C-UPPSATS. Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner

Transkript

1 C-UPPSATS 2007:153 Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner Susanne Bergström, Sara Sandin Luleå tekniska universitet C-uppsats Arbetsterapi Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Arbetsterapi 2007:153 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--07/153--SE

2 Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner. Occupational therapists experiences of promoting return to work through therapeutic interventions. Susanne Bergström & Sara Sandin Arbetsterapeutprogrammet 120 poäng, våren 2007 Handledare: Agneta Öhrvall

3 Bergström, S. & Sandin, S. Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner. Occupational therapists experiences of promoting return to work through therapeutic interventions. Examensarbete 10 poäng. Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, Abstrakt Syftet med studien var att ta reda på arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner för personer som inte är i arbete. Undersökningsgruppen bestod av sju arbetsterapeuter i Norrbotten som arbetade i statlig, kommunal, landsting eller privat verksamhet. Arbetsterapeuterna hade arbetat med arbetslivsinriktad rehabilitering från ett år upp till sjutton år. De deltagande arbetsterapeuterna intervjuades med en halvstrukturerad kvalitativ intervju och fick då berätta med egna ord om sina erfarenheter av att främja återgång till arbete, en intervjuguide användes med färdigbestämda frågor för att få struktur på intervjun samt att säkerställa att de frågor som författarna ville ha svar på blev besvarade. Intervjuerna skrevs ut ordagrant och analyserades sedan med en kvalitativ innehållsanalys som resulterade i tre kategorier. Dessa var Att tillförlitligt kunna bedöma klientens aktivitetsutförande, Att utgå från klientens mål och kontext, Att ta tillvara de berörda professionernas kompetens och arbetssätt. Studien visar att för att främja återgång till arbete så är det flera faktorer som har betydelse. Nyckelord: Arbetslivsinriktad rehabilitering, återgång till arbete, arbetsterapeutiska interventioner, arbete.

4 2 Att vara aktiv och att kunna utföra sitt arbete tillfredsställande är av mycket stor betydelse för människans hälsa och välbefinnande. Människan behöver kunna utföra sitt arbete, både betalt och obetalt, för att känna sig produktiv och självständig men även för att inte förlora värdefulla roller (American Occupational Therapy Association, [AOTA], 2005; Kielhofner 2002; Canadian Association of Occupational Therapy, [CAOT], 2002). Arbetsterapeuter har under en lång tid använt sig av arbete och aktivitet som medel för utredning och intervention i sitt arbete med klienter och arbetsterapins filosofiska grund betonar betydelsen av att människan ska kunna vara delaktig och aktiv i meningsfulla aktiviteter. Arbetsterapeuter arbetar för arbetstagares optimala möjligheter att utföra sina arbeten. De har kunskap om hur en människas arbetsutförande ska bedömas, värdera arbetsuppgifter och miljöer och vid behov så har arbetsterapeuten kunskap om hur olika anpassningar kan ske för att möjliggöra en människas arbetsutförande (AOTA, 2005). Det finns många olika definitioner på begreppet arbete. Författarna har valt att utgå från Giddens (2003) definition på begreppet arbete vilket beskrivs som betalt eller obetalt - som att man utför vissa uppgifter som kräver fysisk och mentalt ansträngning och som har som mål att producera varor och tjänster för att tillfredsställa människors behov. (s.327) Människor ägnar en stor del av sin tid till att arbeta. Att ha ett arbete är viktigt av flera olika anledningar, till exempel lönen som en människa behöver för att klara sin vardag. Även så ger arbetet tillgång till en aktivitetsnivå där människor har möjlighet att tillägna sig och att använda sig av sina färdigheter. En annan viktig egenskap hos arbetet är att det ger en viss variation, människan tar sig ut från hemmet och får göra andra saker än vad som denna normalt gör hemma. Arbetet ger människan en tidsmässig struktur, det vill säga arbetet ger människan regelbundenhet och struktur i vardagen. En annan sak som arbetet tillhandahåller är sociala kontakter. Arbetet ger människan en möjlighet att knyta kontakt med andra och att delta i aktiviteter med dem. Den personliga identiteten påverkas i stor grad av arbetet. Ett arbete kan bidra med glädje och tillfredsställelse till en människas liv samtidigt som arbetet kan utgöra en risk för ohälsa (Giddens, 2003; Svenning, 1993). Synen på arbete är till stor del präglat av den rådande kulturen och är influerat av den sociala strukturen samt värderingar i samhället (Holmström, Eklundh, & Ohlsson, 1999). Arbetsgivaren är den som ansvarar för att arbetstagaren ska komma tillbaka eller kunna fortsätta arbeta. För att möjliggöra denna återgång ska arbetsgivaren låta arbetstagaren ta del av nödvändiga rehabiliterings- och anpassningsåtgärder. Dessa åtgärder behöver påbörjas så

5 3 tidigt som möjligt ( Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2006). En definition av begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering är: rehabiliteringsåtgärder som syftar till att underlätta återgången till arbetslivet för personer som är sjukskrivna eller uppbär sjukersättning och kan inbegripa såväl medicinska, yrkesinriktade och som sociala insatser (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2006, s. 26). Försäkringskassan ansvarar för att uppmärksamma behovet av rehabilitering för att främja återgång till arbete. Försäkringskassan ska vara initiativtagare till lämpliga åtgärder och samordna och ha tillsyn över dessa. En rehabiliteringsplan ska upprättas när det finns behov av arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Planen ska upprättas av Försäkringskassan tillsammans med den enskilde individen. I rehabiliteringsplanen ska de planerade åtgärderna finnas med ( Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2006). Även den enskilde individen har ett egenansvar för sin rehabilitering. Denne ska tillhandahålla den information som är nödvändig för att behovet av rehabiliterings ska kunna fastställas. Vidare ska individen vara delaktig i sin rehabilitering efter bästa förmåga (Svenskt näringsliv, LO & PTK, 2005). Beroende på resultatet av rehabiliteringsåtgärderna kan vid behov revideringar av rehabiliteringsplanen ske i samråd med klienten och till exempel arbetsgivare och Försäkringskassan (Holmström, Eklundh, & Ohlsson, 1999). Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan innehålla många aktörer som arbetar inom olika verksamheter och har olika erfarenheter av denna. Gard och Söderberg (2004) genomförde en studie för att beskriva erfarenheterna hos några anställda vid Försäkringskassan av att arbeta med arbetslivsinriktad rehabilitering. Resultatet visade att deltagarna i studien upplevde att arbetslivsrehabiliteringsprocessen skulle kunna förbättras inom flera områden. Det handlar om tidig problemidentifiering för att utreda behov och se över lämpliga åtgärder. Även att sätta tydliga och realistiska mål tillsammans med klienten. Enligt Gard och Söderberg (2004) kan bättre fokus sättas på de psykosociala faktorerna som till exempel att se till motivation och arbetstillfredsställelse. Ett stort och varierat utbud av behandlingar och åtgärder är också viktigt för ett bra resultat av arbetslivsrehabiliteringen. Viktigt är också att arbetsgivarna behöver bli mer engagerade i sina anställdas rehabilitering. Samarbetet och kommunikationen mellan de olika rehabiliteringsaktörerna behöver även det förbättras samt kunskapen om varandras områden. Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm (2006) beskriver att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar är diffust definierat. Därmed kan detta ansvar tolkas olika av olika rehabiliteringsaktörerna och det kan vara svårt att veta när och om ansvaret är uppfyllt. Detta kan påverka klientens arbetslivsinriktade rehabilitering negativt.

6 4 När det gäller olika aktörer som är inblandade vid arbetslivsinriktad rehabilitering så beskriver Lysaght & Wright (2005) en studie som innehåller en översikt av vilka de inblandade kan vara, med ett särskilt fokus på arbetsterapi och sjukgymnastik. Studien framhåller att de båda professionerna har en stor och betydelsefull roll vid arbetslivsinriktad rehabilitering. De båda professionernas tillvägagångssätt var lika. Vidare arbetade sjukgymnaster mera med fysisk träning medan arbetsterapeuter i större utsträckning utförde analys av aktivitet och miljö. Att arbetsterapeuter använder sig av aktivitetsbaserade interventioner, som var ett förväntat resultat, kunde dock inte styrkas. Författarna till artikeln uppmanar arbetsterapeuter att tänka över vilka tillgångar de har genom sin kunskap och sitt arbete och som de kan bidra med till den arbetslivsinriktade rehabiliteringsprocessen och att verkligen utvärdera om dessa tillgångar tas till vara till fullo i det nuvarande arbetet. De arbetsterapeutiska insatserna i arbetslivsinriktad rehabilitering är enligt Stein, Söderback, Cutler & Larson, (2006) t.ex. arbetsanalys som innebär att arbetsterapeuten analyserar vad arbetstagaren gör i sitt arbete, hur detta utförs och resultatet utav detta. Arbetsterapeuten utreder om nödvändiga förmågor och kunskap som arbetet kräver finns och att dessa används på ett adekvat sätt. Arbetsterapeuten utreder även miljö- och organisationsfaktorer som påverkar hur arbetet utförs. En funktionsanalys genomförs också för att se vilken funktionell kapacitet arbetstagaren har (Stein, Söderback, Cutler & Larson, 2006). Arbetsanalysen visade sig även vara en av två viktiga komponenter vid utarbetningen av ett arbetsträningsprogram. Den andra komponenten är den samordnade rehabiliteringsplanen (Sageby, Kleist & Stahre, 1999). Ett användande av ett speciellt program/modell kan underlätta återgång till arbetslivet samt underlätta samarbetet mellan olika rehabiliteringsaktörer som är inblandade. En del i arbetsterapeutens arbete med arbetslivsinriktad rehabilitering är tillgång till och användning av adekvata instrument. En studie av Jackson, Harkess & Ellis (2004) visade att användning av standardiserade instrument gjorde att arbetsterapeuterna kände sig säkrare i sitt arbete och bättre kunde ge rekommendationer. Studien visade även att genom att använda instrument så får man fram en större mängd innehållsrik information. I en studie av Johansson & Bernspång (2001) har de utvärderat värdet av att använda arbetsterapeutiska instrument vid ett rehabiliteringsprogram för att förutspå återgång till arbete efter hjärnskada. För att kunna sätta rimliga mål och på ett effektivt sätt kunna tillvarata rehabiliteringsresurserna är det viktigt att vara medveten om de faktorer som påverkar en människas möjlighet att återgå till arbete. De instrument som användes i studien visade sig vara betydelsefulla i möjligheten att

7 5 förutsäga chanserna att återgå till arbete. Av de instrument som ofta används inom arbetslivsinriktad rehabilitering så beskriver Sandqvist, Törnquist & Henriksson (2006) att det är många som varken är valida eller reliabla. Enligt en nationell enkätundersökning så används ett antal olika instrument, ofta checklistor, inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Många av dessa är framtagna på arbetsplatserna och har oftast inte testats för att påvisa reliabilitet eller validitet och baseras i regel inte på någon modell eller teori. De beskriver att det råder brist på adekvata och reliabla instrument inom detta område och syftet med deras studie var att utveckla och utvärdera ett nytt instrument. Innes & Straker (2003) genomförde en studie i Australien som beskrev att arbetsterapeuter ibland vid användandet av standardiserade instrument modifierar det för att anpassa det efter sin klient och dennes omgivning. Detta trots att arbetsterapeuten är medveten att det påverkar instrumentets validitet och reliabilitet Det finns olika faktorer som påverkar återgången till arbete för arbetslösa personer med funktionsnedsättning. En studie (Isaksson Mettävainio & Ahlgren, 2004) visar att en gemensam egenskap som påverkade de arbetslösa som deltog och åter fick arbete, var att de alla hade en stark arbetsidentitet. Att kunna fortsätta vara en aktiv arbetssökande, trots funktionsnedsättning och arbetslöshet, var mycket viktigt för deltagarna. Faktorerna som upplevdes som viktiga och stödjande var timing, det vill säga att rehabiliteringen erbjöds när deltagaren var redo för den, deltagaren erhöll individuellt stöd samt möjlighet till ett anpassat arbete under en tid. Samtidigt som arbetsförmedlingen gick in med dessa stödjande faktorer så upplevde deltagarna att de genomgick en utveckling på det personliga planet där de fick lära sig att anpassa sig till sin funktionsnedsättning och att utveckla en ny arbetsidentitet. Litteraturgenomgången visar att arbetsterapeuter har en roll vid arbetslivsinriktad rehabilitering för att främja återgång till arbete genom sina kunskaper när det gäller aktivitet, människa och miljö. Hur ser det då ut i olika verksamheter när arbetsterapeuten genomför utredning och bedömning och vilka slags interventioner är vanliga att använda sig av? Eftersom professionens fokus ligger på aktivitet så tycker författarna att det är intressant att undersöka till vilken grad arbetsterapeuter använder sig av aktivitetsbaserade interventioner. Författarna vill även undersöka vilka instrument som används vid utredning och utvärdering vid arbetslivsinriktad rehabilitering samt vilken betydelse instrumenten har för arbetsterapeuters arbete. Är instrumenten standardiserade eller använder arbetsterapeuterna

8 6 sig av andra instrument? För att kvalitetssäkra sitt arbetsterapeutiska arbete är ett sätt att använda instrument som är både valida och reliabla (Socialstyrelsen, 2001). Syftet med studien är att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner för personer som inte är i arbete. Metod Design Utifrån syftet valde författarna att använda en kvalitativ metod för datainsamling för att ta del av arbetsterapeuternas erfarenhet av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner för personer som inte är i arbete. En kvalitativ intervju ger en möjlighet att ta del av erfarenheter och olika perspektiv som beskrivs med egna ord (Kvale, 1997). Datainsamlingen genomfördes genom en halvstrukturerad kvalitativ intervju. En intervjuguide (se bilaga 1) med några förutbestämda frågor användes. Användandet av intervjuguiden säkerställde att de frågeställningar som studien har fokus på täcktes in vid intervjuerna (Holloway & Wheeler, 2002; Kvale, 1997). Data i form av intervjutexter har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman, 2004) och därigenom har författarna fått fram resultatet av studien. Undersökningsgrupp Undersökningsgruppen bestod av sju arbetsterapeuter i Norrbotten. Urvalskriterier var att arbetsterapeuterna skulle ha arbetat med arbetsterapeutiska interventioner för att främja återgång till arbete under minst ett år. Författarna ansåg att ett års erfarenhet var nödvändigt för att arbetsterapeuterna då har hunnit samla på sig erfarenheter inom området vilket förväntades påverka hur uttömmande svaren på frågorna blev. Urvalskriterier var även att arbetsterapeuterna skulle arbeta privat, statligt, kommunalt eller inom landstinget i Norrbotten. De deltagande arbetsterapeuterna finns representerade inom alla dessa verksamheter och har arbetat med arbetslivsinriktad rehabilitering från ett år upp till sjutton år. Antalet arbetsterapeuter som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering är få och arbetar inom olika verksamheter och därför använde författarna sig av ett snöbollsurval (chain referral sampling) (Holloway & Wheeler, 2002). Denna metod var användbar vid denna studie eftersom de lämpliga arbetsterapeuterna var svårtillgängliga.

9 7 Datainsamling Datainsamlingen genomfördes genom en halvstrukturerad kvalitativ intervju med stöd av en intervjuguide (se bilaga 1). Intervjuguide användes för att täcka in relevanta frågeområden och för att säkerställa att de frågeställningar som studien hade fokus på täcktes in vid intervjuerna (Holloway & Wheeler, 2002: Kvale, 1997). Eftersom författarna har relativt liten erfarenhet av att intervjua så var en halvstrukturerad intervju passande då det gav en viss flexibel struktur för intervjuerna och gjorde att frågorna kunde anpassas efter situationen och tidigare svar (Kvale, 1997). Frågeområden som togs upp i intervjuguiden var bakgrundsinformation om arbetsterapeuten, hur och på vilket sätt som klientarbetet sker och vilka som är involverade i rehabiliteringen. Ett antal följdfrågor hade förberetts om någon fråga behövde utredas vidare. Intervjufrågorna ställdes i samma ordning under alla intervjuer. Procedur Författarna kontaktade via telefon den första arbetsterapeuten som de fått tips om av en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten informerades om syftet med studien och fick en förfrågan om författarna fick skicka ett missivbrev (se bilaga 2) där syftet med studien förklarades och vad en eventuell medverkan i studien skulle innebära. Även en särskild frågeguide bifogades (se bilaga 3) så att arbetsterapeuterna kunde förbereda sig inför intervjun. Den första arbetsterapeuten tillfrågades om namn på ytterligare arbetsterapeuter som uppfyllde kriterierna för att delta i studien. Sedan den första arbetsterapeuten gett sitt godkännande om att delta i studien bestämdes tid och plats för intervjun. Kontakten och proceduren med de föreslagna arbetsterapeuterna kom att ske på samma sätt som med den första. Intervjuerna genomfördes av båda författarna tillsammans vid ett personligt möte på arbetsterapeuternas arbetsplatser. Intervjuerna tog minuter och spelades in med hjälp av Mp3 spelare. Arbetsterapeuterna som författarna intervjuade fick lämna sitt informerade samtycke vid intervju tillfället. Fyra tillfrågade arbetsterapeuter tackade nej till att delta i studien med motivering att de ansåg att de inte uppfyllde kriterierna. Efter sju intervjuer kände författarna mättnad (Holloway & Wheeler, 2002) i materialet och behövde då inte fler förslag på deltagare. Intervjuerna skrevs ut ordagrant. Analys av data Författarna till denna studie har analyserat data genom en kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman, 2004). Syftet med analysen var att beskriva arbetsterapeuternas erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner inom

10 8 olika verksamheter. Första steget vid analysen var att intervjuerna skrevs ut ordagrant. Nästa steg var att intervjutexterna lästes igenom några gånger för att författarna skulle bekanta sig med dem. Sedan plockade författarna ut meningsbärande enheter ur texten var för sig. För att gå vidare med analysen gick författarna tillsammans igenom vilka meningsbärande enheter de valt ut för att jämföra och diskutera om de valt samma och för att slutligen välja ut de som svarade till syftet för studien. Nästa steg var att kondensera de meningsbärande enheterna, enheterna kortades ned utan att innehållet påverkades vilket gjordes av författarna tillsammans. Dessa kondenserade meningar kodades sedan av författarna. Sedan placerades alla koder som hade ett samband med varandra i grupper och varje grupp fick ett arbetsnamn. När författarna gått igenom alla grupper resulterade det i tre kategorier. Dessa kategorier namngavs, besvarade syftet och var resultatet av studien. Exempel på koder är Bedömning av förmågor, Problemidentifiering och Yrkesspecifika instrument och dessa kom att placeras in i en kategori som döptes till Bedömning av klientens aktivitetsutförande. Kategorierna i studien är manifesta och beskriver det synliga, de är textnära och innehåller få tolkningar (Graneheim & Lundman, 2004). Etiska överväganden De deltagande arbetsterapeuterna blev tydligt informerade om syftet med studien via missivbrevet där det stod att deltagandet var frivilligt och konfidentiellt. Deltagandet kunde avbrytas om så önskades. De informerades även i brevet om att det inspelade intervjumaterialet skulle förvaras oåtkomligt och kommer att förstöras när studien är färdig. En risk med studien hade kunnat vara att arbetsterapeuterna oroas över att de trots allt ska kunna bli igenkända. Studien kommer förhoppningsvis att bidra med ökad kunskap om hur arbetsterapeuter som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering kan främja återgång till arbete och hur detta arbete kan se ut inom olika verksamheter i Norrbotten. Resultat Resultatet av det analyserade materialet resulterade i tre kategorier som beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner för personer som inte är i arbete. Dessa kategorier var Att tillförlitligt kunna bedöma klientens aktivitetsutförande, Att utgå från klientens mål och kontext, Att ta tillvara de berörda professionernas kompetens och arbetssätt. Studien visade att för att främja återgång till arbete är det flera faktorer som har betydelse. Det är viktigt för

11 9 arbetsterapeuterna att ha bra stöd i sitt arbete i form av instrument och olika metoder i form av till exempel arbetsterapiprogram, som ger struktur vid utredningen. Att utgå från klienten och att denne är delaktig i sin rehabilitering har även det betydelse. Aktivitet är ett medel för att nå målen och valet av aktiviteterna kan se olika ut beroende på klientens behov och i vilken verksamhet som arbetsterapeuten arbetar. Kontinuerlig utvärdering med klienten gör att rehabiliteringen kan anpassas och utvecklas vid behov. Ett gott samarbete med team och andra aktörer som är inblandade i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är av betydelse för att kunna främja återgång till arbete. Att tillförlitligt kunna bedöma klientens aktivitetsutförande Denna kategori beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av att utreda och bedöma klienters arbetsförmåga vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Gemensamt för samtliga arbetsterapeuter var att de anpassar sina utredningar efter klienternas problematik. De beskriver att de använder sig av liknande metoder och instrument men att det kan variera beroende på klienten. Vanligt förekommande instrument, specifikt mot arbetslivsrehabilitering, som arbetsterapeuterna använder är WRI 1, WEIS 2 och DOA 3. En arbetsterapeut förklarade det så här: man har ju inte ett sånt där givet paket att det här använder jag så här åt alla utan det är ju högst individuellt beroende på vad dom har för arbetshinder. Arbetsterapeuterna beskriver att de försöker göra en noggrann första kartläggning för att på detta sätt få en bra start att utgå ifrån innan de går vidare i utredningen. Arbetsterapeuterna vill även få en helhetsbild av klienternas liv och fokuserar således inte endast på arbetsförmågan. Arbetsterapeuternas erfarenheter är att helhetsbilden är viktigt att ta hänsyn till eftersom klienterna inte enbart ska fungera på arbetet utan även i andra sammanhang. En arbetsterapeut beskriver att hon ser ett samband mellan förmågan att klara aktiviteterna i det dagliga livet och arbetsförmågan vilket hon menar är en anledning till att få en utförlig 1 Worker Role Interwiev (WRI) är ett semistrukturerat intervjuinstrument som har till syfte att identifiera faktorer i den psykosociala samt den övriga miljön som påverkar vilken möjlighet klienten har att återgå till arbete. Instrumentet ger information om klientens uppfattning om sig själv som arbetare, tidigare och nuvarande arbetssituation, nuvarande livssituation och synen på framtida arbetssituation (Kielhofner 2002). 2 The Work Environment Impact Scale (WEIS) är ett semistrukturerat intervjuinstrument som har till syfte att bedöma klientens subjektiva uppfattning om den psykosociala och fysiska arbetsmiljön (Kielhofner, 2002). 3 Dialog Om Aktivitetsförmåga riktad mot arbete (DOA) fokuserar på klientens uppfattning om sina förmågor, vanemönster och roller. Instrumentet är indelat i två delar; ett självskattningsformulär och ett skattningsformulär för arbetsterapeuten som tillsammans ger ett underlag för dialog om målformulering och rehabiliteringsplan (

12 10 helhetsbild av klienterna. För att samla in innehållsrik information och göra bedömningar på ett strukturerat sätt beskriver samtliga arbetsterapeuter att de använder flera olika instrument och metoder som stöd i sitt arbete, till exempel arbetsterapiprogram. En faktor som arbetsterapeuterna beskiver som viktig i valet av instrument är att de ska kännas relevanta för klientens problem och ge så uttömmande svar som möjligt. Vidare uppger arbetsterapeuterna att utredningstiden har minskat under senare år samtidigt som deras arbete ska hålla samma standard som tidigare. Arbetsterapeuterna anser att det tidigare funnits få lämpliga validitetsoch reliabilitetstestade instrument och detta gör att arbetsterapeuterna använder både testade och icke testade instrument. Arbetsterapeuterna uppger att de utformar egna checklistor, frågeformulär och andra arbetsmetoder eller att de anpassar existerande instrument för att passa deras klienter. Samtidigt konstaterar arbetsterapeuterna att det på senaste tiden skett en utveckling på området och därmed kan arbetsterapeuternas egenhändigt gjorda material minska. I vissa fall använder arbetsterapeuterna samma instrument vid både utredning och utvärdering för att kunna se vilka framsteg som gjorts under rehabiliteringen. En arbetsterapeut sa: alltså COPM 4 är ju ett jättebra instrument och ett utvärderingsinstrument också så att jag tycker att det har stor vikt av vad man använder och också för att patienter ska få så lika utredning, bedömning och dom åtgärder vi kan använda. Arbetsprövning, arbetsträning och observation i aktivitet är en vanlig metod som arbetsterapeuterna uppger att de använder sig av för att kunna göra en bedömning av arbetsförmågan. I de flesta fall kan detta ske i ett reellt arbete eller en aktivitet som har ett syfte för klienten. De beskriver till exempel att arbeten kan vara kundbaserade beställningsarbeten. Miljön där arbetsterapeuterna bedömer klienternas arbetsförmåga varierar beroende på i vilken verksamhet arbetsterapeuterna arbetar. Flertalet av arbetsterapeuterna använder sig i första hand av en reell arbetsplats eller speciella utredningsplatser. Resterande genomför sina bedömningar i en produktionsmiljö inom deras egen verksamhet. Sammanfattningsvis kan sägas att arbetsterapeuternas erfarenheter speglar att det är viktigt att använda metoder och instrument som stöd vid utredning och bedömning. Syftet är att de ska ge en bra helhetsbild av klienten att utgå från. Arbetsterapeuterna uppger att de använder 4 Canadian Occupational Performance Measure (COPM) är ett individanpassat instrument som har till syfte att upptäcka förändringar klientens uppfattning om sitt utförande av aktiviteter inom områdena ADL-aktiviteter, produktivitet och fritidsaktiviteter. Instrumentet består av både självskattning och intervju och är lämpligt att använda över för att mäta förändring (Law, Baptiste, Carswell, McColl, Polatajko & Pollock 1994).

13 11 testade och icke testade instrument, utformar egna checklistor, frågeformulär och andra arbetsmetoder eller att de anpassar existerande instrument. Detta beror på att de anser att det tidigare inte funnits lämpliga instrument och metoder som varit testade. Vid bedömning av arbetsförmåga använder sig samtliga arbetsterapeuter av aktivitet i en lämplig miljö. Att utgå från klientens mål och kontext Denna kategori beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av klientens delaktighet vid målformulering, interventioner samt vid utvärdering och uppföljning. Arbetsterapeuterna beskriver att de utgår från klientens situation och den förmåga klienten har för ökad möjlighet att lyckas med den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Vägen mot målet kan se ut på olika sätt beroende på klientens behov och hur mycket stöd som behövs. Arbetsterapeuterna anser att det är viktigt att kunna sätta sig in i klientens situation och bedöma förmågan för att se vilka insatser som kan vara aktuella. Arbetsterapeuterna beskriver att ibland har de ett mål och klienten ett annat. För dem kan ett mål vara att göra en arbetsförmågebedömning medan klientens mål till exempel är att komma tillbaka till arbetet. De olika målen kan bero på vilken frågeställning som är aktuell och vem som har initierat kontakten med arbetsterapeuten. Hur arbetsterapeuterna sätter upp målen med klienten varierar. Det kan till exempel vara att klienten tillsammans med arbetsterapeuten gör detta eller att det sker tillsammans med hela teamet. Ibland sätts delmål upp för att underlätta för klienten och det är av vikt att sätta upp realistiska mål. Vissa av arbetsterapeuterna uppger att de använder särskild vägledning för att göra klienten motiverad att vara delaktig i att formulera mål. Arbetsterapeuterna beskriver att interventioner kan ske individuellt eller i grupp. Gruppinterventionerna anses lämpliga bland annat för att träna att samarbeta. De anser att det är viktigt att påbörja arbetet på en lätt nivå för att sedan höja nivån allteftersom. Samtliga arbetsterapeuterna uppger att de använder sig av aktivitet vid interventionerna. Det handlar bland annat om praktik, arbetsträning samt praktisk ergonomi och arbetsställningar som tränas i aktivitet. Arbetsuppgifterna och aktiviteterna som arbetsterapeuterna använder i sitt klientarbete är noga utvalda och utbudet är varierat för att kunna möta klienternas olika förutsättningar. Exempel på aktiviteter kan vara olika skapande aktiviteter, serviceverksamhet och legotillverkning. Arbetsterapeuternas erfarenhet visar att det är viktigt med reellt arbetet och att aktiviteterna har ett syfte samt att de utförs i adekvat miljö. En arbetsterapeut beskriver det så här:

14 12 det jobb dom gör, det är beställt för att det ska ha ett syfte, reellt arbete. För jag menar annars så blir de lite omotiverade. Flertalet av arbetsterapeuterna uppger att parallellt med praktisk träning bedriver de även särskild vägledning och/eller teoretisk undervisning. Särskild vägledningen kan handla om att arbetsterapeuterna ger extra handledning och stöd till klienter som är i behov av det. Den teoretiska undervisningen kan handla om olika strategier för klienternas aktivitetsutförande samt kunskap om vikten av balans mellan aktivitet och vila. Syftet är att öka klienternas tilltro till den egna förmågan att påverka sin situation och hur aktiva de kan vara. Några arbetsterapeuter uppger att de ibland anpassar den fysiska miljön på arbetsplatsen, förskriver hjälpmedel eller ger rekommendationer om detta. Hjälpmedel ses många gånger som ett sistahandsalternativ då arbetsterapeuterna uppger att de i första hand arbetar med klienternas aktivitetsutförande. Två av arbetsterapeuterna uppger att de har tillgång till ytterligare åtgärder i form av extra resurser när klienten har behov av ytterligare handledning. Arbetsterapeuterna beskriver att de har kontinuerlig kontakt med klienten för att följa upp arbetets utveckling och fortsättning. Klientens behov styr hur kontinuerlig denna kontakt är. En individanpassad kontakt gör det lättare att ta itu med problem som uppkommer och anpassa insatserna på lämpligt sätt. En arbetsterapeut uttrycker sig så här: Syftet med att träffas så ofta är ju för att tidigt fånga upp om det är nåt som inte fungerar man tittar ju på hela helheten, så att man måst fånga upp det i tid. Arbetsterapeuterna beskriver att de kan utvärdera perioden genom att använda instrument som använts vid utredningen och som mäter förändringen för att se om målen är uppfyllda. Om inte målen är uppfyllda måste arbetsterapeuterna söka orsaken till detta och därefter måste arbetet mot målen fortsätta. En arbetsterapeut uppger att klienten kan uppmuntras att själv fortsätta arbeta med målen om dessa inte har uppfyllts vid rehabiliteringens slut. För att se hur det gått för klienten, diskutera framtiden och för att få veta om rehabiliteringen har haft effekt uppger vissa arbetsterapeuter att de gör en uppföljning en tid efter rehabiliteringens slut. Sammanfattningsvis beskriver arbetsterapeuterna vikten av att utgå från klientens situation och förmåga vid målsättning och intervention. Hur målen sätts upp tillsammans med klienten varierar beroende på om arbetsterapeuterna arbetar i team. Samtliga arbetsterapeuter använder

15 13 aktivitet som en del i interventionerna. De olika aktiviteterna är av varierande art och noga utvalda. Aktiviteterna ska ha ett syfte och utföras i sin rätta miljö. Övriga interventioner kan vara teoretisk undervisning, vägledning, anpassningar av miljön eller hjälpmedel. Arbetsterapeuterna uppger att de har kontinuerlig kontakt och utvärdering med klienten och vissa följer upp klienten en tid efter avslutad arbetslivsinriktad rehabilitering. Att tillvarata de berörda professionernas kompetens och arbetssätt. Arbetsterapeuternas erfarenheter av den gemensamma kompetensen vid den arbetslivsinriktade rehabiliteringen behandlas i denna kategori. Arbetsterapeuterna beskriver sitt sätt att arbeta som flexibelt och att arbetssättet anpassas efter varje klient och situation samt att de använder sig själva som redskap i arbetet. En arbetsterapeut beskriver det så här: jag är ju som en kameleont, jag får ju ha olika förhållningssätt hela tiden, så att. Man använder sig själv väldigt mycket själv medvetet, alltså mina roller och hur jag är, vad jag gör. Arbetsterapeuternas erfarenhet är att ett klientcentrerat arbetssätt är betydelsefullt i arbetet med klienten. En god kommunikation är viktig då arbetsterapeuterna skapar en relation med klienten och agerar bollplank samt styr och stöttar klienten i rehabiliteringen. Arbetsterapeuterna uppmuntrar klienten till att vara delaktig utifrån sina förmågor. Under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen beskriver arbetsterapeuterna att det är en fördel att kunna vara passiv och inte hjälpa klienten för tidigt i aktiviteten så att denne får försöka själv. Arbetsterapeuterna beskriver att det är viktigt att göra en avvägning när det är lämpligt att gå in och hjälpa för att klienten inte ska upprepa misslyckanden. Studien visar att arbetsterapeuterna beskriver att det är till fördel för klienten att arbeta i team där olika yrkesprofessioner deltar. Klientens problem styr vilka professioner som är involverade och fördelen är att kunna diskutera med varandra vid svåra klientfall. Då kan teamet komma fram till något gemensamt om vad som ska uppnås och vilka insatser som behövs för klienten. Arbetsterapeuterna anser att kommunikationen är viktig för att alla inblandade ska kunna dra nytta av varandras information och de olika professionernas arbetsinsatser ska kunna påverkas av varandra. Även om arbetsterapeuterna arbetar individuellt med ett klientfall så finns teamet där och kan ge råd och stöd vid behov. Studien visar att i nästan alla klientfall är andra aktörer inblandade och dessa kan vara

16 14 försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller någon annan beroende på i vilken verksamhet arbetsterapeuten arbetar. Det kan också bero på vem som har initierat klientens arbetslivsinriktade rehabilitering och vilka behov klienten har. Arbetsterapeuterna uppger att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen sker i samråd med alla inblandade aktörer och de har regelbunden kontakt för att bland annat se över hur arbetet framskrider. Arbetsterapeuterna anser att detta samarbete är bra för klienterna och att det fungerar bra. När arbetsterapeuterna är färdiga med sitt arbete så kan denne hjälpa klienten vidare till nästa steg, sedan fasas arbetsterapeutens arbete ut och den aktuella aktören tar vid. De arbetsterapeuter som arbetar vid en statlig verksamhet uppger att de kan uppleva myndighetsrollen som negativ då vissa klientfall tar tid, är energikrävande och arbetsterapeuterna måste fatta svåra beslut. Sammanfattnings framhåller arbetsterapeuterna att deras arbetssätt är flexibelt och anpassas efter varje klient. Det är viktigt med ett klientcentrerat arbetssätt och att klienten är delaktig. Arbetsterapeuterna anser att en god kommunikation med klient, team och övriga aktörer är betydelsefull. Teamet kan ge ett bra stöd för arbetsterapeuterna. Ett gott samarbete med öviga aktörer är av betydelse för klientens arbetslivsinriktade rehabilitering. Diskussion Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuternas erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner för personer som inte är i arbete. Resultatet i studien visar att arbetsterapeuterna anser att tillgång till arbetsterapiprogram och andra metoder som ger struktur vid utredningen är viktigt. Även användningen av instrument är av betydelse i deras arbete med arbetslivsinriktad rehabilitering men de beskriver även att det tidigare har varit svårt att hitta lämpliga sådana som är testade och tillförlitliga. Detta stämmer överens med det som Innes & Straker (1999a; 1999b) kommit fram till i de studier de genomfört för att ta reda på till vilken grad vanligt förekommande instrument inom arbetslivsinriktad rehabilitering är valida och reliabla. Deras resultat visade att utav 28 olika instrument som undersöktes var det ett fåtal som hade tillräckligt med bevis för att styrka deras reliabilitet och validitet. Även Sandqvist, Törnquist & Henriksson (2006) beskriver att det råder brist på adekvata och reliabla instrument inom detta område och deras studie syftade med den anledningen till att utveckla och utvärdera ett nytt instrument. Vidare beskrivs även att instrument, ofta checklistor, tas fram på arbetsplatserna och har oftast inte testats för att

17 15 påvisa reliabilitet eller validitet och baseras i regel inte på någon modell eller teori. Liknande resultat som i den aktuella studien beskriver Innes & Straker (2003) i en studie där arbetsterapeuter i Australien ibland modifierar standardiserade instrument för att anpassa det efter sin klient och dennes omgivning trots medvetenheten om att det påverkar instrumentets validitet och reliabilitet. Resultatet i studien visar att arbetsterapeuterna i stor utsträckning använder sig av aktivitet både vid utredning samt som åtgärder och de anser att detta är viktigt i deras arbete. Resultatet stämmer inte överens med Lysaght & Wright (2005) som i sin studie beskriver att arbetsterapeuterna inte använder sig av aktivitetsbaserade interventioner vilket hade varit ett förväntat resultat. Den aktuella studien visar även att arbetsterapeuterna anser att det är viktigt att aktiviteterna har ett syfte och att de sker i rätt miljö, att det inte är i en konstruerad miljö. Detta beskrivs även i en studie av Joss (2002) som menar att arbetsplatsen är den bästa miljön för arbetslivsinriktad rehabilitering eftersom den ger arbetsterapeuten bästa informationen om hur arbetsplatsen ser ut och vad arbetet ställer för krav på klienten. Detta bidrar till att arbetsterapeuten kan göra bra bedömningar och därmed utföra tillförlitliga interventioner. Även Isaksson Mettävainio & Ahlgren (2004) styrker detta då deras studie visar att deltagarna i studien upplevde att det var viktigt att arbetsträna i en reell miljö som var anpassad efter klientens behov. Anpassningar gjordes i den fysiska och sociala miljön och det kunde handla om att anpassa arbetet vid lyftmoment eller att anpassa antalet sociala möten under arbetsdagen. Resultatet i denna studie visar att arbetsterapeuterna har erfarenhet av att anpassa den fysiska miljön eller ge rekommendationer men ingen nämnde något om att de brukar göra anpassningar i den sociala miljön. Författarna till denna studie ställer sig undrande till om detta beror på att det är svårare och känsligare att göra sådana anpassningar eller om sådana anpassningar inte är så vanligt förekommande? Denna studies resultat visar att arbetsterapeuterna anser att klienternas delaktighet och motivation när det gäller att sätta upp mål och delmål för återgång till arbete är av stor betydelse. Målen bör vara realistiska och utgå ifrån klienten. Detta beskriver även Gard (2001) i sin studie där hon poängterar att det finns flera faktorer som har betydelse för att motivera klienterna i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Motivationen förbättras om klienterna uppmuntras att vara delaktiga i att sätta upp målen tillsammans med arbetsterapeuten och sätta ord på vad det är de vill uppnå. För att öka motivationen bör målen vara på en lämplig nivå, tydligt formulerade och relevanta för klienten. Vidare visar studien

18 16 att det är viktigt att tillsammans med klienten komma fram till lämpliga mål för att sedan tillsammans kunna utvärdera dessa. På detta sätt kan klienten bli mer målinriktad och det är positivt för motivationen. Därmed är det också viktigt att utvärdera effekten av behandlingen för att se eventuell förbättring. Den aktuella studiens resultat visar att arbetsterapeuterna har kontinuerlig utvärdering av arbetslivsinriktad rehabiliteringen. Ett syfte med tät kontakt är att snabbt identifiera problem och ändra i planeringen vid behov. En annan faktor som kan öka klientens motivation vid den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är enligt Vestling, Ramel & Iwarsson (2005) klientens subjektiva upplevelse av arbete och den kan påverka resultatet av rehabiliteringen. Studiens resultat visar att arbetsterapeuterna framhåller att ett klientcentrerat arbetssätt och kommunikation är av betydelse. Detta för att kunna etablera en god relation till klienterna samt för att uppmuntra klienterna att vara delaktiga i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Detta stöds av tidigare forskning (Gard, 2001) som visar vad som motiverar klienter till att komma tillbaka till arbete. En faktor som har betydelse är det sociala stödet och positiv feedback från terapeuten. Andra faktorer som kan öka motivationen är klienternas delaktighet vid behandling samt hur mycket de känner att de kan påverka sin rehabilitering. Vidare är kommunikation och samarbete av betydelse för att motivera klienterna i deras arbetslivsinriktade rehabilitering. Den sociala miljöns betydelse för främjandet av återgång till arbete för sjukskrivna kvinnor beskiver Holmgren & Dahlin Ivanoff (2004) i deras studie. De beskriver att det sociala stödet från familj, vänner och arbetskollegor spelar stor roll. Studien beskriver även vikten av att ta hänsyn till klientens aktuella kontext och samspelet mellan klienten och den omgivande miljön. Resultatet i studien visar att arbetsterapeuterna anser att de har ett gott samarbete med team samt andra aktörer och detta är betydelsefullt. Samarbetet med övriga aktörer sker under hela rehabiliteringsperioden och fortsätter när arbetsterapeuternas arbete är klart och klienterna ska tillbaka till samma aktör som innan eller vidare till någon annan. Detta samarbete anser arbetsterapeuterna viktigt för att underlätta övergången för klienterna. En studie av Gard & Söderberg (2004) visade ett annat resultat. Deras studie beskrev att bättre samarbete och informationsutbyte mellan olika rehabiliteringsaktörer behövs för att förbättra den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. De beskriver även att de olika professionerna inom multidisciplinär rehabilitering behöver bättre kunskap om varandras arbetsuppgifter, regler och bestämmelser. Detta väcker en fundering hos författarna huruvida detta stämmer överens

19 17 med arbetsterapeuterna i studien och de rehabiliteringsaktörer de samarbetar med. Kan det vara så att trots ett gott samarbete så kanske inte alla har tillräcklig kunskap om övriga aktörers arbetsuppgifter, regler och bestämmelser och därmed kanske inte drar nytta av varandras förtjänster fullt ut? Sammanfattningsvis kan sägas att resultatet visar att det är många faktorer som är av betydelse för arbetsterapeuterna i deras arbete för att främja återgång till arbete. Arbetsterapeuterna anser att bra stöd i sitt arbete i form av instrument och olika metoder är viktigt. Det är av betydelse att klienten är delaktig i sin rehabilitering och det är viktigt att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen utgår från klientens behov och förmåga. Aktivitet är ett medel för att nå målen och valet av aktiviteterna kan se olika ut bland annat beroende på klientens behov. Kontinuerlig utvärdering med klienten är viktigt för att rehabiliteringen ska kunna anpassas och utvecklas vid behov. Även ett gott samarbete med team och andra aktörer som är inblandade i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är av betydelse för att kunna främja återgång till arbete. Författarna anser att studien bidrar med ökad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av att främja återgång till arbete genom arbetsterapeutiska interventioner. Denna kunskap är av betydelse för alla som har ett intresse för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som till exempel arbetsgivare, klienter, studenter och olika professioner inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Studien kan förhoppningsvis bidra till en fortsatt diskussion om hur arbetsterapeutens arbete vid den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ytterligare kan förbättras. Författarna anser att det vore av intresse att forska vidare kring hur arbetsterapeuterna anser att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan utvecklas. Det hade även varit intressant att forska vidare kring betydelsen av den sociala miljön vid arbetslivsinriktad rehabilitering och hur den påverkar återgång till arbete. Metoddiskussion Författarna anser att syftet är besvarat efter genomförd studie eftersom en detaljerad beskrivning av det arbetsterapeutiska arbetet vid arbetslivsinriktad rehabilitering har redovisats och författarna anser därmed ha fått besvarat sin tidigare frågeställning. Författarna har använt sig av en halvstrukturerad kvalitativ intervju vid datainsamlingen. Detta gav arbetsterapeuterna i studien en möjlighet att med egna ord dela med sig av sina erfarenheter. Användandet av en intervjuguide säkerställde att författarna fick svar på de

20 18 frågor som studien fokuserade på genom att frågorna var förutbestämda (Holloway & Wheeler, 2002; Kvale, 1997). Författarna anser att frågorna i intervjuguiden kunde ha formulerats på ett tydligare sätt då vissa av frågorna fick förtydligas för arbetsterapeuterna vid intervjutillfället. En frågeguide skickades ut i förväg så att arbetsterapeuterna hann förbereda sig för intervjun vilket kan ha påverkat resultatet av studien positivt. En brist i studien är enligt författarna att urvalsområdet för undersökningsgruppen begränsades till Norrbotten. Om författarna hade haft en större geografisk spridning så hade det kunnat öka trovärdigheten i studien. När det gäller urvalskriterierna om minst ett års erfarenhet av arbete med arbetsterapeutiska interventioner som främjar återgång till arbete samt att de ska arbeta inom olika verksamheter ser författarna att dessa båda kriterier var relevanta för studien. Arbetsterapeuterna i studien hade varierande erfarenhet av att främja återgång till arbete, allt från ett upp till sjutton års erfarenhet och arbetade inom olika verksamheter. Att ha möjlighet att studera olika verksamheter gör att möjligheten att belysa forskningsfrågan ur olika synvinklar ökar (Graneheim & Lundman, 2004). Användandet av ett så kallat snöbollsurval (chain refferal sampling) är en bra urvalsmetod att använda då det är svårt att få tag i lämpliga deltagare (Holloway & Wheeler, 2002). Författarna valde att använda denna metod då de lämpliga arbetsterapeuterna i studien var få och svårtillgängliga. En nackdel med snöbollsurvalet var enligt författarna att samma namn dök upp flera gånger samt att en del av namnen på tilltänkta arbetsterapeuter inte uppfyllde kriterierna för att delta i studien. Dessa faktorer gjorde att datainsamlingen tog lång tid. Då författarna har liten erfarenhet av att intervjua var det lämpligt att göra halvstrukturerade intervjuer för att få en viss struktur vilket kan rekommenderas av Kvale (1997). Trots denna struktur glömde författarna ibland att ställa följdfrågor vilket gjorde att vissa svar inte blev så uttömmande och det kan ha viss betydelse för resultatet eftersom viss information kan ha blivit utelämnad. Därmed kan resultatet ha blivit ofullständigt och detta kan ha påverkat innehållet i kategorierna och därmed även diskussionen. Intervjuerna utfördes av båda författarna tillsammans och spelades in, inspelning av intervjuerna var ett bra sätt för att ingen information skulle gå förlorad. Inspelning av intervjuer ger möjlighet att fokusera på ämnet och det som sägs under intervjun (Kvale, 1997). Det som eventuellt kunde vara en nackdel med att spela in intervjuerna var att arbetsterapeuterna kunde känna att det var en olustig situation att bli inspelad och kan ha

21 19 påverkat hur uttömmande en del svar har blivit. Om det har uteblivit information på grund av detta så kan resultatet blivit ofullständigt och det kan ha påverkat innehållet i kategorierna och därmed även diskussionen. Att intervjuerna spelades in gjorde även att författarna kunde skriva ut intervjun ordagrant inför analysen och sätta sig in i materialet ordentligt. Ett missivbrev med information om syftet med studien och vad en eventuell medverkan skulle innebära för arbetsterapeuterna skickades ut och vid första kontakten per telefon så gavs även muntlig information. Författarna anser att de inte varit konsekventa med den muntliga informationen som skulle minska risken för att inte några missförstånd uppstod om vad ett deltagande i studien innebar. Detta kan ha påverkat arbetsterapeuternas svar på intervjufrågorna negativt och kan även minska trovärdigheten i studien. Författarna har analyserat data genom en kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman, 2004). Vid analysen av data markerade båda författarna var för sig meningsbärande enheter, sedan jämfördes de meningsbärande enheterna och det visade sig att båda författarna hade markerat i stort sett samma. Att samma meningsbärande enheter markerats av författarna kan stärka trovärdigheten i studien (Holloway & Wheeler, 2002). Kondensering och kodning gjordes också av båda författarna tillsammans. Om författarna hade låtit handledaren göra en egen analys så hade trovärdigheten kunna stärkas ytterligare. Genom att använda citat vid redovisningen av resultatet styrker författarna trovärdigheten i kategorierna och citaten ger även mer livfulla intervjuer (Holloway & Wheeler, 2002). Författarna har valt att använda sig av manifesta kategorier i studien som är textnära och innehåller få tolkningar vilket är ett passande sätt eftersom författarna inte har vana att göra innehållsanalyser vilket är ett lämpligt tillvägagångssätt enligt Graneheim & Lundman (2004). Denna studie är enligt författarna inte generaliserbar då den geografiskt täcker en liten del av landet och antalet deltagare endast är sju stycken. Tillkännagivande Författarna vill först tacka de arbetsterapeuter som har möjliggjort denna studie genom sitt deltagande och för att de har delat med sig av sina erfarenheter. Vi vill även framföra ett varmt tack till vår handledare Agneta Öhrvall för goda råd, uppmuntran och stöd under arbetets gång.