UPPLEVELSER AV ANHÖRIGAS NÄRVARO VID HJÄRT- OCH LUNGRÄDDNING

Transkript

1 UPPLEVELSER AV ANHÖRIGAS NÄRVARO VID HJÄRT- OCH LUNGRÄDDNING EDVARD OHLSSON SANDRA PERSSON Examensarbete i omvårdnad 61-90hp Sjuksköterskeprogrammet Juni 2018 Malmö högskola Hälsa och samhälle Malmö

2 UPPLEVELSER AV ANHÖRIGAS NÄRVARO VID HJÄRT- OCH LUNGRÄDDNING EDVARD OHLSSON SANDRA PERSSON Ohlsson, E & Persson, S. Upplevelser av anhörigas närvaro vid hjärt- och lungräddning. Examensarbete i omvårdnad 15 hp. Malmö Universitet Fakulteten för hälsa och samhälle, Institutionen för vårdvetenskap, Bakgrund: Möjligheten för anhöriga att närvara vid återupplivningsförsök är ett omdiskuterat ämne och rutinerna kring detta skiljer sig åt beroende länders olika riktlinjer kring ämnet. Det finns ett större antal kvantitativa studier som behandlar upplevelser av anhörigas närvaro vid återupplivningsförsök. Däremot finns det inte lika många kvalitativa studier som berör ämnet. Därför kan det vara relevant att studera dessa kvalitativa studier närmare och belysa de anhörigas upplevelser i relation till sjukvårdspersonalens. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa både anhörigas och sjukvårdspersonalens upplevelser av att anhörigas närvaro vid ett återupplivningsförsök på en närstående. Metod: En litteraturstudie baserad på tio kvalitativa artiklar som belyser både sjukvårdspersonalens och de anhörigas perspektiv. Artikelsökningen genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Resultat: Fyra huvudkategorier med två underkategorier vardera identifierades. Delaktighet; Aktivt deltagande och Insyn och stöd, Information och kommunikation; God kommunikation och Bristande kommunikation, Trauma; Oro för familjen och Risker, Förutsättningar; personal- och platsbrist och Personalens upplevelse av utsatthet. Slutsats: I resultatet framkom både positiva och negativa effekter av att anhöriga närvarar vid ett återupplivningsförsök på en närstående. Möjligheten att ha fått vara närvarande kunde underlätta sorgearbetet för familjen och hjälpa dessa att acceptera situationens utfall. Närvaron kunde även ge familjen en chans att agera stöd åt patienten. De största orosmomenten för sjukvårdspersonalen handlade om hur familjens beteende eventuellt kunde påverka arbetet med patienten samt eventuella negativa effekter för familjens psykiska hälsa i framtiden. Nyckelord: Anhöriga, närvaro, sjukvårdspersonal, upplevelser, återupplivningsförsök. 2

3 LIVED EXPERIENCES OF RELATIVE S PRESENCE DURING CARDIOPULMONARY RESUSCITATION EDVARD OHLSSON SANDRA PERSSON Ohlsson, E & Persson, S. Lived experiences of relatives presence during cardiopulmonary resuscitation. Degree Project in nursing 15 credit points. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Care Science, Background: The opportunity for families to be present during resuscitation is a well discussed subject. The routines regarding family witnessed resuscitation (FWR) depends on the national guidelines. Research has been conducted regarding experiences of FWR. The majority of this previous research used quantitative methods. Therefore, it s relevant to further explore the existing qualitative research regarding FWR. Aim: The aim of this study was to illuminate families and health care professionals experiences of FWR. Method: A literature review based on ten qualitative articles obtained from PubMed and CINAHL. Results: Four main categories with two subcategories each were identified. Participation; Active participation and Transparent & support, Information and communication; Good communication and Lack of communication, Trauma; Concerns for the family and Risks, Conditions; Lack of staff and space and The staff s sense of exposure. Conclusion: The result that emerged showed both positive and negative effects of FWR. The opportunity to be present could help the family accept the outcome of the procedure and help to ease the grieving process. Family s presence could also function as a source of support for the patient. The health care professionals biggest concerns were about the family's behavior and how it possibly could affect the situation in a negative way and also the risk of negative effects on the family s psychic health in the future. Keywords: Cardiopulmonary resuscitation, Experiences, Family, Health care professionals, Presence. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 6 BAKGRUND 6 Hjärtstopp och återupplivningsförsök 6 Sjuksköterskans ansvar 7 Rutiner 8 Tidigare forskning 9 PROBLEMFORMULERING 10 SYFTE 10 METOD 11 Inklusions- och exklusionskriterier 11 Sökord och databaser 11 Kvalitetsgranskning 12 Dataanalys 12 RESULTAT 13 Delaktighet 14 Aktivt deltagande 14 Insyn och stöd 15 Information och kommunikation 16 God kommunikation 16 Bristande kommunikation 16 Trauma 17 Personalens oro för familjen 17 Familjens beteende 18 Förutsättningar 18 Personal- och platsbrist 18 Personalens upplevelse av utsatthet 19 METODDISKUSSION 20 Litteraturstudie 20 Kvalitativa studier 20 Trovärdighet och överförbarhet 21 Inklusion- och exklusionskriterier 22 Datainsamling och analys 22 Etiska överväganden 23 Författarnas förförståelse inför examensarbetet 23 RESULTATDISKUSSION 23 4

5 Familjecentrerad omvårdnad 24 Information och stöd 25 Säker vård 26 KONKLUSION 28 FORTSATT KUNSKAPSUTVECKLING OCH FÖRBÄTTRINGSARBETE 28 REFERENSER 30 BILAGA 1. SÖKSCHEMA 34 BILAGA 2. MODIFIERAD GRANSKNINGSMALL FRÅN SBU (2014). 37 BILAGA 3. ARTIKELMATRISER 39 5

6 INLEDNING Att medverka vid återupplivningsförsök i samband med hjärtstopp är något som i stort sett alla sjuksköterskor kommer att erfara under sitt yrkesliv. Återupplivningsförsök genom hjärt-lungräddning (HLR) är en behandling som innebär ett stort trauma för patienten. När ett hjärtstopp inträffar är personen som drabbas ofta omgiven av anhöriga, sjukvårdspersonal eller andra personer som blir vittne till händelsen. Att bevittna ett återupplivningsförsök kan vara en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, särskilt då behandlingen i många fall resulterar i att patienten avlider (HLR-rådet 2017a). I den akuta situationen står patienten i fokus för vårdinsatserna. All tillgänglig personal ska i första hand se till att allt som kan göras för att återuppliva patienten också görs. Detta innebär ofta att anhöriga hamnar i bakgrunden där de hjälplöst får bevittna händelseförloppet som följer i akutskedet. För personal som har ansvaret för att försöka återuppliva patienten kan anhörigas närvaro potentiellt få oförutsedda konsekvenser och påverka arbetet med patienten. Anhörigas närvaro under pågående återupplivningsförsök av närstående är ett ämne som berörts i flera tidigare studier. Fokus för tidigare forskning berör främst sjukvårdspersonalens upplevelser samt hur kvaliteten på hjärt- och lungräddningen påverkats (Dwyer och Friel 2015). Det finns tidigare forskning kring de anhörigas upplevelser och erfarenheter av att närvara vid ett återupplivningsförsök på en närstående. Utifrån vår egen erfarenhet som studenter erhålls inte tillräckliga kunskaper i ämnet genom grundutbildningen. Tydliga riktlinjer är en förutsättning för att anhöriga ska få bästa möjliga vård i akuta situationer. Därför är det angeläget att som grundutbildad sjuksköterska ha evidensbaserad kunskap vid bemötande av anhöriga som befinner sig i chock, kris eller sorg. BAKGRUND Hjärtstopp och återupplivningsförsök Varje år sker ca 5550 oväntade hjärtstopp utanför sjukhus och ca 2600 st på sjukhus runtom i Sverige (HLR rådet 2017e). Av de som drabbas av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus avlider ca 90% och av de som drabbas på sjukhus avlider ca 70%. På en del av de som får hjärtstopp kan sjukvårdspersonalen få igång cirkulationen igen men majoriteten av dem avlider inom 30 dagar. De räknas dock in i de % som avlider. (Fridlund m.fl. 2012; HLR rådet 2017e). Hjärtstopp inträffar när hjärtats pumpförmåga upphör. Orsaken till hjärtstopp kan bero på olika rubbningar i hjärtrytmen vid exempelvis ventrikelflimmer eller att hjärtats aktivitet helt upphör (HLR rådet 2017e). Hjärtstopp kan även orsakas av ett plötsligt försämrat blodflöde och därmed ischemi i hjärtmuskeln som gör att hjärtats muskelvävnad dör (Lidell 2012). Hjärt- och lungräddning (HLR) definieras som ett återupplivningsförsök och ska påbörjas omedelbart vid ett hjärtstopp (HLR rådet 2017c; Nationalencyklopedin 2018). HLR syftar till att upprätthålla cirkulationen och syretillförseln hos de personer som drabbats av hjärtstopp. Detta görs genom yttre bröstkompressioner och ventilation av lungorna. HLR utförs till dess att defibrillering kan göras med hjälp av en s.k. hjärtstartare. 6

7 Defibrillering ger en strömstöt genom hjärtat och är det enda som kan återställa en persons normala hjärtaktivitet. Om defibrillering påbörjas inom tre minuter efter hjärtstoppet ökar överlevnadschansen med uppemot 70 % (HLR-rådet 2017b). Även olika läkemedelsinjektioner, t.ex. Adrenalin och Amiodaron, kan förekomma under behandlingen (Läkemedelsboken 2015). Chanserna att överleva ett hjärtstopp beror på många faktorer. Framförallt tiden innan hjärt- och lungräddningen påbörjas är avgörande för patientens chanser att överleva. Vid tidig igångsättning av HLR ökar överlevnadschanserna med %. För varje minut som åtgärderna dröjer minskar chansen för överlevnad med 10 % (HLR-rådet 2017a). Därför är Kedjan som räddar liv extremt viktigt för att öka patientens chanser till överlevnad. Denna kedja innebär att vara snabb på att uppmärksamma varningssignaler för att undvika totalt hjärtstopp och larma tidigt, att påbörja HLR direkt för att vinna tid, tidig defibrillering för att starta om hjärtat och slutligen vård efter hjärtstoppet för att bevara eller återfå en god livskvalitet (HLR-rådet 2017c). Sjuksköterskans ansvar I Sverige ska alla sjuksköterskor arbeta efter de sex kärnkompetenserna för legitimerade sjuksköterskor. Dessa kärnkompetenser innefattar personcentrerad vård, säker vård, informatik, att kunna samverka i team, arbeta med evidensbaserad vård samt förbättringskunskap (Svensk sjuksköterskeförening 2015). Att arbeta med personcentrerad vård och omvårdnad innebär att sjuksköterskan måste ha ett helhetsperspektiv kring hela patientens situation och sträva efter att se till alla patientens behov. Dessa innefattar fysiska, psykiska, existentiella och sociala behov vilka beskrivs som lika viktiga (a.a.). Enligt hälso och sjukvårdslagen (2017:30) (HSL) ska sjukvårdspersonalen enligt kap 3 2 arbeta för att förebygga ohälsa. Detta kan även inbegripa omhändertagandet av patientens anhöriga. Vid arbete för att tillgodose patientens sociala behov ska familjecentrerad och familjerelaterad omvårdnad även ägnas fokus. Att arbeta familjecentrerat innebär enligt Svensk sjuksköterskeförening (2015) att patienten står i fokus för omvårdnad men att personalen även bör ta stor hänsyn till patientens anhöriga. Detta är särskilt viktig när det handlar om anhöriga till patienter som är långvarigt eller allvarligt sjuka. Begreppet Familjecentrerad vård har de senaste åren inneburit att sjukvårdspersonalen ser patientens familj och anhöriga som en resurs och att de är viktig del i patientens både fysiska och psykiska hälsa (Stubberud 2013). Enligt Patientlagen (2014:821) kap 5 3 ska patientens anhöriga få möjligheten att vara delaktiga i både utformningen och genomförandet av vården. Enligt Stubberud (2013) är det dock inte alltid säkert att det är lämpligt eller att de anhöriga kan vara en resurs i akuta situationer. Beslutet om de anhöriga ska få vara närvarande eller ej under ett återupplivningsförsök eller andra akuta åtgärder, beror till stor del på hur den anhörige reagerar (a.a.). Stubberud (2013) beskriver hur en del anhöriga reagerar med ilska, sorg, panik eller frustration över känslan av hjälplöshet. I dessa tillstånd är det helt enkelt inte lämpligt att ha familjen närvarande vid akuta situationer. För att undvika problem kopplat till anhörigas känslomässiga reaktioner ansvarar sjuksköterskan för att informera de anhöriga om vad som skett och vad som kan komma att ske i förebyggande syfte. 7

8 Det är även viktigt att sjuksköterskan får de anhöriga att känna sig trygga med personalen och med vården av patienten så att de anhöriga istället kan fokusera på att stötta sin akut sjuka familjemedlem (a.a.). Axelsson m.fl. (2012) skriver att en närståendes plötsliga och oväntade död är något av det mest traumatiska en människa kan uppleva och att händelsen med stor sannolikhet leder till en svårare sorgehantering och bearbetningsprocess för de anhöriga som drabbats. Detta eftersom de anhöriga i dessa fall inte fått möjligheten att förbereda sig eller ta farväl. När en familjemedlem blir akut sjuk eller plötsligt avlider krävs det mycket stöd åt de anhöriga (Kock-Redfors 2011; Stubberud 2013). Det händer ofta att de anhöriga får en krisreaktion. Denna reaktion kan delas in i 4 faser: chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. Det är oftast inom de två första faserna som sjukvårdspersonalen möter de anhöriga (a.a.). Dessa anhöriga tillhör då en högriskgrupp för att utveckla psykisk ohälsa och eventuellt posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) i framtiden (Axelsson m.fl. 2012). Under dessa faser är det därför viktigt att klargöra vilka behov de anhöriga har och hur sjuksköterskan på bästa sätt kan tillgodose dessa (Kock-Redfors 2011). Vad som tydligt framkommer är anhörigas stora behov av stöd genom vetskapen om att personalen finns där för dem. Detta kan göras genom att visa familjen att någon tar sig tid med dem och sätter sig ner och verkligen lyssnar på dem (Stubberud 2013). Speciellt om patienten avlider då sjukvårdspersonalen enligt Patientsäkerhetslagen (2017:30) kap 5 8 måste visa de anhöriga hänsyn, respekt och omtanke. Rutiner Möjligheten för anhöriga att närvara vid ett återupplivningsförsök är ett omdiskuterat ämne. Tidigare har anhöriga vanligtvis blivit hänvisade ut i korridoren eller till ett separat rum under det akuta skedet (Stubberud 2013). Nuvarande rutiner för att ha anhöriga närvarande vid ett återupplivningsförsök skiljer åt sig beroende på nationella riktlinjer. Enligt European Resuscitation Council s (ERC 2015) internationella riktlinjer ska familj och anhöriga erbjudas att närvara vid återupplivningsförsök. Fridlund m.fl. (2012) bekräftar att även Sverige har antagit dessa riktlinjer. I Sverige har Svenska Läkaresällskapet (2013) utarbetat etiska riktlinjer för hjärt- och lungräddning. Enligt dessa riktlinjer ska närstående få möjlighet att närvara under återupplivningsförsök under förutsättning att behandlingen av patienten inte påverkas negativt. Anhöriga ska då erbjudas stöd av personal samt kontinuerlig information om vad som händer under det akuta skedet. I händelse av dödsfall är det väsentligt att undvika senare tvivelsmål mellan närstående eller personal om huruvida vårdpersonalen gjort allt som varit medicinskt rimligt för patienten. Att få stöd från sjukvård- och ambulanspersonal anses vara av stort värde för anhöriga i händelse av hjärtstopp som resulterat i dödsfall. Vårdpersonal bör även erbjuda ytterligare stöd och praktisk hjälp om närstående skulle vara i behov av detta (Svenska Läkaresällskapet 2013). Svenska läkaresällskapets riktlinjer (2013) är tänkta att tjäna som stöd för hälsooch sjukvårdspersonal i frågor som rör hjärt- och lungräddning men rutiner för själva bemötandet av anhöriga kan skilja sig åt beroende på arbetssätt. Kock-Redfors (2011) beskriver ett visst arbetssätt för bemötandet av anhöriga vid återupplivningsförsök som hon praktiserat under många år. Detta arbetssätt har sedan år 2001 blivit rutin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. 8

9 Arbetssättet bygger på ett handlingsprogram bestående av 10 punkter som beskriver hur personalen lämpligast bemöter anhöriga till patienter som drabbats av plötsligt eller oväntat hjärtstopp eller annan typ av trauma. Särskilt relevanta punkter för bemötandet av anhöriga som bevittnat HLR av närstående rör kontinuerlig information om vad som händer, vikten av att erbjuda anhöriga stöd av kontaktperson, möjlighet för anhöriga att närvara, samt hur uppföljningen, ett s.k. efterlevandesamtal, ska gå till för att de anhöriga ska bli omhändertagna på bästa möjliga vis (a.a). Kock-Redfors (2011) och Stubberud (2013) betonar vikten av information till de anhöriga. För att de anhöriga ska kunna ta till sig information i akuta situationer bör den vara konsekvent, kortfattad och upprepas. Vidare föreslås att information bör ges av samma individ eller individer från personalstyrkan för att på så vis undvika förvirring hos de anhöriga (a.a.). Viktigt är även att anhöriga erbjuds en stödkontakt, både under det akuta skedet men även under efterförloppet av HLR (Kock-Redfors 2011). Tidigare forskning Fördelar och nackdelar med familjemedlemmars närvaro under pågående återupplivningsförsök är ett ämne som studerats sedan flera årtionden tillbaka (Doyle 1987). År 1994 utvecklade Emergency Nurses Association (ENA) de första nationella riktlinjer för att assistera sjuksköterskor i beslutsfattandeprocessen i samband med anhörigas närvaro under ett pågående återupplivningsförsök (Meyers 1998). Enligt American Heart Associations (AHA 2015) och Emergency Cardio Care (ECC 2015) har familjemedlemmar tidigare ofta inte fått möjligheten att närvara under pågående återupplivningsförsök av anhöriga. Trots att flera studier visar att fördelarna för familjemedlemmar som närvarat och bevittnat återupplivningsförsök av närstående överväger nackdelarna är det inte en självklarhet att anhöriga alltid erbjuds möjligheten att närvara (Porter m.fl. 2013; AHA 2015; Stubberud 2013). Resultat från en undersökning av McClenathan m.fl. (2002) visar att majoriteten av hälso-och sjukvårdspersonal som deltagit i en undersökning inte följt rekommendationerna angående anhörigas närvaro under återupplivningsförsök som fastslagits i AHA s (2015) riktlinjer. Hälso-och sjukvårdspersonal har i dagsläget rätten att på ett respektfullt sätt be familjemedlemmar att lämna rummet under ett pågående återupplivningsförsök om dessa anses orsaka onödig stress bland personalen eller när deras närvaro anses ha en skadlig påverkan vid behandlingen av patienten (AHA 2015). Bekymmer som kan uppstå i samband med återupplivningsförsök när anhöriga är närvarande beskrivs i flera studier ur ett personalperspektiv (Porter m.fl. 2012; Dwyer & Friel 2015). I Dwyer & Friel s studie från (2015) ansågs risken för anmälningar, begränsat arbetsutrymme och distraktion i arbetet relaterat till anhörigas närvaro under pågående återupplivningsförsök som de största orosmomenten för personalen. Sammanfattningsvis ansåg personalen att anhöriga hotade patientsäkerheten och att de därför inte ville ha anhöriga närvarande vid sådana situationer (a.a). Samtidigt visar resultat från samma studie att flera ur personalen varit positivt inställda till anhörigas närvaro under HLR. Närvaron ansågs positiv då de anhöriga kunde få veta vad som pågick, att de fick vara tillsammans med den närstående till slutet och därigenom lättare kunde acceptera den närståendes bortgång (Dwyer & Friel 2015). 9

10 Enligt AHA (2015) uppger flertalet av de anhöriga att de skulle ha tackat ja till möjligheten att få närvara igen om de i framtiden hade ställts inför en liknande situation där en närstående varit i behov av HLR. Det finns tidigare forskning som undersöker posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hos anhöriga i samband återupplivningsförsök och trauma (Robinson m.fl 1998). Resultatet av studien visar att familjemedlemmar som fick närvara under ett återupplivningsförsök av närstående visar färre tecken på depression och PTSD tre månader efter återupplivningsförsök och förlust av deras närstående jämfört med de som inte får möjlighet att närvara. I samma studie framkommer att vårdpersonal upplever oro över risken att anhöriga ska drabbas av panik och ångest i samband med att få bevittna återupplivningsförsök på närstående. Denna oro delas dock inte av de anhöriga som får möjlighet att närvara. Personal beskriver även fördelar med att ha de anhöriga närvarande. Genom att dela upplevelsen med de anhöriga anser personalen att de får möjlighet att skapa sig en personligare bild av patienten, därigenom kan även bättre förutsättningar för en mer familjecentrerad omvårdnad skapas (a.a). PROBLEMFORMULERING Konsekvenserna av att låta anhöriga närvara under pågående återupplivningsförsök är ett ämne som diskuterats i flera studier sedan decennier tillbaka (Meyers 1998; Doyle m.fl.1987). Fokus för flertalet av de studier som granskats av författarna har varit att, med hjälp av kvantitativa metoder, belysa sjukvårdspersonalens upplevelser och erfarenheter samt att undersöka vad anhörigas närvaro haft för betydelse för vårdkvaliteten Dwyer & Friel (2015). Det finns däremot inte lika mycket forskning kring de anhörigas upplevelser och genom att, med hjälp av kvalitativa studier, belysa anhörigas upplevelser i relation till sjukvårdspersonalens i samband med ett återupplivningsförsök är förhoppningen att resultatet skall kunna bidra till mer kunskap i ämnet och att blivande sjuksköterskor ska bli bättre rustade inför framtiden. Därför är det av intresse att vidare undersöka anhörigas och sjukvårdspersonalens upplevelser av att ha anhöriga närvarande vid ett återupplivningsförsök på en närstående, med förhoppningen om att detta kan tydliggöra vilka behov som är viktigast att se till under den speciella situation som uppstår i samband med ett återupplivningsförsök. SYFTE Syftet med denna litteraturstudie är att belysa anhörigas och sjukvårdspersonals upplevelse av att ha anhöriga närvarande vid ett återupplivningsförsök på en närstående. 10

11 METOD Metoden som valdes till detta arbete var att göra en litteraturstudie baserad på kvalitativa vetenskapliga artiklar. Då studien efterfrågade sjukvårdspersonalens samt de anhörigas perspektiv och upplevelser kring att närvara vid ett återupplivningsförsök på en närstående var det enligt Willman m.fl. (2016) en kvalitativ metod som ansågs mest lämpad för denna studies syfte. Fördelen med att göra en kvalitativ studie var att resultatet blir mer personligt och deltagarnas upplevda erfarenheter och deras tankar beskrevs mer djupgående (Willman m.fl. 2016; Polit & Beck 2018). Inklusions- och exklusionskriterier Inklusionskriterier för artiklarna var att de skulle vara: Peer reviewed Skrivna på engelska eller svenska Publicerade år Kvalitativ forskningsmetod. o Antingen intervjuer eller öppna frågor i ett formulär Exklusionskriterier för artiklarna var: Föräldrar och andra anhöriga som bevittnat ett återupplivningsförsök på ett barn Barn under 18 år som anhörig Sökord och databaser En litteratursökning utifrån POR-modellen (Population-Område-Resultat, se tabell 1) (Willman m.fl. 2016) utfördes på relevanta sökord genom MeSH-termer, MHtermer, fritext med fokus på title/abstract samt i Majr-termer relaterade till studiens syfte. Majr-termer användes för att hitta artiklar med ett, utifrån studiens syfte, passande huvudämne. Tabell 1. POR-modellen (Population-Område-Resultat) P - Population O - Område R - Resultat Anhöriga och sjukvårdspersonal Hjärt- och lungräddning/ återupplivningsförsök Upplevelser av anhörigas närvaro vid ett återupplivningsförsök De sökord som framförallt använts i studien är hjärt- och lungräddning, anhöriga, sjuksköterskor samt upplevelser. Sökningarna har genomförts på de svenska sökordens motsvarande engelska termer och synonymer som framkom efterhand. Dessa sökord kombinerades i lämpliga sökblock och ytterligare sökning utfördes sedan med hjälp av s.k. booleska operatorer (Forsberg & Wengström 2016; Polit & Beck 2018) som innefattade AND, OR och NOT. Operatorn NOT användes dock inte då detta hade resulterat i ett färre antal träffar när sökningarna gjordes. Exempelvis kunde en inledande sökning innefatta söktermer som Cardiopulmonary resuscitation AND family AND nurses AND experience. De sökblock som slutligen användes i sökningarna var HLR, anhöriga/sjukvårdspersonal, Upplevelse/närvaro och Kvalitativ. 11

12 Sökningarna gjordes främst i databasen PubMed då denna ansågs lämpligast för sökningar på områden inom medicin och omvårdnad (Forsberg & Wengström 2016). Även sökningar i CINAHL och PsychInfo gjordes. Sökningen i CINAHL resulterade i ytterligare en artikel som användes i analysen. Sökningen i PsychInfo genererade dock inga fler användbara artiklar. Kvalitetsgranskning De studier som inkluderades i denna litteraturstudie lästes och granskades av båda författare var för sig. Inledningsvis lästes ett större antal titlar och abstrakt. Därefter gjordes en samlad bedömning av lästa abstrakts relevans utifrån studiens syfte efter diskussion och sambedömning mellan författarna. Studier som därefter granskades valdes inledningsvis ut efter relevans baserat på studiens syfte och metod samt inklusions-och exklusionskriterier. Efter detta valdes 17 av dessa studier ut och lästes ingående av båda författarna. En preliminär kvalitetsbedömning av valda studier gjordes genom granskning efter en modifierad kvalitetsgranskningsmall från SBU (2014). Denna mall används för kvalitetsgranskning av studier med kvalitativ forskningsmetodik (SBU 2014). Modifieringen av mallen gjordes genom att byta ut patientperspektiv till anhörigperspektiv och personalens perspektiv. Studiernas kvalitet bedömdes med hjälp av poängsättning utifrån SBU s granskningsmall (2014). De studier som fick mer än 15 av 21 poäng ansågs vara av medelhög till hög kvalitet och användes i denna studie. Anledningen till att gränssättningen sattes på 15 poäng var att detta motsvarade ca 75 % av frågorna i SBU s granskningsmall (2014). Studier med färre än 15 poäng, och därmed ansågs vara av lägre kvalitet, valdes bort. Efter kvalitetsbedömning uteslöts tre av artiklarna p.g.a. bristande relevans. Sedan valdes 14 studier ut för vidare granskning. Slutligen valde författarna att använda sig av tio av dessa artiklar som bedömdes vara mest relevanta för studiens syfte och resultat. Dataanalys I denna studie gjordes en innehållsanalys utifrån Burnard (1996). I dessa rekommendationer föreslås en analysmetod där kodning av studier i fyra steg under pågående diskussion anses generera lämpliga kategorier och underkategorier. Inledningsvis granskades artiklarna separat av författarna. Därefter markerades ord och fraser som ansågs relevanta för studiens syfte och som bäst ansågs sammanfatta studiernas olika resultat. I nästa steg analyserades det markerade materialet i syfte att finna återkommande fraser, uttryck och resultat. Markerade ord och fraser sorterades sedan efter innehåll som resulterade i 8 underkategorier. Därefter sammanställdes de 8 underkategorierna som framkommit under passande huvudkategorier. Huvudkategorierna framtogs genom färgkodning av de underkategorier som resultatmässigt ansågs snarlika och relevanta för studiens syfte. Genom dessa steg framkom slutligen fyra kategorier med två underkategorier vardera. Samanfattningsvis har resultatet sammanställts utifrån 4 steg efter Burnard (1996) som rekommenderar att forskaren förklarar hur de olika resultaten som presenterats har framkommit. 12

13 RESULTAT Tio studier analyserades (Se tabell 1) och resultaten från dessa sammanställdes till fyra kategorier med två underkategorier vardera (Se tabell 2). Tabell 1. Artikelöversikt FÖRFATTARE & ÅR TITEL METOD POPULATION Chapman m.fl. 2013, Australien Australian Emergency Department health professionals reasons to invite or not invite Family Witnessed Resuscitation: A qualitative perspective Mixed-method Enkät med olika skalor samt tre öppna frågor. Endast kvalitativa delen användes 114 läkare och sjuksköterskor som arbetar på akutmottagningen på ett stort sjukhus i Australien De Stefano m.fl. 2016, Frankrike Family Presence during Resuscitation: A qualitative Analysis from a National Multicenter Randomized Clinical Trial Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer tre månader efter händelsen. 30 Familjemedlemmar. 23 st valde att närvara och sju st avstod. Hassankhani m.fl. 2017a, Iran Family Presence During Resuscitation: A Double- Edged Sword Kvalitativ med fenomenologisk inriktning med semistrukturerade intervjuer 12 sjuksköterskor och nio läkare som är anställda vid sex olika sjukhus i Tabriz, Iran Hassankhani m.fl. 2017b, Iran Family support liaison in the witnessed resuscitation: A phenomenology study Kvalitativ med semistrukturerade intervjuer 12 sjuksköterskor och åtta läkare som är anställda på hjärteller akutmottagning eller IVA vid sex olika sjukhus i Tabriz, Iran Knott & Kee 2005, USA Nurses beliefs about family presence during resuscitation Deskriptiv kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer 10 sjuksköterskor anställda på olika akutavdelningar i USA Leske m.fl. 2013, USA Experiences of Families When Present During Resuscitation in the Emergency Department After Trauma Deskriptiv kvalitativ metod med intervjuer 28 familjemedlemmar till patienter som genomgått ett återupplivningsförsök på akutavdelning. Masa Deh m.fl. 2013, Jordanien Families Stressors and Needs at Time of Cardiopulmonary Resuscitation: A Jordanian Perspective Kvalitativ metod med intervjuer Sju familjemedlemmar från sex olika sjukhus i Jordanien Monks & Flynn 2014, Storbritannien Care, compassion and competence in critical care: A qualitative exploration of nurses experience of family witnessed resuscitation Kvalitativ med fenomenologisk inriktning och semistrukturerade intervjuer Sex sjuksköterskor från olika akutvårdsavdelningar van der Woning 1999, Storbritannien Relatives in the resuscitation area: a phenomenology study Kvalitativ med fenomenologisk inriktning och intervjuer Fem familjemedlemmar 13

14 Weslien m.fl. 2006, Sverige Narratives about resuscitation - Family members differ about presence Deskriptiv kvalitativ metod med intervjuer 17 familjemedlemmar. (Dock endast 2 av dessa som närvarat) Tabell 2. Kategorier och underkategorier DELAKTIGHET INFORMATION OCH KOMMUNIKATION TRAUMA FÖRUTSÄTTNINGAR Aktivt deltagande God kommunikation Oro för familjen Personal- och platsbrist Insyn och stöd Bristande kommunikation Familjens beteende Personalens upplevelse av utsatthet Delaktighet Aktivt deltagande Många av de anhöriga som varit närvarande uttryckte att de kände sig aktivt deltagande i vården av patienten och att de upplevde sig själva som allierade med personalen samt betydelsefulla i situationen (De Stefano m.fl. 2016; Weslien m.fl. 2005; van der Woning 1999). En del av sjukvårdspersonalen uppgav att de hade involverat de anhöriga i själva arbetet genom att exempelvis be dem om att finnas nära, hålla patientens hand eller att assistera personalen genom att räcka verktyg. På detta vis kunde personalen få anhöriga att känna sig mindre maktlösa och betydelsefulla under arbetet i samband med HLR (Hassankhani m.fl. 2017a). Både sjukvårdspersonalen och anhöriga uttryckte att en stor fördel med att ha anhöriga närvarande när en patient genomgår ett återupplivningsförsök är att de kunde bidra med viktig information om patienten såsom anamnes, eventuella läkemedel m.m. (Chapman m.fl 2013; Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016;Weslien m.fl. 2005). Närvaro av anhöriga som sedan tidigare haft erfarenheter av eller som själva arbetat inom sjukvården ansågs av vårdpersonalen vara en tillgång och beskrevs som särskilt hjälpsamma under återupplivningsförsök vilket även bekräftades av de anhöriga. Detta eftersom de agerade på ett mer professionellt sätt, visste exakt vad som skulle ske samt att de senare kunde informera resten av familjen om patientens status (Knott & Kee 2005; Leske m.fl. 2013). Att ha familjen närvarande kunde även hjälpa personalen att besluta om att avsluta återupplivningsförsöket (Chapman m.fl 2013; Knott & Kee 2005) I Leske m.fl. s (2013) studie tyckte de anhöriga att det fanns en tydlig rollfördelning mellan dem och personalen. Personalens uppgift var att fixa patienten, d.v.s. ta hand om de fysiska skadorna och att deras roll var att finnas där för patienten och stötta och skydda denne. Detta gjorde de genom att t.ex. hålla patientens hand, prata med patienten eller genom att bara finnas där för denne (Weslien m.fl. 2005; De Stefano m.fl. 2016; Leske m.fl. 2013; van der Woning 1999; Hassankhani m.fl. 2017a; Monks & Flynn 2014). 14

15 Sjukvårdspersonalen i Monks & Flynn s (2014) studie påpekar hur viktigt det är för de anhöriga att få finnas där och stötta patienten. De nämner att just beröring som väldigt viktigt och att de kände ett visst ansvar för att se till att de anhöriga fick möjlighet att få röra vid eller hålla patientens hand eftersom att detta gjorde att de anhöriga då kände sig involverade och att de kunde ge ett aktivt stöd till patienten (a.a.). Insyn och stöd Sjukvårdspersonalen i studierna uttryckte hur viktigt det är att familjemedlemmarna får se hur mycket arbete de lägger ner på att försöka rädda patienten (Knott & Kee 2005; Hassankhani m.fl. 2017a; Chapman m.fl. 2013). Majoriteten av de anhöriga i studierna höll med och uttryckte stor tacksamhet för att de fick chansen att vara med och se med egna ögon hur professionella och kvalificerade personalen var och att de verkligen gjorde allt de kunde för att rädda deras närstående (Weslien m.fl. 2006; Masa Deh m.fl. 2013; Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016). Majoriteten av de anhöriga som fick vara närvarande när deras närstående genomgick ett återupplivningsförsök ångrade inte att de valde att närvara och de var väldigt tacksamma mot personalen som gav dem möjligheten att få vara med (Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016; Weslien m.fl. 2005; Masa Deh m.fl. 2013; van der Woning 1999). Leske m.fl. (2013) nämnde upprepade gånger att många av de anhöriga var överväldigade över det stora antalet sjukvårdspersonal som arbetade med patienten samtidigt och hur extremt koordinerat de arbetade. Att få möjligheten att observera hur professionella och organiserade personalen var under arbetet med deras närstående underlättade situationen för många av de anhöriga (a.a.). Att få vara med och bevittna återupplivningsförsök på sin närstående gjorde det lättare för dem att acceptera situationen och att risken fanns att deras närstående skulle avlida (Knott & Kee 2005; Hassankhani m.fl. 2017a; Chapman m.fl. 2013; Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016; van der Woning 1999). Detta gjorde även att de anhöriga fick möjligheten att förbereda sig och starta sorgeprocessen redan innan deras närstående avlidit (De Stefano m.fl. 2016; Chapman m.fl. 2013) I vissa fall, speciellt när det gäller yngre patienter, uppgav sjukvårdspersonalen att de fortsätter med återupplivningsförsök längre än nödvändigt, både på gott och ont, för att ge de anhöriga mer tid till att förstå innebörden av situationen (Hassankhani m.fl. 2017b). Både sjukvårdspersonalen och de anhöriga till patienterna påpekade hur viktigt det är att det avsätts en ur personalen som kan agera stödperson åt familjen under tiden som återupplivningsförsök pågår (Knott & Kee 2005; Hassankhani m.fl. 2017b; Monks & Flynn 2014; Chapman m.fl. 2013; Weslien m.fl. 2005). Personalen upplevde att utse en stödperson åt de anhöriga är en absolut nödvändighet om de anhöriga ska vara närvarande. Detta för att de ska kunna förklara vad som händer hela tiden och agera stöd och tröst om de anhöriga är i behov av det (Hassankhani m.fl. 2017b; Chapman m.fl. 2013). I Monks & Flynn s (2014) studie uttryckte sjukvårdspersonalen att de kände ett visst ansvar för att leda och stötta familjen genom en så pass traumatisk händelse som ett återupplivningsförsök faktiskt är. 15

16 Eftersom det är mycket maskiner och teknologi involverade i ett återupplivningsförsök kände även personalen att det va deras ansvar att se till att hela situationen blir mer begriplig för de anhöriga som närvarade (a.a.). De anhöriga i studierna beskrev personalen som rara, hjälpsamma, uppmärksamma och väldigt respektfulla både mot patienten och mot de anhöriga (Weslien m.fl. 2006; Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016). Personalens professionella och empatiskt bemötande och stöttning gjorde situationen till en så positiv upplevelse det kunde bli under de rådande omständigheterna (De Stefano m.fl. 2016; Weslien m.fl. 2006). Information och kommunikation God kommunikation Vikten av information är ett återkommande ämne i artiklarna. Både sjukvårdspersonalen och de anhöriga påpekade hur viktigt det är att personalen tog sig tid att ge de anhöriga kontinuerlig information om vad som pågick och patientens status på ett sätt som gjorde att alla kunde förstå innebörden oavsett bakgrund (Knott & Kee 2005; Hassankhani m.fl. 2017b; Monks & Flynn 2014; Chapman m.fl. 2013; Leske m.fl. 2013; De Stefano m.fl. 2016; Weslien m.fl. 2005; Masa Deh m.fl. 2013). Detta gjorde att de anhöriga kände att personalen fanns där för dem under hela tiden och att de inte kände sig bortglömda. Även detta gjorde det lättare för de anhöriga hantera och acceptera situationen (Weslien m.fl. 2005; De Stefano m.fl. 2016). Bristande kommunikation Trots att information framkom som en viktig faktor visade några studier att anhöriga upplevde brister vad gäller information och kommunikation i samband med deras närvaro vid återupplivningsförsöket på deras närstående. I De Stefano m.fl. s (2016) studie uttryckte deltagarna deras missnöje med personalens arbete som de hade ansett vara oförståeligt, oorganiserat samt uppgett att det hade saknades kommunikation mellan vårdpersonalen. Anhöriga uppgav att behovet av kontinuerligt uppdaterad information om den närståendes status som viktig (Masa Deh m.fl. 2013). Familjemedlemmars begränsade kunskap kring patientens status under återupplivningsförsöket kunde enligt personalen leda till att de anhöriga kunde underskatta allvaret i situationen och kunna bidra till en överdriven tro om hopp. Detta ansågs från personalens sida bidra till ökade svårigheter att informera familjemedlemmar om resultatet av återupplivningsförsöken (a.a.). Familjemedlemmar som intervjuades i Masa Deh m.fl. s (2013) studie antydde att det inte förekom några direkta konversationer med sjukvårdspersonalen under återupplivningsförsöken. Kommunikationen förekom främst efter slutet på proceduren. Vid de tillfällen då familjemedlemmar hade fått direktiv om att lämna akutrummet vid pågående återupplivningsförsök hade dessa initialt följt vårdpersonalens direktiv. Därefter försökte dock anhöriga skaffa information om deras närståendes status på egen hand. Dessa anhöriga hade då känt sig tvingade att hitta andra vägar för att införskaffa information. Dessa andra vägar slutade ibland med att familjemedlemmar började bryta mot regler och i vissa fall återvände in till den närstående i akutrummet mot personalens direktiv. Många familjemedlemmar uppgav även att de försökte inhämta information genom att observera personalens ansiktsuttryck. 16

17 Familjemedlemmar ansåg att de inte fick tillräckligt med stöd under återupplivningsförsöket. Främsta anledningen till detta ansågs vara det sätt som de hade informerats på under processen och speciellt i händelse av dödsfall (a.a.). Trauma Personalens oro för familjen av att ha bevittnat hjärt- och lungräddning på en familjemedlem kunde påverka de anhöriga i framtiden (Knott & Kee 2005; Monks & Flynn 2014; Hassankhani m.fl. 2017a). Ett återupplivningsförsök beskrevs av sjukvårdspersonalen som en dramatisk åtgärd. Utifrån dessa beskrivningar framkom att personalen upplevt dessa situationer som stökiga och händelserika med mycket personal som varit involverade i arbetet, mycket teknisk utrustning runt patienten som ibland kunde ha drabbats av stora blodförluster. Sjukvårdspersonalen uttryckte att detta ibland kunde upplevas som väldigt obehagligt för de anhöriga (Monks & Flynn 2014; Hassankhani m.fl. 2017a). Det var inte helt ovanligt att de anhöriga stört återupplivningsförsöket genom att de blivit för känslosamma och svimmat. Personalen var då tvungna att även ta hand om den anhörige som svimmat samtidigt som de måste fokusera på att återuppliva patienten (Hassankhani m.fl. 2017a). De anhöriga i van der Wonings (1999) studie nämnde de fruktansvärda scener de fick bevittna när det var närvarande under återupplivningsförsök på deras närstående. De påpekade framförallt ljudnivån i akutrummet och hur hög och stressande den var. Även det visuella nämndes. De beskrev hur deras närstående såg annorlunda och hur deras ansikte var uttryckslöst och tomt. Ljudnivån och synerna hade haft en stor påverkan på de anhöriga (a.a.). En del anhöriga uttryckte att just det tekniska arbetet under återupplivningsförsöket gjorde det hela till en negativ situation för dem. De nämnde att synen av att det var en maskin, och inte en människa, som gjorde hjärt- och lungräddning på patienten var svår att få bort från näthinnan (De Stefano m.fl. 2016). Personalen uppgav att de ofta kände sig skyldiga till de hemska scener som uppstod i samband med återupplivningsförsöket men samtidigt kände de sig oförmögna att skydda familjerna från verkligheten och hade inte möjligheten att minimera dess påverkan på familjen (Monks & Flynn 2005). Detta var av anledningarna till varför personalen inte ville ha familjen närvarande. De ville inte riskera att orsaka mer trauma till familjen än vad det redan innebär att förlora en familjemedlem på ett eventuellt plötsligt och oväntat sätt. Personalen ville inte att familjens sista bild av patienten ska vara att det va kaos runt patienten som fick hjärt- och lungräddning och hade en massa slangar och sladdar över hela kroppen då detta kunde förstöra alla lyckliga minnen familjen hade med patienten (Knott & Kee 2005). Sjukvårdspersonalen i Chapmans m.fl. (2014) studie ansåg att om hjärtstoppet var väntat eller oväntat hade en avgörande roll i besluttagandet om anhörigas närvaro. I akuta situationer med ett plötsligt och oväntat hjärtstopp var familjen oftast i något slags chocktillstånd och då är det inte alltid lämpligt att de får närvara trots att de önskar så. I de fall som patienten hade varit allvarligt sjuk under en längre tid hade de anhöriga fått en chans att förbereda sig på att ett hjärtstopp faktiskt kunde inträffa och de då kunde hantera situationen på ett annat sätt (a.a.). 17

18 Hassankhani m.fl. (2017a) skrev i sin studie att personalen ofta oroade sig för att återupplivningsförsöket skulle påverka familjens mående i negativ riktning och eventuellt orsaka psykisk ohälsa i framtiden. Majoriteten av deltagarna i van der Wonings (1999) studie kände ett stort obehag under hela situationen och att de fick flashbacks i många månader efter händelsen. De uttryckte även att känslan av maktlöshet var svår att hantera. Detta gjorde att hälften av deltagarna ångrade att de valde att närvara när deras närstående fick hjärt- och lungräddning (a.a.). Några deltagare fick negativa minnen av att ha bevittnat återupplivningsförsöket de upplevde att hjärt- och lungräddningen var näst intill överdrivet aggressivt och att deras närstående blev misshandlad (De Stefano m.fl. 2016) Familjens beteende När personalen tog beslut om familjen får vara närvarande eller inte berodde beslutet till största del på familjens beteende (Knott & Kee 2005; Chapman m.fl. 2014; Hassankhani m.fl. 2017a). Om familjens beteende var olämpligt var de inte välkomna att närvara vid hjärt- och lungräddningen på deras närstående. Med olämpligt beteende menas att familjemedlemmarna inte klarade av att hantera situationen och blev hysteriska och skrek, de blev aggressiva och hotfulla och kunde även i vissa fall bli våldsamma. Detta ledde till att personalen tappade fokuset på att återuppliva patienten (Chapman m.fl. 2014; Knott & Kee 2005). Sjukvårdspersonalen berättade även att de varit med om att patientens anhöriga har stormat in i akutrummet och bokstavligt talat slitit verktygen ur händerna på personalen (Hassankhani m.fl. 2017a). De anhöriga hade puttat bort personalen och lagt sig ovanpå patienten för att göra allt de kunde för att hindra personalen från att göra sitt jobb (Hassankhani m.fl. 2017a; Knott & Knee 2005). En del anhöriga blev aggressiva och våldsamma så till den grad att sjukvårdspersonalen var tvungna att tillkalla väktare eftersom de anhöriga riktade sin ilska mot personalen och det hade hänt flera gånger att personalen fick ta emot slag, anklagelser och hot från de anhöriga (Hassankhani m.fl. 2017a; Chapman m.fl. 2014). Personalen berättade även att de inte alltid kände sig trygga när familjen var närvarande och att de vid några tillfällen har fått ta emot sparkar och slag från upprörda och aggressiva anhöriga som ansett att personalen inte gjort sitt jobb och återupplivat patienten (a.a.). Förutsättningar Personal- och platsbrist De praktiska omständigheterna spelar också en stor roll i beslutet om att låta familjen vara närvarande eller inte. Sjuksköterskorna i studierna nämnde ofta att personalbrist, platsbrist och om hjärtstoppet var väntat eller akut togs i åtanke när beslut om anhörignärvaro skulle tas (Knott & Kee 2005; Chapman m.fl. 2014). Platsen runt patienten var oftast begränsad och det var lätt hänt att det blev för mycket folk på för liten yta (Knott & Kee 2005; Chapman m.fl. 2014). För mycket personal och familjemedlemmar i rummet samtidigt kunde hindra eller försvåra återupplivningsförsök på patienter (Chapman m.fl. 2014). Personalen påpekade även att en eventuell tidsbrist kunde vara avgörande för om det fanns möjlighet för familjen att vara närvarande (Chapman m.fl. 2014). 18

19 Flera studier påpekade hur viktigt det var att en person från sjukvårdspersonalen avsattes och som kunde agera stödperson åt familjen under tiden som återupplivningsförsöken pågick (Chapman m.fl. 2014; Knott & Kee 2005; Hassankhani m.fl. 2017b; Monks & Flynn 2014). Beslut om att anhöriga inte skulle få närvara hade tagits vid situationer med personalbrist i samband med hjärt- och lungräddning där det inte funnits möjlighet att avsätta en ur personalen för att stötta de anhöriga (Chapman m.fl. 2014). Anhöriga som bevittnat HLR (i akutrum) beskrev att de varit beroende av den tillgängliga stödpersonen som gav dem tröst styrka för att inte förlora kontrollen (Weslien m.fl. 2005). Personalens upplevelse av utsatthet En del av studiedeltagarna nämnde att det ibland kändes som att stå på en scen och att hela situationen var en show när familjen är närvarande (Hassankhani m.fl. 2017b; Knott & Kee 2005). De kände sig tvingade att visa de anhöriga att de verkligen gjorde allt de kunde för att rädda patienten, ibland till den grad att det gjorde mer skada än nytta för patienten (Hassankhani m.fl. 2017b; Knott & Kee 2005). Detta gjordes framförallt för att uppfylla familjens förväntningar, för att undvika eventuella klagomål från familjen och för att minska risken för eventuella stämningar och andra juridiska problem (Hassankhani m.fl. 2017b). I Iran, där Hassankhani s m.fl. (2017b) studier är utförda uppgav personalen att de fortsatte med hjärt- och lungräddning längre än vad som behövdes för att undvika att familjemedlemmarna skulle bli upprörda då detta oftast resulterade i att de blev våldsamma mot personalen. I studierna som granskats framkom det att personal kände sig obekväma med anhörigas närvaro i samband med återupplivningsförsök. Känslan av att att känna sig obekväm hade främst uttryckts av oerfaren personal (Chapman m.fl. 2014; Knott & Kee 2005; Monks & Flynn 2014; Hassankhani m.fl. 2017a; Hassankhani m.fl. 2017b). Vidare hade personalen upplevt en känsla av att vara övervakade som uppgavs leda till ökade stressnivåer och prestationsångest samt ökad nervositet. Detta hade i sin tur resulterat i bristande fokus, ökad självmedvetenheten och gjort att personalen blivit mer självkritisk till sitt eget arbete (Monks & Flynn 2014; Hassankhani m.fl. 2017a; Hassankhani m.fl. 2017b) Personal uppgav att de ofta känt sig tvingade att uppföra sig bättre, detta ansågs dock vara på gott och ont i arbetet. (Hassankhani m.fl. 2017b; Knott & Kee 2005). Knott & Kee (2005) nämner i sin studie att personal upplevt det som obekvämt med anhörignärvaro under pågående HLR. Anledningen uppgavs vara att personal inte hade fått möjligheten att verbalt uttrycka sin egen frustration utan tendenderade istället att arbeta tystare när anhöriga varit närvarande för att undvika att säga något som kunde anses vara olämpligt i familjens öron (a.a.). Personal beskrev även att några patienter uttryckt rädsla för att inte få korrekt vård om en familjemedlem skulle vara närvarnade, de misskrediterade därför värdet av familjens närvaro under HLR (Weslien m.fl. 2005). 19

20 METODDISKUSSION Nedan följer en diskussion kring den forskningsmetod som valdes inför detta examensarbete. Även diskussion kring de valda inklusions- och exklusionskriterierna, datainsamlingen, analys samt de etiska övervägandena förekommer. Litteraturstudie Metoden som valdes till detta examensarbete var att göra en litteraturstudie baserat på nio vetenskapliga artiklar med kvalitativ forskningsmetod. Även en artikel med mixed-method (Chapman m.fl. 2013) användes, men då användes endast den kvalitativa delen av studien. I Chapman m.fl. s (2013) studie användes ett formulär som avslutades med tre öppna frågor. Två av frågorna handlade om varför och varför inte de valde att låta de anhöriga vara närvarande. Den sista frågan var en helt öppen fråga där sjukvårdspersonalen fick berätta om övriga tankar, åsikter och upplevelser angående anhörigas närvaro. Detta kan tänkas vara på gränsen till en kvalitativ studie men resultatet av de öppna frågorna användes ändå i denna studie då det ansågs relevant för studiens syfte. Enligt Forsberg & Wengström (2015) kan en litteraturstudie även benämnas som en litteraturöversikt eller en forskningsöversikt. Syftet med en litteraturstudie är att sammanställa tidigare forskning för att upptäcka eventuella kunskapsluckor (Forsberg & Wengström 2015; Polit & Beck 2018). Willman m.fl. (2016) skriver att kvalitativa forskningsmetoder är humanvetenskapliga och författarens syfte till studien är att få förståelse för en upplevelser, uppfattningar, behov, fenomen, värderingar m.m. Kvalitativa studier Anledningen till att valet föll på att använda kvalitativa artiklar är att syftet med denna litteraturstudie var att undersöka upplevda erfarenheter av anhörigas närvaro vid ett återupplivningsförsök på en närstående. Med detta i åtanke var fenomenologiska artiklar bäst lämpade för ändamålet då denna metod används för att undersöka just ett fenomen och upplevda erfarenheter. (Willman m.fl. 2016; Polit & Beck 2018; Forsberg & Wengström 2015). Detta var dock ingen inklusionskriterie för studien då det inte fanns tillräckligt många relevanta och användbara fenomenologiska artiklar. Nackdelen med att göra en litteraturstudie är enligt Forsberg & Wengström (2015) att mängden relevant forskning är begränsad. Urvalet av artiklar kan även bli selektivt eftersom författaren till studien väljer artiklar utifrån sin egen ståndpunkt. En annan nackdel är även att slutsatser ifrån samma studier riskerar att bli helt olika beroende på vilken expert som tolkar resultatet (a.a.). Till en början var det tänkt att examensarbetets syfte skulle vara att endast undersöka och belysa anhörigas upplevelser av att vara närvarande under ett återupplivningsförsök på en närstående. Då det tyvärr inte fanns tillräckligt många relevanta och användbara artiklar involverades även sjukvårdspersonalens upplevelser av dessa situationer. Då blev syftet istället att belysa både de anhörigas och sjukvårdspersonalens upplevelser och perspektiv på att ha anhöriga närvarande vid ett återupplivningsförsök. En fördel med att belysa båda sidor kan anses vara att en mer nyanserad bild framkommer utifrån två perspektiv av samma situation. Därmed kunde resultatet leda till ökad förståelse för både sjukvårdspersonalens och de anhörigas upplevelser och erfarenheter. 20