UR ANHÖRIGAS PERSPEKTIV

Transkript

1 Hälsa och samhälle ÅTERUPPLIVNINGSFÖRSÖK UR ANHÖRIGAS PERSPEKTIV ANHÖRIGAS UPPLEVELSER OCH ERFARENHETER AV NÄRVARANDE VID ÅTERUPPLIVNINGSFÖRSÖK LINUS ANKARBERG ERIC DONALDSON Examensarbete i omvårdnad Nivå poäng Sjuksköterskeprogrammet Januari 2012 Malmö högskola Hälsa och samhälle Malmö

2 ÅTERUPPLIVNINGSFÖRSÖK UR ANHÖRIGAS PERSPEKTIV ANHÖRIGAS UPPLEVELSER OCH ERFARENHETER AV NÄRVARANDE VID ÅTERUPPLIVNINGSFÖRSÖK LINUS ANKARBERG ERIC DONALDSON Ankarberg, L & Donaldson, E. Återupplivningsförsök ur anhörigas perspektiv. Anhörigas upplevelser och erfarenheter av närvarande vid återupplivningsförsök. Examensarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, utbildningsområde omvårdnad, Anhörignärvaro vid återupplivningsförsök har varit en debatt som pågått sedan 1980-talet. Länge har det funnits en allmän föreställning bland sjukvårdspersonal att kritiskt sjuka patienter inte får störas av besökare. Denna studie undersöker anhörigas upplevelser och erfarenheter när en närstående genomgår ett återupplivningsförsök. Nio vetenskapliga artiklar har kvalitetsbedömts och granskats för att se vilka likheter och skillnader som finns inom befintlig forskning. Tre teman har hittats; att närvara eller ej, att bearbeta känslor efter återupplivningsförsök samt att vara ett stöd för patienten. Det är av vikt att sjuksköterskan ska kunna bemöta anhöriga i ett akut skede och att få dem känna sig delaktiga och omhändertagna då de också är påverkade av situationen. Nyckelord: anhöriga, erfarenheter, hjärt- och lungräddning, närvaro, upplevelser, återupplivning 2

3 RESUSCITATION ATTEMPTS FROM FAMILY MEMBERS POINT OF VIEW FAMILY MEMBERS EXPERIENCES OF ATTENDING RESUSCITATION ATTEMPTS LINUS ANKARBERG ERIC DONALDSON Ankarberg, L & Donaldson, E. Resuscitation attempts from family members point of view. Family members experiences of attending resuscitation attempts. Degree Project, 15 Credit Points. Nursing Program, Malmö University: Health and Society, Department of Nursing, Family members presence at resuscitation attempts has been debated since the 1980:s. Long has there been a common idea among healthcare professionals that critically ill patients must not be disturbed by visitors. This paper examines family members experiences when a relative undergoes resuscitation. Nine scientific articles were quality assessed and reviewed to find similarities and differences within the current field of research. Three themes were discovered; to be present or not, to process feelings after an attempt of resuscitation and to be a support for the patients. It s important for the nurse to handle family members in an acute phase and make them feel involved and cared of as they are also affected by the situation. Keywords: cardiopulmonary resuscitation, experiences, family members, presence, resuscitation 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 5 BAKGRUND... 5 Riktlinjer... 6 Anhöriga... 7 Definitioner... 7 SYFTE... 8 METOD... 8 Genomförande... 8 Artikelgranskning Tolkning av data RESULTAT Att närvara eller inte Att bearbeta känslor efter återupplivningsförsök Att vara ett stöd för patienten DISKUSSION Metoddiskussion Resultatdiskussion SLUTSATS REFERENSLISTA BILAGOR Bilaga Bilaga Bilaga

5 INLEDNING Årligen inträffar cirka 7000 hjärtstopp i Sverige (Herlitz, 2010). I många fall kan anhöriga, vare sig det är en familjemedlem, kollega eller nära vän, på något sätt vara delaktiga i det initiala skedet (exempelvis påbörja hjärt- och lungräddning, ringa ambulans, finnas på sjuksalen när det inträffade, etc.). I en sådan kritisk situation som hjärtstopp är närstående till akut sjuka i stort behov av information, de behöver få veta exakt vad som sker samt vara tillsammans med patienten (Sand, 2009). Länge har det funnits en allmän föreställning bland sjukvårdspersonal att kritiskt sjuka patienter inte får störas av besökare och därför har anhörigas deltagande vid återupplivningsförsök varit ett debatterat ämne i över två decennier. Startskottet för debatten skedde Då inträffade en incident på Foote Hospital i USA där anhöriga till en patient som kom in via ambulans vägrade lämna patienten och krävde att få stanna under behandlingen (Demir, 2008). På ena sidan av debatten står anhöriga, som ofta anser sig ha rätt att få närvara, och på andra sidan finns hälso- och sjukvårdspersonal som många gånger är av annan uppfattning. För en sjuksköterska behöver en situation där anhöriga vill medfölja patienten i behov av hjärt-lungräddning inte vara sällsynt. Det gäller då att agera utifrån vad patienten behöver. Patientens fysiska och psykiska hälsa ska vårdas, men sjuksköterskan ska dock inte glömma de anhöriga som också blir drabbade. Familjens närvarande kan vara det enda som känns tryggt för patienten i en akut och främmande situation samtidigt som det viktigaste för närstående är att bli förvissade om att den sjuke får den bästa vården och behandlingen tänkbar (Sand, 2009). Om patienten blir sämre eller om livet inte går att rädda kan den närståendes önskan vara att den sjuke ska få dö med sina närmaste omkring sig. Oavsett utgången för patienten blir minnena hos de närstående något de bär med sig resten av livet (a.a.). BAKGRUND Med data från det svenska registret för hjärtstopp (Herlitz, 2010) beräknas det årligen inträffa cirka 4000 hjärtstopp utanför sjukhus och cirka 3000 på sjukhus där behandling påbörjats, i Sverige. Cirka 1000 patienter räddas efter hjärtstopp på sjukhus och totalt räddas cirka 1400 personer till livet årligen efter hjärtstopp. Nolan et al (2010) skriver i ERC: s 1 riktlinjer att ischemisk hjärtsjukdom är den främsta dödsorsaken i världen och att kardiovaskulära sjukdomar står för 40 procent av dödsfallen vid ålder under 75. Av alla kardiovaskulära dödsfall står plötsligt hjärtstillestånd för 60 procent av fallen. Herlitz (2010) uppger att medianåldern för hjärtstopp är 73 år samt att majoriteten är män (62 procent). Vidare anges att det är en relativt sjuk patientgrupp där en tredjedel haft tidigare känd hjärtinfarkt, en tredjedel tidigare känd hjärtsvikt och en fjärdedel tidigare känd diabetes. Troliga anledningar till hjärtstopp kan vara hjärtsjukdom, lungsjukdom, kvävning, drunkning, överdosering av läkemedel samt olycksfall. 1 European Resuscitation Council, som är den europeiska motsvarigheten till HLR-rådet och ger var femte år ut reviderade behandlingsriktlinjer för hjärtstopp samt utbildningsprogram för HLR 5

6 Boucher (2010) menar att det finns evidens för att anhörigas närvarande vid återupplivningsförsök kan vara givande för alla involverade. Agard (2008) redovisar en studie från Storbritannien som visade en lägre incidens med posttraumatisk stress hos de anhöriga som bevittnat återupplivningsförsök. Att få närvara vid sängen sågs som mer givande än att stå utanför rummet, föreställandes vad som skedde. Boucher (2010) och Agard (2008) pekar på att anhöriga föredrar att närvara dels då de får se att allt görs för deras nära och dels för att de tror att deras närvaro påverkar resultatet. Vidare beskriver de att forskning visar att välskötta återupplivningsförsök kan skapa en relation mellan familjen och återupplivningsteamet, minska rädsla och ångest, tillfredsställa familjen att deras anhörig är i goda händer samt vid eventuell död bidra till en mer human atmosfär där anhöriga får sörja och ta farväl av patienten (a.a.). Agard (2008) redovisar att sjukvårdspersonal som är negativt inställda till familjenärvaro under återupplivningsförsök uppger brist på utrymme, ökad stress för personalen, psykologiska trauman för de anhöriga och eventuella oanständiga beteenden från anhöriga som orsaker. Grice et al (2003) samt Agard (2008) pekar på att läkare och sjuksystrar stödjer familjenärvaro när familjemedlemmar är ledsagad av någon ur personalstyrkan. Knott & Knee (2005) menar i sin studie att sjuksköterskor efterfrågar sjukvårdspersonal som kan vara med familjemedlemmarna vid sängen för att förklara procedurer och termer som används. Detta eftersom anhöriga kanske inte till fullo förstår vad som sker vilket kan öka stressen hos de anhöriga och för personalen. Grice et al (2003) genomförde en studie som visade att stödet för familjenärvarande steg, för både sjuksköterskor (från 70 till 82 procent) och läkare (från 56 till 66 procent), när anhöriga var ackompanjerade av någon ur sjukvårdspersonalen. Boucher (2010) pekar på tidigare forskning som visar att under 1990-talet ökade andelen anhöriga som ville bevittna återupplivningsförsök, från 50 procent 1991 till 87 procent år ERC (Lippert et al, 2010) menar att anhörigas närvaro är idag en accepterad företeelse i många länder och med den ökande erfarenheten av familjenärvaro under återupplivningsförsök uppstår problem mer sällan. Vidare beskriver ERC (Lippert et al, 2010) att för femton år sedan skulle antagligen de flesta sjukhusarbetande personal inte tillåta anhöriga att närvara men att ett öppnare och mer tillåtande klimat har skapats. Sand (2009) menar att det förut ansågs otänkbart att närstående skulle få närvara vid återupplivningsförsök då det tycktes vara alltför skrämmande att bevittna och vidare menar Sand att det kan vara ännu mer påfrestande att sitta i väntrummet. Riktlinjer Moons & Norekvål (2008) berättar att redan år 1994 gick ENA 2 ut med sitt första ställningstagande som förespråkade anhörignärvaro vid hjärt- och lungräddning. Sedan dess har flertalet andra organisationer i USA visat sin support för familjenärvarande, dock har endast ett fåtal organisationer i Europa anammat idén (a.a.). ENA:s (2005) ställningstagande jobbar för anhörigas närvarande och argumenterar för ämnet. Bland det som sägs är att exkluderande av familjen vid hjärt- och lungräddning är oförenligt med modellen om familje-centrerad vård. 2 Emergency Nurses Association, är en amerikansk icke-vinstdrivande organisation som har utbildningar för akutvården. Idag har föreningen över medlemmar i 32 olika länder. 6

7 HLR-rådet står för de svenska riktlinjerna om hjärt- och lungräddning. På sin hemsida ( ) finns det skrivet att nuvarande riktlinjer, från 2006, är baserade på riktlinjer från AHA 3 och ERC. ERC (Lippert et al, 2010) skriver att anhöriga upplever flertal fördelar med att närvara och att this is a choice entirely to be made by the relatives (s.1448), d.v.s. att anhöriga själva ska få fatta beslut om deras närvarande. Sjukvårdspersonal ska sträva efter att ge de anhöriga så bra upplevelse som möjligt, under förutsättningarna och situationen, och att någon ur personalstyrkan ansvarar för de anhöriga (a.a.). AHA (Morrison et al, 2010) menar att det inte finns evidens för att anhörigas närvarande skulle vara skadligt på något sätt, det är istället troligen gynnsamt. Möjligheten att erbjuda anhöriga att närvara är då både förnuftig och önskvärd så länge inte den vuxna patienten misstycker. Vidare beskrivs att anhöriga sällan frågar om närvarande såvida de inte blir uppmuntrade av sjukvårdspersonalen. AHA (a.a.) förespråkar att en medlem i återupplivningsteamet borde stanna med familjen för att besvara frågor, klargöra information och vara ett stöd. Anhöriga De närståendes roll är inte klart definierad inom hälso- och sjukvården (Sand, 2009). Det avsätts inte tid för familjen som det kanske borde och det finns alltför ofta ingen som ansvarar för de närstående. Sand (2009) frågar om det kan vara så att personalen ser anhöriga som besvärliga när de kräver information och vill ha personalens tid och uppmärksamhet, eller om personalen störs i sina medicinska uppgifter. De närstående behöver ges mer utrymme och uppmärksamhet än vad som oftast är fallet då olyckor inte bara drabbar den sjuke utan hela familjen samtidigt som närstående utgör det viktigaste stödet för den sjuke. Sand (2009) pekar på att den sjuke är en del av sin familj och sjuksköterskan kan därför inte utesluta dem: / / för honom är de oersättliga (s.33). Tidsperspektivet samt allvarlighetsgraden av sjukdomen är de faktorer som påverkar mest när det gäller att vara närstående. Vid en akut situation, såsom hjärtstopp, är tidsförloppet relativt kort och allvarligheten är väldigt stor, vilket ger en stor påfrestning för den anhörige (a.a.). Vidare menar Sand (2009) att familjens närvarande kan vara det enda som känns tryggt i en akut och främmande situation. Samtidigt kan närstående känna att de får vara till nytta för patienten genom sitt närvarande och att det kan vara mycket påfrestande att stå utanför och se på medan sjukvårdspersonal rusar in och ut i patientrummet. Definitioner Återupplivning. Termen har översatts från engelskans resuscitation och innefattar åtgärder som syftar till att återupprätta livsviktiga funktioner. Hjärt- och lungräddning. Enligt Moons & Norekvål (2008) är hjärt- och lungräddning en livräddande intervention när antingen kardiellt- eller respiratoriskt stillestånd uppstår. I kursboken HLR för sjukvårdspersonal (2006), utgiven av HLR-rådet, står det att kompressioner av bröstkorgen ska ske med ett 3 American Heart Association, Amerikanska motsvarigheten till svenska HLR-rådet. 7

8 djup av fyra till fem cm och detta med en takt av 100 per minut. Utöver kompressioner ska det ske två inblåsningar för varje trettio kompressioner. Anhörig. Agard (2008) menar att anhöriga inte bara inkluderar biologiska släktingar men också vänner, medarbetare, ingifta med mera. Moons & Norekvål (2008) beskriver anhöriga som de personer som är viktigast för patienten. I denna uppsats används begreppen anhörig, närstående samt familjemedlem. Alla tre begrepp menar att referera till de som står patienten nära. Närvara. Moons & Norekvål (2008) definierar familjenärvaro som en familjemedlems bevittnande av alla livräddande interventioner, inkluderandes hjärt- och lungräddning. SYFTE Syftet med denna litteraturstudie är att belysa anhörigas erfarenheter och upplevelser av återupplivningsförsök på sjukhus, uteslutandes pediatriska avdelningar. METOD Denna uppsats utgörs av en litteraturöversikt med viss systematik. Numera finns en stor mängd kunskap att tillgå via databaser. Av det skälet menar Axelsson (2008) att litteraturöversikter är väl så värdefulla som empiriska studier. Kunskaperna från en litteraturöversikt, är inte bara nyttig kunskap utan nödvändig för både professionen samt verksamheten. Vidare menar hon att resultatet men också kunskap att söka information och sammanställa den är värdefull (a.a.). Genomförande Sökningar genomfördes fortlöpande på databaserna Pubmed och Cinahl som finns tillgängliga via Malmö högskolas hemsida. Sökningarna påbörjades genom att termer som ansågs relevanta för ämnet skrevs ner och sedan transformerades till medicinska sökord eller MeSH-termer via KI:s sökverktyg 4. Dessa MeSH-termer användes sedan i databasen Pubmed. Termer som ansågs vara av värde i början av artikelsökandet var resuscitation, cardiopulmonary resuscitation, family, psychology och presence. Sökningsförfarandet inleddes med sökorden cardiopulmonary resuscitation och family som major topic 5. Under sökningsförfarandet framkom andra termer som ansågs värdefulla för sökningen; via läsning av en artikels abstract kunde artikelns specifika MeSH-termer upptäckas och genom den metoden framkom nya sökord. Dessa var grief, emergency treatment och visitors to patients. En sökning genomfördes med termen Sweden som MeSH term, detta för att utforska och belysa utbudet för Innebär att det är artikelns huvudämne och ingår i titeln och/eller syftet. 8

9 forskning gjord i Sverige angående detta ämne. I Cinahl nyttjades exact major subject headings (motsvarandes major topic i Pubmed) av orden presence, family och resuscitation. Det sattes inga begränsningar vid artikelsökningen, varken att de skulle vara skrivna under en viss tidsperiod eller att de skulle vara utförda i ett specifikt land. Vidare bestämdes att titlar innehållandes pediatrik och/eller sjuksköterskors perspektiv inte skulle granskas närmare då det inte ansågs svara på syftet. I och med sökningsförfarandet återupptäcktes artiklar som redan granskats eller där abstractet redan lästs. Detta tillvägagångssätt innebar att vid sökningar i ett senare skede återkom abstracts som redan var granskade. Värt att poängtera är också att vid sökningar som gav många träffar lästes inte alla titlar. Istället genomfördes en ny och något förändrad sökning för att få ett mer precist resultat. De artiklar som ansågs vara relevanta för syftet sparades med avsikten att kvalitetsbedömas. Sökorden med resultat framgår i Tabell 1. Tabell 1. Sökningar som resulterade i kvalitetsgranskade artiklar. Sökplats Sökord Träffar Abstracts lästa Inkluderade artiklar Pubmed Pubmed Pubmed Pubmed Pubmed Pubmed Pubmed CINAHL Från referenslista Cardiopulmonary resuscitation (major mesh topic), Family (major mesh topic) Cardiopulmonary resuscitation (major mesh topic), Family (major mesh topic), visitors to patients/psychology (major mesh topic) Family/psychology (major mesh topic), Cardiopulmonary resuscitation (major mesh topic) Resuscitation (major mesh topic), family (major mesh topic), grief (mesh) Family/psychology (major mesh topic), visitors to patients/psychology (major mesh topic) Family/psychology (major mesh topic), visitors to patients/psychology (major mesh topic), emergency treatment (mesh) Resuscitation/psychology (major mesh topic), Sweden (mesh) Family (Exact major subject heading), presence (Exact major subject heading), resuscitation (Exact major subject heading) (Barratt & Wallis 1998) (Meyers et al 1998 och Wagner 2004) (Doyle et al 1987) (Duran et al 2007) (Weslien et al 2006) (Holzhauser et al 2006) 2 2 (Robinson 1998, Meyers et al 2000) 9

10 Majoriteten av de artiklar som framkom vid sökningarna ombesörjde pediatrisk vård och/eller sjukvårdspersonalens perspektiv och erfarenheter. Dessa artiklar var inte intressanta då de inte svarade på det bestämda syftet och kunde inte användas i resultatet. Det ursprungliga syftet var att undersöka vuxna anhörigas upplevelse av att närvara vid återupplivningsförsök. Eftersom artiklar som behandlade närvaron var få till antalet ansågs inte längre den fysiska närvaron som ett krav, ej heller att det skulle vara vuxna anhöriga eller patienter. Dock skulle återupplivningsförsöket fortfarande ske på sjukhus och patienterna skulle ha anhöriga med sig dit. Kriteriet att exkludera pediatriska avdelningar var fortfarande aktuellt för att i högsta grad koncentrera sig på en allmänsjuksköterskas arbetsmiljö. Axelsson (2008) menar att det slutgiltiga syftet växer fram under sökningsprocessen. Vidare beskriver hon att syftet i vissa situationer behövs korrigeras. Att bredda eller smalna av syftet kan göras med avsikt att få material nog att arbeta med eller för att precisera sitt syfte (a.a.). Sökningar gjordes även genom att granska funna och lästa artiklars referenslistor. Artiklar som i löpande text påstods beskriva eller behandla anhörigas upplevelser eller erfarenheter letades upp i aktuell referenslista och söktes efter som fritextsökning i Pubmed. Två artiklar hittades med detta tillvägagångssätt: Robinson et al från 1998 samt Meyers et al från Båda dessa artiklar användes och fanns som referens i fyra andra artiklar som använts för resultatet i denna studie. Artikelgranskning Artiklarna granskades och bedömdes med hjälp av Willmans et al (2011) modifierade bedömningsformulär (se bilaga 1 och 2). Då både kvalitativa och kvantitativa artiklar nyttjats i denna studie användes specifik bedömningsmall relaterat till typ av studie. Granskning av varje artikel genomfördes av båda författarna enskilt varefter läst artikel diskuterades och bedömdes tillsammans. Polit & Beck (2010) beskriver att individuell granskning av två forskare höjer trovärdigheten i en studie. Vardera författaren antecknade kommentarer och fyllde i det modifierade bedömningsformuläret för att sedan gå igenom sitt formulär med medförfattaren. Granskad artikel diskuterades igenom och erhöll slutligen en bedömning. Kvaliteten varje artikel bedömdes till redovisas i artikelmatrisen (se bilaga 3). Tolkning av data Axelsson (2008) menar att en egentlig analys där forskaren skapar ett nytt resultat är en krävande insats. Tiden som fanns tillhanda för denna litteraturöversikt ansågs inte vara tillräcklig för att skapa nytt material på ett högre plan av data som hittades. Istället valdes att sammanföra informationen som hittades och presentera en sammanställning. Stycken i artiklarna som ansågs intressanta färgmarkerades och med detta försöktes teman och/eller gemensamheter hittas. Anteckningar från resultatdelar skrevs ned fortlöpande, varpå diskussioner fördes sinsemellan författarna och det som ansågs vara intressanta fynd nedtecknades i en minneskarta, detta för att smalna av resultatdelarna in i en något mer omfattande kategori. Axelsson (2008) 10

11 menar att struktur är viktigt för skapandet av ett resultat från en litteraturöversikt. Då inga teman var förutbestämda var regelbunden diskussion under tolkningen nödvändigt. När information som ansågs relevant färgmarkerades i artiklarna fördes det konstant en dialog om huruvida de fynd som gjordes kunde placeras in under samma rubrik. Diskussionen var också nödvändig då det var både kvantitativ och kvalitativ data som skulle sammanföras och målet var att resultatet skulle redovisas tillsammans så att det blev en helhet, något som Axelsson (2008) trycker på som en viktig punkt i en litteraturöversiktspresentation. Polit & Beck (2010) menar att olika sorters teman kan eftersökas i en litteraturöversikt. Exempelvis kan förändring över tid eller metodologiska arbetssätt vara teman som eftersöks. Denna studie menar till att sammanställa och förmedla resultat från studier gjorda inom fältet. Polit & Beck (2010) kallar detta för: substantive theme (s. 183). RESULTAT Efter noggrann inläsning av de nio artiklar som används har det framkommit vissa gemensamma drag. I detta avsnitt beskrivs likheter och skillnader mellan de olika artiklarna. Eftersom både kvantitativa och kvalitativa alster har hittats kommer det vara resultat av båda genrerna presenterat. Detta kommer dock att påpekas. I artikelmatrisen (se bilaga 3) finns en kortfattad beskrivning av artiklarnas syfte, genomförande och resultat. De tre teman som hittats i studien behandlar de anhörigas upplevelser och erfarenheter av att ha en närstående som fått uppleva ett återupplivningsförsök; att närvara eller inte, att bearbeta känslor efter återupplivningsförsök samt att vara ett stöd för patienten. I tema att närvara eller inte är det valet som är viktigt. Att bli erbjuden ett alternativ där den anhöriga själv kan ta beslut är av vikt. För att kunna erbjuda närstående chansen att kunna välja själva måste sjukvårdspersonalen aktivt föra en dialog med dem. Att bearbeta känslor efter återupplivningsförsök utgår från de anhörigas upplevelse efter situationen med återupplivningsförsök. Här uttrycks att bearbetning förbättrats av att närvara, både genom vad de anhöriga själv tycker samt standardiserade psykologiska tester som visade att de närvarande anhöriga visar mindre tecken på bland annat ångest och stress. Att vara ett stöd för patienten utgick från att de närstående ansåg sig vara till nytta för patienten. Sammanfattningsvis kan närvaro vara gynnsamt för de anhöriga och de anser även att deras närvaro var fördelaktigt för patienten. För att ta del av dessa effekter måste de dock ha möjligheten att närvara och denna rättighet i sig är en central punkt i de anhörigas perspektiv. Att närvara eller inte Meyers et al (1998) redovisar i sin enkätstudie att vid frågan huruvida familjemedlemmar skulle vilja bli inbjudna till återupplivningsrummet innan döden inträffade när hjärt-lungräddning fortfarande pågick svarade 80 procent av de anhöriga ja. Det följdes upp med att fråga om de anhöriga tyckte att familjemedlemmar borde få närvara vid en anhörigs död och där svarade 96 procent ja. Kvalitativa kommentarer redovisas också för att komplettera den 11

12 kvantitativa informationen, i detta sammanhang beskriver författarna att informanterna har uttryckt att familjemedlemmar borde ha en rätt att närvara men bara om de kan hantera det känslomässigt. Meyers et al (2000) har gjort ytterligare en enkätundersökning där attityder och erfarenheter av familjenärvarande efterforskades genom självskattningsfrågor samt öppna frågor. De har använt informationen för att skapa en medelpoäng för attityden gentemot familjenärvaro som de sedan utgår från när de beskriver sitt resultat. Här beskrivs att medelvärdet på attitydskalan pekar på att de flesta var positiva till att närvara. Det visas också att 97,5 procent av de anhöriga uppger att de anser det vara sin rättighet att närvara. Barratt & Wallis (1998) har utfört en enkätundersökning på individer som förlorat en familjemedlem efter återupplivningsförsök. 24 av 35 (69 procent) av respondenterna uttryckte att de hade velat bli tillfrågade huruvida de vill följa med in till återupplivningsrummet. 15 av dem uppgav att de hade följt med om de blivit tillfrågade. Duran et al (2007) har i sin studie skickat ut formulär med öppna frågor samt bett respondenterna att ge sitt ställningstagande genom siffror, detta för att skapa både kvantitativ och kvalitativ data. Författarna beskriver att familjemedlemmar tyckte det var deras rätt att bevittna sin anhöriges återupplivning och att de skulle vilja ha valet att delta. Även Doyle (1987) skriver att 35 procent av respondenterna ansåg det som sin rättighet att delta och närvara hos en döende släkting. I Holzhausers et al (2006) randomiserade studie, med en kontrollgrupp som inte fick närvara vid återupplivningsförsök samt en experimentgrupp som närvarade, beskrivs hur anhörigas vanligaste kommentar var att de föredrog att vara närvarande eller skulle vilja vara närvarande när deras familjemedlem genomgick ett återupplivningsförsök. Weslien et al (2006) har i en intervjustudie presenterat anhörigas erfarenheter angående närvaro under återupplivningsförsök. I artikeln intervjuades 17 anhöriga till patienter som genomgick återupplivningsförsök. Två närvarade under hjärtlungräddningen och båda gav uttryck för att de tog det för givet att deras närvaro var tillåten och såg det som sin rätt att vara där. En redovisad kommentar var att det var fördelaktigt att vara med under proceduren. Författarna till studien redovisar också anhöriga som beskriver hur de föredrar att inte närvara. Flera deltagare uttrycker en ovilja att störa arbetet och därmed att närvara. Det förekommer också ett citat som påpekar att det inte finns någon tid för sjukvårdspersonalen att ta hand om en ledsen familj. Wesliens (2006) slutsats med sitt arbete är att familjemedlemmar har olika uppfattningar om att närvara. Robinson et al (1998) beskriver i sin studie, där anhöriga randomiserades till att närvara eller ej under ett återupplivningsförsök, att alla de som närvarade var nöjda med det. Vidare redovisas att 3 av 10 anhöriga i kontrollgruppen uttryckte efteråt en vilja att ha velat närvara. Wagner (2004) har i en studie intervjuat sex anhöriga till patienter som överlevt hjärt- och lungräddning och presenterat resultat angående de närståendes erfarenheter i situationen. Familjemedlemmar kämpar med beslutet huruvida de ska närvara eller inte och det som avgör detta beslut är informationen som tillhandahålls av sjukvårdspersonalen. 12

13 Att bearbeta känslor efter återupplivningsförsök Robinson et al (1998) har i en pilotstudie undersökt anhörigas psykologiska effekter efter att ha bevittnat ett återupplivningsförsök. Detta genom ett formulär med dels ja/nej-frågor och dels med öppna frågor. Anhöriga fick även genomföra fem standardiserade psykologiska egenskattningsformulär som utvärderar ångest, depression, sorg, undvikande beteende och ovälkomna minnesbilder. Sju av åtta anhöriga som bevittnat ett återupplivningsförsök där patienten avled ansåg att sorgearbetet mildrats efter bortgången genom att de fick vara med vid slutet av patientens liv. Vidare beskrivs det att vid 3 respektive 9 månader efter bortgången var medianpoängen på de psykologiska testerna lägre för de som hade bevittnat återupplivningsförsöket än de som var i kontrollgruppen, det vill säga de rapporterade mindre sorg, ångest och så vidare. I en av frågorna som Meyers et al (1998) ställer i sin enkät svarar informanterna på huruvida de tror att närvarande under återupplivningsförsöket hade hjälpt dem med sorgen efter den anhöriga hade gått bort. 64 procent svarar ja på den frågan och 20 procent var osäkra. En kvalitativ kommentar som redovisas menar att en individ hade känt mindre skuld om närvaro hade varit möjligt. Meyers et al (2000) skriver i sin senare enkätstudie att samtliga familjemedlemmar tyckte att det både var viktigt och gynnande för dem att närvara. Vidare redovisas att 95 procent tyckte att närvaron hjälpte dem att förstå allvaret i situationen och att det hjälpte dem att se att allt som kunde göras blev gjort för patienten. Respondenterna har uppgett att deras bevittnande av återupplivningsförsök har minskat deras oro, hjälpt dem inse situationens verklighet, minskat deras känsla av hopplöshet samt underlättat det efterföljande sorgearbetet. Doyle et al (1987) har utfört en enkätstudie som också redovisar kvalitativa kommentarer. Författarna skriver att 76 procent av respondenterna ansåg att anpassning till döden hade förenklats samtidigt som sorgen hade mildrats. Kommentarer som presenteras i artikeln menar att deltagarna tyckte det var värdefullt för den anhöriga att ta farväl av den avlidna samt att det var tröstande att se att allt som kunde göras gjordes för sin anhörige. Duran et al (2007) presenterar i sin studie att av de 19 familjemedlemmar som närvarat vid och observerat återupplivningsförsök eller invasiva procedurer säger 89 procent att det var gynnsamt för dem själva. Fortsättningsvis beskrivs att 95 procent skulle vilja närvara om de återigen hamnade i en situation där en anhörig genomgår ett återupplivningsförsök igen. I sin randomiserade kontrollstudie redovisar Holzhauser et al (2006) att 96 procent ur gruppen som närvarade vid ett återupplivningsförsök uppgav att närvaron hjälpte dem komma till rätta med patientens sjukdom. 71 procent av informanterna i kontrollgruppen, det vill säga de som inte närvarade, uppgav att närvaro hade antagligen hjälpt dem med att komma till rätta med sin närståendes sjukdom. Holzhauser et al (2006) presenterar även kommentarer från deltagarna där en individ har uttryckt att närvarande vid återupplivningsförsök har underlättat sorgeprocessen. 13

14 Att vara ett stöd för patienten Doyle et at (1987) genomförde en enkätundersökning hos 70 familjemedlemmar som närvarat vid återupplivningsförsök. 47 personer besvarade enkätundersökningen och av dem upplevde 30 personer (64 procent) att deras närvaro var till nytta för den döende familjemedlemmen. 29 personer (61 procent) uppgav att de pratade med patienten även om denne verkar vara medvetslös. Vidare beskrivs att flertalet informanter hade upplevt det som tröstande att se att allt som möjligt kunde göras för patienten också gjordes. Holzhauser et al (2006) gjorde en studie som visade att i experimentgruppen uppgav 85 procent av de anhöriga att de kände att närvaron var till förmån för patientens återhämtning. En kvalitativ kommentar från en anhörig var att patienten blev mindre rädd vid deras närvaro. Wesliens et al (2006) kvalitativa studie behandlade all data med innehållsanalys och teman bildades med kvalitativa kommentarer som tillägg. Ett tema behandlade att de anhöriga tog hand om sig själv och andra. Weslien et al (2006) uppgav i detta tema att familjemedlemmarna beskriver att patienten uppfattar anhörignärvaron som en känsla av tillit, lättnad och skydd. Tillsammans behövde inte patienten uppleva ensamhet då den kunde prata med sin familjemedlem och undvika att dö ensam. Vidare beskrev familjemedlemmarna som närvarade vid återupplivningsförsöken att deras närvaro var värdefulla för dem själva, patienten samt sjukvårdspersonalen. Genom närvaron kunde de berätta för personalen om eventuella åkommor eller vara stöd för patienten om denne återfick medvetandet. Meyers et al (1998) har i sin undersökning ställt frågan om anhöriga tror att deras närvaro hjälpt patienten. 17 personer (68 procent) svarade ja, 3 personer (12 procent) sa nej och 5 personer (20 procent) var osäkra. Med frågorna som ställdes i enkäten har också kvalitativa kommentarer erhållits. En kvinna uppgav att hon trodde att hennes närvaro gjorde det lättare för den anhörig att avlida. Ytterligare en kommentar var att en anhörig inte ville att hans/hennes nära skulle avlida med främlingar. I en senare undersökning av Meyers et al (2000) visas att 95 procent av bevittnande anhöriga tror att deras närvaro har hjälpt patienten, även när denne har varit medvetslös. Det uttrycks även att de anser att de har hjälpt patienten genom att förmedla information om dennes sjukdomshistoria och tillstånd till vårdgivarna. Familjemedlemmarna uttryckte också att de ansåg att de gav tröst och skydd till den sjuke. Bland de anhöriga fanns det tankar om att det fanns vissa saker som vårdpersonalen helt enkelt inte kunde erbjuda när det handlar om patienten. Andra kommentarer som framkom var att vårdpersonalen var där för behandlingen medan de anhöriga var där för patienten. DISKUSSION Här följer resonemang kring använd metod där styrkor och svagheter med studien diskuteras. Vidare presenteras också en diskussion om hur materialet som framkommit kan användas samt tankar och funderingar kring resultatet och faktorer som skulle kunna påverka resultatet. För att fördjupa diskussionen av 14

15 studiens resultat kommer vi till viss del knyta resonemanget till ytterligare litteratur. Metoddiskussion Sökningar har skett främst via Pubmed och då det ansågs att ytterligare sökningar inte kunde fånga in fler artiklar söktes via Cinahl. I alla artiklar som använts i denna uppsats har respektive referenslista sökts igenom men somliga var inte tillgängliga via Malmö Högskolas tjänster, somliga fanns bara tillgängliga via betalning och medlemskap i särskilt angiven förening, några få fanns inte att hitta och resterande artiklar var redan funna. Artiklar som använts i denna uppsats refererar ofta till varandra och diskuterar varandras resultat, något som kan anses styrka uppfattningen att kunskapsluckor finns inom fältet. Värt att notera är att två av de redovisade artiklarna har bedömts till låg kvalitet och endast en har bedömts som högkvalitativ. Orsaken till att två artiklar (Doyle et al, 1987, Barratt & Wallis, 1998) ansågs vara av låg kvalitet var att båda presenterade kvantitativ data utan någon statistisk signifikans. Bortfallet i Barrat & Wallis artikel var inte presenterat och Doyle et al redovisade ingen bortfallsanalys. Valet att ändå inkludera de med låg kvalitet grundas i det bristfälliga utbudet av artiklar som behandlar valda ämnet. Samtidigt är de två artiklarna äldre och ofta refererade till av nyare artiklar i ämnet. Axelsson (2008) menar att om den publicerade forskningen inom området är begränsad kan äldre artiklar inkluderas om de kan besvara syftet. Tidskrifterna som publicerat de artiklar som använts i denna studie har samtliga använt peer-review som standardmetod vid granskning av artiklar. Detta kan ses som en styrka för detta arbete och valet att inkludera artiklarna som bedömdes som låg kvalitet kan rättfärdigas. De artiklar som presenteras menar ge en helhetssyn på forskningsläget idag och hur det utvecklats. En stor del av de artiklar som dök upp via sökningar behandlade pediatrisk verksamhet. Frågeställningen utgick inledningsvis från att exkludera barn och pediatrisk verksamhet. I och med detta blev utbudet av tillgängliga artiklar för tunt för att kunna genomföra denna studie. Det valdes då att inkludera de studier som genomförts där deltagare under 18 år varit med, både anhöriga och patienter. Dock har avsikten med studien varit att belysa vuxna patienter och vuxna anhörigas perspektiv då arbete med barn vanligtvis inte ingår i allmänsjuksköterskans arbete. Vidare dök många artiklar som behandlade vårdpersonalens erfarenheter upp, några av dessa har lästs igenom för att förbättra kunskapen om ämnet samt för att beskriva bakgrunden till denna uppsats. Artiklar som granskats och presenteras i den här litteraturstudien har belyst anhörignärvaron på olika sätt och med olika frågeställningar. Som exempel på skillnaden kan nämnas att Robinson (1998) undersöker psykologiska effekter med flertal tester medan Weslien (2006) intervjuar anhöriga om deras upplevelse av att närvara. Att kunna presentera artiklar med olika frågeställningar och som undersöker anhörignärvaron på olika sätt kan anses vara en styrka (Axelsson, 2008). Att presentera nio artiklar med liknande frågeställning och studieutförande skulle kunna gett ett smalare perspektiv och kunnande. De artiklar som använts ger en bredare syn på ämnet och belyser anhörignärvaron passande. Fynd av olika slag fanns i alla artiklar och kunde bidra till resultatdelen. Alla artiklar hade dock inte fynd som passade in i alla de tre resultatkategorierna som presenterats. Vidare 15

16 presenterar fem artiklar (Doyle et al, 1987, Holzhauser et al, 2006, Meyers et al, 1998, Duran et al, 2007 och Meyers et al, 2000) både kvantitativ data och kvalitativ data i sina studier. Dessa artiklar har dock bedömts efter kvantitativ mall eftersom uppfattningen av studiernas syfte var att belysa anhörignärvaron med statistiska uppgifter, såsom hur många som velat få möjligheten att närvara, hur många som var nöjda med deltagandet, demografiska data etc. Kvalitativ data som presenteras i dessa artiklar är ofta svar på öppna frågor som forskarna ställde som tillägg till respondenterna. Kvalitativ data behandlas och presenteras därmed i dessa artiklar, något som forskarna till dessa artiklar anser vara en styrka att använda kvantitativ data med kvalitativa kommentarer. Axelsson (2008) menar att det råder en diskussion idag huruvida kunskap från både kvalitativ och kvantitativ forskning ska förekomma i litteraturstudier. Vidare menar Axelsson (2008) att det inte råder någon konsensus om vad som skulle vara det bästa sättet att presentera ett forskningsfält men fortsätter med att påstå att data från båda forskningsfält kan vara en fördel, speciellt inom hälso- och sjukvård då vissa ämnen kan vara sparsamt beforskade. I artiklarna där det visas att en kvantitativ artikel har kvalitativa kommentarer, eller vice versa, bör det poängteras att bedömning huruvida informationen är kvalitativ eller kvantitativ inte är gjord av oss. Det är författarna till artiklarna som redovisar att informationen är kvalitativ respektive kvantitativ där den presenteras. Termerna är använda på det sätt som författarna till artiklarna ursprungligen skrev. Axelsson (2008) presenterar frågor som bör besvaras i en litteraturöversikt. En fråga är Kunde andra texter ha valts? (s. 185). Svaret på den frågan blir ja, vilket får ses som en svaghet med detta arbete. Det fanns artiklar som, enligt abstractet, svarade på syftet men som inte är redovisade här. Detta beror på att de artiklarna inte fanns tillgängliga med kostnadsfri text. Bortsett från det anser vi att sökningarna som genomförts har varit ingående och att en adekvat bild av forskningsläget har presenterats. En annan fråga som Axelsson (2008) menar ska tas upp är huruvida det finns tillräckligt mycket och tillräcklig bra data presenterad. Det hade varit önskvärt att ha fler artiklar som var nyare och av högre kvalitet vilket i sin tur hade kunnat ses som en styrka. Däremot är fältet sparsamt beforskat och valet att ta med artiklar som var av lägre kvalitet samt de som var äldre var helt grundat på den brist av vetenskapliga artiklar som fanns tillhanda. Genom denna uppsats används begreppet återupplivningsförsök. Diskussionen togs tidigt i arbetet angående denna term. Att använda termen återupplivning ansågs exkludera de artiklar och studier där patienten ej överlevde, något som skulle exkludera flertal artiklar då somliga artiklar inte berättar om patienten överlevt eller ej och somliga artiklar menar att intervjua anhöriga till både överlevande och icke-överlevande patienter. Återupplivningsförsök ansågs därför vara en term som kunde inkludera anhöriga där dennes respektive avled eller ej. Resultatdiskussion Något som kan, och bör, diskuteras är huruvida de artiklar som presenterats kan sammanfogas till gemensamma teman. Det skiljer 20 år mellan den äldsta (Doyle et al, 1987) och den senaste (Duran et al, 2007). Under den tiden har akutsjukvården förändrats och erfarenheten att närvara vid återupplivningsförsök är inte densamma. Lägg därtill att det är lättare för lekmän att få information om 16

17 vad som egentligen pågår under hjärt-lungräddning på grund av informationsteknikens framfart. Utöver detta har de redovisade artiklarna varit av olika design och utformning vilket vid första anblick skulle kunna skapa en osammanhängande helhet och visa sig vara mindre användbart. Detta till trots anser vi att artiklarnas resultat är tematiserbara och att arbetet som utförts är av nytta. Debatten är fortfarande förhållandevis ung och inte över än. Samtliga studier som använts i resultatet är genomförda i västvärlden. Vi är medvetna om att det skulle kunna förekomma kulturella skillnader, vare sig det är mellan länder eller i andra kulturella grupperingar. Detta är dock inget som har framkommit i dessa artiklar, därför kommer ej kulturella aspekter diskuteras i denna studie. För att visa nyans i debatten kan berättas att Ellison (2003) utförde en studie på 208 sjuksköterskor som visade att majoriteten skulle önska att få vara i patientrummet om en av deras familjemedlemmar genomgår återupplivningsförsök. Flera anledningar uppgavs, bland annat för att bidra emotionell och andlig support, underlätta sorgeprocessen samt ge tröst och trygghet till den sjuke. En redovisad kommentar från en sjuksköterska sa att då hon lever sitt liv med sin familj vill hon vara där under kritiska perioder eller när de ska avlida. Med detta i ryggen kan sjukvårdspersonal ställa sig frågan varför det inte alltid tillåts anhörigas närvaro om det finns rätt förutsättningar för det. Är det för att det medicinska arbetet blir bättre när anhöriga är på en annan plats än på patientrummet? Besparas de anhöriga onödigt lidande genom att utesluta dem under behandlingen? I de granskade artiklarna i denna litteraturöversikt är resultatet homogent med ett undantag. Weslien et al (2006) visar att respondenterna till viss del har en annan uppfattning av närvarandet. Respondenterna i studien menar att de inte vill närvara på grund av rädsla att störa återupplivningsförsöket och en ovilja att vara i vägen för personalen. Demir (2008) redovisar i sin turkiska studie att 56 procent av tillfrågad sjukvårdspersonal var rädda för att anhöriga skulle störa det medicinska arbetet samtidigt som Axelsson et al (2010) redovisar i sin europeiska studie att 47 procent tror att anhöriga skulle störa i hjärt- och lungräddningsarbetet. Det finns alltså en uppfattning både bland personal och anhöriga att det medicinska arbetet kan bli påverkat vid anhörignärvarande. Demir (2008) berättar i sin diskussion att trots att det finns en oro att anhöriga ska vara i vägen och störa återupplivningsarbetet finns det ingen evidens i litteraturen som talar för detta. Vårdpersonal uttrycker en oro i att anhöriga kan bli traumatiserade eller få negativa psykiska effekter av att närvara (Köberich et al, 2010, Demir, 2008, Agard, 2008) men i denna litteraturöversikt har inget resultat hittats som styrker argumentet att anhöriga skulle lida psykiskt av att närvara, vilket är av samma resultat som Demir (2008) presenterar. Däremot visar Robinson et al (1998) att stress och ångest mer ses som en sjunkande trend bland de som iakttagit och närvarat vid återupplivningsförsöken. Även Meyers et al (1998, 2000) menar i sina studier att respondenterna själva upplever att närvaron gynnat dem eller skulle ha gynnat dem om de hade varit med. Detta framkommer även i Holzhausers (2006), Doyles (1987) och Wesliens (2006) forskning. Sand (2009) menar att anhöriga kan uppleva det mycket påfrestande att stå utanför och se på medan sjukvårdspersonal arbetar och springer in och ut ur patientrummet. Att som 17

18 sjuksköterska ställa sig bakom argumentet att anhöriga tar skada av att närvara kan således vara utan vetenskaplig grund och detta ställningstagande kan behöva omvärderas. Något som framkommer i studierna av Weslien el al. (2006), Wagner (2004), Meyers et al (2000) och Holzhauser (2006) är diskussionen om hur det behövs en familjeansvarig under ett återupplivningsförsök för att förmedla information till de anhöriga samt praktiska uppgifter som att se till att familjemedlemmarna inte står i vägen. Detta skulle kunna vara en förutsättning till att anhöriga ska kunna närvara och kan därför vara av stor vikt. Axelsson (2010) uppger att 90 procent av de 411 tillfrågade sjuksköterskorna i hennes studie vill att en medlem ur arbetslaget enbart ska ansvara för de anhöriga. Sand (2009) menar att om den sjuke är kopplad till diverse apparatur kan detta skapa en känsla av främlingskap hos anhöriga. Sjuksköterskan har där en viktig roll att förklara den tekniska apparaturen för att göra situationen mer begriplig och hanterbar för anhöriga. Anhörigas informationsbehov framkommer i Wagner (2004) och samtidigt presenterar Boucher (2010) att anhöriga har ett fundamentalt behov att erhålla information. En anhörigansvarig sjuksköterska skulle kunna lösa denna problematik genom att koncentrera sig på de anhöriga och förklara för dem på ett mer begripligt sätt vad det är som sker samt översätta det medicinska språkbruket så att en lekman kan förstå. I Kompetensbeskrivning för Sjuksköterskor (Socialstyrelsen, 2005) finns beskrivet hur sjuksköterskan ska kunna informera och undervisa närstående. Sjuksköterskan ska även kunna föra dialog med närstående och ge stöd och vägledning för att möjliggöra optimal delaktighet i vård och behandling (s.11). I ICN: s 6 etiska kod för sjuksköterskor (2008) står det att läsa att sjuksköterskan ska jobba efter att skapa en tillvaro där olika människors kultur, trosuppfattning och mänskliga rättigheter respekteras. I begreppet respekt inkluderas även att respektera familjen till patienten som vårdas. Vidare beskrivs det att sjuksköterskan ska använda sitt eget omdöme när denna ska vidareförmedla information om en patient till någon annan. Fell (2009) skriver att sjuksköterskan som vårdar på ett holistiskt sätt ska se anhöriga som en förlängning på patienten. Hon påstår vidare att, under ett återupplivningsförsök, är det etiskt och moraliskt riktigt att teamet fokuserar på den anhöriga också. Riktlinjerna som ICN förespråkar menar alltså att den anhöriga ska uppmärksammas och dennes önskemål och tankar ska tas på allvar lika mycket som patienten. Vidare kan en sjuksköterska välja att vårda på ett sätt som förespråkas av Fell (2009). Det blir då ännu mer tydligt att den närstående ska ha en central roll i omhändertagandet av en patient. Det framkommer ingenting huruvida en akut situation skulle vara annorlunda och får således tolkas som att även där ska de anhöriga beaktas. Sand (2009) säger att det förut sågs som otänkbart att närstående skulle få närvara, det ansågs alltför skrämmande att bevittna men att det kan vara ännu mer påfrestande att sitta i väntrummet. Anhörignärvaron tillåts mer idag än vad som tidigare varit praxis (Lippert et al, 2010 och Sand, 2009). Dock kvarstår frågan i vilken utsträckning anhöriga tillåts närvara. Samtida studier från Tyskland (Köberich et al, 2010) och Turkiet (Demir, 2008, Güneş & Zaybak, 2009) visar att det i hög grad fortfarande är vanligt att utesluta anhöriga, där Güneş & Zaybak (2009) uppger att 7 av 135 sjuksköterskor har bjudit in anhöriga till att delta, 6 International Council of Nurses 18

19 Demir (2008) uppger att 12 har sällan gett anhöriga tillåtelse att delta (jämfört med de 132 andra deltagande som svarade aldrig) och Köberich et al (2010) uppger att en av 166 sjuksköterskor bjudit in anhörig till att närvara (dock hade 70 av 166 upplevt en situation där anhöriga deltagit vid hjärt- och lungräddning). Axelsson et al (2010) redovisar europeiska sjuksköterskor där bland annat svenska och norska sjuksköterskor deltog med erfarenheter av anhörigas närvarande. Där ses att 48 procent (52 av 108) av de tillfrågade svenska sjuksköterskorna har varit med om anhörignärvaro vid hjärt- och lungräddning. 19 procent har frågat närstående om de vill vara med. (I Norge har 34 procent av sjuksköterskorna varit med om anhörigdeltagande men bara 4.9 procent av de tillfrågade har bjudit in någon närstående till att delta). Enligt det resultat vi har kommit fram till menar vi att anhörignärvaron är viktig, inte bara för anhöriga utan också för sjukvårdspersonal och patienten. Beslutstagandet ska dock ske under rätt förutsättningar. Frågan kvarstår då varför det inte tillåts oftare. En tänkbar faktor kan vara att sjuksköterskan hela tiden vill göra det goda och i den lusten glömmer de närståendes vilja då tron att de anhöriga skyddas från det hemska är en drivande faktor. Andra omständigheter skulle kunna vara att det inte alltid finns rätt förutsättningar samtidigt som vårdpersonal kan vara skeptiska till närståendes närvaro. I Royal College of Nursings (2002) rekommendationer angående anhörigbevittnad återupplivning redovisas en sjuksköterskas kommentar mot närståendes närvara; I am absolutely horrified at the suggestion of allowing relatives in when resuscitation is in progress. Vidare säger samma sjuksköterska: Have we gone absolutely mad in today s nursing? / /allowing them to be present for resus is nothing short of barbaric (s 10). Sand (2009) menar att ibland kan etablerade principer ifrågasättas, exempelvis principen att skona anhöriga från att se återupplivningsförsöket. I Kompetensbeskrivning för Sjuksköterskor (Socialstyrelsen, 2005) finns beskrivet hur sjuksköterskan ska kritiskt reflektera över befintliga rutiner och uppmuntra införandet av ny kunskap, i enighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En diskussion kan utgå från Socialstyrelsens ovan nämnda beskrivning där eventuella riktlinjer eller delar av riktlinjer kunna implementeras på avdelningar där hjärtstopp är relativt vanligt. Här kan tänkas att de vanligaste avdelningarna är HIA, IVA, akutmottagning men Herlitz (2010) uppger att 48 procent av hjärtstopp inträffar på vårdavdelningar. Detta borde kunna styrka anledningen till att någon slags policy eller riktlinjer bör finnas till hands för sjukhus då hjärtstopp kan inträffa i princip på alla avdelningar. Enligt HLR-rådets hemsida ( ) finns det rådande riktlinjer för Sverige som baseras på ERC:s och AHA:s rekommendationer. Som tidigare beskrivet är ERC och AHA positivt inställda till anhörignärvaron och menar att det finns tydlig evidens för dessa belägg. En fråga som då kan ställas är huruvida de riktlinjer som faktiskt existerar inte når ut till de professioner som ska nyttja dem och hur villig personal är att ta debatten när det gäller att förändra ett synsätt som länge sett likadant ut. Demir (2008) berättar att endast 3 av 144 tillfrågade turkiska sjukvårdsarbetare visste att det finns internationella riktlinjer som rekommenderar anhörigas närvaro. SLUTSATS Vi anser att det behövs mer forskning eftersom vi upplever att fältet är sparsamt beforskat. Studier med kvalitativ och kvantitativ ansats kan båda bidra med 19

20 kunskap för att utveckla ämnet. Vidare anser vi att då forskning gällande kulturella skillnader och likheter verkar saknas hade studier inom ämnet varit intressanta. Med hänsyn till de resultat som funnits anser vi att rutinmässigt avfärda anhöriga från plats där återupplivningsförsök sker inte behöver vara det rätta valet. Rutiner för att hantera fenomenet behövs och lyhördhet krävs från sjukvårdspersonalen. Vi tror också att det fordras ett individuellt tänkande och att beslut ska tas från tillfälle till tillfälle. Det är viktigt att komma ihåg att människor är olika och tycker olika, ingen ska bli pressad eller tvingad till att delta. 20