På väg mot djupare enhet

Transkript

1 1 På väg mot djupare enhet SAMTALSRAPPORT FRÅN ÖVERLÄGGNINGAR SVENSKA MISSIONSFÖRBUNDET OCH SVENSKA KYRKAN Utgivare: Kyrkostyrelsen, Svenska kyrkan och Missionsstyrelsen, Svenska Missionsförbundet. ISBN

2 2 På väg mot djupare enhet Så har vi valt att kalla den rapport som nu överlämnas till Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan. Rapportens titel speglar dess innehåll. Vi menar att våra kyrkor kommit ytterligare ett steg närmare varandra, inte minst genom de förändringar som både Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet genomgår just nu. Vi lägger fram förslag för att ytterligare stärka gemenskapen mellan våra kyrkor. Vi hoppas på förändringar som skall knyta våra kyrkor närmare varandra. Men ännu finns det frågor kvar som vi uppfattar behöver bearbetas ytterligare innan vi har överbryggat det kyrkoskiljande mellan våra samfund. Arbetsgruppen, som arbetat sedan hösten 1997, har haft följande sammansättning: Från Svenska Missionsförbundet: Per-Magnus Selinder, Roland Brage, Kerstin Enlund och Christina Molin. Från Svenska kyrkan; Karl-Johan Tyrberg, Kerstin Bergman, Anita Franzén och Klas Hansson. Klas Hansson har dessutom varit arbetsgruppens sekreterare och har avfattat rapporten. Vår förhoppning är att vår rapport skall inspirera våra kyrkor att än mer lära känna varandra och att ytterligare steg snart skall vara möjliga att ta. Härnösand den 19 april 2000 Karl-Johan Tyrberg Per-Magnus Selinder

3 3 Sammanfattning Den av Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan tillsatta arbetsgruppen med uppgift att vidareföra det ekumeniska arbetet mellan de båda kyrkorna har enats om följande rekommendationer till sina kyrkor. De rör sig på tre plan: en gemensam vision, konkreta steg mot fördjupad enhet vilka kan tas inom snar framtid samt tillsättandet av ett samarbetsråd för den framtida ekumeniska processen. En gemensam vision Visionen från Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Delhi bör uttalat göras till våra kyrkors gemensamma vision för hur den kristna enheten skall manifesteras på varje ort: på den lokala orten samlas Guds folk till gudstjänst och församlingsliv inom en kyrka. Konkreta förslag Vi föreslår att en ekumenisk genomlysning skall ske av Svenska kyrkans kyrkoordning med syfte att skapa möjligheter till ett regelbundet ekumeniskt gudstjänstliv och en lokal ekumenisk samverkan. Vi föreslår att Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan intar en förändrad hållning vad gäller upplåtelse av kyrkorum för varandra. Samfunden bör rekommendera att dess kyrkorum upplåts ömsesidigt för vigsel och begravning samt för andra gudstjänster. Vi föreslår att möjlighet öppnas för ett lokalt ekumeniskt samarbete mellan församlingar inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet efter avtal mellan församlingarna. Vi föreslår att samarbetsförsamlingarna ges en reglering. För den föreslagna förändringarna erfordras ändringar i Svenska kyrkans kyrkoordning. Vi föreslår att församlingarna i våra kyrkor rekommenderas att där så är lämpligt gemensamt informera om konfirmandarbetet bland ortens ungdom alternativt dessutom delvis genomföra konfirmandarbetet gemensamt. Vi föreslår att studieförbunden ombeds att ta fram ett studiematerial om samfundens spiritualitet med tonvikten lagd på erfarenhetsutbyte, upplevelser och möten. Tillsättande av samarbetsråd Vi föreslår att Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet tillsätter ett samarbetsråd. Samarbetsrådet skall bearbeta teologiska och ekumeniska frågor. Genom samarbetsrådet bör specialstudier genomföras vad gäller kvarstående frågor, lämpligen med utgångspunkt i dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete, med syfte att lägga fram förslag om en ekumenisk överenskommelse om kyrkogemenskap mellan Missionsförbundet och Svenska kyrkan. Samarbetsrådet skall vidare stödja den ekumeniska utvecklingen lokalt och regionalt samt vara rådgivande organ för ekumeniska utvecklingsfrågor.

4 4 Bakgrund Tidigare samtal Samtalen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet om samverkan har pågått i olika faser sedan Under denna tid har en rad frågor bearbetats, som stegvis fört kyrkorna närmare varandra. Samtalens tidigare omgångar har redovisats i Samtal om samverkan 1 och i Svenska kyrkan i ekumeniska samtal - evangeliet som förenar 2 samt senast i Guds kyrka och en levande församling 3. I den första samtalsomgången diskuterades bl. a. teologiska frågor främst i samband med gudstjänst och nattvardsgemenskap samt ämbete och praktiska samverkansfrågor vad gäller evangelisation, undervisning, former för predikstolsbyten bl. a. vid vakanser och upplåtande av kyrkorum. Man rekommenderade gemensam revision av kyrkoårets texter samt gemensam psalmbok. Revisionen av evangelieboken 1983 skedde i ekumenisk samverkan, liksom det förslag till revision som nu föreligger. Beträffande gemensam psalmbok vidgades frågan att gälla samtliga kyrkor och samfund i Sverige. Resultatet blev en gemensam första del av psalmboken psalmer, en unik ekumenisk händelse genom bredden av medverkande kyrkor och samfund. Samtidigt med den första fasen i samtalen utvecklades i allt snabbare takt på sina håll en lokal praxis med gemensam nattvard, utan att ha stöd i gällande förordningar. Utredningen om gemensam nattvard legaliserade den utveckling som växt sig stark i den lokala ekumeniken. Överenskommelsen speglar situationen i mitten av talet och begränsar sig till enstaka tillfällen. Ämbetsfrågan behandlades av en särskild arbetsgrupp i slutet av 1970-talet vars rapport tills vidare förblev arbetsmaterial. Frågan om liturgisk ordning för övergång från det ena samfundet till det andra skulle bearbetas. Under 1980-talet undersöktes om man i Leuenbergkonkordien (samtalen mellan lutherska, unierade och reformerta kyrkor) skulle kunna finna formler för reglerad samverkan med ett ömsesidigt erkännande, utan samgående, som grund. Den term man valde härför var kyrkogemenskap. Innebörden var att kyrkor med olika bekännelseståndpunkt, på grundval av den vunna överensstämmelsen i förståelsen av evangeliet, erbjuder varandra gemenskap i ord och sakrament och eftersträvar största möjliga samordning i vittnesbörd och tjänst åt världen 5. Förklaring av kyrkogemenskap innebär, att kyrkorna säger sig vara överens om förståelsen av evangeliet, att de inte längre anser lärofördömanden vara bindande och att de erbjuder varandra predikstols- och nattvardsgemenskap. Däri inryms tillika ett ämbetserkännande. Både Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet hade aktivt 1 Samtal i samverkan. Svenska kyrkan Svenska Missionsförbundet. Red Gösta Hedberg. Falköping Svenska kyrkan i ekumeniska samtal. Holsten Fagerberg i Svenska kyrkans utredningar 1987:1, Stockholm Guds kyrka och en levande församling. Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska Missionsförbundets missionsstyrelse, Verbum Gemensamt nattvardsfirande. Ärkebiskopen, Uppsala Leuenbergkonkordin 29 ur Leuenbergsamtalen, dokument från luthersk-reformemrta överläggningar i Europa. Nordisk ekumenisk skriftserie 26, Nordisk ekumeniska rådet Uppsala 1995.

5 medverkat i förarbetena till dokumenttexten och i den s.k. Leuenberggemenskapens fortsatta arbete. 5 Remissinstanserna till samtalsgruppens förslag om kyrkogemenskap med denna innebörd ställde sig kritiska, främst därför att man menade att för många frågor var olösta, främst vad gäller ämbetet. Under tiden de olika samtalsomgångarna pågått, har den ekumeniska utvecklingen gått snabbt framåt i Sverige. Lokal samverkan har fördjupats på många orter. Inte minst genom att Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet har så stor geografisk spridning tillsammans kom ökad samverkan också att prägla den lokalekumeniska situationen på många håll. Guds kyrka och en levande församling I juni 1995 lämnade den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet sin rapport Guds kyrka och en levande församling. Rapporten tog upp de frågor som sedan länge setts som hinder för en djupare gemenskap mellan de båda kyrkorna. Så diskuterades dopet som väg in i kyrkan, förhållandet dop och tro, dopet och medlemskapet, dopet som förutsättning för kommunion, omdop och Svenska kyrkans doppraxis liksom förhållandet dop och konfirmation. Samtalsgruppen föreslog att ett permanent samarbetsråd skulle tillsättas mellan kyrkosamfunden av dessas samfundsledningar med uppgift att inledningsvis följa receptionsprocessen av den framlagda rapporten. På liknande sätt föreslogs att lokala och regionala motsvarigheter skulle tillsättas. Vidare diskuterade rapporten nattvarden som försoningens och gemenskapens måltid liksom nattvardsliturgin som en ekumenisk möjlighet. Frågan om ämbetet och de olika tjänsterna inom de båda kyrkorna berördes ingående liksom frågan om kyrkans episkopé och ämbetet och sakramentsförvaltningen. Rapporten gick därjämte in på spiritualitetens betydelse och om olika upplevelser och sätt att tänka och leva i den kristna tron. Sist gavs även en översikt över ecklesiologin i de båda kyrkorna och tankarna på kyrkan som ett sakrament för världen aktualiserades. Rapporten innehöll flera förslag. Vad gällde dop och kommunion konstaterades en grundläggande skillnad i synen på en odöpts principiella möjlighet till kommunion. Samtalsgruppen föreslog därför att frågan skulle dryftas teologiskt och praktiskt och regleras mellan de båda samfunden och att en utgångspunkt därvid borde vara att dopet blir det första sakramentet och nattvarden det andra. Om doppraxis föreslog samtalsgruppen bland annat att Svenska kyrkan skulle undvika det som i rapporten kallats urskillningslösa dop och att Svenska Missionsförbundet i teologi och praxis skulle undvika omdop. Om konfirmationen sades att samfunden borde samråda med varandra i församlingarna vad gällde rekrytering och planering av konfirmandarbetet samt att konfirmation inte skulle ske bland det andra samfundets medlemmar utan överenskommelse därom. Vidare borde Svenska Missionsförbundet underlätta den lokala samverkan genom att betona konfirmationens innebörd av dopaktualisering.

6 6 När det gällde nattvarden uppmanade samtalsgruppen sina samfund att i sin undervisning betona det nära sambandet mellan dop och tro och att se de båda som en naturlig förutsättning för tillträdet till nattvarden. Samtalsgruppen föreslog att frågan om barnens tillträde till nattvarden skulle behandlas i ett ekumeniskt samråd mellan de båda kyrkorna och tillsammans med andra samfund. Gruppen uppmanade kyrkorna att fira gemensam nattvard för att "låta kyrkan bli tecknet på den försoning och gemenskap som Gud vill ge åt hela mänskligheten". Vad gällde ämbeten och tjänster föreslog samtalsgruppen att Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet ömsesidigt skulle erkänna varandras ordinerade ämbeten som autentiska ämbeten i Kristi kyrka och att reordination därmed skulle upphöra. Svenska Missionsförbundet borde införa begreppet ordination också för diakoner. Pastorer och diakoner ordinerade inom Svenska Missionsförbundet skulle "kunna upptas i den vidare ämbetsgemenskap som Svenska kyrkan internationellt är en del av, t ex genom gudstjänster präglade av försoning och ömsesidighet". Vidare framförde samtalsgruppen att de både kyrkorna vid biskopsvigningar och avskiljande av missionsföreståndare skulle inbjuda representanter för det andra samfundet att medverka/assistera i gudstjänsten. Likaså skulle man i församlingarna ömsesidigt inbjuda representanter vid mottagande av pastorer, präster och andra medarbetare. Till sist menade samtalsgruppen att samfundsledningarna borde verka för att ett studiematerial utarbetas för att underlätta studium som syftar till att medvetandegöra och bearbeta spiritualitetens betydelse. Remissbehandling Studiegruppens dokument remissbehandlades inom de båda samfunden. Inom båda samfunden uttrycks glädje över dokumentet och det erkänns som ett viktigt steg i närmandet mellan de båda samfunden. I den följande kortfattade sammanställningen berörs främst de punkter som uppfattats som skiljande mellan kyrkorna.. Svenska Missionsförbundet. I Svenska Missionsförbundet 6 slår man vakt både om möjligheten att tillhöra församlingen utan att vara döpt liksom om Missionsförbundets dubbla doppraxis. Man konstaterar att ingen av kyrkorna är konsekvent när det gäller medlemskap och dop. Andra menar att när Svenska kyrkan närmat sig den allmänkyrkliga ordningen att dop och medlemskap hör samman bör även Missionsförbundet göra detta. Vad gäller omdop är församlingarna delade. Några önskar avskaffa möjligheten till omdop och aktualisera dopförnyelse, då ett omdop utgör ett underkännande såväl av den egna som andra kyrkors handlingar. Andra vill principiellt slå vakt om möjligheten för den som i vuxen ålder vill döpas att få göra det trots att han/hon blivit barndöpt och ser det primärt som en sak mellan den enskilde och Gud. Arbetet med doppastoraler inom Svenska kyrkan har inneburit en självsanering i doppraxis. Samtal förs om dopets innebörd med familjen före dopet. Om rapportens förslag vad avser dop och konfirmation avser att kräva dop före konfirmation så avvisas detta som otänkbart. Inte heller kan man se att missionsförsamlingarnas inbjudan till konfirmandundervisning skulle vara proselytism 6 Forsbeck, Rune, Sammanställning av remissvar från församlingar och organ inom Svenska Missionsförbundet, Svenska Missionsförbundet 1997

7 då de flesta tonåringar saknar en tydlig och medveten relation till en församling och det viktigaste behovet är att ge dem tillfälle att lära känna och dela kristen tro. 7 Det finns inte stöd hos församlingarna för att dopet skall ses som grund för tillträde till nattvarden. Tron växer även ur nattvarden och en flämtande tro är tillräcklig både för dop, medlemskap och nattvard. Det är inte viktigt att diskutera vilket som det första eller andra sakramentet och det vore olyckligt att starkare betona dopet som ett villkor för deltagande i nattvarden. Kyrkoledningarna föreslås uttala att alla som tillhör den ena kyrkan är välkomna till nattvarden i den andra Går det att förena en episkopal kyrka med demokrati och kongregationalism? tycks vara en viktig fråga i kommentarerna om ämbete och tjänster. Grundfrågan avser om ämbetet eller tjänsterna härleds ur församlingen, nedifrån, eller kommer från en ämbetsstruktur, ovanifrån. Rapportens tendens att bruka Svenska kyrkans terminologi kritiseras. Andra ifrågasätter likheten mellan präster och pastorer medan ytterligare andra menar att Svenska Missionsförbundet i praktiken har ett ämbete. Det finns inte skäl att ompröva traditionen att principiellt tillåta lekmän att leda nattvardsfirande, då detta var ett ställningstagande som en gång var upphov till bildande av Svenska Missionsförbundet. Innebörden i rapportens förslag om att Svenska Missionsförbundets pastorer skulle "kunna upptas i den vidare ämbetsgemenskap som Svenska kyrkan internationellt är en del av, t ex genom gudstjänster präglade av försoning och ömsesidighet" är oklar. Behovet att lära känna varandras spiritualitet bejakas. Ett studiematerial bör tas fram och samfundens var för sig särpräglade relation till samhället borde beaktas i detta sammanhang. Svenska kyrkan. Av remissammanställningen framgår att omdop genomgående avvisas inom Svenska Kyrkan. 7 Omdopspraxis måste upphöra om kyrkogemenskapen skall kunna bli fullständig. Omdop är visserligen i dag ovanliga, men en komplicerande faktor är att Svenska Missionsförbundet på sina håll har ett lokalt samarbete med de baptistiska samfunden, vilket lett till förekomsten av omdop. En viss förtrytelse uttrycks över beteckningen urskillningslösa dop och man pekar på dopet som uttryck för Guds förekommande nåd. Utarbetande av doppastoraler gör att kritiken mot Svenska kyrkans doppraxis kan avvisas; andra uttrycker vilja till självkritik och anser att det finns behov att ytterligare stärka den doppraxis som fått sitt uttryck i doppastoraler. En förutsättning för att de båda samfundens konfirmandarbete skall kunna integreras är att konfirmationen anknyts till dopet. Några församlingar redovisar positiva erfarenheter av gemensam konfirmationsundervisning. De som har medlemskap både i Missionsförbundet och Svenska kyrkan måste själva få avgöra var dop och konfirmation skall ske. Vad gäller nattvarden uttrycks en tveksamhet inför en alltför stark betoning av tron som förutsättning för deltagande i nattvarden. Att delta i kommunionen måste ses som en troshandling i sig. Också den sökande tron och den uppriktiga längtan som leder till nattvardsgång måste bejakas. 7 Sammanställning av remissvar. Svenska kyrkans centralstyrelse 1997

8 8 En majoritet av remissinstanserna uttrycker tveksamhet inför ett ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten. Lärosuccessionen ifrågasätts. Episkopé-funktionen inom Missionsförbundet tycks inte vara reell episkopé t ex när det gäller hävdandet av läran. Om sakramentsförvaltningen inom Svenska Missionsförbundet enbart åvilar en ordinerad pastor skulle detta vara av stor betydelse för fortsatt samarbete. En majoritet av remissinstanserna menar att reordinationen bör upphöra först som ett resultat av överläggningar som leder till ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten. Den i ekumeniska sammanhang delvis nya reflektionen omkring spiritualitetens betydelse uppmärksammas. En fördjupning i varandras spiritualitet vore värdefull och Svenska kyrkan skulle här ha mycket att lära av Svenska Missionsförbundet, bland annat vad gäller den personliga omvändelsens betydelse och det starka lekmannaengagemanget. Beslut I juni 1997 fattade Svenska Missionsförbundet beslut med anledning av samtalsrapporten. Svenska kyrkans centralstyrelse rapporterade om samtalen vid kyrkomötet i augusti samma år. Vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens i juni 1997 uppmanade konferensen de båda kyrkosamfundens församlingar att ta ett gemensamt ansvar för evangelisation och mission i Sverige och som ett tecken på denna kallelse oftare fira nattvard tillsammans. Missionsstyrelsen fick i uppdrag att fortsätta och fördjupa det ekumeniska samtalet med Svenska kyrkan och andra samfund och att tillsammans med Svenska kyrkan särskilt bearbeta frågorna om dopet och om ett ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten. Missionsstyrelsen fick i uppdrag att tillsammans med Svenska kyrkan tillsätta en permanent arbetsgrupp med uppgift att utforma ett studiematerial om samfundens spiritualitet och teologi, inspirera till och underlätta för lokalt och regionalt samarbete och låta de lokala initiativen befrukta helheten. Den skulle vidare bearbeta frågor om tro, lära och bekännelse utifrån samtalsgruppens rapport och remissvaren på denna samt följa de båda samfundens arbete med kyrkoordning och konstitution samt uppmuntra de båda samfundens ungdomsorganisationer till fortsatt utveckling av sina kontakter. Svenska kyrkans centralstyrelse föreslog Svenska Missionsförbundet att ge en gemensam arbetsgrupp i uppdrag att utforma ett studiematerial om samfundens spiritualitet och teologi inspirera till och underlätta för lokalt och regionalt samarbete mellan de båda samfunden och låta de lokala initiativen befrukta helheten bearbeta frågor om tro, lära och bekännelse utifrån samtalsgruppens rapport och remissvaren på Guds kyrka och en levande församling följa de båda samfundens arbete med kyrkoordning och konstitution

9 9 Den fortsatta processen Besluten hos de båda kyrkorna är inte helt kongruenta, varken när det gäller innehåll eller arbetsgruppens ställning. Missionsförbundet har önskat en permanent arbetsgrupp mellan samfunden medan Svenska kyrkan för sin del endast gett sina delegater ett begränsat mandat från samtalsgruppens rapport. Den av kyrkorna utsedda arbetsgruppen har inte haft möjlighet att spänna över hela det fält som anges i kyrkornas beslut. Arbetet har koncentrerats omkring några av dessa frågor, nämligen de som berör den fortsatta ekumeniska samverkan mellan samfunden, i första hand på lokalt plan. I sitt arbete har gruppen kunnat konstatera att remissvaren speglar den bredd i uppfattningar som finns inom de båda kyrkorna.. I en remiss avspeglas främst kritiska hållningar till framlagda förslag. Remissinstanserna återger ibland kvardröjande missuppfattningar om respektive samfund. Även om materialet ej gav förutsättningar att följa upp rapportens förslag tycker sig arbetsgruppen sammantaget se en mer positiv inställning i synen på varandra än som tidigare har kommit fram och medverkat till ett öppnare ekumeniskt klimat mellan samfunden. Många förändringar har också skett inom de båda kyrkorna sedan rapporten skrevs. Svenska kyrkan arbetar med doppastoraler, relationsförändringen mellan kyrkan och staten är genomförd och samfunden har likställts på ett nytt sätt. Inom Missionsförbundet har ett omfattande arbete skett med en konstitution, diakoner ordineras i enlighet med rapportens förslag och Missionsförbundet väckte frågor om avsaknaden av ekumeniska perspektiv i Kyrkoordningen. Dopet har fått en starkare förbindelse med medlemskapet och konfirmationens innebörd av dopaktualisering har gjorts tydlig. Genom sin nya konstitution har Missionsförbundet redan tagit upp rekommendationerna från Guds kyrka och en levande församling till konkreta beslut på ett tydligare sätt än vad som skett inom Svenska kyrkan. Arbetsgruppen överlämnar nu följande rapport och förslag.

10 10 En gemensam vision Som en grund för en vidare kyrkogemenskap i vårt land vill arbetsgruppen lyfta fram den ekumeniska kallelse som gavs vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i New Delhi 8 : alla kristna på varje ort är enligt Guds vilja och efter den gåva Gud vill skänka kallade till full gemenskap med varandra och att leva i gemenskap med hela Kristi kyrka. Det gemensamma gudstjänstfirandet, förkunnelsen, nattvardsfirandet och samhällstjänsten vittnar om denna gemenskap. Ett arbete på lokalt plan för att förverkliga en sådan gemenskap som New Delhi talar om är en utmaning för samfunden att ta kallelsen till enhet på än större allvar. En manifesterad gemenskap på det lokala planet skapar förutsättningar för kyrkosamfunden att inom sig själva självkritiskt bearbeta intagna hållningar och kyrkans enhet teologiskt och strukturellt. De sociologiska förändringarna i samhället, ett ökande främlingskap för kristen tro och större förväntningar på kyrkorna innebär stora utmaningar för dessa, vilka de bör möta gemensamt. Samhället förväntar sig ett gemensamt uppträdande från kyrkorna och en delaktighet från dessas sida i att möta människors behov av livstolkning, inte minst i kris. Lokala förändringar I många samhällen erfar både Svenska kyrkans och Missionsförbundets församlingar i dag hur deltagandet i gudstjänstfirandet minskar. Demografiska förändringar gör att man i många bygder ser att någon positiv utveckling inte är att vänta i framtiden. I glesbygdsområden är befolkningsunderlaget ibland otillräckligt för ett levande församlingsliv i två församlingar. I mindre samhällen ligger ibland sockenkyrkan utanför samhället, medan Missionsförsamlingens kyrka placerats centralt. I storstädernas nybyggda förortsområden är uppgifterna så stora att ingen församling på egen hand kan förväntas svara mot alla de behov som finns hos människorna. I alla dessa sammanhang behöver, enligt vår mening, församlingar inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet arbeta med hur man på ett mer strukturerat sätt kan arbeta tillsammans för att ge människor i bygden möjlighet att fira gudstjänst och leva i en församlingsgemenskap. En lokal gudstjänstgemenskap som går över samfundsgränserna kan bära liv på ett nytt sätt. Som grundförutsättning finns ofta personlig bekantskap och vänskap vilket gör att de ekumeniska processerna kan bäras på ett enkelt sätt. Missionsförsamlingar och församlingar inom Svenska kyrkan har en möjlighet - och ett ansvar för människornas skull - att arbeta med framtidsfrågorna lokalt ur flera perspektiv: gudstjänst och gudstjänstlokaler, strukturer, utveckling av församlingsarbetet. På samma sätt finns ett ansvar i de största församlingarna att göra på liknande sätt, inte minst med tanke på de 8 The Ecumenical Movement. An Anthology of Key Texts and Voices.WCC The New Delhi Statement i Report of the Section on Unity.

11 många gånger små möjligheterna församlingarna har att var för sig tjäna de människor som bor inom området. 11 Arbetsgruppen menar vidare att det inom det arbete som skall ske med församlingsinstruktioner inom Svenska kyrkan behöver finnas rum för en analys av och lokal hållning till de ekumeniska möjligheterna på orten. För framtiden är det svårt att se att de teologiska skillnader som finns för närvarande mellan de båda kyrkorna inte skulle kunna rymmas inom en och samma kyrka. En dynamisk utveckling Skillnaderna kan beskrivas både statiskt och dynamiskt. Från ett mer statiskt perspektiv skiljer sig samfunden åt när det gäller kyrkobegreppet, vilket får genomslag i synen på dop och medlemskap. Inom Svenska Missionsförbundet ligger betoningen på den enskildes svar på Guds erbjudande; genom tron och dopet bejakas Guds kallelse till liv i Guds gemenskap. Genom medlemskap i en församling uttrycker den enskilde sin vilja till ett liv i en kristen gemenskap. Svenska kyrkan betonar mer Guds handlande med människan: genom dopet inlemmas en människa i Kristi kyrka och blir medlem i Svenska kyrkan. Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva mission och diakoni. Vidare manifesteras divergenserna mellan Missionsförbundets och en episkopal kyrkouppfattning i strukturer och skillnader i förhållningssätt mellan olika delar av samfunden. Regionala och nationella organ har en starkare ställning som normgivare och har ett särskilt ansvar för tillsynen inom Svenska kyrkan medan Missionsförbundets utgångspunkt var ett förbund av församlingar. Missionsförbundet beskriver sig självt som präglat av reformationens tre grenar: luthersk teologi och tro, reformert inflytande, särskilt vad gäller församlings- och kyrkosyn, samt baptistiskt inflytande. 9 Missionsförbundets bakgrund i väckelsen ger karaktär åt dess spiritualitet liksom det starka ansvarstagandet hos den enskilde kristne medan gudstjänstlivets förnyelse i Svenska kyrkan under 1900-talet, med dess starka betoning på sakramenten, är uttryck för både för dess reformatoriska och evangelisk-katolska identitet. Väljs ett dynamiskt perspektiv ser bilden annorlunda ut. Då kan kyrkobegreppen ses som konvergerande utvecklingslinjer. Från väckelsetidens församlingssammanslutningar har Missionsförbundet i dag utvecklats i en folkkyrklig riktning. Inom Svenska kyrkan finns en större öppenhet för den mindre gruppens betydelse för kristenlivet. Svenska kyrkan har från att tidigare betonat dopets nåd allt mer kommit att lyfta fram trons svar på Guds gåva och Missionsförbundet har allt fler sakramentala drag där Guds gåvor lyfts fram. I Svenska kyrkan har medlemskapet i dag en direkt relation till dopet - som konsekvens av dopet eller i avvaktan på dop - och i Missionsförbundet har möjlighet till medlemskap för barn öppnats. I båda samfunden har en likartad utveckling skett av gudstjänstlivet - präglat av den internationella utvecklingen - och båda har starkare sakramentala drag än förr. 9 En fri och öppen kyrka. Konstitution för x-kyrkan i Sverige. Svenska Missionsförbundet 1997.

12 12 I synen på präst och pastor finns motsatta tendenser: i Missionsförbundet har pastorn fått en starkare ställning i den lokala församlingen och i Svenska kyrkan har de förtroendevaldas delaktighet och inflytande betonats. Missionsförbundet är på väg mot en mer sammanhållen struktur med en ökad betoning på nationella organ och inom Svenska kyrkan finns sedan länge en riktning mot allt större inflytande i alla frågor av de lokala kyrkoråden och kyrkoherdarna. Och kanske finns till sist en allt större gemensam syn på kyrkans uppgift som tjänare åt de sökande människorna i deras längtan efter tro och mening. Utvecklingen för samman Utvecklingslinjerna går alltså mer och mer samman. Även om de ännu inte helt mötts är dessa tendenser hoppingivande och pekar mot möjligheter till en allt större samsyn mellan kyrkorna där både teologi, struktur och grundläggande syn på kyrkoorganisationen mer och mer kan förenas. Detta har skett inom varje samfund för sig, genom egen reflektion och bearbetning, men också som en del av de allmänna utvecklingstendenser som finns inom de skilda kyrkofamiljerna i stort, liksom i samhället i övrigt. För det ekumeniska arbetet är det av stor vikt att denna utveckling äger rum. Detta är en utveckling som inte är avslutad utan fortsätter, inte minst som resultat av det konstitutionsarbete som skett inom Missionsförbundet och det kyrkoordningsarbete som ägt rum inom Svenska kyrkan. Fortfarande finns många spänningsfält som inte är bearbetade. Det gäller t ex frågor om majoritets- och minoritetskyrka, attityder mellan företrädare för respektive samfund, frågor om konkurrens mellan samfunden och kyrkornas anspråk att företräda kristen tro i Sverige. Ändå finns både inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet stora skillnader i betoningar och tolkningar av den egna identiteten och traditionen liksom vad denna förpliktar till. Många skillnader som nu finns mellan kyrkorna torde vara av en sådan mer kulturell eller lokal karaktär. Andra, t ex frågan om sakramenten och vigningstjänsten/ämbetet behöver bearbetas vidare men förutsättningarna för en än djupare samsyn verkar att föreligga. Det finns ingenting som i dag säger att de två traditionerna inte skulle kunna förenas inom en och samma kyrka på samma sätt som Svenska kyrkan inom sig redan rymmer flera tolkningstraditioner på den gemensamma bekännelsens grund eller som Missionsförbundet förmår rymma stora skillnader inom sig. Arbetsgruppen bedömer det dock så att det ännu inte finns tillräckliga förutsättningar för ett organisatoriskt samgående mellan samfunden, lokalt, regionalt och på nationell nivå. Den identitet som den egna historien är uttryck för och de sociala strukturer som växt fram i samfunden liksom de olika ordningar som den grundläggande teologiska förståelsen är uttryck för, gör detta ej möjligt för närvarande. För arbetsgruppen är det uppenbart att båda kyrkorna utgör delar av Kristi kyrka och att kyrkornas gemenskaper samlas kring Ord och sakrament. I den tidigare samtalsrapporten angavs att båda samfunden erkänner ämbetets autenticitet hos den andra kyrkan. En genomgång sker därjämte av möjligheterna till ett ömsesidigt ämbetserkännande från dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete BEM, Report on the Process and Responses, Geneva 1990.

13 13 Arbetsgruppen ser fram mot den dag då Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet finner kvarstående teologiska frågor tillräckligt bearbetade och tiden mogen att binda samman också sina strukturer och organisationer på ett sådant sätt att de båda traditionerna berikar och förnyar varandra. Med de utvecklingstendenser som nu finns kommer förutsättningarna för detta att öka de närmaste åren. Förslag Den vision om den kristna enheten som kom till uttryck i generalförsamlingen i New Delhi bör uttalat göras till Svenska Missionsförbundets och Svenska kyrkans gemensamma vision för det fortsatta ekumeniska samtalet.

14 14 Grundläggande utveckling Svenska Missionsförbundet tillkom Till de frågor som bildade bakgrund till den nya samfundsbildningen hörde synen på försoningen och bekännelsen, statskyrkans ovilja till positiv syn på väckelserörelsen, frågan om personlig bekännelse som förutsättning för deltagande i nattvarden och sakramentsförvaltningen samt frågan om lekmännens ställning. De frågor som då grundlade bildandet av Missionsförbundet har mist sin aktualitet i dag. Både Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan har förändrats så att skiljelinjerna inte längre går där de gick vid 1800-talets slut. Överhetskyrkan har upphört och Svenska kyrkans har skilts från staten från den 1 januari Den grundläggande förändringen är att Svenska kyrkan inte längre tillhör det allmänna. Församlingarna har inte ställning som kommuner och regeringens inflytande över t ex utnämningar har upphört. Svenska kyrkan är ett registrerat trossamfund och får genom skattemyndigheterna hjälp med att ta in kyrkoavgiften, en service som även andra registrerade trossamfund kan få. Samtidigt har inte Missionsförbundet uppgivit sin kritik mot den lagstiftningslösning som valdes med en särskild lag om Svenska kyrkan och en annan för övriga samfund. Prästens ställning som ämbetsman har försvunnit liksom hans myndighet över människors tolkning av tron. Lekmännen har fått avgörande inflytande inom kyrkan både vad gäller dess förvaltning och dess styrelse liksom i det direkta församlingsarbetet genom att vidare grupper av personal i dag företräder kyrkan. Den teologiska förståelsen av försoningen har fördjupats under 1900-talet och offermotivet kompletterats med andra motiv, bl a genom Aulén (Christus Victor), frikyrkligheten, den karismatiska rörelsen och kontakterna med ortodox tradition. Den demokratiska rörelsen i samhället i stort har starkt påverkat Svenska kyrkan. Lekfolkets ansvarstagande betonas och en fördjupad analys har skett av lekfolkets och de vigda ämbetsbärarnas funktion och ansvarsområden. Kyrkornas självförståelse Inom Svenska Missionsförbundet ser man på sig själv som ett samfund på luthersk grund, dock utan att ha antagit officiella bekännelseskrifter. I arbetet med sin nya konstitution har dock dokumentet Trons grund och innehåll 11 _ utarbetats, vilket anger Missionsförbundets grundläggande syn. Grunden är luthersk med inslag av reformert karaktär främst inom ecklesiologin. Förkunnelsens innehåll ligger inom den lutherska bekännelsens ram samtidigt som den enskilda individen har frihet att tolka och tillämpa det bibliska budskapet. Utvecklingen i konstitutionsarbetet inom Svenska Missionsförbundet pekar mot en allt tydligare identitet som kyrkosamfund. 11 Trons grund och innehåll. Kyrkostyrelsens förslag till kyrkokonferensen Svenska Missionsförbundet 2000.

15 15 Nattvardsbordet är öppet och utan tillhörighets- eller bekännelsekrav. Deltagandet i nattvarden är inte knutet till medlemskap i församlingen utan ett öppet nattvardsbord tillämpas. Dopet erbjuds som barn- eller vuxendop. Riktningen bort från omdop är tydlig, men sådana förekommer i enstaka fall inom den enskilda själavården. 12 Svenska Missionsförbundet har erbjudit sina församlingar en ordning för dopbekräftelse då man anat att en del omdop främst haft en sådan bekräftande karaktär. 13 Lekmän som ledare vid nattvardsfirandet finns i princip kvar men normalt förvaltas sakramenten av de ordinerade pastorerna och den principiella hållningen att även lekmän kan leda nattvardsfirandet omsätts endast undantagsvis i praktiken. Inom Svenska Missionsförbundets församlingar deltar stora grupper människor, av vilka inte alla har medlemskap i församlingen. Ungefär dubbelt så många räknas till dem som betjänas av Missionsförbundet. I det förslag till konstitution för Missionsförbundet som lades fram för Generalkonferensen 1999 anges att medlemskapet i församlingen grundas på bekännelsen till Jesus Kristus 14. Dopet och tron är historiskt och ekumeniskt vägen in i församlingen. Dopet är Guds gåva, som församlingen erbjuder. Den personliga bekännelsen till Kristus är människans svar på Guds inbjudan. I församlingar som vill öppna möjligheten för små barns medlemskap kan dessa välkomnas med föräldrarnas och församlingens tro som grund och på föräldrarnas önskan. Samtidigt hör alla de som söker sig närmare Kristus på skilda sätt till församlingens gemenskap och omsorg. Både Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet har den grundläggande självförståelsen att de har en kallelse att vara öppna kyrkor för hela svenska folket. Medlemskapet i det ena eller det andra samfundet får knappast ses som medvetna uttryck för val från den enskilde. För de allra flesta inom Svenska kyrkan innebär kyrkotillhörigheten att hon eller han står i en tradition från föräldragenerationen, vilken man håller sig till men ändå kan vara kritisk till. Inom Svenska Missionsförbundet är medlemskapet ofta en följd av barn- och ungdomsarbetet. Traditionen har mycket större betydelse för den enskildes medlemskap än de olika kyrkornas specifika bekännelse eller struktur. En insikt härom kan relativisera kyrkornas anspråk och ge dem större förståelse för en syn där de båda har del i Kristi kyrkas ärende till vårt folk och att skilda synsätt till dels kan berika varandra och inte behöver vara uteslutande gentemot varandra. I sin grundstruktur skiljer sig Missionsförbundet och Svenska kyrkan från varandra så att Missionsförbundet i princip är en gemenskap av fria församlingar med en gemensam konstitution medan Svenska kyrkan är episkopal med antagen bekännelse, organiserad i stift omkring biskopen. Svenska kyrkan har i 1 Kap 1 i Kyrkoordningen angett sin tro, bekännelse och lära. 15 Svenska kyrkan är vidare evangelisk-luthersk, rikstäckande, episkopal och med en synodal organisation byggd på demokratisk grund. Missionsförbundets tro sammanfattas i olika gemensamma grundläggande dokument, konstitution och stadgar. Det måste dock här noteras att frågan om bekännelsen är officiellt antagen i särskild ordning eller om särskilda bekännelseskrifter finns, knappast kan ses som avgörande 12 Selinder, Per-Magnus; Dopets historiska plats i Svenska Missionsförbundet. Arbetsgruppen Ordning för bekräftelse av dop. Svenska Missionsförbundet Trons grund och innehåll. Kyrkostyrelsens förslag till kyrkokonferensen Svenska Missionsförbundet Kyrkoordning för Svenska kyrkan. Stockholm 1999.

16 16 för den ena eller andra kyrkans faktiska bekännelse i dag. Båda kyrkorna förhåller sig till Bibeln, till de fornkyrkliga symbola, dokument från den allmänneliga kyrkan och sin egen historia liksom till sin tradition, oavsett om bestämmelser finns som förpliktar till trohet mot dessa eller i vilken inbördes relation dessa står i förhållande till varandra. Det kan alltså konstateras att många stora skiljaktigheter från det gångna århundradet är övervunna eller så har fokus förskjutits från det som då var kontroversfrågor till andra spörsmål. Olika strukturer Kyrkornas sociala strukturer och gemenskaper har stor betydelse i dag. Starkt förenklat kan sägas att församlingarna inom Svenska Missionsförbundet bygger en tätare gemenskap med stark delaktighet av dem som tillhör församlingen och att Svenska kyrkans struktur mer liknar institutionens, där det personliga ansvarstagandet och delaktigheten inte har samma utrymme. Tonvikten i båda kyrkorna ligger på församlingen som den grundläggande enheten i kyrkan utifrån den teologiska övertygelsen att kyrkans ärende till människor gestaltas i den lokala församlingen. Från Svenska kyrkans ecklesiologiska självförståelse följer att en församling inte kan finnas på egen hand; den finns alltid i gemenskap med hela kyrkan, representerat av stift och kyrkan nationellt och internationellt. Biskopen viger präster för församlingens skull, ett uttryck för den gemensamma kyrkans sändning till församlingen. Samtidigt har biskopen sitt uppdrag från kyrkan och församlingen, tydliggjort genom att valda representanter för församlingarna tillsammans med prästerna väljer biskop. Förtroendevalda och präster har skilda ansvarsområden, de förtroendevalda med grund i sitt mandat som valda företrädare för församlingen, prästen från sitt uppdrag, givet i vigningen, och de där givna vigningslöftena. Stift och församling står i en ömsesidig relation. Det finns en sändningsriktning från stift till församling samtidigt som församlingen är den grundläggande enheten i kyrkan och församlingarna är tillsammans delaktiga i ansvaret både i stift och på nationell nivå. Svenska Missionsförbundet är en gemenskap av församlingar som delar den församlings- och kyrkosyn som anges i Missionsförbundets grundsatser. Församlingar kan ansluta sig till eller utträda ur Missionsförbundet. Samverkan i distrikt eller inom hela Missionsförbundet grundar sig på den frivillighet tillhörigheten ger uttryck för. Missionsförbundet har en ämbetsstruktur som beskrivs i dess dokument. Pastorer och diakoner ordineras till tjänst och för samordning och tillsyn utses missionsföreståndaren och distriktsföreståndare för de sju distrikten. En pastors utövning av sitt uppdrag kan granskas i en särskild ansvarsnämnd. Den enskilde är inom Missionsförbundet medlem i den lokala församlingen. I Svenska kyrkan avser medlemskapet tillhörighet till kyrkan som sådan, medan den enskildes tillhörighet till en lokal församling grundas på folkbokföringsort. Man kan även vara medlem i Svenska kyrkan utan att bo i landet. De skilda synsätten och de skilda traditionerna mellan kyrkorna, med Missionsförbundets framväxt bland 1800-talets folkrörelser och dessas föreningskaraktär, och med Svenska kyrkans karaktär av offentlig institution har utan tvekan betydelse för församlingslivet och dess gestaltning t ex när det gäller

17 ansvarstagande i olika avseenden, företrädarskap, socialt och kulturellt liv i församlingen. 17 En ny situation har inträtt i relationen mellan Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan de senaste åren. Svenska Missionsförbundet arbetar med en ny konstitution som behandlades vid årskonferensen 1999 och skall slutbehandlas under Svenska kyrkan har skilts från staten och en ny kyrkoordning antogs vid kyrkomötet Ekumeniska tendenser Svenska kyrkan har under senare år vidgat sin samhörighet med andra icke-lutherska kyrkor, främst manifesterat genom den sk Borgå-överenskommelsen, som sätter baltiska och nordiska lutherska kyrkor i gemenskap med de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna. Överenskommelsen syftar till en fördjupad pastoral gemenskap som är märkbar i kyrkolivet på alla nivåer. Den ger möjlighet för alla att delta i de andra kyrkornas gudstjänster liksom för präster och biskopar att tjänstgöra i varandras kyrkor i enlighet med varje kyrkas eget regelverk. På ett organiskt sätt vill överenskommelsen bygga en vid gemenskap inom Baltikum, Norden och de anglikanska kyrkorna. Inom Lutherska världsförbundet har Svenska kyrkan starkt biträtt arbetet med att den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen skall kunna antas både av den lutherska kyrkogemenskapen och av den romersk katolska kyrkan. Den gemensamma grundsynen vad gäller reformationens viktigaste fråga tydliggörs här. Vidare har Svenska kyrkan drivit att de lutherska kyrkorna har en ekumenisk förpliktelse och en betydligt starkare inriktning på samordning med Kyrkornas världsråd. Både Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan var med vid bildandet av Kyrkornas världsråd och har där stått för en öppenhet mot den vidare gemenskap som kan bli möjlig om tanken på ett forum för alla kyrkor, inklusive den romersk-katolska och pingströrelsen, kan bli verklighet. Svenska Missionsförbundet är medlem i Reformerta kyrkornas världsallians och är tillsammans med Svenska kyrkan medlemmar i den Europeiska kyrkokonferensen. När Leuenbergöverenskommelsen växte fram deltog båda samfunden i arbetet med utformandet av dess grundläggande dokument. Ingen av kyrkorna har dock undertecknat denna överenskommelse för att på detta sätt söka gemenskap med de kontinentala reformatoriska kyrkorna. Båda kyrkorna har ekumeniska förbindelser inom landet och tillhör Sveriges kristna råd. Svenska kyrkan har en överenskommelse med Metodistkyrkan i Sverige om ömsesidigt erkännande och Svenska Missionsförbundet delar ungefär 13% av sina församlingar med andra kyrkor, i första hand med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Under 1999 togs ett gemensamt initiativ av en arbetsgrupp mellan Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige om att utröna möjligheterna till en gemensam kyrkobildning på sikt. 16 Både Metodistkyrkan, 16 I och för världen. Samrådsgruppen Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet

18 med sin överenskommelse med Svenska kyrkan, och Missionsförbundet har understrukit att en sådan kyrkobildning inte får äventyra relationerna till Svenska kyrkan. Ännu finns dock ej några tecken som tyder på att förslaget från den gemensamma arbetsgruppen skulle finna gehör i alla samfunden. 18

19 19 Konstitution, kyrkoordning och gudstjänstliv Både Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet har under de senaste åren arbetat med sin konstitution (Missionsförbundet) och kyrkoordning (Svenska kyrkan). Inom arbetsgruppen har en diskussion förts om respektive kyrkas förståelse av konstitutionens ställning och syfte. Svenska kyrkan sätter i sina ordningar ut gränser; Missionsförbundet pekar på centrum och anger inte gränserna. 17 Svenska kyrkan står i en tradition där lagregler omgärdat församlingarnas liv. Reglerna har i grundats på kommunallagen och församlingarna har haft kommunal status. Domkapitlen, som var statliga myndigheter, anslöt till statens förvaltningstradition. Detaljregler har funnits rörande församlingslivet, förvaltningsfrågor och om församlingens styrelse. Grundhållningen, vid utarbetandet av en ny kyrkoordning, var att endast förändringar, föranledda av de ändrade relationerna till staten, skulle göras. Svenska kyrkan har således behållit traditionen med ett omfattande system med normerande regler. Svenska Missionsförbundet har i sina stadgar och regler mer angivit det sammanhållande inom samfundet och erbjudit församlingarna normalstadgar. Varje församling har inom vida ramar kunnat besluta om sitt arbete, sin förvaltning och andra församlingsangelägenheter utan att fasta regler styrt dessas inriktning. Detaljregler har varit främmande för traditionen inom samfundet. Denna hållning har Missionsförbundet velat hålla kvar vid utarbetandet av en ny konstitution. Missionsförbundets konstitution När Svenska kyrkans ledamöter i arbetsgruppen har reflekterat över Missionsförbundets konstitutionsförslag har begreppen mångfald och öppenhet framstått som ett huvudtema i konstitutionen. Inom den ram som gemenskapen i kyrkan utgör förefaller individen stå i centrum men perspektivet behöver fördenskull inte vara individualistiskt. Ordet mångfald brukas för att i olika sammanhang betona det värdefulla i att skilda tolkningstraditioner lever sida vid sida inom X-kyrkan. Ordet skall ha en positiv laddning, ge impulser omkring individuell frihet och inpränta den enskilde individens ansvar, t ex i uppgiften att under Andens ledning tolka skriften. Öppenheten avser tolkningen av skriften och det är en uppgift för gemenskapen att särskilt värna en sådan öppenhet - illustrerat t ex av att värnandet av öppenheten och mångfalden är en särskild uppgift för missionsföreståndaren. Öppenheten innebär att fasta tolkningar inte utan vidare accepteras Hansson, Klas; En fri och öppen kyrka. Några synpunkter på grundsatser och kyrkoordning för Svenska Missionsförbundet. Arbetsgruppen s I och för världen. Samrådsgruppen Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet

20 20 Utifrån de grundläggande utgångspunkter som redovisats har samtalet sedan i hela arbetsgruppen strukturerats omkring frågor om bekännelsen, skrift och tradition, dop och tillhörighet, ämbetet och kyrkans enhet. Konstitutionen innebär en kraftig utveckling från ett mer individualistiskt perspektiv och från ett folkrörelsearv till ett sammanhållet trossamfund med gemensamma drag, gemensam tro, en uttalad syn på sakrament och ämbete, som tidigare inte funnits inom Missionsförbundet. Denna utveckling för de två kyrkorna närmare varandra. Kyrkoordning för Svenska kyrkan Svenska Missionsförbundet har avgett ett remissvar på de utredningar som ligger till grund för den kyrkoordning som Svenska kyrkan presenterade för kyrkomötet i maj - juni Missionsförbundet har där uttryckt sin positiva syn på de teologiska inledningarna till de olika kapitlen i kyrkoordningen men har särskilt påpekat att kyrkoordningen saknar ett ekumeniskt perspektiv och en öppenhet för lokal samverkan. Bestämmelser om gudstjänstlivet och ekumeniskt nattvardsfirande utesluter en kontinuerlig ekumenisk samverkan på generella grunder. Kyrkoordningen saknar ekumenisk karaktär. I Missionsförbundets eget förslag till konstitution betonas det ekumeniska uppdraget. I ett särskilt avsnitt behandlas kyrkans enhet. I enlighet med allmänkyrklig tradition ordineras i dag både diakoner och präster. Ett särskilt uttryck för erkännandet av andra kyrkor som autentiska delar av Kristi kyrka är bestämmelsen att pastorer och diakoner, som är ordinerade i annat kyrkosamfund, kan mottas inom Missionsförbundet för tjänst efter att ha betygat vilja att följa kyrkans gemensamma ordningar. 20 Svenska kyrkan tillämpar en annan praxis, nämligen att reordination sker av pastorer som önskar övergå från Missionsförbundet till Svenska kyrkan, då något ämbetserkännande ännu ej är för handen. Denna ordning sätts ifråga från Missionsförbundets sida då bruket av reordination uppfattas som ett underkännande av en annan kyrkas handlingar. Ekumeniskt gudstjänstliv och nattvardsfirande Arbetsgruppen kan nu konstatera att den av Svenska kyrkan antagna kyrkoordningen 21 saknar de ekumeniska perspektiv och den ekumeniska bearbetning som i dag är nödvändig. Möjligheterna till ekumenisk samverkan mellan Svenska kyrkans församlingar och församlingar från andra samfund saknas och bestämmelserna utesluter ett mer regelbundet gemensamt gudstjänstliv. Det finns exempel på att församlingar inom de båda kyrkorna redan har utvecklat ett sådant gudstjänstliv, vilket alltså faller utanför Kyrkoordningens bestämmelser. Kyrkoordningen anger således att en präst i Svenska kyrkan endast får leda gudstjänster enligt den ordning som gäller i en annan kyrka om den är medlem i Lutherska världsförbundet eller beslut om en särskild ekumenisk överenskommelse har 19 Yttrande över förslag till kyrkoordning. Svenska Missionsförbundet En fri och öppen kyrka. Förslag till Kyrkokonferensen Kyrkoordning p Kyrkoordning för Svenska kyrkan. Stockholm 1999.