Toppuniversitet och toppundervisning

Transkript

1 Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet Rektor Henrik Hägglunds tal vid publiken Toppuniversitet och toppundervisning I dag talas det mycket om toppuniversitet. Planerna på att slå ihop tre universitet Tekniska högskolan, Konstindustriella högskolan och Helsingfors handelshögskola framskrider raskt, och om allt går som regeringen tänkt sig, kommer det nya universitetet att inleda sin verksamhet år Det här nya universitetet beskrivs ibland som ett toppuniversitet, ibland som ett innovationsuniversitet och nu har man också mer neutralt börjat kalla det Triangeluniversitet. Bakgrunden till grundandet är i varje fall att Finland enligt en dels åsikt inte har ett enda universitet av internationell toppklass och att den globala konkurrensen förutsätter att man i snabb ordning råder bot på denna brist. Till det här brukar man från Helsingfors universitets sida smått sötsurt påpeka att det faktiskt nog finns ett toppuniversitet i det här landet nämligen Helsingfors universitet. I den ofta citerade Shanghai-rankinglistan placerar sig Helsingfors universitet bland de 100 bästa ungefär på sjuttionde plats och hör till de främsta europeiska universiteten. Med beaktande av att det i hela världen finns minst ett tal utbildningsenheter som kan kallas universitet eller som åtminstone själva uppfattar sig som universitet är en sjuttionde plats faktiskt inte illa. De som förhåller sig kritiskt till grundandet av det nya Triangeluniversitet brukar också påpeka att administrativa åtgärder inte automatiskt leder till toppklass: bli inte mer än 3 hur man än räknar. Det är inte administrativa åtgärder som leder till topp; det är innehållsmässig utveckling, det är kreativa lösningar och det är inte minst en tillräckligt stark finansieringsbas. Ett faktum är att de universitet som hör till den absoluta världstoppen de flesta av dem ligger i USA har en mångdubbel resursering jämfört med universiteten i Finland. När man diskuterar toppuniversitet är det oftast topp i fråga om forskning som ligger i fokus. Det är forskningsresultat, citeringsindex, forskningsutvärderingar och andra forskningsrelaterade indikatorer som gäller, men i mindre grad beaktar man undervisningens nivå då man definierar var toppen ligger. Det är visserligen klart, att en högklassig forskning är en förutsättning för en hög nivå på undervisningen

2 2 undervisningen och utbildningen vid ett universitet skall ju basera sig på forskning. Men det är också klart, att ett universitet inte kan kalla sig ett toppuniversitet om inte undervisningen ligger på en hög nivå. Vilka är då kännetecknen för en högklassig undervisning vid ett universitet? Helsingfors universitets prorektor Hannele Niemi lyfte nyligen i en artikel i Helsingin Sanomat fram några drag för universitetsundervisning på hög nivå. För det första noterar hon att de allra bästa universiteten de, från vilka Nobelpristagarna också kommer uttryckligen satsar på undervisningen. De studerande är universitetets viktigaste resurs eftersom varje studerande bär med sig en framtidspotential. Från första början erbjuder man därför studenterna det allra bästa, nämligen undervisning som ges av de bästa professorerna och som baserar sig på den senaste forskningen. Till saken hör att dessa universitet också kan hålla sig med betydligt fler lärare än vi har möjlighet till i Finland; antalet studerande per lärare är ungefär dubbelt så stort hos oss jämfört t.ex. med de främsta amerikanska universiteten. Till den högklassiga undervisningens kännetecken hör också ett erkännande av det faktum, att förmågan till tänkande utvecklar sig bäst i sådana miljöer där de studerande använder mycket tid för att läsa, där lärarna tillbringar mycket tid med de studerande och där det ingår rikligt med aktiva diskussioner mellan lärare och studerande. Samtidigt innebär det här ett ansvar för studerandena själva. I universiteten av världsklass förutsätter man att de studerande noggrant förbereder sig till varje föreläsning och varje seminarium och att studenterna alltid strävar efter att nå djupare än bara en ytlig kunskapsnivå. De institutionella förutsättningarna för en sådan utbildning på toppnivå är inte perfekta i Finland: Lärarna kämpar ofta med alltför stor undervisningsbörda och alltför stora undervisningsgrupper samtidigt som de studerande i hög utsträckning yrkesarbetar vid sidan av studierna. Den idealiska inlärningssituationen och det önskvärda engagemanget är helt enkelt svårt att nå med överarbetade lärare å ena sidan, och överarbetande deltidsstuderande å den andra. Var finns tiden och utrymmet för det långvariga läsandet; var finns möjligheterna till den aktiva diskussionen mellan lärare och studenter?

3 3 I Sverige publicerades för någon månad sedan en brett upplagt undersökning rubricerad Studentspegeln 2007, i vilken man ur de studerandes perspektiv utredde olika kvalitetsaspekter av högskoleutbildningen. För er, som nu har avslutat ett skede av era studier och avlagt er examen här vid Soc&kom kan det kanske vara intressant att jämföra era egna erfarenheter med dem, från de svenska studenterna. De resultat jag nu tänker redogöra för gäller uttryckligen samhällsvetare Studentspegeln 2007 riktade sig till alla utbildningsområden, men mest jämförbara är säkert samhällsvetarnas uppfattningar. Det var en hel massa frågor som utreddes jag skall bara plocka bland några av resultaten. Först frågade man de svenska studenterna om studierna för deras del är heltidsstudier. Bland samhällsvetarna var det bara strax över hälften 53 procent av de studerande som ansåg att studierna var heltidsstudier. Över 40 procent av studerandena använder högst 20 timmar i veckan till studier ändå räknas heltidsstudier i Sverige liksom också i Finland som en arbetsinsats om 40 timmar i veckan. Kravnivån i studierna uppfattades inte alltid tillräckligt hög: Över en femtedel av de svenska samhällsvetarna tycker att studiekraven är för låga å andra sidan är det närmare 80 procent som sällan eller aldrig tycker att kraven är för låga. Men ganska exakt hälften av de studerande instämmer i hög eller mycket hög grad i att det är lätt att bli godkänd i kurserna. Hänger ni med så här långt? Känns det igen? Finner ni likheter med de svenska samhällsvetarna: Deltidsstuderande som nästan aldrig ägnar fulla 40 timmar i veckan åt studier, som i allmänhet tycker att kravnivån är lämplig men som ändå rätt ofta menar att det är ganska lätt att bli godkänd i tentamina? Låt oss ännu gå litet vidare och betrakta några andra siffror från Studentspegeln Vissa av frågorna gällde den personliga utvecklingen och förmågan att reflektera över egna värderingar. Resultaten visar att tre fjärdedelar av alla studenter i de här siffrorna ingår alla utbildningsområden anser att utbildningen i stor utsträckning bidragit till breddad allmänbildning, och cirka 60 procent anser att utbildningen i stor utsträckning bidragit till reflektion över de egna värderingarna. Runt 40 procent av studenterna uppger att utbildningen i hög eller mycket hög grad bidragit till att de engagerat sig i samhällsutvecklingen, uppnått ökad förståelse för sociala och

4 4 kulturella skillnader mellan könen eller ökad förståelse för människor med annan kulturell bakgrund. På de här dimensionerna placerar sig samhällsvetenskaperna klart över genomsnittet; strax efter lärarutbildning och humaniora. Ytterligare en viktig dimension vill jag lyfta fram. En central uppgift för all universitetsutbildning är att förstärka förmågan till analytiskt tänkande; att ge studenterna förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar samt förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem. I den svenska undersökningen framgick att en stor majoritet av studenterna cirka 70 procent upplever att studierna ställer krav på och därmed uppövar förmåga till analys. Att organisera idéer, information eller erfarenheter i nya och mer komplexa tolkningar uppfattas som något mindre framträdande: 53 procent av studenterna uppger att studierna har inneburit detta i hög eller mycket hög grad. Det intressanta i sammanhanget är att samhällsvetenskaperna har de högsta resultaten i denna dimension. Just samhällsvetenskaper verkar vara speciellt ägnade att förstärka den analytiskt-reflexiva dimensionen av utbildningen. Den här undersökningen gjordes i Sverige och återspeglar svenska förhållanden och svenska studenters uppfattningar. Ändå tror jag nog att många av resultaten kan överföras till Finland. Om vi här ställde samma frågor till er, misstänker jag att svaren kunde bli rätt likadana som de svenska studenternas svar. Att många av våra studerande i likhet med de svenska studenterna jobbar liksom studerande i Finland över huvud taget är ett faktum. Säkert har många av er jobbat vid sidan av studierna ibland kanske rentav i omvänd ordning: studerat vid sidan av jobbet. Det är förståeligt att de studerande vill jobba: Förutom de väl behövliga inkomsterna, ger jobb under studietiden viktig arbetserfarenhet och en fot in i arbetslivet. Att studietiderna ofrånkomligt förlängs på grund av arbete är kanske ett större problem för utbildningssystemet som helhet och för de enskilda utbildningsenheterna än för er som individer. Blir man färdig med studierna som 24- eller som 27-åring kanske kvittar lika. Ung är man ändå. Det jag själv tror att är det största problemet med jobb vid sidan av studierna är problemen med tidsanvändningen. Hur skall man fullödigt kunna fördjupa sig i studierna, hur skall man kunna utveckla sitt tänkande och sin analysförmåga om de timmar man kan reservera för studier är noggrant inplacerade i

5 5 ett schema, där arbetslivet, studierna och fritidsintressena skall konkurrera om den begränsade resurs tiden utgör? Ändå är det positivt att studenterna i den svenska undersökningen klart upplevde att studierna påverkat den personliga utvecklingen, förmågan att reflektera över egna värderingar och engagemanget i samhällsutvecklingen. Positivt är också att studierna uppfattas utveckla förmågan att analysera och att bearbeta erfarenheter och idéer. Det är just dessa egenskaper som en god universitetsutbildning borde leda till. Då jag tidigare i talet sade att de bästa universiteten kräver att studenterna skall nå djupare kunskapsnivåer än bara ytlig kunskap är det väl just analysförmågan och förmågan till självständigt tänkande som avses. Ni som nu får era kandidatbetyg och som därmed avslutat er första etapp av universitetsstudier kan ju var och en för sig fundera på huruvida ni här fått undervisning och utbildning på toppnivå eller om det snarare varit medelnivå eller ve och fasa försvarlig nivå. Vi vet ju en del om vad ni tycker bl.a. via den studentfeedback vi erhållit för olika kurser och vi har också en viss uppfattning om vad vi gör bra och vad som säkert kunde vara bättre. Ytterligare känner vi till en del om vad arbetslivet tycker om vår utbildning och vi för också dialog med fältet för att ännu bättre veta vad vi borde satsa på i undervisning och utbildning. Men bara ni själva kan säga om ni tycker den utbildning ni har fått faktiskt motsvarar eller kanske rent av överträffar de förväntningar ni hade då ni i tiden inledde era studier här. Och bara ni själva vet om ni i dag har utvecklat en större analytisk förmåga; om ni kan vara mera självreflexiva i fråga om era värderingar; om ni känner ett större engagemang för samhällsutvecklingen ja, om ni utvecklat ert tänkande till en djupare nivå. Om ni alls känner åt det hållet ja, då tycker jag vi kan vara ganska nöjda med vad vi lyckats erbjuda och framför allt då kan ni vara nöjda med era satsningar på studierna!