ANHÖRIGNÄRVARO VID ÅTERUPPLIVNING

Transkript

1 ANHÖRIGNÄRVARO VID ÅTERUPPLIVNING - EN LITTERATURSTUDIE JULIA IFVERSON EMMELINA STOICA JÖNSSON Examensarbete i omvårdnad Malmö högskola hp Hälsa och samhälle Sjuksköterskeprogrammet Malmö Januari 2015

2 ANHÖRIGNÄRVARO VID ÅTERUPPLIVNING - EN LITTERATURSTUDIE JULIA IFVERSON EMMELINA STOICA JÖNSSON Ifverson, J & Stoica Jönsson, E. Anhörignärvaro vid återupplivning En litteraturstudie. Examensarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för vårdvetenskap, Bakgrund: Frågan om anhörignärvaro vid återupplivningsförsök väcktes först 1982 i USA. Sedan dess har ämnet diskuterats och studerats, fördelar och nackdelar har vägts mot varandra, för såväl vårdpersonal som anhöriga. Att förlora någon som står en nära innebär en stor kris. Därför är det viktigt för vårdpersonal att veta hur de ska ta hand om den anhörige, i den kaotiska situation som återupplivningsförsöket faktiskt är. Syfte: Belysa upplevelser och attityder kring anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, ur vårdpersonals och anhörigas perspektiv. Metod: Databassökningar skedde i CINAHL och PubMed. Tio studier med såväl kvantitativ som kvalitativ ansats, granskades och analyserades. Resultat: Resultatet redovisas under huvudkategorierna Vårdpersonals upplevelser och attityder samt Anhörigas upplevelser och attityder. Bland vårdpersonalen rådde delade meningar angående om anhöriga borde få närvara vid återupplivningsförsök eller ej. En del menade att närvaron var positiv för såväl de anhöriga, patienten som för vårdteamet. Andra ansåg att det inte fanns någon som helst anledning till att bjuda in anhöriga att närvara. Vårdpersonalen menade att tillgången till en stödperson var grundläggande för att anhöriga skulle kunna närvara. Bland anhöriga ansåg de flesta att det var deras rättighet att närvara vid återupplivningen av en närstående. I de fall då återupplivningsförsöket inte lyckades, kändes det skönt för de anhöriga att veta att patienten inte varit ensam under sin sista stund i livet. Konklusion: Det råder delade meningar bland vårdpersonal angående anhörignärvaro vid återupplivningsförsök. Bland anhöriga är åsikterna mer samstämmiga, och det ses som en självklarhet att få närvara. Nyckelord: Anhörignärvaro, närstående, upplevelser, vårdpersonal, återupplivning. 2

3 FAMILY PRESENCE DURING RESUSCITATION - A LITERATURE REVIEW JULIA IFVERSON EMMELINA STOICA JÖNSSON Ifverson, J & Stoica Jönsson, E. Family presence during resuscitation A literature review. Degree project in nursing 15 Credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, department of care science, 2015 Background: The question about family presence during resuscitation was first raised in the USA, in The topic has been discussed and studied ever since, from the perspective of the relatives as well as of the staff. When loosing a loved one, the relatives are in need of comfort and support. Therefor it s important for the staff to know how to help the relatives in the best way during the resuscitation. Aim: To highlight experiences and attitudes of healthcare professionals and relatives regarding family presence during resuscitation. Method: The articles were found in the data bases PubMed and CINAHL. Ten studies, with both a qualitative and quantitative approach, were reviewed and analysed. Results: The result is presented in the two main headings The experiences and attitudes of the healthcare professionals and The experiences and attitudes of the relatives. Among the staff there were lots of different opinions regarding family presence during resuscitation. Some thought it was positive for the relatives, the patient and also for the team, while others thought that there were no reason for presence. A support person should always be present during family presence during resuscitation, according to the staff. Most of the relatives thought that it was their right to be present during resuscitation. In case of death, the relatives expressed satisfaction of knowing that the patient wasn t alone in the end. Conclusion: Among healthcare professionals, there are differences in the views regarding family presence during resuscitation. Among most of the relatives, the presence during resuscitation is seen as a right. Keywords: Experiences, family presence, healthcare professionals, relatives, resuscitation. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 5 BAKGRUND 5 Hjärtstopp och HLR 5 Anhörignärvaro vid återupplivningsförsök 6 De anhörigas sorg och kris 6 Vårdpersonalen 7 SYFTE 8 Definitioner 8 METOD 8 Databassökning 8 Kvalitetsgranskning 9 Analys 10 RESULTAT 10 Vårdpersonals upplevelser 10 Anhörigas upplevelser 13 DISKUSSION 14 Metoddiskussion 15 Resultatdiskussion 17 KONKLUSION 22 Kunskapsutveckling och förbättringsarbete 22 REFERENSER 23 BILAGOR 27 4

5 INLEDNING Författarna till denna litteraturstudie har båda två arbetat inom akutsjukvården under det senaste året. Just i samband med sitt arbete har de upptäckt en kunskapslucka som de upplever som ett problem. När en patients hjärta stannar och återupplivningsförsök inleds möter sjuksköterskor ofta närstående som befinner sig i kris. Men vart ska de anhöriga bli av i denna situation? Författarparet upplever att det inte finns någon tydlig, enad uppfattning bland vårdpersonal om vad som bör göras. Ska anhöriga bjudas in att närvara vid återupplivningsförsöket eller ombes att lämna rummet? Författarparet önskar få en bild av hur närståendes närvaro i denna kaosartade situation uppfattas av vårdpersonal och hur den upplevs av de anhöriga. BAKGRUND Nedan presenteras, under rubrikerna Hjärtstopp och HLR, Anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, De anhörigas sorg och kris samt Vårdpersonalen, en bakgrund till det valda ämnet. Hjärtstopp och HLR Den vanligaste orsaken till ett hjärtstopp som kräver återupplivning är ischemisk hjärtsjukdom, som utgör procent av fallen (HLR-rådet, 2014a). Vid ett sådant hjärtstopp uppstår först ventrikelflimmer på grund av syrebrist (a a). Ventrikelflimmer innebär att det pågår ett elektriskt kaos i kamrarna, vilket gör att hjärtat förlorar sin pumpförmåga (Wikström, 2006). Ventrikelflimmer kan normalt inte återgå av sig självt utan kräver behandling. På grund av flimret blir syretillförseln ännu sämre och när den upphör helt drabbas patienten av asystoli, vilket betyder att det inte finns någon elektrisk aktivitet alls i hjärtat patienten avlider (a a). Cirka personer drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus och 5000 på sjukhus i Sverige varje år, av dessa överlever omkring 1300 personer (HLR-rådet, 2014b). För att en patient ska ha en chans att överleva ett hjärtstopp krävs behandling i form av hjärt-lungräddning (HLR) och eventuellt konvertering med en hjärtstartare (Wikström, 2006). Om ingen behandling sätts in kommer hjärnan få bestående skador inom några få minuter (a a). Snabb handläggning är oerhört viktigt vid återupplivningsförsök (Persson & Stagmo, 2008). Kedjan som räddar liv innebär att larma tidigt, påbörja HLR snarast samt få till en lyckad defibrillering så tidigt som möjligt i förloppet (a a). När HLR startas omedelbart vid ett hjärtstopp, ökar patientens möjligheter att överleva med hela 300 procent (Wikström, 2006). HLR är en behandlingsmetod som innebär att patienten erhåller 30 kompressioner mitt på bröstet samt två inblåsningar genom mun/näsa (Björkman Björkelund m fl, 2012). På så sätt skapas manuellt en liten cirkulation med syresatt blod, för att livsviktiga organ ska få den tillförsel som krävs för att inte skadas. En hjärtstartare kallas vanligtvis inom vården för defibrillator, vilket kommer från ordet de-fibrillate som betyder av-flimra. Just av-flimra, eller konvertera, är precis vad defibrillatorn försöker göra då den ger patienten en elstöt. Flimmer innebär att det pågår ett elektriskt kaos i hjärtat som då inte kan pumpa ordentligt. Vid en lyckad defibrillering upphör flimret och hjärtat återgår till normal rytm (Björkman Björkelund m fl, 2012). 5

6 Då hjärtkompressioner utförs korrekt föreligger alltid en risk för revbensfrakturer (Persson & Stagmo, 2008). Även då ett eller flera revben bryts, ska hjärtlungräddningen fortlöpa. Komplikationer till revbensfrakturer, så som pneumothorax och inre blödningar, är ett problem som kommer sekundärt till själva livräddningen. Vid hjärt-lungräddning är det också vanligt att patientens maginnehåll stöts upp i samband med kompressionerna. Risken finns då, att inblåsningarna resulterar i aspiration till lungorna. Aspirationen kan i efterhand få allvarliga konsekvenser, då det kan uppstå en kemisk pneumonit (a a). Anhörignärvaro vid återupplivningsförsök Traditionellt sett har anhöriga ombetts att lämna patientens sida då HLR inletts på sjukhuset (Doyle m fl, 1987). Efter ett par händelser som inträffade på Foote Hospital i Michigan 1982, började anhörignärvaro vid återupplivningsförsök diskuteras. En kvinna vägrade lämna sin livlösa man under tiden som vårdpersonalen försökte rädda hans liv. Kvinnans påstridighet gjorde att hon till slut fick närvara tillsammans med en stöttande präst vid sin sida. På samma sjukhus inträffade en liknande incidens då en anhörig som kom in till sjukhuset med en hjärtstoppspatient i ambulansen, inte ville lämna dennes sida och tilläts närvara vid återupplivningsförsöket. Dessa två fall utgör den första dokumentationen om en positiv upplevelse av anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, för såväl anhörig som för vårdpersonal. På Foote Hospital skapades, efter dessa två händelser, ett program med riktlinjer gällande anhörignärvaro vid återupplivningsförsök (a a). De senaste 20 åren har anhörignärvaro vid återupplivningsförsök varit ett hett omdiskuterat ämne, och flera forskare, har enligt Axelsson med flera (2005), försökt väga fördelar och nackdelar mot varandra. Hittills har studier kommit fram till att all vårdpersonal involverad i återupplivningen ska acceptera närvaron av anhöriga, för att de ska bjudas in i rummet. Den anhörig som är med och bevittnar återupplivningen ska aldrig lämnas ensam, utan det ska finnas någon ur personalen vid dennes sida för att ge stöd och informera. Vårdpersonal behöver få utbildning och erfarenhet av att ge sådant stöd till anhöriga (a a). Inom dagens vård finns ett stort fokus på familjecentrerad omvårdnad, med ett holistiskt synsätt (Sak-Dankosky m fl, 2013). Detta har också bidragit till frågan om hur man bäst ser till anhörigas behov vid återupplivningsförsök (a a). De anhörigas sorg och kris Det sägs att det värsta trauma en människa kan vara med om är att förlora den man älskar (Axelsson m fl, 2012). Särskilt vid plötsliga dödsfall kan sorgereaktionen vara ännu svårare, eftersom den anhöriga inte hunnit förbereda sig (a a). Förlusten av en närstående innebär inte enbart en sorgereaktion utan också en krisreaktion (Cullberg, 2006). Krisförloppets fyra faser beskrivs enligt följande: Chockfasen; varar allt från ett kort ögonblick till ett par dygn (Cullberg, 2006). Under denna fas kan den drabbade ha ett väldigt välordnat yttre men inom sig kan det vara kaos och verkligheten är svår att ta in. Under denna fas kan även den drabbade uppträda på ett sätt som för en utomstående verkar avvikande till exempel vara väldigt förvirrad, skrika och repetera samma mening (Cullberg, 2006). 6

7 Reaktionsfasen; tillsammans med chockfasen utgör detta den akuta krisen (Cullberg, 2006). När den drabbade börjar förstå vad som har hänt istället för att ignorera det, börjar reaktionsfasen. Den drabbade försöker finna en mening med vad som precis har hänt. Det är vanligt att den drabbade försöker hitta skulden hos själv eller hos andra under denna fas (a a). Bearbetningsfasen; inträder efter att det akuta skedet avslutats (Cullberg, 2006). Under denna tid börjar den drabbade blicka framåt istället för att endast tänka på traumat som har skett (a a). Nyorienteringsfasen; denna fas varar livet ut (Cullberg, 2006). Då lär sig den drabbade att leva med traumat som något som alltid kommer finnas där, men som inte står i vägen för att livet ändå ska kunna fortsätta (a a). Krisförloppets två första faser, chockfasen och reaktionsfasen, är något som den anhöriga genomgår under det akuta skedet då deras närståendes hjärta slutar slå (Sak-Dankosky m fl, 2013). Konsekvenserna kan bli att den anhöriga uppträder olämpligt och försöker hitta någon att skuldbelägga. Just de anhörigas reaktioner vid återupplivningsförsök, och risken för att de interfererar med vårdpersonalens viktiga arbete, är en av de risker som tas upp när det kommer till anhörignärvaro vid HLR (a a). Vårdpersonalen Enligt Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska (Socialstyrelsen, 2005) ingår i sjuksköterskors roll bland annat att ge stöd, vägledning och informera närstående. Informationen ska ges med hänsyn till rådande omständigheter (a a). I Malmö Högskolas definition av omvårdnad, som är sjuksköterskeutbildningens huvudområde, beskrivs vårdarnas hänsyn till patientens anhöriga och närstående som en del av patientbegreppet inom omvårdnad (Gjörloff Wingren, 2013). Vid plötsliga och oväntade dödsfall har sjuksköterskor en viktig roll i att stödja anhöriga i deras sorg, något som kräver mod och kunskap (Kent & McDowell, 2004). I samband med hjärtstopp är ett empatiskt stöd till anhöriga viktigt, dels för tröst men också för att motverka risken för ohälsa, till exempel posttraumatisk stress, i framtiden (Axelsson m fl, 2012). Mötet med anhöriga till döende och döda patienter kan få vårdpersonal att känna sig illa till mods (Main, 2002). Att de anhöriga dessutom i vissa fall befinner sig i förnekelse och ilska, en krisreaktion, kan göra det hela ännu svårare. Behovet av ordentligt stöd i dessa situationer uppmärksammas bland vårdpersonal, men samtidigt upplevs det att de inte alltid får tillräckligt med uppmärksamhet från sin närmaste chef och organisationen i stort. Anledningen till den osäkerhet som flera stycken inom vården känner är ofta bristfällig utbildning, de känner sig helt enkelt inte rustade för att ta hand om sörjande anhöriga. Samtidigt bidrar tids- och personalbrist till att resurserna ofta inte räcker till för att ge anhöriga, i sorg, den omtanke som vore önskvärt (a a). Vårdpersonal behöver utbildning i hur de ska stötta anhöriga i den kris det innebär att vara med och bevittna ett återupplivningsförsök av en närstående (Axelsson m fl, 2005). De behöver även möjlighet till egen debriefing med sina kollegor efter återupplivningsförsöket (a a). Då det inte alltid finns utarbetat riktlinjer och handlingsplaner för omhändertagandet av närstående, blir risken för brister i omvårdnaden större (Axelsson m fl, 2012). Då den anhörige är i chockfasen är det viktigt att de känner 7

8 sig väl omhändertagna och att de inte blir lämnade ensamma (Cullberg, 2006). Trots att personalen känner att de vill hjälpa den drabbade har de känslan av att de inte alltid räcker till. Inom akutverksamheten, som ofta är jäktig och personalkrävande, kan det till exempel vara svårt att hinna med att värna om de anhöriga när de som bäst behöver det (a a). PROBLEMFORMULERING Anledningen till att forskningsområdet gällande anhörignärvaro vid återupplivningsförsök valdes, var att klara besked saknades. I viss kurslitteratur som används vid sjuksköterskeutbildningen står det att anhöriga bör närvara vid återupplivningsförsök om de önskar (Eikeland m fl, 2010). Samtidigt upplevs att anhöriga ofta ombes att lämna rummet vid just återupplivning. SYFTE Litteraturstudiens syfte var att belysa upplevelser och attityder kring anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, ur såväl vårdpersonals som de anhörigas perspektiv. Definitioner I studien har begreppet anhörig valts att definieras som någon som den enskilda personen anser sig ha en nära relation till. En anhörig kan alltså vara en förälder eller ett syskon men också en bästa vän. I denna studie kommer även begreppet närstående användas och syftar då på patienten. Då termen återupplivningsförsök används läggs ingen värdering i huruvida patienten överlevt eller ej. METOD En litteraturstudie valdes att genomföras för att besvara syftet att belysa upplevelser och attityder. Studiens förfarande har inspirerats av två antologier; Dags för uppsats vägledning för litteraturbaserade examensarbeten (Friberg (Red), 2006) samt Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (Granskär & Höglund-Nielsen (Red), 2008). Databassökning Inledningsvis söktes artiklar i databaserna PubMed och CINAHL. Sökningarna utfördes under loppet av tre dagar. Inklusionskriterier var att artiklarna skulle vara skrivna på engelska, vara kostnadsfria samt vara publicerade de senaste 20 åren. Studier om återupplivningsförsök på enbart barn och studier inriktade på suicidförsök exkluderades, då dessa ämnen uppfattades lämpa sig mer inom specialistutbildningar än inom utbildningen till allmänsjuksköterska. Till att börja med genomfördes en inledande sökning som Östlundh (2006) föreslår. Utifrån den inledande sökningen konstaterades att litteratur inom det valda ämnet fanns tillgänglig och följande fria sökord samt ämnesord, så kallade Cinahl headings 8

9 (CH) och MeSH-termer, valdes ut; resuscitation (CH), relatives, experience, family (MeSH), presence, family presence, cardio-pulmonary resuscitation (MeSH), qualitative. De booleska termerna AND och NOT användes för att specificera och avgränsa sökningarna. De egentliga sökningarna genomfördes tillsammans. Efter att ha läst litteraturstudier inom ämnet upptäcktes två relevanta studier och därför gjordes frisökningar efter dessa två titlar. Databassökningen och frisökningen, med olika kombinationer av sökord och booleska termer, visas steg för steg i tabell 1. Tabell 1. Databassökning Databas/datum 17 nov CINAHL 17 nov CINAHL Sökord och Booleska termer Resuscitation (CH) AND relatives AND presence AND qualitative NOT children NOT infant Resuscitation (CH) AND family presence AND qualitative Antal träffar Granskade abstrakt Granskade artiklar Utvalda artiklar (Weslien m fl, (2006)) (Chapman m fl, (2014)) 18 nov CINAHL 19 nov PubMed Manuell frisökning Avgränsning: Europa Resuscitation (CH) AND family presence AND experience Avgränsning: Europa Cardiopulmonary resuscitation (MeSH) AND family (MeSH) AND presence NOT children (Axelsson m fl, (2010); Fulbrook m fl, (2005); Mclaughlin m fl, (2013)) (Knott & Kee, (2005); Köberich m fl, (2010); Walker, (2014)) 2 2 (Meyers m fl, (1998); Tudor m fl, (2014)) Totalt 10 Efter databassökningarna gjordes ännu en genomgång av de 18 artiklarnas abstrakt. En artikel som inte ansågs vara relevanta för litteraturstudiens syfte togs bort, 17 artiklar återstod sedan. Kvalitetsgranskning För att kontrollera vetenskapskvaliteten hos de 17 artiklarna användes Protokoll för kvalitetsbedömning av studier med kvalitativ metod och Protokoll för 9

10 kvalitetsbedömning av studier med kvantitativ metod (Willman m fl, 2011) (se bilaga 1 och 2). Protokollen modifierades för att passa syftet, precis så som Willman med flera (2011) rekommenderar. Varje artikel granskades enskilt, varpå granskningarna sedan diskuterades gemensamt. Boken berättar att klassificeringar, gällande kvaliteten, kan räknas ut (Willman m fl, 2011). Detta gjordes genom att varje svar som ansågs vara positivt i den granskade studien fick ett poäng medan svar som var inadekvata eller negativa fick noll poäng. Poängen sammanställdes och räknades om till en procentansats. Vid 61-80% positiva svar ansågs kvaliteten vara Medel och vid % positiva svar ansågs kvaliteten vara Bra. De tio artiklar som slutligen valdes ut att ingå i studien höll Bra eller Medel kvalitet. Procenttalen för respektive klassificering diskuterades gemensamt fram efter noga övervägningar. För klassificeringen Medel ansågs till exempel 60 % lämpligt, eftersom mer än hälften av frågorna då besvarats positivt. Vilken klassificering som varje artikel fått, redovisas i matrisen (se bilaga 3). Analys En innehållsanalys utfördes med inspiration av Axelssons (2008) förslag för analysförfarande. De utvalda artiklarna lästes flera gånger, först enskilt och sedan gemensamt, för att få en övergripande uppfattning av det insamlade materialet. Analysen av studier med kvalitativ ansats och kvantitativ ansats genomfördes på samma sätt. Med syftet i åtanke, ströks relevanta stycken i artiklarnas resultatdelar under. I nästa steg gicks de understrukna styckena igenom för att sorteras in under de två huvudkategorier som fastställdes utifrån syftet; Vårdpersonals upplevelser och attityder samt Anhörigas upplevelser och attityder. De återkommande ämnen som identifierades i texterna, färgmarkerades med olika färger för att sedan kunna delas in i olika underkategorier. Dessa färgmarkerade ämnen, kontrollerades ytterligare för att se vilka som passade ihop och kunde skapa passande underkategorier. Kategorierna utgör litteraturstudiens resultats struktur och redovisas i tabell 2. Tabell 2. Kategorier Huvudkategorier Underkategorier Vårdpersonals upplevelser och attityder Anhörigas interfererande Ökad press och stress Stöd i sorgen Anhörigas upplevelser och attityder Att inte närvara Oro för att interferera RESULTAT Av de tio studier som slutligen valdes ut att ingå i studien hade sex en kvantitativ ansats (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010; McLaughlin m fl, 2010; Meyers m fl, 1998; Tudor m fl, 2014) och fyra hade en kvalitativ ansats (Chapman m fl, 2014; Knott & Kee, 2005; Walker, 2014; Weslien m fl, 2006). Nedan redovisas litteraturstudiens resultat under huvudkategorierna Vårdpersonals upplevelser och attityder samt Anhörigas upplevelser och attityder. 10

11 Vårdpersonals upplevelser och attityder I Axelssons med fleras (2010) kvantitativa studie visade det sig att det fanns ett signifikant samband mellan kortare erfarenhet i sitt yrke och en negativ inställning till anhörignärvaro vid återupplivningsförsök. I tre kvantitativa studier sade majoriteten av vårdpersonalen som deltog att anhöriga inte alls borde ges möjligheten att närvara vid återupplivningsförsök (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010). Tvärtom ansåg lite mer än hälften av vårdpersonalen som ingick i McLaughlin med fleras (2013) kvantitativa studie, att närstående borde bjudas in till att närvara vid återupplivningsförsök. I Knott och Kees kvalitativa studie (2005) ansåg vårdpersonal att det fanns vissa omständigheter som måste vägas in i beslutet om huruvida anhöriga skulle närvara vid återupplivningsförsöken eller ej, då dessa omständigheter ansågs påverka de anhörigas förmåga att hantera situationen. Sådana omständigheter var bland annat om hjärtstoppet var helt oväntat, om de anhöriga besatt några medicinska kunskaper samt patientens ålder (a a). Även Walker (2014) uppmärksammade sådana omständigheter i sin kvalitativa studie och tog upp omfattningen av patientens eventuella skador, vilka åtgärder som behövde vidtas vid återupplivningsförsöket, anhörigas uppförande samt om det fanns tillräcklig tid och personaltillgång för att ge stöd. Vårdpersonalen som deltog i den kvalitativa studien ansåg att deras fokus skulle ligga på att rädda patienten, och inte på att uppfylla anhörigas önskemål (a a). Anhörigas interfererande I vissa fall oroade sig vårdpersonal över hur anhörigas reaktioner kunde komma att påverka arbetet, vilket Knott och Kee (2005) kom fram till i sin kvalitativa studie. Även i Tudors med fleras (2014) kvantitativa studie, bekräftades detta då en majoritet av deltagarna uttryckte oro för att anhörigas beteende kunde komma att störa återupplivningen. I Köberich med fleras (2010) kvantitativa studie berättade en sjuksköterska: The resuscitation process lasted for more than 3 hours, because the brother of the patient threatened the nurses and doctors verbally and called the whole family to the hospital. There was yelling and screaming; relatives walked in and out, so that one was hardly able to concentrate on the essentials. Even during the cardiac massage we were disturbed by the brother of the patient because he buckled over him. He threatened us with murder and other things in case his brother wouldn t survive (s. 246) Flera kvalitativa studier visade till exempel att i de fall då anhöriga började gråta hysteriskt kände vårdpersonal att de blev distraherade, och att fokus flyttades från patienten (Walker, 2014). Ibland, då anhöriga uppträdde olämpligt redan innan närvaro vid HLR, ansåg vårdpersonal att de inte ens skulle erbjudas möjligheten att närvara (Chapman m fl, 2014). Exempel på sådant olämpligt uppträdande var hysteri, aggression, våld, hotfullhet, anklagelser, irritation, oresonlighet samt avsaknad av förmåga att hantera situationen (a a). Den bristfälliga kunskapen om hur HLR går till, hade kunnat leda till att anhöriga missförstod situationen och att detta påverkade deras beteende negativt (Knott & Kee, 2005). Majoriteten av deltagarna i tre kvantitativa studier uttryckte oro över att anhöriga skulle 11

12 argumentera och interferera med vårdpersonalen som arbetade med återupplivningen, om de inte förstod sig på de interventioner som genomfördes (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010). En kvalitativ studie visade att eftersom vårdpersonal själva ansåg att återupplivningsförsöken kunde se obehagliga ut, var vissa rädda att synen skulle påverka de anhörigas annars positiva minnen av sin närstående (Knott & Kee, 2005). Vårdpersonal upplevde att återupplivningsförsöken kunde se våldsamma, barbariska och brutala ut (a a). Även i Köberich med fleras (2010) och Tudor med fleras (2014) kvantitativa studier oroade sig majoriteten av vårdpersonalen för de närstående, då de ansåg att HLR kunde se brutala ut och upplevas som skrämmande. I Walkers (2014) kvalitativa studie däremot, upplevde dock vårdpersonal att de anhörigas närvaro i vissa fall hade en lugnande effekt på den annars kaotiska stämning som rådde under arbetet med återupplivningen (Walker, 2014). Ökad press och stress I Knott och Kees (2005) kvalitativa studie framkom hur vårdpersonalen kände ökad press och oro då anhöriga såg på vid HLR. Beteendet hos vårdpersonal förändrades då anhöriga var med i rummet, eftersom de i större utsträckning ansåg sig behöva tänka på vad som sades och att förbli professionella (a a). Omkring hälften av vårdpersonalen som deltog i Fulbrook med fleras (2005) kvantitativa studie, upplevde koncentrationssvårigheter då anhöriga närvarade vid HLR. Även i Walkers (2014) kvalitativa studie nämnde vårdpersonalen den ökade press som anhörignärvaro kunde medföra, eftersom risken för klagomål på vården ökade. Ett bristande självförtroende hos vårdpersonalen uppgavs som en orsak till att anhöriga inte bjöds in i rummet under återupplivningsförsöken, vissa kände en ökad press då de var övervakade (Chapman m fl, 2014). I Fulbrook med fleras (2005) och Axelsson med fleras (2010) kvantitativa studier svarade en majoritet av vårdpersonalen som deltog, att de oroade sig över att det som sades under återupplivningsförsöket kunde uppröra eventuellt närvarande anhöriga. Majoriteten av vårdpersonalen som ingick i Tudors med fleras (2014) kvantitativa studie, upplevde att ju fler återupplivningsförsök de medverkat vid, desto större självförtroende fick de. McLaughlin med fleras (2013) kvantitativa studie visade ett signifikant samband mellan en positiv inställning till att bjuda in anhöriga att närvara vid återupplivningsförsöken, och tidigare upplevda återupplivningsförsök med anhörignärvaro. Oro över sekretessen och patientens integritet inte kunde bibehållas, när anhöriga närvarade vid återupplivningsförsök, togs upp bland vårdpersonalen som ingick i Chapman med fleras (2014) kvalitativa studie. Detsamma uppmärksammades i tre kvantitativa studier, i vilka majoriteten av vårdpersonalen upplevde att risken för att röja sekretessen var stor i samband med anhörignärvaro vid återupplivningsförsök (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010). En fördel med anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, som lyftes fram av vårdpersonal som ingick i Walkers (2013) kvalitativa studie, var att anhöriga kunde ge bakgrundsinformation om det medicinska tillståndet samt om de önskemål som patienten hade. Stöd i sorgen Vårdpersonal uppmärksammade vikten av att det fanns en stödperson vid de anhörigas sida i de fall då de närvarade vid återupplivningsförsök (Knott & Kee, 12

13 2005). Det krävdes någon som kunde ge omfattande information om vad som pågick för att undvika att anhöriga blev hysteriska (a a). Behovet av en stödperson som hjälpte den anhöriga att behålla lugnet togs också upp i Weslien med fleras (2006) kvalitativa studie, samt i fem kvantitativa studier där majoriteten av deltagarna identifierade behovet av en sådan person (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010; McLaughlin m fl, 2013; Tudor m fl, 2014). Behovet av en stödperson belystes också av vårdpersonalen som deltog i Chapmans med fleras (2014) kvalitativa studie, de ansåg att om detta inte kunde ordnas på grund av personalbrist skulle inte heller anhöriga bjudas in att närvara. De identifierade även stödpersonens huvudsakliga uppgifter; att informera, stötta och inte lämna de anhöriga ensamma (a a). Även i Fulbrook med fleras (2005) samt Axelsson med fleras (2010) kvantitativa studier upplevde en majoritet av deltagarna att behovet av en stödperson inte alltid kunde tillgodoses på grund av personalbrist. Majoriteten av vårdpersonalen som deltog i McLaughlin med fleras (2013) kvantitativa studie uppgav att det var svårt att vara ett stöd åt de anhöriga vid återupplivningsförsök, och en tredjedel av deltagarna svarade att de i personalen också hade behov av emotionellt stöd. I tre kvantitativa studier ansåg majoriteten av vårdpersonalen som deltog att det var värdefullt för anhöriga att se att allt som kunde göras, gjordes vid återupplivningsförsöken (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Tudor m fl, 2014). Vårdpersonalen i Chapmans med fleras (2014) kvalitativa studie upplevde att anhöriga som sett att de gjort allt de kunde för patienten, hade lättare att acceptera döden då detta blev utgången. Vårdpersonal uppfattade att de anhöriga fick möjlighet till ett bättre avslut, genom att få se de omfattande försök som gjordes och genom att de befann sig vid patients sida då döden inträffade (Knott & Kee, 2005). Även Fulbrook med flera (2005) redovisade i sin kvantitativa studie att vårdpersonalen huvudsakligen ansåg att närvaron var en viktig del i de anhörigas sorgeprocess, eftersom de fanns där vid patientens sista stund i livet. I den kvalitativa studien av Walker (2014) beskrev vårdpersonalen de anhörigas närvaro som en passiv roll som främst gick ut på att observera. Samtidigt bidrog de ändå med att stötta patienten genom att finnas där, prata lugnande med dem och hålla dem i handen (a a). I de fall då anhöriga närvarade vid återupplivningsförsök, upplevde vårdpersonalen en fördel i att de kunde vara delaktiga i beslutet gällande om försöken skulle fortgå eller ej (Chapman m fl, 2014; Knott & Kee, 2005). En del vårdpersonal upplevde att de anhöriga, genom sin närvaro, fick en större förståelse för situationens allvar och för ett eventuellt beslut om att avbryta återupplivningsförsöket (a a). I den kvantitativa studien av Axelsson med flera (2010), ansåg en majoritet av vårdpersonalen att närvaro skulle underlätta de anhörigas acceptans vid avbrytande av HLR. I vissa fall upplevde dock vårdpersonalen att de höll på för länge med återupplivningsförsöken, eftersom det kunde vara svårare att ta beslut om att avbryta då anhöriga befann sig i rummet (a a). Och i tre kvantitativa studier framkom att endast en minoritet av den vårdpersonal som tillfrågades, ansåg att familjemedlemmar skulle vara mer benägna att vara delaktiga i beslut om avbrytande, för att de närvarade vid återupplivningsförsöket (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010) 13

14 Anhörigas upplevelser och attityder I Meyers med fleras kvantitativa studie (1998) tillfrågades deltagarna om huruvida de skulle velat närvara vid återupplivningsförsöken av sina närstående om de hade fått chansen. I majoriteten av fallen svarade de anhöriga ja. I samma studie ansåg nästintill alla deltagarna att det var de anhörigas rätt att själva få bestämma i frågan om att närvara eller ej. De anhöriga ansåg att sjukhusets personal inte ägde rätten att bestämma över patienten. I de fall då de anhöriga inte ville närvara, uppgav flera att de ändå hade velat tillfrågas av personalen (a a). Anhöriga i Weslins m fl kvalitativa studie (2006) som varit närvarande vid återupplivningsförsök av en närstående, berättade att de själva hade tagit beslutet om att vara det och inte ens övervägt att fråga någon ur personalen om lov. I vissa fall ansåg de anhöriga att deras närvaro vid HLR kunde vara värdefull eftersom de kunde informera vårdpersonalen om patientens anamnes (Chapman m fl, 2014; Weslien m fl, 2006). Att inte närvara I Chapman med fleras (2014) och i Weslien med fleras (2006) kvalitativa studier angav anhöriga som inte själva önskade vara med vid återupplivningsförsöken orsaker som stress, rädsla och att de inte trodde att de kunde hantera situationen (a a). Anhöriga som inte varit vid patientens sida under HLR, kände dock ånger över detta i efterhand (Weslien m fl, 2006). De anhöriga trodde att deras närvaro vid återupplivningsförsöken skulle varit till stöd för patienten (a a). En del trodde att patienten kände av att de fanns vid dennes sida, även om hen var medvetslös (Meyers m fl, 1998). Detta beskrevs även i Weslien med fleras (2006) kvalitativa studie, då anhöriga uttryckte att de trodde att patienten inte skulle misstycka till deras närvaro utan istället känna support. Att ens närstående inte skulle behöva dö ensam eller med främlingar var något som många ansåg viktigt (Meyers m fl, 1998). Anhöriga trodde att deras sorgeprocess skulle underlättas genom närvaron, eftersom de fick en chans att säga ett ordentligt farväl och på så sätt få ett avslut (a a). Oro för att interferera En kvalitativ studie visade att anhöriga, som ansåg att det var upp till dem själva att bestämma om de skulle närvara eller ej vid återupplivningsförsök, var medvetna om att deras förmåga att hantera situationen på det emotionella planet var grundläggande för om de faktiskt kunde närvara (Meyers m fl, 1998). Dock menade flera anhöriga att eftersom de sett hur HLR går till på TV, skulle de vara väl förberedda på vad som väntade. Det fanns istället en större oro om att deras närvaro skulle störa vårdspersonalens arbete (a a). Även Weslien med flera (2006) redovisade i sin kvalitativa studie, den oro för att vara i vägen som anhöriga uttryckte då de uppmärksammade vårdpersonalens stressade arbetssituation. Genom att närvara vid återupplivningsförsök, fick de anhöriga en försäkran om att personalen gjort allt som stod i deras makt för att rädda patienten. Att se vårdpersonalens skicklighet gav de anhöriga tillit för dem, vilket gjorde att de inte ifrågasatte den vård som deras närstående erhöll (a a). DISKUSSION 14

15 Nedan diskuteras förfarandet av studien under rubriken Metoddiskussion. De resultat som studien redovisat diskuteras vidare under rubriken Resultatdiskussion. Metoddiskussion Detta avsnitt presenterar och diskuterar styrkor och brister i den metod som använts för att skapa litteraturstudien. Studiedesign Från första början fanns ett annat syfte, att belysa mötet med anhöriga efter plötsliga dödsfall, för denna litteraturstudie. Då databassökningarna visade bristfällig forskning inom detta område, togs beslutet om att ändra inriktning. Först kändes det som ett nederlag, då viss tid gick till spillo, men samtidigt ansågs det att slutresultatet skulle bli bättre med det nya syftet. På grund av brist på artiklar, kunde litteraturstudiens resultat inte endast byggas på studier med kvalitativ ansats, så som först var önskvärt. Med detta i åtanke kan tänkas att det varit lämpligt att istället göra en empirisk studie med kvalitativ ansats. Efter diskussion framkom dock att arbetet med en sådan studie skulle bli för omfattande för att rymmas inom tidsramen för examensarbetet, särskilt eftersom ändringen av syftet redan förbrukat tid. Databassökning Vid problemområden där upplevelser och erfarenheter är i fokus, lämpar sig en kvalitativ ansats enligt Dahlborg Lyckhage (2006). Inom kvalitativ forskning strävas det efter en förståelse för en persons eget perspektiv (Olsson & Sörensen, 2011). Forskaren försöker förstå helheten och få en fullständig bild av en speciell situation (a a). Kopplas ovan nämnda till litteraturstudiens syfte, att belysa upplevelser och attityder, ansågs valet av studier med kvalitativ ansats som självklart. Till slut fick dock både kvalitativa och kvantitativa studier användas på grund av att det vid den inledande databassökningen inte fanns tillräckligt många studier med kvalitativ ansats som höll en god kvalitet. Willman med flera (2011) menar att det, särskilt inom hälsoområdet, kan vara en fördel att blanda studier med olika ansatser, dels för att området kan vara sparsamt utforskat men också för att studera problem ur olika perspektiv och skapa en bättre möjlighet att förstå verkligheten. De databaser som användes valdes ut då de innehåller publicerat material om ämnena medicin och omvårdnad. På grund av tidsbegränsningen som förelåg vid skapandet av kandidatuppsatsen, var det inte möjligt att genomföra mer omfattande sökningar i ytterligare databaser. Så som Östlundh (2006) föreslog, gjordes en experimentell inledande litteratursökning, för att skapa en översikt av området och därmed en bra grund inför den egentliga litteratursökningen. Utifrån den inledande sökningen klarnade vilka sökord samt booleska termer som var relevanta att använda. Denna metod var i högsta grad hjälpsam, eftersom det inte fanns någon större erfarenhet av databassökning sedan tidigare. Fria sökord och ämnesord användes, men blocksökningar genomfördes ej då det förelåg en kunskapsbrist angående denna metod. På grund av detta kan studier som passat syftet då ej upptäckts. Användningen av fria sökord gjorde dessutom att det kom upp oöverskådligt många resultat och då fick avgränsningen Europa användas, vid två sökningar, 15

16 trots att detta inte fanns med som ett inklusionskriterie. Tio studier med hög och medel kvalitet, som passar litteraturstudiens syfte, identifierades trots allt vilket tyder på att denna avgränsning inte ska ha påverkat resultatet. Databassökningarna genomfördes gemensamt, då båda ville vara lika delaktiga i beslutet om vilka artiklar som lämpade sig för litteraturstudien. Om sökningarna gjorts enskilt hade risken funnits att uppfattningarna och tolkningarna skiljt sig åt, gällande vad som verkligen efterfrågades för att uppfylla litteraturstudiens syfte. Kvalitetsgranskning I boken Evidensbaserad omvårdnad - En bro mellan forskning och klinisk verksamhet av Willman med flera (2011) upptäcktes Protokoll för kvalitetsbedömning av studier med kvalitativ metod och Protokoll för kvalitetsbedömning av studier med kvantitativ metod, vilka ansågs passande för litteraturstudien. Protokollen modifierades något (se bilaga 1 och 2) för att passa litteraturstudiens syfte, vilket även rekommenderas i boken (a a). Anledningen till att inte endast artiklar med kvalitet som ansågs vara Bra användes, var att tidsramen för databassökningarna var för stram och därför fick även artiklar med Medel kvalitet godkännas. Vid sammanställningen av granskningen användes procent istället för hela tal, för att underlätta jämförelsen av studiernas kvalitet. Det finns alltid en risk för övervärdering och undervärdering vid kvalitetsgranskning (Willman m fl, 2011). Detta motverkades genom att först granska enskilt och sedan diskutera svaren i kvalitetsprotokollen gemensamt. Analys En innehållsanalys av artiklarnas resultat gjordes och därmed identifierades de delar som svarade till litteraturstudiens syfte. Valet att göra en omfattande innehållsanalys grundade sig i behovet av en djupare förståelse för texterna. Att just Axelssons innehållsanalys valdes, berodde på att den passade för granskning av såväl kvalitativa som kvantitativa artiklar (Axelsson, 2008). Bearbetningen och analysen av texten underlättade framväxten av litteraturstudiens eget resultat. Precis som Lundman och Hällgren Graneheim (2008) menade så lämpar sig en innehållsanalys då stora mängder text ska genomgås. I detta fall upplevdes tio artiklar som mycket, då en viss tidsram måste hållas. Gällande kvalitativa studier, diskuteras inte validitet och reliabilitet på samma vis som vid kvantitativa studier. Istället används termer som pålitlig, trovärdig och tillförlitlig (Willman m.fl, 2011). I samband med granskningen av studiernas kvalitet, framkom med hjälp av granskningsprotokollen att de studier som användes var just pålitliga, trovärdiga och tillförlitliga. När det gäller kvantitativa studier identifieras mätinstrumentens reliabilitet och validitet (Patel & Davidson, 2011). Reliabilitet innebär att mätinstrumentet mäter samma sak, vid upprepade tillfällen. Validitet innebär att just det som avses mätas, faktiskt mäts (a a). I Fulbrook med fleras (2005) studie användes ett frågeformulär som skapades av författarna själva med hjälp av tidigare litteratur vilket de menade ökade validiteten. Samtidigt gjordes ingen pilotundersökning, vilket skulle kunna ses som en brist i fråga om att säkerställa validitet (a a). Även i Köberich med fleras (2010) studie användes det frågeformulär som Fulbrook och hans kollegor utvecklat. I Axelsson med fleras (2010) studie uppgav författarna att de använt sig av ett validerat frågeformulär. När det gäller reliabiliteten identifierades Cronbach s alfa-värdena i frågeformulärets olika delar, och det 16

17 visade sig att värdet för frågorna gällande beslutsfattande endast uppgick till 0,64 (a a). Cronbach s alfa under 0,70 tyder på att det är en låg reliabilitet (Patel & Davidson, 2011). På grund av det låga Cronbach s alfa-värdet för frågorna om beslutsfattande, har resultatet gällande detta inte tagits med i denna litteraturstudie. McLaughlin med flera (2010) använde sig av ett frågeformulär utvecklat av författaren Hallgrimsdottir, som säkrat dess validitet och reliabilitet genom att göra en pilotstudie. McLaughlin och hans kollegor modifierade frågeformuläret något för att anpassas till deras syfte, men menade att modifieringarna varit så små att det inte skulle kunnat påverkat validiteten. För säkerhetsskull gjorde de dock själva en pilotundersökning (a a). I studien gjord av Tudor med flera (2014) fick författarna tillstånd att använda ett frågeformulär utvecklat av Twibell med flera (2008). Frågeformuläret bestod av två skalor, en som handlade om sjuksköterskors uppfattning av risker och fördelar av anhörignärvaro och en skala som handlade om sjuksköterskors självförtroende vid anhörignärvaro (Tudor m fl, 2014). Båda skalorna hade hög reliabilitet då de erhöll Cronbach s alfa-värden över 0,95 (a a). Cronbach s alfa-värden över 0,90 anses visa att instrumentet har en hög reliabilitet (Patel & Davidson, 2011). Meyers med flera (1998) använde ett frågeformulär utvecklat av Doyle med flera samt Hanson och Strawser. Doyle med flera samt Hanson och Strawser var de första som forskade i ämnet om anhörignärvaro vid återupplivning. Meyers och hennes kollegor modifierade frågeformuläret och framförde det inför en grupp omvårdnadsexperter för att få det innehållsvaliderat. Interbedömarreliabilitetsberäkningar utfördes även av författarna till studien (Meyers m fl, 1998). Interbedömarreliabilitet räknas ut då flera olika personer utfört samma mätning, och ska då visa att resultatet blivit detsamma oavsett vem som utfört mätningen (Patel & Davidson, 2011). Genom att försäkra att det fanns validitet och reliabilitet i de studier som inkluderades i litteraturstudien, ansågs det sammanfattade resultatet vara pålitligt. Resultat Att översätta texten medför en risk för feltolkning. Därför lades mycket tid ner på momentet och vilken översättning som passade bäst till varje ord, just för att undvika fel då litteraturstudiens resultat sammanställdes. För att redovisningen av resultatet skulle bli så tydlig som möjligt, skrevs det in under rubriker och underrubriker uppkallade efter huvudkategorierna och de underkategorier som framkom. Studierna som ingår i litteraturstudien handlar huvudsakligen om vårdpersonalens upplevelser av anhörignärvaro vid återupplivningsförsök. I syftet framgår att såväl vårdpersonalens och anhörigas upplevelser och attityder skulle belysas. Önskvärt vore att båda gruppernas upplevelser fyllde lika stor plats i litteraturstudiens resultat. Detta var dock inte möjligt, då forskning om anhörigas upplevelser inte är lika utbredd. Resultatdiskussion Sjukvården och själva HLR-processen är i ständig förändring och regelbundet kommer det nya riktlinjer (HLR-rådet, 2014c). Det faktum att en av studierna som inkluderats i litteraturstudien är publicerad 1998, kan därför eventuellt uppfattas som en nackdel eftersom den trots allt är 16 år gammal. Det anses dock att upplevelserna och attityderna till anhörignärvaro vid återupplivningsförsök bör vara desamma för vårdpersonal och för anhöriga idag. Detta antagande stärks 17

18 också av att resultaten i den något äldre studien överensstämmer med de resultat som framkommit i nyare studier. Nedan kommer litteraturstudiens huvudsakliga och mest intressanta fynd att diskuteras och kopplas till övrig litteratur inom området. Vårdpersonal upplevelser och attityder Litteraturstudiens resultat visade att det rådde delade meningar bland vårdpersonal om huruvida anhöriga skulle bjudas in att närvara vid återupplivningsförsök eller ej. I McLaughlin med fleras (2013) kvantitativa studie svarade vårdpersonalen att de ansåg att anhöriga borde få närvara, medan det i tre kvantitativa studier framkom att vårdpersonalen hade en negativ inställning till anhörignärvaro (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010). I två kvalitativa studier tyckte vårdpersonalen att beslutet angående anhörignärvaro skulle tas i varje enskilt fall, utifrån rådande omständigheter (Knott & Kee, 2005; Walker, 2014). Vårdpersonals erfarenhet hade stor betydelse för inställningen till anhörignärvaro (Axelsson m fl, 2010; McLaughlin m fl, 2010). Detta resultat styrks genom att de stora skillnaderna bland vårdpersonals attityder gentemot anhörignärvaro vid återupplivningsförsök, också tas upp i en litteraturstudie av Sak-Dankosky med flera (2013). Skillnaderna förklaras med bland annat olika kulturer, olika religiösa tillhörigheter, olika utbildningar samt olika omfattande erfarenheter (a a). Även i en metasyntes, bestående av 25 studier, visade att det rådde både positiva och negativa inställningar till anhörignärvaro vid återupplivningsförsök (Rittenmeyer & Huffman, 2012). Vårdpersonals grundinställning gällande anhörignärvaro vid återupplivningsförsök borde vara positiv. Däremot måste vården vara individanpassad och rådande omständigheter i varje situation bör tas med i beräkningarna. Är det till exempel risk för att anhöriga interfererar i vården av patienten, kan närvaro vid återupplivningsförsök inte accepteras. Trots att beslut borde tas i varje fall, skulle vårdpersonals arbete kunna underlättas om det fanns riktlinjer för bland annat vilka sådana omständigheter som skulle kunna leda till att anhöriga inte bjuds in. Ett återkommande ämne i litteraturstudiens resultat var att anhörigas beteende vid återupplivningsförsöket sågs som ett orosmoment. Det fanns en oro bland vårdpersonal, att anhöriga skulle lägga sig i interventionerna och argumentera med återupplivningsteamet (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010; Walker, 2014). Samma fynd bekräftas av majoriteten av vårdpersonalen i en kvantitativ studie som visade att det fanns en oro över att anhöriga skulle interferera i arbetet, då de närvarade vid återupplivningsförsöket (Demir, 2008). Men då den anhörige fick tillräcklig information och stöd under återupplivningsförsöket, sågs risken för att den anhöriga skulle störa vårdteamet som ytterst liten. Om den anhörige däremot lämnades ensam, och inte helt och hållet förstod de interventioner som utfördes, fanns en risk för att denne interfererade och störde i arbetet (a a). Information är A och O. Det är svårt att tänka sig att en välinformerad anhörig skulle störa ett återupplivningsförsök. Om anhöriga däremot inte vet precis vad som pågår och varför vissa åtgärder vidtas, skulle det såklart inte vara helt omöjligt att denne lägger sig i. I tre studier belystes det att vårdpersonalen själv tyckte återupplivningsförsöket kunde se obehagligt ut, vilket i sin tur kunde göra det svårare för de anhöriga att hantera (Knott & Kee, (2005); Köberich m fl, (2010); Tudor m fl, (2014)). Endast från en studie kom det fram att anhörigas närvaro kunde ha en lugnande effekt på 18

19 den annars kaotiska situationen (Walker, 2014). Även i en studie av Holzhauser och Finucanes (2007) belystes den tillfrågade vårdpersonalen hur närvaron kunde ha en negativ inverkan på de anhöriga. Vårdpersonalen trodde inte att anhöriga skulle klara av situationen och att det skulle bli alldeles för känslomässigt traumatiskt för dem. De tyckte då det var bättre att de anhöriga kom in efter konstaterat dödsfall då deras närstående blivit fri från intubering och såg mer rofylld ut (Holzhauser & Finucane, 2007). I en annan studie ansåg nästan hälften, av vårdpersonalen som deltog, att anhörignärvaro vid återupplivningsförsök inte skulle tillåtas på grund av att det kunde se så traumatiskt ut för de anhöriga (Demir, 2008). Som vårdpersonal kan det tyckas se väldigt obehagligt ut, speciellt då den emotionella kontakten till patienten inte är densamma som för en anhörig. Samtidigt kan det tänkas, att ett förbud mot att närvara kan upplevas som mer traumatiskt för den anhöriga än att se på under själva återupplivningsförsöket. I flera studier berättade vårdpersonal om ett bristande självförtroende och en form av prestationsångest med oro, press, stress och koncentrationssvårigheter då anhöriga närvarade vid återupplivningsförsök (Chapman m fl, 2014; Fulbrook m fl, 2005; Knott & Kee 2005; Walkers, 2014). Det framkom dock i ett par studier att ju fler återupplivningsförsök med anhörignärvaro vårdpersonal deltagit i och ju större erfarenhet de hade av HLR, desto större blev deras självförtroende i denna situation (McLaughlin m fl, 2013; Tudors m fl, 2014). I studien av Holzhauser och Finucane (2007) svarade vårdpersonal på frågan om hur anhörignärvaro vid återupplivningsförsök påverkade dem. Det framkom att tanken på anhörignärvaro vid återupplivningsförsök var ett orosmoment i deras arbete, som gjorde dem illa till mods. Situationen upplevdes som obekväm och stressande (a a). Även i litteraturstudien av Sak-Dankosky med flera (2013) redovisade hur vårdpersonal upplevde ökad press och stress. Det uttrycktes också en oro över eventuella anmälningar i efterförloppet, då anhöriga närvarade vid återupplivningsförsök (a a). I vissa enklare interventioner, som till exempel insättning av en perifer venkateter eller venprovtagning, kan anhörigas närvaro upplevas som något stressande. Dock leder mer erfarenhet till ett ökat självförtroende, och för varje gång så upplevs det lättare att genomföra interventioner trots anhörigas närvaro. Vid HLR arbetar ett helt team runt patienten, vilket gör att en närvarande anhörigs fokus förmodligen inte läggs på en enda person. Dessutom innebär troligen situationen i sig att den anhörige är mer fokuserad på sin närstående, som håller på att försvinna för alltid, än på vad vårdpersonalen gör. Vårdpersonalen identifierade behovet av en stödperson som grundläggande för att det skulle vara möjligt att låta en anhörig närvara vid återupplivningsförsök (Axelsson m fl, 2010; Chapman m fl, 2014; Fulbrook m fl, 2005; Köberich m fl, 2010; McLaughlin m fl, 2013; Tudor m fl, 2014). På grund av personalbrist, menade vårdpersonal, att behovet av en stödperson inte alltid kunde tillgodoses (Axelsson m fl, 2010; Fulbrook m fl, 2005; McLaughlin m fl 2013). Som nämnts i denna litteraturstudies bakgrund skrev Axelsson med flera (2012) att den anhörige som är med och bevittnar ett återupplivningsförsök aldrig ska lämnas ensam. Det ska finnas någon ur personalen vid dennes sida för att ge stöd och information, en uppgift som kräver utbildning och erfarenhet (a a). I Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska (Socialstyrelsen, 2005) står det just att sjuksköterskan bland annat ska ge stöd information till anhöriga. Även Kent och McDowell (2004) beskrev i sin studie att sjuksköterskan har en viktig roll i att stödja närstående vid plötsliga och oväntade dödsfall, vilket både kräver mod och kunskap. Det faktum att mötet med en anhörig till döende eller döda patienter är 19