Vi är anhöriga. Är du en av oss?

Transkript

1 Vi är anhöriga Är du en av oss?

2 Att få vårda en närstående är samma sak som att få ge en gåva till någon man tycker om. Helt naturligt är det också slitsamt att vara anhörigvårdare. Då är det viktigt att även jag som anhörig får hjälp och stöd att orka med Arne Hellberg 82 år Det finns stöd Anhörigstödet finns för att underlätta för dig som vårdar eller hjälper en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som har en funktionsnedsättning. För att stödet ska passa just dig så finns det olika former av stöd. Vägledning, rådgivning, anhöriggrupper och stödsamtal är några former av stöd som finns närmare presenterade i broschyren. Du kan även ansöka om insatser som är individuellt anpassade till dina egna behov som anhörig. Handläggaren kan ge dig information om det de stödformer som finns inom socialtjänsten. Det kan t ex gälla stöd och hjälp till familjer, barn och ungdom, insatser till personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, drogmissbruk eller hjälp i hemmet, avlösning och andra insatser inom äldreomsorgen. Handläggaren bedömer i sin utredning vilken/vilka insatser som bäst tillgodoser behoven. Kontakta socialkontoret och be att få tala med en handläggare. Tel Många verksamheter i kommunen har ett eget anhörigstöd. Du kan exempelvis bli inbjuden till anhörigträffar eller bli erbjuden ett anhörigsamtal. Du kan också få stöd genom att kontakta en intresseorganisation för patienter och anhöriga. Mer information hittar du på Anhörigkonsulenten din vägvisare Till mig kan du vända dig för att få information och vägledning i anhörigfrågor. Jag samarbetar med personal inom äldre och handikappomsorgen, socialkontoret, landstinget, kyrkor och frivilligorganisationerna. Tillsammans arbetar vi för att du ska känna dig trygg och få rätt stöd. Pia Nilsson Kontaktuppgifter: pia.nilsson@ekero.se Tel:

3 i samverkan med Pro, Spf och Röda korset i Ekerö kommun Anhöriggrupper För dig som är anhörig till en person med en psykisk funktionsnedsättning: Jag är anhörig förälder till en kille med schizofreni och alkoholproblem. Jag tillhör en anhöriggrupp här på Ekerö. Våra närstående har olika psykiska svårigheter och sjukdomar. Det är viktigt för oss att kunna hjälpa andra i samma situation. Vi hoppas att du vill komma och lyssna, eller komma med egna erfarenheter som vi andra saknar. Du behöver inte känna dig ensam, vi är fler än du tror! Våga ta kontakt med oss! För dig som är anhörig till en person med en demenssjukdom: Att vara med i en anhöriggrupp ger en värdefull gemenskap med andra som är i samma situation som jag själv. Här får jag en hälsosam avkoppling som jag såväl behöver Du är varmt välkommen att dela dina bekymmer och funderingar med oss andra i gruppen. Vi träffas två gånger i månaden under dagtid. Gruppen drivs av Röda korset. Hör av dig till anhörigkonsulenten om du vill komma i kontakt med en anhöriggrupp! Fyra vågade livet En film om anhörigskap med Rune Pettersson, Inga Mattsson, Mona Eriksson och Arne Hellberg Dragspel: Martin Höglund Regi: Margaretha Wikholm Filmproduktion: New Generation Film Producent: Pia Nilsson, anhörigkonsulent Idé: Pia Nilsson och Margaretha Wikholm I filmen möter vi fyra äldre personer, Inga, Rune, Arne och Mona. Deras berättelser skildrar hur det är att vara anhörig när en make blir demenssjuk, hur det är att vårda sin mycket sjuka maka i hemmet, att fatta det svåra beslutet om flytt till särskilt boende, och vad som kan hända när en make hastigt avlider. Filmen går att ladda ner från:

4 En mammas berättelse Jag känner mig trygg i den tanken, även om jag också har tänkt be närstående och vänner, att i alla fall någon gång höra av sig till henne när jag inte finns Thyra, anhörig Min dotter Veronica föddes Hon fick direkt vid födelsen diagnosen Downs syndrom. Hon hade också ett hjärtfel som gjorde att hon fick komma till neonatalavdelningen direkt. Flera undersökningar gjordes och efter fjorton dagar fick vi ta hem henne. Vi var glada, om än vi oroade oss för hennes hjärta. Två hjärtklaffar var missbildade och så fanns det en förträngning i lungartären, den förträngningen räddade henne från att bli alltför dåligt syresatt. Hon blev hjärtopererad 1982 och operationen gick mycket bra. Veronica började äta och växte till sig och lärde sig gå till treårsdagen. Jag som mamma, har alltid känt att jag har haft en god kontroll över min dotters hygien och klädval. Veronica har god smak och vet precis vilka kläder hon vill ha på sig, men hon behöver stöd i vad som passar tillsammans. När hon flyttade till eget boende med personalstöd, pratade jag med personalen om att jag ville att de tillsammans med Veronica skulle bestämma vad hon skulle ha på sig nästa dag. Det gjorde personalen, men att säga sin åsikt när hon valt alldeles fel kunde inte personalen eftersom de ansåg att de kränkte hennes personliga integritet. Det var mycket svårt som förälder att möta henne i centrum, med en prinsesskrona från leksaksaffären på huvudet, när hon var 25 år. Min tanke har varit ända sedan Veronica var liten att klä henne snyggt och välvårdat. Detta, för att jag tänkte mig att hon inte behövde ha något annat udda än handikappet som drog till sig uppmärksamhet. Eftersom Veronica var lite ängslig för saker som hon inte var van vid, till exempel nya sängar, nya rum att sova i, nya lägenheter, så bestämde

5 vi att när hon skulle flytta att hon tog med sin egen säng hemifrån, även om hon egentligen var i behov av en ny, detta för att det skulle bli lättare för henne. Jag inskolade henne i hennes nya lägenhet. Jag satt i hennes vardagsrum när hon skulle sova till natten, och gick hem när hon hade somnat. Hon behövde då inte känna sig orolig och ringa hem och gråta. Att sitta hos henne gjorde jag i fjorton dagar och sedan satt en personal i en vecka hos henne. Därefter kände hon sig trygg. Vi har ett gott samarbete, Veronicas kontaktperson och hennes godeman och jag. Vi diskuterar allt och alltid utifrån Veronicas bästa. Något som kändes svårt var i valet om jag som mamma skulle ta på mig godemansrollen eller om Veronica skulle ha en godeman utsedd av Överförmyndarnämnden. Jag kom fram till att Veronica och jag skulle få en trevligare relation om jag inte skulle behöva vara en Nej- eller Ja-sägare om vad hon skulle köpa eller inte köpa under hennes liv. Med facit i hand, gjorde jag ett utmärkt val när jag valde en utomstående godeman. Hon har haft samma godeman sedan Min tanke har alltid varit att Veronica skall känna sig trygg i sitt boende och med sin personal, så trygg att när jag och hennes pappa inte längre finns, så skall allting fungera som vanligt i hennes vardag. Jag har också alltid, ända sedan min son och Veronica var små, sagt att När pappa och jag inte längre finns så får ni hjälpa och stötta varandra. Jag tror mig se att de känner denna gemenskap nu när de är 26 och 33 år gamla. Jag känner mig trygg i den tanken, även om jag också har tänkt be närstående och vänner, att i alla fall någon gång höra av sig till henne när jag inte finns. Någon att tala med... En del människor behöver någon som lyssnar och hjälper vidare i en svår situation... Röda korsets krisoch beredskapsgrupp finns till för dig som har hamnat i en krissituation eller behöver dela din sorg med en annan människa. Behöver du samtala med en kurator, ska du kontakta din husläkare och be att få en remiss till kurator. I våra församlingar finns präster och diakoner till hands för dig när du behöver någon att tala med om din livssituation. För mer information kontakta anhörigkonsulenten!

6 Att vara anhörig till en demenssjuk

7 Min hustru sedan 44 år har just flyttat till ett av kommunens omsorgsboenden för demenssjuka. Att ta steget att söka Särskilt boende för en kär anhörig har krävt både tårar och tunga tankar, men väckte samtidigt också många praktiska frågor: Vilka alternativ finns? Hur kan man bedöma kvalitén? När måste det ske? Jag hade stor hjälp av den anhöriggrupp på Ekerö där jag varit med det senaste året. Flera av gruppdeltagarna hade närstående med längre framskriden sjukdomsutveckling och hade värdefulla erfarenheter att dela med sig. Så här i efterhand kan jag konstatera att det är lätt att man väntar för länge innan man slutgiltigt bestämmer sig. Till sist ställs situationen på sin spets och det finns ingen återvändo. Den som är sjuk tvingas då ofrivilligt att flytta från det gemensamma hemmet. Ett hem som man tillsammans byggt upp för att leva tryggt och trevligt under en lång pensionärstid tillsammans. - Det är ju så man tänkt och hoppats! Diagnosen begynnande demens fick min hustru för knappt fyra år sedan. Att som anhörig hjälpa och stödja en demenssjuk är förutom alla praktiska frågor ett stort sorgearbete, som startar redan vid diagnostillfället även om man sannolikt inte inser det då. Man står inför något helt nytt och obekant och man behöver därför hjälp att förstå sin situation. Många olika frågor inställer sig. Hur utvecklas sjukdomen? Hur kan den behandlas? Vilken hjälp finns att få? I det läget är det viktigt att man har kontakt med en kunnig och erfaren läkare, en kompetent biståndshandläggare, och anhörigkonsulenten som kan vägleda i den här omtumlande situationen. Det är också viktigt att man tar ställning till väsentliga familjerättsliga frågor medan man fortfarande kan tala med varandra, och båda förstår innebörden av åtgärderna. Man bör om möjligt välja en lösning som fungerar även om den som är frisk skulle gå bort först. Efter en tid slogs jag av tanken Vad händer om jag själv blir sjuk, även om det bara är en förkylning? Då skulle hela vår bräckliga tillvaro förändras. Det är därför angeläget att i god tid etablera en nära kontakt med Hemtjänsten, som kan rycka in vid behov. Trycket på mig som anhörig ökade hela tiden, både fysiskt och mentalt. Ofrivilligt isolerar man sig alltmer, och kontakten med släkt och vänner blev allt mindre. Till sist når man en punkt när man förstår att man måste få hjälp att även vårda sig själv. Det sorgligaste med all demenssjukdom, så länge ingen verksam medicinsk lösning finns, är att det enda man är säker på är att det blir sämre. För att orka med sjukdomens senare faser behöver man stöd av släkt och vänner, men man måste också successivt själv skapa sig en ny fungerande livssituation. Man måste anstränga sig för att hitta nya trådar att nysta i och lösningar, som man själv är nöjd med.

8 Du kan också vända dig till: Allmänpsykiatriska mottagningen Bromma - Ekerö Ekerö Nybesöksteam. Endast bokade besök. Tel Barnkraft Erbjuder stödgruppsträffar för föräldrar och barn där föräldern lever med någon form av psykisk ohälsa. Beroendecentrum Beroendecentrum Stockholm erbjuder stöd till anhöriga till personer med beroendeproblem. Beroendemottagningen Fyren Fyren är en öppenvårdsmottagning för personer över 18 år med missbruks- och beroendeproblem. Du kan även som anhörig höra av dig till oss för rådgivning och stöd. Tel BUP Brommaplan Mottagningen vid Brommaplan har ansvaret för barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård i Bromma, Hässelby, Vällingby och Ekerö. BUP tar emot barn och unga i åldrarna 0 17 år och deras familjer. Familjerådgivningen Familjerådgivningen vänder sig till vuxna i Ekerö kommun som lever i parförhållande och som behöver hjälp att lösa konflikter eller andra problem i relationen. Tel Habiliteringen På landstingets habiliteringsenheter finns råd, stöd och behandling för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar. Mer information om t ex Habiliteringscenter, ADHD- center, Aspbergercenter och Autismcenter hittar du på Närståendepenning En person som avstår från arbete för att vårda en närstående person som är svårt sjuk kan få ersättning från Försäkringskassan som närståendepenning. Rådgivning i demensfrågor Du kan kontakta Ekdungens dagverksamhet om du behöver råd eller samtala om vardagliga bekymmer i samband med demenssjukdom. Tel Ungdomsmottagningen Du som är mellan 13 och 23 år är välkommen till ungdomsmottagningen. Här arbetar barnmorska, kurator och läkare. Tel Ekerö kommun, Box 205, Ekerö Besöksadress: Tappströmsvägen 2 Tel E-post: pia.nilsson@ekero.se