Mikroskopiska plastpartiklar i havet

Transkript

1 Mikroskopiska plastpartiklar i havet ursprung och effekter i marin miljö Erik Svensson Doktorand Sjöfart och marin teknik, Chalmers tekniska högskola Studie utförd Examination: mars 2011

2 Bilder på framsidan (från vänster) Guardian.co.uk (2008) Why retailers won't back a ban on bags. Fotograf: Rain, A., U.S. Environmental Protection Agency. Marine Litter Information Gateway (2008) Global action. Wenzel, E. (2008) Junk journey highlights 'plastic soup' of Pacific Ocean. CNET News.com. Norén, F. (2007) Small plastic particles in Coastal Swedish waters. KIMO Sweden, N-research, Lysekil, Sverige. 2

3 Sammanfattning Mikroskopiska plastpartiklar uppmärksammades i svensk media under 2008 efter uppgifter om höga koncentrationer i havet längs Sveriges västkust. I denna studie ges en sammanställning av befintlig information om mikroskopiska plastpartiklar i havet med syftet att undersöka dess omfattning, ursprung samt påträffade och potentiella effekter på marina organismer. Resultaten visar att studier har utförts sedan 1970-talet, men att det är fortfarande en miljöfråga som inte har studerats tillräckligt. Hittills genomförda studier har visat på en globalt omfattande och ökande spridning av plastpartiklar i haven. Norén (2007) visade att partiklarna är mycket mindre och betydligt fler än vad som visats i tidigare studier. Vidare visar resultaten en indelning av plastpartiklar i två storleksintervall; mikroskopiska plastpartiklar (<0,5 mm) och plastpartiklar (0,5-5 mm). Det konstaterades i flertalet studier att plastpartiklar har sitt ursprung från större plastföremål som har fragmenterats i havet, men det visade sig råda delade meningar om partiklar mindre än 0,5 mm har bildats genom fragmentering eller inte. Någon slutsats om sjöfartens andel av mängden mikroskopiska partiklar i havet gick inte att dra, men två studier visade att andelen mikroskopiska plastfibrer var större i områden som är högt trafikerade av fritidsbåtar. Vidare presenterades tre studier som ger indikationer på plastpartiklars effekter på marina organismer. Den ena visade att plastpartiklar tas in som föda av sjögurkor (Holothuroidea) i mycket större omfattning än förväntat. Den andra visade att mikroskopiska plastpartiklar ansamlas och transporteras från matspjälkningsorgan till cirkulationssystemet i blåmusslor (Mytilus edulis). Den tredje studien visade att organiska miljögifter kan överföras från plastpartiklar till sandmask (Arenicola marina). Slutsatsen drogs att mikroskopiska plastpartiklar i marina miljöer tas upp av marina organismer, men att det är oklart om det resulterar i negativa effekter. Betydelsen av vidare studier underströks, eftersom risken för ackumulering i vävnaderna hos en organism ökar ju mindre plastpartiklarna är. Vidare framhölls att beslutsfattare bör satsa på förebyggande åtgärder. 3

4 Summary The issue of microscopic plastic particles was reported in Swedish media in 2008 after records of high concentrations in the sea along the Swedish west coast. This study compiles existing information about microscopic plastic particles in the oceans with the purpose to investigate their extent, origin and observed and potential effects on marine organisms. The results show that studies have been conducted since the 1970s, but that it still is an inadequately studied environmental issue. Contemporary studies have shown a globally widespread and increasing distribution of plastic particles in the oceans. Norén (2007) found that the particles were much smaller and far more by number than indicated in previous studies. The results further show a separation of plastic particles in two size intervals; microscopic plastic particles (<0.5 mm) and plastic particles (0.5-5 mm). It was assumed in several studies that plastic particles originate from larger plastic objects that have been fragmented in the ocean. There were divided opinions whether particles less than 0.5 mm are formed by fragmentation or not. No conclusion on the maritime industry s share of the microscopic particles in the ocean could be drawn, though two studies showed that microscopic plastic fibers were greater in areas with high pleasure craft traffic. Furthermore, three studies were presented that gave indications on the effects of plastic particles on marine organisms. The first showed that plastic particles are eaten by sea cucumbers (Holothuroidea) in a far greater extent than expected. The second showed that microscopic plastic particles are accumulated and transported from the gut of blue mussels (Mytilus edulis) to their circulatory system. The third study showed that organic pollutants can be transferred from plastic particles to lugworm (Arenicola marina). It was concluded that microscopic plastic particles in marine environments are uptaken by marine organisms, but that it is unclear whether it results in adverse effects. The importance of further studies is emphasized, because the smaller the plastic particles are, the risk of accumulation in the tissues of an organism increases. It was further emphasized that policy-makers should focus on preventive measures. 4

5 Tackord Jag vill först tacka Fredrik Norén på N-research. Vidare vill jag tacka Alf Brodin och Reidar Grundström på Sjöfartsverket, samt Maria Anderson och Mathias Magnusson, forskarstuderande för Lighthouse och Sjöfartsverket. Avslutningsvis vill jag tacka Göran Dave på institutionen för växt- och miljövetenskaper vid Göteborgs universitet. 5

6 TACKORD INLEDNING SYFTE FRÅGESTÄLLNINGAR METOD RESULTAT OMFATTNING KÄLLOR Marina föroreningar och marint avfall Källor till fast marint avfall Plastpartiklar (>0,5 mm i diameter) Mikroskopiska plastpartiklar (<0,5 mm i diameter) EFFEKTER Marina evertebraters intag av plastpartiklar Effekter av intag Bioackumulering av organiska miljögifter REGLERINGAR DISKUSSION SLUTSATSER REFERENSER...22 BILAGA: SOURCE-SPECIFIC INDICATORS

7 1 Inledning Mikroskopiska plastpartiklar uppmärksammades i svensk media under 2008 (Hylén, 2008; Spetsmark, 2008) efter resultaten från Norén (2007), som hade undersökt mängden plastpartiklar i havet längs den svenska västkusten. Norén visade att plastpartiklar i havet är mycket mindre och betydligt fler än vad som tidigare hade påvisats. Detta väckte frågor om dess ursprung och omfattning i världens hav och om eventuella effekter på marina organismer och ekosystem. Vidare väcktes frågan om sjöfartens eventuella roll som källa till mikroskopiska plastpartiklar i havet. På uppdrag av Sjöfartsverket undersöktes därför tillgänglig information om mikroskopiska plastpartiklar för att sammanställa befintlig kunskap om dess ursprung, omfattning och potentiella effekter. 1.1 Syfte Det primära syftet med denna studie var att översiktligt sammanställa befintlig information om mikroskopiska plastpartiklar i havet för att undersöka dess omfattning, ursprung, samt påträffade och potentiella effekter på marina organismer. Ett andra syfte var att undersöka sjöfartens eventuella roll som källa till mikroskopiska plastpartiklar i havet. 1.2 Frågeställningar Studien fokuseras på nedanstående frågeställningar: Har det påvisats vilka ursprungskällor som mikroskopiska plastpartiklar har, eller vilka källor som anses vara sannolika? Hur stor andel, samt vilka typer av mikroskopiska plastpartiklar kan härröra från sjöfarten? På vilka sätt intas mikroskopiska plastpartiklar av marina organismer, samt vilka effekter kan påvisas eller anses vara sannolika? Kan bioackumulering av organiska miljögifter ske via mikroskopiska plastpartiklar? 2 Metod Arbetet startade med litteraturinsamling och inläsning, varefter kontakt togs med Fredrik Norén på N-research. Inledningsvis söktes artiklar från referenslistor i Norén (2007). Artiklar söktes genom följande databaser: Web of Science (ISI Web of Knowledge) Science Direct ACS Publications. I samtliga tre databaser söktes även följande sökord. Termerna söktes utspritt under perioden december 2008 till och med februari Mellanslag motsvarar termen and i sökta databaser. 7

8 plastic particles microscopic plastic particles marine microscopic plastic particles microscopic plastic particles ocean marine plastic particles plastic particles ocean ingestion microscopic plastic particles ingestion marine microscopic plastic particles ingestion marine plastic particles accumulation microscopic plastic particles accumulation marine microscopic plastic particles accumulation marine plastic particles Vidare gjordes specifika sökningar inom tidskrifterna Science och Marine Pollution Bulletin, samt på hemsidan för Algalitastiftelsen ( Från varje erhållen artikel gicks dess referenser igenom. De som var relevanta söktes vidare i databaserna. 3 Resultat 3.1 Omfattning Redan 1972 upptäcktes stora mängder av polystyrenpellets i kustvattnet utanför New England. Påträffade polystyrenpellets hade en diameter från 0,1 mm till 2 mm och bestod av två olika typer; en genomskinlig och en vit ogenomskinlig (Carpenter et al., 1972) utfördes en studie för att bestämma typ och koncentration av plaster i havet. Prover togs i vattenmassan med en planktonnät-trål med 0,947 mm maskor. Resultatet visade på högst koncentration av polystyrenpellets i kustvattnet utanför Rhode Island samt Long Island. Rapporten understryker att polystyrenpellets endast kan ha sitt ursprung från plastillverkande industriers avloppsvatten. Vidare hittades även polyetenpellets med högsta koncentration (500 g/km 2 ) utanför New York, New Jersey och Delaware. Polyetenpellets konstaterades samma ursprung som polystyrenpellets. Förutom plastpellets påträffades även olika typer av plastpartiklar. Den största mängden erhållna plastpartiklar bedömdes ha sitt ursprung från plast för förpackning/omslag (Colton et al., 1974). Flertalet studier om plastpartiklar i havet utfördes under och 1980-talet. Day & Shaw (1987) analyserade trender från studier gjorda i norra Stilla havet mellan 1975 och Medelantalet små plastpartiklar, funna genom trålning med 333 mikrometers (µm) maskor, sträckte sig från 3,370 till 96,100 plastpartiklar/km 2. Medelvikten sträckte sig från 46 till 1,210 g/km 2. De minsta partiklarna var ca 0,5 mm i diameter. Studien fastställde en signifikant ökning av små plastpartiklar mellan 1975 och upptäckte Charles Moore, oceanograf vid Algalitastiftelsen för marin forskning i USA, att enorma mängder marint avfall, främst i form av plast, ansamlas i två stora områden i stilla havet. Norra stillahavsströmmen bildar två virvlar som drar in allt avfall till de två områdena, vilka gemensamt har kommit att kallas för The Great Pacific Garbage Patch. Området beskrivs av Marcus Eriksen vid Algalitastiftelsen som en plastsoppa precis under ytan och ca tio meter ned. Sammanlagt uppskattar Moore att området idag är av en yta dubbelt så stor som USA (Howden & Marks, 2008). År 2001 utförde Moore tillsammans tre medarbetare en studie i Norra stillahavsströmmen för att jämföra mängden, samt massan av, plastpartiklar med andelen djurplankton i området. Jämförelsen gjordes för att studera möjligheten att plastpartiklar äts av filtrerare, d.v.s. organismer som filtrerar vattnet för att få i sig plankton som föda. En s.k. Mantatrål med 333 µm maskor användes för provtagningar i 11 slumpmässigt utvalda områden. Den största erhållna mängden beräknades till 334,271 plastpartiklar/km 2 och hade en massa på 5,114 g/km 2. Planktontätheten var ca fem gånger så hög som antalet plastpartiklar, men plastpartiklarnas massa var ca sex gånger större än 8

9 planktonmassan. Insamlade plastpartiklar hade en storlek från 0,355 mm till 4,760 mm och majoriteten bestod av oidentifierade plastfragment, från 0,355 mm till 2,799 mm. Större plastpartiklar bestod främst av tunn plastfilm, liknande plastfolie, samt delar av rep, bestående av polypropenplast (Moore et al., 2001). Thompson et al. (2004) tog prover från kustvattnet kring Plymouth samt 17 andra stränder runtom Storbritannien. Ungefär en tredjedel av funna partiklar kunde identifieras som syntetiska polymerer. Plastpartiklarna konstaterades ha sitt ursprung från sönderdelning av större plastföremål. Studien jämförde sedan resultatet med bevarade planktonprover från 60- talet för att identifiera eventuella trender i antalet plastpartiklar över åren. Analysen uppvisade en signifikant ökning av antalet plastpartiklar; från 0,01 partiklar/m 3 under 60-talet till 0,03 partiklar/m 3 under och1990-talet. Moore et al. (2005) utvärderade data från provtagningar utförda mellan åren 1999 och Över 200 provtagningar genomfördes utmed en sträcka på ca 24 mil i Norra Stilla havet, från kustvattnet utanför Kalifornien till Norra stillahavsströmmen. Provtagningar togs från ytan ända ner till 30 meters djup. Provtagningsinstrumenten för de olika djupen hade alla 333 µm maskor. Medelvärdet för antalet plastpartiklar under åren beräknades till 191,5 plastpartklar/km 2. Ytvattnet hade överlag ca hundra gånger fler partiklar än undersökta djup. Det högsta värdet erhölls för ytvattnet år 2000 och var 7,25 plastpartiklar/m 2. Moore et al. påpekade emellertid att fördelningen av antalet plastpartiklar i djupled påverkas av en mängd olika faktorer, varför det inte kan konstateras att ytvattnet har en högre täthet av plastpartiklar. En möjlig faktor som kan påverka fördelningen i djupled är att mikroorganismer fäster sig på plastpartiklar, vilket tynger ned dem till djupare vatten. Moore et al. menade att när partiklarna har nått det djup dit solljuset inte tränger ned kan mikroorganismerna dö och lossna från partiklarna, vilket skulle få dem att stiga upp mot ytvattnet igen. På detta sätt skulle partiklar kunna flyta upp och ner i vattnet i århundraden, vilket Moore et al. benämnde jojoeffekten. Vidare betonades vikten av vidare studier för att kunna utvärdera plastpartiklars omfattning samt dess möjliga hot mot marina miljöer. Under 2007 utfördes en pilotstudie av Fredrik Norén, marinbiolog på konsultföretaget N- research i Lysekil, på uppdrag av KIMO Sweden (Kommunernas internationella miljöorganisation). Syftet med pilotstudien var att utreda mängden små mikroskopiska plastpartiklar i havet längs den svenska västkusten. 19 ytvattenprover samt tre bottensedimentprover togs från 16 områden; nio i Lysekil, fyra i Stenungsund, två vid Björkö samt ett vid Tjuvkils huvud. Ytvattenprover togs främst genom ett phytoplanktonnät med 80 µm maskor, men för att kunna jämföra resultatet med tidigare studier utfördes även provtagning enligt likartade metoder med ett zooplanktonnät med 450 µm maskor för tre områden i Lysekil. Sedimentprover togs med en s.k. Ekmanhuggare för att senare filtreras i laboratorium. Analyser av proverna genomfördes enligt uppställda kriterier för att definiera plastpartiklar. Ett av dessa kriterier var att partiklarna skulle vara färgade blåa, röda, svarta samt gula för att inte förväxla organiska transparenta partiklar med plastpartiklar. Om en transparent partikel såg ut som en plastpartikel skulle den vidareundersökas i fluorescensmikroskop. Eftersom transparenta plastpartiklar antogs vara den dominerande typen, beskrevs antalet funna mikroskopiska plastpartiklar i studien förmodligen vara en underskattning av det reella antalet. Resultatet av provtagningarna med 80 µm maskor visade på en mycket större mängd plastpartiklar än vad tidigare studier med 333 µm maskor har uppvisat. Upp till gånger högre koncentrationer av små plastfibrer erhölls med 80 µm maskor jämfört med 450 9

10 µm maskor. Antalet funna små mikroskopiska plastpartiklar/fibrer sträckte sig från 150 plastpartiklar/m 3 till 2400 plastpartiklar/m 3. I Lysekils södra hamn hittades 1900 blå plastfibrer/m 3 med en diameter på ca 100 µm. Denna stora mängd menar Norén kan ha sitt ursprung från slitage av rep från fritidsbåtar som frekvent trafikerar hamnen. Resultaten från ytvattenproven med 450 µm maskor uppvisade en varierande mängd från 0,01 till 0,14 plastpartiklar/m 3, vilket konstaterades stämma överens med resultaten från Moore et al. (2005), Thompson et al. (2004) samt Carpenter et al. (1972). För provtagningar i Stenungsund användes 80 µm maskor, men en betydligt större sorts plastpartiklar uppvisade en enorm mängd i både ytvatten- och sedimentproven. Hela per m 3 av dessa plastpartiklar hittades i vattnet vid hamnen till en plasttillverkande industri i Stenungsund. På de övriga tre undersökta områdena i Stenungsund fann Norén 1575, 850 respektive 750 plastkulor per m 3. Endast ett område i Lysekil uppvisade 40 plastkulor per m 3. I övriga undersökta områden påträffades inte denna sort över huvud taget. Norén benämnde denna sort som Milky-white spheres, och kan beskrivas som vita runda plastkulor med en diameter på ca 0,5 mm till 2 mm. Norén menar att denna mängd plastpartiklar förmodligen härstammar från vårdslös hantering av plastpellets från plastindustrin i Stenungsund, men att det inte gick att bekräfta förrän fördjupade studier utförts (Norén, 2007). Efter Noréns resultat har KIMO vänt sig till OSPAR (Oslo-Paris-konventionen) och en motsvarande undersökning längs alla kuster i Europa väntas komma att genomföras (Spetsmark, 2008). 3.2 Källor Marina föroreningar och marint avfall Plast i havet räknas som en marin förorening. Följande definition 1 av marina föroreningar är hämtad från Havsrättskonventionen (UNCLOS 2 ) och är den mest förekommande i konventionstexter och internationella rapporter. Den baseras på GESAMP:s 3 ursprungliga definition från 1969, med endast mindre tillägg. pollution of the marine environment means the introduction by man, directly or indirectly, of substances or energy into the marine environment, including estuaries, which results or is likely to result in such deleterious effects as harm to living resources and marine life, hazards to human health, hindrance to marine activities, including fishing and other legitimate uses of the sea, impairment of quality for use of sea water and reduction of amenities (UNCLOS (1982), Art. 1(4)). En mer detaljerad definition användes i en rapport från FN:s miljöprogram UNEP (United Nations Environment Programme) och återges nedan. 1 marine pollution eller pollution of the marine environment 2 Förenta Nationernas Havsrättskonvention, UNCLOS (United Nations Convention on the Law of the Sea). 3 GESAMP (Group of Experts on the Scientific Aspects of Marine Environmental Protection). 10

11 Marine pollution includes a range of threats including from land-based sources, oil spills, untreated sewage, heavy siltation, eutrophication (nutrient enrichment), invasive species, persistent organic pollutants (POP s), heavy metals from mine tailings and other sources, acidification, radioactive substances, marine litter, overfishing and destruction of coastal and marine habitats) (Nellemann & Corcoran, 2006, s.15). Fetmarkeringen visar att marint avfall är en marin förorening. I de studier som beskrevs i föregående avsnitt konstaterades bland annat att plastpartiklar i havet (förutom plastpellets) har sitt ursprung från större plastföremål som har sönderdelats, bit för bit. Eftersom det tar ungefär 450 år 4 för plast att brytas ned i havet ansamlas plastpartiklar i havet sedan tiden vi började tillverka plast på 1940-talet (International Maritime Organization, 2008; Hylén, 2008). I följande avsnitt listas först källor för fast marint avfall i sin helhet. Sedan undersöks specifika ursprung för plastpartiklar över respektive under 0,5 mm i diameter Källor till fast marint avfall Landbaserade källor Dagvattenutflöde vid extrem nederbörd Utflödet från dagvattenavledning sker oftast till närliggande vattendrag eller hav. Vid extrem nederbörd för vattnet med sig skräp från gator, som till slut hamnar i havet. Även överflöde i s.k. Combined Sewers för med sig avfall till havet. Combined Sewers är kloaker för både avloppsvatten och dagvatten. Vid normala väderförhållanden renas vattnet i reningsverk, men vid extrem nederbörd överbelastas reningsverken, varefter både avloppsvatten och dagvatten släpps ut orenat till närliggande vattendrag eller hav. Utsläppen för med sig avfall såsom sanitetsprodukter samt skräp från gator. Nedskräpning Nedskräpning vid kuster, och specifikt vid stränder, leder snabbt till marint avfall med vinden, eller så slängs det direkt i vattnet. Nedskräpningen består exempelvis av matförpackningar, flaskor, burkar, plastringar för ölburkar och strandleksaker. Även nedskräpning inlands kan färdas till havet via vattendrag. Avrinning från deponier Marint avfall genom avrinning från deponier gäller främst deponier längs kusten, men även deponier nära vattendrag är av betydande vikt, eftersom vattendrag så småningom för med sig avfallet till havet. Industri Industriprodukter hamnar i havet om det hanteras oaktsamt eller om det har förlorats vid lastning/avlastning vid hamnar. Ett välkänt exempel på detta är de plastpellets som har hittats i stora mängder utanför industrier och kustvatten i de studier som beskrevs i föregående avsnitt. 4 Siffran gäller för nedbrytning av en plastflaska i havet (International Maritime Organization, 2008). 11

12 Dumpning Olaglig dumpning av hushållsavfall samt industriavfall är en ytterligare landbaserad källa för marint avfall (Allsopp et al., 2006) Havsbaserade källor Fiske Kommersiellt fiske bidrar till marint avfall främst genom förlorad fiskeutrustning eller att utrustningen dumpas. Främst genereras avfall såsom fiskenät, linor, rep, remband, burar, trålar, garn, flöten samt hushållsavfall. Fritidsbåtar Avfall, såsom plastpåsar, matförpackningar och annat hushållsavfall samt fiskeutrustning, hamnar både medvetet och omedvetet överbord från fritidsbåtar. Fartyg Från handels-, militär- samt forskningsfartyg hamnar avfall både medvetet och omedvetet överbord. Stora fartyg med en stor besättning kan ha med sig proviant för flera månader, vilket genererar en stor mängd avfall som måste göras av på något sätt. Olje- och gasplattformar Olje- och gasplattformar genererar avfall som både medvetet och omedvetet hamnar i havet. Exempel på sådant avfall är skyddshjälmar, handskar, 208 liters oljefat, mätningsutrustning samt hushållsavfall. Även undervattensutvinning och utforskning genererar marint avfall (Allsopp et al., 2006) Andel avfall från land och hav Enligt GESAMP (Group of Experts on the Scientific Aspects of Marine Environmental Protection) 1991 står landbaserade källor för ca 80 % av det marina skräpet medan havsbaserade källor står för ca 20 % (Allsopp et al., 2006). OSPAR Commission (2007) visar på en annorlunda fördelning. Inventeringar av marint avfall på referensstränder 5 s.k. i OSPAR-regionen 6 utfördes Plastbitar under 50 cm var mest förekommande, följt av bitar av rep, linor och nät under 50 cm. Inventeringen av föremål över 50 cm visade att träföremål 7 var mest förekommande, följt av större bitar av rep, linor och nät. Fem olika källor till marint avfall kunde identifieras med hjälp av indikatorer (se bilaga). Det konstaterades i studien att den största källan till marint avfall var fiskeindustrins efterlämningar av olika sorters rep, garnrester samt plastbehållare. Det konstaterades även att det under perioden skett en signifikant ökning av antalet indikatorföremål för fiske och fiskodlingar i OSPAR-området. Franska stränder klassades inte som referensstränder och inventerades endast år Resultatet sammanställdes i en tabell, i vilken fördelningen av olika källor tydligt kan urskiljas jämfört med studiens övriga tabeller. Tabellen återges därför här i tabell 1, som visar 5 Typiska stränder för området. 6 Det geografiska område som omfattas av OSPAR-konventionen, d.v.s. Nordostatlanten. OSPAR är en regional konvention för skydd av miljön i Nordostatlanten, inklusive Nordsjön, Skagerrak och delar av Kattegatt (Naturvårdsverket, 2009). 7 Endast specificerat som andra träföremål än krabb-/hummertinor, spjällådor och lastpallar (OSPAR Commission, 2007). 12

13 medelvärdet av indikatorföremål från tio inventeringar (100 meter sträcka) på fyra stränder i Frankrike, samt medelvärden från undersökta referensstränder i OSPAR-regionen. Tabell 1. Medelantal indikatorföremål per källa funna på franska stränder 2006 (OSPAR Commission, 2007). Källor Medelantal indikatorer på franska stränder 2006 Medelantal indikatorer på referensstränder 2006 Fiske, inklusive fiskodlingar Köksavfall från sjöfart, fiske samt 8 7 offshoreverksamhet (ej driftrelaterat) Sanitärt avfall från avloppsvatten Sjöfart inklusive offshoreverksamhet (driftrelaterat avfall) Turism/rekreation Det konstaterades att medelantalet funna indikatorföremål på franska stränder jämfört med medelvärden för studiens referensstränder var signifikant fler för två källor; fiske och sjöfart (OSPAR Commission, 2007). Till detta resultat måste tilläggas att det i en studie under FN:s miljöprogram, United Nations Environment Programme (UNEP), konstaterades att de huvudsakliga källorna till marint avfall kan variera för olika regioner och länder (United Nations Environment Programme, 2005) Plastpartiklar (>0,5 mm i diameter) Figur 1 visar ett exempel på hur plastpartiklar i storleksordningen 0,5-5 mm kan se ut. Partiklarna erhölls från provtagningar med djurplanktontrål i Norra stillahavsströmmen, utförda av forskare från Algalitastiftelsen för marin forskning I detta avsnitt presenteras resultatet från en studie, som bekräftar teorin att denna storleksordning av plastpartiklar kommer från fragmentering av större marint plastavfall. Figur 1. Trålprov från Norra stillahavsströmmen, Stillahavet, (Moore, 2008). Eriksson och Burton (2003), kunde påvisa två kategorier av plastpartiklar funna i avföring från sälar på Macquarie Island (mellan Australien och Antarktis): 1. Partiklar som fragmenterats längs kristallinjer, vilket tyder på sönderdelning genom UV-strålning. 13

14 2. Partiklar med oregelbundna former och rundade kanter, vilket tyder på abrasion 8 (vågerosion). Samtliga plastpartiklar kunde karaktäriseras av fem polymergrupper 9 : polyeten, 93 % polypropen, 4 % poly (1-kloro-1-buten) polykloropren, 2 %, fenolformaldehydharts (resinplast), 0,5 % cellulosa (repfiber), 0,5 % Mikroskopiska plastpartiklar (<0,5 mm i diameter) Fredrik Norén, marinbiolog på konsultföretaget N-research i Lysekil, hade uppfattningen att endast plastpartiklar över 0,5 mm i havet har bildats genom fragmentering. De mikroskopiska plastpartiklar som Norén fann i sin studie bestod främst av små plastfibrer av olika färger. Detta, menar Norén, tyder på att de inte har bildats genom fragmentering eftersom inga kända fysikaliska processer kan sönderdela större plastföremål till fibrer <0.5 mm i diameter. Norén menar att endast hypotetiska bedömningar kan göras av fibrernas ursprung efter dess utseende, egenskaper och miljön de observerades i. Figur 2, 3 och 4 visar exempel på mikroskopiska plastfibrer som Norén fann i vattnet längs Sveriges västkust. I Noréns studie redovisas att 1900 blå plastfibrer/m 3 med en diameter på ca 0,1 mm insamlades vid en hamn i Lysekil. Det bedöms att dessa kan ha bildats genom slitage av rep från de fritidsbåtar som frekvent trafikerar hamnen. Norén uppgav även att just användandet av tampar är en möjlig källa till dessa fibrer. Plasttampar består av tusentals plastfibrer, som nöts vid användning berättade Norén. Potentiella källor från sjöfarten är även båtbottenfärger, som innehåller plastfibrer, tvättning av båtar/fartyg samt olika sorters förbrukningsvaror ombord. Norén tror själv att majoriteten av mikroskopiska plastfibrer har sitt ursprung från textilier av olika slag som används på land. När textilierna t.ex. tvättas lossnar fibrer som via avloppsvattnet leds till havet (Fredrik Norén, muntligt). Av de partiklar som hittades av Norén (2007) var majoriteten under 0,5 mm i diameter. Denna storlek av partiklar har inte studerats i samma grad som plastpartiklar över 0,5 mm, men har varit de till antalet vanligast förekommande i sedimentprover som redovisas i ytterligare två studier. 8 Abrasion (vågerosion) = vågornas erosiva verkan på kuster, stränder, klippor, samt partiklar i havet (Nationalencyklopedin, 2008). 9 Polymer = ämne som består av kedjeformiga molekyler. Används bl.a. i plaster, fibrer, lim och färg (Nationalencyklopedin, 2008). 14

15 Figur 2. Blå plastfiber, diameter ~ 20µm, Norén (2007). Figur 3. Röd plastfiber, diameter ~ 70µm, Norén (2007). Figur 4. Blå plastfiber, diameter ~ 0,1 mm, Norén (2007). För att bedöma den ekologiska betydelsen av Graham och Thompson (2008) studie av sjögurkors 10 intag av plastpartiklar (se avsnitt 3.2.1) togs sedimentprover från samma område som sjögurkorna kom från. Ett stort antal plastfragment påträffades i prover från tre olika platser längs USA:s östkust, nämligen 105, 116 respektive 214 fragment per liter sediment. Plastfragmenten var främst formade som trådar eller cylindriska fragment med en diameter mindre än 0,25 mm. Plastfragment mellan 0,25 mm till 4,0 mm påträffades på samtliga platser. Antalet plastfragment var högst från sedimentprover vid ett populärt fiske- och båtlivsområde i Fort Pierce, Florida. Sedimentproven med lägst antal plastfragment per volym kom från ett provtagningsområde i landsbygdsmiljö. Redan 2004 fann Thompson et al. mestadels fibrösa plastpartiklar med ca 20 mikrometer i diameter från insamlade sedimentprov. Det konstaterades att ungefär en tredjedel av partiklarna var syntetiska polymerer. Följande nio polymerer kunde identifieras: Akryl, Alkyd (alkydharts), poly (etylen: propylen), polyamid (nylon), polyester, polyeten, polymetylakrylat, polypropen och polyvinylalkohol. Dessa plastsorter har breda användningsområden, t.ex. i kläder, förpackningar och rep. Thompson et al. menade att det antyder att partiklar härrör från fragmentering av större föremål. Ytterligare ett möjligt ursprung till marina mikroskopiska plastpartiklars ursprung lyftes fram i artikeln; nedbrytning av många s.k. biologiskt nedbrytbara plaster lämnar efter sig många, icke-nedbrytbara plastfragment. Även vissa rengöringsmedel innehåller slipmedel i form av plastfragment (Thompson et al., 2004). 10 Sjögurka (Holothuroidea) klass under stammen tagghudingar (Echinodermata) (Nationalencyklopedin, 2008) 15

16 3.3 Effekter Följande avsnitt presenterar två potentiella effekter på marina organismer av mikroskopiska plastpartiklar; effekter vid födointag och bioackumulering av organiska miljögifter. Först beskrivs marina organismers intag av mikroskopiska partiklar Marina evertebraters intag av plastpartiklar Att plastpartiklar kan tas in som föda av filtrerare 11 är sedan tidigare känt. Den optimala storleken för intag av plastpartiklar i filtrerare anses av Moore (2008) vara mindre än 1 mm i diameter, även om större partiklar har hittats hos vissa individer. Filtrerares intag av föda sker genom att alla partiklar av lämplig storlek fångas in genom slemhinnor eller filtreringsorgan (Moore, 2008). Många filtrerare kan avskilja partiklar beroende på storlek (bland annat musslor och sjöpungar), men eftersom mikroskopiska plastpartiklar har varierande storlek och form går det inte at säga att de kan avskiljas av filtrerare (Fredrik Norén, muntligt). Thompson et al. (2004) studerade marina organismers intag av mikroskopiska plastpartiklar och exponerade märlkräftor (Amphipoda), sandmask (Arenicola marina) och rankfotingar (Cirripedia) för små mängder av mikroskopiska plastpartiklar i akvarier. Dessa arter representerar detrivorer 12, depositionsätare 13 respektive suspensionsätare 14. Samtliga tre arter hade intagit plastpartiklar inom ett par dagar. Thompson et al. kunde konstatera att plastpartiklar äts av filtrerande evertebrater, men att konsekvenserna på den marina miljön var okänd. Graham och Thompson (2008) studerade intag av plastpartiklar hos sjögurkor (Holothuroidea). Fyra arter exponerades i laboratorium för PVC- och nylonfragment samt resinplastpellets i sediment. Två arter var depositionsätare och två arter var främst suspensionsätare, men kunde även livnära sig på sediment. PVC-fragmentens längd varierade från 0,25 mm till 15 mm. De flesta fragmenten var mindre än 5 mm. Nylonfragmenten varierade i storlek från 0,25 mm till 1,5 mm och härrörde från en fiskelina på 0,27 mm i diameter. Resinplastpelletsen var 4,0 mm i diameter. Var och en av de tre olika fragmenttyperna blandades i steril kiseldioxidsand och placerades på botten i tre olika glastankar med konstgjort havsvatten. Varje individ utsattes för fem tester i var och en av de tre tankarna. Resultatet av studien visade att alla fyra arter intog betydligt fler plastpartiklar än förväntat. Sjögurkorna intog mellan två till 20 gånger fler PVC-fragment per individ än förväntat, respektive mellan två till 138 gånger fler nylonfragment. Dessutom hade två arter (depositionsätare respektive suspensionsätare) intagit resinplastpellets, men i betydligt lägre antal, vilket konstaterades bero på partiklarnas storlek i förhållande till arternas storlek. Till skillnad från Thompson et al. (2004) visade Graham och Thompson att sjögurkor selektivt äter plastpartiklar hellre än sedimentkorn. 11 Filtrerare livnär sig av organiskt material genom filtrering av vatten (Vattenkikaren, 2008). 12 Detrivor detritusätare/nedbrytare, livnär sig på dött, finfördelat organiskt material (Nationalencyklopedin, 2008). 13 Depositionsätare livnär sig på organiskt material i sediment (Vattenkikaren, 2008). 14 Suspensionsätare se filtrerare. 16

17 3.3.2 Effekter av intag Richard Thompson från University of Plymouth spekulerade i National Geographic News från 2004 att mindre plastfragment kan leda till blockering av matspjälkningsorganen i marina evertebrater, precis som plastpåsar har påverkat större marina djur (Owen, 2004). Även Norén lyfte fram denna effekt och poängterade att även mindre organismer av misstag kan inta partiklarna som föda precis som större djurs magsäckar fylls av plastföremål och upplever mättnad, men inte kan tillgodogöra sig energi eller ta in ytterligare föda. Filtrerande organismer har emellertid en förmåga att ta hand om så små partiklar som hittades i Noréns studie, menar han (Fredrik Norén, muntligt). Browne et al. (2008) använde sig av blåmusslor (Mytilus edulis) för att undersöka upptag, nedbrytning och biologiska konsekvenser vid intag av mikroskopiska polystyrenpartiklar (styrenplast). Försöken pågick i sammanlagt 48 dagar. Musslorna samlades in från Port Quinn Cornwall i Storbritannien, en plats fri från punktkällor till kemiska föroreningar. Ett första experiment utfördes för att avgöra om musslor kan ta upp mikroskopiska polystyrenpartiklar i deras mantelhålor 15. Blåmusslor studerades i tre separata tolvtimmars försök: 1. En grupp utsattes för polystyrenpartiklar med storleken 2 µm (i diameter) i havsvatten. 2. En grupp utsattes för 4-16 µm polystyrenpartiklar i havsvatten. 3. En kontrollgrupp utsattes endast för havsvatten. Resultatet visade att inom 12 h hade mikroskopiska polystyrenpartiklar ansamlats i deras mantelhålor och matspjälkningsorgan. Ett andra experiment utfördes för att fastställa om intagna mikroskopiska plastpartiklar kan överföras från mantelhålan till cirkulationssystemet. Musslorna utsattes för havsvatten och polystyrenpartiklar av storleken 3,0 µm respektive 9,6 µm. Inom 3 dagar hade partiklarna transporterats från tarmkanalen till cirkulationssystemet och partiklar av båda storlekarna kunde spåras i musslornas hemolymfa 16. Mängden partiklar var som störst efter 12 dagar och minskade därefter, men efter 48 dagar fanns det fortfarande partiklar av båda storlekarna i musslornas hemolymfa. Det kan även tilläggas att det från dag tre och framåt påträffades partiklar i musslornas avföring. Figur 5 visar de mikroskopiska polystyrenpartiklarna i blåmusslors vävnad (a), mantelhåla (b), hemolymfa (c och d) samt hemocyt 17 (e). 15 Mantelhåla = hålighet i blötdjur där gälarna sitter och ändtarm, njurar och könsorgan mynnar (Nationalencyklopedin, 2008). 16 Hemolymfa = kroppsvätska hos ryggradslösa djur med öppen cirkulation, t.ex. leddjur och de flesta blötdjur. Hos dessa kan blod inte skiljas från vävnadsvätska utanför cellerna (Nationalencyklopedin, 2008). 17 Hemocyter = vita eller röda blodkroppar (fagocyterande celler) hos ryggradslösa djur (Nationalencyklopedin, 2008). 17

18 Figur 5. Upptag av mikroskopiska polystyrenpartiklar i blåmussla. a) 2 µm partiklar i vävnad, b) 4-16 µm partiklar i mantelhåla, c) 3 µm partikel i hemolymfa, d) 9,6 µm partikel i hemolymfa, e) partikel i hemocyt (Browne et al., 2008). Partiklar av storleken 3,0 µm var mer rikligt förekommande än 9,6 µm; hela 60 % fler i cirkulationssystemet. Studiens resultat indikerar att risken för ackumulering i vävnaderna hos en organism ökar ju mindre plastpartiklarna är. Flera studier utfördes att bedöma eventuella biologiska effekter. Bland annat studerades förändringar i födobeteende. Det konstaterades att blåmusslornas intag, upptag och förflyttning av mikroskopiska polystyrenpartiklar inte orsakar någon betydande minskning i filtreringsaktivitet. Den kortvariga exponering som användes resulterade inte i någon betydande biologisk effekt, men det konstaterades att det från resultatet inte går att dra någon slutsats om långsiktiga effekter i naturliga miljöer. Gällande ekologiska effekter av intag kunde dessutom Eriksson och Burton (2003) visa att en överföring av mikroskopiska plastpartiklar sker uppåt i näringskedjan. Sälarna på Macquarie Island hade fått i sig plastpartiklar genom att äta en fisk som i sin tur hade intagit plastpartiklarna. Vidare fann Moore et al. (2005b) mer plastpartiklar än mängden zooplankton mätt i vikt i flertalet undersökta områden, vilket talar för att eventuella effekter kan få omfattande proportioner i områdenas ekosystem Bioackumulering av organiska miljögifter Organiska miljögifter såsom PCB (polyklorerade bifenyler) är s.k. hormonstörande ämnen, som bland annat stör organismers reproduktion, tillväxt samt immunsystem. Dessa ämnen har bland annat funnits orsaka maskulinisering av honfisk och utveckling av ägg i hanfisk (Owen, 2004). Organiska miljögifter hör till gruppen långlivade organiska föroreningar (POP). POP karaktäriseras som persistenta (stabila och svårnedbrytbara), bioackumulerbara, toxiska, samt kan transporteras långa avstånd. POP kan även biomagnifieras, d.v.s. anrikas uppåt i näringskedjorna (Vattenportalen, 2008a). 18

19 Mato et al. (2001) visade att organiska miljögifter fäster på plastpellets på grund av liten differens i elektronegativen vid ytan hos plasten (ytan är opolär 18 och adsorberar hydrofoba 19 föreningar såsom PCB och DDE). Samtliga undersökta plastpellets i havet innehöll betydande mängder av PCB, DDE, och Nonylfenol. PCB och DDE ackumulerades upp till gånger högre koncentrationer i pellets än omgivande havsvatten. Två källor till förorening av plastpartiklar kunde identifieras; 1) adsorption av hydrofoba föroreningar från havsvatten och 2) tillsatsämnen i plast (samt dess nedbrytningsprodukter). I studien spekulerades det att ett direkt intag av plastpellets kan vara en viktig vektor för ackumulering av nonylfenol i större marina djur. Nonylfenol sitter dock starkt bundet till plasten, vilket kan tyda på att det inte kan överföras till biologisk vävnad vid förtäring. Det påpekades att även en viss överföring av nonylfenol till biologiska vävnader kan få allvarliga konsekvenser för marina organismer. Vidare noterades att studien ger indikationer på att plastpellets fungerar som en s.k. föroreningsackumulator, som kan överföra hydrofoba föroreningar till marina organismer. Rios et al. (2007) samlade in resinplastpellets och plastfragment för att analysera om partiklarna var förorenade med POP. Prover togs från Norra stillahavsströmmen samt utvalda platser utanför Kalifornien, Hawaii och Mexiko. Den totala koncentrationen av PCB varierade från 27 till 980 ng/g (nanogram PCB per gram plast). DDT varierade från 22 till ng/g och PAH (polyaromatiskt kolväte) från 39 till 1200 ng/g. Resultaten från Rios et al. bekräftar att POP ansamlas i både plastpellets och plastfragment i havet. Graham och Thompson (2008) analyserade de plastpartiklar som erhölls från sedimentprovtagningarna och fann att de var förorenade med PCB (Aroclor 1254). Det visar att PCB-förorenade plastfragment kan förekomma i sediment kring sjögurkor och andra bottenlevande depositionsätande evertebrater. I studien nämns att, tillsammans med studier såsom Thompson et al. (2004) och Rios et al. (2007), visar resultatet att mikroskopiska plastfragment bör betraktas som en potentiell källa till förorening av sedimentlevande organismer. I Thompson et al.(2004) konstaterades att plastpartiklar har potential att adsorbera, frigöra samt transportera kemikalier, men att det återstår att visa om giftiga ämnen kan passera från plast till näringskedjan. Även Moore et al. (2005a) menar att bioackumulering av POP i fettvävnader hos organismer som äter förorenade plastpartiklar är en potentiell effekt, men att inga studier har utförts som visar att det faktiskt sker i marina miljöer. Här har emellertid en studie påträffats som kan påvisa överföring av PAH från plastpartiklar till marina organismer. Teuten et al. (2007) studerade i laboratorium hur plastpartiklar förorenade med fenantren, ett polyaromatiskt kolväte, påverkar sandmask (Arenicola marina), en sedimentlevande organism. I studien användes PVC-, polypropen- samt polyetenpulver med storleken 0,2-0,25 mm. Resultatet visade att fenantren överfördes från plasten till sandmasken. Överföringen skedde genom att fenantren absorberades i havsvattnet och blandades i sedimenten, som beboddes av sandmasken. Uppskattningen gjordes att tillförsel av så lite som 1 µg förorenad polyeten till sedimenten skulle medföra en signifikant ökning av fenantren i sandmask. I artikeln underströks att risken för plastpartiklar som transportmedium av föroreningar i en mängd olika organismer medför att fler studier är en nödvändighet. 18 Opolär En opolär molekyl är en molekyl där tyngdpunkten för positiv och negativ laddning sammanfaller (Borén, 1993) 19 Hydrofob = ämne som stöts bort av vatten. Ett hydrofobt ämne kan inte lösas i vatten (Nationalencyklopedin, 2008). 19

20 3.4 Regleringar Marint avfall innefattas i allt från Regional Seas Programme i FN:s miljöprogram UNEP (United Nations Environment Programme) till kommunal strandstädning (United Nations Environment Programme, 2008). I denna studie har emellertid inte någon reglering alls hittats som inkluderar mikroskopiska plastpartiklar i havet. Gällande sjöfarten så är MARPOLkonventionen under IMO (International Maritime Organization) den viktigaste internationella konventionen för förhindrande av marina föroreningar från fartyg. MARPOL Annex V består av regleringar för förhindrande av förorening av avfall från fartyg och inkluderar ett fullständigt förbud mot dumpning av plast i alla former i havet. Annex V antogs 1997 och trädde ikraft 2005 (International Maritime Organization, 2008). 4 Diskussion Denna studie har visat att mikroskopiska plastpartiklar är en miljöfråga som inte har studerats tillräckligt. Den forskning som utförts har visat på en omfattande och ökande spridning av plastpartiklar över hela världen samt möjligheter till bioackumulering hos marina organismer. Vikten av vidare studier är således stor. I flertalet studier antas marina plastpartiklar ha sitt ursprung från sönderdelning av större marint avfall (förutom plastpellets som kommer från plastindustrier). Denna studie har även visat att det råder delade meningar om partiklar mindre än 0,5 mm har bildats genom fragmentering av plastavfall som tillförs haven. Norén hävdar att så inte är fallet, medan Thompson et al. (2004) anser att det finns argument för det. Eriksson och Burton (2003) kunde emellertid uppvisa att partiklar av storleken 0,5-5 mm härrör från fragmentering genom UV-strålning och abrasion. Beslutsfattare bör därför satsa på förebyggande åtgärder, såsom minskad plastanvändning och striktare regelverk för avfallshantering. Åtgärder för att avlägsna det marina avfallet innan det sönderfallit till mikroskopiska partiklar reducerar dess direkta påverkan på det marina djurlivet samtidigt som bioackumulering av miljögifter kan reduceras. Försiktighetsprincipen bör tillämpas i denna relativt nya miljöfråga eftersom effekter av den idag omfattande mängden plastpartiklar i havet inte är kända och mängden avfall ökar. Funna mikroskopiska plastpartiklar i Graham och Thompson (2008), samt Thompson et al. (2004) kan likställas med de som erhölls i Norén (2007). Partiklarna i Thompson et al. samt Graham och Thompson hittades i sedimentprover, medan Noréns partiklar erhölls från trålprover (Sedimentproven i Noréns studie innehöll endast partiklar större än 0,5 mm). Gemensamt för de tre studierna är att de vanligaste plastpartiklarna var tunna fibrer/trådar i intervallet 0,02-0,25 mm. För dessa mikroskopiska plastpartiklar finns alltså tre studier med liknande resultat; två från sedimentprover och en från trålprover. Vidare studier om dessa små mikroskopiska partiklar i havet bör utföras i både pelagialen 20 och i sedimenten, eftersom Norén (2007) verkar vara den enda studien där merparten funna partiklar i pelagialen har varit mindre än 0,5 mm. Gällande sjöfartens andel av mängden mikroskopiska partiklar i havet, visar både Norén och Graham och Thompson att andelen mikroskopiska plastfibrer är större på ställen som är högt trafikerade av fritidsbåtar (i Graham och Thompson både fiske och småbåtar). Detta indikerar sjöfartens andel, men är inte tillräckligt för en direkt slutsats. Vidare studier bör utföras för att testa hypotesen att plastfibrer härrör från repanvändning. Gällande effekter på marina organismer och marina ekosystem har tre viktiga studier hittats. Graham och Thompson kunde påvisa att partiklarna äts av sjögurkor i en mycket större 20 Den fria vattenmassan i en sjö eller ett hav (Vattenportalen, 2008b) 20

21 omfattning än förväntat. Dessutom innehåll de funna partiklarna PCB. Teuten et al. (2007) visade att organiska miljögifter kan överföras från plastpartiklar till sandmask. Browne et al. (2008) visade att mikroskopiska plastpartiklar dessutom kan ackumuleras i mantelhålor och matspjälkningsorgan i blåmusslor, samt transporteras till cirkulationssystemet. Partiklar hittades i cirkulationssystemet till och med studiens 48:e dag, men samtidigt hittades partiklar i musslornas avföring. Av artikeln framkom emellertid inte hur stor andel partiklar (i antal) som ackumulerades i musslorna respektive utsöndrades till avföring, likaså inte tidsförloppet från intag till avföring, Vidare studier bör därför undersöka huruvida mikroskopiska plastpartiklar ackumuleras i marina organismer eller tas om hand av organismer och utsöndras exempelvis till avföring. Dessutom har visats att risken för ackumulering i vävnaderna hos en organism ökar ju mindre plastpartiklarna är, vilket innebär att mikroskopiska plastpartiklar (<0,5 mm) får en större betydelse för att utvärdera miljöeffekter av marint avfall. Fortsatta studier om plastpartiklar i haven bör därför inriktas på effekter av denna storlek. Av samma anledning bör även risken för ännu mindre partiklar, s.k. nanopartiklar, studeras. 5 Slutsatser Det råder delade meningar om partiklar mindre än 0,5 mm har bildats genom fragmentering av plastavfall som tillförs haven. Indikationer har getts på att andelen mikroskopiska plastfibrer är större på ställen som är högt trafikerade av fritidsbåtar. Mikroskopiska plastpartiklar i marina miljöer tas upp av marina organismer, men negativa effekter har inte påvisats. Risken för ackumulering i vävnaderna hos en organism ökar ju mindre plastpartiklarna är. Beslutsfattare bör satsa på förebyggande åtgärder, såsom minskad plastanvändning och striktare regelverk för avfallshantering. Vikten av vidare studier är stor. 21

22 6 Referenser Allsopp, M., Walters, A., Santillo, D., & Johnston, P. (2006) Plastic Debris in the World s Oceans. Greenpeace. Borén, H. (1993) Den nya kemiboken : för det naturvetenskapliga programmet, kurs A:1. Liber utbildning, Cop., Stockholm. ISBN Browne, M. A., Dissanayake, A., Galloway, T., Lowe, D. M., Thompson R. C. (2008) Ingested Microscopic Plastic Translocates to the Circulatory System of the Mussel, Mytilus edulis (L.). Environmental Science and Technology 42: Carpenter, E. J., Miklas, H. P., Peck, B. B., Anderson, S. J., & Harvey, G. R. (1972.) Polystyrene spherules in coastal waters. Science 178: Colton, J. B., Knapp, F. D. & Burns, B. R. (1974) Plastic Particles in Surface Waters of the Northwestern Atlantic. Science 185: Day, R. H., & Shaw, D. G. (1987) Patterns in the abundance of pelagic plastic and tar in the North Pacific Ocean, Marine Pollution Bulletin 18: Eriksson, C., Burton, H. (2003) Origins and biological accumulation of small plastic particles in fur seals from Macquarie Island. Ambio 32: Gold, E. (1999) Learning from disaster: Lessons in regulatory enforcement in the maritime sector. Review of European Community and International Environmental Law, 8 (1), pp Graham E. R., Thompson J. T. (2008) Deposit- and suspension-feeding sea cucumbers (Echinodermata) ingest plastic fragments. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology 368: Howden, D., & Marks, K. (2008) Vast and growing fast, a garbage tip that stretches from Hawaii to Japan. The Independent, Hylén, P. (2008) Plast i havsvatten oroar forskare. Vetenskapsradion, P1, Sveriges Radio, International Maritime Organization (2008) Prevention of Pollution by Garbage from Ships. Mato, Y., Isobe, T., Takada, H., Kanehiro, H., Ohtake, C., & Kaminuma, T. (2001) Plastic Resin Pellets as a Transport Medium for Toxic Chemicals in the Marine Environment. Environmental Science & Technology 35: Moore, C. J. (2008) Synthetic polymers in the marine environment: A rapidly increasing, long-term threat. Environmental Research 108: