futurum med kommer att har en korrekt användning vid T5. Annars förekommer inte formen alls. Futurum preteriti förekommer vid alla tillfällen och används korrekt utom i ett belägg där ska används istället för skulle vid T2. FI12 behärskar infinitivformen och använder formen i korrekta sammanhang; efter modala hjälpverb och ska, skulle, och kommer att. Formen för perfekt och pluskvamperfekt behärskas också; har/hade+supinum. Liksom FI07 övergeneraliserar FI12 preteritumändelsen de; läggde, gedde, villde, sovde, komde. Detta är ett tecken på att inläraren befinner sig i en fas där en regelbunden regel har uppmärksammats hos inläraren och testas på olika verb, även på dem som böjs oregelbundet. Liksom FI12 varierar ibland FI07 mellan felaktig och korrekt form vid samma inspelning. 4.2 Verbordförråd I detta avsnitt ska jag titta på vilket verb inläraren väljer i olika situationer, hur verbordförrådet förändras under studiens gång samt jämföra FI07 och FI12 med kontrollinformanten SS67 och två andra kontrollkällor. 16

17 För inlärarna redovisas de 15 mest frekvent använda verben vid de fem tillfällena. Upplägget är hämtat från Viberg (1991). Den rapporten bygger på inspelningar som till stor liknar de inspelningar som används i denna uppsats och jag har därför valt att använda mig av kontrollsiffror från den rapporten. Kontrollsiffrorna bygger på två inspelningar av modersmålstalare av svenska i förskolan respektive årskurs 1. Aktiviteterna vid inspelningarna är nästan desamma som dem i uppsatsens inspelningar (lek med fästisar, återberättelser av korta filmer). Uppsatsens svenska kontrollelev, SS67, skiljer sig inte heller väsentligt från kontrollgruppen i rapporten med avseende på verbens frekvensordning. Tabellerna över de 15 vanligaste verben visar att ungefär 10 av de 15 vanligaste verben vid varje inspelning av inlärarna också finns med bland de 15 vanligaste verben hos kontrollgruppen samt bland de 15 vanligaste verben i svenska enligt Nusvensk frekvensordbok. Det faktum att de vanligaste verben är gemensamma i så stor utsträckning i så här olika kontexter gör det lätt att se när något avviker från mönstret, dvs. att något verb över- eller underanvänds Verbordförrådet: FI07 FI07 använder ska, bli, lägga, gå och göra oftare än kontrollgrupperna. Tabell 2: De femton vanligaste verben hos FI07 i frekvensordning T1 T2 T3 T4 T5 SS67 Kontrollgrupp* Sv.L1 Nusvensk frekvensordbok** ska vara gå vara vara vara vara vara vara ska vara ska ska ha ska ha lägga ha göra bli gå kunna ha kunna ta lägga ska göra lägga ta gå ska komma bli ta gå bli göra kunna få bli gå bli ha ha komma komma bli veta ta komma ta göra veta ta komma få komma sitta kunna komma få få göra göra kunna ha vilja ta ska heta finnas kunna veta slå säga få gå se ta gå göra kunna äta veta se stå säga kasta tycka brinna komma vilja sitta sätta gå ha vilja lägga få säga åka sitta ge ställa hålla äta lägga titta sätta vilja se hämta finnas springa sitta sitta köra finnas måste ligga göra (vilja) (stå) **Allén (1971) *siffror hämtade från Viberg (1991:24) 17

18 Användningen av bli ökar hos FI07 vid T4 och är även stort vid T5. Det sker vid dessa tillfällen en typ av övergeneralisering upprepade gånger. Bli används felaktigt i betydelsen stå, sitta, vara såsom i exemplen nedan. Ex. 1 Ex. 2 Ex. 3 Ex. 4 Ex FI074E när ja blev liten / då lärde ja mej 349 FI074E de blev hennes fel 231 FI075E nej elefanten ska bli här 468 FI075E då ska bli en människa här 577 FI074E vi blev på balkongen Denna övergeneralisering vänder något vid sista tillfället men finns fortfarande kvar vid studiens slut. Tabell 3: Användningen av bli hos FI07 T1 T2 T3 T4 T5 SS67 6/13 9/18 6/13 24/53 13/22 3/3 Tal/Tal = Antal korrekta förekomster/antal förekomster sammanlagt Som nämnts tidigare är distinktionen mellan sätta, ställa och lägga språkspecifik för svenska och därför något som lärs in långsamt. FI07 föredrar att använda lägga framför de andra två placeraverben. Lägga förekommer bland de 15 vanligaste verben vid fyra av de fem tillfällena och FI07 använder lägga vid flera tillfällen istället för ett mer specifikt verb. Som exempel kan vi titta på hur han vid både T1 och T2 förklarar stetoskop med hjälp av verbet lägga. Ex. 6 Ex FI071E som man lägger öra å som man lägger eh mage 184 FI072E dehär som man lägger här / här (jaha) på örona SS67, däremot, beskriver stetoskop med verbet lyssna. Ex SS671E man har den å lyssnar på hjärtat I FI07 s beskrivning ovan är användningen av lägga inte direkt felaktig, men lyssna ger en mer specifik förklaring av ordet. Ytterligare tre exempel med lägga finns i T2 där informanten beskriver sked, ambulans respektive operera(/få). 18

19 Ex. 9 Ex. 10 Ex FI072E en / som / denhär som man lägger munnen 383 FI072E ehm / som man lägger om man blir död 021 FI072E om de e sönder hjärta man lägger en ny hjärta I T5 återberättas en film som även SS67 återberättar i sin inspelning. En jämförelse mellan dessa båda återberättelser visar att FI07 återigen använder lägga när SS67 använder mer specifika verb. Ex. 12 Ex FI075E när han krocka då / dom läggde bilen å sen dom läggde plåster på trädet 557 SS671E å sen körde han in i ett träd [ ] sen kom en ambulans å plocka upp bilen å plåstra om träde FI07 har vid T1 även svårigheter med distinktionen mellan lägga och ligga samt även mellan ställa och stå Ex. 14 Ex FI071E här ska den lägga 021 FI071E ja vet var ska den ställa Distinktioner ligga/lägga och sitta/stå är inte språkspecifika för svenska, men verben i verbparen liknar varandra mycket både till form och betydelse, vilket gör inlärningen svår. Lägga används av FI07 i betydelsen ligga 7 gånger och ställa används i betydelsen stå 3 gånger, alla vid T1. Vid de övriga tillfällena förekommer inte denna typ av fel. Vid alla tillfällen utom T1 hittas överanvändningar av gå hos FI07. I följande exempel används gå istället för (exempelvis) flyta, försvinna, sjunka, flyga och hoppa. I fyra av de nedanstående exemplen är det extra tydligt att inläraren använder sig av ett ospecifikt verb då intervjuaren (en vuxen samtalspartner) upprepar vad FI07 just sagt men med ett annat verb. I näst sista exemplet modifierar FI07 själv genom att upprepa satsen med flyga i stället för med gå. 19

20 Ex. 16 Ex. 17 Ex. 18 Ex. 19 Ex. 20 Ex. 21 Ex. 22 Ex. 23 Ex. 24 Ex FI072E de e nån som ick på vattnet ah å sen 536 FI072E å sen ick / färgerna gå bort 537 FI072I ja just de å färgen försvann 229 FI073E å sen om hon tar sönder ballongen hon går ner 230 FI073I jaha ja just de då sjunker hon igen 293 FI073E en fågel som går (jaa) fågel / den går hit 294 FI073I mhm ska ren flyga där borta 544 FI075E ballong kan gå i luften 545 FI075I mm de kan den göra / /?? kan flyga?? 285 FI071E [---] och sen han flygde upp 720 FI075E å då luftballongen den gick upp 754 FI075E å sen hatten gick bort mhu sen flög den / upp i trädet 778 FI075E å sen katten går [---] upp i säng- [--] i soffan 039 FI075E då läggde han i vatten / där som fiskana bo- går Vid två tillfällen använder FI07 få blod istället för blöda. Hos FI12 finns belägg av precis samma slag (se nedan). Ex. 26 Ex FI074E då fick han blod 132 FI075E å sen fick han blod Verbordförrådet: FI12 De verb som finns med bland de 15 vanligaste för FI12 vid alla tillfällen är vara, gå, ska, komma, ha och få. Dessa verb är alla bland de 15 vanligaste såväl i den svenska kontrollgruppen som i standardsvenska, så som den definieras utifrån Nusvensk frekvensordbok (1971). Gå, göra och bli hamnar dock högre upp på FI12:s listor än på de övriga. Tabell 4: De femton vanligaste verben hos FI12 i frekvensordning T1 T2 T3 T4 T5 SS67 Kontrollgrupp* Sv.L1 Nusvensk frekvensordbok** vara vara vara vara vara vara vara vara gå ha gå bli göra ha ska ha få ska ha gå ha kunna ha kunna 20

21 ska göra ska komma få ta gå ska ta få få göra ta göra kunna få komma gå komma ha ska komma komma bli springa komma ta säga köpa veta ta komma ha titta åka ska gå få få göra kunna finnas sitta äta komma ska heta finnas titta vilja sätta se kunna gå se ta leka åka bli vilja bli se stå säga göra bo ligga få säga sitta sätta gå åka leka äta sätta veta åka sitta ge finnas flyga bo lägga vilja sätta vilja se sitta ligga titta ta lägga köra finnas måste vilja fiska göra (vilja) leka (stå) **Allén (1971) *siffror hämtade från Viberg (1991:24) Vid T2 och T5 ska FI12 berätta att någon tar kort/fotograferar. Vid T2 använder hon sig av det nukleära verbet göra. Ex FI122I va gör roboten 461 FI122E vi gör kort me roboten [ ] 464 FI122I va gör man då 465 FI122E man har en så- sån där fyrkantig å sen tittar man å trycker 466 FI122I jaha ni fotograferar Vid T5 använder FI12 först gör kort, för att därefter använda tar kort, utan hjälp från intervjuaren. Ex FI125E här gör dom kort 424 FI125I mm de gör rom [ ] 426 FI125E då tog flickan kort på honom FI12 har en tendens att blanda i bli och vara, vilket nedanstående exempel visar. Ex FI125I ska vi se va som hände me tröjan då när rom tvättat klart 492 FI125E den blev mindre [ ] när mamma hon tog den i tvättmaskinen å tvättat sen när den kom ut då blev den så här liten 21

22 Ex FI124I va hände me alla äggen dom ramlade å blir sönder Ytterligare exempel på att FI12 överanvänder bli visar följande exempel. Ex. 32 Ex FI124E sen flyger ballongen iväg // och / blir fast 832 FI124I jaa den fastnar 650 FI121E oj nu blev ja fast i fingret 651 FI121I ja de blev du Både ovanstående exempel; bli fast istället för fastna och följande exempel; få/ha blod istället för blöda kan man anta att FI12 använder sig av en ram i form av en syntaktisk konstruktion, få/ha/bli+nomen/adverb, som hon överanvänder i brist på det specifika ordet (se även avsnitt 4.3.2). Ex FI123E nu gråter han / han fick blod [ ] han har blod Ta används felaktigt då FI12 ska beskriva hur någon plåstrar om/sätter på plåster. I T3 finns varierar inläraren mellan ta och sätta. Ex FI123E sen tog hon plåster [ ] sen sätter han på plåster Vid T5 förekommer endast ta. Ex FI125E och sen tog han plåster på trädet Att särskilja de tre placeraverben lägga, sätta och ställa är inte lika problematiskt för FI12 som för FI07 (som överanvänder lägga), men det förekommer användningar som avviker från målspråksnormen. I följande exempel varierar inläraren mellan felaktigt lägga och korrekt ställa. Ex FI124E ska gå å lägga mat på borde [ ] mamma gick å ställde maten på borde 22

23 Ytterligare två exempel visar på att FI12 saknar specifika ord i sitt ordförråd och kompenserar detta med att använda ett ord som ligger semantiskt nära det korrekta men som är oidiomatiskt i sammanhanget. Ex FI124E dom eh bankar ägget (knäcka) Ex FI125E så att den / så den simmade 036 FI125I ja just de / så att den flöt 4.3 Komplexa predikat I följande avsnitt redogörs för vilka och hur många komplexa predikat som förekommer i det inspelade materialet Psuedosamordningar SS67 använder fler psuedosamordningar än FI07 och FI12 använder vid något av sina fem tillfällen. I inspelningarna med FI07 finns mellan 1 och 6 belägg på psuedosamordningar och med FI12 mellan 1 och 13. I inspelningen med SS67 finns 23 belägg. Antalet psuedosamordningar per huvudverb är 4 % eller mindre för L2-informanterna och 6 % för L1-informanten. Det går inte att se någon ökning i antalet psuedosamordningar från T1 till T5 för inlärarna. (Alla psuedosamordningar finns listade i Bilaga 4.) Tabell 5: Andel psuedosamordningar per huvudverb i procent FI07 FI12 SS67 T1 T2 T3 T4 T5 T1 T2 T3 T4 T5 2 % - 2 % 1 % - 1 % - 4 % 3 % 2 % 6 % Det vanligaste verbet i det första ledet är gå hos både FI07 och FI12. Hos SS67 är gå och sitta vanligast. Denna observation stämmer överens med studier av Ekberg (1999:90), där L1- informanterna använde sig av sitta i betydligt större utsträckning än L2-informanterna. L1-informanterna i Ekbergs studie (barn i årskurs 5, 7 och 9) använde sig av 12 verb i predikatets första led. Uppsatsens kontrollinformant använde 11 olika verb medan FI07 och FI12 använde mellan 1 och 5 olika verb. L2-informanterna i Ekbergs studie använde 7 olika verb i första ledet. 23

24 Tabell 6: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos FI07 FI07 T1 T2 T3 T4 T5 gå (2) gå gå (2) gå (6) ta springa komma cykla (*ryckte) sitta springa Totalt 6 Totalt 1 Totalt 4 Totalt 6 Totalt 1 Tabell 7: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos FI12 FI12 T1 T2 T3 T4 T5 gå (3) komma vara gå (8) komma (3) ta komma gå (3) ligga (2) sitta (2) komma springa komma (2) gå springa hålla Totalt 5 Totalt 1 Totalt 9 Totalt 12 Totalt 5 Tabell 8: Verb i första ledet av psuedosamordningar hos SS67 och hos informanter från Ekberg* SS67 sitta (4) gå (4) ta (3) komma (2) springa (2) åka (2) se hålla på ligga ha L1 Ekberg* sitta gå stå komma fortsätta sätta sej vara hålla på börja sluta ligga skynda sig L2 Ekberg* gå komma sitta stå ska ut hålla på ta Totalt 21 *Ekberg 1999:90, i frekvensordning Antalet och typen av psuedosamordningar förändras inte mycket från första till sista tillfället för FI07 och FI12. Utvecklingen mot den åldersadekvata normen (utifrån kontrollinformanterna) verkar vara långsam. 24

25 4.3.2.Partikelverb SS67 använder fler partikelverb i sin inspelning än vad FI07 och FI12 gör vid något tillfälle. Tendens att andraspråkselever använder färre partikelverb än modersmålselever har både Ekberg (1999:90-92) och Enström (2004:192) visat i olika studier av skriftlig och muntlig språkanvändning hos L2-informanter i förskole- och skolåldern. FI07 använder mellan 16 och 60 olika partikelverb, FI12 mellan 16 och 58 och SS67 använder 68. Antalet partikelverb per huvudverb ökar under studiens gång för både FI07 och FI12. För inlärarna ligger antalet partikelverb per huvudverb på mellan 4 % och 17 %. För kontrolleleven är samma siffra 19 %. Tabell 9: Andel partikelverb per huvudverb i procent FI07 FI12 SS67 T1 T2 T3 T4 T5 T1 T2 T3 T4 T5 4 % 9 % 14 % 14 % 12 % 6 % 8 % 9 % 17 % 11 % 19 % Flera av partiklarna förekommer vid alla inspelningar med såväl L2-infomanterna som L1- infomanten. Variationen i användningen av olika partiklar är mindre vid T5 än vid T1 för både FI07 och FI12. Tabell 10: Variationen i användningen av partiklar 12 FI07 FI12 SS67 T1 T2 T3 T4 T5 T1 T2 T3 T4 T5 0,56 0,38 0,46 0,43 0,31 0,74 0,63 0,50 0,40 0,42 0,46 De vanligaste partiklarna är in, ut, upp, ner och bort. Flera av dessa förekommer vid alla inspelningar med de tre informanterna (se även Bilaga 4). SS67 använder inte konstruktionen bli+adjektiv. Både FI07 och FI12 använder konstruktionen i stor utsträckning och i vissa fall övergeneraliserar de konstruktioner och resultatet blir felaktigt såsom i följande exempel. 12 Siffrorna o,56, 0,38 osv. avser andelen olika partiklar av andelen partiklar totalt. 25

26 Ex. 40 Ex. 41 Ex. 42 Ex FI072E ehm / som man lägger om man blir död 638 FI073E å sen blev halk / att man halkar 639 FI07 3I jaha / så dom ramlade omkull 831 FI124E sen flyger ballongen iväg // och / blir fast 832 FI124I jaa den fastnar 361 FI124I va hände me alla äggen dom ramlade å blir sönder Partikelverb har, som nämndes i avsnitt 2.4, funktionen att markera resultativ aktionsart. Vissa verb har en inherent resultativ aktionsart, t.ex. dö och fastna, men i brist på kunskap om dessa specifika verb använder sig inlärarna av kunskap om regler för partikelverbs grammatiska funktion. Användningen av bli+död istället för att dö är ett exempel på hur en regel överanvänds i brist på lexikal kunskap om ett specifikt och målspråksenligt ord/uttryck. I Ekbergs (1999, 2004) studie använde inlärarna fler olika varianter av komplexa predikat än kontrollbarnen samt färre lexikaliserade partikelverbskonstruktioner. L1-barnen var alltså mer stereotypa i sina val av komplexa predikat. Hon föreslår att orsaken till detta är att inlärarna förlitar sig mer på regelkunskap än på lexikonkunskap och alltså har färre hela konstruktioner lagrade och fler enstaka regelbaserade uttryck, vilket i sig kan tyda på att de har ett mindre ordförråd generellt. Det är känt att ordförrådet byggs upp långsamt vid andraspråksinlärning och det är därför troligt att inlärare utnyttjar regler så produktivt som möjligt under tiden som ordförrådet växer. Förutom ovan nämnda feltyp, förekommer inte många felaktiga användningar av partikelverb hos inlärarna. Antalet partikelverb är visserligen större vid T5 än vid T1 för båda L2-informanterna, men antalet olika partiklar skiftar mycket mellan tillfällena och det går inte att urskilja någon ökning.. 26

27 5. Sammanfattning och slutsatser Föreliggande uppsats redovisar resultaten från en performansanalys av två inlärare av svenska som andraspråk samt en kontrollinformant med avseende på verbanvändning. Resultaten stämmer i stort överens med resultat från tidigare studier. 5.1 Tempus Jag ska nu återknyta till de punkter om generella drag för tillägnandet av tempusmorfologi som redovisades i avsnitt 2.2 och se om resultaten från analysen kan appliceras på dessa. Utvecklingen är långsam och gradvis. Detta påstående kan sägas stämma med uppsatsens resultat på så sätt endast små förändringar visar sig från T1 till T5 och utveckling sker steg för steg. Form föregår ofta funktion; en böjningsform kan förekomma utan att den används korrekt och utan att inläraren förstår dess funktion. Inlärarna använder alla olika tempus någon gång under de fem inspelningstillfällena. Användningarna är oftast korrekta, men det finns exempel där ett tempusböjt verb används i en kontext som kräver annat tempus. Detta kan vara ett tecken på att en verbform lärts in som en oanalyserad enhet och används även i kontexter där den inte är korrekt. Oregelbunden morfologi föregår regelbunden. Inlärarna i analysen har kommit till stadiet där regelbunden morfologi har uppmärksammats och användas regelmässigt. Detta syns i det ganska stora antalet övergeneraliseringar av de regelbundna böjningsmorfemen de (preteritum) och används även på oregelbundna verb. Denna kategori är mer aktuell på tidigare stadier för att se om oregelbundna former uppträder före regelbundna. Inlärare tenderar att initialt undvika sammansatta former och endast använda sig av verb+böjningssuffix. Det finns några belägg hos FI07 och FI12 där endast supinum förekommer. Perfekt och pluskvamperfekt används lite främst av FI07. Ska+infinitiv, som ju är en sammansatt form, används dock flitigt av båda inlärarna, vilket kan förklaras med att formen är enkel eftersom den inte kräver böjningsmorfem på huvudverbet. 27

28 Den inlärningsordning som föreslagits för tempus i svenska och som tas upp i avsnitt 2.2 är basform, preteritum, presens, perfekt, pluskvamperfekt. Båda inlärarna använder sig av presens och preteritum genom hela studien och det är därför inte möjligt att säga om preteritum lärts in före presens. Att ska+infinitiv används så flitigt skulle dock kunna ses som ett exempel på att en basform/infinitiv föredras framför presens på tidiga stadier. Perfekt används vid alla tillfällen hos båda inlärarna men pluskvamperfekt uppträder först vid T3 hos FI12 och inte alls för FI Verblexikon De vanligaste verben i inlärarnas verbordförråd stämmer till stor del överens med vilka de vanligaste verben är både hos jämnåriga modersmålstalare av svenska och i svensk tidningstext. Det finns dock vissa tydliga skillnader. Flera av avvikelserna hos uppsatsens inlärare finns observerade i tidigare studier av Viberg (1991, 2004) och är exempel på allmänna tendenser i inlärarspråket. Dessa tendenser är att inlärarna vid ett flertal tillfällen använder nukleära verb istället för ett mer specifikt verb, samt att inlärarna ofta föredrar och överanvänder ett av verben i grupper om verb som representerar ett språkspecifikt polysemimönster (sätta/ställa/lägga och åka/gå). 5.3 Komplexa predikat Komplexa predikat är flerordsuttryck som svarar mot ett predikat och innefattar främst typerna partikelverb och psuedosamordningar. Inlärarna behärskar formen för hur komplexa predikat konstrueras och vilken funktion de har. Inlärarna gör få fel men använder färre komplexa predikat än kontrollinformanten. Antalet partikelverb ökar under studiens gång medan antalet psuedosamordningar inte förändras nämnvärt från T1 till T5. Generellt använder inlärarna färre olika verb i första ledet av psuedosamordningar än kontrollinformanten. De vanligaste verben i första ledet i en psuedosamordning för inlärarna är gå och för kontrollinformanten gå och sitta. Inlärarna överanvänder konstruktionen bli+adjektiv. Kontrollinformanten använder inte alls denna konstruktion. 28

29 6. Litteratur Abrahamsson, Niclas Fonologiska aspekter på andraspråksinlärningen och svenska som andraspråk. Ingår i: Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger (utg.). Studentlitteratur. Lund. Allén, Sture Nusvensk frekvensordbok 2:Lemman. Almqvist & Wiksell. Bardovi-Harlig, Kathleen Tense and aspect i second language acquisition: Form, meaning and use. Blackwell publishers. Oxford. Ekberg, Lena Grammatik och lexikon i svenska som andraspråk på nästan infödd nivå. Ingår i: Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger (utg.). Studentlitteratur. Lund. Ekberg, Lena Användningen av komplexa predikat hos invandrarbarn i Rosengård. Ingår i: Andersson, L-G. et. al. (utg.). Svenskans beskrivning 23. Lund University Press. Lund. Ekberg, Lena Diskursiva och syntaktiska mönster i återberättelser hos invandrarbarn i Rosengård. Ingår i: Håkansson, G. et. al. (utg.). Svenskans beskrivning 22. Lund University Press. Lund. Ekerot, Lars-Johan Ordföljd, tempus, bestämdhet. Föreläsningar om svenska som andraspråk. Gleerups. Malmö. Ellis, Rod Second language acquisition. Oxford univ. Press. Oxford. Enström, Ingegerd & Holmegaard, Margareta Ordförråd och ordinlärning. Ingår i: Svenska som andraspråk: lärarbok 2, Mera om språket och inlärningen. Cerú, Eva (utg.). Natur & Kultur. Stockholm. Enström, Ingegerd Ordförråd och ordinlärning - med särskilt fokus på avancerade inlärare. Ingår i: Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger (utg.). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Studentlitteratur. Lund. Gass, M. Susan & Larry Selinker Second language acquisition. An introductory course. Andra uppl. Lawrence Erlbaum Associates. New Jersey. Håkansson, Gisela Tvåspråkighet hos barn i Sverige. Studentlitteratur. Lund. Håkansson, Gisela Utveckling och variation i svenska som andraspråk enligt processbarhetsteorin. Ingår i: Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger (utg.). Studentlitteratur. Lund. Lightbown, Patsy M. & Nina Spada How languages are learned. Oxford University 29