De arbeten som bedrivs och publiceras inom Kompetenscentrums regi presenteras antingen som utvecklingsprojekt (2 nivåer) eller forskningsprojekt.

Transkript

1 Förord Den här rapporten fokuserar på anhörigvårdare till äldre med utländsk bakgrund. Anhörigvårdarnas arbete kan ses som ett alternativ till hemtjänst och särskilt boende men till ett fördelaktig pris för kommunen. Bidraget till anhörigvårdarna kan också ses som en kulturellt och språkligt anpassad omsorgsinsats för äldre invandrare. Vi har tidigare visat på bristande kunskaper hos anhörigvårdarna både när det gäller omsorgsarbetet som i kontakterna med landstingets och kommunens äldrevård och omsorg. Som svar på detta planerades och genomfördes en utbildning för anhörigvårdarna, en satsning som nu redovisas. KC startades i juli 1999 som ett samverkansprojekt mellan Botkyrka kommun, Älvsjö stadsdelsnämnd, Stockholms läns landsting, Karolinska Institutet och Socialhögskolan vid Stockholms universitet. Senare har även Hägerstens, Liljeholmens och Skärholmens stadsdelar kommit med i projektet. Verksamheten får ekonomiskt stöd från regeringen och är en av de satsningar på regionala äldrecentra och försöksområden som beskrivs i den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken som antogs av riksdagen i juni Arbetet vid KC syftar till att stödja regional och lokal forsknings- och utvecklingsverksamhet men ska också utgöra en länk mellan utbildning, forskning och praktik. En sådan länk är publiceringen av slutförda projekt genomförda vid KC. Älvsjö Februari 2005 Lars Sonde Projektledare KC Projektnivåer inom KC De arbeten som bedrivs och publiceras inom Kompetenscentrums regi presenteras antingen som utvecklingsprojekt (2 nivåer) eller forskningsprojekt. Utvecklingsprojekt nivå 1: Kartläggningar och interventionsprojekt. Fakta och kunskaper om förhållanden inom Kompetenscentrums verksamhetsområde redovisas med hjälp av vetenskapliga metoder. Utvecklingsprojekt nivå 2: Projekt eller studier är baserade på vetenskapliga metoder och har handletts av doktorander vid Kompetenscentrum. Projekten kan även göras i form av C-uppsatser och handleds då från respektive högskola. Forskningsprojekt nivå 1: Forskningsstudie genomförd av doktorand under handledning av disputerad forskare. Studien motsvarar minst högskolornas D-uppsatsnivå och kan komma att ingå i en doktorsavhandling. En lista på tidigare publicerade rapporter vid Kompetenscentrum finns i slutet av rapporten. Samtliga rapporter kan läsas via hemsidan:

2 Utvecklingsprojekt nivå 1 Gör jag något fel? - Stöd och utbildning för anhörigvårdare till äldre utlandsfödda Kerstin Andersson Kerstin Andersson är leg sjuksköterska och arbetade vid tidpunkten för projektet som kommunal sjuksköterska inom Botkyrka kommuns äldreomsorg. Hon handleddes av Kristiina Heikkilä, med dr, vid KC-Kompetenscentrum. Korrespondens Kerstin Andersson KC-Kompetenscentrum Box Älvsjö kc@slpo.sll.se 2

3 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING... 4 INLEDNING... 6 BAKGRUND... 6 SYFTE... 8 METOD... 9 REKRYTERINGSFASEN... 9 FÖRBEREDELSEFASEN ANALYSFASEN KURSFASEN UTVÄRDERINGSFASEN RESULTAT VÅRD- OCH OMSORGSPERSONALENS SYN PÅ UTBILDNINGSBEHOVET HOS ANHÖRIGVÅRDARE TILL UTLANDSFÖDDA ÄLDRE KURSDELTAGARNAS SITUATION OCH UTBILDNINGSBEHOV KURSDELTAGARNAS KUNSKAPER I VÅRD OCH OMSORG UTBILDNINGSINSATSENS BETYDELSE FÖR DE DELTAGANDE ANHÖRIGVÅRDARNA FÖRELÄSARNAS SYN PÅ UTBILDNINGSINSATSEN OCH DESS BETYDELSE DISKUSSION SLUTSATS ÅTGÄRDSFÖRSLAG REFERENSLISTA

4 Sammanfattning Bakgrunden till projektet är den ansvarsfulla och krävande situation som anhörigvårdare till äldre utlandsfödda personer befinner sig i. Få anhörigvårdare är förberedda på det ansvar det innebär att ta hand om sina äldre familjemedlemmar i hemmet. Att ta hand om en äldre och sjuk person kräver kunskap. Kunskap i allmän omvårdnad likaväl som kunskap om vad samhället har för möjligheter att ge hjälp. Dåliga kunskaper i svenska hos anhörigvårdaren kan göra att det blir svårare att tillgodogöra sig information från samhället. En del av de äldre har kommit till Sverige på ålderns höst och har sina egna kulturella förväntningar på hur deras liv skall gestalta sig i det nya landet och med familjen. Syftet med projektet var att prova och utvärdera en modell för utbildning och information i omvårdnad och omsorg för anhörigvårdare till utlandsfödda äldre. Med utgångspunkt i resultaten från dels fokusgruppsintervjuer av anhörigvårdare, dels enskilda intervjuer med distriktssköterskor och biståndshandläggare togs ett utbildningsprogram fram. Fem personer som vårdade sina anhöriga i hemmet deltog sedan i utbildningen. Innan start fick deltagarna besvara en enkät med kunskapsfrågor kring vård och omsorgssituationer samt frågor om vilka vård och omsorgsinstanser man vänder sig till i olika situationer där omsorgstagaren behöver hjälp. Utbildningen bestod av fem kurstillfällen med tre timmar per tillfälle. Kursinnehållet blev allomfattande, från information om vad kommun och landsting kan erbjuda för stöd och hjälp, till utbildning i grundläggande omvårdnad, vanliga sjukdomar hos äldre, kost, vikten av ADLträning och lyft- och flytteknik. Begreppet att vårda med händerna på ryggen gick som en röd tråd genom föreläsningarna. Utbildningssatsningen utvärderades med hjälp av enkäter och intervjuer av deltagarna efter avslutad utbildning. Även den vård- och omsorgspersonal som varit lärare intervjuades. Anhörigvårdarna ansåg att de hade lärt sig mycket som de nu hade användning av i omhändertagande av sina anhöriga, både i det praktiska arbetet och i förståelsen för deras problem och sjukdomar. Kunskapen om vart man kan vända sig när problem uppstår hade ökat. Det var mycket svårt att rekrytera deltagare till projektet. Anhörigvårdarna har ingen etablerad kontakt inom kommunen vilket gjorde det svårt att nå dem. Nya kontaktvägar bör undersökas. Enligt både anhörigvårdarna och personalen från kommun och landsting som medverkade i projektet, finns både behov och intresse av att införa kontinuerliga utbildningar för anhörigvårdare. Vidare föreslås upprättandet av en anhörigmottagning och/eller införandet av en kontaktperson för att underlätta och utveckla anhörigvårdarnas arbete. 4

5 Ordlista I den här studien kommer vissa ord och uttryck att användas enligt följande: Med äldre menas i det här arbetet personer som är 55 år eller äldre, en kategorisering som är vanlig i många kulturer. I Sverige räknas personer som äldre från 65 års ålder. Med vårdtagare menas utlandsfödda äldre (55+ år) som får vård och omsorg av någon anhörig. Med anhörigvårdare menas den person som bär ansvaret för vården och omsorgen av den äldre. Anhörigvårdaren kan antingen vara oavlönad eller avlönad för sitt vård- och omsorgsarbete. Vårdtagaren benämns alltid med han och anhörigvårdaren med hon, oavsett kön. 5

6 Inledning I en tidigare studie vid KC-Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård, fann Eshraghi (KC-rapport 2003) att anhörigvårdare till äldre utlandsfödda hade bristande kunskaper i praktisk vård och omsorg och om hur äldrevården och äldreomsorgen i Sverige fungerar och om vilken hjälp som kan erbjudas. Anhörigvårdarna visade sig ha ett omfattande behov av utbildning och stöd för att kunna bemöta de svåra situationer som ofta uppstår vid omhändertagandet av deras hjälpbehövande äldre anhöriga. Eshraghi föreslog bland annat införandet av anhörigutbildningar och anhörigstöd, för att öka säkerheten i de omsorgsåtgärder som ges till personer med hemvårdsbidrag. Förslaget ledde fram till ett implementeringsprojekt där en modell för utbildning av anhörigvårdare till utomlands födda äldre skulle prövas. Projektet genomfördes i Botkyrka kommun och Skärholmens stadsdel, områden med en hög andel äldre personer med utländsk härkomst. Bakgrund Botkyrka kommun är en av de kommuner i Sverige med flest antal innevånare födda utomlands, totalt personer från omkring 90 olika länder. Av dessa utrikes födda var vid utgången av 2003 knappt 6000 personer 55 år eller äldre (SCB). I Skärholmens Stadsdel inom Stockholms kommun var antalet knappt varav drygt 3000 var över 50 år. I Botkyrka har man försökt tillmötesgå äldre utlandsföddas önskemål om att få vård och omsorg av anhöriga genom att erbjuda dem hemvårdsbidrag (Eshragi 2003). Hemvårdsbidrag är en ekonomisk ersättning som betalas ut till den vårdbehövande personen som i sin tur betalar sin anhörigvårdare. Av totalt 74 personer över 55 år som fick hemvårdsbidrag 2004, hade 56 personer utländsk bakgrund enligt Biståndsbedömarenheten i Botkyrka kommun. I Skärholmen erbjuds anhörigvårdarna timanställning genom kommunen för att utföra hemtjänst åt den äldre. Hemvårdsbidrag och anhöriganställning genom kommunen är för kommunerna ett ekonomsikt lönsamt system att ge vård till sina invånare, jämför med kostnaderna för hemtjänst. Dessutom visar olika studier (Heikkilä 1992, Eshraghi 2003) att utlandsfödda äldre, särskilt från Mellanöstern, i hög grad vill stanna hemma och få vård av sina nära anhöriga. Hemvårdsbidrag eller timanställning för anhörig kan då vara ett bra alternativ för att erbjuda kulturellt rätt omvårdnad med hjälp på det egna språket. Den äldre känner sig inte så isolerad och kan bättre medverka och vara delaktig i det dagliga livet. Dessutom är kommunikationssvårigheter en av orsakerna att äldre födda utomlands tackar nej till erbjudna insatser från hemtjänstens ordinarie personal (Heikkilä 1992; SoS 2000). En annan positiv effekt är mathållningen där den äldre får mat som han/hon känner igen. Något som i andra fall kan innebära problem för personer med icke-svensk matkultur och som tar hänsyn till religiösa påskrifter (Eshraghi 2003; Heikkilä 1992). För anhöriga kan det vara betungande och krävande att vårda den äldre, oavsett vilket födelseland anhörigvårdaren eller vårdtagaren kommer ifrån. I ett flertal studier belyses den belastning anhörigvårdaren har utifrån både den praktiska vårdtyngden, den sociala påfrestningen, stressfaktorer och behovet av stöd, kunskap och utbildning (Lindahl och Lindgren 2002, Heikkilä 1992, Eshragi 2003, Seitl 2001, Wilde & Larsson 1991, SoS 2001). Som anhörigvårdare till äldre födda utomlands, speciellt för så kallade late in life immigrants d.v.s. personer som har invandrat sent i livet, kan situationen bli än mer komplicerad och krävande. De äldre kan oftast inte svenska och är därför i behov av hjälp och stöd med alla kontakter i samhället, samtidigt som de har sina egna kulturella förväntningar kring hjälp, stöd och omvårdnad. 6

7 Många utlandsfödda äldre kommer från samhällen där äldreomsorgen huvudsakligen ges av anhöriga. Storfamiljen har ett stort ansvar för äldre familjemedlemmar, speciellt i Mellanöstern, men även i övriga Asien (Songur 1992, Emami & Ekman 1997). Barnen anses skyldiga att ge omsorg till de äldre. De skall betala tillbaka skulden de har för den omsorg de fick av föräldrarna som barn (Heikkilä 1992). En orsak till invandringen för de personer som invandrat sent i livet är också att få vård och omsorg av sina anhöriga, eftersom de saknar eller har mycket liten möjlighet till hjälp på ålderns höst i sina hemländer. Ofta har barnen tidigare flyttat till Sverige. De äldre har blivit ensamma kvar och har ingen närstående som kan ta hand om dem i hemlandet (Songur 1992; Emami & Ekman 1997). De anhöriga i Sverige har ofta anpassat sig till svenska förhållanden, och har kanske egen familj och ett förvärvsarbete att sköta. För de äldre kan mötet med det nya landet och kulturen bli en besvikelse. Man kan ha svårt att lära sig det nya landets språk och att anpassa sig till nya regler och ritualer. Många är analfabeter. Från att ha varit familjens överhuvud blir de gamla beroende av de ungas kunskaper i det moderna samhället, vilket ställer de gamla inför nya prövningar (Songur1992). Även de yngre, i det här fallet anhörigvårdarna, utsätts för den ombytta rollfördelningen, och får nu det största ansvaret. Det ställer stora krav på kunskaper om omhändertagandet och omvårdnaden av de äldre men också hur det svenska samhället inklusive den svenska äldrevården och äldreomsorgen fungerar. Anhörigvårdarna har ofta ingen självklar instans dit de kan vända sig för att få hjälp och stöd. Många gånger anser anhörigvårdaren att omhändertagandet är en självklarhet som inte ifrågasätts. Det som behövs handlar endast om hjälp med primär omvårdnad. Anhörigvårdarna förstår kanske inte vad omvårdnaden av den äldre kan innebära på längre sikt, med funktionsnedsättningar och successiv försämring, både på grund av hög ålder och sjukdomstillstånd. Samtidigt blir anhörigvårdarna själva äldre med minskad kraft som kan medföra till exempel ryggproblem och minskad förmåga att orka med tunga lyft och de många arbetstimmarna. Att bli anhörigvårdare innebär, förutom att ge praktisk hjälp med hushållssysslor, olika omvårdnads- och sjukvårdsuppgifter, som många saknar kunskaper i (Eshraghi 2003). Anhörigvårdaren måste förstå hur hon skall ta hand om den sjuke äldre, veta när det är dags att vända sig till sjukvården eller andra hjälpinsatser. Utöver detta kan de anhöriga behöva möjlighet till avlastning, men också utbildningsinsatser, för att klara av omvårdnaden, om eller när den äldre blir sämre (Eshraghi 2003, Wilde & Larsson 1991, Seitl 2001, SoS 2001). I SoS 1999 nämns också att man anser att det mest angelägna att utveckla i framtiden är att ge anhöriga möjlighet att få avlösning samt satsning på utbildning för anhöriga. I detta sammanhang kan samarbete mellan anhörigvårdarna, vårdcentralerna och biståndshandläggarna ha stor betydelse. Nödvändigheten av att utveckla nya vård- och omsorgsmodeller som bygger på samverkan mellan vårdtagare, anhöriga och professionella vårdgivare omnämns också i SoS De äldres anhöriga uppmärksammas nu alltmer inom forskning och äldrepolitik (Svenska Kommunförbundet 1999, Socialstyrelsen 1998) men kunskaperna om anhörigas roller och insatser är fortfarande begränsade, inte minst när det gäller anhöriga till utlandsfödda äldre. Detta projekt bygger på tanken att utbildning och stöd ger ökad trygghet och säkerhet i anhörigvårdarnas omhändertagande av sina äldre. Att bli vårdad av sina anhöriga kan innebära en trygghet i den främmande kultur man lever i. Okunskapen om det svenska 7

8 samhället och dåligt stöd av myndigheterna kan dock vara ett problem för både anhörigvårdarna och deras vårdtagare. Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder (Socialtjänstlagen). Syfte Syftet med projektet var att kartlägga kunskapsbehovet kring vård och omsorg bland anhörigvårdare till äldre med utländsk bakgrund samt genomföra och utvärdera en utbildningsserie för samma grupp. 8

9 Metod Projektet genomfördes från januari till och med september 2004 i Botkyrka kommun och Skärholmens Stadsdel i Stockholm. I tabell 1 presenteras ett flödesschema för de olika faserna i projektet. Tabell 1. Flödesschema för projektet Faser Aktiviteter Utvärdering Rekryteringsfasen: Förberedelsefasen: Analysfasen: Kursfasen: Utvärderingsfasen: Kontakt med personal i Botkyrka kommun, Skärholmens Stadsdel, vårdcentraler, apotek och medborgarkontor Fokusgruppintervjuer med anhörigvårdarna Enkät 1 till anhörigvårdarna Intervjuer med distriktssköterskor och biståndshandläggare Utskrift av intervjuer och enkätsvar Planering av kursinnehållet enligt resultatet från utvärderingen av intervju- och enkätmaterialet Kurstillfällen Informell gruppintervju med anhörigvårdarna Informell gruppintervju med föreläsare Enkät 2 till anhörigvårdarna Analys och utvärdering av insamlat material Modellprövning Analys och utvärdering av gruppintervjuer med anhörigvårdare och föreläsare Analys och utvärdering av enkät 2 till anhörigvårdarna Jämförelse av materialet före och efter utbildningen. Rekryteringsfasen Rekryteringen av kursdeltagare skedde först genom biståndshandläggarenheten i Botkyrka kommun som kontaktade utlandsfödda äldre, oberoende av språk eller nationalitet och som tidigare beviljats hemvårdsbidrag. Biståndshandläggarna ombads att skicka ut ett informationsbrev till 12 invandrade äldre med hemvårdsbidrag. Dessa personer skulle i sin tur tala med sina anhörigvårdare och be dessa kontakta projektansvarig. Informations- och inbjudningsbrevet var på svenska för att kunna fånga upp anhöriga med kunskaper i svenska. Detta första försök resulterade i endast en telefonförfrågan. Ett andra utskick gjordes med ytterligare 12 brev via biståndshandläggarenheten i Botkyrka. Denna gång medföljde också en 9

10 intresseanmälansblankett där anhörigvårdaren kunde anmäla sitt intresse för projektet, eller tacka nej, samt lämna sitt namn och telefonnummer. Inte heller detta försök ledde till några intresseanmälningar. På grund av svårigheterna att få kontakt med anhörigvårdarna kontaktades två medborgarkontor, två apotek och två vårdcentraler i Botkyrka, som sammanlagt fick 61 brev för utdelning till kända anhörigvårdare. Biståndshandläggarenheten i Botkyrka kommun skickade ut ytterligare 40 brev till äldre utlandsfödda med hemvårdsbidrag. Insatserna resulterade i 16 svar varav 6 tackade ja till att medverka i projektet. Dessa personer kontaktades per telefon och tid och plats bestämdes för intervju. Även ett brev som bekräftelse på det överenskomna skickades ut. Äldreomsorgsförvaltningen i Skärholmens Stadsdelsförvaltning kontaktades kort före kursstarten och 40 brev med information, intresseanmälan och enkät skickades ut via biståndshandläggarna i Skärholmen till anhörigvårdare i satdsdelen. Tre svar inkom. Två anhörigvårdare deltog sedan i utbildningen. Sammanlagt lämnades 105 rekryteringsbrev ut. 19 personer skickade in intresseanmälan, varav åtta tackade ja till att medverka och elva tackade nej. Tre av de personer som tackat ja, medverkade sedan inte i kurserna. Skälen de gav var tidsbrist (pga. egen rehabilitering) och inget behov. De fem personer som deltog i kurserna (fyra kvinnor och en man, alla i medelåldern) var anhörigvårdare till föräldrar, svärföräldrar eller make. Tre hade hemvårdsbidrag och två hade en timanställning genom kommunen för att utföra hemtjänst åt sin anhörige. Samtliga anhörigvårdare kom från olika länder i Mellanöstern. Tabell 2. Rekrytering och bortfall Antal utlämnade brev till anhörigvårdare Svar på Intresseanmälan Tackat ja till kurserna Tackat nej till kurserna Deltagit i kurserna Biståndshandläggarna i Botkyrka kommun Biståndshandläggarna i Skärholmens stadsdelsförvaltning Apotek, Medborgarkontor och Vårdcentraler Totalt

11 Förberedelsefasen Anhörigvårdarnas upplevda behov av kunskap och stöd kartlades genom en fokusgruppintervju, där de fyra deltagande anhörigvårdarna fritt fick diskutera de problem och frågeställningar man upplevde i sitt dagliga omhändertagande av den anhörige. Intervjun spelades in på band och skrevs ut ordagrant. En enkät delades ut i samband med intervjun. I enkäten fick anhörigvårdarna svara på frågor om omhändertagande av sin anhörige samt hur man skulle agera vid specifika vård- och omsorgsrelaterade problem. Samma enkät skickades ut till de anhörigvårdare som kontaktades via Skärholmens Stadsdelsförvaltning. Fyra distriktssköterskor och fyra biståndshandläggare, som i sitt arbete har kontakter med anhörigvårdare, intervjuades vid tre olika tillfällen kring anhörigvårdarnas behov av utbildning och information. Även dessa intervjuer spelades in på band och skrevs ut ordagrant. Analysfasen Alla intervjuer med anhörigvårdarna, distriktssköterskor och biståndshandläggare, samt enkäterna, analyserades och sammanställdes för att lägga grunden till innehållet i kurserna. Intervjuerna lästes igenom och delades sedan in i meningsbärande enheter dvs. meningar, ord och fraser som visade på brist på kunskap/information eller önskan om kunskap/information hos anhörigvårdaren. De grupperades sedan till mer övergripande kategorier som inte var bestämda i förväg. Dessa kategorier användes sedan som grund för vilken yrkeskategori som bäst kunde informera i ämnet på kursen. Yrkeskategorierna var inte utsedda på förhand, utan behovet av de olika yrkeskategorierna framkom under dataanalysen. En första analys av intervju- och enkätmaterialet visade att det fanns behov av kunskaper som kunde förmedlas av distriktssköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, dietist samt biståndshandläggare. Personer inom dessa personalkategorier kontaktades och ombads att föreläsa. Kurserna planerades sedan vid två möten där resultatet från intervjuerna och enkäten användes som underlag. Kursfasen Sammanlagt fem kurstillfällen, en gång per vecka om vardera tre timmar genomfördes. Varje föreläsare ansvarade för ett tillfälle och efteråt tilldelades deltagarna ett kursintyg med en kort beskrivning av kursernas innehåll (tabell 3). Utvärderingsfasen Efter kursen intervjuades kursdeltagarna på nytt. Intervjuerna spelades in på band och skrevs ut ordagrant. Två månader efter kursavslut skickades en ny enkät ut (enkät 2). Liksom den första enkäten fanns frågor för att mäta kunskapen om praktisk vård och omsorg och frågor rörande äldrevårdens och äldreomsorgens möjligheter att ge hjälp och stöd. Dessa frågor hade svarsalternativen rätt eller fel. Enkät 2 hade även frågor som skulle avspegla kursdeltagarnas upplevelse av kursen. Materialet som sedan analyserades bestod av de intervjuer som gjorts före och efter kurserna samt de båda enkäterna. De senare intervjuerna skrevs ut ordagrant och delades in i meningsbärande enheter med fokusering på meningar, ord eller fraser som visade på inhämtad kunskap vid kurserna, upplevd erfarenhet av kurserna och nya önskemål. Enkäterna analyserades deskriptivt i frekvenser där materialet jämfördes. 11

12 Tabell 3. Kursinnehåll Föreläsare Kursinnehåll Distriktssköterska: Arbetsterapeut: Sjukgymnast: Dietist: Information om vad Landstinget kan hjälpa till med, Enkel omvårdnadsutbildning, Något om de vanligast förekommande sjukdomarna hos äldre, Allmänt om medicin och dess betydelse, Att vårda med händerna på ryggen Vad arbetsterapeuten kan hjälpa till med, Att vårda med händerna på ryggen, ADL-träning, Hjälpmedel, Lyft- och flytteknik, Träning vid olika sjukdomstillstånd Vad sjukgymnasten kan hjälpa till med, Lyft- och flytteknik, Träning vid olika sjukdomstillstånd, Att leva med smärta, Vikten av rehabilitering Vad dietisten kan hjälpa till med, Kostens betydelse för hälsa och vid sjukdom, Kost för äldre, Kosttillskott Biståndshandläggare: Vad kan biståndshandläggaren hjälpa till med, Vad kan Kommunen hjälpa till med, Bedömningskriterier, Lite allmänt om Socialtjänstlagen Alla föreläsare: Vart vänder jag mig och när? 12

13 Resultat Vård- och omsorgspersonalens syn på utbildningsbehovet hos anhörigvårdare till utlandsfödda äldre Biståndshandläggarna Biståndshandläggarna i Botkyrka kommun hade ingen regelbunden kontakt med anhörigvårdarna. Deras kontakt var med vårdtagaren när de gjorde behovsbedömningen för hemvårdsbidrag. I många fall var dock anhörigvårdaren närvarande när behovsbedömningen gjordes. Vid dessa tillfällen informerade biståndshandläggaren om de möjligheter till hjälp och stöd som kommunen kan tillhandahålla. Biståndshandläggarnas upplevde det som om anhörigvårdarna hade kännedom om de resurser och den hjälp kommunen kunde tillhandahålla, vart de kunde vända sig när det gällde t.ex. bostadsanpassning eller hjälpmedel men att de inte aktivt utnyttjade andra resurser som sjukgymnastik eller rehabilitering. Biståndshandläggarna uppfattade vidare att det fanns en bristande kunskap bland de anhöriga om hur kroppen fungerar och hur sjukdomar kan påverka vilket gör att man inte förstår sambandet mellan sjukdom och rehabilitering, eller behovet och betydelsen av rehabilitering. Faktorer som kan göra att omhändertagandet blir tyngre i hemmet. Enligt biståndshandläggarna fanns det också bristande kunskaper om betydelsen och vikten av; att vårda med händerna på ryggen, vilket ansågs vara kulturellt betingat. Att vårda med händerna på ryggen innebär att man hjälper den äldre att medverka så mycket som möjligt själv i det dagliga livet. Det kan t.ex. ske med hjälp av ADL-träning (ADL = aktiviteter i det dagliga livet) i samråd med sjukgymnast och/eller arbetsterapeut. Det är betydelsefullt för den äldre att kunna bibehålla de funktioner de har kvar så länge som möjligt. Syftet är att den äldre ska känna sig mer delaktig i sitt eget liv och sin omgivning. I förlängningen ska man kunna se färre depressioner, lindrigare smärttillstånd, minskad sjukdomskänsla och ett ökat välbefinnande. Distriktssköterskorna Även distriktssköterskorna uppfattade att anhörigvårdarna inte alltid förstod hur viktigt det var med hjälp till självhjälp eller att vårda med händerna på ryggen. Distriktssköterskornas kontakt med anhörigvårdarna varierade. En del anhörigvårdare var alltid med vid vårdtagarens besök på vårdcentralen, andra var sällan eller aldrig med. Någon strukturerad kontakt med anhörigvårdarna fanns inte på de vårdcentraler som medverkade i det här projektet. Distriktssköterskorna uppfattade att anhörigvårdarna hade en dålig uppfattning om vilka sjukdomar och problem deras vårdtagare led av. Anhörigvårdarna hade ofta många konkreta frågor angående vårdtagarens sjukdom och behandling. Distriktsköterskorna menade att det fanns stor risk för missförstånd vid de situationer där läkaren informerar vårdtagaren, vars kunskaper i det svenska språket ofta är bristfälliga, som i sin tur skall delge informationen till anhörigvårdaren. Distriktsköterskorna trodde också att vårdtagaren inte heller alltid informerar anhörigvårdaren. Man ansåg dock att informationen som givits av läkare eller vårdpersonal angående vårdtagarens problematik i sig varit bra och kanske upprepats vid flera tillfällen, men att vårdtagaren och anhörigvårdaren inte alltid tagit till sig informationen. Man sa också att anhörigvårdarna ofta har frågor om prognos, vad de skall göra om deras vårdtagare blir sämre, eller om det händer något mitt i natten. Vart skall jag vända mig, var en vanligt förekommande fråga. Anhörigvårdarna uppfattades många gånger ha bristande kunskaper när det gäller sjukdomar och om anatomi och fysiologi och att de inte alltid förstod vikten av arbetsterapi och 13

14 sjukgymnastik. Distriktsköterskorna trodde att anhörigvårdarna inte förknippade åtgärderna med sjukdomen eller problemet och därför prioriterade bort det. Det fanns ett stort behov av information angående olika hjälpmedel, som reumatikerbestick, strumppåtagare och badkarsinsatser. Anhörigvårdarna borde få lära sig lyftteknik. - Man måste hålla sig själv hel för att orka och kunna vårda andra. Men även kunskaper om de äldres behov av näringsintag och kosttillskott efterfrågades. Medicinhanteringen sågs också som ett problem. Distriktssköterskorna upplevde att anhörigvårdarna inte alltid förstod betydelsen av noggrannhet och regelbundenhet, att anhörigvårdarna ibland kunde dela medicinen enligt egen ordination. Anhörigvårdarna visste inte alltid vad de olika medicinerna var till för eller att medicinen kanske inte botar, utan håller sjukdomen under kontroll. Som typexempel gavs ett tillfälle där anhörigvårdaren och vårdtagaren trodde att den diabetes vårdtagaren hade var botad efter det att han hade tagit alla tabletterna i burken. Den så kallade vid-behovsmedicineringen blev ofta missförstådd. Behov av utbildning och information när det gäller enkel omvårdnad efterfrågades. Som exempel på specifika områden nämndes hygien, trycksårsprofylax och betydelsen av ADLträning. Kursdeltagarnas situation och utbildningsbehov Av de fem anhörigvårdarna som deltog i kurserna, hade två egen familj plus heltidsarbete. En tog hand om sin åldrade och multisjuke make på heltid eftersom behovet var så stort. En tog hand om sin svärmor som började få minnessvårigheter och hade hjärtproblematik (hade bl.a. by-pasopererats), samtidigt som hon ansvarade för sin make och sina två barn som också var svårt sjuka. En anhörigvårdare var sjuk själv (magproblematik) men tog hand om sin mor på heltid. Ingen av anhörigvårdarna bodde tillsammans med sin vårdtagare men man hade korta avstånd mellan bostäderna. En anhörigvårdare hade tvingats byta bostad för att komma närmare sin vårdtagare. Anhörigvårdarna berättade att vårdtagarna led av varierande sjukdomar och problem. Man beskrev dessa som fibromyalgi, sjukdom i lederna, ledinflammation i fingrar och fötter, hjärtproblem, struma, magsårsbesvär, epilepsi, utvecklingsstörning, värk, depression, skakningar i händerna, svullna fötter, diabetes, högt blodtryck, fel på nerverna, ryggskott, sömnproblem, hörselnedsättning, trötthet, synsvårigheter och minnessvårigheter. De äldres omvårdnadsbehov var omfattande och ställde höga krav på anhörigvårdaren, både när det gällde kunskapen i allmän omvårdnad men också informationen om kommunens möjlighet att ge hjälp och stöd. Ingen av vårdtagarna talade svenska. Problemen som anhörigvårdarna stötte på var mångfasetterade. Det kunde handla om enkla omvårdnadsproblem, som att hjälpa vårdtagaren att dricka eller äta på grund av mammans skakningar i händerna, till vad gör jag när pappa inte kan andas? Omhändertagandet av den äldre kunde ibland krävas dygnet runt, då anhörigvårdaren var tvungen att sova över hos sin vårdtagare. I samtliga fall hade anhörigvårdaren hand om all städning, matlagning och handling. Samtliga äldre behövde hjälp med att förflytta sig och med transporter. Det var också vanligt med hjälp för personlig hygien och av- och påklädning. I enstaka fall hjälpte anhörigvårdaren till med toalettbesök eller blöjbyte. I tabell 4 redovisas de fem vårdtagarnas hjälpbehov. 14

15 Tabell 4. Vårdtagarnas hjälpbehov Hjälpbehov Antal hjälpbehövande Att gå / promenera 5 Laga mat / städa 5 Handla 5 Hygien 4 Av / påklädning 4 Att ta mediciner 4 Sjukvårdshjälp 4 Toalettbesök 2 Matning 1 Blöjbyte 1 Anhörigvårdarna tyckte att de ofta fick hjälpa till med sysslor som den äldre skulle kunna klara själv och kanske även må bättre av att göra själv. De nämnde som exempel, att hämta ett glas vatten eller en frukt, hjälp med hygien eller att ta på en kofta. Att man gjorde så förklarades av det kulturella mönstret, där barn och närstående tar hand om de äldre i familjen och där de äldre har rätt att bli uppassade och omhändertagna. I den första enkäten svarade de flesta anhörigvårdarna att de hjälpte sin vårdtagare med saker som vårdtagaren kunde klara själv. Anhörigvårdarna beskrev i intervjuerna de problem som de upplevde som svårast i sitt omhändertagande: - Oron för framtiden: hur går det när vårdtagaren blir äldre och sämre. - De ombytta rollerna: att jag blir förälder till mina föräldrar. - Att fatta rätt beslut: skall jag vända mig till akuten eller kan jag vänta och beställa en tid på vårdcentralen? - Vart skall jag vända mig? Till exempel vid ekonomiska frågor, önskemål om specifika undersökningar. - Att se vårdtagarens lidande. - Att känna att jag inte får gehör för mina åsikter om vårdtagarens behov av undersökningar eller behandling. - Att känna att jag inte räcker till. Att vårdtagaren aldrig är nöjd. Att man känner; gör jag något fel? Att man vill sluta, att man inte vill hjälpa till mera. - Att vårdtagaren inte gör det jag säger. Ur enkäten framkom att fyra av anhörigvårdarna ansåg att det var ganska eller mycket svårt att ta hand om vårdtagaren. I intervjun tyckte anhörigvårdarna att det kändes lätt, - Eftersom det var en självklarhet, att ta hand om sina äldre, men att det kunde vara både svårt och betungande vid vissa tillfällen. Anhörigvårdarna hade liten kännedom om avlastningsplatser på äldreboende eller dagverksamheter. En av anhörigvårdarna svarade att hon vände sig till biståndshandläggaren för att få avlastning när hon själv behövde tid för egen del för att gå till läkare eller resa bort. Vid behov vände man sig till släktingar eller någon bekant. Anhörigvårdarna trodde själva att det många gånger kunde bero på det kulturella mönstret, men även på vårdtagarnas språksvårigheter. Vårdtagarna vill inte gärna bli omhändertagna av någon som de inte kan 15

16 kommunicera med. De är ofta rädda att missförstånd skall uppstå mellan dem och vårdpersonalen. Kursdeltagarnas kunskaper i vård och omsorg En stor okunskap fanns om möjligheten till tekniska hjälpmedel, avlastning, anpassning av lägenheten, tillgång till sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. Vid intervjun före utbildningen sa några anhörigvårdare att de inte visste att möjligheten finns att få hjälp av de olika yrkeskategorierna och därför inte heller visste vart man skulle vända sig, eller i vilken situation man skulle söka hjälp. Vid intervjun framkom också att en av kursdeltagarna själv hade bekostat och utfört anpassningen av sin vårdtagares lägenhet. Anhörigvårdarnas ansvar visade sig var tungt och svårt. Oftast var det anhörigvårdaren som måste fatta beslut om att söka läkarhjälp, vilket ställde de anhöriga i svåra beslutssituationer. Inte sällan kunde vårdtagaren ringa till anhörigvårdaren mitt i natten och säga att han hade svåra smärtor, svullna ben eller inte kunde sova. På frågor i enkäten angående hur ofta man besökt vårdcentraler eller akutmottagningar under de senaste åren, svarade tre anhörigvårdare att de besökte sjukhusens akutmottagning minst 1-5 gånger/år. Tre anhöriga besökte vårdcentralen lika ofta med sin vårdtagare, och två oftare. Samma anhörigvårdare/vårdtagare kunde alltså besöka både vårdcentral och akutmottagning vid ett flertal tillfällen. Vårdtagarna hade ofta minnesvårigheter. Minnessvårigheterna innebar inte bara problem för vårdtagaren själv, utan även för anhörigvårdaren. Vårdtagaren hade ibland glömt att ta sina mediciner, ibland tagit för mycket, eller tagit starka smärtlindrande tabletter på fastande mage med magproblematik som följd. De äldre glömde också lätt förhållningsregler när det gällde sjukgymnastik och belastning. Dessa problem ledde i sin tur ofta till en försämring hos vårdtagaren och nya besök på akutmottagning eller vårdcentral. Fyra av vårdtagarna behövde hjälp med att ta mediciner bland annat på grund av sväljproblem. Vid intervjun före kurserna visade det sig att anhörigvårdarna inte kände till de möjligheter en dietist har att hjälpa vid olika problem, med förtjockningsmedel till exempel. Anhörigvårdarna utryckte också specifika önskemål om att få ökade kunskaper i omvårdnad, sjukdomslära, medicinhantering och om vart de kan vända sig vid olika typer av problem. De ansåg att de behövde mera kunskap om de sjukdomar deras vårdtagare led av och om mediciner och dess biverkningar, för att lättare kunna förstå vad som händer och kunna ge ett bättre omhändertagande. Utbildningsinsatsens betydelse för de deltagande anhörigvårdarna Enkätresultatet visade en förbättring över lag när det gällde kunskap i allmän omvårdnad och möjligheterna till hjälp och stöd efter utbildningsperioden. Antalet rätta svar ökade i snitt från 3,2 svar till 5,8 (av 8 möjliga). Framför allt ökade kunskapen om vilka möjligheter kommunen har att ge stöd och hjälp och vart man vänder sig för att få dessa (se tabell 5). 16

17 Tabell 5. Antal rätta svar före och efter utbildningen Enkätfrågor Antal anhörigvårdare med rätta svar Före Efter Om Din vårdtagare mår lite sämre, vart vänder Du Dig då? 1 3 Om Din vårdtagare behöver hemtjänst, vart vänder Du Dig då? 2 4 Om Din vårdtagare behöver sjukvårdande hjälp i hemmet på grund av sin sjukdom, vart vänder Du Dig då? (T.ex. såromläggning, injektioner) Om Du själv behöver resa bort, gå till läkare eller ha egen tid för andra behov, vart vänder Du Dig då? Om Din vårdtagare behöver ta bort trösklar (för att komma fram med rollator t.ex.) eller behöver en förhöjd toastol, vart vänder Du Dig? Om Din vårdtagare behöver sjukgymnastik, vart vänder Du Dig då? Om Din vårdtagare blir akut sjuk mitt i natten, vart vänder Du Dig då? Hjälper Du Din vårdtagare med det Du kan, eller låter Du vårdtagaren själv göra det han/hon kan? Det visade sig att anhörigvårdarna för utbildningen oftast hjälpte sin vårdtagare med allt de kunde. Efter utbildningen svarade anhörigvårdarna att de försökte låta sin vårdtagare göra mer själv. På frågan om vilken praktisk användning anhörigvårdarna eventuellt har haft av den kunskap och information de fått genom kurserna skrev en anhörigvårdare att hon lärt sig mycket praktiskt och nu kunde bestämma och tvinga sin vårdtagare att göra saker själv. En annan anhörigvårdare skrev följande: Genom kurserna har jag bland annat kunnat: retuschera eller korrigera på sätt och vis mina kultursynpunkter. Besegra min ständiga lydnad och våga säga vänta, när det är nödvändigt. En tredje beskrev hur hon försökte att inte hjälpa så mycket praktiskt utan att istället hjälpa med händerna på ryggen. De uttryckte också vid den informella intervjun efter kurserna att de fått en ökad förståelse för betydelsen av att vårdtagaren rör på sig och är aktiv och betydelsen av att vårda med händerna på ryggen. Efter utbildningen svarade anhörigvårdarna att de kände en ökad trygghet i omhändertagandet av sina vårdtagare och ökad säkerhet i de bedömningar de måste göra på vårdtagarens vägnar. Besöken på akutmottagning och vårdcentral hade minskat enligt deltagarna men tre av fem hade besökt både vårdcentral och akutmottagning upp till tre gånger eller mer under de sista tre månaderna. De flesta deltagarna ansåg att de fått en ökad kunskap om kostens betydelse för äldre och vid sjukdom. I intervjun före kurserna framkom att några av anhörigvårdarnas vårdtagare höll 17

18 strängt på fasteperioder och olika sorters föda vid olika sorters krämpor. Anhörigvårdarna trodde nu att de med de ökade kunskaperna lättare skulle kunna få sina vårdtagare att förstå betydelsen av rätt födointag vid rätt tillfälle. Föreläsningarna med sjukgymnasten och arbetsterapeuten bedömdes som intressanta och av stort värde för anhörigvårdarna, inte bara när det gällde hjälpredskap eller hur man på bästa sätt hjälper sin vårdtagare, utan också hur man på bästa sätt hjälper sig själv. En kursdeltagare beskrev hur hon lärt sig att använda sin kropp på rätt sätt. Vid den informella intervjun efter kurserna sa anhörigvårdarna att de uppskattat de små knep de lärt sig som underlättade deras omhändertagande av vårdtagaren. Till exempel att stå nära när de skall hjälpa vårdtagaren att resa sig upp. Kursdeltagarnas omdömen om utbildningen var positiva. Det var svårt att få fram något som var negativt eller fel. Några kommentarer: Anhörigvårdarna ansåg att tre timmar per tillfälle hade varit lagom tid för att hinna med något och att det varit skönt med kaffepausen i mitten. De uppskattade också att kunna komma iväg hemifrån utan att behöva ha dåligt samvete. De kände att de kom ifrån samtidigt som de gjorde något som var för vårdtagarens bästa. Anhörigvårdarna uppskattade också att det varit en mindre grupp vilket gjorde det hela mer informellt. Samtidigt trodde man att det kunde ha blivit ett större utbyte av erfarenheter i en större grupp. Föreläsarnas informella sätt att föreläsa och deras individuella intresse för var och en av kursdeltagarna och deras problem uppskattades. Inför framtiden önskade deltagarna flera kurser med ett utökat antal kurstillfällen. Det skulle då ges möjlighet till en ökad fördjupning i de olika ämnena vilket de gärna ville ha. De efterlyste också en kursbok med hela kursens innehåll och gärna med beskrivande bilder och plats för egna anteckningar. De önskade också att det hade funnits speciella avsnitt om första hjälpen och munhygien. Anhörigvårdarnas förslag och önskemål, när det gällde hjälp och stöd från kommunen, var också möjligheten till att ha en sjuksköterska tillgänglig, till exempel en gång per månad på en viss plats, dit man kunde gå för att få information, råd och stöd. Där kunde man också få träffa andra anhörigvårdare för att utbyta erfarenheter och kunna diskutera. Förslag om en kontaktperson gavs också. När det gällde kurser eller utbildningar så ansåg man att det borde vara obligatoriska i och med att man får hemvårdsbidrag. Man önskade också mer flerspråkig personal inom hemtjänsten och på äldreboenden. På en fråga angående svårigheten med rekryteringen av anhörigvårdare till projektet, svarade anhörigvårdarna att de trodde att det kanske skulle gå bättre att söka genom kyrkor och media och att tydliggöra att kurserna var kostnadsfria. Anhörigvårdarna trodde också att det skulle bli en större uppslutning vid en fortsättning på utbildningen, eftersom ryktet sprids mest från mun till mun. Då skulle det vara lättare att redogöra för kursens innehåll. Föreläsarnas syn på utbildningsinsatsen och dess betydelse Även föreläsarna tyckte det var positivt med flera kurstillfällen. Man beklagade att det var så få deltagare i kurserna, även om de då hade mera tid att ägna sig mer personligt åt var och en. Samtliga ansåg att det finns ett behov av organiserade kurser för anhörigvårdare och gärna på flera språk. Man trodde att det skulle innebära kostnadsminskningar för kommun och landsting genom att anhörigvårdarna med vårdtagarna inte skulle behöva besöka vårdinrättningar lika frekvent. Anhörigvårdarna skulle kunna lära sig mer förebyggande åtgärder för att få vårdtagarna mer självständiga i hemmet. De trodde att bristande 18

19 information gjorde att anhörigvårdarna och vårdtagarna ofta sökte fel instanser. Om det fanns organiserade kurser skulle det inte heller vara svårt att få ut information om dessa, då varje yrkeskategori skulle kunna informera vid sina kontakter med vårdtagare och anhöriga. Man ansåg också att utbildningarna skulle kunna fungera som ett bra nätverk där anhörigvårdarna kunde jämföra sina erfarenheter. Diskussion Resultaten från projektet överrensstämmer med tidigare studier där behovet av utbildning för anhörigvårdare har uppmärksammats (Eshraghi 2003, Wilde & Larsson 1991, Seitl 2001, SoS 2001, Sahar et al 2002, Hung et al Bristen på kunskap i allmän omvårdnad och information om den hjälp som finns att få, gör ofta att anhörigvårdarens omvårdnadsuppgifter blir tyngre än de behöver vara och att ansvaret för vårdtagaren blir onödigt stort. Projektet har också visat en genomförbar modell för utbildning av anhörigvårdare med hjälp av befintliga resurser i form av personal från kommun och landsting. Vi vet nu mer om vad en utbildning för anhörigvårdare bör innehålla. Genom att ta reda på kunskapsbrister och upplevda behov kunde utbildningen riktas mot de områden där behovet av kunskap var som störst vilket också la grunden till innehållet i utbildningen. Utvärderingen visade att anhörigvårdarnas kunskaper ökade i både allmän omvårdnad och i kunskaper om vad kommun och landsting har för möjligheter till stöd och hjälp. Den ökade kunskapen i allmän omvårdnad ledde i sin tur till att anhörigvårdarna kände en ökad trygghet och säkerhet i sitt omhändertagande. Anhörigvårdarna fick också en ökad kännedom om olika yrkeskategoriers möjligheter att ge hjälp och stöd. Hjälp från biståndshandläggare och distriktssköterska kompletterades med kunskaper från sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. Få anhörigvårdare är förberedda på den komplicerade uppgift man tar på sig för en obestämd framtid. Deltagarna i utbildningen uttryckte sin oro för vad som kommer att hända när deras vårdtagare blir äldre och sämre. Kommer de att orka hjälpa sina äldre? Kommer de att, med de kunskaper de har, klara av situationen? Kommer de att kunna fatta rätt beslut? Ett antagande var att brist på kunskap eller information många gånger leder till att anhörigvårdaren söker vårdcentraler eller akutmottagningar i onödan med sin vårdtagare. Det visade sig också i resultatet av projektet att besöken till vårdcentraler och akutmottagningar hade minskat generellt även om besöksfrekvensen fortfarande var relativt hög. Orsaken kan eventuellt vara att anhörigvårdarna under kurserna hade fått en ökad insikt i sjukdomsproblematik, medicinering och möjligheter till hjälp, och därför fått nya tankar och frågor att ställa till sin vårdtagares läkare. Silver et al (2004) noterade att anhörigvårdarnas ökade kunskaper ledde till ökade vårdinsatser eftersom vårdarna sökte efter ytterligare kunskaper. Enligt Hung et al (2003) minskar anhörigvården vårdkostnaderna för samhället. De olika professionernas möjlighet att berätta om hur de kan hjälpa till uppskattades av deltagarna. För anhörigvårdaren kan ökade kunskaper i allmän omvårdnad och om möjligheterna till hjälp leda till ett ovärderligt stöd. Inte bara i det praktiska arbetet, genom att få tillgång till en lift i hemmet eller att få en badkarsinsats, utan även när det gäller den psykiska påfrestning det innebär att vårda en äldre och sjuk person i hemmet. Även vårdtagarens vardag kan förbättras genom att han/hon får vetskap om och tillgång till de olika hjälpmedel som finns. Sammantaget kan den äldre få ett mer kvalificerat omhändertagande som i sin tur kan leda till förhöjd livskvalitet. Samtliga deltagare ansåg att det borde vara obligatoriskt att genomgå en utbildning i allmän omvårdnad i och med att man får hemvårdsbidrag eller annan ersättning från kommunen, för att ta hand om en äldre anhörig i hemmet. 19

20 Den här modellen provades med anhörigvårdare till äldre utlandsfödda, oberoende av nationalitet, kultur, språk eller religion, men där anhörigvårdaren kunde svenska. Att kunna ett språk innebär inte bara att ha ett tillräckligt ordförråd, att kunna prata och förstå, utan också att ha den kulturella förståelsen för språket och begreppen vilket samtidigt ger en viss kunskap om samhället och sociala förhållanden. Språket är ett av de största hindren för att icke svensktalande personer skall kunna inhämta kunskap om det nya landet. Kobylarz et al (2002) belyser också betydelsen av kulturella aspekter inom vården. Olika kulturer har olika förväntningar och uttryckssätt vilket kan leda till missförstånd och otydligheter. Människor från kulturer där det inte finns ett uppbyggt socialt omhändertagande av äldre personer till exempel, väntar sig inte heller att finna det i sitt nya hemland. På många språk finns det ingen översättning för orden försäkringskassa eller biståndshandläggare till exempel, då begreppen inte finns. Här ökar betydelsen av flerspråkig personal inom äldreomsorgen vilket också framhölls av både deltagande anhörigvårdare och omsorgspersonal. Rekryteringen av anhörigvårdare visade sig vara det största problemet. Det finns ingen instans inom kommun eller landstinget, dit anhörigvårdaren kan vända sig och därför inte heller någon instans dit jag kunde vända mig för att knyta kontakten. Personalen inom kommun och landsting har kontakt med vårdtagaren, men ingen upparbetad kontakt med anhörigvårdarna. Språksvårigheter kan ha begränsat möjligheterna att delta, även om intresset fanns. Om projektet hade riktat sig till en bestämd språkgrupp hade förmodligen också möjligheten varit större att informationen spridits från mun till mun, vilket kunde ha haft en positiv verkan. Det gäller att hitta andra informationsvägar för att nå anhörigvårdarna till äldre utlandsfödda. Kanske kan invandrarföreningar, kyrkor och andra samfund samt media vara en möjlighet? Rekryteringsproblem av anhörigvårdare till forskningsstudier har även uppmärksammats av Neufeld et al (2001), som såg den personliga förbindelsen som den mest effektiva mekanismen att få kvinnor födda utomlands att medverka i forskningsprojekt. Samma studie säger också att betydande personer inom det etniska samfundet och personliga kontakter mellan medlemmar i samfundet kan vara till hjälp för att rättfärdiga projektet. Slutsats Det visade sig ha stor betydelse för de deltagande anhörigvårdarna att få kunskap och information om vad kommunen har för möjligheter till stöd och hjälp samt att få grundläggande kunskaper i allmän omvårdnad. Med tanke på att man beräknar att en stor del av den vård och omsorg de äldre kommer att behöva i framtiden måste tillhandahållas av anhöriga eller närstående, borde utbildning och information till anhörigvårdare vara en självklarhet inom alla kommuner. Policyn för kommunal vård och omsorg är idag att skapa förutsättningar för de äldre att kunna bo kvar hemma. En etablerad och kontinuerlig utbildning för anhörigvårdare skulle framför allt kunna höja kvaliteten på omhändertagandet, höja vårdtagarnas fysiska och psykiska välbefinnande, öka säkerheten och tryggheten för anhörigvårdarna och underlätta för dem i det stora och tunga ansvar de har. Vi har visat hur en sådan utbildning kan se ut. En utbildning som bygger på föreläsningar av befintlig personal inom kommun och landsting. I framtiden bör modellen testas på specifika språkgrupper i syfte att ytterligare höja kvalitén på omsorgen av äldre med utländsk bakgrund. 20

21 Åtgärdsförslag Kontinuerlig utbildning för anhörigvårdare Etablera en kontinuerlig utbildning i grundläggande omvårdnad och information om landstingets och kommunens resurser till stöd och hjälp för anhörigvårdare. Utbildningen bör vara obligatorisk i samband med biståndsbeslut, men även tillgänglig för alla anhörigvårdare till äldre personer. Anhörigmottagning Inrätta en anhörigmottagning dit anhörigvårdarna kan vända sig för att få råd och information, till exempel om tillgängliga utbildningar eller hjälp med att hitta kontaktvägar. Till mottagningen knyts utbildad personal som kan hjälpa och stödja anhörigvårdarna i alla de problem de stöter på dagligen i omhändertagande av sina äldre eller sjuka. Anhörigmottagningen skulle kunna fungera som en länk mellan anhörigvårdarna och kommunen/landstinget, men också som en träfflokal där anhörigvårdarna kunde utbyta erfarenheter och känna att de inte är ensamma om sina problem. Kontaktperson Ett alternativ till anhörigmottagningen kan vara en kontaktperson som fungerar som en länk mellan anhörigvårdaren, vårdtagaren och kommunen/landstinget. Kontaktpersonen (distriktsköterska eller kommunal sjuksköterska) skulle vara en person som känner väl till både vårdtagaren och anhörigvårdaren. Kontakten med anhörigvårdaren skulle vara kontinuerlig med tanke på att deras situation ofta förändras. Inte enbart på grund av att vårdtagaren blir äldre och eventuellt sämre, utan även för att anhörigvårdarens livssituation kan bli en annan än den var från början, vilket kan förändra möjligheterna till att ge fortsatt hjälp och omsorg till en närstående. Att veta vem man skall vända sig till ger en ökad trygghet. 21