Medling vid brott varför?

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Medling vid brott varför? En kvalitativ intervjustudie med polis och socialtjänst om hur de framhåller medlingens syften för gärningspersoner och brottsoffer. Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2008 Ann-Catrin Johansson

2

3 SAMMANFATTNING Från 1 januari 2008 är det obligatoriskt för alla kommuner att kunna erbjuda medling enligt lag (2002:445) om medling med anledning av brott till alla lagöverträdare under 21 år. Medling är en metod inom teorin reparativ rättvisa som bygger på idéer om att konflikter bör lösas av de inblandade parterna i så stor utsträckning som möjligt. Målsättningen här är att gärningsperson och brottsoffer träffas tillsammans med en opartisk medlare för att tala om händelsen. Medlingens syften i Sverige är främst att fungera som brottsofferstöd, förebygga återfall i brott för unga lagöverträdare samt göra de berörda parterna delaktiga i processen. Medling är frivilligt och ska inte vara en påföljd av brott eller ett alternativ till det ordinarie rättssystemet, utan ett komplement. Det finns dock möjlighet för åklagare att ta hänsyn till att medling skett vid åtalsprövning av unga lagöverträdare. Syftet med denna studie är att undersöka hur de som informerar om medling vid brott framhåller medlingens syften för gärningspersoner och brottsoffer då detta kan tänkas påverka deras uppfattning och inställning till att delta i medling. Studien utgår ifrån följande frågeställningar: Hur presenterar polis och socialtjänst medlingens syften då de informerar gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott? Stämmer den information som gärningspersoner och brottsoffer får om medling vid brott överens med medlingens syften som bygger på teorin om reparativ rättvisa? För att undersöka detta har telefonintervjuer genomförts med fyra ungdomsutredare inom polisen, fyra socialsekreterare som arbetar i medlingsverksamheten vid socialtjänsten och fyra medlingssamordnare som arbetar i medlingsverksamheten vid stödcentrum för unga brottsoffer. Resultat från studien visar att medlingsverksamheterna tydligt framhåller medlingens syften som bygger på teorin om reparativ rättvisa, där fokus ligger på brottsoffrets behov, gärningspersonens ansvar och att göra de berörda parterna delaktiga i processen. Det varierar i vilken utsträckning poliser informerar gärningspersoner om medling vid brott. Det råder även olika uppfattningar bland poliser och bland medlare om och i vilken utsträckning man bör informera gärningspersoner och brottsoffer om rättsliga aspekter kring medling vid brott, till exempel om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare. Det är främst muntlig information om medling vid brott som lämnas till gärningspersoner och brottsoffer medan skriftlig information tycks användas i ytterst begränsad omfattning. 2

4

5 INNEHÅLL 1. INLEDNING BAKGRUND PROBLEMFORMULERING SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH AVGRÄNSNING MEDLINGENS UTVECKLING INTERNATIONELLT MEDLINGENS UTVECKLING I SVERIGE DISPOSITION TIDIGARE FORSKNING TEORI REPARATIV RÄTTVISA MEDLING SOM METOD INOM REPARATIV RÄTTVISA METOD VAL AV METOD TELEFONINTERVJUER URVAL TILLVÄGAGÅNGSSÄTT BEARBETNING AV MATERIAL VALIDITET RELIABILITET OCH GENERALISERBARHET ETISKA ÖVERVÄGANDEN METODPROBLEM RESULTAT OCH ANALYS SLUTSATSER OCH DISKUSSION REFERENSER BILAGOR

6

7 1. INLEDNING 1.1 BAKGRUND Från 1 januari 2008 är det obligatoriskt för alla kommuner att kunna erbjuda medling enligt lag (2002:445) om medling med anledning av brott till alla lagöverträdare under 21 år (Se bilaga 3). Medling vid brott är en konfliklösningsmetod där två parter ska försöka lösa en konflikt tillsammans med en opartisk medlare och bedrivs huvudsakligen av kommunernas socialtjänst. Målsättningen här är att gärningsperson och brottsoffer ska träffas för att tala om brottshändelsen för att båda parter ska få en bättre förståelse för det som hänt, varför det hände och vilka konsekvenser händelsen medfört. Medling är till för båda parter lika mycket och ska ge brottsoffret en möjlighet att bearbeta händelsen och gärningspersonen möjlighet att ta ansvar för sina handlingar genom att försöka ställa till rätta eller att be om ursäkt. Förutsättningar för medling är att det ska vara frivilligt för både gärningsperson och brottsoffer att delta, brottet ska vara polisanmält och gärningsperson ska ha erkänt brott helt eller delvis (Se Bilaga 3). Medling ska inte vara en påföljd för brott eller ett alternativ till ordinarie rättssystem utan endast utgöra ett komplement till rättssystemet. Det finns möjlighet för åklagare att ta hänsyn till att medling skett vid åtalsprövning för unga lagöverträdare (BRÅ-rapport 2005:14, s.6). Enligt Odén m.fl. (2007, s. 9-10) är medlingens syften i Sverige främst: Medling som brottsofferstöd - Brottsoffer får möjlighet att bearbeta brottshändelsen vilket saknas i ordinarie rättsprocess. Medling som brottsförebyggande åtgärd - Medling används framförallt för unga lagöverträdare för att motverka återfall i brott. Medling ur ett samhällsperspektiv - Genom att komplettera rättsprocessen med medling ges parterna större deltagande och påverkan i processen. Inom reparativ rättvisa anses det att konflikter bör lösas av de inblandade parterna i så stor utsträckning som möjligt, eftersom detta anses svara bättre mot de behov av rättvisa som finns hos brottsoffer, gärningsperson och lokalsamhälle. Reparativ rättvisa framställs ofta som en alternativ inställning att se på brott och involverade parter till den retributiva (straffande) rättvisan som istället fokuserar på gärningspersonen och att utmäta straff (Zehr, 2002, s.17 18). Medling vid brott är en av flera metoder inom teorin reparativ rättvisa (restorative justice) som i Sverige har tagits upp och spridits under senare tid enligt Rytterbro (2002, s.1). 4

8 I en rapport från 1999 skriver Brottsförebyggande rådet att praktisk medlingsverksamhet har liten eller ingen förankring i teoribildning eller forskning utan har kopplats till teorin om reparativ rättvisa i efterhand (BRÅ-rapport 1999:12, s.24). Teorin om reparativ rättvisa tycks ha stärkts i takt med medlingens utveckling i Sverige och dessutom blivit ett användbart uttryck och medel för att stödja kriminalpolitiska frågor som brottsofferstödjande och brottsförebyggande åtgärder. Vid en kartläggning som Brottsförebyggande rådet företog under oktober-november 2007 av medlingsverksamheters antal medlingsbara ärenden som då inkommit totalt under året, var siffran vid denna tidpunkt 3753 inkomna ärenden. Att ett ärende är medlingsbart innebär att minst en av parterna visar intresse för medling. Av dessa inkomna ärenden resulterade 1395 i avslutade medlingar vilket innebär att det var ca 37 procent av dessa inkomna ärenden som resulterade i genomförda och avslutade medlingar. Medel- och medianåldern för gärningspersoner var vid denna undersökning 15 år, och de vanligaste brottstyperna för medling var snatteri, följt av misshandel, skadegörelse och olika typer av stöldbrott (BRÅ-rapport 2008a, s.15,18). 1.2 PROBLEMFORMULERING Det har visat sig att medlingsverksamheter har problem med att få ärenden förmedlade till sig från polisen. Detta anses bland annat bero på att polisen glömmer bort att fråga gärningspersoner om de är intresserade av kontakt från medlingsverksamheten, eller att polisen ibland uppfattar det som sin uppgift att försöka övertala den unge att delta eller avgöra om ärendet är lämpligt för medling (BRÅ-rapport 2005:14, s.52). Även om både brottsoffer och gärningsperson tackar ja till medling så är det inte alltid som påbörjade medlingar resulterar i genomförda och avslutade medlingar av olika anledningar. Med påbörjade medlingar menas att båda parter initialt tackat ja till att delta i medling. Brottsförebyggande rådet skriver i en rapport att hur de tillfrågade ställer sig till att delta kan bero på hur medling vid brott presenteras för dem och att detta även kan påverkas av vem det är som frågar (BRÅ-rapport 2000:8, s.19). 1.3 SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH AVGRÄNSNING Eftersom det inte finns några tidigare studier som bygger på att fråga polis eller socialtjänst om vilken information de lämnar till gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott, kan det därför vara av intresse att undersöka detta, då det kan tänkas påverka de berörda parternas uppfattning om vad medling innebär och därmed deras inställning till att vilja delta eftersom medling är frivilligt. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur de som informerar om medling vid brott framhåller medlingens syften för berörda parter. 5

9 Hur presenterar polis och socialtjänst medlingens syften då de informerar gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott? Stämmer den information som gärningspersoner och brottsoffer får om medling vid brott överens med medlingens syften som bygger på teorin om reparativ rättvisa? Avgränsning Studien bygger på telefonintervjuer med polis och personal inom socialtjänst som inom sitt yrke kommer i kontakt med berörda parter och informerar om medling vid brott. Det finns även andra aktörer som kan förmedla ärenden till medlingsverksamheten, till exempel frivården, skolan och stödcenter för brottsoffer. Dessa kan också tänkas informera om medling, men i detta fall utgår undersökningen från de personer som huvudsakligen informerar gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott. Då studien inleddes visade det sig att många stadsdelsnämnder och kommuner i Stockholm idag har en särskild medlingsverksamhet vid stödcentrum för unga brottsoffer som är ett samarbete mellan polis och socialtjänst. Därför har även medlingssamordnare vid stödcentrum intervjuats som är socialsekreterare anställda av socialtjänsten, men med den skillnaden att de i medlingsverksamheten vid stödcentrum inte har någon myndighetsutövning. Studien har avgränsats geografiskt till stadsdelsförvaltningar och kommuner inom Stockholms län. 1.4 MEDLINGENS UTVECKLING INTERNATIONELLT Tankar om reparativ rättvisa och medling växte fram i västvärlden under och 1970-talen, och har sitt ursprung hos vissa urinvånare i Nordamerika och Nya Zeeland och deras sätt att lösa konflikter. Idén om medling växte fram i USA och Kanada under andra hälften av 1970-talet då medlingsprogram där utformades som sedan blev förebilder för program i resten av världen (Zehr, 2002, s.11). Sedan 1980-talet och framför allt under 1990-talet har medling fått allt större spridning i världen. Medling finns till exempel i USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien. I Europa finns medling i så gott som alla EU-länder. Rekommendationer och riktlinjer för medling finns utfärdade av både Europarådet och FN (BRÅ-rapport 2008b, s.14). Den norske kriminologen Nils Christie publicerade artikeln Conflicts as Property i British Journal of Criminology (1977) där han talar om konfliktstöld. Han menar att utbildade experter stjäl konflikter från vanliga människor. Detta blev starten för medling i Norden. Norge var även först med att ha en lagstadgad och strukturerad verksamhet. Konfliktrådet, ett sekretariat som finns i Norge är sedan 2004 en egen statlig myndighet direkt under justitiedepartementet. Finland fick en lag som reglerar medling i mars 2006 och är organiserad under länsstyrelsen. Danmark har tidigare 6

10 haft försöksverksamheter som nu är nedlagda sedan ett par år, men hoppas på obligatorisk medling i framtiden. Island har under 2006 försök med landsomfattande medlingsverksamhet (BRÅ-rapport 2008a, s.81). 1.5 MEDLINGENS UTVECKLING I SVERIGE I Sverige startades det första medlingsprojektet 1987 av en polis i Hudiksvall som sammanförde ungdomar som begått brott med brottsoffren (BRÅ-rapport 1999:12, s.11). I slutet av 1990-talet fick Brottsförebyggande rådet regeringens uppdrag att ekonomiskt stödja och samordna medling i ett trettiotal kommuner som en försöksverksamhet. En statlig utredning tillsattes sedan för att undersöka medlingens möjligheter att permanentas (SOU 2000:105) Medling vid ungdomsbrott. Detta ledde sedan till att riksdagen år 2002 införde en ramlag om medling (2002:445) lag om medling med anledning av brott då detta ansågs vara en lämplig åtgärd för att motverka återfall hos unga lagöverträdare och för att stödja brottsoffer. Syftet med lagen är att stödja en likformig utveckling av medling i hela landet och att därmed stärka rättssäkerhet. Under åren 2003 till 2007 har Brottsförebyggande rådet haft regeringens uppdrag att införa och utveckla verksamheter för medling vid brott (Odén m.fl. 2007, s.5). Från 1 januari 2008 är det kommunernas ansvar att kunna erbjuda medling vid brott. Sedan 1 juli 2006 finns detta inskrivet i Socialtjänstlagen kap.5 1c: Kommunen skall sörja för att enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott kan erbjudas när brottet har begåtts av någon som är under 21 år. De viktigaste samverksanparterna i medling är polis, socialtjänst och åklagare (BRÅ-rapport 2008b, s.8-9). Polis och socialtjänst är de som huvudsakligen förmedlar ärenden, men i de flesta fall är det polisens ungdomsutredare som frågar om gärningspersonen är intresserad av kontakt med medlingsverksamheten. Polisen är inte skyldig att informera om vad medling innebär eller att försöka övertala gärningspersonen att delta. Odén skriver i en handbok om medling att polisen till exempel kan lämna en kortfattad broschyr i samband med förhör (Odén m.fl. 2007, s.28-29). Brottsförebyggande rådet skriver på sidan 8 i en rapport (1999:12) att den viktigaste faktorn som avgör om medlingsverksamheter fungerar, är om och hur många ärenden som förmedlas. Det är därför viktigt med ett väl fungerande samarbete mellan myndigheter och att medlingsverksamheter och polisens ungdomsutredare har bra kontakt och väl fungerande rutiner för att ärenden ska förmedlas. 7

11 1.6 DISPOSITION Kapitel 1 inleds med en kort beskrivning av medling följt av syfte, frågeställningar och avgränsning inom ämnet. Därefter följer en beskrivning av medlingens utveckling internationellt och i Sverige. Kapitel 2 tar upp tidigare forskning inom ämnet, följt av teori i kapitel 3 som beskriver reparativ rättvisa, rättsfilosofin som medling bygger på samt medling som metod inom reparativ rättvisa. Kapitel 4 tar upp metodval, urval, genomförande och bearbetning av material. Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet diskuteras här tillsammans med andra eventuella metodproblem och etiska överväganden. I kapitel 5 redovisas resultat från genomförda intervjuer tillsammans med analys. Kapitel 6 innehåller slutsatser och diskussion återkopplat till syfte, frågeställningar och teori. Avslutningsvis tas förslag upp till vidare forskning inom ämnet. 2. TIDIGARE FORSKNING Reparativ rättvisa och medling vid brott är ännu ett relativt nytt forskningsområde i Sverige. En stor del av forskning och metodutveckling kommer från USA och Västeuropa. Många utvärderingar både i Sverige och i andra länder består i att fråga brottsoffer och gärningspersoner som deltagit i medling hur de upplevt detta (Rytterbro, 2002, s.57). För att få forskning som bygger på svenska förhållanden är det viktigt att medlingsverksamheter dokumenterar sin verksamhet så att det finns material som framtida studier och forskning kan bygga på (BRÅ-rapport 2008b, s.15). Några tidigare studier eller forskning som på ett mer omfattande sätt beskriver vilken information som gärningspersoner och brottsoffer får om medling vid brott har inte hittats. Det finns rapporter och studier där information om medling vid brott behandlas i begränsad omfattning, eftersom syfte och frågeställningar skiljer sig från denna studie. Vid sökning efter tidigare forskning inom ämnet har följande begrepp använts: (Medling-Mediation), (Brott-Crime), (Gärningsperson-Offender), (Brottsoffer-Victim), (Information-Information), (Syfte-Purpose). Brottsförebyggande rådet har gett ut rapporten Medling vid brott. Gärningsmännen berättar (1999) som undersöker medlingens effekter på unga lagöverträdare. Studien bygger på intervjuer med 22 ungdomar som genomgått medling vid brott. Den behandlar deras upplevelser och uppfattning om medling, till exempel om de upplevt medling som frivilligt eller om det förväntats av dem att delta. De flesta upplevde det som frivilligt, 17 av 22, men däremot uppgav många ungdomar att det funnits förväntningar på dem att delta både från andra och av sig själva. De gärningspersoner som mött till exempel en affärsföreträdare upplevde medling som mindre frivillig än de gärningspersoner som mött en privatperson. Det framkom att yngre gärningspersoner var mer osäkra på om de verkligen hade deltagit frivilligt (BRÅ-rapport 1999:14, s.31). Ungdomarna fick 8

12 även frågan om de uppfattat medling som ett straff. Det visade sig vara svårt för många ungdomar att ta ställning till vad medling egentligen innebär eftersom medling inte motsvarar deras förväntningar på straff. Detta kan tyda på brister i informationen om syftet med medling (BRÅrapport 1999:14, s.20). Brottsförebyggande rådet understryker att urvalet i undersökningsgruppen inte är representativt för den totala gruppen ungdomar som deltagit i medlingsprojekt. Därför är det inte möjligt att uttala sig om den stora gruppen ungdomar som inte gått med på att kontaktas. Det är möjligt att de som inte vill delta i undersökningen eventuellt har en annan erfarenhet av medling (Brå-rapport, 1999:14, s.13). En annan rapport som Brottsförebyggande rådet gett ut heter Medling vid brott. Brottsoffren berättar (2000). Här beskrivs istället brottsoffrens upplevelser om mötet med gärningspersonen, till exempel varför brottsoffret velat medverka och hur medlingen påverkat dem. Studien bygger på 20 intervjuer med privatpersoner och 27 besvarade enkäter från företag. Brottsoffren tillfrågades till exempel om de ansåg att de fått fullgod information om vad medling innebär. Utifrån studien ansåg både privatpersoner och företagsrepresentanter att de fått bra informationen om medling (BRÅrapport 2000:2, s.13-14, 25). Även denna rapport understryker på sidan 27 det faktum att studien möjligtvis ger en alltför ljus bild av verkligheten då urvalen till undersökningen varit selektiva. Medlingsverksamheten i Norrbotten och en kartläggning och analys (Eriksson, S och Rautio V, 2006) är en D-uppsats med syfte att redogöra för hur medlingsverksamheten ser ut i Norrbottens län och varför medlingsverksamheterna fungerar så olika i kommunerna. Studien bygger på litteratur om svenskt rättsväsen, en case-studie för kurs i medling samt intervjuer med personer som är medlingsansvariga eller arbetar med medling. Det är en komparativ studie som jämför olika medlingsverksamheter mellan olika kommuner i Norrbottens län. Författarna kommer fram till att medlingsverksamheten tycks stå still och att ett problem som hänger samman med bristande ärendetillströmning är att samarbetet mellan olika myndigheter inte fungerar, mellan socialtjänst och polis, eller mellan kommun och socialtjänst. Men även finansiella och tidsmässiga problem uppges med att organisera medling. Enligt studien framkommer att de som arbetar med medling anser att det brister i kunskap hos polisen om medling och att denna okunskap om medling hos polisen är en av anledningarna till att inga ärenden kommer in. Författarna tror att berörda myndigheter behöver informeras mer om medling (s.34). I Arvidsjaur till exempel framkommer det att medlare vid socialtjänsten tror att polisen är dåliga på att informera om möjligheten till medling eftersom de inte får några ärenden alls. Detta antas bero på att det varit byte av poliser i kommunerna som lett till okunskap hos polisen om medling och dess effekter. En medlare vid socialtjänsten menar att ju fortare gärningspersoner informeras om medling desto bättre, för när de 9

13 sedan kommer till medlingsverksamheten och de får frågan om vad medling innebär är det redan för sent och de vill inte delta (s.31). Medling vid brott - en brottspreventiv metod? (Dahlkvist, S och Lambis, A, 2007) är en C-uppsats med syfte att utreda hur medling vid brott går till i Sverige och vilka faktorer som kan påverka medlingens resultat (s.7). Studien bygger på rättsvetenskaplig utredning av relevant litteratur gällande medling vid brott samt rapporter från Brottsförebyggande rådet. Författarna av uppsatsen menar att det är viktigt att se till syftet med medling och vad man förväntar sig av den, men att fokus ofta riktas mot återfallseffekten hos gärningspersoner vilket medför att gärningspersoner hamnar i fokus och brottsoffer åsidosätts. Personer som är främmande inför medlingsprocessen ställer ofta frågor som varför någon brottsutsatt skulle vilja möta gärningspersonen och varför gärningspersonen skulle vilja möta den brottsutsatte (s.6). Det är viktigt att parterna förstår syftet med medling så att de inte känner sig pressade att delta. Några faktorer som i denna studie anses påverka medling är problem med ärendetillströmning till medlingsverksamhet från såväl polis som utredande socialsekreterare (s.16). Samarbetet anses inte ha fungerat optimalt med polis då medling inte är förankrat hos polisen. Alla poliser anses inte vara lika positivt inställda till medling varmed förfrågningar hos gärningspersoner glöms bort. Det framkommer även att då åklagare vill vänta med medling tills efter rättegång är det många gärningspersoner som tackar nej. 3. TEORI 3.1 REPARATIV RÄTTVISA Termen reparativ rättvisa är ett försök att skapa ett övergripande begrepp för reaktioner på brott som skiljer sig från de straffande (retributiva) och de behandlande (rehabiliterande). Howard Zehr, en amerikansk kriminolog menar att brottsoffer, gärningspersoner och lokalsamhället ofta upplever att det behov av rättvisa som finns inte uppfylls. Många upplever att den rättsliga processen snarare förvärrar skador och konflikter istället för att hela och skapa försoning. Reparativ rättvisa är ett försök att komma åt dessa behov och begränsningar (Zehr, 2002, s.3-5). Brottsoffers behov bör beaktas, gärningspersoner bör uppmuntras att ta ansvar, och de som berörs av ett brott bör vara involverade i processen. Alla varianter är i viss utsträckning kulturellt betonade och därför bör samhället bygga upp och införliva reparativ rättvisa utifrån sina behov och resurser (Zehr, 2002, s.10). I den ordinarie rättsliga processen betraktas brott som riktat mot staten och tar på sätt över brottsoffrets roll. Det finns vissa behov som anses vara särskilt viktiga för brottsoffer. 10

14 Information- De behöver få svar på sina frågor angående brottshändelsen genom att ställa frågor till gärningspersonen. Sanning- De behöver berätta sin historia om det som har hänt för andra och för gärningspersonen för att denne ska förstå konsekvenserna av brottet. Kontroll- De behöver vara delaktiga i sitt fall samtidigt med den rättsliga processen eftersom det kan återupprätta känslan av kontroll som de eventuellt har förlorat vid brottshändelsen. Gottgörelse- När gärningspersonen erbjuder sig att försöka ställa till rätta, materiellt eller symboliskt, visar detta att personen tar ansvar för handlingen. Att få en ursäkt är också ett sätt att erkänna skadan (Zehr, 2002, s.14 15). Många brottsoffer känner skam, skuldkänslor, rädsla, hjälplöshet, ilska eller att någon annan tagit över deras liv. Det kan medföra svårigheter att känna förtroende för andra eller att känna sig trygg. De har ofta behov av att berätta sin historia men kan ibland råka ut för en andra viktimisering då omgivningen undviker att lyssna på deras berättelse, och istället försöker hitta orsaker till det som hänt för att undvika tanken att de själva skulle kunna råka ut för samma sak (Zehr, 1990, s.21 23). När det gäller gärningspersoner är den rättsliga processen inställd på att de ska hållas ansvariga, att utmäta straff och uppmuntrar inte särskilt till förståelse för brottet eller att sätta sig in i hur brottsoffret känner sig. Inom reparativ rättvisa anser man att straff inte medför ett verkligt ansvar utan att detta istället uppnås genom att gärningspersonen inser konsekvenserna av sina handlingar och försöker ställa till rätta så långt det går. Gärningspersonen kan själv ha behov av att ta ansvar, ställa till rätta eller att dämpa skuldkänslor. Detta ansvar anses vara bättre för brottsoffer, gärningsperson och lokalsamhälle eftersom känslan av gemenskap undergrävs när staten tar över. Medan den retributiva rättvisan fokuserar på gärningspersonen och att utmäta straff är reparativ rättvisa mer inriktad på behov, för brottsoffer, gärningsperson och lokalsamhälle (Zehr, 2002, s.17 18). Brott skadar samhället och relationer, och skadade relationer är både en orsak till och en effekt av brott. Skillnaden mellan den reparativa rättvisan och den straffande rättvisan kan beskrivas enligt följande (Zehr, 2002, s.21). Straffande rättvisa (retributiv) Brott är ett övergrepp mot lagen och staten Övergrepp skapar skuld Reparativ rättvisa Brott är ett övergrepp mot människor och relationer Övergrepp skapar ansvar 11

15 Rättvisa kräver att staten dömer och straffar Fokus är att gärningspersoner får vad de förtjänar Straffande rättvisa Vilka lagar har överträtts? Vem gjorde det? Vilket straff ska utmätas? Rättvisa involverar brottsoffer, gärningspersoner och andra samhällsmedlemmar i processen att ställa tillrätta Fokus är brottsoffers behov, gärningspersoners ansvar och att reparera skadan Reparativ rättvisa Vilka har skadats? Vilka är deras behov? Vilkas ansvar är detta? Enligt Zehr (2002, s.23-24) är den reparativa rättvisans tre grundpelare: Skadan och behovet - främst för brottsoffer, men även hos gärningsperson och lokalsamhälle. Ansvar för skadan gärningspersonens och lokalsamhällets. Delaktighet - för brottsoffer, gärningsperson och lokalsamhälle. Zehr menar att de retributiva- och de reparativa teorierna inte enbart är motsättningar till varandra utan även har mycket gemensamt. Båda teorierna bygger på en moralisk inställning att balansen rubbas genom ett felaktigt handlande som får konsekvenser i form av att brottsoffer förtjänar något och att gärningspersoner är skyldiga något. Enligt båda synsätten måste det finnas ett proportionerligt samband mellan handling och reaktion. Vad som skiljer dem åt är tillvägagångssätt att återställa balansen. Inom den retributiva teorin finns tron på att smärta och straff kan ge positiv effekt för att motverka brottsliga handlingar, men kan istället vara kontraproduktivt. Inom reparativa teorier finns föreställningar om att om man ser till brottsoffers behov och gärningspersoners ansvar finns det möjligheter att påverka båda parterna på ett positivt sätt och att hjälpa dem med att gå vidare med sina liv (Zehr, 2002,s.59). Lise-Lotte Rytterbro har gjort en framställning av R -begreppen (Rytterbro, 2002, s.61). Retributiv justice Rehabilitation Restorative justice Syn på lagöverträdaren Ond Sjuk/Offer Ansvarig individ Åtgärd Straff Vård/Behandling Reparera/Återställa 12

16 3.2 MEDLING SOM METOD INOM REPARATIV RÄTTVISA Det finns ingen entydig definition om vad medling är. Medlingsverksamheter nationellt och internationellt formulerar mål och syften delvis olika, men det centrala för medlingsverksamheter runt om i världen är mötet mellan gärningsperson och brottsoffer. Det finns tre strävanden som internationellt sett anses vara av grundläggande betydelse för utvecklingen av medling som metod. Närdemokrati Individens inflytande på sin närmiljö, minskad central styrning och återupprättandet av individens position i samhället. Att finna alternativa metoder för konfliktlösning. Att stärka brottsoffrens positioner i rättsskipningen. Medlingsmötet föregås oftast av ett eller flera förmöten med brottsoffer och gärningsperson var för sig, där de förbereds inför ett medlingsmöte. Ibland leder dessa förmöten inte till ett medlingsmöte av olika orsaker, till exempel att någon av parterna drar sig ur, föräldrar vill inte att deras barn ska delta, processen drar ut på tiden så att medling inte längre känns aktuellt eller att en indirekt medling skett genom att parterna förmedlar vad de vill säga till varandra genom medlaren (BRÅrapport 2008b, s.11). Själva medlingsmötet går oftast till så att man sammanför brottsoffer och gärningsperson som var och en får beskriva sin version av vad som hänt. Gärningspersonen beskriver varför han eller hon har begått brottet eller handlingen och brottsoffret beskriver vilka konsekvenser brottet fått för hans eller hennes del. Brottsoffret kan också ställa frågor om det som inträffat till gärningspersonen. Samtalet leds, men styrs inte, av en opartisk medlare. Oftast ber gärningspersonen brottsoffret om ursäkt. Ibland leder medlingar till att avtal skrivs om hur gärningspersonen ska kunna kompensera brottsoffret. Det kan till exempel innebära att arbeta av en materiell skuld eller att skriva ett avtal om hur parterna ska förhålla sig till varandra i framtiden (BRÅ-rapport 1999:12, s.9). 4. METOD 4.1 VAL AV METOD Det är en kvalitativ studie som bygger på intervjuundersökningar med polis och socialtjänst angående vilken information de lämnar till gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott. Intervjuer framstod som den mest lämpliga metoden för studiens syfte för att utifrån dessa personers utsagor tolka vilken information som lämnas om medling vid brott. Kvale rekommenderar tre frågor 13

17 inför en intervjuundersökning. Vad är det för ämne som ska undersökas? Vilket syfte har undersökningen? Vilken intervjuteknik är lämplig för undersökningen? (Kvale, 1997, s.119). 4.2 TELEFONINTERVJUER Jag övervägde om intervjuerna skulle genomföras på plats eller per telefon. Beslutet blev att endast genomföra telefonintervjuer av rent praktiska och tidsmässiga skäl såväl för min egen del som för intervjupersonernas del. Enkätundersökningar medför inte lika utförliga svar eller möjlighet att ställa följdfrågor. Deltagande observation var inte heller aktuellt med tanke på sekretessen då jag att till exempel skulle närvara vid polisförhör eller då medlare talar med någon av parterna. Detta hade annars varit fördelaktigt för studiens syfte att undersöka vilken information som lämnas om medling vid brott. Det kan vara mindre tidskrävande att genomföra telefonintervjuer då inga resor behöver göras mellan olika intervjuplatser. Detta medför då möjligheter att istället genomföra fler intervjuer. Intervjuareffekt undviks i hög utsträckning då intervjupersoner påverkas mindre av intervjuarens egenskaper som till exempel kön, ålder eller etnicitet. Nackdelen är att det inte uppstår samma personliga kontakt och att det inte finns möjlighet att studera ansiktsuttryck eller kroppsspråk på den intervjuade (Bryman, 2001, s ). Detta skulle till exempel kunna visa om den intervjuade känner sig besvärad eller tveksam till de frågor som ställs. Detta framstod inte som ett problem i sammanhanget då intervjupersonerna är offentliga i sin yrkesroll. Den sista intervjun genomfördes på plats med en medlingssamordnare vid stödcentrum för unga brottsoffer. 4.3 URVAL Det urval som gjorts kan betraktas som ett lämpighetsurval då personer som kontaktats är de som i allmänhet tillfrågar och informerar gärningspersoner och brottsoffer om medling vid brott. Intervjupersoner som ingår i studien är de som jag fått kontakt med och som samtyckt till att intervjuas. Samtliga som tillfrågades var dock positivt inställda och tillmötesgående till att intervjuas. Urvalet bestod slutligen av fyra poliser, fyra medlare vid socialtjänsten och fyra medlingssamordnare vid stödcentrum för unga brottsoffer. De medlare som i denna studie benämns medlare vid socialtjänsten arbetar med medling i anslutning till socialkontoren medan medlingssamordnare vid stödcentrum arbetar inom en verksamhet som bygger på ett samarbete mellan polis och socialtjänst. I detta fall är socialtjänsten närlokaliserade polisen och de sitter i samma hus. Det är endast en av medlarna vid socialtjänsten som sitter i samma lokaler som polisen. Medlare vid socialtjänsten är från olika kommuner i Stockholm, tre medlingssamordnare vid stödcentrum är från olika delar inom Stockholms stad och den fjärde medlingssamordnaren inom stödcentrum har åtta kommuner och två närpolisdistrikt i sitt upptagningsområde. En polis arbetar i city och tre poliser arbetar i olika kommuner i Stockholm. Det är färre poliser i urvalet eftersom de i 14

18 huvudsak tillfrågar gärningspersoner och inte informerar om medling vid brott i samma utsträckning som medlingsverksamheterna. 4.4 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT För att få en förförståelse för begreppet och fenomenet medling vid brott och hur metoden fungerar i teori och praktik har rapporter från främst Brottsförebyggande rådet studerats samt teorilitteratur om reparativ rättvisa. Två olika intervjuguider utformades därefter och användes vid intervjuerna, en för poliser och en för medlingsverksamhet vid socialtjänst och stödcentrum, eftersom det blir lite olika frågor till dem beroende av att de har olika uppgifter i sammanhanget. De som arbetar med medling har ansvar för information och därför finns något fler frågor om detta till dem. Polis har ansvar att fråga om medlingsverksamheten får kontakta gärningspersonen även om de kan informera om medling, så därför ställdes även frågor till polisen om vilka som tillfrågas och erbjuds möjlighet till medling. Intervjuerna var semistrukturerade vilket innebär att det finns möjlighet att ställa följdfrågor eller att ändra ordningsföljd för frågorna. Detta medför att intervjuerna inte blir helt styrda utifrån intervjuguiden. Båda intervjuguiderna innehåller sex teman med ett antal frågor. Polisen har även ett eget tema som inledning. Vilka tillfrågas och erbjuds möjlighet till medling? (Se bilaga 1 och 2). Frågorna utgick ifrån följande teman: Intresse hos parterna för att delta i medling Information om medling vid brott Samarbete kring information om medling vid brott mellan socialtjänst och polis Frivillighet Information om rättsliga aspekter kring medling vid brott Problem med information om medling vid brott. Först kontaktades socialsekreterare som arbetar med medling via socialtjänstens växel. I några kommuner hänvisades till stödcentrum för unga brottsoffer som ansvariga för medlingsverksamheten, i andra kommuner hänvisade till barn- och ungdomsenheten inom socialtjänsten och i ytterligare några kommuner var de osäkra på vilka som ansvarar för medling vid brott i kommunen. Barn- och ungdomsenheten kontaktades därefter i några kommuner för att få kontakt med socialsekreterare som arbetar med medling. I två fall förmedlades ärendet vidare till intervjupersonerna från andra socialsekreterare och i två fall lämnades ett meddelande på deras telefonsvarare om studiens syfte, mitt namn och telefonnummer för att de skulle kunna ringa 15

19 tillbaka. Därefter kontaktades medlingssamordnare vid stödcentrum för unga brottsoffer vilka har direktnummer till medlingsverksamheterna. Slutligen kontaktades polisens ungdomsutredare i några olika kommuner via polisens växel. Telefonintervjuerna med medlare vid socialtjänst och medlingssamordnare vid stödcentrum varade cirka trettio minuter. Två intervjuer med poliser varade cirka trettio minuter medan två intervjuer med poliser var betydligt kortare, cirka femton minuter, beroende av att de lämnade kortfattade svar och menade att de bara tillfrågar gärningspersoner om medling och ytterst kortfattat nämner att möjlighet till medling finns. Samtliga intervjuer bandades förutom vid två tillfällen då minnesanteckningar istället fördes. I det ena fallet var det en polis och i det andra fallet var det en socialsekreterare som arbetar med medling vid socialtjänsten som intervjuades. 4.5 BEARBETNING AV MATERIAL Först samlades allt material in för att säkerställa att få det insamlat inom studiens begränsade tidsram. Intervjuerna transkriberades efter genomförandet och lades sedan åt sidan för senare bearbetning. En viss del av analysen börjar redan vid transkribering då reflektioner görs utifrån intervjuerna vilket är en fördel med transkribering även om det är tidskrävande. För att analysera materialet har det kodats manuellt med marginalmetoden genom att de transkriberade och utskrivna intervjuerna har markerats med färgpennor i marginalen. Varje tema utifrån intervjuguiderna har markerats med en egen färg i intervjuutskrifterna. Kodning delar upp materialet och möjliggör analys, till exempel genom att finna likheter eller skillnader i materialet. Varje kod får en anvisning som beskriver vilken information som är intressant att plocka ut ur materialet. I detta fall blev anvisningen detsamma som intervjuguidernas teman med frågor och svar, vilket kan kallas teoretisk kodning, då jag på förhand bestämt vad som ska kodas och analyseras. Detta kan jämföras med induktiv kodning där koder istället skapas genom ett mer öppet förhållningssätt vid genomläsning av materialet och där man sedan plockar ut det som verkar intressant att analysera (Aspers, 2006, s.192). Efter kodning har resultat sammanställts med analys i direkt anslutning till presenterade intervjusvar. 4.6 VALIDITET Validiteten i kvalitativa studier kan bedömas efter i vilken utsträckning en metod undersöker vad den är avsedd att undersöka (Kvale, 1997, s.215). De frågor som ställs i intervjuerna har betydelse för validiteten eftersom de är mätinstrument för det som ska undersökas. Det är möjligt att andra frågor hade kunnat bidra till annan eller ytterligare information. En annan aspekt som kan påverka validiteten är huruvida intervjupersonerna i sammanhanget har lämnat uppriktiga svar på frågor om vilken information som lämnas om medling vid brott till berörda parter. Då jag redan vid den första 16

20 telefonkontakten meddelat att jag är intresserad av att undersöka vilken information som lämnas till gärningspersoner och brottsoffer angående medling, finns en risk att informationen kan bättras på något i intervjusammanhang. Jag utgår dock ifrån att svaren är uppriktiga med tanke på att det ingår i polis och medlares arbetsuppgifter att tillfråga och informera om medling vid brott. Samtliga medlare vid socialtjänst och vid stödcentrum som intervjuats i denna studie betonar också vikten av att både gärningspersoner och brottsoffer får tydlig information om medlingens innebörd och syften. Även polisen svarar att det är viktigt att lämna rätt information. En annan möjlighet som kan påverka intervjusvaren är om frågorna varit alltför ledande. Frågorna utformades något snävare för att undvika onödiga stickspår. 4.7 RELIABILITET OCH GENERALISERBARHET För att kunna generalisera utifrån ett material måste urvalet vara representativt för en större population. Eftersom denna studie endast bygger på tolv intervjupersoners utsagor kan kraven på generaliserbarhet inte uppfyllas. Resultaten kan inte generaliseras för alla som arbetar inom polis eller socialtjänst och som informerar om medling vid brott, utan gäller endast för intervjupersoner i denna studie (Kvale, 1997, s.260). Reliabilitet innebär hur tillförlitliga mätinstrumenten är, i detta fall tillvägagångssätt och intervjufrågor. Någon annan ska kunna genomföra studien på samma sätt och ställa samma frågor. Det kan vara svårt att ställa samma frågor då intervjuerna är semistrukturerade och intervjuguiden inte alltid följts helt och hållet. Det är inte säkert att andra intervjupersoner kommer att svara likadant eller att samma personer kommer att svara likadant vid ett senare intervjutillfälle. Sammanställning och tolkning av resultat kan också påverka reliabiliteten eftersom min tolkning av studiens resultat är subjektiv (Kvale, 1997, s.213). För att öka studiens tillförlitlighet har transparens därför eftersträvats för att belysa hur studien har planerats och genomförts (Bryman, 2001, s.271). 4.8 ETISKA ÖVERVÄGANDEN Intervjupersoner har informerats enligt fyra grundläggande krav på individskydd: informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialiteskrav och nyttjandekrav (Vetenskapsrådet, s. 6). Samtliga intervjupersoner har informerats om studiens syfte och de har samtyckt till att intervjuas. Vidare har de informerats om att inga namn kommer att användas i uppsatsen vilket de flesta ansåg ha mindre betydelse då de är offentliga i sin yrkesroll. Det finns en risk att medlingssamordnare vid stödcentrum är lättare att identifiera än övriga intervjudeltagare eftersom det står att de arbetar inom olika delar av Stockholms stad vilket eventuellt möjliggör identifiering. Intervjupersonerna har även 17

21 fått frågan hur de ställer sig till att det står till exempel polis eller medlare i en viss namngiven kommun. Detta var inget problem för intervjupersonerna men beslutet blev sedan att inte namnge kommuner eller stadsdelar eftersom detta inte har någon avgörande betydelse för studiens syfte. 4.9 METODPROBLEM En fråga som ställdes inför insamlingen av materialet var hur många intervjuer som skulle genomföras med socialtjänst respektive polis. Kvales råd är att intervjua så många personer som behövs för att ta reda på det man vill veta (Kvale:1997, s.97). Då relativt många intervjuer genomfördes blev materialet omfattande vilket bidrog till att det blev något problematiskt att presentera och sammanfatta materialet på ett överskådligt sätt. Från början framstod det som lämpligt att genomföra fler intervjuer, medan jag i efterhand insett att det inte alltid behöver vara fördelaktigt att genomföra många intervjuer. Detta med tanke på materialets omfång som sedan ska bearbetas och analyseras. Eventuellt kunde fler poliser intervjuats om i vilken utsträckning de tillfrågar och informerar gärningspersoner om medling vid brott, eftersom det enligt medlingsverksamheter ibland är osäkert om och vad polisen informerar om medling. Ett annat problem som uppstod var då jag inte kunde banda två intervjuer på grund av tekniska problem med inspelningsutrustningen. Det fungerade ändå med minnesanteckningar eftersom den polis som intervjuades lämnade kortfattade svar och jag direkt efter intervjun med socialsekreteraren fyllde på minnesanteckningarna medan intervjun var färsk i minnet. Det är möjligt att information kan ha tappats, men den information antecknades som ansågs vara mest intressant i sammanhanget. 5. RESULTAT OCH ANALYS Nedan följer utdrag och resultat från telefonintervjuer med polis och medlare vid socialtjänst och vid stödcentrum för unga brottsoffer, samt analys i anslutning till dessa resultat. För att kunna skilja mellan de två olika grupperna som arbetar med medling inom socialtjänsten kommer dessa här att benämnas medlare vid socialtjänst och medlingssamordnare vid stödcentrum, även om båda grupperna är anställda inom socialtjänsten och arbetar med medling. Vilka tillfrågas och erbjuds möjlighet att delta i medling? Poliserna svarar att de frågar alla lagöverträdare under 21 år som har erkänt brott helt eller delvis, vilket är en förutsättning för att fråga. Samtliga poliser säger också att de skall fråga alla enligt lag. En polis som tidigare bedrivit egna medlingar medger att det på många håll brustit hos polisen att 18

22 fråga gärningspersoner om medling även om medlingsverksamhet pågått i 3-4 år. Samma polis menar att det i början var motstånd från både poliser och åklagare men att detta blivit bättre. Eftersom de poliser som intervjuats i denna studie är ungdomsutredare utreder de främst ärenden där gärningsperson är upp till 18 år. Två poliser svarar att de även informerar brottsoffer om medling ibland. Då det från 1 januari 2008 är obligatoriskt för kommuner att kunna erbjuda medling borde det innebära att fler gärningspersoner tillfrågas och erbjuds medling idag jämfört med när medlingsverksamheter startade. Det går dock inte att dra några slutsatser om detta utifrån denna studie. De problem som enligt tidigare studier framkommit med att polis inte frågar gärningspersoner om medling (Eriksson, S och Rautio, V, 2006, s. 31) bekräftas i viss mån av den polis som säger att det brustit hos polisen att fråga och informera om möjligheter till medling. Intresse hos parterna för att delta i medling En polis svarar att det är ganska många som tackar ja till kontakt från medlingsverksamhet medan övriga poliser svarar att detta är högst varierande. En annan polis menar att även intresset hos föräldrar varierar. En del föräldrar är positiva medan andra är mer tveksamma till att deras barn ska delta i medling. En medlare vid socialtjänsten säger att det under senaste halvåret har fungerat bra. Då de hanterar ärenden snabbt brukar medlingar kunna bli av. Samma medlare menar att det kan vara svårt att få företag att vilja delta och att de ibland får motiveras till detta. Vissa personer som representerar företag som utsatts för till exempel skadegörelse, inbrott eller snatteri, anser att det inte är deras uppgift att delta i medling men ingen har hittills avböjt. En annan medlare vid socialtjänsten svarar att det oftast är stopp redan då gärningspersoner tillfrågas om medling. Då har poliserna först kollat med gärningspersonerna, och då är det inte så många som säger att de är positiva till medling. Medlare Socialtjänsten Men när gärningspersonen väl svarat ja och är positivt inställd till medling menar samma medlare att även den brottsutsatte vill komma. En annan medlare vid socialtjänsten svarar att det ibland är svårt att få parterna att vilja delta i medling och då beroende var i processen det är, till exempel om medling ska ske efter rättegång. De ärenden som de får och som resulterar i medling rör främst snatteri och skadegörelse. Samma medlare menar att det är båda parter som tackar nej men av olika anledningar. Vidare säger denne att de har dåligt flöde i kommunen och att de ständigt diskuterar om de frågar på rätt sätt och om de ser till att göra det tillräckligt snabbt. I en kommun svarar de att 19

23 det inte blir många medlingar per år eftersom någon av parterna ofta avböjer, och då oftast den utsatte. En medlare vid socialtjänsten anser att det oftast är gärningspersoner som vill delta i medling medan övriga medlare vid socialtjänsten inte uppfattar någon skillnad mellan parternas intresse för att delta. Det är tre medlingssamordnare vid stödcentrum som inte upplever några större problem med att få parterna att delta i medling om de väl fått kontakt med dem, eftersom de redan har tillfrågats och tackat ja hos polisen. En medlingssamordnare anser att det är svårt att få båda parterna att tacka ja för att medling verkligen ska bli av, och att de flesta ärenden kommer från det närpolisdistrikt som denne befinner sig vid flest dagar i veckan. Två medlingssamordnare vid stödcentrum svarar att gärningspersoner oftare vill delta än brottsoffer medan två medlingssamordnare svarar att de inte upplever någon större skillnad mellan parternas intresse för att delta i medling. Tre poliser av fyra uppger att det varierar i vilken utsträckning gärningspersoner är intresserade av medling vilket kan tänkas bero på flera faktorer. Möjliga förklaringar kan tänkas vara att polisen inte frågar vid alla tillfällen utav olika anledningar som till exempel att många ungdomar nekar till brott, eller att gärningspersonen tackar nej och då inte ska övertalas eftersom medling ska vara frivilligt. Det kan eventuellt vara svårt för ungdomar att ta ställning till vad medling innebär vid en förfrågan där ingen eller bristfällig information om medlingens syften lämnas. Enligt medlare vid socialtjänsten framkommer vissa problem med att få gärningspersoner och brottsoffer intresserade av att delta i medling. Det är endast en medlare där som anser att det fungerar bra. Denna medlare sitter i samma lokaler som polisen vilket förmodligen har betydelse för samarbetet. Vid stödcentrum däremot framkommer inte samma problem med att få parterna intresserade av medling. Det är endast en av fyra medlingssamordnare som anser att det är svårt att få båda parter intresserade. Medlingssamordnaren menar även att stödcentrum här är relativt nytt och att de fortfarande arbetar på att inarbeta rutiner och att utveckla samarbetet med polisen. Det tycks finnas en uppenbar skillnad mellan medlingsverksamheterna vid socialtjänst och vid stödcentrum när det gäller antal medlingsärenden, vilket förmodligen främst beror på att stödcentrum har ett direkt samarbete med polisen och dessutom är närlokaliserade polisen. Tidigare studier har också visat på bristande samarbete mellan polis och socialtjänst med liten eller obefintlig ärendetillströmning till medlingsverksamheterna, vilket anses bero på att polis inte frågar gärningspersoner eller att det brister i intresse hos polisen (Eriksson, S och Rautio, V, 2006). Även det faktum att gärningspersoner inte vill delta i medling efter rättegång tycks vara i enlighet med tidigare studier (Dahlkvist, S och Lambis, A, 2007,s ). 20

24 Information om medling vid brott Både poliser, medlare vid socialtjänsten och medlingssamordnare vid stödcentrum svarar att innebörden av begreppet medling vid brott är ett nytt eller okänt begrepp för gärningspersoner och brottsoffer. Några medlare vid socialtjänst och vid stödcentrum menar att parterna kan ha en uppfattning om att man ska träffas och prata men inte hur det kommer att gå till. Poliserna svarar entydigt och bestämt att gärningspersoner inte känner till begreppet medling, det har de aldrig hört talas om. Det är förmodligen så att de hör det först hos polisen och när de sedan kommer till medlingsverksamheten har de fått lite information från polisen. När det gäller att informera om medling till gärningspersoner anser en polis att poliser inte bör prata för mycket om de är osäkra på vad de ska säga, men är själv van att informera om medling. En annan polis svarar att de inte bedriver någon aktiv informationskampanj utan endast upplyser om att möjligheten finns i samband med förhör. En polis svarar att de bara informerar lite kort om att parterna får möjlighet att träffas och prata om det som har hänt. Polisen fyller även i en ärendeblankett där det framgår om gärningspersonen tillfrågats om medling. Polisen i en kommun svarar att denne brukar informera lite närmare om medling och brukar då säga att gärningsperson och den brottsutsatte får träffas hos socialtjänsten och prata med varandra om det som har hänt, för att det ska kännas bättre för båda parter. En del tycker att vi bara ska fråga, men inget mer. Men jag försöker arbeta för att det inte ska hända igen och för att de ska få en förståelse för vad de har gjort. Och kanske kan de sätta sig in i brottsoffrets situation som kanske inte har vågat åka buss eller gå till centrum själv efter det, och har mått jättedåligt. Polis Medlare vid socialtjänst och medlingssamordnare vid stödcentrum beskriver den information de lämnar om medling vid brott till gärningspersoner och brottsoffer i stort sett likadant. De berättar för parterna att medling är frivilligt, att medlaren är opartisk, att fokus ligger på framtiden och att komma fram till någon form av överenskommelse. De berättar också för gärningspersoner och brottsoffer att medling sker i båda parters intresse och att det finns vinster på båda håll, men att de då betonar detta beroende på vem av parterna de pratar med. Till exempel att brottsoffret får träffa gärningspersonen för att kunna ställa frågor och berätta vilka konsekvenser brottet medfört för dennes del. Gärningspersonen får en chans att träffa den utsatte i en annan situation för att berätta sin version av historien och ta ansvar för sina handlingar, att försöka ställa saker till rätta eller att be om ursäkt. Flera medlare vid socialtjänst och vid stödcentrum brukar också berätta att medling och den rättsliga processen är två skilda processer, att medlingen ger parterna själva en möjlighet att lösa konflikten och att den juridiska delen att utmäta straff däremot sköts av rättsprocessen. 21