Välfärdens finansiering

Välfärdens finansiering Socialdemokratin har byggt ett välfärdssystem (utbildning, hälso- och sjukvård, socialt skydd) med ambitionen att skydda människor mot livets alla stötar. Självklart har systemets kostnader rasat i höjden! Trots en del neddragningar sedan 1995 går två tredjedelar av alla de (synliga och osynliga) skatter vi betalar åt för att bekosta välfärden. Och det blir bara värre. Inget annat land lägger ner lika mycket. Ett skäl till att systemet är så dyrt är ambitionen att ingen någonsin ska behöva fara illa oavsett varför det blivit fel. Du kommer väl ihåg uppståndelsen kring läkaren som sade (ungefär): Rökare är svårare att behandla och tar mycket längre tid på sig för att friskna till efter en operation, så jag kräver att mina patienter ska sluta röka innan de opereras. Han fick veta att han gick utanför sina befogenheter och kränkte människors integritet. Det kritikerna sade var (ungefär): Var och en av oss har rätt att missköta sig och att kräva att andra tar hand om de kostnader som följer! I det omhändertagande, stötskyddande samhället betalar vi alla för varandras dumheter! Det blir allt svårare att dölja det växande kostnadstrycket på vårt välfärdssystem. Olika regeringar har dragit ner överallt där de vågat, på subventionerna till bostadssektorn och utgifterna för försvaret. De stora kvinnodominerade löntagargrupperna inom den offentliga sektorn har fått en svag löneutveckling. Neddragningar har gjorts i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Indexeringen har tagits bort på ett antal bidrag och transfereringar... Innehåll 1. Så här har vi det! 2. Hur ser vår framtida åldersstruktur ut? 3. Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? 4. Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? 5. Kan automatisering hjälpa oss att spara? 6. Går det att hitta fler som kan (och vill) jobba? 7. Så, kan pensionsåldern höjas? 8. Vem ska köpa allt det nya som skulle produceras? Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: 151120 Hela den aktuella texten 1

1 Så här har vi det! 1900-talets andra hälft var en guldålder för svenskarna. Vi var relativt oskadda efter andra världskriget och hade en mycket produktiv åldersstruktur med en stor andel yrkesverksamma och få pensionärer. Den offentliga kassan kändes outtömlig. Vi hade råd med allt. Den guldåldern har tagit slut. Välfärdskostnaderna slukar redan två tredjedelar av alla skatteintäkter och kommer sluka än mer när andelen äldre växer. År 2035 kommer vi (enligt SKL) att ha en brist i välfärdens finansiering på 200 miljarder kronor. Samtidigt känner sig allt fler väljare svikna när (det skattefinansierade) samhället inte kan hålla de löften man anser sig ha fått. Stödet för missnöjespartierna växer. De partier som växte snabbast i medlemsantal under 2014 var Fi, MP, SD och V. Kostnadsökningen beror på främst två saker: Systemet har breddats genom att allt fler områden inkluderas i det vi anser att samhället ska skydda oss emot. Diagrammet nedan visar hur välfärdskostnadernas andel (exklusive utbildning) av vår BNP har växt enligt Lindert (jag har inte lyckats få fram fullt jämförbara siffror för senare år). Bilden är intressant av flera skäl: dels är tillväxttakten uppseendeväckande i sig själv dels visar den att kostnaderna vuxit mycket snabbare än i våra konkurrentländer. OBS utbildning ingår inte i det här diagrammet! Under de senaste 20 åren har den kostnaden varierat mellan 6,3 och 7,1 procent av BNP. Jag kompletterar bilden genom att visa hur välfärdskostnaderna (fortfarande exklusive utbildning) har sänkts sedan 1995 (Ekonomifakta). 2

Vi har faktiskt dragit ner de totala välfärdskostnaderna (inklusive utbildning) från drygt 38 till 34 procent av BNP sedan 1995 men de är fortfarande en av de högsta i Europa. Den växande andelen pensionärer bidrar i allra högsta grad. Inklusive den statliga pensionen kostar en person 80 och äldre flera gånger mer i skattemedel än en femtonåring och andelen 80 och över väntas fortsätta öka rejält som diagrammet nedan visar: Enligt en framskrivning som SKL gjorde år 2010 skulle kommunalskatten redan inom de närmaste 20 åren behöva höjas med nästan lika mycket som en svensk familj lägger på sitt matkonto för att vi skulle kunna fortsätta på samma sätt som hittills. Skulle din ekonomi klara det? Här kan du invända att det inte går att utgå från en enkel framskrivning eftersom gamla blir allt friskare och du har rätt! Många uppgifter kommer dessutom att automatiseras även bland välfärdstjänsterna. Ändå råder det inte någon tvekan om att välfärden kommer att bli allt svårare att bemanna och finansiera. I dag anpassas kostnaderna genom ett lappande och lagande halvt i det fördolda. Se exempelvis på hur kommunerna höjer kraven för att människor ska få hemtjänst eller särskilt boende. Så här ser utvecklingen ut: Antal individer med hemtjänst/särskilt boende 1960 2005 (1.000-tals individer): 3

Antalet individer som fick hemtjänst (blå linje) någon gång under året växta snabbt fram till omkring 1975, sedan började neddragningar som fortsatte fram till ca år 2000, då kvarboende i hemmet blev den nya policyn. Antalet individer som bodde i servicehus/särskilt boende (grön linje) växte långsammare fram till år 2000, då man började dra ner på antalet platser. Detta skedde under en period när antalet individer 80 och äldre ökade från drygt 100,000 till närmare en halv miljon. Låt mig också påminna om att 1992 års Ädelreform innebar att landstingens långvård fördes över till kommunerna, vilket ökade kommunernas vårdbelastning! Den här utvecklingen berodde inte bara på att vi blev allt friskare, utan också på kommunernas behov att spara pengar. Det finns faktiskt kommuner där närheten till anhöriga påverkar beslut om kommunal omsorg utan att de berörda anhöriga nödvändigtvis konsulteras. Enligt Socialstyrelsens årsrapport 2014 tvingas allt fler gamla med stora vårdbehov bo kvar i hemmet det finns inte tillräckligt många platser i vård- omsorgsboenden. Människors möjligheter att i framtiden färdas väl genom livet hänger på att vi ställer oss frågor som: För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Vad menar vi med välfärd? Hur ser vår framtida åldersstruktur faktiskt ut? Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Här tar jag upp de tre sista frågorna, medan de två första behandlas i Välfärdens människosyn. Välfärdsstatens expansion, Lindert, Peter H. Befolkningshistorik och befolkningsprognos 2014 2100, SCB Stockholms Läns Äldrecentrum, 2006:9 4

2 Hur ser vår framtida åldersstruktur ut? Vi vet att andelen pensionärer kommer att öka, men hur ser helhetsbilden ut? Den här prognosen publicerades av SCB år 2014. Andelen unga (0 19) väntas förbli något mer än 20 procent. Antalsmässigt väntas gruppen i yrkesverksam ålder öka från 5,6 till 6,7 miljoner, men andelen sjunker från 58 till 51 procent. Det kommer att finnas för få som kan försörja alla oss dyra pensionärer, och det är i första hand det som skapar svårigheterna med att klara finansieringen. Dessutom spelar vår självklara jag-blir-omhändertagen -inställning en viktig roll. Det är bara hälften av oss svenskar som tycker att det är fel att utnyttja välfärdssystemet. När jag resonerar om hur många nya jobb som skulle krävas för att de ökade skatteintäkterna skulle fylla bristen på (skatte)pengar handlar det både om att ersätta arbetskraft som försvinner och om att en större andel av befolkningen måste arbeta för att ekonomin ska gå ihop. 5

3 Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Välfärdssystemet lägger beslag på två tredjedelar av alla skatteintäkter, eller ca 1.250 miljarder om året. De återstående 600 miljarderna ska betala allt annat, offentlig förvaltning, försvar, rättsväsende, järnvägar och vägar, bistånd,... Därför är välfärdens finansieringskris också Sveriges finansieringskris. Vårt sätt att hantera välfärdens bekymmer kommer att bli ett test för vår demokratis hållbarhet. Under åren 1993 2009 ökade produktiviteten med 13 procent inom varuproduktionen och med hela 20 procent inom privat tjänsteproduktion. Den offentliga verksamheten visade under samma period en negativ produktivitetsutveckling, minus 2 procent. Ett viktigt skäl till den utvecklingen är att det är svårt att rationalisera människors möten med människor. Ett annat skäl är nog att den offentliga sektorn med sin regelstyrda roll har svårt att bedriva den kreativa förstörelse som är en avgörande faktor i industrins utveckling. När bilen kom blev fabriker som tillverkade hästpiskor överflödiga en hel industri förstördes samtidigt som förändringen gjorde oss alla rikare. Det är svårt att se en parallell inom vård och omsorg. Ett tredje skäl är att man inom den offentliga sektorn saknar det vinstincitament som driver privat verksamhet. Anställda inom välfärdssektorn vill ha samma löneutveckling som de anställda inom det privata näringslivet. Där har man haft reallöneökningar runt två procent om året de senaste 20 åren och har betalat för detta med produktivitetsökningar på ungefär samma nivå. Inom välfärdssektorn har löneökningarna skett långsammare, men fortfarande mycket snabbare än produktivitetsutvecklingen medgett. Välfärden har därmed tagit en ständigt växande andel av den totala ekonomin även vid oförändrade arbetsvolymer. Och arbetsvolymerna växer rejält. Här är det lätt att klaga på stelbenta byråkrater som inte hänger med i utvecklingen och därför blir allt dyrare. Glöm då bara inte att utan den byråkratiska regelstyrningen skulle vi inte ha en fungerande demokrati! Det är byråkraternas arbete som säkerställer att vi har likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria val, ett rättssamhälle. Byråkrater är lika viktiga som entreprenörer. Det gäller bara att ha rollfördelningen klart för sig. Den offentliga och ofta service-inriktade verksamheten är svår att rationalisera inom de gällande (regelstyrda) ramarna. Det går att göra en hel del genom att släppa loss entreprenörer, men då krävs flera saker: Det måste vara möjligt att få betalt för att man riskerar sina egna pengar (och jobbar häcken av sig!) annars försvinner entreprenören och med henne/honom en viktig del av viljan till nytänkande. Här ställer vänsterns människosyn till det, man erkänner inte vilken roll vår natur spelar. Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilken kvalitet entreprenörerna levererar, så att välfärdskraven uppfylls. Här är det exempelvis viktigt att det är vad friskolan levererar i form av kunniga och nyfikna elever som ska följas upp, inte vilka resurser som stoppas in i arbetet. Sedan är det eller borde åtminstone vara en självklarhet att offentliga verksamheter följs upp på samma sätt. 6

Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilka nyheter entreprenörerna tillför, så att de kan utnyttjas i den offentliga verksamheten. Om en friskola kan leverera elever som uppfyller alla kvalitetskrav med bara hälften så många vuxna borde alla andra skolor stå i kö för att lära sig att arbeta på samma sätt och friskolan ha en skyldighet att berätta hur man arbetar! Jag tror att vi kommer att misslyckas med att höja produktiviteten så mycket att det kompenserar för den utveckling som krävs för att vi över huvud taget ska kunna bemanna dagens stötskyddande välfärd. Vi ska inte ens drömma om att kunna hantera de snabbt ökande arbetsvolymerna inom nuvarande finansieringsramar. Ekonomifakta, http://www.ekonomifakta/fakta/offentlig-ekonomi/offentlig -sektor/offentliga-sektorns-utgifter/ 7

4 Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Dagens system fokuserar på att ta hand om dem som redan blivit sjuka. Vi är inte alls lika framgångsrika i det förebyggande arbetet. Det saknas helt enkelt tillräckligt goda skäl för individen att välja det långa perspektivet i sina livsval jag blir ju omhändertagen. Det saknas också tillräckligt starka incitament för pensionärer att fortsätta jobba och dessutom jobb att gå till. Alla vet att en klokare kost och mer motion påverkar hälsan positivt, liksom att rökning och alkohol förkortar livet och ökar välfärdskostnaderna med stora belopp. Vi är inte riktigt lika medvetna om att en dålig social miljö är lika farlig för hälsan som ett livslångt rökande, men så är det. Folkhälsoinstitutet (numera Folkhälsomyndigheten) sade år 2006 i en rapport att om tio procent av alla pensionärer ökade sin sociala aktivitet skulle över 70.000 människor slippa bli dementa. Forskare vid Karolinska Institutet har visat på liknande samband mellan social miljö och hjärt-/kärlsjukdomar. En dålig social miljö ökar riskerna med 20 40 procent under en tioårsperiod. Den amerikanske forskaren John Cacioppo konstaterar att det finns ett tydligt samband mellan ökad ensamhet (sämre social miljö) och hjärt-/kärl-sjukdomar, Alzheimers, fetma, sömn, motståndskraft mot infektioner, alkoholism, depressioner och självmordstendenser. Så varför ändrar vi inte våra beteenden? Vi vet ju... Välfärdssystemet bygger på bilden av en människa som aldrig begär mer hjälp än hon/han behöver. Då behövs inga incitament. Helt logiskt säger systemet: Du har rätt till!. Alldeles för många av oss ser därmed inte tillräckligt starka och direkta belöningar eller bestraffningar för de hälso- och kostnadspåverkande livsval vi gör. De val vi gör här och nu påverkar vår välfärd men effekterna i form av belöning/straff kommer först långt senare, och vårt genetiska arv kommer från varelser som prioriterade här och nu. Vårt välfärdssystem skyddar oss till och med mot konsekvenserna av att våra egna dumheter. Välfärdssystemet behöver stöda kloka beteenden genom incitament här och nu och bestraffa brist på klokhet genom att inte omedelbart gå in och skydda individen mot konsekvenserna av egna dumheter. Det är en svår balansgång som ofta undviks genom att bortse från det personliga ansvaret. Vi har ju råd! Det är just det vi inte har! Multisjuklighet och demens, Fratiglioni, Laura och von Strauss, Eva Sociala relationers betydelse för hälsa och sjukdom, Orth Gomér, Kristina Loneliness, Cacioppo, John T och Patrick, William 8

5 Kan automatisering hjälpa oss att spara? Det finns en motsättning mellan den väntade bristen på individer i yrkesverksam ålder och den pågående automatiseringen av en betydande andel av dagens jobb. Den ändrade åldersbalansen kommer att minska samhällets möjliga skatteintäkter på det sätt som SKL visat, med de problem detta ställer till för välfärdens finansiering. Allt annat lika kan vi vänta oss ett finansieringsunderskott i storleksordningen 200 miljarder år 2035. Samtidigt kommer åldersstrukturen att göra det svårare att bemanna välfärden, inte minst vård och omsorg, vilket leder till att lönerna kommer att öka snabbare än genomsnittet. Det senare har SKL inte tagit med i sin bild. Automatiseringen av en lång rad yrken kommer samtidigt att öka tillgången på individer i yrkesverksam ålder. Enligt Stefan Fölster kan upp till hälften av dagens jobb komma att automatiseras inom tjugo år. När man läser det är det frestande att se köer av arbetslösa, något i stil med den stora Depressionen år 1929 men det stämmer inte alls med vad som faktiskt redan skett. Under de senaste 50 åren har andelen sysselsatts inom jordbruk och tillverkningsindustri minskat från 40 till 10 procent. Har det inneburit massarbetslöshet? Naturligtvis inte! De berörda individerna har flyttat från sina gamla jobb till nya inom (främst) tjänstesektorn. Och det har varit möjligt därför att det har kommit nya sorters jobb. Ett bekymmer i sammanhanget är att så många av de nya jobben har kommit inom den offentliga, skattefinansierade sektorn. Sedan 1965 har den skattefinansierade andelen av det totala antalet sysselsatta vuxit från 15 procent till 33 procent. Något liknande kommer säkert att ske även i framtiden om vi inte ställer till med för stora arbetsrättsliga hinder för en sådan anpassning. Dagens arbetslöshet beror i mycket större utsträckning på fackens systematiska arbete för att få bort de lägst avlönade jobben, d v s de jobb som skulle kunna vara inom räckhåll för ungdomar som inte fullföljt gymnasiet, för invandrare som inte lärt sig tillräckligt mycket svenska och för människor med olika funktionsnedsättningar. Det är i just de grupperna som vi finner de flesta av dagens arbetslösa. De höga ingångströsklarna till arbete påminner faktiskt om det gamla skråsystemets sätt att skydda dem som redan hade arbete. En annan aspekt när det gäller automatiseringen är att jobben inom välfärden tycks vara särskilt svåra att automatisera därför att de kräver empati, mänsklig närhet, förhandlingsförmåga,... Sammanfattningsvis är det nog så, att den framtida åldersstrukturens krav blir svåra att hantera via automatisering. Det är dessutom så att samma automatisering snarast kommer att pressa skatteintäkterna neråt, inte uppåt. Här finns ingen (d)undermedicin att hämta! Vart annat jobb automatiseras inom 20 år, Fölster, Stefan Ekonomifakta 9

6 Går det att hitta fler som kan (och vill!) jobba? Det finns ett stort antal personer i yrkesverksam ålder som inte var på någon arbetsplats när en mätning gjordes år 2015. Då använde man EU s definitioner av olika kategorier, så siffrorna är inte helt jämförbara med dem jag visar i andra sammanhang. Den stora skillnaden är att EU har tvingat SCB att använda åldersgruppen 15 74 som något slags närmevärde på yrkesverksam ålder. Så här såg siffrorna ut hösten 2015 (enligt AKU): 1 064 000 var på semester Sverige har mycket generösa semesterregler. I botten ligger en lag om 25 arbetsdagars semester för alla. Statsanställda får 31 dagar när de fyller 30 år och 35 dagar vid 40 års ålder. Anställda i kommuner och landsting får 31 dagar vid 40 års ålder och 32 efter 50 år. I det privata näringslivet är det vanligt att övertid byts bort mot extra semesterdagar. Sex veckors semester verkar vara närmast norm. Det är bara Frankrike som ligger på den nivån i Europa, de allra flesta länderna har 20 22 dagar. Den långa semestern gör att vi förlorar många arbetstimmar! Frågan är: Är det önskvärt eller politiskt möjligt att hämta fler årsarbeten här? 438 000 var arbetslösa Här finns ett stort antal studenter som söker sommarjobb. På vårkanten kan de vara över 150.000 och på höstkanten under 50.000. I september 2015 var ungdomsarbetslösheten (15 24 år) ca 113.000. Så mycket som en tredjedel var troligen heltidsstuderande. Andra stora grupper är ungdomar utan gymnasieutbildning, utrikes födda med bristfällig svenska och människor med fysiska/psykiska handikapp. Gällande regler och avtal gör att alldeles för många inte är anställningsbara av företagsekonomiska skäl. 345 000 studerade Det är knappast tal om att minska antalet studerande! En sak kan emellertid konstateras: Enligt en (några år gammal) rapport börjar svenskar med akademisk utbildning sitt först jobb tre år senare än genomsnittet för OECD. Om det fortfarande är så finns det en betydande arbetskraftsreserv, kanske 150 000 individer. 10

228 000 var långtidssjuka (sjukpensionärer) I vilken utsträckning finns det människor i den här kategorin som har stängts ute från arbetsmarknaden p g a gällande lägstalöner och liknande? Jag vet inte! 133 000 var föräldralediga Den här kategorin är en fråga om våra prioriteringar. Det gäller bara att komma ihåg att vägvalet får konsekvenser för hur många barn som föds och hur många vuxna som kan arbeta. 108 000 var korttidssjuka Här handlar det om människor som har ett jobb, men var frånvarande under hela mätveckan. Det går naturligtvis att påverka frånvaron genom åtgärder på arbetsplatsen, men också genom att påverka hur lätt det är att sjukskriva sig. 88 000 ungdomar varken arbetade eller studerade Det här är individer som saknar arbete och inte heller söker något. De studerar inte heller. Vad lever de på? Om de försörjs av samhället finns det skäl att fundera över vilka villkor de erbjuds av detta samhälle. Vi har inte råd med lyxen att ha medborgare som skulle kunna, men inte har lust att försörja sig själva. 32 000 mottog aktivitetsersättning De här personerna bedöms ha en tillfälligt nedsatt arbetsförmåga i förhållande till alla de typer av jobb som finns. Sammanfattning Rätt många av de här människorna skulle kunna arbeta, men bara om avtal, skatteregler och liknande anpassas till vår nya situation. Pensionärerna är den största gruppen av svenskar som vi har enats om ska stå utanför arbetsmarknaden. Går det att höja pensionsåldern? 11

7 Så, kan pensionsåldern höjas? Den som föddes samma år som folkpensionen infördes (1913) kunde räkna med att leva i 57 år. Den lilla minoritet, runt 400.000 individer, som nådde 65 och kunde lyfta en mager pension gjorde det för det mesta under kort tid. Sedan dess har den förväntade livslängden vid födseln ökat med tre månader om året! I dag är vi 1,7 miljoner som lyfter en pension under mer än 20 år. Undra på att vi översvämmar välfärdssystemet! Varje årskull pensionärer kostar 15 20 miljarder kronor i pensioner, pengar som de yrkesverksamma ska skrapa ihop. Mer specifikt, det är pengar som de privatanställda yrkesverksamma ska skrapa ihop. Så visst kommer vi att behöva höja pensionsåldern, både för att få fler som arbetar och för att sänka pensionskostnaderna! Det låter som om vi skulle kunna äta kakan och ha den kvar! Sätt några årgångar pensionärer i arbete så ökar vi skatteintäkterna och minskar pensionskostnaderna! Det fungerar emellertid bara om de före detta pensionärerna kan och vill hitta riktiga jobb i det privata näringslivet. Regeringen har skickat upp ett antal testballonger kring en höjning av pensionsåldern, för det mesta med ett negativt resultat. Ett vanligt argument är: Jag har betalat för min pension då ska ingen komma och ta ifrån mig den!. Nu är det ju inte så att varje årskull sparar ihop till sin egen pension! De 4,1 miljoner som arbetar i dag ska betala pension för dagens 17 miljoner pensionärer. Det motsvarar 2,4 i yrkesverksam ålder (alla arbetar dock inte!) per pensionär. Hur blir det år 2050 när 1,8 individer i yrkesverksam ålder ska klara varje pensionär? Så här förändras antalet 80 och över under perioden 1900 2100. Staplarna visar nettotillflödet av 80- åringar år för år ( nya 80-åringar minus alla 80+ som dött under året): Den första puckeln (1980-90) återspeglar hur allt fler barn överlevde sina första år i början av 1900- talet. Den stora puckeln 2020 2030 kommer när 40-talisterna fyller 80. I genomsnitt tillkommer 25.000 (i och för sig allt friskare) 80-åringar om året, men detta har inte riktigt trängt in hos de flesta av oss. Det finns inget riktigt krismedvetande och ett sådant kommer att krävas innan pensionsåldern kan höjas. En höjning av pensionsåldern med tre år beräknades i en ESO-rapport från 2009 öka antalet individer i arbetsför ålder med ca 350.000 personer och ge en årlig förbättring av finansieringen med 45 miljarder kronor. En höjning skulle både sänka välfärdskostnaderna rejält och tillföra arbetskraft som betalar 12

skatt och arbetsgivaravgift om de kan jobba och hitta ett jobb. Arbetsgivare måste kunna tjäna pengar genom att anställa arbetskraft över 65 och sist, men absolut inte minst de berörda pensionärerna måste se fördelar med att fortsätta arbeta. Här behöver vi sannerligen anpassa våra värderingar och förväntningar och våra samhällssystem till den nya verkligheten! SCB befolknings-statistik och prognoser. 13

8 Vem skulle köpa allt det nya som produceras? Hur många av den önskade (skattegenererande) nya jobben är gamla jobb som blivit obemannade på grund av pensionsavgångar? Faktum är att antalet svenskar i yrkesverksam ålder ökar med en kvarts miljon fram till år 2035, vilket ingår i SKL s beräkningar. De 800.000 nya jobben som behövs för att dra in 200 miljarder kronor till skulle vara äkta nya jobb. Det finns 2,9 miljoner anställda i den privata sektorn (och 1,2 miljoner i den offentliga). De nya jobben skulle alltså innebära en ökning med mer än en fjärdedel. Det skulle innebära en jättelik ökning av produktionen av varor och tjänster! Den första frågan är naturligtvis om det överhuvudtaget är rimligt att tro på så många nya skattebetalare. Jag tror inte det, oavsett vad vi gör med regelverket. Det handlar snarare om att öppna så många möjligheter som möjligt till nya jobb, inte att hoppas att enbart sådana åtgärder skulle räcka. Den andra frågan är vem som skulle köpa alla nya produkter. Sverige är för litet! Om vi alls ska växa snabbare än omgivningen behöver tillväxten bygga på att vi är mer framgångsrika än hittills på att exportera saker som behövs i de nya ekonomierna, saker som: soldrivna spisar som kan bidra till att minska skogsskövlingen söder om Sahara; vattenrenare som kan bidra till att förebygga en rad sjukdomar i Afrika och Asien; medel mot malaria;... Det som då behövs är ett entreprenörsklimat som lockar människor att utveckla nya idéer och investera i dem. Det här har sagts hundratals gånger tidigare, nu behövs en starkare känsla av ett akut behov, och starkare incitament för entreprenörerna och färre hinder. 14