Artikel publicerad i Svensk Kyrkotidning nr Den kan beställas som lösnummer via mail:

Transkript

1 Artikel publicerad i Svensk Kyrkotidning nr Den kan beställas som lösnummer via mail: svensk.kyrkotidning@telia.com Klas Hansson I mål efter 40 år? Den 19 oktober 2004 överlämnade samarbetsrådet mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan ett förslag till kyrkogemenskap mellan de båda kyrkorna. Klas Hansson, som deltagit i samtalen med Svenska Missionskyrkan sedan 1997, ger här en kort sammanfattning av förslaget. För fyrtio år sedan började ekumeniska samtal mellan Svenska kyrkans och dåvarande Svenska Missionsförbundet. Samtalsomgångarna har blivit många. Publikationerna och rapporterna har kommit i jämn ström. Många har närt förhoppningen att det skulle bli en uppgörelse mellan kyrkorna som på så många sätt tyckts stå nära varandra. Andra har undrat om kyrkor som har skilda traditioner kan finna varandra. Tre centrala frågor Den 19 oktober överlämnade det permanenta samarbetsrådet 1 mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan ett förslag om kyrkogemenskap till de båda kyrkornas styrelser 2. Förslaget innebär en fördjupad gemenskap mellan två självständiga kyrkor. Frågor om samgående har inte alls diskuterats. Har det alltså blivit målgång efter 40 års samtal? Den rapport som nu överlämnats behandlar tre centrala områden: dopet, nattvarden och vigningstjänsten. När rapporten På väg mot djupare enhet överlämnats 2000 fick samarbetsrådet uppdraget att arbeta vidare, framför allt utifrån Kyrkornas Världsråds Limarapport Dop Nattvard Ämbete 3 och de båda kyrkornas svar på denna. Det efter den studien som förslaget om kyrkogemenskap nu föreligger. Det betyder inte alls att annat skulle vara oviktigt, men man måste se att den rapport som nu kommit bygger på tidigare rapporter och de resultat som uppnåtts i dem 4. Den är en i en lång rad där många andra frågor har behandlats: konfirmation, medlemskap, spiritualitet, försoningslära, församlingssyn och mycket mer. Båda kyrkorna har varit med om förändringsprocesser: Svenska kyrkan genom att skiljas från staten, Svenska Missionskyrkan genom att anta många nya dokument i en konstitution år Där återfinnes kortare utläggningar av den tro och bekännelse som Missionskyrkan samlas omkring. Förr kunde man höra människor tala om Svenska kyrkan som en bekännelsekyrka och Missionskyrkan som en bekännarkyrka. Det var naturligtvis en grov förenkling: alla de som var aktiva i Svenska kyrkan gjorde det förstås i första hand utifrån en personlig tro. Och i Svenska Missionskyrkan fanns självfallet inte bara den personliga tron, utan där har alltid funnits en bekännelsetradition med luthersk grund. Nu har den fått ord i den nya konstitutionen där det precis som i Kyrkoordningens finns avsnitt av bekännelsekaraktär (Trons grund) och där stadgarnas bestämmelser förankras i en syn på samfundets gemensamma bekännelse. Missionskyrkans konstitution gör alltså klart var samfundet står i många centrala frågor. Från ett svenskkyrkligt perspektiv är det ofta lätt att känna igen sig i en luthersk lärotradition, även om betoningar ibland läggs på annat sätt. Vad har nu samarbetsrådet kommit fram till? Dopet och doppraxis Många förändringar har skett i de båda kyrkornas syn på dopet de senaste årtiondena. För Svenska Missionskyrkan har det varit särskilt viktigt att Svenska kyrkan fattat beslut som göra att

2 man kan släppa sin kritik av sk urskillningslösa dop. Dopet har blivit medlemsgrundande och doppastoraler har arbetats fram för att aktualisera dopets gåva för föräldrarna. Även Missionskyrkan har betonat dopets plats på ett tydligare sätt. En ny konstitution och en ny kyrkohandbok har antagits och sambandet mellan dop, tro och medlemskap har stärkts. Båda kyrkorna har medlemmar som inte är döpta. I Missionskyrkan är det inte i första hand dopet utan tron som är den formella grunden för medlemskap i församlingen. I Svenska kyrkan finns möjligheten att vara medlem i avvaktan på dop. Från Svenska kyrkans sida har det ändå varit frågan om omdop som varit hetast. Missionskyrkan har haft en dubbel doppraxis: barndop och vuxendop, eller dop vid medveten ålder, som man hellre kallar det. Pastorns linje har ofta blivit dominerande för hur dopet gestaltats i den lokala församlingen. Ibland har vuxna som döpts som barn inte kunnat betrakta sitt första dop som ett riktigt dop, och därför tagit emot ett nytt. Det har blivit det riktiga dopet och ordet omdop har därför inte varit relevant i alla sammanhang. Det ordet är i första hand den ursprungligt döpande kyrkans beteckning inte den enskildes. För andra har ett nytt dop handlat om en längtan efter en personligerfarenhet i församlingens mitt och alltså mer varit av pastoral karaktär. Men nya dop har inte bara rört dem som haft sitt första dop i en annan kyrkotradition, utan även inom den egna kyrkan. Nu har Svenska Missionskyrkan i sitt arbete med konstitution och kyrkohandbok, efter den kritik som riktats mot praxis med förnyade dop, gjort starka betoningar av dopet som engångshandling. En ordning för dopbekräftelse har införts för att möta de pastorala behoven. Konstitutionen lämnar ingen tveksamhet om av var Svenska Missionskyrkan i dag står i frågan. Svenska Missionskyrkan har ingen tradition att staka ut gränser för förbjudet och tillåtet. I stället betonar man det som håller samman och riktar blicken mot centrum Kristus. Man vågar ändå räkna med en bred anslutning av församlingar och pastorer till den riktning som nu har kyrkan valt. Svenska Missionskyrkan har tagit avgörande steg för att undanröja den kritik som Svenska kyrkan haft mot dess dopsyn. Svenska kyrkan har också genomfört förändringar som gör att de frågor Missionskyrkan tidigare ställt om doppraxis försvunnit. De förskjutningar som skett hos båda samfunden under den senaste tioårsperioden innebär att tidigare kontroversiella frågeställningar kunnat lösas. Det finns i dag inte någonting i fråga om synen på dopet som är av sådan art att den på ett avgörande sätt skiljer kyrkorna från varandra eller skulle hindra kyrkogemenskap, konstaterar samarbetsrådet i sitt förslag. Nattvarden skillnader och likheter De västerländska kyrkorna har påverkat varandra på ett avgörande sätt när det gäller synen på nattvarden och dess firande. Den ekumeniska rörelsen har spelat en avgörande roll för den förnyelse av nattvardslivet som i dag finns i varje kyrka. I detta har både Svenska kyrkan och Missionskyrkan del. Båda har upptäckt och tagit till sig nya nattvardsmotiv, som inte varit presenta tidigare. Några avgörande skillnader i nattvardsteologin finns i dag inte mellan kyrkorna. De allmänkyrkliga, grundläggande nattvardsmotiven bejakas av båda kyrkorna: nattvarden som tacksägelse (eucharisti), nattvarden som åminnelse (anamnesis), nattvarden som nedkallande av den heliga Anden (epiklesis) samt nattvarden som de troendes gemenskap (communio) och som Gudsrikets måltid omfattas av dem båda. Kristi närvaro i nattvarden uttrycks i båda kyrkorna i enlighet med den lutherska traditionen som realpresens. Nattvardsbordet är öppet. Men det finns ändå skillnader. I Svenska Missionskyrkan ses tron som tillräcklig grund för deltagande medan Svenska kyrkan hävdar dopet. En annan skillnad är att inom Svenska Missionskyrkan kan en

3 som inte är ordinerad vid vissa tillfällen leda nattvardsfirande. Grundsynen delas dock med Svenska kyrkan, att nattvardsfirande leds av den som vigts till präst eller ordinerats till pastor. Den fråga som samarbetsrådet ställer är om den enhet som finns rörande nattvarden är tillräcklig för kyrkogemenskap. När det gäller nattvardssynen finns sedan länge en insikt om att inga sådana skillnader finns som skulle hindra en sådan gemenskap. Inte heller frågorna om tillträdet till nattvarden kan tillmätas en sådan betydelse. Det förefaller inte heller som om Svenska kyrkan har tagit teologisk ställning till frågan om kyrkogemenskap med kyrkor som tillämpar att icke vigda vid vissa tillfällen kan leda nattvardsfirande. En varierande praxis har tillåtits och detta har inte hindrat kyrkogemenskap. Därför kan man inte se att ett likartat förhållande inom Svenska Missionskyrkan skulle hindra gemenskapen med just den kyrkan. Erkännanden av ämbeten En genomgång av synen på kyrkans ämbete, den ordinerade tjänsten eller vigningstjänsten visar inte några avgörande skillnader mellan de båda kyrkorna. Båda kyrkorna har sin teologiska grund i läran om det allmänna prästadömet. Alla är kallade att tjäna i Guds kyrka. De många människornas engagemang på olika sätt inom Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan är en viktig startpunkt, både teologiskt och praktiskt. Men gemenskapen tjänas också av vigda efter Kristi instiftelse av prästämbetet. När kyrkoordningen antogs skiftade Svenska kyrkan delvis språkbruk. Det ska tolkas som ett sätt att komma ifrån de missuppfattningar det germanska ordet ämbete för med sig. Bruket av vigningstjänst ansluter till engelskt språkbruk (ordained ministry) vilket även Missionskyrkan brukar, fast i annan översättning (den ordinerade tjänsten). Innehållsligt är det svårt att se att det finns några skillnader mellan de två samfundens syn på innehållet i tjänsten. En skillnad är dock att Svenska kyrkan betonar de treledade ämbetet (diakon, präst, biskop), medan Svenska Missionskyrkan ser sin tjänst som tvådelad (diakon, pastor). Tillsynsuppgiften, episkopén, ses som en del av pastorsuppgiften. Det är ändå lätt att se autentiska vigningstjänster i apostolisk tradition i de båda samfunden. För Svenska kyrkan har Borgågemenskapen och nutida teologiska dokument om episkopén inneburit en fördjupad syn på biskopens uppdrag liksom en förnyad förståelse av kyrkans apostolicitet. Också en fördjupad syn på den apostolisk succession har vunnits i den ekumeniska dialogen med de anglikanska kyrkorna. I sin nya konstitution har Svenska Missionskyrkan anknutit till den allmänkyrkliga förståelsen av den särskilda tjänsten i anslutning till Dop Nattvard Ämbete. Det apostoliska draget är framför allt troheten mot den bibliska uppenbarelsen Successionen i mer mekanisk betydelse har ingen avgörande mening, men kan ändå vara värdefull. Sammantaget ser nu samarbetsrådet att det nu finns förutsättningar för det erkännande av varandra tjänster som hör samman med en kyrkogemenskap. Mot denna bakgrund föreslår samarbetsrådet att de båda kyrkorna ska erkänna varandras vigningstjänster. Ett sådant erkännande skulle betyda att präster, pastorer och diakoner kan tjänstgöra i de båda kyrkorna. Det innebär inte automatiskt att man också kan erhålla tjänster hos varandra där kommer också frågor om utbildning med. Men som präster från anglikanska eller andra lutherska kyrkor kan gudstjänster och nattvardsfirande ledas av en som ordinerats i Missionskyrkan. Detta innebär också att det som hittills varit praxis - reordination av diakoner och pastorer som övergår till Svenska kyrkan upphör. Fortsatta samtal Behöver man vara överens om allt för att kunna ha kyrkogemenskap? Naturligtvis inte. Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med den Oberoende Filippinska kyrkan och med olika lutherska

4 kyrkor kyrkor där vi inte delar alla traditioner eller teologiska tankar. Så måste det vara också inom landet. Om skillnaderna inte är större än dem som man kan hysa inom den egna kyrkan, borde kyrkogemenskap vara möjlig. Fortfarande finns det frågor som tarvar fortsatta samtal. Jag tänker på frågor om dop och tro, om dop och konfirmation, om episkopal och kongregationalistisk grundsyn. Säkert finns det mycket mer. Men de skillnader som kvarstår är inte så stora att de behöver hindra en fördjupad gemenskap i dag. Kyrkogemenskap Samarbetsrådet har tagit sig före att försöka göra en definition av begreppet kyrkogemenskap, som annars kan tyckas rätt luddigt. Definitionen lyder: Med kyrkogemenskap avses att två eller flera kyrkor har träffat en överenskommelse, grundad på kyrkornas tro, bekännelse och lära, tradition och liturgi samt andra viktiga dokument och förhållanden i vilken de konstaterar att skillnaderna mellan dem inte är så stora att det den andra kyrkan står för inte skulle kunna rymmas inom den egna trosgemenskapen. Kyrkogemenskapen syftar till gemensamt vittnesbörd och tjänst och gemensamt agerande i samhället men innebär inte samgående. Mångfalden ses som berikande och inte hindrande. Medlemmar från den ena kyrkan välkomnas i den andra. Diakoners, prästers/pastorers och missionsföreståndares/distriktsföreståndares/biskopars sakramentsförvaltning och ämbetshandlingar erkänns av den andra kyrkan. Det är en sådan gemenskap rådet föreslår ska ingås mellan kyrkorna. Den gemenskap som eftersträvas är inte statisk. Den syftar i stället till organisk växt och närhet. Därför föreslås särskilda åtgärder för att förstärka utvecklingen av gemenskapen mellan kyrkorna. Förslaget innebär att kyrkorna igenkänner den andra som en apostolisk kyrka med samma bekännelse av den apostoliska tron. Svenska kyrkan å sin sida erkänner det apostoliska innehållet i den särskilda tjänsten som ordinerad pastor och diakon inom Svenska Missionskyrkan. Svenska Missionskyrkan erkänner vigningstjänsten som biskop, präst och diakon inom Svenska kyrkan. Kyrkorna igenkänner den episkopé som utövas inom dem. Kyrkorna förpliktar sig till att dela tro och liv med varandra i uppdrag och tjänst. Lokal samverkan utvecklas där så är lämpligt. I bön och gemensam tjänst i samhället kan församlingarna samverka. Det ger stora förutsättningar för det närmare samarbete som kan behövas i glesbygd för att upprätthålla gudstjänstgemenskap och kristen närvaro eller i förorter där kristen närvaro är svag. För församlingsmedlemmar betyder överenskommelse att de tas emot som medlemmar i den andra kyrkan. De är välkomna att ta emot sakramenten och de pastorala tjänster som erbjuds inom den andra kyrkan. Att ta emot den andra kyrkans medlemmar som sina egna innebär vidare att de frågor rörande upplåtande av kyrka mm för kyrkliga handlingar, som ofta väckt stor irritation och oförståelse, löses. Den föreslagna överenskommelsen behöver kompletteras med avtal som reglerar de ekonomiska förpliktelser som kan uppkomma mellan kyrkorna pga överenskommelsen, t ex olika clearingavgifter. De båda kyrkornas enhet markeras vidare genom att former skapas för att fortsätta samråd om tro och liv. Sådana former bör inkludera både kyrkornas biskopar/missions- och distriktsföreståndare och företrädare för kyrkostyrelserna. Regionala/distriktsvisa överläggningar kan också utvecklas. Samarbetsrådet bör komma med förslag hur dessa vidare överläggningar ska formas. De som har vigningstjänsten i respektive kyrka kan välkomnas att utan reordination utöva denna i den andra. Varje kyrka kan dock ha begränsningar som avser utbildning mm för anställning inom kyrkan. Reordination upphör därmed.

5 Överenskommelsen föreslås bli framlagd vid Svenska Missionskyrkans kyrkokonferens i juni 2006 och Svenska kyrkans kyrkomöte samma år. Besluten behöver vara likalydande för att överenskommelsen ska kunna antas av båda kyrkorna. Överenskommelsen manifesteras genom särskilda gudstjänster efter behandlingen i kyrkornas beslutande organ Vid en nationell högtid proklameras överenskommelsen och Svenska kyrkan erkänner den ordinerade tjänsten inom Svenska Missionskyrkan och hennes episkopé-ämbete och Svenska Missionskyrkan erkänner vigningstjänsten inom Svenska kyrkan och hennes episkopé-ämbete. Stiftsvisa/distriktsvisa gudstjänster kan sedan följa för att gemensamt tillsammans med kyrkfolket fira överenskommelsen. Överenskommelsen innebär att biskopar respektive missions- och distriktsföreståndare inbjuds att delta vid vigningar av biskopar och avskiljning av missions- och distriktsföreståndare inom de båda kyrkorna. Normalt sker sådant deltagande genom medverkan vid handpåläggningen. I samband med att sådant sker kommer även Svenska Missionskyrkan att ställas in i den rad av kyrkor som även har den apostoliska successionens tecken. Samarbetsrådet menar att antagandet av den föreslagna överenskommelsen skulle vara ett viktigt ekumeniskt steg i vårt land. Det skulle visa att ekumenik också på hemmaplan är möjlig och att 1800-talets motsättningar i dag inte svarar mot förhållanden i den andra kyrkan. Kyrkorna har växt sig närmare varandra under ekumenisk påverkan. Vad händer nu? Samarbetsrådets förslag ska nu sändas på remiss inom de båda kyrkorna. Texten kommer vara tillgänglig för alla på Svenska kyrkans hemsida ( När remissen är avklarad kommer kyrkornas styrelser att dra sina slutsatser. Fanns den grund för kyrkogemenskap som samarbetsrådet såg? Finns det skäl att justera i förslagen och komma längre eller kanske inte göra något alls. Men 2006 kan det vara möjligt att en segsliten ekumeniska fråga går i mål. KLAS HANSSON, Direktor vid Ansgarsliden och avdelningschef i kyrkokansliet. 1 Samarbetsrådet har följande ledamöter: För Svenska kyrkan Johan Dalman, ekumenisk sekreterare, ordförande Tony Guldbrandzén, biskop, Anna Lundblad Mårtensson, ledamot av kyrkostyrelsen, Klas Hansson, direktor. För Svenska Missionskyrkan: Per-Magnus Selinder, sekreterare för teologi och ekumenik, ordförande, Britt-Marie Kaldéus-Gustavsson, pastor, Roland Brage, distriktsföreståndare, Ulf Hållmarker, kyrkostyrelsens ordförande. 2 Förslag till Överenskommelse om kyrkogemenskap. Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan. Samarbetsrådet mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan Dop Nattvard Ämbete, Nordiska ekumeniska rådet, Uppsala Samtal i samverkan. Svenska kyrkan Svenska Missionsförbundet. Red Gösta Hedberg. Gummessons 1971 Nicklasson, Gösta, Missionsförbundet och ekumeniken, Fagerberg, Holsten, Svenska kyrkan i ekumeniska samtal. Svenska kyrkans utredningar 1987:1, Verbum1987. Guds kyrka och en levande församling. Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska Missionsförbundets missionsstyrelse, Verbum På väg mot djupare enhet. Samtalsrapport från överläggningar Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan. Stockholm Konstitution för Svenska Missionskyrkan 2000.