Läsning som redskap inom äldreomsorgen

Transkript

1 Länsbibliotek Västmanland Läsning som redskap inom äldreomsorgen erfarenheter från projekt Andersson, Pettersson, Lundström och jag i Västmanland Ett samarbete mellan Länsbibliotek Västmanland, Studieförbundet Vuxenskolan, Arbetarnas Bildningsförbund, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Funktionshindrade med Läs- och Skrivsvårigheter 1 och Synskadades Riksförbund i Västmanland samt Centrum för lättläst

2 Text: Jenny Tunedal Foto: Beppe Arvidsson Grafisk form: Tom Weegar 2

3 Innehåll Förord...6 Sammanfattning...7 När det inte är självklart att orka varför läsombud för äldre?...10 En helhet i delar projektmodellen...12 Styra, och ställa tillsammans styrgrupp och projektledare...14 Att dra sitt strå till stacken de olika rollerna i projektet...15 Från ord till läsande genomförandet...17 Invitera, informera, inspirera förankringsarbetet...19 Projektets motorer de lokala arbetsgrupperna...22 Att få se och bli sedd läsande som äldreomsorg...24 Att lära sig läsa studiecirklar för läsombud...28 Biblioteket är en skattkista biblioteken och läsombudsprojektet...30 Läsa eller påverka SPF och PRO i läsombudsprojektet...33 Det blev ett jättebra samtal läsombud i praktiken...35 Böcker från förr är bäst läsombudsprojektet ur ett brukarperspektiv...38 Överallt i Västmanland projektet i de olika kommunerna...40 Efter avslutat arbete reflektioner från två projektledare

4 Förord Jag arbetade som projektledare för Andersson och Pettersson och Lundström och jag under den första delen av projekttiden. Det var roligt, spännande och ibland jobbigt. När jag nu återvänt till projektet för att betrakta resultatet och skriva en slutrapport känner jag en blandning av förvåning och stolthet över att så otroligt mycket har hänt under den tid projektet har pågått. En stor del av det som hänt finns bortom siffror, statistik och tabeller. Projektet har uppfyllt sitt mål det finns läsombud i alla kommuner i Västmanland. Men det känns inte som det viktigaste att förmedla i denna slutrapport. Jag har istället valt att försöka ge en bild av vad läsombudsverksamhet egentligen handlar om, och vad den kan innebära för äldreomsorgen. Inför skrivandet av denna rapport intervjuade jag ett antal personer. Vissa av dem förekommer i rapporten, andra inte. Men alla bidrog med viktigt material. Tack! Jenny Tunedal 4

5 Sammanfattning Läsombudsprojektet för äldre, Andersson och Pettersson och Lundström och jag, pågick i Västmanlands län från januari 2002 till juli Det var ett samarbete mellan Länsbibliotek Västmanland, Centrum för lättläst, och de västmanländska avdelningarna av Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Sveriges Pensionärsförbund (SPF), Funktionshindrade med Läs- och Skrivsvårigheter (FMLS) och Synskadades Riksförbund (SRF). Andersson och Pettersson och Lundström och jag finansierades med medel från Allmänna Arvsfonden, Västmanlands Landstings kulturoch utbildningsförvaltning, Västmanlands Länsbildningsförbund samt Statens kulturråd. Syftet med projektet var att ge äldre personer i Västmanland, som på grund av funktionshinder som demens, läs- och skrivsvårigheter, eller andra funktionshinder som kan komma med hög ålder, har svårt att läsa på egen hand, ökad tillgång till böcker och tidningar. För att uppnå detta erbjöd projektet frivilliga och äldreomsorgspersonal runtom i länet en utbildning i studiecirkelform. Genom att deltaga i studiecirkeln blev man ett så kallat läsombud det vill säga en person som läser tillsammans med äldre och på olika sätt verkar för att sprida kunskap om behovet av läsande, och om de hjälpmedel i form av anpassad litteratur som finns. För närvarande finns 150 utbildade läsombud inom äldreomsorgen Västmanland. Andersson och Pettersson och Lundström och jag var ett projekt som omfattade hela Västmanlands län. Arbetet med att förankra och informera om projektet, samt utbilda läsombud, pågick i hela länet. Alla Västmanlands kommuner deltog i högre eller mindre grad i projektet. I denna slutrapport ligger fokus på vad läsom budsverksamheten kommit att innebära i länets sydvästra delar. Intervjuer med representanter för äldreomsorgsledning, bibliotek och äldreomsorgs personal runtom i kommunerna visar att det stora flertalet har liknande tankar om vad läsombud skulle kunna betyda för äldreomsorgen, och hur verksamheten skall kunna genomföras på bästa sätt. I många kommuner befinner sig dock arbetet med läsombud fortfarande i ett tidigt skede. Syftet med denna rapport är att berätta om ett projekt, men också att ge en så tydlig bild som möjligt av läsombudsverksamhet i praktiken. Därför ligger tonvikten på de kommuner där man hunnit få mest erfarenhet av läsombud för äldre. För att nå äldreomsorgspersonalen krävdes ett omfattande förankringsarbete. Projektets representanter informerade de poltiska nämnder som har ansvar för äldreomsorgsfrågor, kommunala 5

6 pensionärs- och handikappråd och äldreomsorgens ledningsmöten. En kontaktperson inom äldreomsorgsledningen utsågs i varje kommun. Denna person hade till uppgift att förmedla infomation om projektet till personal och övrig ledning, samt verka för att läsombudsverksamheten kom igång på bästa sätt. Kontakpersonerna förmedlade även reaktioner från personal och ledning till projektledare och styrgrupp. PRO och SPF satte i egenskap av representanter för stora grupper av äldre personer samman en skrivelse till kommunernas socialnämnder där de önskade ett beslut från nämnden om att kommunen skulle deltaga i projektet. Samtliga länets kommuner, utom Hallstahammar och Västerås, fattade ett sådant beslut. Lokala arbetsgrupper bildades i alla kommuner som deltog i projektet. I dessa arbetsgrupper samlades representanter för äldreomsorg, bibliotek, studieförbund och pensionärsorganisationer. Arbetsgruppernas uppgift var att driva projektet i sin kommun, med hänsyn till lokala förhållanden och behov. Målsättningen är att dessa arbetsgrupper skall finnas kvar även efter projekttidens slut. För närvarande är 55 personer aktiva i lokala arbetsgrupper runtom i Västmanland. Biblioteken har varit en viktig del av projektet. Samarbetet mellan läsombud och bibliotek är av avgörande betydelse för läsombudsverksamheten. Bibliotekspersonal har deltagit i utbildningen av läsombud, och i inspirationsdagar för äldreomso rgspersonal. För länets bibliotek har det inneburit nya kontakter med äldreomsorgen, både brukare och personal. Kontakterna har inte minst knutits genom arbetet i de lokala arbetsgrupperna. En del av projektet handlade om att sprida kunskap om Daisy, den digitala talboken som alltmer kommer att ersätta talböcker på kassett. Projektet köpte in tjugofem Victor Classicspelare. Dessa användes i demonstrationssyfte vid inspirationsdagar, cirkelledarutbildningar och i läsombudens utbildning. Läsombud ur äldreomsorgspersonalen har även fått låna spelarna för att använda dem på sina arbetsplatser. Efter projekttiden har Victor Classic-spelarna skänkts till de kommuner som deltagit aktivt i projektet. SRF medverkade vid demonstrationerna av Daisy på inspirationsdagar och cirkel ledarutbildningar, vilket var mycket uppskattat. FMLS har deltagit i projektets styrgrupp och även medverkat vid träffar med läsombuden, då man har informerat om läs- och skrivsvårigheter. Träffarna med äldreomsorgspersonal har varit ett tillfälle för FMLS att nå en ny grupp människor, i ett nytt sammanhang. Läsombuden har varit mycket positiva till att få insikt om problematiken, och möjligheterna, som FMLS presenterar. De flesta har kommit att inse att de har personer med läsoch skrivsvårigheter i sin närhet, privat eller på arbetsplatsen. SPF och PRO sänder i dagarna en skrivelse till samtliga socialnämnder i länet, med en framställan om att varje kommun utser en person som är ansvarig för läsombudsverksamhetens fortlevande efter projekttiden. Styrgruppen kommer att finnas kvar som en länsarbetsgrupp, och samarbeta med de ansvariga i kommunerna. En inspirationsdag för läsombuden i länet är planerad till hösten, och de 6

7 lokala arbetsgrupperna planerar i vissa kommuner att ordna höstupptaktsmöten för sina läsombud. Fler läsombud kommer att utbildas, och det som planterades under projekttiden kommer att fortsätta växa i Västmanland. Andersson och Pettersson och Lundström och jag var ett pilotprojekt. Det var första försöket att överföra en modell med läsombud som varit framgångsrik inom den särskilda omsorgen till äldreomsorgen. Projektet har till stor del handlat om att sprida insikten om vikten av stimulans för äldre, ofta dementa personer, som inte kan stimulera sig själva, och förse äldreomsorgspersonal med ett nytt verktyg för att skapa möten i sitt arbete. 7

8 När det inte är självklart att orka varför läsombud för äldre? Att läsa är en del av livet för de allra flesta människor. Redan som barn upplever vi läsande och böcker. Någon läser sagor för oss, eller vi tittar i en pekbok. De allra flesta barn upplever läsandet som något positivt en rolig stund, och en stund av närhet. Vi kallar det vi lever i för ett informationssamh älle, och informationen når oss till stor del i form av texter. Man läser tidningen för att få veta vad som hänt i världen och där man bor. Man läser broschyrer, matsedlar, böcker, tidskrifter och skyltar. För att det behövs, eller för nöjes skull. Läsande i någon form ingår i vardagen. Det är nog välbekant för de allra flesta att till exempel dyslektiker, personer med utvecklingsstörning och synskadade behöver hjälpmedel för att kunna läsa. Men även äldre personer får ofta svårt att läsa på egen hand. När man blir gammal är det inte längre självklart att se, höra, orka eller förstå. Hörsel, och framför allt syn, är två sinnesförmågor som ofta blir nedsatta med åren. Det kan vara svårt att fysiskt orka med att skaffa sig tillgång till böcker, eller rentav att överhuvudtaget kunna hålla i, och bläddra i en bok. Nedsättningar i närminne och koncentrationsförmåga är en del av sjukdomsbilden i många av de demenssjukdomar som drabbar äldre. Dessa sjukdomar leder även till bristande initiativförmåga och i vissa fall svårigheter med att tillgodogöra sig och tolka skriven information. För många äldre innebär det att ett livslångt läsande måste upphöra. För andra innebär det att de förlorar en möjlighet att genom texter fortsätta utöva sina intressen oavsett om det är fiske, knyppling eller trädgårdsodling kan man läsa om det i böcker. För i stort sett alla innebär det att de går miste om ett sätt att hålla sig informerade om vad som händer runtomkring dem. Det finns idag ett antal olika hjälpmedel som underlättar läsande anpassade texter, som storstilsböcker och lättlästa böcker, den lättlästa tidningen 8 SIDOR, taltidningar, kassettböcker och talböcker. Förmedlingen av anpassade media till de brukare som har behov av dem är komplicerad. Det behövs människor i brukarnas, i det här fallet de äldre personernas, omgivning, som kan vara vakna för behoven, och aktivt förmedla information om vilka anpassade media som finns, till de människor som skulle kunna ha nytta av dem. Äldre personer med någon form av demens, eller demensliknande sjukdom, kan ofta inte på egen hand ta del av anpassade texter de behöver den direkta förmedling som högläsning innebär. Att någon läser högt kan skänka det lugn och den närhet som behövs för att en dement person 8

9 skall kunna tillgodogöra sig vad som står i en bok, eller tidning. Högläsning är ett sätt att göra texten tydligare; med hjälp av röst, betoningar och gester kan ett innehåll levandegöras. När man läser högt finns alla möjligheter att stanna upp, förklara, svara på frågor, eller diskutera det man läser. Lättlästa böcker och tidningar är utformade så att de är enklare att läsa högt. Jämfört med andra texter är de kortare, har en luftigare layout, ett enklare språk, och kortare meningar. Att hinna läsa en hel text vid ett tillfälle är ofta viktigt då man läser för personer som har svårt att minnas vad de hört från en högläsningsstund till nästa. Ett läsombud är en person som är medveten om läsandets betydelse, och har den kunskap som krävs för att kunna se behovet av anpassade media och förmedla information om dessa. Läsombuden känner väl till hur man använder exempelvis lättläst litteratur, och varför, samt hur man använder talböcker. Läsombud för äldre skall vara aktiva förmedlare av läsning; genom att läsa tillsammans med äldre, och genom att sprida kunskap om läsande, och arbeta för att läsning blir en del av vardagen. På nytt, eller för allra första gången. Att läsa tillsammans med äldre handlar inte bara om den äldre personens rätt till delaktighet och till en bibehållen identitet, utan också om att hitta en väg till samtal. Alla människor som nu bor i våra äldreboenden, tar del av hemtjänst, eller på annat sätt får äldreomsorg, har levt långa liv. De har mycket att berätta, de bär på många erfarenheter och känslor. Genom en liten bit text; en historia från förr, en vers, en psalmtext eller något annat, kan ett samtal ta sin början. Att läsa kan med andra ord vara ett verktyg för att komma nära den äldre få honom eller henne att tala, minnas, uttrycka sina känslor. Det behövs människor som läser tillsammans med äldre. 9

10 En helhet i delar projektmodellen Centrum för lättläst har i samarbete med FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna), länsbibliotek och studieförbund drivit läsombudsprojekt inom särskilda omsorgen runtom i Sverige sedan En modell för genomförandet av läsombudsprojekt har växt fram, och den var utgångspunkten även för projekt Andersson och Pettersson och Lundström och jag. De viktigaste delarna i denna modell är styrgrupp/länsgrupp, lokal arbetsgrupp och läsombud. Styrgruppen/Länsgruppen bildades under hösten Här ingick representanter för länsbiblioteket, SV, ABF, SRF, SPF, PRO, FMLS och Centrum för lättläst. Styrgruppen drog upp riktlinjerna för projektet och inledde förankringsarbetet i kommunerna, samt anställde projektledaren (januari 2002). Efter projektets slut kommer styrgruppen att leva kvar som en länsgrupp. Länsgruppens ansvar är att: följa upp läsombudsverksamheten genom att hålla sig informerad om hur den utvecklas lokalt och regionalt stötta läsombuden och arbetsgrupperna arrangera studiedagar och träffar för läsombuden se till att bibliotek, äldreomsorg, studieförbund, pensionärsorganisationer och handikapporganisationer fortsätter att vara aktiva i arbetet kring läsombudsverksamheten, genom att informera och uppmuntra. Arbetsgrupper bildades av projektledaren runtom i länets kommuner. Målet var att varje kommun skulle ha en aktiv arbetsgrupp med representanter för äldreomsorg, pensionärsorganisationer, kommunala bibliotek, och studieförbund. I de lokala arbetsgrupperna gick projektet från tanke till handling, och anpassades till varje enskild kommuns behov och önskemål. Arbetsgruppernas uppgift är att: planera inspirations- och informationsmöten för äldreomsorgspersonal och frivilliga planera cirkelledarutbildningar som genomförs av studieförbunden i samarbete med arbetsgruppen se till att studiecirklar för läsombud kommer igång och genomförs att följa upp och stödja läsombudsverksamheten på lång sikt att ordna träffar för de lokala läsombuden med boktips och inspiration För närvarande är 55 personer aktiva i lokala arbetsgrupper runtom i Västmanland. 10

11 Läsombuden utbildades i studiecirkelform. Den äldreomsorgspersonal som är läsombud har till uppgift att : läsa högt tillsammans med äldre informera om anpassad litteratur sprida läsandet bland sina kollegor verka för att läsning blir en del av vardagen inom äldreomsorgen De frivilliga läsombuden, från organisationerna SPF och PRO, och i någon kommun även Röda Korset, besöker äldre personer som inte längre kan läsa på egen hand, på äldreboenden, eller i deras hem, och läser tillsammans med dem, enskilt eller i cirkelform. Sammanlagt 150 läsombud har utbildats under projekt Andersson, Pettersson, Lundström och jag. 11

12 Styra, och ställa tillsammans styrgrupp och projektledare Styrgruppen bildades på hösten I den ingick representanter för SV, ABF, Länsbibliotek Västmanland, PRO, SPF, SRF och FMLS. Lotta Rosenström från Centrum för lättläst var adjungerad medlem. Styrgruppen drog upp de breda riktlinjerna för projektet. Syftet var att fler äldre äldre skulle få tillgång till läsande, genom att man i cirkelform skulle utbilda läsombud bland äldreomsorgspersonal och frivilliga runtom i Västmanland. Dessa läsombud skulle få kunskaper om vad lättläst är, och hur man kan använda det för att läsa tillsammans med äldre. En viktig del av projektet var att sprida kunskap om Daisy, den nya generationen talböcker, samt att infomera om läsoch skrivsvårigheter. Cirkelmaterialet som användes var framtaget av Centrum för lättläst och innehöll information om läsandets betydelse, vad lättläst är och hur det kan användas, samt konkreta tips och råd om hur man kommer igång, och fortsätter, med läsombudsverksamhet inom äldreomsorgen. Styrgruppen var under hela projekttiden aktiv och vaken för förändringar och i de vägar projektet tog framåt. Gruppen stöttade projektledaren och ordnade olika större arrangemang, som inspirationsdagar. Mot slutet av projekttiden var även Kommunförbundet representerat i styrgruppen. Styrgruppens sammansättning i maj 2003: Tuija Vartiainen Länsbibliotek Västmanland (sammankallande) Åke Johansson SV Carina Sjöberg ABF Vivianne Svensson PRO Gunhild Söderlund SPF Kjell Gustafsson SRF Margret McNamara FMLS Adjungerade: Lotta Rosenström Centrum för lättläst Inger Grindelid Kommunförbundet i Västmanland. Projektledare var under tiden januari 2002 till och med september 2002 Jenny Tunedal, och från oktober 2002 till och med maj 2003, Ewa Sandstedt. Det är svårt att säga hur mycket projektet påverkades av att den första projektledaren lämnade sitt uppdrag efter halva tjänstgöringstiden. Naturligtvis gick en del tid åt till överlämnandet av projektet, men det visade sig vara mycket positivt att Ewa Sandstedt, som har lång erfarenhet av arbete inom äldreomsorgen, tog över projektledarrollen. 12

13 Att dra sitt strå till stacken de olika rollerna i projektet De olika aktörerna i projeketet hade olika roller. ABF och SV anordnade de studiediecirklar som utbildade äldreomsorgsper sonal och frivilliga till läsombud. Studieförbunden skötte allt administrativt kring cirklarna och stod för lokaler. Man anordnade även, tillsammans med projektledaren, cirkelledarutbildningar vid ett antal tillfällen. Vid projektets större arrangemang som inspirationsdagar var det studieförbunden som ordnade mycket av det praktiska med lokaler, inbjudningar och så vidare. I vissa kommuner var studieförbundens lokala representanter mycket aktiva i de lokala arbetsgrupperna och ett stort stöd för projektledaren i arbetet med att förankra projektet lokalt. SRF medverkade i cirkelledarutbildningar och inspirationsdagar. Framför allt genomförde SRF mycket pedagogiska och roliga demonstrationer av hur man använder den digitala talboken Daisy. SRF förmedlade även kontakt med Taltidningen i Västerås, där projektledaren informerade om Andersson och Pettersson och Lundström och jag. I en av de lokala arbetsgrupperna fanns SRF representerade. FMLS medverkade vid de stora inspirations dagarna i projektets inledningsfas och berättade om läs- och skrivsvårigheter. Senare gästade även FMLS läsombuden i flera kommuner. Många läsombud har vittnat om att detta var mycket värdefullt, då det gjorde dem medvetna om ett dolt handikapp som kan finnas, och finns, både bland kollegor, brukare och runtomkring dem i deras privata liv. Länsbibliotek Västmanland var intiativtagare till projektet och hade arbetsgivaransvar för projektledaren. Under hela projekttiden hade Tuija Vartiainen, bibliotekskonsulent på länsbiblioteket ett nära samarbete med projektledaren. Hon var också mycket aktiv i arbetet med att förankra projektet politiskt, samt bland ledningen för äldreomsorgen i Västmanland. När projektet deltog som samarrangör och föreläsare vid Läsrörelsens stora äldreomsorgsseminarium Visst går det! på Mälardalens Högskola i Västerås var det länsbiblioteket som tog det största ansvaret för projektets roll i arrangemanget. SPF spelade flera roller i projektet. Dels var deras representant i styrgruppen, Gunhild Söderlund, redan aktiv som frivillig ledare av läsecirklar på äldreboenden i Kungsör, och bidrog med sina erfarenheter av att som pensionär läsa tillsammans med äldre, dels spred SPF information om projektet bland sina medlemmar, varav flera engagerade sig i lokala arbetsgrupper, och verkade för att 13

14 förankra projektet genom sina representanter i lokala äldre- och handikappråd. I projektets slutfas skrev SPF tillsammans med PRO en skrivelse till länets samtliga socialnämnder om projektet. PRO:s roll liknade SPF:s. Tidigt i projektet gjorde PRO en framställan till socialnämnderna runtom i Västmanland där man efterlyste ett politiskt beslut om att kommunerna skulle deltaga i projektet. Dessa politiska beslut gav projektet en grund att stå på i förankringsarbetet. I vissa kommuner har PRO-medlemmar varit aktiva i de lokala arbetsgrupperna. Centrum för lättläst deltog i styrgruppens arbete, och utbildade projektledaren i frågor om projektarbete och samarbete. Man inbjöd till ett antal träffar med projektledare från andra läsombudsprojekt runtom i Sverige. Projektledaren fick också utbildning i att skriva lättläst. Centrum för lättläst har även varit med och informerat om projektet i olika sammanhang, samt bjudit in läsombuden till ett studiebesök. Centrum för lättlästs långa erfarenhet av läsombudsprojekt i särskilda omsorgen, och engagemang i detta projekt, var ovärderligt i arbetet med Andersson och Pettersson och Lundström och jag. Kommunförbundet Västmanland var inte med i styrgruppen från början, men spelade redan på ett tidigt skede en viktig roll för förankringen av projektet, genom att ge projektledaren samt Tuija Vartiainen från länsbiblioteket utrymme att informera vid möten för äldreomsorgsansvariga och socialchefer från hela länet. Kommunförbundets representant i styrgruppen, Inger Grindelid, stöttade projektet aktivt, och förmedlade information och synpunkter till kommunernas ledningspersonal. 14

15 Från ord till läsande genomförandet Projektet inleddes med att Länsbibliotek Västmanland och de två studieförbunden ABF och SV ansökte om medel från Statens Kulturråd, Länsbildningsförbundet, Allmänna Arvsfonden och Landstingets kultur- och utbildningsförvaltning. Efter att projektpengar beviljats hölls ett informationsmöte och en styrgrupp med representanter för Länsbibliotek Västmanland, Centrum för lättläst, ABF, SV, SRF, FMLS, PRO och SPF bildades. Förankringsarbetet inleddes. Tuija Vartiainen från länsbiblioteket träffade representanter för äldreomsorgsledningen i samtliga kommuner och berättade om projektet. I januari 2002 anställdes en projektledare på halvtid, och i slutet av februari hölls inspirationsdagar i Västerås och Köping. I mars deltog fyrtio personer i två utbildningsdagar för cirkelledare. En strävan var att få tag på cirkelledare inom grupperna äldreomsorgsp ersonal respektive frivilliga, framför allt för att hålla nere deltagaravgiften för cirklarna. Efter kontakter med socialförvaltningen och äldreomsorgens ledning insåg styrgruppen att det var nödvändigt att kunna erbjuda avgiftsfria cirklar om personal skulle få möjlighet att deltaga i läsombudsutbildni ng. Kommunerna behövde på så sätt endast stå för eventuella vikariekostnader. På våren 2002 startade arbetet med att bilda lokala arbetsgrupper i länets kommuner. En kontaktperson i varje kommuns äldreomsorgsledning hade redan tidigare utsetts. Kontaktpersonens uppgift var: att representera äldreomsorgsledningen i arbetsgruppen att planera informationstillfällen för personal att förmedla information från projektledare och arbetsgrupp till personalen att förmedla namn på personer som ville bli läsombud att planera lämpliga tidpunkter och platser för genomförandet av studiecirklar att följa upp läsombudsverksamheten på arbetsplatserna att förmedla information om verksamheten till övrig äldreomsorgsledning I arbetsgrupperna ingick, förutom dessa kontaktpersoner, representanter för det kommunala biblioteket, pensionärsorganisationerna och studieförbundens lokala avdelningar, samt projektledaren. Samtliga kommuner, utom Västerås, har i något skede bildat en arbetsgrupp, efter projekttidens slut kommer sex kommuner att ha arbetsgrupper som fortsätter att fungera. Information förmedlades till äldreomsorgspers 15

16 onal dels skriftligen, via projektets kontaktpersoner i äldreomsorgsledningen, och dels via informationsmöten. Det primära syftet var att väcka intresse för att bli läsombud, men det var också viktigt att så stora delar av personalen som möjligt fick kännedom om vad det innebär att vara läsombud, och att det är betydelsefullt att läsa tillsammans med äldre. Studiecirklar för läsombud satte igång på våren 2002 och fler och fler läsombud har utbildats under hela projekttiden. Förankringsarbetet som startat redan på hösten 2001 fortsatte, och detta kom att fortgå under hela projektet. Projektledaren och Tuija Vartiainen från länsbiblioteket, besökte kommunala pensionärsråd, socialnämnder, och möten i äldreomsorgen. Många viktiga kontakter knöts. Projektledaren samt Tuija Vartiainen deltog också i ett flertal av kommunförbundets möten för socialtjänsten. Projektledaren medverkade under 2002 på möten för PRO:s respektive SPF:s studieorganisatörer, samt vid SPF:s länskonferens, för att sprida kännedom om projektet, och inspirera frivilliga från dessa organisationer att bli aktiva som läsombud eller cirkelledare. 16

17 Invitera, informera, inspirera förankringsarbetet Andersson och Pettersson och Lundström och jag initierades inte av äldreomsorgen eller kommunerna själva. De samarbetspartners som planerade och satte igång projektet var övertygade om behovet av läsombud inom äldreomsorgen, och möjligheterna att få igång en fungerande läsombudsverksamhet. Men hur närmar man sig en kommunal verksamhet, som dessutom befinner sig i en tid av nedskärningar, med nya tankar och visioner? Läsombudsprojektet inom äldreomsorgen i Västmanlands län kom att handla mycket om förankring, information och inspiration. Våren 2002 gjorde PRO en framställan till samtliga socialnämnder i Västmanland där man uppmanade nämnden att ge läsombudsverksamheten sitt aktiva stöd och besluta om kommunernas medverkan i projektet. Projektledaren, alternativt länsbibliotekets representant i styrgruppen, Tuija Vartiainen, besökte samtliga kommunala pensionärsråd, och alla socialnämnder utom den i Västerås, för att informera om projektet. Ett politiskt beslut är mycket viktigt för att ett sådant här projekt skall kunna genomföras, inte minst eftersom äldre personer inte har samma tydligt formulerade, lagstadgade rättigheter till delaktighet och stimulans som personer med utvecklingsstörning. Samtliga kommuner var positiva till projektet. Alla socialnämnder, utom Hallstahammar (som beslutade att utreda kommunens möjlighet att deltaga) och Västerås stad, tog beslut om att stödja läsombudsverksamheten i sin kommun. Detta var naturligtvis till stor hjälp i det fortsatta arbetet med att genomföra projektet. Under hösten och vintern träffade Tuija Vartiainen från länsbiblioteket representanter för äldreomsorgsledningen i samtliga kommuner för att förankra projektet. Vid dessa träffar utsågs en kontaktperson för projektet i varje kommun. Dessa kontakpersoner kom att bli mycket viktiga för projektets möjligheter att nå äldreomsorgspersonalen. I slutet av februari 2002 arrangerade Andersson och Pettersson och Lundström och jag två stora inspirationsdagar en i Västerås och en i Köping. Inbjudna var äldreomsorgspersonal och pensionärsorganisationer runtom i Västmanland. Syftet var att väcka intresse för att bli läsombud, eller cirkelledare i läsombudscirklar. I programmet ingick information om projektet från de olika organisationerna i styrgruppen, information från Tal- och punktskriftsbiblioteket om talböcker i allmänhet och Daisy i synnerhet, ett föredrag om lättläst, samt inspiration från författaren Elsie Johansson. 17

18 I inledningen av projektet handlade en del av förankringsarbetet om pensionärsorganisationerna, studieförbunden och biblioteken deras arbete på lokal nivå var viktigt för att projektet skulle kunna komma igång på bästa möjliga sätt. Projektledaren besökte möten för studieorganisatörer inom PRO och SPF. ABF och SV kallade sina lokala representanter till informationsmöten om projektet. Projektledaren medverkade även vid socialbibliotekariernas träffar. Ganska tidigt i projektarbetet väcktes tanken om att Kommunal skulle kunna vara intresserade av att deras medlemmar fick fortbildning till cirkelledare. Projektledaren informerade vid två träffar för studieorganisatörer inom fackförbundet Kommunal. I vissa kommuner blev samarbetet med Kommunals representanter fruktbart. Erfarenheter från tidigare projekt inom särskilda omsorgen visar att en bred förankring inom personalen är viktig; dels för att hitta läsombud, men också för att läsombuden skall kunna utöva sin verksamhet på ett bra sätt. Äldreomsorgspersonalen visade sig vara en grupp som var ganska svår att nå. Det finns få tillfällen då större personalgrupper samlas. Under projekttiden provade projektledaren några olika sätt att nå personalen. Skriftlig information sändes till kontaktpersonerna för vidare förmedling. I en del kommuner ordnades information vid arbetsplatsträffar. Det var ett enkelt, men ganska ineffektivt sätt att nå ut, eftersom man bara når små grupper varje gång, och det finns väldigt många arbetsplatser i äldreomsorgen i Västmanland. I andra kommuner kallade ledningen till särskilda informationsmöten, oftast halvdagar, med information och inspiration om projektet. Sådana tillfällen planerades i den lokala arbetsgruppen, och sedan fick representanten för äldreomsorg sledningen ordna så att så många som möjligt kunde deltaga. Målet för Andersson och Pettersson och Lundström och jag var att nå all personal. Det visade sig vara näst intill omöjligt, men de flesta som arbetar inom äldreomsorgen i Västmanland (undantaget Västerås kommun där projektet bara kommit igång i mycket liten skala) känner väl till projektet och dess syfte vid det här laget. Arbetet med att informera personal kommer att fortsätta även efter projekttidens slut. Förankringsarbetet fortgick under hela projekttiden. Om och om igen behövdes projektet förankras och förtydligas, politiskt och praktiskt. Pro jektledaren och olika representanter för styrgruppen besökte en mängd möten i kommunerna för att informera och väcka intresse. Den kanske allra viktigaste gruppen att nå ut till, och få stöd av, visade sig vara chefer på olika nivåer inom äldreomsorgen. De planerar schemaläggning och kan ordna informationsmöten för personalen, de kan frigöra personal för att gå studiecirklar eller inte. Då projektledaren inte hade möjlighet att själv informera all personal blev cheferna viktiga som förmedlare av information. Att de berättade om projektet, och inte minst hur de gjorde det, var av avgörande betydelse för personalens intresse för att bli läsombud. Den femtonde oktober 2002, efter ungefär halva projekttiden, ordnades ett möte för projektets 18

19 kontaktpersoner i äldreomsorgsledningen. Lotta Rosenström från Centrum för lättläst berättade om sina tankar kring läsande. Pamela Strömberg- Ambros från äldreomsorgsledningen i Kungsör berättade om erfarenheter från arbetet med läsombud i särskilda omsorgen. Alla diskuterade hur läsombudsverksamheten skulle kunna växa fram på ett bra sätt vilka erfarenheter som gjorts, och förväntningarna som fanns på framtiden. Den tjugonde februari 2003 hölls ett liknande möte för kontaktpersoner, men närvaron var då betydligt sämre. I vissa kommuner kan nya kontaktpersoner behöva utses, eller deras uppgift förtydligas ytterligare. Länsgruppen kommer att fortsätta att hålla kontakt med dessa personer även efter projektets slut. 19

20 Projektets motorer de lokala arbetsgrupperna Att bilda lokala arbetsgrupper i samtliga kommuner var en viktig målsättning. Enligt Centrum för lättlästs erfarenheter från tidigare läsombudsprojekt är det de lokala arbetsgrupperna som driver arbetet med att få igång läsombudsverksamheten framåt. I Andersson och Pettersson och Lundström och jag blev det inte riktigt så i alla av länets kommuner. På vissa ställen bildades en arbetsgrupp snabbt, och arbetet kom igång på ett bra sätt, men i många kommuner var det svårt att sätta ihop en arbetsgrupp. Detta hade flera orsaker; den stora arbetsbördan för anställda inom äldreomsorgsledn ingen var kanske den viktigaste, i vissa kommuner i kombination med hög personalomsättning. Det är svårt att hitta personer inom äldreomsorgens ledning som har tid att medverka i lokala arbetsgrupper. En arbetsgrupp som saknar representation från kommunens ledning är en arbetsgrupp utan mandat att kunna fatta beslut och driva projektet framåt. Det fanns inte heller riktigt någon modell för hur en arbetsgrupp med äldre som målgrupp för läsandet skulle arbeta riktlinjerna från Centrum för lättläst var främst utarbetade för att passa särskilda omsorgen. Lotta Rosenström, Centrum för lättläst: Skillnaden mellan handikappomsorgen och äldreomsorgen har varit mindre än jag hade föreställt mig. Vår modell har fungerat. Det som möjligen är oklart nu tycker jag är modellen med arbetsgrupper. Jag vet inte om den fungerar i äldreomsorgen. Arbetsgrupper kom till sent i projektplanen, och projektledaren har inte lagt ner lika mycket arbete på att få grupperna att fungera i detta projekt som i de flesta andra. Det som behövs är ett mer aktivt och tydligt samarbete direkt med ledningen, snarare än aktiva arbetsgrupper. Risken med arbetsgrupperna är att fokus, och ansvar, tas ifrån äldreomsorgen och hamnar hos bibliotek och studieförbund. En fungerande länsgrupp är dock mycket viktig, och ett engagemang från de lokala pensionärs- och handikappråden. PRO och SPF finns med i dessa råd, och har även annan förankring som gör att de kan trycka på lokalt. I de kommuner där väl fungerande arbetsgrupper bildades blev de värdefulla mötesplatser för personer som på olika sätt berördes av projektet. Bibliotekarier, äldreomsorgspersonal, pensionärer och studieförbund möttes och formulerade tillsammans vad just deras kommun ville med projektet. I arbetsgrupperna planerades informationsdagar för personal och frivilliga, cirkelledarutbildningar, och cirkelstarter. När det fanns utbildade läsombud kunde man i 20

21 arbetsgrupperna gå vidare med att ordna sammankomster för dessa. Efter projektets genomförande är det tydligt att en fungerande arbetsgrupp upplevs som en tillgång i de kommuner där en sådan finns. Helena Möller- Lundell, avdelningschef för Aktivitetsteamet i Köping, och medlem i den lokala arbetsgruppen : Den lokala arbetsgruppen kommer att finnas kvar, och det tror jag är mycket viktigt. I arbetsgruppen kan vi planera träffar för läsombuden, nya cirklar, och inte minst utveckla samarbetet mellan äldreomsorgen och biblioteket. Dessa två delar av kommunens verksamhet har närmat sig varandra otroligt under projekttiden. Det pratas mycket om samarbete över olika gränser, om att närma sig andra sektorer i kommunen, inte minst kyrka, väntjänst och liknande. I projektet har sådana samarbeten lyfts upp. Aktiva arbetsgrupper finns för närvarande i Arboga, Köping, Kungsör, Norberg, Sala, Skinnskatteberg.Det finns inga arbetsgrupper i Västerås, Heby, Fagersta, Hallstahammar och Surahammar. Man kan dra slutsatsen att de kommuner som har en aktiv arbetsgrupp där äldreomsorgsledningen är representerad är de som kommit längst med att utbilda läsombud. Arbetsgrupperna är alltså viktiga. Samtidigt är bedömningen mer komplicerad än så. Det handlar om en sorts hönan och ägget -situation de kommuner som från början visade störst intresse för Andersson och Pettersson och Lundström och jag har varit mest aktiva när det gäller att bilda arbetsgrupper och få dessa att fungera. 21

22 Att få se och bli sedd läsande som äldreomsorg Andersson och Pettersson och Lundström och jag handlade om mer än att ordna läsestunder på äldreboenden. Projektet öppnade upp för samtal om äldre personers rätt till en meningsfull tillvaro och om hur den kommunala äldreomsorgen ser på sina brukare och sin personal. Det kom också att handla om vilken väg en äldreomsorg som ofta lider brist på tid, pengar, och personal, men inte saknar engagemang, kompetens eller visioner, kommer att ta i framtiden. Kanske är det befogat att säga att den kommunala äldreomsorgen i Sverige befinner sig i en brytningstid, som började redan på 1990-talet. Arbets-terapier och dagverksamheter läggs ned, resurserna för aktivering och stimulans krymper, samtidigt som allt fler röster höjs för en ökad medvetenhet om vikten av stimulans, och en helhetssyn på människan intill livets slut. Den dödande tristessen inom äldreomsorgen talades det om i en uppmärksammad artikelserie i DN ungefär vid den tid då läsombudsprojeketet startade. Personal och ledning befinner sig i en situation där de arbetar hårt, ofta är underbemannade, och ständigt känner att de inte hinner. Samtidigt finns det en vilja att hinna ännu mer, att hitta tid till att bryta eventuell tristess och att ägna sig åt vård av hela människan, istället för bara fysisk och praktisk omvårdnad. På många äldreboenden är brukarna numera betydligt sjukare när de flyttar in, och behovet av personal med kompetens för demensvård blir allt större. Som Annika Sundh, medicinskt ansvarig sköterska, och enhetschef vid ett demensboende och en dagverksamhet för dementa i Köping uttrycker det: Att arbeta här handlar inte om ett traditionellt undersköterskearbete, även om vi anställer undersköterskor, utan om kvalificerad demensvård. De kvalificerade demensvårdare som behövs blir allt svårare att hitta. Att arbeta inom äldreomsorgen är ett hårt och lågavlönat arbete, fortfarande förknippat med städning, tvätt och fysisk omvårdnad. En uppvärdering av yrket skulle kunna komma till stånd om fler inom äldreomso rgspersonalen fick möjlighet att arbeta även med aktivering och stimulans av brukarna. Men detta kräver tid, och fortbildning. Andersson och Pettersson och Lundström och jag projektets framgångar, och svårigheter kan ses som ett symptom på denna brytningstid. Projektet möttes med en blandning av skepsis och entusiasm. Ofta handlade skepsisen om brist på tid och resurser. Ingen ifrågasatte egentligen huruvida läsande i äldreomsorgen skulle vara bra för de äldre. 22

23 Entusiasmen handlade om att projektet erbjöd en konkret och ganska enkel metod läsande för att stimulera brukare i äldreomsorgen, och skapa möten mellan äldre och personal. Naturligtvis kan man säga att det är typiskt för en traditionell syn på vårdyrket, där omvårdad av kroppen står i centrum, att det på vissa håll var så svårt att få loss de relativt små resurser i form av tid och pengar som krävdes för att personal skulle kunna utbildas till läsombud. Naturligtvis kan man tycka att äldreomsorgen i vissa kommuner präglades av en uppgivenhet som verkade sprida sig från ledning till personal. Men och det är ett stort men entusiasmen övervägde. Över 150 läsombud utbildades under projekttiden, och i många kommuner visade man stort intresse för, och engagemang i, att få igång en fungerande läsombudsverksamhet. Köping är den kommun som utbildat flest läsombud under projekttiden (trettio stycken). Här finns Helena Möller-Lundell, chef för Aktivitetsteamet, och en eldsjäl i arbetet med att förankra och förverkliga visionen om läsombudsverksamhet. Vid projekttidens slut talar hon om att läsombudsverksamheten ännu bara befinner sig i början: Att få igång en fungerande verksamhet med läsombud i äldreomsorgen är inte någonting man kan vänta sig att uträtta under den korta tid ett projekt pågår, tror jag. Det är så enkelt att lägga det här med aktivering, stimulans och kulturupplevelser åt sidan. Sysslor som till exempel att läsa med äldre har av tradition låg status vem som helst kan göra det, det är väl inte att jobba och så vidare och låg prioritet. Traditionerna inom äldreomsorgen är långa och starka. För de flesta innebär att jobba fortfarande att göra något mer konkret än att läsa eller samtala med de äldre. Det kan ses som lathet att sätta sig ner med en bok, eller bara som något ovanligt, bara, och farhågorna kring att vara annorlunda är ofta starka i en personalgrupp. Helena Möller- Lundell menar att den kunskap som förmedlas i läsombudscirkeln måste spridas till så många som möjligt. Läsombuden behöver också ledningens uttalade stöd: Det är väldigt viktigt att det finns en stabil grund för läsombudsverksamheten, och någon sorts bred förankring och förståelse i personalgruppen. Under projektet har ledningen gett sitt stöd till läsombudsverksamheten, och det tror jag betyder mycket. En känsla av att det här är något vi i den vanliga personalen kan göra, och FÅR göra det är något chefen tycker är ok och vill att vi skall göra. Aktivitetsteamet har sedan länge en mycket uppskattad och väl fungerande verksamhet i äldreomsorgen i Köping. De ordnar olika typer av kulturell stimulans, till exempel utflykter och annat som den ordinarie personalen har svårt att hinna med. Detta är en stor tillgång för de äldre äldre i kommunen, men teamets chef menar att läsombud sverksamheten ändå behövs, av flera anledningar: Mitt mål är att vi skall kunna få in kultur i vardagen, där människor bor; att kultur skall ingå i vardagen. Det sägs så ofta att vi på Aktivitetsteamet arbetar med att sätta guldkant på de äldres tillvaro, eller ge dem någon sorts grädde 23

24 på moset. Jag vill att kultur, aktivering, stimulans skall vara mer än den där guldkanten, att det skall vara en del av livet för de äldre likaväl som för andra människor. När jag talar om kulturella aktiviteter och stimulans menar jag sådant som läsande, musik, bilder, möten det handlar om rätten att få uppleva saker, och bli berörd. Detta är lika viktigt, menar jag, som rätten till fysisk omvårdnad. Begreppet guldkant tar även en av styrgruppsmedlemmarna, Lotta Rosenström från Centrum för lättläst, upp. Under sitt arbete med läsombudsprojekt inom den särskilda omsorgen har hon erfarit att kultur inom vården ofta betraktas just som det där lilla extra, en lyx: På många vårdinstitutioner finns det sedan länge kulturombud, men deras uppgift skiljer sig från läsombudens. Detta bekräftas inte minst om man tittar på de projekt som funnits kring kultur i vården konstutställningar och sådant; en form av kultur som många människor i sin vardag inte alls tar del av. Personalen är sällan involverad i sådana kulturprojekt. Läsombud handlar å andra sidan om vardagskultur om att få göra sådant som de flesta människor gör varje dag, och det är personalen som läser. Självklart är det på kort sikt mycket enklare och smidigare att ta en trubadur till en äldreomsorgsinrättning än att faktiskt få personalen att läsa. Men det är viktigt att guld-kantstanken försvinner. Läsande handlar om var-dagen. En positiv sak med läsombudsverk samheten är att personalen upptäcker att det ger dem någonting tillbaka. Läsandet är deras egen prestation, och det ger lyft och glädje för många. Att personalen får ett lyft av att verka som läsombud är en viktig anledning till Helena Möller- Lundells engagemang i Andersson och Pettersson och Lundström och jag. Hon betonar vikten av att äldreomsorgspersonal får ta del av möten med sina brukare som inte handlar om fysisk omvårdnad: Dels ger det, tror jag, en annan syn på de människor vars kroppar de tar hand om, och dels stärker det personalen, och är en rolig del av deras arbete. Om flera i en grupp får möjlighet att gå läsombudsutbildning stärker och lyfter det hela gruppen, och jobbet kan bli mindre tungt. Man kan uppvärdera sitt yrke. I Köping har man ansträngt sig för att så många som möjligt skall få deltaga i studiecirklar. Efter projektets slut, under hösten 2003, kommer nya cirklar för läsombud att starta. Kunskapen sprids till allt flera, men kan man vara säker på att stressad äldreomsorgspersonal någonsin kommer att få tid att praktisera sina kunskaper från cirkeln? De möten i vardagen som läsombudsverksa mheten handlar om behöver inte ta en massa tid. För mig handlar det först och främst om kunskap. Har jag fokus på människan, individen, och är medveten om hans eller hennes själsliga behov, kommer jag att hinna med dessa saker. Annars kommer jag säkert, eller borde jag i alla fall, se över mina rutiner. Bara en känsla, tanke, ambition att försöka hinna med är redan det ett stort steg i rätt riktning. Den känslan och medvetenheten tror jag att läsombuden har fått. Framtiden, efter projektet, kommer att vara en viktig tid för läsombudsverksamheten. Helena Möller-Lundell kommer att vara aktiv i den 24

25 lokala arbetsgruppen, och fortsätta att verka för att läsombud utbildas, och sedan får det stöd de behöver: Det är fortsatt viktigt att chefer hjälper till att hålla lågan vid liv, genom att lyfta upp läsombuden och få dem att känna sig sedda och viktiga. Den lokala arbetsgruppen kommer att finnas kvar, och det tror jag är mycket bra. I arbetsgruppen kan vi planera träffar för läsombuden, nya cirklar, och inte minst utveckla samarbetet mellan äldreomsorgen och biblioteket. Dessa två delar av kommunens verksamhet har närmat sig varandra otroligt under projekttiden. Det pratas mycket om samarbete över olika gränser, om att närma sig andra sektorer i kommunen, och inte minst kyrka, väntjänst och liknande. I projektet har samarbetena lyfts upp. Ett projekt som handlar om omsorg om äldre människors själsliga behov, i en tid av rationaliseringar, dålig ekonomi och diverse larmrapporter om vårdkris, stöter naturligtvis på olika typer av motstånd. Om läsande ställs mot exempelvis fysisk omvårdnad eller städning och tvätt är ryggmärgsreaktionen hos de allra flesta att läsandet är det som måste prioriteras bort. Helena Möller-Lundell protesterar mot ett sådant tänkande: Nyligen sades det i samband med nedskärningar här i kommunen att allt som inte är livsnödvändigt måste stryka på foten. Jag hävdar att stimulans, aktivitet, kultur är livsnödvändigt! Alla känner till att ensamhet och tristess leder till en själslig död vi måste ta detta på allvar. Det handlar om att få se och bli sedd. 25

26 Att lära sig läsa studiecirklar för läsombud Läsombuden fick en utbildning i form av en studiecirkel på fem tillfällen. Den äldreomsorgspersonal som deltog i cirklar gjorde det på arbetstid. Detta var ett krav från projektet som ville betona att det är en arbetsuppgift att vara läsombud. Cirkelmaterialet har utarbetats av Centrum för lättläst i samarbete med Britt Olson, vårdlärare i Falun. Under fem cirkeltillfällen får cirkeldeltagarna lära sig vad läsande kan ha för betydelse för äldre personer, hur läsande kan vara ett arbetsredskap i äldreomsorgen, vad lättläst innebär, och hur man använder sig av det. I cirkelmaterialet finns både underlag för diskussioner och konkreta exempel, tips och råd, som handlar om hur man i praktiken läser tillsammans med äldre. Cirkeldeltagarna får även, vid sidan av studiematerialet, lära sig att använda den nya generationen talböcker, Daisy, som spelas upp med speciella spelare. Projeket köpte in 25 spelare av typen Victor Classic, och dessa användes flitigt under läsombudsutbildningarna. Läsombud fick möjlighet att låna med sig spelare och skivor till sina arbetsplatser och prova på att använda dessa i praktiken. Efter projekttidens slut har projektets Victor Classic-spelare fördelats mellan kommunerna i Västmanland, delvis i enlighet med en bonustanke som innebär att de kommuner som satsat mest på läsombudsverksamhet haft förtur i utdelningen av spelarna. Läsombudscirklarna medförde att en sorts kartläggning av behovet av Daisy inom äldreomsorgen påbörjades, och självklart visar den att det finns stora skillnader mellan individer. Många har stor glädje av att kunna lyssna på talböcker på detta nya, enkla sätt. Andra, speciellt personer med någon form av demens, har svårt att koncentrera sig på vad de hör, när det inte är en levande människa som läser högt. Oavsett individernas möjligheter att använda Daisy, finns det nu personer i de äldres omedelbara närhet som känner till Daisy, vet hur man får tag på och använder den nya tekniken, och kan vara uppmärksamma på vilka som skulle ha nytta av den. Cirkelpedagogiken innebär att medlemmarna i cirkeln är aktiva i allt som händer, och ger stort utrymme för att anpassa cirkeln till deras behov. Studiematerialet från Centrum för lättläst var en viktig grund för utbildningen, men det gick också att utvidga cirkeln på olika sätt. Vissa fick besök av FMLS, som informerade om läs- och skrivsvårigheter. Andra valde att bjuda in en demenssköterska för att tala mer ingående om läsande som ett verktyg i omsorgen om dementa. Några lade mycket tid på att orientera sig på det 26

27 lokala biblioteket och ta del av bibliotekspersonalens boktips. Många av cirkelledarna har efter avslutade cirklar berättat om deltagare som inte hade så stor vana vid läsande, och oroades av tanken på att läsa högt och av den officiellt ljudande titeln läsombud. Vikten av att avdramatisera läsandet har många som varit involverade i projektet talat om. Lotta Rosenström, Centrum för lättläst: Vi får ständigt höra att man måste avdramatisera läsandet. Folk är rädda för att läsa högt, att lämna ut sig och visa känslor. Man måste ta detta på allvar när man skall starta läsombudsverksamhet. Det är en verklig utmaning för personalen. Ofta är det väldigt laddat att läsa för annan personal, eller när annan personal kan höra överhuvudtaget. Avdramatiseringen är viktig, och om man tar in riktigt duktiga föreläsare, eller skickliga skådisar, som läser, kan det ibland bara knäcka folk. Man måste hela tiden tänka på att det inte skall bli märkvärdigt. Samtidigt som läsombudsprojekt handlar om att höja människors medvetande om vikten och behovet av läsande handlar de alltså om att inte göra en stor sak av läsakten. I de allra flesta cirklar fick deltagarna träna på att läsa högt för varandra en liten stund vid varje cirkeltillfälle. En hel del av den personal som anmäler sitt intresse för att bli läsombud är redan ivriga läsare, men det finns också personal som deltager i cirkeln mest för att ledningen uttryckt önskemål om det. Även dessa personer kan dock bli glatt överraskade när cirkeln startar. Kersti Bergvik, cirkelledare i Köping: Vissa hade inga förväntningar alls, utan tänkte att jag kommer aldrig att hinna eller kunna läsa, men jag kan väl deltaga i cirkeln ändå. Jag satsade mycket på att göra det här med läsande till någonting som inte är svårt. Boken kan vara ett verktyg, bland andra, för att skapa möten med de äldre. Bilder eller sånger är andra exempel på sådana verktyg. Många inom äldreomsorgspersonalen verkar tänka att fysisk omvårdnad och städning är det som räknas.. Jag ville försöka så ett annat frö, och gjorde det också, tror jag. Gud, vad härligt det var när jag sjöng, eller läste, och hon kom ihåg, kunde de säga till mig. De kom att inse att läsandet handlar om att kunna få till ett mänskligt möte, även om man inte har så mycket tid. Personalen inom äldreomsorgen har fått tillfällen att träffa varandra utanför arbetsplatsen. Utvärderingen av cirklarna visar att mötet med annan personal och utbytet av erfarenheter var mycket positivt. Helena Möller-Lundell lyfter också fram cirkelns funktion som ett tillfälle till att tänka: Oftast har personal i äldreomsorgen otroligt mycket att göra, och väldigt lite tid till eftertanke. Läsombudscirklarna har varit en tid för reflektion. 27

28 Biblioteket är en skattkista biblioteken och läsombudsprojektet De flesta socialbibliotekarier i Västmanlands kommuner hade deltagit i Rätt att veta rätt att förstå, ett läsombudsprojekt inom den särskilda omsorgen åren Detta innebar att de hade goda kunskaper om lättläst. På många håll hade man ett relativt stort bestånd av lättläst litteratur samt tillgång till 8 SIDOR, den lättlästa nyhetstidningen. Samarbetet med särskilda omsorgen gjorde också att de flesta soci albibliotekarier kände till bibliotekets viktiga roll i ett läsombudsprojekt. För de kommunala biblioteken var Andersson och Pettersson och Lundström och jag ett sätt att knyta nya kontakter, och samtliga engagerade sig i projektet, även om alla inte var lika aktiva. Brukarna inom äldreomsorgen är en grupp som inte själva kan komma till biblioteken, och kontakten med dem hade tidigare utgjorts av Boken kommerverksamhet, som innebär att biblioteket så att säga kommer till den som behöver det, samt bokdepositioner ute på äldreboenden. Läsombuden bland äldreomsorgspersonal kan dock ge en annan närhet till de äldre. Ewa Viktorsson, socialbibliotekarie i Arboga: Vi har bokkunskaper, vi har litteratur, och vi har diverse anpassade media som underlättar läsande, men personalen har andra kunskaper. De känner sina brukare, och kan hjälpa oss med att föreslå vad vi skall ha för böcker i våra depositioner. Personal som är medveten om behovet av läsande kan också se var exempelvis Boken kommer kan behövas. De finns ju där människor bor, och de ger oss respons, vilket känns viktigt. Ewa Viktorsson ger några konkreta exempel på hur läsombudsverksamheten förändrat bibliotekens arbete med äldreomsorgen: Tidigare var depositionerna ganska stora, och vi bytte inte ut dem så ofta. Efter kontakt med läsombuden har vi nu börjat med många, små depositioner istället. Ett mindre antal böcker som vi byter ut ganska ofta. Gamla tidskrifter, om allt från jakt och fiske till heminredning, som vi tidigare gjorde oss av med, delar vi numera ut till kommunens äldreboenden. Biblioteken i alla länets kommuner deltog i de lokala arbetsgrupperna, och många socialbibliote karier var stöttepelare i projektet. De engagerade sig i arbetsgrupper, åkte ut och bokpratade på äldreomsorgens institutioner, och var en stor tillgång för läsombuden, både under och efter cirkeln. Kersti Bergvik, cirkelledare i Köping arbetar till vardags på biblioteket. Hon betraktade sitt bidrag till läsombudsprojektet som en del av det vanliga arbetet med att informera människor om vad biblioteket har att erbjuda: 28

29 Jag ville lyfta fram olika saker som finns på biblioteket att det är en skattkista. Jag ville berätta om allt som finns jag vet själv vilken upplevelse en film, dikt, talbok eller skiva kan ge att det inte bara handlar om de gamla vanliga böckerna på biblioteket. Livet består av upplevelser. Jag ville förmedla det jag vet om biblioteket som en källa till upplevelser till cirkeldeltagarna både som äldreomsorgspersonal och som privatpersoner. De kontakter biblioteket knöt med andra delar av kommunens verksamhet upplevde Henry Segerström, bibliotekschef i Köping, som värdefulla: Genom läsombudsprojektet har biblioteket kommit i kontakt med vård- och omsorgsförvaltningen (biblioteket tillhör kultur- och fritid, förf:s anmärkning), vilket är något positivt, och för oss ganska ovanligt. Jag tror att biblioteket skulle kunna vara ett stöd för andra förvaltningar, och vi har också erbjudit vår service, men de har tackat nej. I många kommuner fungerar det nog så. De olika förvaltningarna jobbar åtskilda från varandra, ibland parallellt med samma saker, men utan att känna till varandra. De flesta socialbibliotekarier är mycket aktiva i arbetet med att på olika sätt medverka till att läsande når fler människor, och många bibliotek i Västmanland satsar en hel del på storstilsböcker, lättlästa medier, Daisytalböcker, och kassettböcker. Det betyder inte att all personal har full insikt i vad lättläst innebär, och vad det finns för böcker. Kersti Bergvik: Jag hade inte så stor erfarenhet av lättläst när jag började med detta. Jag kände till att det fanns på biblioteket, och vad det var, men jag tänkte inte så mycket på det, och använde det inte. Nu har jag fått upp ögonen för utbudet av LL-böcker, och sett att de blivit mycket roligare och finare på senare tid, och förstått att de är mycket bra för exempelvis högläsning. Jag visste inte heller att det finns originalböcker på lättläst, eller att det är en konst att skriva ett lättläst språk, något man kan gå kurser i. Om läsombudsprojekt skall ha möjlighet att etablera sig i äldreomsorgen krävs ett stort engagemang från biblioteken. För att äldreomsorgsledning skall satsa tid och resurser på att ingå i arbetsgrupper, och låta sin personal gå cirklar på arbetstid, behöver de se att andra delar av kommunens verksamhet tror på projektet. Biblioteken är också den aktör i projektet som, vid sidan av studieförbunden, verkligen har någonting konkret och enkelt att erbjuda äldreomsorgen i utbyte mot deras engagemang. Det har visat sig att läsombuden uppskattar det studiebesök på biblioteket som ingår i studiecirkeln väldigt mycket. Många talar om det som en höjdpunkt i utbildningen. Under biblioteksbesöket, fick läsombuden, förutom en grundlig rundtur på biblioteket, ett särskilt lånekort, och en personlig bibliotekarie (nästan alltid socialbibliotekarien) att vända sig till i framtiden. Läsombud svarar ofta bokprat, och menar då bibliotekspersonalens berättande om böcker, på frågan om vad de önskar sig av inspiration för framtiden. Det kan tyckas att avståndet mellan biblioteken, fast förankrade i kultursektorn, och äldreomsorgen är stort. Många förknippar biblioteken, och deras 29

30 personal, med det som kallas god litteratur, och som kanske är något helt annat än det som de själva läser till vardags. Kersti Bergvik lade dock märke till en viktig sak som förenar arbetet på biblioteket med arbetet i äldreomsorgen: Jag tror att läsombudsverksamheten är lika viktig för dem som jobbar som för de boende. Man har valt att jobba med människor, för att man är intresserad av möten, tror jag. Det är något som äldreomsorgspersonal och 30

31 Läsa eller påverka SPF och PRO i läsombudsprojektet Styrgrupp och projektledare hade målsättningen att frivilliga från PRO och SPF skulle utbildas till läsombud, och starta litteraturcirklar för lite piggare brukare inom äldreomsorgen. I början av projekttiden lades ganska stora resurser ner på att försöka intressera och entusiasmera frivilliga. I efterhand kan man konstatera att detta inte var fel, men att projektet på ett tydligare sätt redan från början borde delats upp i två delar en som rörde frivilliga läsombud och en som rörde personal i äldreomsorgen. Frivilliga och personal kände ett motstånd mot att gå cirklar tillsammans. Cirkelmaterialet var fokuserat på att fungera för personal. Dessutom var det ett så pass omfattande arbete att förankra och få igång projektet inom äldreomsorgen, att det var svårt att hinna med att även arbeta mot frivilliga på ett tillräckligt bra sätt. Den sista stora insatsen för att väcka intresse bland frivilliga gjordes när en frivilligdag organiserades i Fagersta. Denna var planerad till december 2002, och skulle vara speciellt inriktad på de frivilligas behov och önskemål inför eventuell start av läsombudsverksamhet. Frivilligdagen fick tyvärr dock ställas in på grund av för få anmälningar. SPF och PRO kom ändå att spela en viktig roll på flera sätt. De fanns representerade i projektets styrgrupp, och kom på så sätt att ta aktiv del i en mängd beslut som fattades. I många av de lokala arbetsgrupperna fanns PRO: are respektive SPF:are. Deras roll i arbetsgruppen blev ganska vag, och planeringen av verksamheten inom äldreomsorgen kom att ta väldigt mycket plats, men pensionärsrepresentanterna bidrog ändå med värdefulla synpunkter i de diskussioner som fördes. SPF och PRO är två starka organisationer, med tydlig lokal förankring. Deras medlemmar finns i många kommunala pensionärsråd, vilka redan tidigt beslutade att ge projektet sitt uttalade stöd. PRO skrev även en skrivelse till socialnämnderna i länets alla kommuner i början av projektet, vilket resulterade i att projektet hade ett politiskt beslut i ryggen när förankringsarbetet skulle gå vidare. I slutfasen av projektet lämnade PRO och SPF tillsammans in en ny skrivelse till kommunernas socialnämder. I denna framställer de om att nämnden i varje kommun beslutar utse en ansvarig person för läsombudsverksamheten med följande uppgifter: Kalla läsombudsverksamhetens arbetsgrupp till planeringsmöten vår och höst. I samarbete med arbetsgruppen ordna träffar för läsombuden minst en gång på våren och en gång på hösten. 31

32 Se till att nya läsombud utbildas så att det finns läsombud på alla äldreboenden och inom hemtjänsten. Verka för att kommunens information- och skrivelser till äldre skrivs på lättläst svenska. I nuläget väntar PRO, SPF och projektets länsgrupp på svar från socialnämnderna. 32

33 Det blev ett jättebra samtal läsombud i praktiken Andersson och Pettersson och Lundström och jag ville lyfta fram läsandet som ett verktyg för äldreomsorgspersonalen. Ett verktyg som de kunde använda i sitt arbete med de äldre, som en väg till samtal, stimulering och närhet. Ett verktyg som gör deras arbete roligare, och kanske till och med enklare, och som höjer kvalitén på den omsorg de ger. Den personal som fick tillfälle att deltaga i en läsombudscirkel, och som sedan haft möjlighet att praktisera läsandet på ett bra sätt, vittnar om hur värdefull deras nya kompetens är. Marianne Hansson, läsombud på Rosendals dagverksamhet och demensboende i Köping, läste ibland redan tidigare i sitt arbete med dementa, men då var det mest dagstidningen. Trots att hon så att säga, kunde läsa, och gjorde det, var utbildningen till läsombud mycket värdefull: Nu har vi lärt oss att läsa på ett annat sätt, och fått mycket bra kunskaper om läsande. Lättläst var något nytt vi lärde oss i cirkeln, och det är jättebra. En lättläst bok går både fortare och lättare att läsa, och det är suveränt. Cirkeln var verkligen en kick! Det är väldigt roligt att få lite fortbildning, men det är inte mycket sådant. Som äldreomsorgspersonal kan man verkligen behöva lite uppiffning. Många av de som gått läsombudscirkeln är mycket positiva till den lättlästa litteraturen. Att texten är lätt att förstå och att man hinner läsa en hel berättelse på en gång är ofta viktigt framför allt när man läser tillsammans med äldre som lider av demenssjukdomar. Det som avgör om ett läsombud verkligen kommer igång med läsandet på ett bra sätt verkar ofta vara ledningens attityd. Marianne Hansson berättar att hon känner ett starkt stöd från sin arbetsledare: Jag känner ett starkt stöd från chefer och kollegor. Mina arbetskamrater läser också, det sprider sig och vi tar efter varandra. Chefen är väldigt engagerad, hon har köpt hem böcker från LL-förlaget och peppar oss på olika sätt. På min arbetsplats är vi 6-7 läsombud på de olika avdelningarna och vi träffas regelbundet. Vi har även tänkt att försöka samlas i olika grupper med de boende, försöka sätta ihop grupper med boende som inte träffar andra så mycket. Jag tror det är viktigt att vara flera läsombud, och att tänka på att det finns olika sätt att läsa som passar på olika ställen. Chefen på Rosenlund heter Annika Sundh: Nu ringer personalen och frågar efter olika böcker, och är mycket aktiva. Men de behöver stöd och pushning från mig, fortfarande. Jag tror det är viktigt att prata om läsandet hela tiden, 33

34 förklara att det gäller att fånga stunden. Skjut upp tvättstugan en stund, och sätt er var som helst och läs. Det är enkelt, ta bara fram en bok. Vi jobbar utifrån att läsandet skall vara schemalagt, men inte en viss tid på dagen, utan att det skall komma naturligt. I höst kommer vi att börja med en fast läsestund med kaffe, men det viktigaste är den mer spontana läsningen. Efter maten, kafferasten, stunder när man sitter hos de boende. Hon fortsätter: Det är dock viktigt att sådant här kommer från personalen också, att det inte bara är jag som tvingar fram någonting. Man får bygga långsamt, och utvidga långsamt. Jag försöker peppa dem, och jag tänker att i framtiden borde man vid lönesättning till exempel titta på det sociala också, man gör inte det nu. Men det borde inte handla bara om hur man är som undersköterska. Jag tycker det är viktigt att ledningen tar initiativ, och att man är frikostig mot personalen, bekräftar dem på olika sätt, och ger dem frihet och möjligheter att ta initiativ. Annika Sundh ser inga hinder mot att läsa tillsammans med denna grupp av äldre: Det går alldeles utmärkt att läsa med dementa. Man måste våga prova, om och om igen. Ibland går de bara iväg, eller vill inte alls vara med, men det är bara att göra ett nytt försök. Det handlar om att få personalen att ta vara på varje stund. Ofta räcker det att läsa bara några rader. De som vistas här är i olika skeden av sjukdomen, och man får ta hänsyn till det när man läser. Tänka på vad man läser och hur, se efter vad som funkar. En del kanske bara vill sitta och bläddra i en bilderbok, till exempel. Även Marianne Hansson lyfter fram vikten av att ta hänsyn till individens önskemål, att ett läsombud inte bara kan köra på: Det är viktigt att vara lyhörd när man skall läsa. Man får ta reda på dagsformen, ibland går det inte alls att läsa, men i vissa perioder läser vi varje dag. En del äldre gillar inte högläsning, de tycker det är dagisfasoner. Man får rätta sig efter vad de säger, helt enkelt. Marianne är övertygad om att det finns tid till läsande även inom den hårt pressade äldreomsorgen: Vi har tid att läsa. Det har man överallt, man får ta sig tid. Det är bra mycket viktigare att läsa än att städa, tycker jag, säger Marianne. Ann-Charlotte Zetterström, läsombud i Sala, tänker ungefär likadant: Många av de boende har ju läst mycket tidigare i sina liv, och det skall de få fortsätta med. Alla kan läsa 5-10 minuter varje dag. Det kan alla. Läs i 5-10 minuter istället för att dammsuga den där hallen som är lite smutsig. Läs istället för att städa, säger läsombuden. Det är naturligtvis viktigt att städningen sköts på äldreo msorgsenheter i Västmanland även efter projektet. Samtidigt är det som om valet mellan läsa eller att städa är en bild för övergången från den gamla sortens äldreomsorg till en ny. Personalen ser att deras arbete inte bara handlar om det praktiska, utan också om möten, samtal och själslig omsorg. De ser att deras dagar har varit späckade med rutiner viktiga arbetsuppgifter, men sådana som 34

35 kräver ett minimum av personligt engagemang och att det är möjligt att bryta dessa rutiner för att skapa utrymme för till exempel läsande. Annika Sundh: Aktiviteter skall ingå i det dagliga livet, lika väl som att man får mat och hygien skött. Många som jobbar här har jobbat länge med dementa. Jag har själv jobbat i 30 år med demens. Jag vet vikten av sådant här. Det kan inte vara meningen att man flyttar in på ett boende och så skall all ens livsglädje vara borta. Vi måste ge de boende en chans att minnas, även om de är dementa. De har en massa saker i ryggsäcken, vi måste skapa en situation där de kan plocka fram det som de bär på. Även svårt dementa kan börja prata och leva upp. Personalens roll är jätteviktig, och boken lyckas ofta plocka fram saker och ting. Annika tror att aktiviteter i det dagliga livet, inte bara läsande utan också annat, i förlängningen kommer att leda till en höjning av kvaliten på äldreomsorgen som ger konkreta resultat: Man kan vinna så mycket de äldre kan bli lugnare, lättare att arbeta med, kanske sover de bättre. Det blir en trevlig stund för både boende och personal. Marianne Hansson vittnar om hur mycket de äldre uppskattar korta läsestunder, och framför allt de samtal som en bok ofta leder till. Att ett praktiserande läsombud kan ha konkret nytta av sitt nya arbetsredskap bekräftar hennes berättelse om en läsestund i påsktid: Vi läste (den lättlästa boken, förf:s anm) Festa och Fira, som handlar om årets högtider, och då satt tre äldre där med olika religion. Vi har vetat att de är troende och tillhör olika religioner, men inte vetat hur vi skulle närma oss det. Boken blev en öppning till samtal, alla fick berätta om sin egen religion och hur de firar högtider. Det blev ett jättebra samtal. 35

36 Böcker från förr är bäst läsombudsprojektet ur ett brukarperspektiv Andersson och Pettersson och Lundström och jag var ett projekt som handlade om att ge äldre personer ökad tillgång till litteratur. Målet var att utbilda äldreomsorgspersonal och frivilliga till läsombud, och skapa medvetenhet om behovet av läsande, men det primära syftet med projektet var naturligtvis att de äldre personer som tar del av äldreomsorg i Västmanlands län skulle få en rikare tillvaro, med läsandets hjälp. Att läsa tillsammans med äldre låter bra men vad tycker de äldre? Det finns inte något enkelt svar på den frågan. Äldre personer är individer, och deras reaktioner på läsestunder skiljer sig åt. Det är inte heller enkelt att ta reda på svaren på den frågan, då många av de äldre som tar del av äldreomsorg, och inte kan läsa på egen hand, har någon form av demens, eller demensliknande sjukdom. Samtal med äldreomsorgspersonal ger en tydlig bild av att många, men självklart inte alla, äldre uppskattar läsandet mycket. De vill inte att personalen skall avsluta läsestunden, de frågar efter läsestunder, de skrattar åt och pratar om det som står i böckerna, applåderar vid läsestundens slut. Många läsombud känner sig mycket uppskattade när de läser, och citerar gärna sina brukares kommentarer om olika texter. Men ett brukarperspektiv innebär att man frågar brukarna direkt vad tycker ni om läsandet? Svaren från de äldre är inte helt lätta att tolka, då frågan, kanske inte är så lätt att förstå. I de grupper som tagit del av läsombudsprojektet har brukarna ofta svårt att överhuvudtaget komma ihåg att någon har läst för dem redan en kort stund efter att läsestunden är över. Dementa personer kan tyckas leva i ett förflutet, men de lever kanske i än högre grad i ett ständigt nu. Det är det lilla korta nuet som en läsestund kan berika, även om man inte minns den en halvtimme senare. På Trädgårdens äldreboende i Arboga bor Britta Kvassman, Margareta Nilsson och Elin Johansson. På frågan om vad de tycker om högläsningen säger alla tre att det är trevligt, mycket trevligt. Det går bra att sitta och lyssna, vi sitter kvar vid bordet (mat/kaffebordet, förf:s anm.) och så sitter en och läser, säger Margareta Nilsson. Jag har läst boken vi läser förut, men jag kommer inte ihåg den, så det är väldigt roligt att läsa om den. (Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf, för:s anm) Vi läste och de var i Bergslagen, i gruvorna, det var intressant. Vi brukar prata och ha våra åsikter, fortsätter Margareta. Förut läste vi om Tore Wretman, det var intressant. Men egentligen tycker jag bättre om att läsa själv. Personalen berättar att Margareta Nilsson är en 36

37 av de äldre som fortfarande läser på egen hand, och att hon ibland har läst delar av texten högt för de andra vid läsestunderna. Böcker från förr är bäst. Det är väldigt trevligt när man kommer ihåg saker och ting, säger Britta Kvassman. Gärna dikter, fortsätter hon. Det finns så mycket fina dikter, så åh! Ett ögonblick senare reciterar Britta Kvassman en dikt med ett tjugotal rimmade strofer direkt ur minnet. Hon säger att hon knappt kan orka tänka sig hur det skulle vara att vara helt utan läsande. Elin Johansson har läst alltsedan första klass i skolan. Hon tycker mycket om olika slags äventyr, och att läsa om djur och natur och utlandet. Nu orkar Elin Johansson inte läsa så mycket själv, men hon tycker det är bra att personalen läser till kaffet. Att som utomstående, utan utbildning inom äldrevård och demens, gå in i ett äldreboende och få reaktioner på ett projekt som handlar om att läsa tillsammans med personer som i de allra flesta fall är dementa, är svårt. Ett brukarperspektiv skulle kräva en särskild form av utvärdering, som kanske bör göras längre fram, när läsombudsverksamheten 37