Synen på medling vid brott

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Synen på medling vid brott Gärningspersoners och brottsoffers berättelser Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2012 Josefine Eriksson

2 2

3 Abstract Ungdomar och vuxna i hela Sverige deltar i medling för att minska de negativa följderna av brott. Syftet med denna studie är att redogöra för synen på medling utifrån gärningspersoners och brottsoffers perspektiv. Gärningspersonernas och brottsoffrens upplevelse av medlingstillfället samt hur de kände vid medlingen och hur de såg på motparten under medlingen beskrivs. Vilka resultat gärningspersonerna och brottsoffren anser att medlingen uppnådde redogörs det även för. Detta beskrivs genom retrospektiva berättelser. Genom utförande av intervjuer, både med gärningspersoner och med brottsoffer, samlas data in. Dessa data analyseras med hjälp av Howard Zehrs teoretiska resonemang om reparativ rättvisa, Thomas Scheffs teori om skam samt John Braithwaites teoretiska resonemang om återintegrering. Resultaten jämförs med undersökningar genomförda av bland annat Brottsförebyggande rådet. Slutsatserna är att gärningspersoner och brottsoffer ser positivt på medling; motparten uppfattas som positivare än vad deltagarna först trott, och den starkaste och mest förekommande känslan runt medlingen är skam. Gärningspersonerna och brottsoffren anser att medlingen är fördelaktig och hjälpsam för gärningspersonerna, men även för brottsoffren. Upplevelserna av medling beror på deltagarna, deras inställning samt deras tidigare erfarenheter. Nyckelord: Medling, reparativ rättvisa, skam, Zehr, Scheff, Braithwaite 3

4 4

5 Innehållsförteckning Abstrakt... 3 Innehållsförteckning... 5 Inledning och problemformulering... 7 Syfte... 8 Bakgrund... 8 Lagen om medling... 9 Medlingsprocessen Uppsatsens utgångspunkter Tidigare forskning Howard Zehr: reparativ rättvisa Thomas Scheff: Skam John Braithwaite: Återintegrering Metod Kvalitativ metod Etiska aspekter Material och tillvägagångssätt Intervjupersoner Analys av intervjumaterialet Upplevelser av medling Syn på den andra parten Skamkänslor vid medling Resultat av medling Sammanfattande diskussion Bibliografi Bilagor

6 6

7 Inledning och problemformulering Medling vid brott är ett samtal mellan en eller flera gärningspersoner och målsäganden, och närvarade vid mötet är en opartisk medlare. Gärningspersonen och målsägande möts frivilligt för att tala om det brott som begåtts samt om dess följder. Mötet äger rum antingen innan eller efter rättegången. Jag kom först i kontakt med medling i mitt jobb som utredare på polisen. Enligt lag ska alla lagöverträdare under 21 år, som har erkänt gärningen, kunna erbjudas medling (SFS, 2001: 453). Det är ofta den utredare inom polisen som handlägger brottet, som också tillfrågar gärningspersonen om han eller hon kan tänka sig att delta. Några säger direkt att de inte är intresserade av att delta, och några accepterar att kommunens medlingsverksamhet kontaktar dem för vidare information. Handläggaren på polisen lämnar över ärendet till medlingsverksamheten, och det var där mitt intresse uppstod. Jag får aldrig veta om medlingen blev av, hur det gick och vad de inblandade tyckte om medlingen. Detta arbete behandlar enskilda individers syn på medling. Jag har, genom att ha fått ta del av retrospektiva berättelser, studerat gärningspersoners och brottsoffers syn på medling; hur de upplevde medlingsmötet, hur de kände vid medlingen samt vilka resultat medlingen uppnådde. Studien behandlar även synen på motparten i medlingen. Jag är intresserad av medlingsprocessen, och jag vill teoretiskt förstå medling utifrån valda teorier och teoretiska resonemang. De gärningspersoner och brottsoffer som har intervjuats har inte, som motparter, deltagit i samma medlingsmöte. Genom intervjuer har jag samlat in data som granskats och analyserats med hjälp av Howards Zehrs (Zehr, 2003) teoretiska resonemang om reparativ rättvisa, Thomas Scheffs (Scheff, 1990) teori om skam samt John Braithwaites (Braithwaite, 1989, 1994, 2000) teoretiska resonemang om återintegrering. Jämförelser har gjorts med tidigare forskning utförd av bland annat Brottsförebyggande rådet (Brå) och min studie kan ses som en mindre replikation av Brå Jag har dock intervjuat både gärningspersoner och brottsoffer, medan man i Brås undersökning endast intervjuade gärningspersoner. Allt omnämnande av medling i denna uppsats syftar på medling vid brott, enligt lag (2002:445) om medling vid brott. Det som jag benämner som reparativ rättvisa är det som på engelska heter restorative justice och det som benämns som retributiv rättvisa är den rättvisa 7

8 som skipas av det traditionella rättsväsendet. Gärningsperson och lagöverträdare används synonymt, precis som brottsoffer och målsägande. Uppsatsen är upplagd så att jag, efter inledningen, där syfte och bakgrund presenteras, börjar med att introducera studiens utgångspunkter - tidigare forskning och teorival. Vidare redogör jag för den metod jag har valt att använda mig av, mitt material och tillvägagångssätt, de etiska aspekter som jag tagit hänsyn till, samt presenterar mina intervjupersoner. Därpå följer ett avsnitt där jag presenterar och analyserar insamlad data uppdelad i fyra delar: upplevelser av medling, syn på den andra parten, skamkänslor vid medling samt resultat av medling. Arbetet avslutas med en sammanfattande diskussion där jag redogör för de slutsatser som jag har kommit fram till samt presenterar några vidare reflektioner på området. Syfte Målet med detta arbete är att undersöka synen på medling utifrån gärningspersoners och brottsoffers perspektiv. Den huvudsakliga frågeställningen är således hur informanterna ser på medling. Jag kommer att beskriva hur gärningspersonerna och brottsoffren upplevde medlingstillfället, samt hur de kände vid medlingen. Jag kommer även att redogöra för hur de såg på motparten under medlingen. Avslutningsvis kommer jag att beskriva vilka resultat de anser att medlingen uppnådde. Detta kommer att göras utifrån gärningspersonernas och brottsoffrens retrospektiva berättelser. Bakgrund Medling har funnits i Sverige sedan slutet av 1980-talet och grundar sig på filosofin om reparativ rättvisa. Medling bygger på att de inblandade parterna är huvudpersoner i rättsprocessen, och att de kommunicerar med varandra genom direkt dialog, till skillnad från den rättsprocess som äger rum i till exempel de svenska tingsrätterna den retributiva rättvisan. Även om det finns möjlighet för åklagaren att, vid åtal, ta hänsyn till att medling ägt rum, så är medling inte en påföljd, eller ett alternativ till påföljd. Det är ett komplement till det ordinarie rättsväsendet (Brå, 2005: 6). Medlingsverksamheten i Sverige startade i liten skala i Hudiksvall och Solna/Sundbyberg i slutet av 1980-talet (Brå, 2005: 24). Brå inledde 1998 cirka 30 projekt runt om i Sverige, som utvecklade medlingsverksamheten. Projekten utvärderades och ledde fram till en statlig 8

9 utredning, som i sin tur ledde till att lag (2002: 445) om medling vid brott uppkom hade medlingsverksamheten spridits och fanns tillgänglig i 154 kommuner i Sverige. Medlingsverksamheten varierar i storlek mellan olika kommuner och regioner, och på vissa platser finns samarbetsprojekt, där samarbete bedrivs mellan olika myndigheter och frivilligorganisationer (Brå, 2005: 7-8). Medlingsverksamheten samarbetar ofta med polis, socialtjänst, åklagare, skola, brottsofferjourer och andra kommuner. Polisen är den vanligaste samarbetspartnern, och är även den samarbetspartner som oftast förmedlar ärendet till medlingsverksamheten (Brå, 2005: 36-39). Av de ärenden som kommer till medlingsverksamheten (cirka 650 ärenden per år i Sverige) så genomförs medling i 74 procent av fallen (Brå, 2008: 6). Fokus vid medling ligger på ungdomar, och de flesta gärningspersonerna som deltar är mellan 14 och 17 år. Två tredjedelar är pojkar och en tredjedel flickor. I nästan hälften av medlingsfallen är gärningspersonen ensam gärningsperson (Brå, 2005: 42). Cirka 40 procent av brottsoffren är privatpersoner, många under 18 år (Brå, 2005: 8). Medling genomförs vanligtvis i ärenden där brottet är snatteri, misshandel eller skadegörelse, men även vid stöld, olaga hot och rån. Snatteri är det vanligaste brottet vid medling (Brå, 2005: 41). Något som är viktigt för att medlingen ska bli lyckad är att gärningspersonen känner ånger (Brå, 2005: 8-11). Problem som kan uppstå i och med medling är att medlingsverksamheten inte får tillräckligt med ärenden. Bristande motivation bland brottsoffer och gärningspersoner bidrar till att medling inte äger rum, och det händer att gärningspersonen eller brottsoffret ångrar sig, och inte vill delta. Det kan också vara så att en förälder sätter stopp för medlingen. Även problem i samarbeten, mellan medlingsverksamheten och myndigheter och organisationer, kan sätta stopp för medling (Brå, 2005: 37-40). Lagen om medling Enligt lag (2002: 445) om medling med anledning av brott så utförs medlingen av en gärningsperson och en målsägande inför en opartisk medlare. De båda parterna möts för att tala om brottet och dess följder. Enligt 3 är målet att minska de negativa följderna av brottet gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och målsägande ska ges möjlighet att bearbeta det han eller hon har varit med om. Enligt 6 ska medlingsförfarandet genomföras skyndsamt. 9

10 Båda parterna i medlingen ska ställa upp frivilligt och gärningspersonen ska ha erkänt brottet. Medling får endast äga rum om det, enligt medlaren, med hänsyn till samtliga omständigheter, framstår som lämpligt. Gärningspersonen och målsägande ska, innan medlingen, informeras om vad medling innebär och förberedas inför mötet. Vårdnadshavare eller andra personer kan, om det är lämpligt, närvara vid medlingen. Målsägande ska få möjlighet att berätta om hur han eller hon upplevde brottet och gärningspersonen ska få möjlighet att ge sin version av det inträffade. Önskemål om gottgörelse samt ursäkt ska få framföras, och medlaren kan medverka till att avtal om gottgörelse ingås, om innehållet i avtalet inte är oskäligt (SFS, 2002: 445). Medlingsprocessen Det är oftast den person inom polisen som utrett ett brott som frågar gärningspersonen om han eller hon är intresserade av att delta i medling. Polisen ska fråga alla gärningspersoner under 21 år om de är intresserade av att delta i medling. Om det finns intresse lämnas ärendet vidare till kommunens medlingsverksamhet. Det är ofta socialtjänsten som står för medlingsverksamheten och medlarna är ofta socionomer. Gärningspersonen får delta i ett förmöte där han eller hon får mer information om vad medling innebär. Om det fortfarande finns intresse för medling, så kontaktas brottsoffret. Båda parterna deltar i ett eller flera förmöten, som förbereder dem för medlingssamtalet. Det är vid förmötet som medlaren bedömer om ärendet är medlingsbart. Vid medlingsmötet diskuteras det brott som begåtts och båda parterna får berätta sin version av händelsen. Brottsoffret får ställa frågor och gärningspersonen får möjlighet att be om ursäkt. Båda parterna har möjlighet att ha en stödperson med sig vid mötet. Hur medlingen avslutas kan se olika ut. Cirka 40 procent av alla medlingar (ungefär 260 medlingstillfällen per år i Sverige) avslutas med ett avtal om gottgörelse. Detta avtal kan till exempel handla om framtida beteenden eller om ekonomisk ersättning (Brå, 2005: 7-8). Uppsatsens utgångspunkter När jag undersöker hur intervjupersonerna i min studie upplever medlingen kommer jag att ha min utgångspunkt i att människans handlingar styrs av rådande normer; sociala strukturer och institutioner är övergripande och begränsar individers handlande. Jag anser även att individens egen moral i vissa fall styr hennes handlingar. 10

11 Den forskning som presenteras fokuserar på medling i Sverige, men jag tar även upp viss internationell forskning, eftersom det inte finns så mycket svensk forskning att tillgå. Jag har medvetet valt att använda mig av teoretiska resonemang som fokuserar på rättsfilosofin om reparativ rättvisa och återintegrering eftersom de baseras på personers känslor och upplevelser. Valet av dessa teoretiska resonemang gjordes innan intervjuerna genomfördes, och valet baserades på andra liknande studier och på mina egna förväntningar på resultatet. Jag har dessutom valt en teori om skam eftersom de intervjuade pratade mycket om just den känslan i sina intervjuer. Denna teori valdes ut efter genomförandet av intervjuerna och används på grund av vad som framkom vid samtalen med intervjupersonerna. Jag kommer att använda mig av dessa tre teorier och teoretiska resonemang i analysen, och göra jämförelser mellan dessa och de data som har framkommit i intervjuerna. Tidigare forskning Det finns en mängd forskning på reparativ rättvisa och skam. Den mesta kommer ifrån länder utanför Norden. Den norska kriminologen Nils Christie har dock forskat mycket på sociala avstånd i samhället och han menar att, även om det finns problem med att rättvisa skipas på grannskapsnivå, så är det på denna nivå rättvisa bör skipas (Sehlin, 2009: 42). Christies forskning och teorier ligger väldigt nära de teorier och den forskning som handlar om reparativ rättvisa. Den amerikanska kriminologen Kathleen Daly har i många år forskat på reparativ rättvisa. Hon har bland annat forskat på relationen mellan reparativ rättvisa och feminism. Hon diskuterar i Feminist engagement with restorative justice hur medling och feministiska värden, på 70- och 80-talen var kompatibla med varandra (Daly, 2006: 3), medan man på 90- talet fokuserade på hur rättsväsendet kan förändras i och med att kvinnors röster blir hörda (Daly, 2006: 4). Daly (1999: 3) skriver i Restorative justice and punishment - the views of young people att det en person ser som ett straff, kan en annan person uppfatta som något annat. Några ser till exempel böter som straff eftersom böter är tänkt att beröva en person, medan de kanske inte ser arbete för ett brottsoffer, i form av gottgörelse, som ett straff eftersom syftet är att det ska verka uppbyggande. Andra personer definierar straff som allt som är otrevligt. 11

12 Daly har även forskat på de myter som finns om reparativ rättvisa. I Restorative justice the real story skriver hon att dessa myter är att reparativ rättvisa är motsatsen till retributiv rättvisa; att reparativ rättvisa använder sig av urinvånares rättsväsende och var dominant i det förmoderna rättsväsendet; att reparativ rättvisa är ett feminint svar på det maskulina rättsväsendet och att reparativ rättvisa kan förväntas att radikalt förändra människor (Daly, 2003: 195). Det finns ganska lite svensk forskning att tillgå när det kommer till medling, och internationell forskning är inte alltid överförbar till den svenska medlingsverksamheten. Att det inte finns så mycket forskning om svenska erfarenheter av medling kan bero på att medlingsverksamheten inte har funnits så länge i Sverige, och inte heller i så stor utsträckning. Sociologen Staffan Sehlins studie Förebygger medling återfall i brott bland unga gärningsmän? är den första svenska vetenskapliga studie som studerat brottsförebyggande effekter av medling (Sehlin, 2009: 79). Sehlin menar att det finns tidigare studier som visar att medling leder till minskad brottslighet. Dessa studier är dock få och några är metodologiskt svaga. Han skriver att det även finns studier som visar att medling inte leder till minskad brottslighet. De svenska medlingsprogrammens effektivitet är således inte fastställd. Det finns åtminstone ingenting som visar att återfallen ökar i och med medling. Forskning visar att medling fungerar bäst, för offer och för gärningsperson, vid lite grövre brott, där brottsoffret har blivit kränkt (Sehlin, 2009: 39). Sehlin har i sin forskning använt sig av lagföringsstatistik från Brå, och syftet har varit att studera om medling förebygger återfall i brott bland unga gärningsmän. Han har även velat se om, och i så fall vilka brottsförebyggande effekter medling har haft på gärningsmän som medlat (Sehlin, 2009: 8). Hänsyn har tagits till bland annat kön, ort och brottskategori. Resultatet av Sehlins studie är att de ungdomar som deltagit i medling har återfallit i brott i lägre utsträckning än de som inte deltagit i medling. Risken för återfall i brott är ungefär dubbelt så stor för ungdomar som inte deltagit. Sehlin menar att det kan antas att medlingens preventiva effekter har uppkommit genom att gärningspersonerna känt skam och ånger till följd av det brott som begåtts (Sehlin, 2009: 80). Lise-Lotte Rytterbro, tidigare forskare på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, skrev sin avhandling i ämnet medling. Medling möten med möjligheter, en analys av en nygammal reaktion på brott behandlar hur nya begrepp, såsom medling, omfattar etablerade och oförenliga idéer, diskussioner och tankar. Avhandlingen behandlar 12

13 även spänningar som kan uppkomma när nya sociala företeelser, såsom medling, uppstår. Studien fokuserar på att visa att medling framställs som ett självständigt fenomen samtidigt som medling bygger på generella föreställningar (Rytterbro, 2002: 3-4). Rytterbro har suttit med på möten där medling diskuterats, hon har intervjuat medlare och gjort iakttagelser vid medlingar. Rytterbro har även använt sig av informationsbroschyrer och akademisk litteratur i arbetet med sin avhandling (Rytterbro, 2002: 59). Inom reparativ rättvisa återfinns uppfattningar om att straff är bra och uppfattningar om att straff är dåligt. Inom medlingen ser man på medling som en gräsrotsrörelse, eftersom den skapats av enskilda personer istället för av staten. Medlingen är skapad underifrån och inte uppifrån. Konfliktlösningen inom medlingen ska ske utanför det etablerade utanför det statliga. Konfliktlösningen ska vara alternativ och ska ske innan staten stjäl parternas konflikt, vilket kan ske genom att åtal väcks (Rytterbro, 2002: 83). Medlingen står för lokalsamhälle, gemenskap, närhet och muntligt tal. Tanken bakom medling är att den ska genomföras nära i tiden och att det ska finnas en närhet mellan brottstyp och åtgärd. Det ska även finnas en närhet mellan brottsplatsen och medlings- eller åtgärdsplatsen. De båda parterna ska helas i processen och lagöverträdaren ska, genom medling, komma till insikt om hur brott påverkar andra, och i och med detta avstå från brott i framtiden. Medlingsmötet innebär ett avslut och parterna förbinder sig till vissa avtal (Rytterbro, 2002: ). Rytterbro diskuterar hur medlingen tillämpas. Genom att kontrastera medling mot andra fenomen så görs inkluderingar och distanseringar (Rytterbro, 2002: ). Medlingen i Sverige har standardiserats och därmed även reglerats institutionellt, för att framstå som enhetlig. Medlingen vill framstå som naturlig, men i och med standardiseringen så blir medlingen mindre informell och vardaglig, och mera formell. Samtidigt finns det många olika inriktningar inom medlingen (Rytterbro, 2002: ). I Brå:s uppdrag ingår att utvärdera den medlingsverksamhet som bedrivs i Sverige genomförde Brå en intervjuundersökning med 22 unga lagöverträdare som deltagit i medling, och syftet var att beskriva hur gärningsmännen upplever medlingssituationen, samt att belysa de insikter om konsekvenser av den brottsliga gärningen som gärningspersonerna fått. Det som framkommit i studien är att anledningen till att gärningspersonerna deltog i medling berodde på deras skuldkänsla och deras vilja att be om ursäkt. Majoriteten hade känslomässiga skäl till att delta och upplevde medlingen som spänd och nervös, vilket, efterhand som medlingen pågick, gradvis släppte. Den övervägande delen kände sig 13

14 respektfullt behandlade, och de kände att de fått den tid de behövde och ville ha vid medligstillfället (Brå, 1999: 12-16). Majoriteten tyckte att det i någon grad var pinsamt eller jobbigt att möta brottsoffret, men detta släppte lite efter hand som medlingen pågick. Vanligast var att gärningspersonen uppfattade brottsoffret som snäll, men några tyckte att han eller hon verkade arg eller irriterad. Brottsoffren upplevdes som mindre upprörda, än vad gärningspersonerna trott att de skulle vara. De som dömts för våldsbrott var mindre positiva till brottsoffret än andra (Brå, 1999: 19-24). Medlaren uppfattades som neutral och rättvis av i stort sett alla intervjuade. Majoriteten av dem som bad om ursäkt kände att deras ursäkt godtogs. De flesta sa att medlingen hade påverkat dem, men ett fåtal sa att de inte hade påverkats. Medlingen innebar för många att de började tänka mer på konsekvenserna av brottet både materiella och emotionella konsekvenser. Flera av de intervjuade tänkte inte på konsekvenserna när de begick brottet, utan det begicks spontant. Majoriteten sa att medlingen hade varit till nytta för dem. De kände att det var viktigt för dem att få ta ansvar, erkänna sin skuld och få be om förlåtelse. Cirka en tredjedel såg medling som ett sorts straff. Cirka hälften såg medlingen mer som motsatsen till straff som något positivt (Brå, 1999: 19-27). I Brå:s (Brå, 2000: 38-39) studie från 2000, där brottsoffer berättar om sitt medlingstillfälle, så uppgav många av brottsoffren att anledningen till att de ställde upp på medling var att de ville få svar på sina frågor, och kunna lägga händelsen bakom sig. De ville även träffa gärningspersonen och prata ut. Brottsoffren ville dessutom hjälpa gärningspersonerna och få dem på rätt spår. Många av brottsoffren uttryckte att de tyckte att gärningspersonen var ofarlig och normal, samt att de kände visst medlidande och sympati för lagöverträdaren. Ingen upplevde mötet som traumatiskt eller påfrestande. De tyckte att de fick ta mycket plats under medlingen, uttrycka sina känslor och säga det de ville få sagt. Många brottsoffer uppgav att de kände sig lättade efter medlingen. Howard Zehr: reparativ rättvisa Amerikanen Howard Zehr har forskat på rättvisa och fredsbyggande och är professor i reparativ rättvisa. Tanken bakom reparativ rättvisa bygger på praktik och en mängd olika teorier. 14

15 Zehr anser att det retributiva rättsväsendet, där personer straffas genom till exempel böter eller fängelse, som används i stor utsträckning idag, inte uppfyller gärningspersoners eller brottsoffers olika behov. Zehr menar att brottsoffer behöver få uttrycka sina känslor samt motta gottgörelse. De behöver få svar på de frågor som bekymrar dem och de behöver få möjlighet att förlåta gärningspersonen, eftersom förlåtelse är en process som leder till att man kan släppa en händelse. Känslan av att ha blivit fråntagen sin makt är för ett brottsoffer svår att hantera, och offret behöver känna att han eller hon får tillbaka denna makt. Zehr menar att såsom det retributiva systemet är uppbyggt idag så upplever brottsoffren inte att rättvisa skipas, och om några behov möts, så är de inte många. Brottsoffren känner att de inte är en del av sitt eget ärende i rätten en åklagare åtalar och en domstol dömer, medan offret inte är delaktigt. Zehr anser att inte heller gärningspersonens behov möts i en domstolsprocess. Upplevelsen av fängelsestraff och andra straff är kontraproduktiva för gärningspersonen. Det uppmuntrar oftare till kriminellt beteende, än vad det avskräcker (Zehr, 2003: 69). Gärningspersonerna behöver uppmuntras till att förstå och ta ansvar för det de gjort. De behöver förstå vilka konsekvenser det begångna brottet får för personen som utsatts. De behöver även uppmuntras till att ställa saker tillrätta. Såsom det nuvarande rättsväsendet är uppbyggt så ges inte gärningspersoner möjlighet att förstå följderna av sitt handlande. De uppmuntras inte till att ifrågasätta stereotyper, såsom att försäkringen kommer att täcka de kostnader som uppstår för brottsoffret eller att brottsoffret inte tyckte att det var en stor sak. Även gärningspersoner tas ifrån all sin makt - deras öde bestäms av andra. Rättsprocessen skapar ofta ilska, förnekelse av skuld och ansvar, samt känslor av maktlöshet (Zehr, 2003: 70). I dagens rättsväsende så ligger fokus på att hitta en gärningsperson; att finna vem som är skyldig. Fokus ligger på det som har hänt inte på framtiden. Rättssystemet är ett system av regler och om reglerna följs så skipas rättvisa (Zehr, 2003: 71). Rättvisa borde istället handla om att ställa saker och ting till rätta. Fokus borde ligga på de känslor som brottsoffer och gärningsperson har för varandra. Personer och relationer borde vara centrala (Zehr, 2003: 78-79). Zehr menar att vi definierar brott som en överträdelse mot staten, men att det finns flera sätt att se på kriminalitet och rättvisa. Brott kan även definieras som en överträdelse mot en enskild person istället för emot staten, och som att brott är en konflikt mellan människor. I ett historiskt perspektiv så har straff inte alltid varit normen eller dominant, utan två sorters 15

16 rättvisa har samexisterat statens rättvisesystem samt samhällets egna rättvisesystem, baserat på känslor och relationer (Zehr, 2003: 72-76). Enligt Zehr så bör rättvisa skipas genom att man löser konflikten mellan gärningspersonen och brottsoffret. Dialog och förhandling ska uppmuntras, så att de båda parterna ser varandra som personer och så att de kan skapa eller återskapa en relation. Zehr menar att lösningen ligger i reparationen av relationer (Zehr, 2003: 79). Brottsoffer ska få uttrycka sina känslor och få svar på de frågor de har; de ska få känna delaktighet. Zehr menar inte att vi ska avskaffa det nuvarande retributiva rättsväsendet, utan att vi ska utveckla det, och därmed ha två parallella rättsväsenden (Zehr, 2003:69). Thomas Scheff: Skam Det har forskats mycket på skam och det finns flera teorier som behandlar ämnet. Den amerikanska sociologen och socialpsykologen Thomas Scheff utvecklade i början av talet en relationell teori om skam, som byggde på tidigare framställningar av ämnet. Scheffs teori byggde bland annat på den amerikanska sociologen Charles H. Cooleys insikter om relationen mellan samklang i en relation och skamkänslor, samt Charles Darwins teori om hur emotioner uttrycks. Även den amerikanska psykoanalytikern Helen B. Lewis teori om skam var betydelsefull för Scheff. Scheff ser skam som en biologisk process, men även som ett socialt och kulturellt fenomen. Enligt Scheff är skam den vanligaste och viktigaste av alla känslor. Det är den mest dominerande känslan eftersom den fyller fler funktioner än vad andra emotioner gör. I vilken grad våra andra emotioner uttrycks regleras av hur mycket vi skäms för dem. Skam påverkar således vårt beteende mer än någon annan känsla (Scheff, 1990: 81-84). Skam uppstår eftersom vi ser och utvärderar oss själva i relation till andra. Detta kan göras i konversation med andra eller i våra egna tankar. Det görs genom att vi reflekterar över vårt eget beteende eller genom att vi tror att andra tänker på oss på ett visst sätt. Skam syns inte alltid, men kan uttryckas genom blyghet, låg självkänsla eller dåligt samvete. Detta kan leda till en spänd situation, vilken kan upplösas genom bland annat samtal eller genom ett lekfullt eller förlåtande beteende (Scheff, 1990: 79). 16

17 John Braithwaite: Återintegrering Den australiensiska kriminologen John Braithwaite har forskat på bland annat reparativ rättvisa, hantering av skam och återintegrering. Hans teoretiska resonemang om återintegrering bygger på en mängd olika sociologiska teorier, såsom strainteorier, kontrollteorier och stämplingsteorier. Braithwaite menar att nyckeln till brottskontroll är kulturella engagemang kring skam, vilka han kallar återintegrerande. Braithwaite menar att det bästa sättet att kontrollera kriminalitet är att aktivt skamlägga gärningspersoner och sedan återintegrera dem i samhället, genom aktivt deltagande (Braithwaite, 1989: 3-8). De samhällen som kommunicerar skam vid brott effektivt har, enligt Braithwaite, lägre brottslighet än andra samhällen. Om brottsligt beteende inte ses som skamligt i ett samhälle, så får detta samhälle hög brottslighet. Om ett brott är något man skryter om eller inte tycker är skamligt så ökar mängden av detta brott (Braithwaite, 2000: 281). Samhällen med hög kriminalitet förlitar sig på stigmatisering, medan samhällen med låg kriminalitet förlitar sig på social kontroll (Braithwaite & Mugford, 1994: 140). De personer som återfaller i brott är de som inte känner skam inför det brott som de begått eller som inte har dåligt samvete för den skada de orsakat (Braithwaite, 1989: 3). Braithwaite menar att en person inte avstår ifrån brottsliga handlingar på grund av det straff som han kan dömas till, utan för att han anser det vara moraliskt fel att begå brottet. Om personen ändå skulle begå brottet skulle han känna att det var skamligt (Braithwaite, 2000: 286). Det är de vi älskar och som står oss närmast som är bäst på att kommunicera skam (Braithwaite, 2000: 287). Den återintegrerande skammen uppstår när nära och kära sitter med när gärningspersonen får berättat för sig hur den som drabbades av brottet har lidit skada både materiella och känslomässiga skador. Målet är att få gärningspersonen själv att vidkännas skammen genom att be om förlåtelse och gottgörelse (Braithwaite, 2000: 294). Återintegrerande skam är produktiv och minskar brott medan icke återintegrerande skam är kontraproduktiv (Braithwaite 1989: 4). I processen, vid vilken återintegrerande skam uppstår, behandlas gärningspersonen med respekt; som en bra person som har gjort något dåligt. Gärningspersonen får veta att han gjort en oförrätt mot en person, men blir även förlåten för denna. Han blir inte intalad om att han är dålig, utan övertygas om att han tillhör gemenskapen i samhället (Braithwaite, 2000: 282). 17

18 Mötet mellan gärningspersonen och brottsoffret är ett tillfälle att omkullkasta föreställningar om de båda parterna och återskapa nya tankar om den andra parten. Mötet kan innebära att offret blir av med sin rädsla och istället börjar känna sympati för gärningspersonen (Braithwaite & Mugford, 1994: ). Icke återintegrerande eller stigmatiserande skam uppstår när gärningspersonen behandlas som om han var en dålig person. Gärningspersonen blir inte förlåten eller återintegrerad i samhället, utan stigmatiseras (Braithwaite, 2000: 282). Braithwaite medger att det finns exempel på när återintegrerande ceremonier inte fungerar, även om han menar att dessa är få. I länder där medling används istället för straff kan till exempel gärningspersonens familj anse att gärningspersonen borde straffas genom fängelse, istället för att genomföra till exempel medling. Om detta är fallet kan medlingen verka stigmatiserande istället för återintegrerande (Braithwaite & Mugford, 1994: 145). Metod Kvalitativ metod Den forskning som jag har genomfört har främst inspirerats av The new language of qualitative method (1997) skriven av de båda amerikanska sociologerna Jaber F. Gubrium och James A. Holstein, samt Den kvalitativa forskningsintervjun (2009) skriven av den norska psykologen Steinar Kvale och den danska psykologen Svend Brinkmann. Syftet med kvalitativ forskning är att skapa djupgående förståelse för ett visst sätt att leva eller vara (Gubrium & Holstein, 1997: 5-6). Detta har varit min mening med denna undersökning, att skapa förståelse för en viss situation medling. För att kunna genomföra min deskriptiva undersökning har jag använt mig av intervjuer, vilket är det lämpligaste tillvägagångssättet om djupgående förståelse ska uppnås (Gillham, 2005: 19). Genom att använda mig av intervjuer har jag kunnat nå förståelse för hur människor ser på och förhåller sig till medling. Jag har kunnat undersöka och beskriva synen på medling ur de två olika aktörernas perspektiv, samt kunnat redogöra för vilka känslor dessa aktörer har upplevt i och med medlingen. Jag har även undersökt varför dessa känslor uppkommit, hur de uttrycks samt hur de förändras under medlingsprocessen. Jag har samlat in sex personers subjektiva åsikter och genom dessa skapat mig en uppfattning om de intervjuades samlade erfarenheter. 18

19 Jag har analyserat den information som intervjupersonerna har lämnat, genom att använda mig av kodning. Jag har utifrån nyckelord kunnat utveckla kategorier, i vilka jag har kunnat dela in data, som har samlats in genom intervjuer. Jag har jämfört data och sökt likheter och olikheter i dessa (Kvale och Brinkmann, 2009: ). Gubrium och Holstein (1997: 5) skriver att kvalitativ metod formar kunskapen om den sociala verkligheten, och jag, mina erfarenheter och egenskaper påverkar resultatet av min studie både negativt och positivt. Etiska aspekter Jag har fått ta hänsyn till en mängd etiska aspekter vid utförandet av denna studie. En stor utmaning har varit genomförandet av intervjuerna. Jag genomför, i mitt jobb, intervjuer dagligen, genom att hålla förhör. Kvale och Brinkmann (2009: 33) skriver att man som intervjuare lär sig att intervjua genom att intervjua. Detta gör dock inte att jag känner mig helt säker vid intervjuerna. Jag är van vid att hålla i tanken att inte ställa ledande frågor, men även om frågorna inte är ledande så kan det uppstå missförstånd, och det är min tolkning av vad intervjupersonen sa, som jag skriver ner. Eftersom intervjupersonerna i min undersökning pratar om känsliga saker, så är det viktigt att intervjuerna hålls i en bra miljö, där intervjupersonerna känner att de kan prata fritt (Kvale och Brinkmann, 2009: 32). Intervjupersonerna i min studie har uttryckt en önskan om att intervjuerna hålls på telefon och att de inte spelas in. Att inte spela in intervjuerna har bidragit till att citaten är korta, och alla citat har med stor sannolikhet inte blivit exakta. Informationen är inte helt säkrad och verifierad. Att genomföra intervjuerna på telefon kan ha bidragit till att jag har missat ansiktsuttryck och signaler som jag hade fått ta del av om jag hade sett personen jag pratade med. Jag kan därmed ha missat en viktig del av kommunikationen (Gillham, 2005: 144). Att genomföra intervjuerna på telefon, vilket kan ses som mer anonymt, kan ha bidragit till att den intervjuade känt sig mer benägen att prata om det brott som begåtts något som kan vara ganska känsligt att prata om. Det känsliga ämnet kan ha bidragit till att medlarna jag har varit i kontakt med har fått många nej vid förfrågan om deltagande i denna studie. Eftersom jag inte har spelat in intervjuerna, och det då finns större utrymme för missuppfattningar har jag låtit intervjupersonerna ha visst inflytande över hur deras uttalanden tolkas. Jag har, efter intervjun, gått igenom det jag skrivit ner, så att intervjupersonen har fått godkänna det jag har skrivit. Att intervjuerna inte har spelats in kan ha minskat studiens 19

20 validitet, även om intervjupersonernas godkännande av min tolkning, av deras uttalanden, borde undvika att mina tolkningar är snedvridna. Låg reliabilitet tyder på att det jag har kommit fram till i min studie inte nödvändigtvis hade framkommit i samma studie utförd av en annan forskare. Låg reliabilitet betyder att subjektiviteten är hög. Om validiteten är låg så speglar mina observationer inte de fenomen som jag vill och menar att undersöka, och detta betyder att studiens slutsatser inte kan ses som giltiga och övertygande (Kvale & Brinkmann, 2009: ). Etiska problem kan uppstå, eftersom intervjupersonerna berättar om något privat, som sedan publiceras och blir offentligt. Intervjun kan skapa stress hos intervjupersonen eller skapa förändringar i självuppfattningen. Intervjun eller vissa frågor kan skapa frågor hos intervjupersonen, eller få intervjupersonen att må dåligt (Kvale och Brinkman, 2009: 78-85). Eftersom intervjupersonerna har diskuterat brottet vid polisförhöret och vid medlingsmötet, så påverkar intervjun kanske inte intervjupersonen på samma sätt som om brottet inte diskuterats tidigare. Alla intervjupersonerna har gett sitt informerade samtycke till att delta i min studie. Eftersom alla intervjupersonerna i min studie är straffmyndiga har jag bedömt att de är gamla nog att ge sitt samtycke. Även om jag har varit i kontakt med två av intervjupersonernas vårdnadshavare, så har jag inte kontinuerligt sökt de minderårigas vårdnadshavares godkännande för att genomföra intervjun. Två av intervjupersonernas vårdnadshavare kontaktade mig, innan intervjuerna, för att få mer information om mig och min studie. Material och tillvägagångssätt Materialet i min studie utgörs av intervjusvar från de sex personer som jag har intervjuat. Dessa sex personer intervjuades enskilt, och fokus låg på det fria berättandet. Jag ville få reda på även sådant som jag inte frågat om, och inte begränsa mitt insamlande av data. Jag har använt mig av en checklista med förberedda frågor. Denna har bidragit till att det som jag har ansett viktigt att ta upp vid intervjutillfällena, har tagits upp och diskuterats och att alla intervjuerna har haft samma utgångspunkter. Intervjupersonerna har dock uppmuntrats till att fritt berätta det de finner intressant och relevant för min studie. De förberedda frågorna har inte använts som ett begränsat frågeformulär, utan har endast varit som ett stöd i intervjun. Alla frågor har således inte ställts till alla intervjupersoner, och de har inte ställts i den ordning, i vilken de står skrivna i checklistan. 20

21 Intervjuerna har varat mellan 30 och 45 minuter, och den intervjuade har redan innan intervjun blivit informerade om bland annat syftet med studien. Mitt resultat grundar sig enbart på analyser av vad de intervjuade ungdomarna uppgivit i efterhand om sin syn på medlingen. Resultatet grundar sig således på retrospektiva berättelser om gärningspersoners och brottsoffers syn på medling. Innan intervjuerna har ägt rum har intervjupersonerna informerats om syftet med forskningen, mitt tillvägagångssätt samt hur forskningsmaterialet kommer att användas. Att få tillgång till fältet, har i detta arbete, varit ett problem. Eftersom jag själv inte har tillgång till kontaktuppgifter till personer som har medlat så har jag tagit hjälp av medlare runt om i Sverige. Flera medlare har tackat nej till att delta på grund av tidsbrist eller på grund av att de känner att de inte kan bidra med så mycket, eftersom medlingsverksamheten är liten. Eftersom jag har varit tvungen att gå via medlare för att kunna kontakta intervjupersoner så har det varit i två steg som någon har kunnat tacka nej till deltagande, och jag tror att detta skulle kunna vara en del i det problem som har uppstått. Eftersom medling är helt frivilligt, så är det endast personer som från början är villiga till att medla och som har en bra bild av medling som ställer upp. Och de personerna som har ställt upp på intervjuer inför denna uppsats har endast varit personer, vars medling var lyckad. Detta gör förstås att intervjupersonerna i min undersökning överlag är positiva i sina svar. Det kan även vara så att de har svarat på ett socialt önskvärt sätt. Det är möjligt att de som har medverkat i studien har andra erfarenheter än de som har avböjt, vilket har påverkat studiens resultat. Kriteriet för att bli utvald som intervjuperson var att personen ska ha deltagit i medling de senaste sex månaderna. Medlarna som jag har varit i kontakt med har kontaktat personer som har deltagit i medling och som de tror skulle vilja ställa upp på en intervju. Deras kontaktuppgifter har sedan, efter godkännande, vidarebefordrats till mig. Min målsättning har varit att intervjua dels gärningspersoner och dels brottsoffer, för att jag ska nå en så bred förståelse som möjligt för synen på medling. Mitt urval av intervjupersoner har bestått av både män och kvinnor, som det senaste halvåret har deltagit i medling. Personerna som deltagit i studien bor i huvudsak i Svealand, men även i Götaland. De gärningspersoner som deltagit är mellan 16 och 20 år gamla, medan brottsoffren är äldre. Det är en övervikt av män i min studie, vilket kan bero på att det är fler män som begår brott och även fler män som deltar i medling, att det var fler av de tillfrågade 21

22 som var män eller att flertalet av dem som ville ställa upp på en intervju var män. Många brottsoffer vid medling är juridiska personer, som kan vara mindre benägna att ställa upp, vilket kan ha bidragit till övervikten av gärningspersoner bland intervjupersonerna. För att intervjupersonerna ska få förbli anonyma och för att jag ska kunna garantera integritet så har jag valt att ge dem andra namn. Intervjupersoner Fyra av de intervjuade deltog i studien i egenskap av gärningsperson. Martin är 16 år gammal och deltog i medling på grund av att han begått en stöld. Brottet han begick rubricerades som tillgrepp av fortskaffningsmedel och Martin dömdes som medhjälpare. Martin begick brottet tillsammans med två andra unga killar. En av dessa killar deltog tillsammans med Martin i medlingen. Motparten i medlingen var en privatperson, vars sons moped blev stulen. Martin kände sedan tidigare den man som var hans motpart i medlingen. Han hade praktiserat i mannens butik. Martin anser att syftet med medling är att få möjlighet att berätta sin version av det inträffade: Jag förklarade vad som hände, jag berättade allt. Annika deltog i medling efter att ha förstört en bildskärm som visar tågtider, på en tågstation. Annika utförde inte ensam skadegörelsen, men det vara bara hon av de tre gärningspersonerna som ställde upp på medling. Motparten i medlingen var en representant ifrån SJ. Annika är 20 år, och var först tveksam till medling. När hon hade fått lite mer information om vad det är, så kände hon sig dock positiv till att ställa upp. Hon ser medling som ett tillfälle för en gärningsperson att få hjälp: Jag fick prata ut och det hjälpte mig. Karl är 17 år. Han bestämde sig för att delta i medling efter det att han deltagit på ett förmöte med medlaren. Innan dess visste han inte riktigt vad medling handlade om. När han hade blivit informerad om medlingens syfte så kände han sig positiv till att delta: Jag tyckte att det lät som en bra grej. Karl dömdes för stöld genom inbrott i villa, och detta var anledningen till att han deltog i medling. Brottet begick Karl tillsammans med en kompis, men det var endast Karl, av de båda som bestämde sig för att delta i medlingen. Hans motpart vid medlingssamtalet var den 22

23 kvinna som äger det hus, i vilket Karl och hans kompis bröt sig in. Karl hade aldrig förut träffat kvinnan, i vilkens hus han bröt sig in hon var för honom helt okänd. Johan är 17 år och begick förra året ett brott som ledde till att han i början av detta år deltog i ett medlingssamtal. Brottet var stöld genom inbrott och motparten i medlingen var ett äldre par. Johan hade ingen relation till det äldre paret, utan de var för honom helt okända. Johan deltog i medlingen för brottsoffrens skull. Han kände att om han kunde få dem att må bättre och hjälpa dem att komma över det som hänt, så skulle han göra det: Jag har all tid i världen, så varför inte. Johan anser att det han gjorde går emot hans moraliska principer: Det var svinaktigt gjort. De resterande två intervjupersonerna deltog i medlingen i egenskap av brottsoffer. David har vid två tillfällen utsatts för stöld. Vid båda tillfällena har hans dotters moped blivit stulen från ett av familjens uthus, som ligger på gården där de bor. David är 42 år gammal och bor på landet. När han fick reda på vem det var som stulit hans dotters moped, så visste David vem killen var. Han bor cirka en och en halv kilometer ifrån det hus, i vilket David själv bor. David ställde upp på medlingen för att han kände att han: Ville ge grabben en chans. Få honom på rätt köl. David påpekar dock att han även genomförde medlingen för sin egen skull. Han ville få svar på frågor som han hade. Han undrade varför de stulit ifrån just honom och hans familj. Sofie är 39 år och äger en liten butik i vilken hon själv jobbar. En dag utsattes hennes butik för snatteri, vilket var anledningen till att hon deltog i medling. Tjejen som var hennes motpart i medlingen, kände Sofie inte sedan tidigare: Jag visste inte vem det var. Det är möjligt att hon varit inne i butiken tidigare, men det var ingen jag kände igen. Sofie valde att delta i medlingen för att hon trodde att det skulle kunna hjälpa den unga tjejen som hade begått brottet: Jag ville visa att jag faktiskt blir drabbad när någon stjäl ifrån min butik. Analys av intervjumaterialet I intervjuerna som gjorts talade intervjupersonerna om medling enligt fyra teman: upplevelser av medling, syn på motparten, skamkänslor vid medling samt resultat av medling. 23

24 Upplevelser av medling Mitt material visar på samstämmighet när det gäller upplevelsen av medling. Alla de intervjuade tycker att medling är något positivt. Martin, som dömdes för medhjälp till tillgrepp av fortskaffningsmedel, berättar att han tycker att medlingen har varit något väldigt positivt: Vi fick verkligen tid till att prata igenom det som hänt. Jag fick berätta min version och säga mitt. Offer och gärningsperson står, vid medling, i fokus och de är delaktiga i bestämmandet av vad som ska göras till följd av det inträffade (Zehr, 2003: 80). Karl, som dömdes för stöld genom inbrott i villa, berättar att: Det gick bra. Det var ingen som la sig i. Vi fick sitta där och prata och säga det vi kände. Istället för att gärningspersonen betalar en skuld till staten, genom avtjänande av ett straff, så betalar han en skuld till offret (Zehr, 2003: 80). Karl uttrycker att han tycker att det är skönt att han har fått ställa saker tillrätta, genom att delta i medling. Detta är något Zehr diskuterar i Retributive justice, restorative justice. Zehr menar att gärningspersonen får möjlighet att be om förlåtelse, att förklara sitt handlande samt att ta ansvar och ställa saker och ting tillrätta (Zehr, 2003: 69-70). Martin berättar att det var så hans medlingsmöte gick till: Han ställde frågor och vi svarade. Och så berättade vi hur det hade gått till och varför vi gjorde det. Dialog och förhandling ska, enligt Zehr (2003: 79), uppmuntras vid medlingsmötet, så att de båda parterna ser varandra som personer och så att de kan skapa eller återskapa en relation. David berättar att han kände sig glad över att få träffa killen som stulit hans dotters moped. Han visste vem killen var sedan tidigare och David tyckte att det var skönt att ha träffat honom igen efter det att det uppdagats att det var han som begick stölden. I Brå:s undersökning från 2000 framkom det att brottsoffren ville träffa gärningspersonen och prata ut om det som hänt (Brå, 2000: 38). Karl uttrycker att han tyckte att det var positivt att träffa kvinnan som bodde i huset, i vilket han brutit sig in. Om återintegrerande skam ska uppstå så måste gärningspersonen behandlas med respekt och behandlas som en bra person som har gjort något dåligt. Gärningspersonen ska få veta att han gjort en oförrätt mot en person, men han ska även bli förlåten för denna oförrätt (Braithwaite, 2000: 282). I Brå:s rapport Medling vid brott gärningsmännen berättar så uppger majoriteten att de kände sig respektfullt behandlade vid medlingen (Brå, 1999: 16). Johan, 24

25 som dömdes för stöld genom inbrott, uppger att han inte visste hur det skulle bli under medlingen eftersom alla människor reagerar olika på saker. Han tyckte dock att när han kom dit så behandlades han bra: De var schyssta. De var positiva till mig. Det är ingen av intervjupersonerna som anser att medling i någon grad är ett straff. I Brå:s studie där gärningsmän berättar om sin upplevelse av medling, såg cirka en tredjedel av gärningsmännen medling som ett sorts straff (Brå, 1999: 19) och cirka hälften såg medlingen som motsatsen till straff (Brå, 1999: 27). Annika, som slagit sönder en bildskärm på en tågstation, berättar att hon inte ser medling som ett straff, utan mer som hjälp som erbjöds henne: Jag upplevde att det hjälpte mig. Jag fick hjälp och jag lärde mig mycket. Hon berättar att hon först var lite tveksam till att delta i medling, men att hon, när hon fått mer information om hur det går till, kände att hon absolut ville ställa upp. Hon såg det som en chans att få säga förlåt och att få gottgöra den drabbade: Jag ville visa att jag har mognat. Sofie, vars butik en tjej snattat i, uppger att hon tror att det var mycket jobbigt för den andra parten att ställa upp på medling, men anser inte att det är något straff: Det är ju frivilligt, och det är ju för deras skull också, som man medlar. Zehr menar att brottsoffer, vid medlingsmötet, ska få uttrycka sina känslor och få svar på sina frågor. Han eller hon ska få känna delaktighet (Zehr, 2003: 69). David som blev utsatt för mopedstöld uppger att han kände delaktighet i rättsprocessen i och med medlingsdeltagandet. Han känner att han fick svar på sina frågor och att han fick lätta sitt hjärta. Han fick vara med och bidra till att hjälpa den unga mannen som hade gjort inbrott i Davids uthus. I Brå:s undersökning från 2000 framkom det att många av brottsoffren uppgav att anledningen till att de ställde upp på medling var att de ville få svar på sina frågor, och kunna lägga händelsen bakom sig. De ville även träffa gärningspersonen och prata ut, samt hjälpa gärningspersonen att komma på rätt spår. Brottsoffren tyckte att de fick ta mycket plats under medlingen, uttrycka sina känslor och säga det de ville få sagt (Brå, 2000: 38-39). Sofie, som äger en butik, i vilken en ung tjej snattat, känner sig också mer delaktig i rättsprocessen i och med medlingen. Hon tycker att det var positivt att få prata med tjejen som begick brottet och det viktigaste för Sofie var att få uttrycka sina känslor: Det var skönt. Jag fick berätta precis hur jag kände att jag faktiskt mått dåligt av det [som hänt] och det kändes bra att kunna lämna det bakom mig. 25

26 Annika berättar att hon kände ånger vid medlingstillfället och att hon bad om ursäkt för det hon hade gjort. Även Martin och Karl uppger att de bad om ursäkt. Alla tre kände sig efter medlingen förlåtna. Martin berättar att han och den andra parten i medlingen tog i hand efteråt, och detta gjorde att Martin kände sig förlåten. I Brå:s studie av gärningsmän så kände majoriteten av dem som bad om ursäkt att deras ursäkt godtogs (Brå, 1999: 19). Johan uppger inte i intervjun om han bad om ursäkt eller om han kände sig förlåten för det han gjort. Sofie uppger att tjejen som var den andra parten i hennes medling, bad om ursäkt för det hon gjort och Sofie säger att: jag förlät ju henne, såklart. Syn på den andra parten Anledningen till att Martin medlade var att han stulit en moped av den man, som ägde den butik Martin tidigare praktiserat i. Martin kände således den andra parten i medlingen. Han uppger att han tror att mannen var lite besviken på honom, men han tyckte ändå att han var förstående. Mannen såg det Martin gjort som ett pojkstreck. Martin säger att: Jag trodde att han skulle vara mer arg, men han var väldigt förstående. Vi skakade hand efteråt och så var allting bra. Enligt Zehr (2003: 79) så kan Martin och motparten i hans medlingsmöte, nu återskapa den relation som de tidigare hade. Detta är möjligt på grund av att Martin och hans motpart numera ser varandra som personer igen, och inte som gärningsperson och som brottsoffer. Martin säger att han tyckte synd om den andra parten vid hans medlingsmöte, eftersom han stulit hans sons moped och orsakat hela hans familj ekonomisk och emotionell skada. Annika säger att hon dels tyckte synd om SJ på grund av de ekonomiska skador, som hennes gärning har orsakat: Jag hade ingen aning om vad en sån bildskärm kostar. Annika säger även att hon tyckte synd om de resenärer som inte fick den information som de skulle ha fått om bildskärmen hade fungerat. I Brå:s undersökning så visade det sig att det var vanligast att gärningspersonen uppfattade brottsoffret som snäll, men några tyckte att han eller hon verkade arg eller irriterad. Brottsoffren upplevdes som mindre upprörda än vad gärningspersonerna trott att de skulle vara (Brå, 1999: 19). Annika berättar att: Jag trodde inte att hon skulle vara så förstående. Jag trodde att det skulle vara mer som polisförhöret. Men det var inte så strikt, utan mera avslappnat. Ju mer vi pratade, desto bättre kändes det. Jag blev mer öppen. Annika berättar 26