Rektor Henrik Hägglunds tal högskolans inskription 30.8.2005.

Rektor Henrik Hägglunds tal högskolans inskription 30.8.2005. Efterklok eller klok Efterklokhet man brukar ofta säga att det är den lättaste formen av klokhet. Vad är väl mer odrägligt än folk som håller på och säger Vad var det jag sa? Och vad kan väl vara mer irriterande än en besserwisser som alltid påminner om att han eller hon nog redan för länge sedan egentligen visste exakt hur saker och ting borde ha gjorts. Speciellt irriterande är förstås den här attityden om det är man själv som beslutat göra på ett visst sätt, att gå in för en viss lösning, som sedan visar sig vara felaktig medan någon annan kom med ett förslag som senare visar sig att det nog egentligen skulle ha varit den rätta lösningen. Ja, i de situationerna vill man verkligen inte höra något vad var det jag sa. Ibland fungerar efterklokhet den andra vägen. Ibland är det den, som alla ansåg ha fel, men som ändå lyckades genomdriva sin starkt kritiserade åsikt, som sist och slutligen visar sig ha haft rätt. Då är vad var det jag sa attityden inte bara snusförnuftig efterklokhet, utan en bekräftelse på att det man faktiskt trodde på sist och slutligen var just det rätta. Då kan vi tala om att en person har haft en förmåga att se framåt, en förmåga till klok framförhållning. Och det är förstås betydligt svårare än att vara klok i efterhand. Ett exempel på den här senare formen av efterklokhet kan vi finna i den utbildningspolitiska debatt som i vårt land fördes för ungefär 30 år sedan, i mitten av 1970-talet. Införandet av grundskolan i Finland hade då pågått under några år och grundskolan stod för dörren också här i huvudstadsregionen. På många håll i landet, speciellt i de regioner där utbudet av utbildning utöver folkskolan hade varit glest, välkomnade man grundskolreformen eftersom man såg fram emot den utvidgning av utbildningsnivån som grundskolan medförde. På sina håll var ändå motståndet mot den nya skolformen fortfarande kompakt; så var fallet inte minst inom vissa kretsar

2 här i huvudstadsregionen där det ju aldrig minsann rått någon brist på utbud av läroverksutbildning. Speciellt inom många av de privata skolorna var oron inför den förestående kommunaliseringen stor såväl lärare, elever som föräldrar engagerade sig i de livliga diskussionerna. I många debattinlägg målades en dyster framtidsbild upp; man befarade bl.a. att den allmänna utbildnings- och också bildningsnivån skulle sjunka och att den jämlikhetstanke som genomsyrade hela grundskolidén troligen skulle leda till likriktning. Man vågade inte tro på att alla i en årskull skulle kunna undervisas i en och samma skolform, utan befarade att parallellskolsystemet, med läroverk å ena sidan och folkskola jämte medborgarskola å den andra sidan, kanske ändå var bäst anpassat till de olika begåvningsprofiler individerna uppvisar. Debatten om grundskolan hade de facto pågått i decennier, ända sedan de första förslagen om en enhetsskola i Finland hade förts fram, men den nådde en sista kulmen i mitten av 1970-talet. Ni, som i dag inleder era studier här vid Svenska social- och kommunalhögskolan, har så gott som alla för inte så väldigt länge sedan gått i grundskolan. För de flesta av er verkar säkert allt tal om folkskola, läroverk och parallellskolsystem som avlägsen historia, och ni kan säkert inte förstå varför man skulle sätta sin själ i att motarbeta något så självklart som grundskola och en jämlik grundläggande utbildning. I dag, 30 år efter dess införande, visas ju grundskolan upp som juvelen i vårt utbildningssystem. De s.k. PISA-utvärderingarna har gett Finland topplaceringar, och den ena utländska delegationen efter den andra besöker vårt land för att bekanta sig med vår grundskola och med bakgrundsfaktorerna bakom de i internationell jämförelse goda resultaten. Just jämlikheten i utbildningssystemet framhålls som en av framgångsfaktorerna. Det verkar som om vi i Finland, med vår grundskola genom vilken alla barn slussas, når bättre resultat än länder, i vilka differentieringen mellan olika skolformer inleds redan i ett relativt tidigt skede i ett barns eller en ung människas liv. Just det att vi i vårt land avstod från parallellskolsystemet tycks alltså ha bidragit till dagens goda resultat. Ur den synvinkeln är det säkert inte fel att säga att ett av de centrala syftemålen med grundskolreformen, nämligen att erbjuda jämlika utbildningsmöjligheter såväl ur ett regionalt som ur ett socialt perspektiv, träffade rätt. Det trodde garanterat inte alla då för 30 år sedan tvärtom var farhågorna om motsatsen allmänna. Det är här vi kommer till detta med efterklokhet: I dag är det lätt att slå sig för bröstet och framhålla det förträffliga i de beslut som togs för många decennier sedan. I dag

3 kan vi vara nog så stolta över vår heltäckande grundläggande utbildning, och framhålla den som ett exempel för andra. Det är bara att hoppas att beslutsfattarna i dag inte bara nöjda och stolta lyfter fram grundskolan som en framgångsberättelse, utan också är framsynta nog att fortsättningsvis satsa tillräckligt med resurser på den grundläggande utbildningen vi har faktiskt inte råd att i syfte att spara pengar försämra villkoren för den grundläggande utbildningen. I vilket fall som helst har vi i dag all anledning att konstatera faktum: De personer som för ett antal decennier sedan jobbade för grundskolan och planterade idén med grundskolan i vårt land visade prov på klok framförhållning och framsynthet. Hur ser det då ut inom den högre utbildningen finns här orsak till efterklokhet av det ena eller det andra slaget? Kan vi här konstatera att någon reform varit lika genomgripande och framgångsrik som grundskolreformen i tiden? Har vi här anledning att efterklokt konstatera att det var lyckat att man i tiden gjorde si, eller kanske att det är beklagligt att man inte gjorde så? Någon reform av likadana mått och med lika starka ideologiska förtecken som grundskolreformen har väl den högre utbildningen inte genomgått åtminstone inte i ett slag. Ändå ser vårt universitets- och högskoleväsen i dag helt annorlunda ut än till exempel för 30 år sedan. Den kanske största förändringen är den breddning av utbildningen som genomförts. Medan universitetsutbildning förr var ett privilegium för ett fåtal, når den högsta utbildningen i dag en allt större del av befolkningen. Regeringen har i sin plan för utveckling av utbildning och forskning uppställt ett mål, enligt vilket andelen personer i åldern 30-34 år som avlagt en examen på högre nivå dvs. en universitets- eller en yrkeshögskoleexamen skall stiga från nuvarande 40 % till minst 50 % år före år 2015. På sikt skall alltså minst hälften av befolkningen ha en examen från universitet eller yrkeshögskola. Ni, som i dag inleder era studier här vid Svenska social- och kommunalhögskolan, kommer alltså för er del att bidra till att uppfylla regeringens mål. Ni kommer också att leva i ett ännu mer utpräglat utbildningssamhälle än i dag; ett samhälle där kraven på kvalificerad, välutbildad arbetskraft är en självklarhet. Det är helt klart att denna breddning av den högsta utbildningen har satt sin prägel på hela högskoleväsendet. Litet tillspetsat brukar en del säga att universiteten utvecklats från elituniversitet till folkuniversitet ett uttryck som inte helt saknar fog. Fast man alltså inte formellt genomfört en enskild reform med samma kraft som grundskolereformen i tiden, har nog högskoleväsendet på sätt

4 och vis grundskolefierats dvs. utsträckts till att på relativt jämlik basis omfatta en betydande del av befolkningen. Denna befolkningsmässiga breddning av den högsta utbildningen har självfallet också haft regionala förtecken och konsekvenser. I dag finns ett regionalt någorlunda heltäckande nätverk av universitet. Sedan yrkeshögskolereformen i mitten av 1990- talet genomfördes i vårt land, finns det faktiskt ett mycket tätt nätverk av utbildningsenheter på tredje stadiet. Vi har ju 20 enheter på universitetsnivå och därtill ett 30-tal yrkeshögskolor det blir alltså 50 enheter och dessutom har många av dessa verksamhet på flera än en ort. Medan den som ännu för 100 år sedan önskade sig en högre utbildning var tvungen att åka till Helsingfors universitetsutbildning erbjöds bara här finns det i dag utbildningsmöjligheter på tredje stadiet på mycket rimligt avstånd för var och en intresserad oberoende av hemort. Så långt är väl allt då gott och väl? Utbildning har ju redan länge ansetts vara en framgångsfaktor i vårt land faktiskt en av de centrala framgångsfaktorerna i en situation då vårt land på den globala marknaden måste konkurrera med kunnande på en hög nivå. Precis som vi i dag efterklokt kan framhålla grundskolan som ett på många sätt framgångsrikt projekt, måste vi väl konstatera att det lönat sig för vårt land att satsa också på högre utbildning på bred front? Visst stämmer det att en hög och god utbildningsnivå är en betydande konkurrensfördel för Finland, liksom för andra länder i motsvarande situation. Det väl utbyggda utbildningssystemet ses som en garant för fortsatt utveckling och välstånd, och vårt land har inte råd att sacka efter på den punkten. Ändå har det på senare tider höjts allt fler röster som manat till förändringar i fråga om den högsta utbildningen. Trots alla goda resultat har man framhållit att det finns en del grundläggande problem, och att något måste göras och helst snabbt! Antalet utredningar, arbetsgrupper och åtgärdsförslag har också varit påfallande stort på senare tider, och det finns nu en hel mängd bollar i luften som man bara snabbt borde gripa tag i. Även om det nog är så, att det finländska utbildningssystemet i och för sig står på en god grund och att den högsta utbildningen genomförs på kvalitativt sett hög nivå, finns det ändå utrymme för förbättringar och för utvecklingsarbete, och visst finns det vissa tendenser kanske oroväckande sådana som säkerligen kräver åtgärder av ett eller annat slag.

5 Låt oss alltså här se på en del av de frågeställningar som lyfts fram och på de förslag till åtgärder som framförts eller som i vissa fall redan vidtagits. Ser vi på de finländska universiteten i internationell jämförelse kan vi väl säga att nivån är god, om än inte alldeles i topp. I en årligen av Shanghai Jiatong-universitetet publicerad rankinglista över de 500 främsta universiteten i världen placerar sig de finländska universiteten som helhet medelmåttigt. Det bästa finländska universitetet är inte helt oväntat Helsingfors universitet som i denna jämförelse placerar sig på en 76 plats. Nationellt i Finland är följaktligen Helsingfors universitet nummer ett; i Europa nummer 23. Det här borde ju vara glädjande information för er, som nu skall inleda era studier i en enhet inom Helsingfors universitet: Bättre kunde ni inte ha valt i vårt land! Universitetets internationella placering är inte heller helt illa om man jämför med hela den stora mängd universitet det finns i världen, men sämre än t.ex. de bästa svenska universiteten; Karolinska institutet på en 45 plats och Uppsala universitet på en 60 plats. Bland de 100 bästa i världen ryms fyra svenska universitet, medan det näst bästa finländska universitet återfinns först på platserna mellan 200 och 300 och ytterligare tre följande universitet från Finland på platserna 300-500. Är det här då ett problem? Är sådana rankinglistor något att fika efter? Kanske inte, men visst kan det ju vara nyttigt att ibland jämföra sig med andra på en internationell arena. En helt annan sak är dock vilka slutsatser om några alls man kan dra av rankinglistorna. Visst finns det de som undrar när någon i Finland kommer att få ett Nobelpris, och visst har det under senare tider förts fram att toppresultat inom forskning och utbildning bara kan nås om man koncentrerar satsningarna till några spetsenheter; till några, tillräckligt stora, universitet. Men frågan är nog, om sådana förslag alls är realistiska att dra in något universitet blir knappast aktuellt i vårt land, och det är väl lika otänkbart att något universitet skulle acceptera att bli placerat i någon form av B-kategori det skulle helt stå i strid med hela universitetsidén, där målet alltid måste vara att sträva efter nya, helst epokgörande vetenskapliga rön, och där det är ett grundläggande krav att hävda sig i den internationella konkurrensen. Det är klart att man i vårt land måste satsa på toppforskning, men sådan kan verkligen förekomma i stora lika väl som i små enheter. Trots det finns det nog orsaker att diskutera också strukturella frågor inom den högsta utbildningen. Ett problem som förts fram gäller utbildningsvolymerna och de behov

6 av strukturförändringar som hör ihop med dessa. Här kommer nämligen vissa rent demografiska fakta emot oss: Åldersklasserna blir stadigt mindre, och om 15 år år 2020 beräknas ålderskategorin 16-18-åringar vara hela 15 % mindre än den var vid ingången av 2000-talet. På svenskt håll vet vi att vi till högre utbildning kan vänta oss något växande årskullar ännu några år framöver ungefär till år 2010. Därefter följer krympande årskullar dock inte radikalt, men så småningom. Efter er, som inleder studierna i år, kommer alltså några växande årskullar, men därefter blir det så småningom mindre åldersgrupper att välja studerande från. Om vi alltså å ena sidan strävar efter att utbilda en betydande del av varje årskull på tredje stadiet, men årskullarna samtidigt minskar, finns det en risk att rekryteringsbasen till universitet och yrkeshögskolor blir väldigt smal i förhållandet till utbudet av utbildningsplatser. På längre sikt kan det leda till kvalitativa försämringar i utbildningen, vilket talar för en minskning av utbildningsvolymerna men då är vi redan inne på de svåra frågorna om hela strukturen inom den högsta utbildningen. Det börjar verka allt mer uppenbart att det väldigt heltäckande nätet av utbildningsenheter som byggts ut i vårt land på ett eller annat sätt måste struktureras om, vilket kan leda till smärtsamma nedskärningsdiskussioner. De första utredningarna i denna fråga har nyligen genomförts gällande utbildning på teknikens område, där problemen kanske för tillfället har varit mer utpräglade än på andra områden. Men det kräver nog inte alltför stor fantasi att inse att liknande utredningar förr eller senare också kommer att genomföras för andra utbildningsområdens del. Det finns ingen orsak att föregripa dessa diskussioner, men jag kan ändå inte låta bli att notera att den minskning av årskullar som i och för sig nog kommer att äga rum, trots allt under en överskådlig framtid kommer att vara rätt lindrig här i Nyland och i huvudstadsregionen, åtminstone vad gäller årskullarna svenskspråkiga barn. Efter en viss uppgång sker en återgång till ungefärligen samma nivå som nu. Utbildningsenheterna i dessa trakter har generellt sett inte haft brist på kvalificerade sökande se bara på de mest konkurrerade områdena vid Helsingfors universitet, där antagningsprocenterna kan vara så låga som under 10 procent. Vi här på Svenska social- och kommunalhögskolan har redan under flera år haft ett relativt stadigt antal sökande, och grovt taget kan man säga att vi kan erbjuda en studieplats ungefär till en tredjedel av de sökande två av tre sökande blir alltså inte antagna till studier här. På svenskt håll i Finland kan det här nog betraktas som en god gallring. Soc&kom har inte heller under de senaste 20 åren utvidgat sina utbildningsvolymer, så jag har svårt

7 att se att vi skulle stå i första ledet då eventuella strukturella åtgärder vidtas. Men det är klart att det på alla håll måste finnas en beredskap att se över den egna utbildningen och en beredskap att anpassa sig till förändrade situationer. Samtidigt som diskussionerna om minskade årskullar och anpassade utbildningsvolymer pågår, har det redan en tid funnits ett klart tryck på att i snabbare takt få ut allt fler utbildade i arbetslivet. De nya årskullarna är mindre, samtidigt som de stora årskullarna börjar närma sig pensionsåldern, och prognosen har redan länge varit den att det kommer att behövas allt fler utbildade personer på arbetsmarknaden; att det kommer att uppstå en brist på kvalificerad arbetskraft. För att tillräckligt effektivt kunna ersätta de årskullar som går ut ur arbetslivet, har man från statsmakten önskat försnabba studierna för de unga. Det är två problem man speciellt framhållit: För det första anses det dröja alldeles för länge för de unga här i Finland att övergå från andra stadiet till högre utbildning. För den som inleder studier har det i genomsnitt gått 2-3 år från avslutande av andra stadiets utbildning. På den punkten finns beslut från statsmakten om att universitet och yrkeshögskolor skall sträva efter att höja andelen samma års studenter som blir antagna, samtidigt som antagningssystemet föreslås blir tydligare och enhetligare. För det andra trivs de unga så väl med sina studier när de väl blivit antagna, att studietiderna blir onödigt långa; i genomsnitt ett par år längre än de målsatta tiderna. Här har en rad åtgärder redan vidtagits, medan andra ännu återstår att blir genomförda. Låt mig bara nämna några, som också kommer att gälla alla er som inleder studier i år. För det första antas den examensreform som ju genomförs från och med början av detta läsår göra studierna klarare till sin struktur och därmed tydligare för de studerande att avsluta. Att avlägga universitetsexamina i två skeden, först kandidat och sedan magister, antas leda till större målinriktning än att direkt sikta på magisterexamen. Vi på Soc&kom har ju de facto över 20 år av erfarenhet kring detta; vi genomförde ju egentligen en Bolognareform redan år 1984 då högskolan anslöts till Helsingfors universitet. Jag är inte så säker på att examensreformen till denna del helt kommer att uppfylla målsättningarna; våra erfarenheter har nog delvis varit sådana att det lätt blir ett avbrott på några år mellan kandidat- och magisterstudierna, varvid den sammanlagda studietiden ändå blir längre än idealet. Den andra åtgärden man från och med i höst vidtagit för att göra studierna snabbare är den mångomtalade begränsningen av studierätten. Jag skall inte här gå in på detaljerna, men vi kan väl konstatera att begränsningarna nu sist och slutligen inte blev så radikala. Tidsbegränsningarna kombineras ju dessutom med en

8 effektivare uppföljning av studierna. Fast tidsbegränsningen kan kännas tråkig, är det säkert positivt att alla universitet nu ännu tydligare än förr måste hålla kontakt med sina studerande och erbjuda dem effektiv handledning. T.ex. i Helsingfors universitet genomförs det s.k. ETAPPI-systemet, som med sina handledningsinsatser förhoppningsvis kommer att upplevas som positivt bland de studerande och samtidigt göra studierna snabbare åtminstone för en del. Vi vet dock att den främsta orsaken till fördröjda studier är förvärvsarbete vid sidan av studierna. Det vore förstås önskvärt att de studerande kunde studera mer eller mindre på heltid under terminerna och jobba under somrarna. Ekonomiskt lyckas det här dock inte för alla, eftersom nivån på studiestödet inte är tillräckligt hög. Men förvärvsarbete under studietiden är inte enbart av ondo: Det är ett faktum att arbetsgivarna önskar att de nyblivna kandidaterna eller magistrarna skall ha en så mångsidig arbetserfarenhet som möjligt, och den är svår att skaffa sig på annat sätt än genom att jobba vid sidan av studierna. Det vore därför viktigt att inom ramarna för studierna bygga upp tillräckliga praktiksystem och system för kontakter mellan studier och arbetsliv, så att den som studerar enligt den målsatta tidtabellen redan inom ramarna för studierna har erhållit de erfarenheter de presumtiva arbetsgivarna är ute efter. Här vid Soc&kom har det av tradition ingått tydliga inslag av praktik i studierna mer inom vissa ämnen än inom andra och jag är övertygad om att det här varit en bidragande orsak till att de som studerat här relativt väl placerat sig på arbetsmarknaden. De utbildade har helt enkelt skapat kontakter till arbetslivet och en känning för arbetslivet redan under studietiden. Det här för mig till en sista frågeställning jag gärna vill kommentera, nämligen just sysselsättningsläget för universitets- och yrkeshögskoleutbildade. Nu förstår jag att ni, som ivrigt står i beråd att inleda era studier, kan tycka att det känns litet långsökt att just i dag börja fundera på sysselsättningsläget efter studierna för er är det en fråga som ligger många år i framtiden; såpass många år att vi förstås inte i dag ens definitivt kan säga hur världen ser ut då. Men det finns ändå i dag en smått oroväckande trend som kan vara värd att notera gällande sysselsättningsläget. I vårt land har vi ju alltid vant oss vid att det ur ett sysselsättningsperspektiv lönar sig att studera. En högre utbildning har setts som ett slags livförsäkring mot osäkerhet på arbetsmarknaden. Detta stämmer fortfarande. Enligt siffror från ca 1 ½ år tillbaka var arbetslöshetsgraden bland personer som inte har någon utbildning utöver grundskolan

9 hela 18 procent, medan arbetslösheten bland de högt utbildade låg på drygt 4 procent. En markant skillnad, alltså. I dag får vi höra positiva nyheter om att arbetslösheten minskat bland alla kategorier, utom bland de högst utbildade. Visserligen löper de universitetsutbildade fortfarande den minsta risken att bli arbetslösa, men den positiva utveckling som man sett på andra nivåer har inte synats här. Det här är ingenting vi kanske just i dag måste vara extremt bekymrade över, men jag anser det ändå som viktigt att notera den här trenden om vi en gång ser det som viktigt att i vårt land ge en universitets- eller en yrkeshögskoleutbildning till en betydande del av varje årskull, måste vi nog också kunna se till att det finns jobb för alla dem vi utbildar. Bästa åhörare! Jag inledde mitt inskriptionstal med att jämföra efterklokhet med det vi kunde kalla klok framförhållning. Jag har i mitt tal målat upp några av de utmaningar vi inom högskoleväsendet står inför i dag; utmaningar som alla på sitt sätt pockar på någon form av åtgärd eller lösning. Men hur skall vi med säkerhet veta vilka åtgärder, vilka reformer som innehåller de framgångskoncept vi önskar se om till exempel 30 år? Kommer Bologna-processen att betraktas som en sådan framgångsrik reform? Eller kanske yrkeshögskolereformen? Kommer måhända förslaget om att införa terminsavgifter för icke-europeiska examensstuderande vid våra universitet att innehålla fröet till något stort positivt eller negativt? Eller är det något av de olika aktuella förslagen om strukturella reformer som, ifall de genomförs, kommer att betraktas som vår tids grundskolreform? Svaren på de frågorna är självfallet inte lätta att ge. Men svaren på sådana frågor har faktiskt aldrig varit lätt funna, och vem kan med säkerhet säga vilken reform som kommer att leda till framgång, och vilken som bara blir ett slag i luften. Låt mig här ännu komma med ett oss närliggande exempel på positiv efterklokhet ett exempel som gäller den här högskolan. Vi har ju nämligen erfarenhet av stora, för högskolan i högsta grad strategiska beslut som lett just till de positiva resultat man i tiden eftersträvade. För drygt 20 år sedan, år 1984, anslöts som bekant Svenska social- och kommunalhögskolan som en fristående, svenskspråkig enhet till Helsingfors universitet en anslutning som ingalunda alla var övertygade om att skulle vara till välsignelse för högskolan. Det fanns de som såg en risk att en liten enhet som Soc&kom helt slukas upp av det enormt stora universitetet. Det fanns också de, som menade att de finlandssvenska intressena absolut förutsätter att högskolan flyttas till någon annan ort i Svenskfinland. I dag vet vi hur det gick. Genom klokt formulerade garantier för högskolans självständighet i lag och

10 förordning kunde högskolans status som en självständig, svenskspråkig enhet behållas. Samtidigt innebar anslutningen till universitetet startpunkten för en anmärkningsvärd utveckling av högskolan: Från att ha varit en klart yrkesinriktad läroinrättning med en rätt sporadisk forskningsverksamhet har högskolan utvecklats till en universitetsenhet med en aktiv forskningsverksamhet och en utbildning som baserar sig på vetenskaplig forskning. Samtidigt har högskolan garanterat förutsättningarna för en levande tvåspråkig samhällsvetenskaplig utbildning vid Helsingfors universitet något som för 20 år sedan inte helt var en självklarhet. Vi kan alltså berömma besluten från 20 år tillbaks i tiden. Men vilka är de beslut vi borde fatta i dag för att nå en lika positiv utveckling? För Soc&kom:s del finns det en hel del konkreta utmaningar också utöver dem som gäller allmänt inom högskoleväsendet. Kommer t.ex. den om tre år förestående flyttningen av högskolan till en ny byggnad mitt i Centrumcampus att ha alla de positiva effekter som vi hoppas på? Kommer vi att se den levande växelverkan både inom högskolan och utåt i relation till statsvetenskapliga fakulteten som nybygget förväntas medföra? Kommer detta allt närmare samarbetet med statsvetenskapliga fakulteten och det allt större engagemanget också i magisterutbildningen att visa sig vara en nyckel till framgång? Hur är det med vårt antagningssystem har vi gått på rätt linje då vi klart uppdelat antagningen huvudämnesvis, eller borde vi ha en enhetligare och därmed enklare antagning? Fortsätter vi att attrahera sökande till högskolan eller står vi inför rekryteringsproblem? Och forskningen då vad borde vi i dag göra för att garantera en jämnt kvalitativt högt stående forskningsverksamhet? Vilka är de åtgärder som leder till goda, ja, kanske över förväntan goda resultat i framtiden? Det är svårt att bedöma konsekvenserna av var och en enskild utvecklingsåtgärd. Ofta är det rent av så, att man inte riktigt ens märker att man nu håller på med något som kommer att ha vitt gående konsekvenser man hör inte liksom historiens vingslag fast de borde vara uppenbara. I stället håller man på med sitt vardagliga, mången gång småskaliga utvecklingsarbete utan att riktigt se vart det egentligen bär. Men kanske är det faktiskt så, att vi inte ens skall fika efter en enskild, omvälvande åtgärd som nyckel till allt större framgångar. Kanske det i stället är följden av olika utvecklingsåtgärder ibland mindre, ibland större som för oss framåt. Vi behöver inte uppfinna en enskild, spektakulär reformåtgärd som i likhet med grundskolreformen lägger grunden till en alldeles ny utvecklingsfas, utan vi bör

snarare ange riktningen för småningom för oss framåt. 11 utvecklingsarbetet, som sedan så Sedan kan vi ju hoppas att någon om 30 år efterklokt kan säga om oss att nog var det bra att de då i början av 2000-talet valde just de lösningarna; att de beslöt sig för att göra just så som de gjorde. Men nog måste man väl erkänna som det är: Visst vore det ju bra, att inte bara klara av att vara efterklok utan också klok såväl i nuet som i förhållande till framtiden! Med de här orden vill jag önska alla, såväl lärare, forskare, övrig personal som studerande ett riktigt gott läsår 2005-06, som är det 63 i Svenska social- och kommunalhögskolans historia.