Examensarbete för socionomexamen, 15 högskolepoäng Socionomprogrammet SQ4613, VT-2008 MEDLING VID BROTT. ny arbetsuppgift för socialtjänsten

Transkript

1 Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete Examensarbete för socionomexamen, 15 högskolepoäng Socionomprogrammet SQ4613, VT-2008 MEDLING VID BROTT ny arbetsuppgift för socialtjänsten Författare: Sofia Bengtson Handledare: Marie Albertsson Postadress: Växjö Besöksadress: Georg Lückligs Väg 8 Telefon: , Fax:

2 Titel Författare Utbildningsprogram Handledare Examinator Nyckelord Medling vid brott ny arbetsuppgift för socialtjänsten Sofia Bengtson, Examensarbete, 15 högskolepoäng Socionomprogrammet, Växjö universitet Marie Albertsson, Fil mag, universitetsadjunkt och doktorand, Växjö Universitet Norma Montesino, universitetslektor, fil.dr. i socialt arbete, Växjö universitet Medling vid brott, socialtjänst, gärningsperson, brottsoffer, förmöte, medlingsmöte. Sammanfattning Idag har socialtjänsten ansvaret för att medling vid brott ska erbjudas till båda parter (gärningspersoner och brottsoffer) då den skyldige är mellan 12 och 21 år. Medling vid brott innebär att de två personerna träffas tillsammans med en opartisk medlare. Innan medlingsmötet så träffar parterna medlaren var för sig under ett förmöte. Medlingsmötet är till för att den skyldige ska se konsekvenserna av sitt brott, för att brottsoffret ska kunna få svar på sina frågor och för att båda parterna ska kunna gå vidare. För att medlingsmötet ska kunna genomföras så måste brottet ha blivit anmäld samt erkänt. Båda parterna ska dessutom ha gått med på medlingen frivilligt. Trots att mycket av medling vid ungdomsbrott är fokuserat på gärningsperson och brottsoffer så har vi valt att utgå från medlarens perspektiv. Vi har valt att belysa medlarens roll före, under och efter medlingsmötet. Medlarna ser på sitt uppdrag på olika sätt, då deras förutsättningar skiljer sig åt beroende på i vilken kommun de arbetar i samt vilka erfarenheter de har.

3 Innehållsförteckning Inledning... 1 Problemformulering... 2 Syfte... 3 Frågeställningar... 3 Termer... 3 Medling i världen... 4 Medling utanför Sverige... 4 Medling i Sverige... 4 Regeringens intention med medling... 6 Hur är medlingen tänkt att gå till?... 6 Tidigare forskning... 7 Medlingens användningsområden... 8 Studier med fokus på gärningspersonen... 8 Studier med fokus på brottsoffret... 9 Vårt tillvägagångssätt under studien... 9 Urval Intervjuerna Reliabilitet och validitet Forskningsetik Dramaturgiskt perspektiv Roller Hemligheter Diskrepanta roller Rekvisita Medlarens erfarenheter Förmötet Medling i förhållande till rättsprocessen Medlingsmötet Hur gör medlaren om det är flera gärningspersoner/brottsoffer Medlarens syn på sitt arbete... 27

4 Medlarens roller För- och nackdelar med medling enligt medlaren En sista tanke Viktigt med bra förmöte Uppgiften att vara opartisk Är medling alltid positivt? Några slutsatser Vår väg fram till medling Referenslistan Litteratur Rapporter Offentligt tryck Bilagor... 38

5 Inledning Mellan åren 1998 och 2007 hade Brå (Brottsförebyggande rådet) ansvaret för medling vid brott. De startade upp 32 försöksverksamheter och målet var att medling vid brott skulle kunna erbjudas i hela Sverige (Brottsförebyggande rådet, 2005). Sedan årsskiftet 2007/08 är kommunerna i Sverige skyldiga att erbjuda medling när ett brott har begåtts av en person under 21 år, vilket regleras i socialtjänstlagen (SFS 2001:453 kap 5 1c). Medling som används vid brott bygger på samma principer som andra konfliktlösningsmetoder men förutsättningarna skiljer sig åt. Det handlar inte om en konflikt mellan två personer utan om ett brott som en person har begått mot den andra (Brottsförebyggande rådet 2005). I socialtjänstlagen hänvisas det till lagen (SFS 2002:445) om medling med anledning av brott, där det står hur medlingen ska genomföras och att den ska vara frivillig för båda parterna. Medling innebär att gärningsperson och brottsoffer träffas tillsammans med en medlare för att prata om händelserna runt brottet och dess konsekvenser, i lagen poängteras det att medlaren ska vara opartisk (4 ). I Brottsförebyggande rådets rapport (2005) står det att när ett brott har begåtts får det konsekvenser för både gärningsperson och brottsoffer. Genom medlingen är det tänkt att gärningspersonen och brottsoffret ska få chansen att träffas och reda ut händelsen och de känslor som väckts hos dem genom detta. Medlingen syftar till att hjälpa gärningspersonen att inse vad brottsoffret går igenom p.g.a. dennes handling. I SOU (2000:105) finner vi att medling i första hand ska användas då gärningspersonen är förstahandsförbrytare men att medling även kan erbjudas till dem som har återfallit i brott. I Brottsförebyggande rådets rapport (2005) står det också att det ska vara en chans för dem båda att försöka förstå vad det var som hände och en chans för dem att därefter försöka gå vidare, samt att brottsoffret ska få en möjlighet att få svar på sina frågor. Parterna ska genom medlingen kunna uppnå förståelse för vad som har hänt men inte nödvändigtvis försoning. Bilden av vem som är ett offer har ändrats över tid, från att tycka synd om gärningspersonen och att gärningspersonen är ett offer till att tycka synd om brottsoffret (Lidskog, 2006). Först på 1970-talet började brottsoffret uppmärksammas och vad det är de går igenom efter att ha blivit utsatta för ett brott (Rikspolisstyrelsen, 2001). 1

6 Zehr (2002) som är doktor i filosofi och en centralgestalt inom reparativ rättvisa menar att det finns två sorters rättvisa: bestraffande rättvisa och reparativ rättvisa. Medlingen grundar sig på den reparativa rättvisan vilket ger ett helt nytt sätt att se på brottet och på dess konsekvenser. Enligt bestraffande rättvisa är en brottslig handling ett brott mot staten, men enligt reparativ rättvisa så är brottet ett angrepp som en person har gjort mot en annan. Den bestraffande rättvisan fokuserar på gärningspersonen för att ge personen behandling för att dennes beteende ska anpassas. Allt kretsar runt gärningspersonen och ofta glöms brottsoffret bort. Detta är tankar som återfinns i proposition (2001/02:126) som föregick lagändringen. För att medlingen ska kunna genomföras måste gärningspersonen ha blivit anmäld för brottet och erkänt hela eller delar av det samt att både gärningsperson och brottsoffer frivilligt går med på medlingen (Nehlin, Lindström och Svanberg, 1998). Norman (1999) ser risken att medling kan ta över rättsprocessen när det gäller ungdomsbrott och att brottet till sist blir en fråga som hanteras mellan brottsoffret och gärningspersonen, vilket författaren tycker är en ohållbar situation. I Brottsförebyggande rådet (2007) står det vilka brott det är lämpligt att medla i som t.ex. stöld, misshandel, olaga hot och snatteri medans det inte är lämpligt att medla i narkotika brott, i brott mot barn och kvinnor i familjen och sexualbrott. Nehlin, Lindström och Svanberg (1998) tar upp några av de risker som alltid finns med medling som att brottsoffret kan komma att kränkas ännu en gång under medlingsmötet och att både gärningsperson och brottsoffer kan känna sig skyldiga till att delta i medlingen. Författarna menar också att det gärna uppstår en positivitet runt medlingen trots att det inte finns någon forskning som säger att medling är bättre än den traditionella rättsprocessen när det gäller återfallsfrekvensen. De som blir erbjudna medling tackar oftast ja, men det förekommer många olika anledningar till att medlingen sedan inte blir av. Har medlingen ställts in flera gånger så är det lätt för både brottsoffer och gärningsperson att börja tvivla på medlingens idé. Problemformulering I den bestraffande rättvisan som Zehr (2002) tar upp så ska gärningspersonen straffas för det brott denne har begått, vilket inte är tanken med medlingen som är ett alternativ till straff. Under medlingen ska gärningspersonen få en chans att träffa brottsoffret och stå till svars inför denne. Men kan medling ändå ses som ett straff och vem är det i så fall som straffas? Att ha ett medlingsmöte mellan gärningsperson och brottsoffer är en ny arbetsuppgift för 2

7 socialtjänsten, detta tycker vi är intressant eftersom det innebär att de arbetar med både gärningsperson och brottsoffer tillsammans. Detta perspektiv är nytt för socialtjänsten, de måste se till brottsoffrets perspektiv mer nu än vad de har gjort innan. Detta är för att medling finns till lika mycket för brottsoffret som för gärningspersonen. I den här studien kommer vi att utgå från medlarens perspektiv och det finns ingen direkt forskning som utgår ifrån medlaren. Detta har gjort att vi har valt bort gärningspersonens och brottsoffrets perspektiv men också för att det redan finns en del forskning utifrån dem. Syfte Syftet med vår uppsats är att få en förståelse för medling vid brott samt hur medlarens arbete är utformad. Frågeställningar Hur beskriver medlaren utifrån sina erfarenheter sitt uppdrag? Vilka svårigheter kan uppkomma under medlingsprocessen? Med medlingsprocess menar vi från det att medlingsverksamheten får ärendet till att ärendet är avslutat. Termer Vi kommer använda oss av ordet parter och då syftar vi på att både brottsoffret och gärningspersonen är parterna. Vi menar inte att medlaren är en av parterna, vi syftar inte heller på stödpersoner eller vårdnadshavare som kan vara med under förmötet och medlingsmötet. Vi kommer använda orden gärningsperson och gärningsman synonymt med varandra eftersom vi har valt att i texten använda oss av ordet gärningsperson medan många av informanterna säger gärningsman. Vi har valt att använda oss av termen gärningsperson då det kan vara både en man och en kvinna. När vi skriver medling så talar vi om medling vid brott om inget annat framgår. 3

8 Medling i världen Tankarna bakom medling har sitt ursprung bland urinvånarna på Nya Zeeland, där de använde sig av medling för att lösa konflikter. Sedan har metoden spridit sig och idag finns medling i stora delar av världen både inom och utom Europa (Brottsförebyggande rådet, 2005). Medling utanför Sverige I Mellanvästern, USA, började medling att användas vid brott i slutet av 1970-talet och där ser medlingsmodellerna olika ut i de olika delstaterna men medlingen är oftast riktad till ungdomar. Medlingen är även välutvecklad i Australien (Brottsförebyggande rådet 2005) och Kina (Norman, 1999). I Europa finns medling i en rad länder. Medlingen utförs i vanliga fall av professionella medlare men hur utvecklad medlingsutbildning de har skiljer sig mycket åt mellan de olika länderna. I Luxemburg är medling ett akademiskt yrke medan i Katalonien (Spanien) omfattar medlingsutbildningen 40 timmar. I de flesta länder finns det dock krav på att medlaren ska ha en akademisk utbildning som t.ex. socionom, psykolog eller jurist (Brottsförebyggande rådet 2005). I Finland startade medling vid brott på 1980-talet och ses där som ett alternativ till rättsprocessen. År 2001 fanns det ingen lag om medling men ett lagförslag hade lagts fram. I Norge startade medlingen som ett pilotprojekt 1981 då de ville hitta ett alternativ till fängelsestraff för ungdomar. Det skulle förebygga brott och vara en effektiv reaktion på förstagångsförbrytare och 1991 antogs en lag om medling i Norge, där medlingen skulle vara ett alternativ till en rättslig behandling. I Belgien startade medling vid brott i slutet av 1980-talet. Medlingen har dock inte spridit sig i någon större omfattning och en av orsakerna kan vara att det saknas en klar rättslig reglering (Prop. 2001/02:126). Medling i Sverige Medling vid brott kom till Sverige på lokala initiativ 1987 och sedan dess har antalet medlingsverksamheter ökat (Brottsförebyggande rådet 2005) bildades föreningen för medling i Sverige med syfte att verka för att medling som konfliktlösningsmetod utvecklades och spreds i Sverige. Samma år fick Brå i uppdrag av regeringen att inleda en försöksverksamhet med medling för unga gärningspersoner (Prop. 2001/02:126). Den första juni 2002 tillkom Lag (SFS 2002:445) om medling med anledning av brott och den första juli 4

9 2006 skrevs paragrafen om medling in i socialtjänstlagen (SFS 2001:453 kap 5 1c). Från och med årsskiftet 2007/08 blev det obligatoriskt för kommunerna att erbjuda medling till lagöverträdare under 21 år och därmed övergick ansvaret från Brå till socialtjänsten (Brottsförebyggande rådet 2007). En av anledningarna till att ansvaret för medling vid brott har lagts just på socialtjänsten beror på att medlingen skulle bli tillgänglig för alla i hela landet (Prop. 2001/02:126). I Sverige använder vi oss av två sorters medlare vid brott; tjänstemannamedlare och lekmannamedlare. En tjänstemannamedlare är oftast socionom och arbetar inom socialtjänsten och har medlingsuppdraget som en del i sin tjänst. Oftast rekommenderas det att dessa medlare inte ska ha någon myndighetsutövning i deras ordinarie tjänst, detta för att undvika att de är partiska under medlingsmötet (Brottsförebyggande rådet, 2007). Fördelarna med tjänstemannamedlare är att dessa har ett tjänstemannaansvar, de har även erfarenheter av att arbeta med ungdomar. Men det finns även nackdelar, en socialsekreterare som även är medlare har anmälningsskyldighet till socialtjänsten om ett barn eller en ungdom far illa och detta kan ifrågasätta medlarens opartiskhet (Prop. 2001/02:126). En del kommuner använder sig av lekmannamedlare, vilket innebär att medlaren hyrs in och medlar på sin fritid. Lekmannamedlaren är en vanlig medborgare som är samhällsengagerad. Denna medlare kan ingå i ett system som det enbart ingår lekmannamedlare i, för att kunna matcha medlarens erfarenhet och kompetens med problematiken i medlingsärendet (Brottsförebyggande rådet, 2007). I Propositionen (2001/02:126) står det att det inte finns några direkta för- eller nackdelar med lekmannamedlare, det kan däremot vara svårt att hitta personer som är lämpliga för uppdraget. Anledningen till att medlingen främst är ungdomsinriktad är för att brottsoffret är mer villig att träffa en ung gärningsperson samt att återfallsfrekvensen inte är lika hög bland ungdomar som vuxna (Brottsförebyggande rådet, 2007). I sekretesslagen (SFS: 1980:100 kap. 7 44) framgår det att medlaren har tystnadsplikt vilket enligt propositionen (2001/02:126) kan öka gärningspersonens och brottsoffrets vilja att delta i medlingen. 5

10 Regeringens intention med medling Regeringen beslutade 1998 att tillsätta en utredare som hade i uppdrag att utreda och analysera medlingens roll i det svenska rättssystemet. Utredningen anser att medling inte har kommit till sin rätt inom det svenska rättsystemet och anser därför att medling vid brott bör beaktas i högre grad i den ordinarie rättsprocessen (Prop. 2001/02:126). Regeringens syfte med medling vid brott är enligt propositionen (2001/02:126) att gärningspersonen ska få ökad insikt om brottets konsekvenser och att brottsoffret ska ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser. Medlingen ska också verka förebyggande och utgöra ett led i rehabiliteringen av unga lagöverträdare men också att brottsoffrets perspektiv ska lyftas fram. Hur är medlingen tänkt att gå till? Medlingsverksamheten får ärendet från polisen efter att en ungdom har begått ett brott och erkänt gärningen. Ibland informerar polisen gärningspersonen och eventuellt även brottsoffret om medling i samband med polisförhören innan ärendet kommer till medlingsverksamheten. I vissa fall är socialtjänsten närvarande vid förhöret och då ska de informerat om medling. Om detta inte sker så kontaktar medlingsverksamheten parterna för att informera dem om vad medling är. Gärningspersonen blir alltid kontaktad först och om denne vill delta i medlingen så blir brottsoffret kontaktad. Är någon av parterna under 18 år så kontaktas och tillfrågas oftast också vårdnadshavarna (Prop. 2001/02:126). Hur medlaren förbereder ett eventuellt medlingsmöte varierar från ärende till ärende. Ibland kan det vara tillräckligt att prata med gärningsperson och brottsoffer per telefon innan medlingsmötet. Räcker inte det så kan det förekomma förmöten och ibland kan det behövas flera förmöten då medlaren anser att ett inte är tillräckligt. Vid ett förmöte så träffar medlaren parterna var för sig, ibland hålls det bara förmöten med den ena parten då medlaren anser att det är tillräckligt. Vid förmötena får parterna information om vad medling innebär, hur medlingsmötet går till och vilka regler som finns under medlingsmötet. Under förmötet får medlaren tid att bygga upp ett förtroende som kan vara värdefullt under medlingsmötet. Parterna ges också möjlighet att ställa frågor för att lära känna medlaren. Förmötena kan få 6

11 stor betydelse för parterna även om medlingsmötet av någon anledning inte skulle bli av (Prop. 2001/02:126). Efter alla förberedelser och förmöten så är det dags för medlingsmötet. Med på mötet är medlaren, gärningspersonen, brottsoffret och eventuellt parternas vårdnadshavare eller annan stödperson som t.ex. en anhörig, nära vän eller en annan vuxen. Medlaren börjar med att ge en kort sammanfattning av brottet och sedan få brottsoffret ge sin version av händelsen och vilka konsekvenser händelsen har gett. Efter det får gärningspersonen berätta sin version. Beskrivningarna brukar leda till frågor från gärningspersonen eller brottsoffret, vilket gör att det skapas en dialog mellan de båda parterna. Under mötet ska medlaren ha en passiv roll och bara hjälpa till för att belysa de viktiga sidorna av händelsen. Vårdnadshavarna/stödpersonerna får inte komma till tals förrän efter gärningsperson och brottsoffer har diskuterat klart (Prop. 2001/02:126). Mötet anses avklarat när båda parterna upplever att händelsen är uppklarad. Efter mötet kan parterna sedan gå över till att diskutera om ett eventuellt avtal om gottgörelse är aktuellt. Avtalet kan bestå i att gärningspersonen ska ersätta brottsoffret för den skada som brottsoffret har lidit. Ersättningen kan vara ekonomisk eller bestå i att gärningspersonen utför ett visst arbete åt brottsoffret. Avtalet kan också vara ett beteendeavtal vilket innebär att parterna bestämmer hur de ska agera mot varandra i framtiden. Skrivs det ett avtal så ska det skrivas på av medlaren, gärningspersonen, brottsoffret och eventuellt vårdnadshavare om någon av parterna är under 18 år. Medlaren kan sedan kolla upp så att avtalet hålls. Alla medlingsmöten slutar inte i att avtal sluts, ibland kan det vara tillräckligt för parterna att träffa varandra och prata om händelsen. Mötet avlutas genom att medlaren sammanfattar vad de båda parterna har kommit fram till och sedan ger medlaren ordet tillbaka till parterna om det är något mer de vill tillägga. Detta är ett sätt att få gärningspersonen att be om förlåtelse (Prop. 2001/02:126). Tidigare forskning Den forskningen som finns om medling vid brott i Sverige är idag begränsad och det är Brå (Brottsförebyggande rådet) som står för en stor del av den forskningen som gjorts kring området. Brå har gett ut ett flertal rapporter om medling vid brott som det oftast står forskare 7

12 bakom däremot så har det varit svårt att hitta forskning utanför Brå. Det finns forskning om medling vid andra användningsområden som t.ex. inom juridiken, skolan och vid världskonflikter men vi har valt bort denna forskning då den har känts för bred. Vi har även valt att begränsa oss till den nationella forskningen vilket innebär att vi kan ha missat flera aspekter. Medlingens användningsområden Medling kan användas vid flera olika områden som t.ex. internationella konflikter, i skolan och på arbetsmarknaden. Norman (1999) skriver att medling har varit ett välanvänt medel i internationella konflikter och är en av tre konfliktlösningsmetoder som FN har godkänt. I vissa skolor i USA lär sig eleverna att använda sig av medling och dessa medlingsprogram har varit framgångsrika. Många av skolorna uppger att klimatet har blivit bättre och att antalet avstängningar, slagsmål och verbala konflikter har minskat. Författaren fortsätter att berätta att medling används mycket på arbetsmarknaden och kan då användas vid t.ex. lönekonflikter, vid uppsägningar, vid sexuella trakasserier och vid mobbning. Studier med fokus på gärningspersonen Brottsförebyggande rådet (1999) har gjort en intervjuundersökning med 22 stycken gärningspersoner där det står att medling är till för att gärningspersonen ska kunna se konsekvenserna av det brottet som denne har begått. De flesta gärningspersoner som träffade ett privat brottsoffer 1 ansåg att de hade gått med på medlingen frivilligt och att de gjort det för att de kände skuldkänslor inför brottsoffret. Efter mötet kände många gärningspersoner att de hade fått en bättre relation till brottsoffret. När det däremot rörde sig om ett professionellt brottsoffer 2 fanns det gärningspersoner som ansåg att medlingen inte varit frivillig. Många gärningspersoner som begått snatteri sa att de hade tänkt på konsekvenserna av deras handlingar innan brottet men att de efter medlingen hade fått nya infallsvinklar och sett det ur ett annat perspektiv. De flesta gärningspersoner kände sig nervösa inför mötet med brottsoffret men att nervositeten försvann efter ett tag och att samtalet blev ett utbyte på privat plan. 1 En privatperson som blivit utsatt för ett brott 2 Ett professionellt brottsoffer kan vara t.ex. ett företag, en förening eller en skola, vid dessa situationer kommer det en representant från t.ex. företaget till medlingen. 8

13 Studier med fokus på brottsoffret Enligt en studie som Brottsförebyggande rådet (2000) har gjort med hjälp av intervjuer (med privata brottsoffer) och enkäter (som skickats ut till professionella brottsoffer) så upplevs det som att medlingen är till för att brottsoffret ska få en förståelse för varför gärningspersonen begick brottet. Brottsoffret får möjligheten att konfrontera den som gjort detta mot honom/henne och de kan få en ursäkt och sedan lägga händelsen bakom sig, så att de kan gå vidare med sina liv. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport (2005) finns det ingen åldersgräns på brottsoffret för att medling ska kunna genomföras, men brottsoffret måste vara gammal nog att förstå vad meningen med medling är. I Brottsförebyggande rådets rapport (2000) finner vi också att när det gäller små brott så tackar de flesta brottsoffer ja för gärningspersonen skull då brottsoffret känner att medlingen inte är till för dem. När det gäller grövre brott så känner brottsoffret att medlingen är till för dem och de flesta tackar ja till medlingen för sin egen skull. Studien visar också att de flesta brottsoffer tycker att medlingen har varit bra, de känner att de kan återfå kontrollen över sina liv igen och de är inte lika rädda för att bli utsatta för brott igen som de var innan medlingsmötet. Vårt tillvägagångssätt under studien Vi har velat få fram kvalitativ data i form av medlarens erfarenheter av sitt medlingsuppdrag genom att genomföra intervjuer med medlare från olika kommuner i sydöstra Sverige. Grønmo (2006) skriver att mätinstrumentet (i detta fall intervjufrågorna) vid kvalitativ undersökning är inte lika utarbetad i förväg som vid en kvantitativ undersökning. Detta gör att intervjufrågorna inte är det viktigaste när datainsamlingen görs utan det är den som ställer frågorna. Intervjuaren kan under intervjun förmedla information genom sitt kroppsspråk och tonfall vilket gör att informanten kan komma att svara på kroppsspråket istället för på frågan. Denna kunskap gjorde att vi t.ex. under intervjun försökte lyssna aktivt på vad informanterna hade att berätta för oss genom att vi bekräftade det som de sa genom att exempelvis nicka. Vi bokade intervjuerna tidigt vilket medförde att vi inte hann läsa in oss på litteraturen i någon större utsträckning. Detta ledde till att vi inte hade mycket kunskap om medling när vi skrev intervjufrågorna eller genomförde intervjuerna. Ingen av oss hade heller kommit i kontakt med medling tidigare vare sig i privatlivet eller i yrkeslivet en fördel med detta är att 9

14 vi inte hade några förutfattade meningar om medling. En nackdel är att vi har fått sätta oss in i medling från grunden, så vi hade svårt att veta var vi skulle börja någonstans. Urval För att göra ett strategiskt urval tog vi hjälp av enkäter för att få fram informanter. Kommunerna skulle ha en utvecklad medling samt att medlaren hade erfarenhet av medling där ena parten var under 15 år, för vi ville veta om det var någon skillnad att medla då gärningspersonen inte var straffmyndig. Grønmo (2006) skriver att strategiskt urval används för att studera ett urval av de enheter som berörs av problemställningen och att inte dra slutsatser om olika egenskaper, i detta fall hos de olika medlarna. Vi har skickat ut en enkät 3 med ett antal frågor på till alla kommuner i Kronobergs och Kalmar län (förutom till tre kommuner som vi av olika anledningar fick besked att vi inte behövde skicka enkäten till). Detta för att kunna kartlägga hur omfattad medlingen är i kommunen. Enkäten har skickats ut via mail till medlarna. Deras mailadresser har vi fått tag på genom att ringa till växeln i respektive kommun, om det inte har stått på kommunens hemsida. Anledningen till att vi valde att skicka ut enkäterna via mail beror på att vi ansåg att det var ett snabbare sätt att få svar på enkäten samt att det var bättre för miljön att skicka enkäten via mail. Vi tror också att alla tjänstemän har för vana att titta igenom sin mail minst en gång om dagen och att det då skulle vara lättare att få svar på enkäten. Vi skickade enkäten till 14 kommuner och de fick fem arbetsdagar på sig att svara. Vi fick ett bortfall på sex kommuner, anledningen till detta kan vara flera t.ex. att enkäten inte kom fram, att de inte har haft tiden att svara, att de glömde eller att de inte var intresserade av att vara med. Genom bortfallet kan vi ha missat kommuner och medlare som hade varit intressanta att intervjua. Vi skickade aldrig ut någon påminnelse till dem som inte hade svarat då vi ansåg att vi hade fått in tillräckligt med svar för att kunna göra vårt urval till intervjuerna. Vi valde ut fem av de åtta kommunerna som svarat på enkäten. Kommunerna i vårt urval är olika stora, från invånare till Efter att ha gjort dessa fem intervjuer tillfrågade vi ytterligare två kommuner för att få kompletterande svar då vi fortfarande hade frågetecken kring medling. Den ena kommunen vi kontaktade uppfyllde inte ett av de kriterier vi hade 3 Se bilaga 1 10

15 från början nämligen att ha erfarenhet från att medla då någon av parterna var under 15 år. Vi valde att bortse från detta då vi under tidigare intervjuer fått uppfattningen om att det inte var någon större skillnad att medla om ungdomen var under eller över 15 år. Den andra kommunen svarade inte på vår enkät som vi skickade ut men vi valde att kontakta medlaren i denna kommun i alla fall med anledning av att alla medlare som vi intervjuat rekommenderat denna kommun. I två kommuner var det med två medlare under intervjun. En risk som fanns var att de skulle ge oss politiskt korrekta svar inför varandra men vi uppfattade att medlarna gav oss öppna och ärliga svar trots att de var två under intervjun. Vi tog inte ställning till vilka för- eller nackdelar det fanns att intervjua två personer samtidigt och när vi pratade med informanterna så uppfattade vi det som ett önskemål från deras sida att de skulle vara två, då vi enbart skickade ut enkäten till en av personerna. För att inte avslöja vilken medlare som säger vad när vi redovisar resultatet så kommer vi inte att göra någon skillnad på vilken informant som säger vad i de kommunerna där de medverkade två medlare. Intervjuerna Vi valde att göra halvstrukturerade intervjuer på grund av att vi var intresserade av att få mer ingående svar från informanterna. Vi ville ge dem utrymme till egna funderingar och tankar när de berättade om sina jobb och inte bara få korta svar på våra frågor. Halvstrukturerade intervjuer omfattar enligt Kvale (1997) teman och förslag på frågor. Vi delade in frågorna i olika teman 4 för att på så vis lättare få en överblick över om vi fått svar på våra frågor under intervjun. Vi använde oss även av dessa teman när vi skulle sammanställa svaren från informanterna, för att på så vis få en överblick över vårt resultat. Med halvstrukturerade intervjuer kunde vi ändra frågornas form och ordningsföljd för att kunna ställa följdfrågor och därmed anpassa våra frågor efter det informanten beskrev. Genom att ha halvstrukturerade intervjuer kände vi att vi skulle kunna få information om medlarens erfarenheter av sitt uppdrag som medlare. 4 Se bilaga 2 11

16 När vi skrev våra intervjufrågor var det frågorna kring opartiskhet som vi hade svårast att formulera för att frågan inte skulle påverka svaret. Vi valde att ställa frågorna sist för att på så vis undvika att det resterande av intervjun påverkades. Vi var oroliga att vi inte skulle få ärliga svar kring hur deras tankar gick kring opartiskhet och om de själva tyckte att de lyckats vara opartiska, särskilt då informanterna närvarade två och två. Vid intervjuerna valde vi att medverka båda två vilket vi informerade medlarna om när vi pratade med dem på telefon, vi erbjöd dem även att kontakta oss vid eventuella frågor. Informanterna fick själva bestämma vilken tid som passade dem, och vart intervjun skulle äga rum. Vi berättade för dem hur vi skulle lägga upp intervjun, att en av oss skulle ställa frågorna medan den andra skulle se till så att alla våra teman kom med och eventuellt flika in med följdfrågor. Den som inte intervjuade antecknade om det var något som kom upp under intervjun. Reliabilitet och validitet För att få fram information till studien valde vi att göra intervjuer vilket enligt Kvale (1997) kom att påverka vår validitet eftersom intervjuerna grundar sig på subjektiva intryck. När vi skrev ner vårt intervjumaterial så tolkade vi meningsuppbyggnaden på två olika sätt eftersom att vi var två personer. Med tanke på detta så blev nedskrivningen av intervjumaterialet en fråga om bedömningar och avgöranden under skrivprocessen för att materialet skulle bli så trovärdigt som möjligt t.ex. hur lång är en tystnad innan det blir en paus. Kvale (1997) forsätter och menar att det inte finns någon sann omvandling från det muntliga talet till det skriftliga, men genom att ge intervjumaterialet en mer litterär sammanhållning så är det också lättare att få fram det budskapet som intervjupersonen vill förmedla. Detta har vi gjort vid citaten för att det skulle bli ett mer skriftligt språk och så att det skulle vara lättare att hänga med på sammanhanget i texten. Vi har på detta sätt ändrat så lite som möjligt för att vi fortfarande ville att citaten skulle kännas äkta och för att det skulle stämma med vad intervjupersonerna har sagt. Informanterna arbetar alla som medlare och är därför av stor trovärdighet som informationskälla när vi vill få reda på vad just medlare har för tankar kring medling. Däremot hade inte alla informanter lika stor erfarenhet vid intervjutillfället så det var inte alla 12

17 frågor de kunde svara på genom att ge exempel från sina egna erfarenheter vilket de också poängterade vid svaret. Därför har vi valt att inte ta med dessa svar eftersom vi varit ute efter deras egna erfarenheter. Mycket av den litteratur som vi har läst är från Brå, detta beror på att mycket av den forskningen som finns om medling kommer från dem. Det kan delvis bero på att Brå tidigare har haft ansvaret för medling och har egna forskare anställda inom sin verksamhet. Det kan vara en av anledningarna till att det inte finns så mycket kritik mot medling inom forskningen i Sverige. Att vi har använt en stor del av litteraturen från samma källa kan ha påverkat studien genom att vårt litteraturunderlag har haft en viss utgångspunkt då det kommer från samma organisation. Det kan också ha medfört att det har varit svårt för oss att vara kritiska mot källan då det inte finns någon motpol. Forskningsetik När vi skickade ut mailet med enkätfrågorna så frågade vi om det var några som var intresserade av att ställa upp på en intervju. Efter att ha gjort vårt urval så tog vi kontakt via telefon för att informera om vad det var för studie vi hade tänkt göra, och vad vårt syfte var så att de visste vad för slags studie de tackade ja till att medverka i (Kvale, 1997). Vi gav dem vårt telefonnummer om de skulle få förhinder. Detta hade de kunnat utnyttja om de inte längre hade velat delta vilket Kvale (1997) också poängterar är en viktig del, så att ingen av informanterna känner sig tvingade att delta. Vi erbjöd dem också att kontakta oss om de hade frågor om t.ex. vårt syfte, om enkätfrågorna eller om de hade andra frågor angående intervjun. Vid denna telefonkontakt frågade vi också om det var okej för dem att vi spelade in intervjun för att på så vis inte missa någon viktig information. När vi sedan träffades för att genomföra intervjun så frågade vi ytterligare en gång om det var okej. Vi hade svårt att komma fram till om vi skulle erbjuda anonymitet eller inte eftersom frågorna handlade om deras arbetsuppgifter men även om deras tankar kring arbetet. Eftersom vi inte var tillräckligt tydliga med att ta upp frågan om anonymitet med informanterna så beslutade vi oss för att ge dem det. Kvale (1997) tar upp diskussionen att andra forskare inte tycker att man ska ge anonymitet för då kan inte andra forskare återskapa resultatet. Vi har ändå valt att varken namnge informanterna eller kommunerna. Vi tycker att vi har fått ärliga svar och inte politiskt korrekta som vi skulle kunnat få trots att vi inte erbjöd dem anonymiteten från början. Under 13

18 intervjuerna så medverkade vi båda två, då vi ansåg att detta gav oss en trygghet då ingen av oss hade någon erfarenhet som intervjuare. Det som var negativt med att vara två under intervjuerna var att detta tog mycket tid för oss, samt att informanterna kan ha känt sig i underläge, särskilt under de intervjutillfällena då informanten var själv. Dramaturgiskt perspektiv När vi påbörjade studien hade vi funderingar på att använda ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv som utgångspunkt för vår analys men vi hade ingen tydlig teoretisk ram då området medling var helt nytt för oss. Detta gjorde att vi inte hade någon klar teori kopplad till frågorna när vi genomförde intervjuerna. Efter intervjuerna prövade vi olika teoretiska infallsvinklar och valde så småningom Goffmans dramaturgiska perspektiv på grund av att vi tyckte att perspektivet skulle kunna ge en intressant infallsvinkel på medlig vid brott. Vi kunde föreställa oss medlaren, gärningspersonen och brottsoffret som olika aktörer, vilket är det centrala i det dramaturgiska perspektivet. Enligt Trost och Levin (2004) tillhör Goffman symbolisk interaktionism medan författarna menar att Goffman inte själv ansåg sig tillhöra den. Vi kommer inte gå närmare in på om Goffman tillhör symbolisk interaktionism eller gå in på vad interaktionistiskt perspektiv innebär utan vi kommer nedan att redovisa Goffmans dramaturgiska perspektiv Roller Goffman (2000) utgår från att det inte är någon tillfällighet att ordet person betyder mask utan menar att människan alltid spelar en roll. Vår roll blir till sist en del av vår natur och en del av vår personlighet. Det är i dessa roller vi känner oss själva, det är i dessa roller vi känner varandra. Goffman (2000) beskriver att när vi spelar en roll så står vi på en scen och gör vårt framträdande inför publik. Goffman (2000) skriver dock att hela världen inte är en enda stor teaterscen, men han menar att det är svårt att specificera i vilka avseenden världen inte är det. När ridån sedan har gått ner så befinner vi oss bakom kulisserna och där spelar vi inte längre en roll utan förbereder oss inför nästa framträdande. Där får ingen publik vara då det finns en risk att de kan få en bild av personen som denne försöker dölja på scenen. Vi spelar alltså en roll för att dölja våra brister och visa upp ett bättre jag. Vi framhäver våra goda sidor och försöker dölja våra sämre. En del sidor är lättare att dölja än andra. Människan är medveten 14

19 om att i vissa situationer så försöker personer göra allt för att dölja deras sämre sidor som t.ex. på en jobbintervju där de vill att deras goda sidor ska lysa igenom. Goffman (2000) menar också att när aktören hamnar i nya situationer och får en ny roll att spela så tar aktören hjälp av sina erfarenheter för att veta hur han/hon ska spela rätt, för de får inga direkta direktiv om hur deras roll ska spelas. Berg (1998) tolkar utifrån Goffman att en aktör är en relativt oförutsägbar gestalt. Aktören är en nykomling och är därmed obekant på scenen för publiken. En aktör har inte några särskilda personlighetsdrag utan kan ta på sig olika personligheter beroende på vilken scen han/hon ska framträda på. Det är aktören som skapar rollgestalten. En ärlig aktör är en person som identifierar sig med sin roll och vet därför inte om att denne spelar en roll vilket gör aktören ärlig i sitt framträdande. En cynisk aktör vet om att denne spelar en roll och är därmed inte identisk med rollen. Den cyniske aktören behöver inte vara en ond person lika lite som en ärlig aktör behöver vara en god. Om en person som är ärlig i sitt framträdande börjar inse att denne spelar en roll är personen inte lägre en ärlig aktör utan har då blivit en cynisk aktör (Berg, 1998). Berg (1998) beskriver att människan spelar olika roller beroende på vem denne träffar. Vi beter oss olika beroende på om vi pratar med våra föräldrar, lärare, vänner eller läkare, detta kallas enligt författaren för rolldistans. Goffman (2000) skriver att på en arbetsplats beter man sig på ett visst sätt mot sina arbetskamrater när arbetsgruppen är själv (då teamet är bakom kulisserna) och på ett annat sätt när arbetsgruppen sedan går ut på scenen när någon utomstående är närvarande, detta kallar Goffman (2000) för teamframträdande. Skulle en av teammedlemmarna inte gå in i sin roll när en utomstående är närvarande så är han/hon fortfarande en del av teamframträdandet och en del av teamet. När teamet är själva igen tillsammans bakom kulisserna och en av teammedlemmarna börjar spela en roll så kommer hela teamet tillbaka ut på scenen precis som när det var en utomstående där. Hemligheter Teamet håller mycket information för sig själva som de inte vill att utomstående ska ta del av. De måste därför ha kontroll över vilken information som går ut till publiken och vilken information som inte gör det. Teamet måste därför kunna lita på varandra för att teamets 15

20 hemligheter ska kunna bevaras inom teamet. Goffman (2000) tar upp tre olika slags hemligheter: Den mörka hemligheten innebär att det finns saker om teamet som teamet inte vill ska komma ut till publikens kännedom då detta skulle ge en annan bild av teamet som de inte vill visa utåt. Dessa hemligheter kan teamet och vill teamet hålla hemligt så länge det bara går. Den strategiska hemligheten innebär att teamet med avsikt döljer saker för de utomstående för att de på ett effektivt sätt inte ska kunna hindra teamets planer. Strategiska hemligheter måste inte vara mörka hemligheter, men avslöjas de strategiska hemligheterna så kan det sätta hela framträdandet i gungning. Dessa hemligheter kommer att inom tid alltid avslöjas. Den tredje kallas inside hemligheter, det skulle kunna vara mörka och/eller strategiska hemligheter och det innebär att teamet uppfattar att informationen de får, inte angår några andra än dem i teamet. Diskrepanta roller Goffman (2000) presenterar tre motstridiga roller, som han kallar för diskrepanta roller: Angivarens roll kallas i talspråk antingen för förrädare eller för spion detta beror på om personen gick med i teamet för att avslöja teamet hemligheter eller om personen gick in i teamet med ärliga avsikter. Den andra rollen är lockfågel. Lockfågeln är en person som sitter med i publiken eller är en utomstående som står för de reaktioner som teamet vill få fram. Lockfågeln kan få med sig resten av publiken i teamets framträdande. Mellanhanden eller medlaren som den också kallas får förtroende från två team och får ta del av deras hemligheter. Mellanhanden visar båda teamen att han/hon står på det teamets sida. För att teamen ska komma fram till en överenskommelse kan mellanhanden vinkla deras berättelse för det andra teamet, för att på det viset bredda vägen till en överenskommelse. Mellanhanden är på det viset en del av båda teamen. 16

21 Rekvisita De flesta scener i västvärlden äger rum inomhus enligt Goffman (2000). För att rollen ska bli trovärdig på denna inomhusscen så fyller vi rummet med rekvisita som går i samma klang som framträdandet. Rekvisitan kan vara t.ex. möbler och beroende på om det är ett kontor eller ett vardagsrum så används möblerna olika. Medlarnas erfarenheter Följande kapitel har vi delat in i underrubriker. Under varje rubrik redovisar vi först studiens resultat och därefter följer vår analys utifrån Goffmans teori och/eller med hjälp av tidigare forskning. Vi har gjort sju intervjuer i olika stora kommuner och eftersom vi har valt att inte peka ut medlaren eller kommunen har vi valt att ge varje kommun en bokstav, A-G. Under de intervjuer det var två informanter har vi valt att ge dem en gemensam bokstav och därmed inte göra någon skillnad på vem i kommunen som säger vad. A och B arbetar i större kommuner och har stor erfarenhet av medling då de arbetar heltid med det. C och D har erfarenhet av att medla mer än 10 gånger. E, F och G arbetar i ungefär lika stora kommuner och har medlat under 10 gånger. Alla medlare vi har intervjuat är tjänstemannamedlare och har jobbat eller jobbar inom socialt arbete. De medlare som inte arbetar med medling på heltid har andra arbetsuppgifter parallellt med medlingsuppdraget Förmötet Alla informanter pekar på att förmötena är viktiga för att det ska bli ett bra medlingsmöte. Några informanter säger att det är det viktigaste under hela processen. En kommun säger att syftet med förmötena är att 17

22 få veta deras inställning till brottet de har gjort. Om de ångrar sig, om de är villiga att ta sitt ansvar för det dem har gjort, att stå för det de har gjort för då har man grunden till medling (Intervju C). Kommun G bjuder in brottsoffret även om det inte kommer bli något medlingsmöte för att denne också ska få prata av sig, detta står även står i Propositionen (2001/02:126) att förmötet kan vara till stor hjälp även om det inte blir något medlingsmöte. Informanterna berättar att på förmötet informerar de om vad medling är och vad det innebär. Parterna får chans att berätta sin version för medlaren. Sedan förbereder medlaren parterna på vad som kommer att hända och vad som kommer att sägas på medlingsmötet. Medlaren frågar brottsoffret om denne vill börja prata och berätta sin version eller om denne vill att gärningspersonen ska börja prata när parterna träffas. Det ska ju vara väldigt väl förberett innan så att alla vet vad man ska säga och hur man ska säga, på något sätt. (Intervju D) Medlingsmötet är en ganska fyrkantig tillställning menar informant B. Medlaren i kommun G uttrycker det som att denne gör upp spelregler till både gärningsperson och brottsoffret under förmötet. Detta för att det är viktigt att brottsoffret inte ska bli kränkt igen under medlingsmötet vilket alla informanterna har tagit upp som en viktig del. En informant har även tagit upp att gärningspersonen kan bli kränkt av brottsoffret. För att ingen ska bli kränkt ska parterna ha ärliga avsikter vilket innebär t.ex. att gärningspersonen vill be om ursäkt och verkligen mena det och att brottsoffret inte vill ge igen menar informant F. Detta tycker även informant B och det är därför viktigt att medlaren vet anledningen till varför parterna vill ställa upp på att träffa den andre parten och vad dennes motiv är. Informant F fortsätter berätta att: Jag måste ju ha koll på så att ungdomen vid ett eventuellt medlingsmöte inte sitter och håna den andra personen och säger att så jävla farligt var det väl inte eller någonting sådant. Den måste verkligen tycka att detta var fel gjort av mig och jag ångrar det och vill be om ursäkt. (Intervju F) Vi tolkar det som informanterna har berättat som att parterna kommer till förmötet i varsin roll, roller som har påverkats olika av samma händelse. Under förmötet tilldelar medlaren parterna regler till sina roller som de ska ha under medlingsmötet. Vi tänker oss att medlaren kan sin roll och ska se till att parterna kan spela sina roller. Det är upp till medlaren att se om 18

23 någon av parterna kommer till förmötena med dolda avsikter då de inte kommer att följa de regler som deras roll har blivit tilldelad. Det är då upp till medlaren som publik att försöka genomskåda uppträdandet och se till att de håller sig till reglerna. Uppfattar inte publiken parterna som ärliga så blir det heller inget medlingsmöte. Då parterna berättar sin version av brottet för medlaren så blottar parterna sig och det är då svårt att dölja sina dåliga sidor. Utifrån Goffman (2000) kan detta förstås som att parterna spelar roller och visar upp sidor som de inte skulle ha gjort om de inte hade blivit tilldelad den rollen som gärningsperson eller brottsoffer som de fick i och med brottet. Dessa roller gör att de, så som vi tolkar det, har tillåtelse att agera på ett visst sätt, de har rätt att vara arga på den som har begått brottet men enligt reglerna de blivit tilldelade så får de inte bli aggressiva, utan ska enligt propositionen (2001/02:126) under lugna förhållanden berätta hur brottet har påverkat dem. Det är här som reglerna kommer in som medlaren berättat för parterna om på förmötena: ingen av parterna får vara aggressiv mot den andra, de ska under lugna förhållanden berätta hur brottet har påverkat dem och deras liv, utan att skrika och hota den andra. Förmötet kan ses som det Goffman (2000) kallar för repetition inför ett framträdande som i detta fall är medlingsmötet, detta är till för att underlätta framträdandet när de båda rollerna ska träffas. Repetitionen kan tolkas på två sätt och det kan äga rum både framför och bakom kulisserna. Vi kan dels se det på det viset att repetitionen sker på scenen eftersom medlaren och gärningspersonen/brottsoffret spelar var sin roll inför varandra. Men även se det som att repetitionen äger rum bakom kulisserna och då spelar ingen av parterna eller medlaren någon roll. Detta hade inneburit att medlaren inte hade haft någon yrkesroll utan varit där som privatperson, som sig själv och med sina egna värderingar. Parten är bakom kulissen för att lära sig sin roll och för att lära sig manuset så denne inte glömmer bort något inför det stora framträdandet medlingsmötet. Det är under förmötet som parterna för första gången får berätta sin version av händelsen samt träffa medlaren. Vi tänker oss att medlaren är det Goffman (2000) kallar för mellanhand, mellanhanden ska under förmötet inge förtroende så att parterna öppnar sig och berättar om brottet. Mellanhanden visar båda parterna under förmötet att de står på deras sida. Under 19

24 medlingsmötet så blir sedan mellanhanden en del av både gärningspersonens och brottsoffrets team. Medling i förhållande till rättsprocessen Om rättsprocessen inte har ägt rum ska medlaren ta kontakt med åklagaren för att se om det går bra att genomföra medlingen innan rättegången. Ingen av informanterna har varit med om att åklagaren har sagt att de ska vänta i detta läge men skulle det finnas behov av att vänta så är det för att medlingen kan komplicera och försvåra rättsprocessen. För en del medlare blir detta aldrig aktuellt då de får papprena så sent från polisen att rättsprocessen redan är över. Medan andra medlare alltid försöker ha medlingen innan rättegången. På frågan om informanterna anser att det är bättre att ha medlingen innan eller efter rättegången svarar de olika. Några informanter tycker det är bra att ha medlingen innan rättegången för att: motivationen sjunker ju längre tid som har gått från det att brottet skedde. (Intervju B) Informant A säger att det beror mycket på parterna när de känner att de är redo för medling, brottsoffret kanske behöver bearbeta händelsen innan denne träffar gärningspersonen medan en del vill ha medling så fort som möjligt. Informant D menar att: Jag tycker att problemet med rättsprocessen är att det kan gå så himla lång tid. Jag tror att det är bra att det går alltså en viss tid från att det har hänt till att man medlar så det hinner sjunka in Att det inte är helt färska sår men inte så att man känner att man nästan har glömt bort vad som hänt heller så jag tycker inte att det är så viktigt före eller efter rättsprocessen utan det viktiga är tidsaspekten. (Intervju D) Informanterna har också olika uppfattningar om gärningspersonen tror att de kan få ett lägre straff (åtalsunderlåtelse 5 ) eller inte om de går med på medling. Informant D tycker inte det gör någonting att gärningspersonen kommer till medlingsmötet för att denne tror att den kan få lägre straff: Att det kan vara en morot liksom. Att man inte tar den enklaste vägen utan att man kanske gör det som är mest rätt. (Intervju D) 5 Innebär att åklagaren väljer att inte väcka åtal vilket regleras i Lag (SFS 1964:167 17) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 20

25 Medan flera andra informanter har åsikten att gärningspersonen inte har ärliga avsikter om de tackar ja till medlingen för att de tror att de kan få lägre straff, detta är inte grunden för ett bra medlingsmöte. SOU (2000:105) tar också upp möjligheten att gärningspersonen kan känna sig tvingad till medling just för att denne ska få ett lindrigare straff. Informant E nämner även brottsoffrets eventuella syn på att gärningspersonen kan få lägre straff: Då kan ju brottsoffret tycka det att går jag med på det här så får gärningsmannen åtalsunderlåtelse. (Intervju E) Därför finns det informanter som väntar med medling till efter rättsprocessen då medlarna menar att om gärningspersonen fortfarande vill ha medling efter rättsprocessen så tar han/hon det på allvar och vill be om ursäkt. Informant F vill även vänta för att på så vis slippa eventuella avtal som kan leda till att brottsoffret inte får något eventuellt skadestånd i rättsprocessen. Andra informanter tycker det är bättre att ha medlingsprocessen efter rättsprocessen på grund av att gärningspersonen har fått sitt straff då. Medlarna i kommun F och E har fått ärendena så sent, så de inte har behövt ta ställning till när de tycker det är bäst att ha medlingsprocessen i förhållande till rättsprocessen. I SOU (2000:105) står det att det går bra att genomföra medling under alla stadier av rättsprocessen men att medling ska ske skyndsamt och helst innan rättegången är avklarad. Informant E tar även upp det positiva med den reparativa rättvisan och menar att under medlingsmötet står gärningspersonen till svars inför brottsoffret för första gången. Under rättegången står gärningspersonen till svars inför domaren och nämndemännen och behöver i stort sett aldrig ha ögonkontakt med brottsoffret. Ägde rättegången rum innan medlingsmötet och parterna träffade varandra så kan de under medlingsmötet, som vi tolkar det, lätt gå tillbaka till sina gamla roller som de hade under rättegången. För enligt Goffman (2000) spelar vi olika roller beroende på i vilken situation vi är i och vem vi möter. Berg (1998) utvecklar detta och menar att det är viktigt att vi lär oss att skilja på våra roller eftersom vi inte enbart spelar en roll utan flera och dessa varierar beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Vi tolkar detta som att parterna spelar samma roll - som brottsoffer eller gärningsperson - men på två olika scener och de får två olika manus beroende på vilken scen uppträdandet äger rum på. Det är därför viktigt för både brottsoffer och gärningsperson att kunna skilja på dessa två scener. Det kan också vara svårt om medlingsmötet ägt rum innan rättegången eftersom de vid medlingsmötet kanske har 21