C-UPPSATS. Medling vid brott

Transkript

1 C-UPPSATS 2010:080 Medling vid brott - effekter på gärningspersonen i ett brottmål Ulrica Bergman Luleå tekniska universitet C-uppsats Psykologi Institutionen för Arbetsvetenskap Avdelningen för Teknisk Psykologi 2010:080 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--10/080--SE

2 SAMMANFATTNING Syftet med detta examensarbete var att, utifrån Victim-Offender-Mediation, differentiell skam, modelling, självförverkligande och emotionell intelligens, undersöka effekten av reparativ rättvisa på gärningspersonen i ett brottmål och på det svenska rättssystemet genom medling vid brott. En litteraturöversikt innefattande tre artiklar och en licentiatuppsats, vilka behandlar ämnet reparativ rättvisa och medling vid brott genomfördes. Resultatanalysen visade att reparativ rättvisa genom medling vid brott har en preventiv effekt på återfallsfrekvensen för gärningspersoner pga. upplevelsen av skam. Föräldrarnas inverkan på barnen är av största vikt. Tilliten mellan förälder och barn har en preventiv effekt på kriminellt beteende och föräldrarnas emotionella intelligens samt uppmuntran till barnets självförverkligande är viktiga inslag i detta. Det svenska rättssystemet skulle kunna fungera ännu bättre om både reparativ och retributiv rättvisa kombinerades, liknande Nya Zeelands system. Återfall i brott skulle då kunna förebyggas och därmed skapa möjligheter till ett bättre samhälle i termer av samhällsekonomiska besparingar och ett bättre liv för de ungdomar som ligger i riskzonen för kriminalitet. Nyckelord: medling, reparativ rättvisa, ungdomskriminalitet, konflikt och återfall i brott.

3 ABSTRACT The purpose of this thesis was to examine what impact restorative justice has on the criminal involved in a criminal case and on the Swedish judicial system through Victim- Offender-Mediation (VOM), theories of restorative justice, differential shame, modeling, selffulfillment and emotional intelligence. A literature review consisting of three articles and a licentiate thesis dealing with the subject of restorative justice and VOM was conducted. The analysis of the results showed that restorative justice through mediation has a preventive effect on the relapse rate due to feelings of shame. Parental influence on children is of great importance. Trust between parent and child have a preventive effect on criminal behavior and the emotional intelligence of the parents as well as their encouraging of self-fulfillment of the child are also important parts. The Swedish legal system could function even better if restorative and retributive justice were combined as in New Zeeland. Recidivism could be prevented, the society could, from an economical point of view, be changed to a one, and a better future for young people at risk of crime could be the formed. Key words: mediation, restorative justice, youth crime, conflict and relapse rate to crime.

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 1 Medling vid brott i Norrbotten...1 Medling vid brott i Sverige...2 Definitioner...2 Syfte och frågeställning...2 TEORETISKT RAMVERK... 2 Reparativ rättvisa...3 Vad är/är inte reparativ rättvisa?... 3 Reparativ rättvisa vs retributiv rättvisa... 3 Tre pelare om Reparativ Rättvisa... 4 Principer... 4 Vägledande frågor... 4 Victim Offender Mediation: VOM (Medling vid brott)...5 Differentiell skam...5 Modelling...6 Självförverkligande...6 Emotionell intelligens...7 METOD... 7 Litteratursökning...7 Analys...7 RESULTAT... 8 Studie 1: Conflicts as property (Christie, 1977)...8 Studie 2: The Impact of Victim Offender Mediation: A Cross-National Perspective (Umbreit, Coates, & Roberts, 2000)...9 Studie 3: Förebygger medling återfall i brott bland unga gärningsmän? (Sehlin, 2009)...9 Studie 4: Doing Justice Intelligently in Civil Society (Braithwaite, 2006)...10 Resultatanalys...12 Reparativ rättvisas effekt på gärningspersonen...12 Medlingens påverkan på det svenska rättsystemet...13 Vad gör att en människa faller in i kriminalitet?...13 Kan reparativ rättvisa förhindra ett kriminellt beteende?...14 DISKUSSION Resultatdiskussion...14

5 Reparativ rättvisas effekt på gärningspersonen...14 Reparativ rättvisa och det svenska rättsystemet...15 Vad gör att en människa faller in i kriminalitet?...16 Kan reparativ rättvisa förhindra ett kriminellt beteende?...16 Metoddiskussion...17 Metod och urval...17 Validitet och reliabilitet...17 Urvalsförfarandet...17 Analys...17 Förslag på framtida forskning...17 KÄLLFÖRTECKNING BILAGA 1: LAG (2002:445) OM MEDLING MED ANLEDNING AV BROTT...I BILAGA 2: LITTERATURÖVERSIKT... II

6 1 INLEDNING Om jag hade haft makt som en diktator och velat skapa en situation med mesta möjliga kriminalitet, då skulle jag ha skapat samhällen ungefär likadana som de vi har nu. (Christie, 2004, s. 91) En modern västerländsk rättegång karakteriseras av retributiv (straffande) rättvisa och går till så att parterna representeras av var sitt ombud, varav den brottsutsatte representeras av staten och därmed ställs utanför hela rättsprocessen. Konsekvensen av detta blir att den brottsutsatte blir en dubbel förlorare, då denne först har blivit utsatt av en gärningsperson och sedan förnekas rätten att personligen delta helt och fullt i sin konflikt med denne. Den brottsutsatte har förlorat sitt ärende till staten och ärendet tillhör de ombud som representerar parterna (Christie, 1977). Konflikter har en negativ klang för de flesta människor då det symboliserar något obehagligt, såsom gräl i den egna relationen, hetsiga diskussioner mellan föräldrar eller kritik inom arbetslivet (Norman, 1999). Mer sällan uppfattas konflikter som en möjlighet till växande, utveckling och produktivitet, men ändå är det just detta en konflikt kan vara, dvs. en möjlighet till förändring och ett sätt att klargöra förväntningar. Föräldrar kan, genom att hantera konflikter på ett kreativt och naturligt sätt, ge sina barn viktiga verktyg att hantera egna, ibland oförklarliga, negativa känslor. Det beteendet stärker banden mellan förälder och barn och barnet drar sig för att göra sin förälder besviket (Gottman, 1997). Barnet får också en förebild för hur konflikter bör hanteras enligt den egna familjens normer (Pervin, Cervone, & John, 2005). Enligt lag (2002:445) om medling med anledning av brott ska Sveriges kommuner erbjuda gärningspersoner under 21 år medling, där de ges möjlighet att träffa den brottsutsatte. Ett sådant möte kan vara rehabiliterande för både gärningspersonen och den brottsutsatte och kan även verka brottsförebyggande. Den unge gärningspersonen får möjlighet att tillsammans med någon närstående stå för konsekvenserna av sina handlingar och får en ökad förståelse för den brottsutsattes situation. Medling vid brott för unga lagöverträdare gjordes till en obligatorisk uppgift för Socialtjänsten den 1 januari Svenska kommuner kunde ha mycket att vinna på att komma igång med medlingsverksamheterna runt om i landet, då det har visat sig i en studie av Staffan Sehlin (2009) att medling har en preventiv effekt på återfallsfrekvensen hos ungdomar som begår brott. Larsson och Persson (2001) fann i sin undersökning om ungdomars upplevelse av medling vid brott att av 20 intervjuade ansåg 18 att medlingen hade haft en preventiv effekt på dem vad gällde återfall. Det är dock långt ifrån alla kommuner i Norrbotten som har en fungerande medlingsverksamhet, enligt en rapport från Länsstyrelsen i Norrbotten i oktober 2008, trots att lagen om detta tillkom i januari Medling vid brott i Norrbotten En tillsyn har gjorts av Länsstyrelsen i Norrbotten över medlingsverksamheten hos kommunerna i länet (Länsstyrelsen, 2008). Enkäter skickades ut till de 14 kommunerna och av dem var det 13 som svarade. Den genomförda tillsynen visade att länets kommuner i flertalet fall erbjuder medling, men att medling totalt sett sker i få ärenden. I de fall medling har kommit till stånd har i regel utfallet varit positivt, dock saknar flera kommuner fortfarande erfarenhet av medling. Länsstyrelsen bedömde det som otillfredsställande att relativt få medlingar genomförs i kommunerna och föreslog att de mindre kommunerna som har få eller

7 2 inga erfarenheter bör samverka och utbyta erfarenheter med andra kommuner när det gäller medling (Länsstyrelsen, 2008). Medling vid brott i Sverige Hur medlingsverksamheterna är organiserade skiljer sig åt mellan de olika kommunerna i Sverige. Det är dock vanligtvis polis, åklagare eller Socialtjänsten som för fallen vidare till de olika medlingsverksamheterna som finns i kommunerna. Medlingen kan sedan ske antingen innan eller efter rättegången. Åklagare eller domstol lägger i allmänhet ned åtalet om medlingen varit lyckad och till exempel lett till ett gottgörelseavtal mellan brottsutsatt och gärningsperson (Sehlin, 2009). Kärnan i medlingsprocessen är att sammanföra de båda parterna i ett brottmål, ofta öga mot öga, i syfte att nå rättvisa (Umbreit, Coates, & Roberts, 2000). Sehlin (2009) skriver i sin avhandling om problem vid medling och hänvisar där till Riksföreningen Medling Vid Brott: Brå rapport 2005:14. Ett problem med medling är att det inte är reglerat på något sätt hur medlingsverksamheterna ska vara organiserade och vilka myndigheter som ska samverka i detta arbete. Det har även funnits problem med att få medlingsärenden till medlingsansvariga i kommunerna, att brottsutsatta och gärningspersoner inte har velat ställa upp på medling, att polis och Socialtjänst inte har informerat de som arbetar inom verksamheterna i tillräcklig omfattning samt att verksamheterna har saknat resurser i form av tid och pengar för att kunna arbeta i tillräcklig utsträckning med medling (Sehlin, 2009). Sehlin (2009) skriver vidare att det är av största vikt att polischefer söker påverka polisernas attityder kring medling. Den rättsfilosofi som medling för unga lagöverträdare grundas på är reparativ rättvisa som innebär att de personer som direkt berörs av brottet sätts i fokus i ett medlingsmöte till skillnad från retributiv rättvisa som råder i svenska domstolar. Vid retributiv rättvisa anses staten ha blivit utsatt för brott, inte den brottsutsatte, och gärningspersonen får därmed stå till svars inför staten i domstolen (Sehlin, 2009). Definitioner Reparativ rättvisa används på olika sätt i olika kulturer och i olika sammanhang. Medling vid brott är en metod som uttrycker denna form av rättvisa och Victim Offender Mediation (VOM) är en annan. De står dock för samma värderingar, som till exempel att problemet sätts i fokus och inte personen samt att det är behoven hos parterna som styr hur eventuell skada bör gottgöras. Syfte och frågeställning Syftet är att undersöka vilken effekt den reparativa rättvisan har på gärningspersonen i ett brottmål, och hur det svenska rättssystemet skulle kunna påverkas av införande av reparativ rättvisa. Studien söker besvara frågorna om vad som gör en gärningsperson kriminell och om det kriminella beteendet kan stävjas genom reparativ rättvisa. TEORETISKT RAMVERK

8 3 Reparativ rättvisa Vad är/är inte reparativ rättvisa? Västvärldens rättssystem har vissa styrkor, men det finns även svagheter. Brottsutsatta, gärningspersoner och samhällsmedborgare känner ofta att rättsväsendet inte alltid möter deras behov. Många känner att rättsprocessen snarare fördjupar sår och konflikter än bidrar till läkning eller fred. Reparativ rättvisa är ett sätt att försöka tillgodose dessa behov och begränsningar. Kärnan i reparativ rättvisa är en samling principer och vägledande frågor som på olika sätt ger nya sätt att hantera felhandlingar som exempelvis brott (Zehr, 2002). Då reparativ rättvisa används, förvisso framgångsrikt inom olika områden, i olika delar av världen blir innebörden av orden reparativ rättvisa något missvisande. En del anser att den enbart är till för gärningspersoner, medan andra anser det motsatta. Zehr (2002) förklarar i sin bok vad han anser är kärnan i denna, dock menar han att det är viktigt att andra om och om igen ifrågasätter detta (Zehr, 2002). Zehr (2002) menar att reparativ rättvisa inte i första hand handlar om förlåtelse och återställande. Kontexten i reparativ rättvisa tillåter dock att en av dessa eller båda uppfylls, men att det är helt upp till de inblandade parterna. Det bör inte finnas någon press att förlåta eller att försöka ställa saker och ting tillrätta. Det handlar inte om medling, trots att reparativ rättvisa ofta tillämpas inom det området. Dock har medling ett opartiskt språk som ibland kan upplevas stötande, åtminstone i de allvarligare brotten som exempelvis vid våldtäkt eller rån då det i dessa fall är lämpligt att gärningspersonen i någon form erkänner sin gärning för att reparativ rättvisa ska kunna behållas. Reparativ rättvisa är inte i första hand designad för att minska återfallsbrott, eller att reparera brott och förseelser, vilket dock ofta blir en biprodukt av reparativ rättvisa, utan huvudsyftet är att göra det rätta. Brottsutsatta bör få komma till tals, gärningspersoner bör uppmuntras att ta ansvar och de som påverkats av ett brott bör vara inblandade i processen oavsett om detta reducerar eller ökar återfallsfrekvensen. Reparativ rättvisa är inte ett specifikt program eller en föreskrift. Principerna bör användas i det sammanhang de befinner sig i, dvs. i den kultur och för de normer och de människor som ingår i processen som ska behandlas och på så sätt vara tänjbara för att bäst kunna utövas där de behövs (Zehr, 2002). Reparativ rättvisa vs retributiv rättvisa I västerländska domstolar är det den retributiva rättvisan som tillämpas. Den fungerar så att det är gärningspersonens bestraffning som gottgör ett brott, medan det i reparativ rättvisa är förståelse och erkännande av skada och behov hos den brottsutsatte, kombinerat med uppmuntran till gärningspersonen att ta ansvar för sina handlingar och göra rätt för sig, som är själva gottgörelsen (Zehr, 2002). I retributiv rättvisa anlitar parterna egna ombud i en rättegång och den avgörs genom att rätten förkunnar en dom (Norman, 1999). Det är alltså inte parterna själva som fattar beslut. Processen inleds med att en av parterna skickar in en stämningsansökan där motparten uppmanas att lämna in ett svaromål till rätten. I förberedelserna reds målet ut och yrkanden, invändningar, bevisning och omständigheter dokumenteras. Det är sedan detta som ligger till underlag för domen som senare förkunnas. I domen får i bästa fall den ena parten igenom det denne yrkar, rätten kan dock inte gå utöver parternas yrkanden eller beakta omständigheter som inte har åberopats (Norman, 1999). Det är svårt att tro att det västerländska rättssystemet helt kan komma att utgöras av enbart reparativ rättvisa, men en kombination av dem båda vore önskvärt (Zehr, 2002). Reparativ rättvisa bör utgöra normen och retributiv rättvisa ett komplement. Fördelen med

9 4 detta vore att det skulle finnas en potential att tillgodose båda parters behov på ett positivt sätt, samt att hjälpa dem att fortsätta med sina liv (Zehr, 2002). Tre pelare om Reparativ Rättvisa 1. Inom reparativ rättvisa ses brott som att de först och främst skadar människor och samhällen, vilket gör att fokus riktas mot de brottsutsattas behov och roller och skadan sökes repareras så mycket som möjligt, såväl konkret som symboliskt. Främst fokuseras på skadan som den brottsutsatte upplevt, men även på skadan som uppkommit hos gärningspersonen och samhället (Zehr, 2002). 2. Målet är att erbjuda en helande känsla för alla inblandade. På grund av detta resulterar reparativ rättvisa i skyldigheter för gärningspersonen, dels i att förstå den skada som uppstått i samband med brottet och dels i att reparera skadan så mycket som möjligt, dvs. att göra rätt för sig. Även om det huvudsakligen är gärningspersonen som har skyldigheter så har även kommuner och samhällen det (Zehr, 2002). 3. Reparativ rättvisa uppmuntrar till engagemang och delaktighet. De primära parterna i ett brott, den brottsutsatte, gärningspersonen och samhällsmedborgare, ges särskilda roller i rättsprocessen. De bör få information om de övriga inblandade och om vilka beslut som ska fattas för att uppnå rättvisa i det specifika fallet. Då det handlar om att en större krets av människor berörs skiljer det sig stort från hur en traditionell västerländsk process går till (Zehr, 2002). Principer Dessa tio principer kan vara användbara när program för reparativ rättvisa ska tillämpas (Zehr, 2002): 1. Fokusera på skadorna som uppkommit på grund av brottet hellre än de lagar som det har brutits emot. 2. Visa lika stor omtanke och engagemang för både brottsutsatt som gärningsperson och involvera dem i rättsprocessen. 3. Arbeta mot att återuppbygga de brottsutsatta, stärk dem och svara på deras upplevda behov. 4. Stötta gärningspersonerna samtidigt som de uppmuntras att förstå, acceptera och genomföra sina skyldigheter. 5. Då skyldigheter kan vara svåra för gärningspersonerna ska dessa skyldigheter inte skada utan vara uppnåeliga. 6. Erbjud möjligheter till samtal, direkt eller indirekt, mellan brottsutsatt och gärningsperson så långt det är möjligt. 7. Hitta meningsfulla sätt att blanda in samhället och att möta samhällets sätt att bekämpa brott. 8. Uppmuntra samarbete och återintegrering för både brottsutsatt och gärningsperson hellre än tvång och isolering. 9. Uppmärksamma de oavsiktliga konsekvenserna av handlingarna och av programmet. 10. Visa respekt för alla parter, dvs. brottsutsatt, gärningsperson och juridiska kollegor. Vägledande frågor Det finns ett antal vägledande frågor som egentligen utgör själva kärnan i reparativ rättvisa som bör ställas när ett brott har begåtts (Zehr, 2002):

10 5 1. Vem har blivit skadad? 2. Vilka är deras behov? 3. Vems skyldigheter är de? 4. Vem har förlorat något i denna situation? 5. Vilken är den lämpligaste processen för att involvera de inblandade och för att försöka göra rätt? Om dessa frågor används kan de hjälpa till att omformulera frågor, att se problemet ur andra perspektiv och att tänka bortom de gränser som den juridiska rättvisan sätter (Zehr, 2002). Victim Offender Mediation: VOM (Medling vid brott) VOM är den mest använda formen av reparativ rättvisa (Umbreit et al., 2000). VOM används mest då mindre brott begåtts, som exempelvis tillgreppsbrott eller mindre överfall, men den har även börjat användas mer och mer vid allvarligare brott. Deltagarna i programmet blir detta i egenskap av gärningsperson eller brottsutsatt genom att domare, polis, advokater eller åklagare rekommenderar dem det. Ibland hör de talas om programmet och söker det själva. Brottsutsatta förväntas delta frivilligt, likväl som gärningspersoner, men för de senare får det tas med i beräkningen att de kan delta på grund av att det kan mildra deras eventuella straff i en rättegång. De brottsutsatta har även de anledningar att delta som exempelvis för att få svar på frågor, för att berätta för gärningspersonen vilken konsekvensen av brottet blev för dem eller helt enkelt försöka få gärningspersonen att inte begå fler brott (Umbreit et al., 2000). Vid medling börjar medlaren med att träffa de båda parterna individuellt, en eller flera gånger, innan själva medlingsmötet. Detta för att få lyssna på deras respektive historia, för att förbereda dem på medlingsmötet, för att hjälpa dem att få realistiska förväntningar och för att, om möjligt, kunna urskilja och välja bort individer som inte lämpar sig för medlingsmöte (Umbreit et al., 2000). Deltagare är den brottsutsatte, gärningspersonen och medlaren. Det kan även tillkomma föräldrar till någon eller båda parter. Medlarens uppgift är att underlätta diskussionen mellan parterna så att deras respektive syften med mötet ska uppfyllas. Medlaren kan också utforma ett gottgörelsekontrakt som parterna skriver under och i vissa fall kan även medlare behöva redogöra för medlingsmötets resultat. Medlingen handlar inte om att fördela skuld utan är en dialogdriven humanistisk form av medling, som kan vara läkande för den brottsutsatte och ge självaktningen tillbaka för gärningspersonen. En av förhoppningarna med VOM är att den ska göra rättsprocessen mer human, dvs. belysa att riktiga människor skadas av brott och att riktiga människor begår brott. Detta görs genom att de inblandade parterna tillåts berätta om sin upplevelse av händelsen ifråga (Umbreit et al., 2000). Differentiell skam Den australiensiske kriminologen John Braithwaite (1989) har utvecklat en teori om differentiell skam och förklarar med hjälp av den att de som har begått brott och sedan genomgår medling kommer att känna skam och ånger över de handlingar som har begåtts i samband med brottet. Braithwaites (1989) antagande är att alla människor är beroende av varandra och att signifikanta närstående har större effekt på kriminellt beteende än vad lagen har. Braithwaite (1989) menar även att ens rykte bland närstående betyder mer än vad de rättsliga konsekvenserna gör. Detta då en person som värderar andra högt, ser det som viktigt

11 6 att visa sig attraktiv för dem för att kunna ha en bra relation med dem. Det är en av anledningarna till hur vi förstår medlingens brottsförebyggande effekt. För att människor alls ska känna skam krävs ett samvete som utvecklats från barnsben och då lärt dem vad som är rätt och fel. För ungdomar och vuxna är samvetet ett mer effektivt vapen än straff för att kontrollera dåligt beteende. När det trots allt begås en felaktig handling kommer känslan av skam och det kan göra att den handlingen inte begås igen. Det motsatta beskrivs i Estrada och Flygheds (2001) bok nämligen att svaga sociala band innebär att vara fri och inte beröras av andras reaktioner i lika stor utsträckning, vilket underlättar att bryta mot normer. Inte desto mindre behövs straffet i de fall där personen är bortom skamkänslor (Braithwaite, 1989). I samhällen där konflikter löses på grannskapsnivå är brottsligheten som lägst och Braithwaite (1989) menar att det beror på en viss typ av skam som individer känner när de konfronteras med den brottsutsatte, eller med närstående. Braithwaite (1989) menar vidare att en av de viktigaste brottsförebyggande faktorerna är samhällen där konflikter löses på grannskapsnivå. Modelling Inom den socialkognitiva teorin menas att människor lär sig genom att observera och iaktta andra människors beteende, vilket kallas för modelling (Bandura, 1986 ref av Pervin et al., 2005) där den iakttagna personen utgör modellen. Barn lär sig språket genom att observera föräldrars och andra människors tal, vi lär oss bilkörningens färdigheter genom att observera hur andra gör o s v. Människor lär sig även vilket beteende som är acceptabelt och vilket som inte är det genom att observera andras agerande och deras reaktioner. Processen kan vara mer komplex än bara rena imitationer. I modelling lär sig människor generella regler om beteenden genom att observera andra som de sedan använder för att styra sitt eget beteende i liknande situationer. Observerandet sker inte bara på andra direkt närvarande människor, utan kan även ske genom media och hur acceptabla normer och beteenden framställs där. Ett problem är att TV ofta visar antisocialt beteende såsom aggressioner i populära TV-program, vilket har visat sig ha negativ inverkan på barn som ser mycket på TV enligt Huesmann, Moise Titus, Podolski, & Eron (2003) (ref av Pervin et al., 2005). De lär sig aggressiva beteendemönster som visas senare i livet. Det har visats att barn, såväl flickor som pojkar mellan 6 10 år som ser mycket på TV uppvisar mer aggressivt beteende än övriga i samma ålder när de når vuxen ålder (Huesmann et al., 2003 ref av Pervin et al., 2005) Det finns dock en avgörande skillnad när det gäller inlärning och utförande. Ett barn kan lära sig ett aggressivt beteende, men de konsekvenser som följer på beteendet påverkar huruvida barnet själv agerar aggressivt eller inte (Pervin et al., 2005). Bestraffning för ett aggressivt beteende minskar aggressivt agerande från barnet, medan inga konsekvenser alls eller belöningar för det aggressiva beteendet leder till ökat aggressivt agerande hos barnet. Självförverkligande Sociala regler tas upp i Rogers (1961) teori, refererad av Carlson, Martin, & Buskist (2004), om självförverkligande där Rogers (1961) menar att våra känslor om oss själva beror på vad andra tycker om oss. Vi är lyckliga om andra är lyckliga tillsammans med oss, likväl som vi är missnöjda med oss själva om andra är besvikna på oss. Som barn lär vi oss att vissa villkor ska uppfyllas innan vi får positiv bekräftelse från andra, så kallade värdevillkor. Positiv bekräftelse är ofta villkorad på så sätt att om barnet beter sig önskvärt, till exempel hjälper till i

12 7 köket, visar föräldrarna uppskattning, medan om barnet beter sig illa och bråkar eller slåss får det ingen uppskattning (Carlson et al., 2004). Emotionell intelligens Ur barns perspektiv har det stor betydelse om de har föräldrar som är emotionella vägledare eller inte (Gottman, 1997). I studier har visats att barn som har föräldrar som har så kallad emotionell intelligens hade överlag mer positiva känslor än barn med föräldrar som inte var lika emotionellt begåvade. Dessutom var de barnen friskare, hade ett rikare socialt umgänge, bättre skolbetyg, färre beteendestörningar och var mindre våldsbenägna. De kunde lättare hantera de negativa känslor som dök upp och därmed ta sig ur en svår situation på ett tryggt sätt. Med föräldrar som inte gömmer sina egna känslor för barnet, utan istället hanterar dem synligt på ett föredömligt sätt, lär sig barnet genom att iaktta och observera hur konflikter och svåra situationer bör hanteras, vilket också gör att barnet lär sig att negativa känslor kan leda till något positivt om de hanteras på rätt sätt. Emotionellt begåvade föräldrar avvisar eller ignorerar inte sitt barns känsloyttringar, utan tar dem på allvar och hjälper barnet att komma igenom sina känslor inom vissa bestämda gränser. Ett föräldraskap av den typen stärker bandet mellan dem och barnet, vilket leder till att knyta ihop familjen. Detta gör att föräldrarna blir sina barns goda förebilder och barnen vill inte göra dem besvikna (Gottman, 1997). Litteratursökning METOD Arbetet har genomförts med hjälp av informationskällor på Internet och då främst Luleå Universitetsbiblioteks sökmotor Libris och Academic Search Elite. Svenska och engelska sökningar gjordes även med sökverktyget Google Scholar. Då intresseområdet var medling, reparativ rättvisa och deras effekter på gärningspersonen och rättssystemet var några sökord självklara såsom medling, reparativ rättvisa, ungdomskriminalitet och återfall i brott. Sökorden utökades senare även till mediation, victim-offender mediation, reparativ rättvisa och medling vid brott. Ett flertal sökta källor valdes bort, då de antingen belyste samma sak som annan, mer relevant källa eller behandlade andra områden än det eftersökta. Från de källor som hittades har även så kallad sekundärsökning gjorts, vilket lett till att fler källor hittades. Analys Från de sökningar som gjordes valdes ett tiotal artiklar och åtta böcker ut som speglade ämnesområdet och skulle kunna besvara frågeställningarna. De som valdes ut fokuserade på reparativ rättvisa, medling vid brott, gärningspersonen i rättsfall, ungdomskriminalitet eller västerländskt rättsförfarande, detta var de så kallade inklusionskriterierna (Friberg, 2006). De som valdes bort saknade dessa nyckelområden. De utvalda lästes noggrant igenom med avsikt att finna relevant information och för att kunna välja bort irrelevant sådan. Utifrån detta valdes fyra artiklar ut, vilka hörde till det valda ämnesområdet (Bilaga 2).

13 8 RESULTAT Studie 1: Conflicts as property (Christie, 1977) I västerländska rättegångar är konflikten inte längre de inblandades egendom då de har tagits bort från de involverade parterna och blivit någon annans egendom. Oftast blir de ombudens eller statens egendom. En jämförelse har gjorts mellan Tanzania och Skandinavien om hur domstolsprocessen går till: 1. I Skandinavien är rättslokalerna placerade i en egen byggnad där folk i allmänhet inte rör sig alls, medan de i Tanzania ligger mitt i byn, oftast i det största huset. 2. Rättslokalerna i Skandinavien är designade så att de ger ett komplext intryck och ger uppfattningen att de bara tillhör jurister, medan de i Tanzania ofta används i flera olika syften, inte bara som domstolar. 3. I den skandinaviska rättssalen är det bara ombuden och domaren som är aktiva, de inblandade parterna säger ingenting eller väldigt lite. I HD närvarar de inte ens i sitt eget mål. I Tanzania är de inblandade parterna högst aktiva och driver sin egen konflikt, ofta med hjälp av andra inblandade eller släktingar. Jurister och domare är de som syns och hörs minst i ett brottmål. 4. Parterna i Skandinavien representeras av ombud, offret representeras av staten och har ingen insyn alls i sin egen process. Konflikterna är advokaternas egendom. I Tanzania tillhör konflikten de båda inblandade parterna. Christie (1977) menar att det i Skandinavien finns två sorters konflikttjuvar; professionella och strukturella. De professionella är jurister och ombud som är utbildade i just det syftet, att stjäla andras konflikter och de tränas i att förebygga och lösa konflikter. De arbetar så att de ger minimal uppmärksamhet åt den brottsutsatte och fokuserar istället på saker i gärningspersonens förflutna som kan vara till nytta i en rättegång och gör på så sätt gärningspersonen till ett objekt att studera, manipulera och kontrollera. Allt bör ske så långt ifrån själva konflikten som möjligt och personliga defekter hos gärningspersonen är särskilt intressanta. De strukturella konflikttjuvarna är enligt Christie (1977) av två typer, där den ena handlar om att människor inte lär känna varandra mer än i den roll som för dem samman. Arbetskollegor känner varandra som arbetskollegor och inget annat, grannar känner varandra som grannar och så vidare. Skandinaver känner varandra som roller och inte som hela personer. Den andra är hur människor delas upp i olika biologiska attribut såsom kön, ålder, hudfärg eller fysiska handikapp. Detta, menar Christie (1977), innebär flera konsekvenser. En är avpersonifieringen, som uppstår då människor inte ser personen bakom den som står framför en, utan bara att det är en kvinna, en förälder, en kollega, en rullstolsburen och så vidare. Människor betyder på så sätt mindre och mindre för varandra. Detta innebär att om en konflikt uppstår, som det gör i brottmål till exempel, finns det inte bara ombud där som är villiga att ta över den, utan dessutom är de inblandade mer än villiga att ge bort den för att slippa ta den själv. En annan konsekvens är att vissa konflikter osynliggörs under dessa förhållanden, nämligen konflikter som är längst ut i båda ändar av ett kontinuum. I ena änden finns brott som exempelvis hustrumisshandel eller barnövergrepp och i den andra brott som begås av stora ekonomiska organisationer mot individer som är för svaga för att kunna slå tillbaka. Ju mer isolerat ett brott är desto ensammare är personerna och risken att utsättas för ytterligare övergrepp ökar. I båda fallen borde målet att förebygga brott vara att återskapa de sociala förhållanden som synliggör konflikter och därmed också göra dem hanterbara.

14 9 Christie (1977) skriver att det är viktigt att båda parter själva får driva sin konflikt. Skulle den brottsutsatte återinföras i fallet skulle inte bara dennes förluster uppmärksammas, utan även hur förlusterna skulle kunna mildras. Då skulle gärningspersonens upplevelse gå från att vara den lyssnande parten som väntar på att få veta hur mycket smärta han förtjänar till en deltagare i en diskussion om hur han kan ställa saker och ting tillrätta. Christie (1977) är tydlig med att det inte handlar om en hälsokontroll för den brottsutsatte eller gärningspersonen, utan om en brottskontroll. Att konfronteras med den brottsutsatte är en obekväm situation och att tvinga denne att själv hantera sin konflikt är bara det ett straff då skamkänslor är ett viktigt inslag i den situationen. Studie 2: The Impact of Victim Offender Mediation: A Cross-National Perspective (Umbreit, Coates, & Roberts, 2000) Då VOM programmet använts på olika sätt i olika länder ställs frågan: Finns det gemensamma erfarenheter för deltagarna i programmet VOM som kan ge information om programmets leverans och rättspolicy? En jämförelse gjordes mellan tre studier i medling vid brott, vilka tidigare hade genomförts i tre olika länder (USA, Kanada och Storbritannien). Medling som studerades var mellan två parter i en brottsutredning, den brottsutsatte och gärningspersonen, dock implementeras den olika i de olika länderna beroende på exempelvis varje lands normer. VOM modellen visade sig vara en mycket flexibel modell i olika sammanhang. Hög nivå av tillfredsställelse hos deltagarna i såväl processen som i utkomsten och en stark känsla av rättvisa uttrycktes. VOM är en lovande modell, som reflekterar principerna av reparativ rättvisa. Genomgående för alla länderna var att de flesta av deltagarna uppgav att det var viktigt att få berätta sin version av händelsen. Innan medlingen var det enligt 79% av deltagarna viktigt att få berätta och efter medlingen höjdes den siffran till 91%. Det upplevdes även viktigt att få lyssna på den andra personen. Av de brottsutsatta trodde 23% innan medlingen att de skulle bli utsatta för brott av samma person igen och efter medlingen hade siffran sjunkit till 10%. En viktig bieffekt av VOM, både i USA och Kanada, var att medlingen resulterade i någon form av överenskommelse om återställande som till exempel att gärningspersonen skulle betala tillbaka det denne tagit, i form av pengar eller arbete. Detta uppgavs ofta av de brottsutsatta som viktigt. Innebörden av artikeln är bland annat att det är svårt att göra exakta jämförelser mellan länder då metoderna skiljer sig åt en del, dock befanns modellen bra då den på olika sätt förmänskligar rättsprocessen. Kärnan i medlingsprocessen är att sammanföra de båda parterna, ofta öga mot öga, i syfte att nå rättvisa. Något annat som lyfts fram är att oavsett vem som har stått för medlingsprocessen och vilken metod som har använts har deltagarna varit nöjda med den. Denna artikel ger starkt empiriskt stöd till teorin om reparativ rättvisa när den uttrycks i form av VOM. Vidare forskning föreslås vara att göra liknande studier i icke-engelskspråkiga länder som exempelvis Tyskland, Frankrike, Sverige, Danmark, Australien och Sydafrika. Studie 3: Förebygger medling återfall i brott bland unga gärningsmän? (Sehlin, 2009) Sehlin (2009) utförde den första studien i Sverige som undersöker om medling förebygger återfall i brott bland unga gärningspersoner. Syftet var att undersöka om, och i så fall vilka, brottsförebyggande effekter medling har haft på de unga gärningsmän som deltagit i

15 10 medling, samt att diskutera skillnader beträffande återfall mellan de som deltagit respektive inte deltagit i medling. Kvalitativ metod användes och två medlare, tre poliser, två åklagare och en statistiker intervjuades. Sehlin (2009) har använt sig av lagföringsstatistik från BRÅ (Brottsförebyggande Rådet), polisens misstankeregister i RAR avseende polismyndigheterna i Gävleborg och Västernorrlands län och medlingsprotokoll från medlingsverksamheterna i Örnsköldsvik och Hudiksvall. Experimentgruppen bestod av 693 ungdomar och kontrollgruppen av 501. I undersökningen studerades om ungdomarna återföll i brott inom en treårsperiod. Resultaten visade att risken för att återfalla i brott var dubbelt så stor för de ungdomar som inte hade deltagit i medling jämfört med de ungdomar som hade deltagit. Det fanns även ett samband mellan kön och återfall, då resultaten visade att risken för att en pojke ska återfalla i brott är 3,8 gånger så stor som att en flicka ska återfalla. Det gick inte att statistiskt säkerställa huruvida det var någon skillnad på medlingens effekter mellan de båda könen, men medling hade effekt på båda könen, det var statistiskt säkerställt. Vid undersökning av olika brottskategorier visade det sig att medling hade större effekt vid strategiska brott 1 än för hela brottskategorin stöld, rån och andra tillgreppsbrott. Ungdomar som hade begått brott mot privata målsägare återföll i större utsträckning än ungdomar som hade begått brott mot juridiska målsägande oberoende av om de genomgått medling eller inte. Sehlin (2009) diskuterar orsaken till medlingens effekter på återfallsfrekvensen genom att bland annat förklara det med Braithwaites (1989) teori om differentiell skam. De ungdomar som hade deltagit i medling fick vetskap om hur deras handling påverkat den brottsutsatte och kände därmed skam och ånger över vad som hade hänt, vilket gjorde att det brottsliga beteendet upphörde. En annan förklaring som Sehlin (2009) lyfter fram är Akers (1985) (ref av Sehlin, 2009) tolkning av differentiell association, det vill säga att negativ förstärkning från närstående kan ha effekt på brottsligt beteende på så sätt att om exempelvis föräldrar stödjer beteendet upphör det inte, men om närstående ger negativ respons minskar sannolikheten för att beteendet upprepas. Sehlin (2009) förklarar resultatet även med att situationen att möta sitt offer öga mot öga gör att det berör båda parter och medger förändring. Varför de preventiva effekterna av medling kan kvarstå i tre år kan, enligt Sehlin (2009), bero på att medling berör tilliten mellan den unge gärningspersonen och dennes föräldrar och att medling ofta medför att föräldrarna därefter har bättre uppsikt över den unge då det gäller dennes fritid och umgänge. Medlingen har också enligt medlarna lett till att föräldrarna visat stolthet över sina ungdomar för att de ställt upp på medling och för att de stått för sina handlingar. Det har ofta lett till att föräldrar och ungdomar fått en bättre relation än vad de hade innan medling. Sehlin (2009) anser att det är viktigt att medla inom kategorin strategiska brott, då det har visat sig att medling har en stark preventiv effekt. Det skulle kunna innebära uppenbara samhällsvinster och dessutom antas att lidandet för potentiella brottsoffer skulle kunna minska. Studie 4: Doing Justice Intelligently in Civil Society (Braithwaite, 2006) Denna studie bygger på data från studier från kulturellt olika länder som ex. USA, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Bangladesh, vilket reflekterar det faktum att reparativ rättvisa är en global social rörelse när det gäller transformeringen av juridisk rättvisa. Nya Zeeland är ett föredöme för alla länder avseende reparativ rättvisa för ungdomar, då de i första hand tillämpar detta på olika sätt såvida inte brottet gäller mord eller dråp. Detta har 1 Strategiska brott ingår i brottskategorin stöld, rån och andra tillgreppsbrott och handlar om typiska ungdomsbrott innefattande tre typer av brott: tillgrepp av fortskaffningsmedel, stöld och rån. Det är brottstyper som kan ge varningssignaler om en kommande lång och omfattande brottskarriär.

16 också lett till att landet har minskat sin ungdomsbrottslighet till en tredjedel jämfört med då det var straffande rättvisa som tillämpades. På Nya Zeeland tillämpas en s. k. konferensmodell inom reparativ rättvisa som innebär att istället för att ha två olika starka parter mot varandra i ett medlingssamtal tar de med flera inblandade såsom barn, vuxna, kvinnor och män i ett s. k. konferenssamtal. Detta har visat sig ge kvinnor bättre möjligheter att göra sin röst hörd, dock är barn tystare än vad som skulle önskas. Gärningspersoner har ofta svårt att ta till sig vad deras brott inneburit för den brottsutsatte och även i ett medlingssamtal kan denne fjärma sig genom att stirra ner i golvet och inte lyssna när den brottsutsatte berättar. I en medlingskonferens däremot kan gärningspersonen inte lika lätt avskärma sig och det har visat sig att om dennes mor börjar gråta när den brottsutsatte talar så visar gärningspersonen stor medkänsla för sin mors sorg och smärta, vilket också gör att gärningspersonen är mer känslomässigt delaktig än vad denne annars skulle ha varit. Den emotionella komplexitet som uppstår genom konferensmodeller framkallar mer empati än andra modeller gör. Konferensmodellen lägger också mindre börda på konferensledaren än vad medlingen gör på medlaren. Detta då medlaren vid vissa situationer behöver gå in i diskussionen och hjälpa den svagare parten att känna sig stärkt och då kan uppfattas som partisk av den andra parten, medan i en konferensmodell finns det andra deltagare som kan träda in och stötta den svagare parten och därmed också konferensledaren. I en medlingssituation är parterna mer beroende av en professionell medlare än vad konferensdeltagarna är av en professionell konferensledare. I en konferensmodell gör sig fler röster hörda, vilket också kan medföra att fler möjliga lösningar kommer upp till ytan än vid en medlingssituation. Ett flertal perspektiv berikar problemlösningsfasen i konferensmodellen. Reparativ rättvisa sätter problemet och inte personer i fokus. Konferensmodellen gör att resultatet oftast uppfattas som rättvist och läkande för de inblandade parterna och att en nästintill holistisk rättvisa är skipad. En straffande rättvisa kan inte uppnå holistisk rättvisa bland annat därför att jurister strävar efter samma straff för likvärdiga brott, fastän det kan finnas olika behov hos olika parter och därmed också olika behov av kompensation eller straff. Parterna är inte heller lika starka, oavsett om det handlar om ett domstolsförfarande eller en medlingssituation, då ofta en av parterna är starkare och en är svagare. Braithwaite (2006) hänvisar till Strang s (2002) forskning som visar att det är mer troligt att båda inblandade parter är nöjda efter reparativ rättvisas konferensmodell och att den ena eller båda parter är missnöjda efter straffande rättvisa. En skillnad mellan straffande rättvisa och konferensmodellen inom reparativ rättvisa är att i den straffande rättvisan bjuds människor in att avlägga vittnesmål med syftet att maximera skadan för den andra parten. I konferensmodellen bjuds människor in för att ge maximalt stöd till den egna parten, oavsett om det är den brottsutsatte eller gärningspersonen. Braithwaite (2006) diskuterar hur reparativ rättvisa och konferensmodellen skulle kunna implementeras i det vardagliga livet och ger exempel på hur vi, genom att ställa frågor på rätt sätt, kan skapa reparativa diskussioner hemma tillsammans med våra barn. Att fråga Hur tror du han kände sig när du gjorde så? istället för att säga Du var en stygg pojke som gjorde så mot honom! skapar eftertanke och kan framkalla empati och medkänsla för andra människor. Hur vi interagerar med våra barn påverkar hur de lär sig hantera sin vardag och hur de ska fatta beslut osv. Empati är en viktig del, menar Braithwaite (2006), för att vi ska kunna förstå andra människors smärta och kunna visa empati för andra människors känslor av orättvisa. 11

17 12 När familjen samlades privat efter en konferenssituation visade det sig i en studie av Pennell (1998), refererad av Braithwaite (2006), att familjen ofta använde den privata tiden till att stärka familjen som en beslutsfattande enhet och även känslor av stolthet för den egna familjen. Braithwaite (2006) drar också slutsatsen att när familjer fattar gemensamma beslut uppstår också känslor av rättvisa och gemenskap. Enligt Scheff (1994), refererad av Braithwaite (2006), framkallar emotionella uttryck såsom skam, rädsla och ånger en villighet att förlåta den andra parten i betydligt större grad än vad emotionella uttryck som ilska och raseri gör. Detta tycks vara på grund av att när vi ser andra uttrycka smärtsamma känslor ser vi dem som människor som oss själva. Braithwaite (2006) diskuterar också Harris (2006) forskning som visar på stark positiv korrelation mellan skam/skuld och empati i konferensmodellen, samt negativ korrelation mellan skam/skuld och ilska/aggression. Detta kan enligt Braithwaite (2006) sägas vara en god indikation på att konferensmodellen ger gärningspersonen konstruktiva sätt att hantera sina skuldkänslor på, vilket i sin tur leder till minskad brottslighet. Resultatanalys Reparativ rättvisas effekt på gärningspersonen Såväl Studie1 som Studie 2 lyfter fram att gärningspersonen har möjligheten att ställa saker och ting till rätta om denne skulle få chansen att delta i medling. Det skulle enligt Studie 1 innebära att gärningspersonen själv hanterar sin konflikt genom att möta den brottsutsatte och bara det, i sig, är ett straff då skamkänslor är ett huvudinslag i en sådan situation. Ett problem som en gärningsperson utsätts för i retributiv rättvisa som tillämpas i Skandinavien är att ombudet som företräder den brottsutsatte fokuserar på negativa saker i gärningspersonens förflutna som kan gynna den egna parten. Allt som tas upp handlar så lite som möjligt om själva konflikten och så mycket som möjligt om intressanta defekter hos gärningspersonen. I Studie 2 visas att VOM modellen gav hög tillfredsställelse hos deltagarna och såväl gärningsperson som brottsutsatt uttryckte känslor av att rättvisa hade skipats efteråt. Medlingen har positiva effekter på återfallsfrekvensen i brott enligt Studie 3 och detta förklaras bland annat med att då gärningspersonen får reda på hur dennes handlingar har påverkat den brottsutsatte leder det till känslor av skam och ånger. En annan förklaring är föräldrarnas inverkan på ett brottsligt beteende, så kallad negativ förstärkning. Om de stödjer det upphör sällan det brottsliga beteendet, men om de reagerar negativt minskar sannolikheten för att beteendet upprepas. Enligt Sehlin (2009) berör medling tilliten mellan föräldrar och den unge gärningspersonen, vilket medför att föräldrarna ofta har bättre uppsikt över den unge då det gäller dennes fritid och umgänge. Föräldrar har också uttryckt stolthet över att deras son/dotter ställt upp på medling, vilket ofta lett till att relationen mellan dem har förbättrats. I Studie 4 lyfts Nya Zeeland fram som ett bra exempel där reparativ rättvisa har stor genomslagskraft i rättsskipningen och därmed betydligt minskad ungdomsbrottslighet. Då Nya Zeeland oftast använder sig av konferensmodellen leder det till att gärningspersonen inte har lika lätt att fjärma sig som i en medlingssituation, där denne kan sitta och titta ner i golvet och försöka att inte lyssna. Parterna får också mer stöd i konferensmodellen jämfört med i den straffande rättvisan. Konferensen framkallar mer empati hos gärningspersonen än vad andra modeller gör, då det är fler människor som deltar och fler emotioner uttrycks i en sådan situation. Ett exempel som lyfts fram är om gärningspersonen hör sin mor gråta så visar denne stor medkänsla för sin mors sorg och smärta och blir därmed mer känslomässigt delaktig än vad denne annars skulle ha varit. Även i denna studie visades att resultatet av reparativ rättvisa upplevs rättvist och även läkande för de inblandade parterna; en holistisk rättvisa, då korrelationen mellan skam/skuld och empati var positiv. En av förklaringarna kan, enligt

18 13 Braithwaite (2006), vara att konferensmodellen ger gärningspersonen konstruktiva sätt att hantera sina skuldkänslor på, vilket, i sin tur, leder till minskad brottslighet. Medlingens påverkan på det svenska rättsystemet Christie (1977) problematiserar i Studie 1 hur konflikter hanteras i skandinaviskt rättssystem genom att beskriva dels hur systemet är uppbyggt och dels själva konflikthanteringen. Rättslokalerna ligger i en egen byggnad där folk i allmänhet inte rör sig alls och är dessutom designade på ett sådant sätt att den ger uppfattningen att den bara tillhör jurister. Parterna representeras av ombud och den brottsutsatte dessutom av staten, varför målet inte längre är den brottsutsattes. I rättssalen är det bara ombud och domare som är aktiva, de inblandade parterna säger ytterst lite och i HD är de inte ens närvarande i sitt eget mål. Juristerna är tränade i att förebygga och lösa konflikter med de metoder de har utbildats i, bland annat att ge minimalt utrymme till den egna parten och maximalt, negativt utrymme till den motsatta parten. I en medlingssituation är gärningspersonen en deltagare i diskussionen om hur saker och ting kan ställas tillrätta igen och inte en lyssnande part som väntar på att få höra hur mycket smärta han/hon förtjänar. Det handlar då inte om en hälsokontroll för denne, utan om en brottskontroll enligt Christie (1977). I Studie 2 beskrivs VOM modellen som bra för ett rättssystem då den upplevs rättvis av de inblandade parterna, men även då den på många olika sätt förmänskligar rättsprocessen. Medling har en stark preventiv effekt på återfallsfrekvensen när det gäller brott enligt Studie 3. Att tillämpa reparativ rättvisa genom medling vid brott skulle därmed innebära uppenbara samhällsvinster. Under en medlingssituation krävs det mycket av medlaren; att vara opartisk och att stärka den svagare parten under samtalet (Studie 4). Då det i en konferensmodell är fler som deltar i samtalet stärks parterna av sina respektive deltagare och det ges även möjlighet för fler förslag på lösningar. I den straffande rättvisa som tillämpas i Sverige tilldelas samma straff för liknande brott, fastän det kan finnas olika behov av lösningar hos olika parter även fast brottet är detsamma, dvs. reparativ rättvisa sätter problem och inte personer i fokus. Då konferensmodellen, enligt Braithwaite (2006), framkallar mer empati än ilska hos gärningspersonen ger det denne konstruktiva sätt att hantera sina skuldkänslor på, vilket, i sin tur, leder till minskad brottslighet. Vad gör att en människa faller in i kriminalitet? Christie (1977) menar i Studie 1 att det finns två olika typer av konflikttjuvar där den ena är särskilt viktig när det gäller om varför en människa faller in i kriminalitet. Det är den strukturella konflikttjuven, vilken ser andra människor endast som den roll de känner varandra i. Exempelvis en dagisfröken ses endast som just detta och inte även som förälder, konstintresserad etcetera. Det innebär, enligt Christie (1977), dels en avpersonifiering som leder till att människor betyder mindre för varandra och dels att många konflikter osynliggörs då det finns ett flertal okända områden hos våra medmänniskor som vi inte känner till. När människor inte betyder så mycket för varandra är risken att begå brott mot andra större, vilket kan leda till ökad kriminalitet. Extrema brott som till exempel ekonomisk brottslighet och hustrumisshandel kanske inte alls kommer upp till ytan då de inte kan upptäckas av människor runt omkring som bara ser dem i en av många roller. Ju mer isolerat ett brott är desto ensammare är de som utsätts och risken för ytterligare övergrepp ökar. De människor som utsätts för brott i hemmet av signifikanta närstående faller ofta in i samma typ av beteende själva när de växer upp pga. s. k. modelling.

19 14 Sehlin (2009) har en förklaring till kriminalitet då han diskuterar att negativ förstärkning från närstående kan ha effekt på brottsligt beteende i det avseendet att det inte avtar eller upphör om föräldrar ger en positiv respons till beteendet. Om föräldrarna däremot ger en negativ respons kan det leda till att beteendet avtar. Kan reparativ rättvisa förhindra ett kriminellt beteende? Enligt Christie (1977) kan ett av sätten att förebygga brott vara att återskapa de sociala förhållanden som synliggör konflikter och därmed också göra dem hanterbara. Det är också viktigt att de inblandade parterna själva får hantera sin egen konflikt då det är en obekväm situation för gärningspersonen att konfronteras med den brottsutsatte och erfara de känslor av skam som ofta är ett viktigt inslag i den situationen. Enligt Sehlin (2009) var risken att återfalla i brott hälften så stor för de ungdomar som hade deltagit i medling då de bland annat hade fått vetskap om hur deras handlingar hade påverkat den brottsutsatte, vilket framkallade känslor av skam och ånger och ledde till att det kriminella beteendet inte upprepades. Negativ förstärkning från närstående kan ha effekt på brottsligt beteende på så sätt att om exempelvis föräldrar stödjer beteendet upphör det inte, medan negativ respons minskar sannolikheten för att beteendet upprepas. I Studie 4 tar Braithwaite (2006) upp hur människor genom att ställa rätt frågor till sina barn kan implementera den reparativa rättvisan i vardagslivet, vilket skulle kunna skapa eftertanke och empati för andra människor och därmed också förståelse för andra människors smärta och känsla av orättvisa. Familjen är av betydelse när det gäller att stävja kriminellt beteende efter att ha varit med om en konferenssituation om de använder tiden till att stärka familjen och uttrycka känslor av stolthet för den egna familjen. Då konferensmodellen visat sig framkalla empati snarare än ilska och därmed också en större villighet att förlåta leder det till att gärningspersonen ges konstruktiva sätt att hantera sina skuldkänslor på, vilket, i sin tur, kan leda till minskad brottslighet. Resultatdiskussion DISKUSSION Reparativ rättvisas effekt på gärningspersonen I den straffande rättvisan handlar det om att statens ombud försöker lyfta fram de negativa sidorna hos gärningspersonen för att vinna målet, vilket är det förfaringssätt som tillämpas i Sverige. Ingen tid läggs på att öka gärningspersonens förståelse för hur brottet som har begåtts påverkat den brottsutsatte eller hur denne skulle vilja att brottet sonades, utan gärningspersonens ombud lägger tiden på att försvara sin klient och dennes heder (Christie, 1977). Den kriminella bild som målas upp är många gånger svår att radera ut och gör också många gånger att återfallet i kriminaliteten inte låter vänta på sig. I reparativ rättvisa ligger fokus på konflikten och inte på personerna, vilket har en positiv effekt på såväl överenskommelser mellan parterna som på den självbild som gärningspersonen har om sig själv. Genom att inse konsekvenserna av sina handlingar och att också få gottgöra dem leder till en avkriminalisering av självbilden och risken för återfall i brott minskar avsevärt (Zehr, 2002). Genom reparativ rättvisa och genom såväl medling som konferensmodellen får gärningspersonen möjlighet att sätta ord på sina känslor, eventuellt få svar på sina frågor och få en chans att förklara bakomliggande motiv för att starta den läkningsprocess som kan vara nödvändig efter det att ett brott har begåtts. I båda typerna av reparativ rättvisa äger parterna

20 15 sin egen konflikt och detta kan ses som en del av ett straff då en sådan situation framkallar skamkänslor för gärningspersonen, vilket, i sin tur, kan ha en preventiv effekt på återfallsfrekvensen. Att gärningspersonens familj ofta är med i medlingen och i konferenssituationen har visat sig ha positiva effekter då deras reaktion, och respons, på situationen i hög grad påverkar gärningspersonen. Det faktum att relationen mellan föräldrar och den unge gärningspersonen förbättras efter medling är ytterligare ett exempel på de positiva effekterna som medling har på gärningspersonen (Braithwaite, 2006). Enligt Braithwaite (1989) är alla människor beroende av varandra och närstående har större effekt på kriminellt beteende än vad lagen har. Med det som bakgrund är det frustrerande att veta att medling vid brott inte är så förankrat i landets kommuner som det borde vara. Bara i Norrbotten skulle många gärningspersoner kunna förhindras att återfalla i kriminalitet om de fick genomgå medling i större grad än vad som nu sker. Att utöka reparativ rättvisa såväl i kommunerna som på grannskapsnivå skulle i förlängningen kunna medföra en förändrad inställning till konflikter och även till andra människor då parterna själva får äga sin egen konflikt och se effekterna av vad det ger motparten att få samtala om situationen. Antalet strukturella konflikttjuvar skulle avta då människor i allt högre grad skulle kunna börja se hela personen bakom rollen som de möter varje dag; bakom dagisfröken, bakom arbetskollegan eller bakom grannen. De osynliggjorda konflikter som Christie (1977) nämner, hustrumisshandel, barnövergrepp och ekonomisk brottslighet, kunde på så sätt synliggöras då människor skulle börja se varandra och kanske till och med bry sig om varandra. I samhällen där konflikter löses på grannskapsnivå är brottsligheten som lägst. En av de viktigaste faktorerna för att begränsa antalet gärningspersoner borde ju därmed vara samhällen där konflikter löses på detta sätt. I den retributiva rättvisan som tillämpas i Sverige tilldelas samma straff för liknande brott (Zehr, 2005). Det är bra då detta säkerställer medborgarnas rättssäkerhet, då en domstol alltid ska döma på samma sätt i samma typ av mål (Lagrummet.se, 2010). Problemet kan dock vara att det kan finnas olika behov av lösningar hos olika parter, trots att brottet är likvärdigt sett utifrån. Med en kombination av reparativ och retributiv rättvisa skulle även den brottsutsattes och gärningspersonens behov lyftas upp och fokus skulle då inte bara ligga på personen utan också på problemet, vilket skulle minska skadan för de båda parterna avsevärt (Braithwaite, 2006). Reparativ rättvisa och det svenska rättsystemet Det har visat sig att reparativ rättvisa genom medling vid brott har en preventiv effekt på återfallsfrekvensen enligt den studie som har gjorts av Sehlin (2009). Därför borde denna verksamhet prioriteras i högre grad i landets alla kommuner än vad som gjorts hittills. Det vore inte enbart en ekonomisk vinning då rättvisan inte skulle behöva kosta på utgifter på ungdomar som återfaller i kriminalitet, utan det skulle även innebära att de inblandade parterna själva får mötas och hantera sin egen konflikt, vilket Christie (1977) också beskriver vikten av. Det svenska rättssystemet skulle kunna fungera ännu bättre om det gick att kombinera de båda systemen reparativ och straffande rättvisa som t ex i Nya Zeeland, där endast de grövsta brotten hanteras med straffande rättvisa. Övriga brott sonas med hjälp av reparativ rättvisa genom konferensmodellen, vilket förebygger återfall i brott och därmed skapas stora möjligheter för ett bättre samhälle och ett bättre liv för de ungdomar som ligger i riskzonen för kriminalitet (Braithwaite, 2006). Hur detta skulle kunna implementeras i Sverige vore intressant att undersöka då vinsterna av ett sådant system skulle vara stora, såväl samhällsekonomiskt som personligt. Risken för återfall i brott är dubbelt så stor om gärningspersonen inte deltar i medling än om han/hon gör det (Sehlin, 2009). I gruppen strategiska brott hade