MINERALISERINGSSTÖRNINGAR VETENSKAP Mineraliseringsstörningar och deras behandling Satu Alaluusua, Birgitta Bäckman och Jette Daugaard-Jensen Amelogenesis imperfecta och dentinogenesis imperfecta, två sällsynta ärftliga sjukdomar, där också tändernas mineralisering är defektiv, kräver vanligen kontinuerlig behandling under hela uppväxttiden. Målet med behandlingen är att tillförsäkra de unga patienterna god tuggfunktion och smärtfrihet, upprätthållande av horisontella och vertikala dimensioner och tillfredsställande estetik. Dentala material och tekniker med förbättrad adhesiv kapacitet kan ge acceptabla semipermanenta behandlingsresultat för incisiverna. På de primära och permanenta molarerna är kronor av rostfritt stål vanligen det bästa alternativet. Idiopatisk hypomineralisering av emaljen är en mer prevalent mineraliseringsstörning. De allvarligaste och kliniskt mest betydelsefulla defekterna finns i de första permanenta molarerna. Även om hypomineralisering av de första permanenta molarerna är en egen klinisk entitet är många symtom, såsom hög termosensibilitet och förlust av tandsubstans, gemensamma med de ärftliga tillstånden. Defekter i de hårda tandvävnaderna uppkommer om funktionen störs hos ameloblaster och/eller odontoblaster under den tid tänderna utvecklas. Etiologiskt kan dessa defekter vara genetiska, förvärvade (orsakade av exempelvis näringsbrist, högt intag av fluor, medicinering med cyklofosfamid eller tetracyklin) eller, vilket är vanligast, idiopatiska. Av ärftliga mineraliseringsstörningar bör nämnas t ex familial hypofosfatemi. Artikeln behandlar två ärftliga sjukdomar med onormal mineralisering, amelogenesis imperfecta och dentinogenesis imperfecta, samt idiopatiska mineraliseringsstörningar av de första permanenta molarerna. Dessa tre tillstånd har varit föremål för omfattande forskning i Skandinavien under senare år. För klinikern innebär den ofta svåra och långvariga behandlingen av dessa utvecklingsstörningar en utmaning. Amelogenesis imperfecta Diagnosen amelogenesis imperfecta (AI) avser en genetiskt betingad defekt emaljbildning, karaktäriserad av klinisk och genetisk heterogenitet, vilket innebär att en mängd kliniska manifestationer kopplade till samtliga kända mendelska ärftlighetsmönster kan förekomma. Eftersom tandemalj är av ektodermalt ursprung kan AI vara ett av symtomen i syndrom som involverar också andra vävnader av ektodermalt ursprung, som hår, naglar och hud. Idag är det dock allmänt accepterat att termen amelogenesis imperfecta skall begränsas till de genetiskt betingade tillstånd där enbart emaljbildningen är påverkad. Amelogenesen, dvs emaljbildningen, är en komplicerad och ännu inte helt klarlagd process som i korthet innebär att ameloblasterna, de emaljbildande cellerna av ektodermalt ursprung, utsöndrar ett organiskt matrix som därefter mineraliseras till kroppens hårdaste vävnad. AI orsakas Författare Satu Alaluusua, tf professor, odont dr. Avdelningen för pedodonti och ortodonti, Institutionen för odontologi, Helsingfors universitet, Finland. Birgitta Bäckman, universitetslektor, odont dr. Avdelningen för pedodonti, Odontologiska fakulteten, Umeå universitet, Sverige. Jette Daugaard- Jensen, afdelingstandlæge. Afdeling for Pedodonti, Det Sundhedsvidenskabelige Fakultet, Københavns Universitet, Danmark.
ALALUUSUA ET AL Figur 1. Överkäken hos en 4-årig pojke med autosomalt dominant ärftlig hypomineralisationsform av amelogenesis imperfecta. Stålkronor 55, 65, glasjonomercement ocklusalt 54, 64. Behandlingen utförd av dr YB Wahlin. Figur 2. a)10- årig flicka med hypoplasiform av amelogenesis imperfecta (sporadiskt fall i sin familj). Permanenta tänder allvarligare drabbade än primära. b) Samma flicka som 13-åring. De permanenta första molarerna i över- och underkäken har kronförsetts. Incisiverna är pålagda med kompositmaterial. Ortodontisk behandling planeras. c) Samma flicka som 14-åring. Keramiska kronor 12 22. Behandlingen utförd av dr I Andersson- Wenckert. a b c av mutationer i de gener som kontrollerar amelogenesen. En intensiv forskning pågår för att identifiera dessa mutationer. Som tidigare nämnts har samtliga mendelska ärftlighetsmönster kunnat förknippas med olika former av AI. Således har både X-bundna, autosomalt nedärvda och sporadiska fall rapporterats. I familjer med X-bunden ärftlighet har molekylärgenetiska undersökningar resulterat i att två genlokus för AI har identifierats, ett på X-kromosomens korta arm och ett på den långa armen [1, 2]. Amelogeniner är en grupp proteiner, syntetiserade av ameloblasterna och involverade i amelogenesen i huvudsak under den sekretoriska fasen, dvs när utsöndringen av det organiska matrix sker. Hos människan har två gener för amelogenin identifierats, en på Y-kromosomen och den andra på X-kromosomens korta arm, i samma position som en av generna för AI [3]. Hittills har sju olika mutationer i amelogeningenen diagnostiserats hos individer med X-bunden AI [4 9]. Mycket litet är känt om den genetiska kontrollen av autosomalt nedärvda former av AI. Endast ett lokus har lokaliserats; till den långa armen av kromosom 4 [10]. Olika prevalenssiffror har rapporterats för AI. Skillnaderna beror sannolikt på demografiska faktorer samt på vilka diagnostiska kriterier som tilllämpats. I Västerbotten i norra Sverige är prevalensen 1,4 per 1 000 [11] och i västra delen av Sverige 0,3 per 1 000 [12]. Behandling Eftersom prevalensen av AI är låg i de flesta regioner har den enskilda tandläkaren vanligen ingen större erfarenhet av sådana fall. Patienten bör därför hänvisas till en specialist i pedodonti för diagnos och terapiplanering. En korrekt diagnos som baserats på noggrann klinisk undersökning, fastställande av ärftlighetsmönster samt histologisk undersökning av exfolierade/extraherade tänder, är av största betydelse för behandlingsplanering, för genetisk information och för försäkringsfrågor. Baserade på skillnader i klinisk manifestation och ärftlighetsmönster har 14 undergrupper av AI identifierats [13]. Kliniskt ses hypoplasi eller hypomineralisering av emaljen. Oftast finns båda symtomen men med en dominans av endera. Patientens vanligaste problem är termosensibilitet, svårigheter att tugga, förlust av tandsubstans på grund av att den defekta emaljen splittras av eller nöts ned samt, inte minst viktigt, otillfredsställande estetik. Symtomens allvarlighetsgrad varierar beroende på emaljens kvalitet i varje enskilt fall samt i viss mån på patientens ålder. Behandlingen av AI måste fortgå mer eller
MINERALISERINGSSTÖRNINGAR mindre kontinuerligt under patientens hela uppväxttid. Det primära bettet Som regel är emaljdefektens svårighetsgrad, patientens symtom och de estetiska problemen mindre uttalade i det primära bettet. Fyllningsterapin kompliceras dock av emaljens dåliga kvalitet som kan medföra frakturer i fyllningsgränserna, vilket leder till frekventa omgörningar. För att minska problemen bör glasjonomercement användas. I de allvarligaste fallen är kronor av rostfritt stål på de primära molarerna den mest beständiga terapin (fig 1). På grund av patientens låga ålder och ofta höga smärtkänslighet kan behandling under generell anestesi vara indicerad. I mindre allvarliga fall kan regelbunden fluoridbehandling minska termosensibiliteten. Genom att täcka tändernas ocklusalytor med glasjonomercement kan emaljavsplittring förhindras. Det unga permanenta bettet Även i det unga permanenta bettet påverkas behandlingsbehovet av emaljdefektens svårighetsgrad. För de permanenta första molarerna är termosensibilitet, svårigheter att tugga samt förlust av tandsubstans de huvudsakliga problemen. Kronor av rostfritt stål är oftast den optimala terapin innan permanent kronterapi är möjlig (fig 2 a, b). Kronornas uppgift är också att bibehålla normala vertikala och horisontella dimensioner. I fall med extremt känslig emalj kan behandlingen vara mycket svår för barnet, vilket måste beaktas. I de mindre allvarliga fallen kan det vara tillräckligt att klä in tandkronorna med kompositmaterial eller glasjonomercement. Eftersom emaljprismats struktur avviker vid många former av AI, kan möjligheten att erhålla ett pålitligt etsmönster och fullgod adhesion av kompositmaterialet till emaljen vara försämrad, varför dentinbindningsmaterial bör användas. Vid val mellan glasjonomercement och kompositmaterial bör det förra användas när barnets förmåga att samarbeta under behandlingen är begränsad. När barnet blir äldre och utseendet viktigare rekommenderas påbyggnad av incisiverna med kompositmaterial vilket kan fungera bra. Fortsatt eruption och missfärgning av fyllningsskarvarna gör kontinuerliga kontroller och justeringar nödvändiga. I tonåren är skalfasader eller keramiska kronor att föredra (fig 2c). Det är viktigt att de estetiska behoven hos barn och ungdomar med AI tas på allvar. Inte minst idag när vackra, vita, symtomfria tänder är så självklara för unga människor, kan en mineraliseringsstörning som AI innebära ett mycket svårt handikapp. a b Figur 3. a)7-årig flicka med dentinogenesis imperfecta. Behandling har försummats. Attrition har skett både av de primära och de permanenta tänderna. Behandlingen påbörjades med kronor av rostfritt stål på molarerna och komposit på incisiverna. b) Samma flicka som 17-åring. Ett gott estetiskt och funktionellt resultat har uppnåtts med kompositmaterial (13 23) och keramiska kronor (premolarerna och molarerna). Behandlingen utförd av dr Esko Eerikäinen. Profylax Den defekta emaljen gör en väl fungerande profylax extra viktig. Hög termosensibilitet kan försvåra för barnet att själv upprätthålla en god munhygien. Psykiska skäl den otillfredsställande estetiken kan påverka motivationen negativt. Professionell hjälp med tandborstning är därför motiverad under perioder. Snarast efter eruptionen bör permanenta tänder fissurförseglas, och för att förhindra senare missfärgning bör grava hypoplasidefekter förslutas med kompositmaterial. Dentinogenesis imperfecta Dentin kan betraktas som en mineraliserad vävnad som till ca 50 % innehåller oorganiskt mineral, till ca 30 % organiskt material och därutöver vatten. Det oorganiska materialet är i huvudsak hydroxylapatit och det organiska materialet till 90 % kollagen [14]. Olika störningar kan orsaka för-
ALALUUSUA ET AL komponenten i både dentin och benvävnad. Fastän både DI och OI orsakas av missbildat kollagen ses DI endast hos 10 50 % av alla OI-patienter [21]. Det förefaller som om DI I är mer vanlig hos allvarligt drabbade OI-patienter än hos de mildare fallen [21, 22]. Emellertid fann Waltimo et al [23] mikroskopiska förändringar i dentinet även hos kliniskt helt opåverkade tänder från OI-patienter, och drog av detta slutsatsen att prevalensen av DI I kan vara underskattad om diagnosen enbart är baserad på kliniska och röntgenologiska symtom. Figur 4. 5-årig flicka med dentinogenesis imperfecta. Kronor av rostfritt stål på de primära molarerna för att förhindra attrition och för att möjliggöra utvecklingen av en normal vertikal relation mellan käkarna. Behandlingen utförd av dr Satu Alaluusua. ändringar i organisk dentinmatrix och härigenom påverka dentinogenesen antingen lokalt eller systemiskt. Dentinogenesis imperfecta (DI) är den bäst kända av de ärftligt betingade mineraliseringsstörningarna men flera andra kongenitala störningar kan också orsaka en defekt dentinbildning [14, 15]. Karaktäristiskt för DI är att samtliga tänder är missfärgade (varierande från en translucent gulbrun till blågrå färgton) med avsplittring av emalj och uttalad attrition. Baserat på kliniska, röntgenologiska och histologiska data har Shields et al [16] beskrivit tre typer av DI. Typ I (DI I) förekommer tillsammans med osteogenesis imperfecta (OI). Typ II (DI II) nedärvs som ett enstaka symtom och drabbar enbart dentinet. Typ III (DI III) kallas även Brandywine-typen av ärftligt opalskimrande dentin och har endast påträffats i ett isolat i Maryland, USA. Nyare forskning har visat att DI II och DI III kan vara olika yttringar av samma gendefekt [13], varför ingen skillnad görs mellan dessa två typer i fortsättningen. Dentinogenesis imperfecta, typ I DI I som förekommer tillsammans med OI är vanligen mer uttalad i de primära tänderna än i de permanenta [17]. OI är en sällsynt (1/10 000) medfödd störning i bindväven [18] karaktäriserad av skelettdeformiteter, kortväxthet och benskörhet. Blå sklerae, överrörlighet i lederna och en progressiv försämring av hörseln kan vara ytterligare symtom [19]. Fyra typer av OI har identifierats (OI I, II, III, IV) och DI I har diagnostiserats i samband med den relativt milda OI I och i de mera allvarliga OI III och OI IV [20]. Kollagen typ I är den huvudsakliga organiska Dentinogenesis imperfecta, typ II DI II påverkar dentinogenesen i både den primära och den permanenta dentitionen. Frekvensen av barn födda med DI II har rapporterats vara 1/8 000. DI II nedärvs autosomalt dominant [16]. Anlaget har lokaliserats till den långa armen av kromosom 4 [24]. DI I och DI II har ett antal gemensamma kliniska drag, såsom missfärgning och attrition av både de primära och de permanenta tänderna. Missfärgningen kan variera såväl inter- som intraindividuellt från en translucent gulbrun till en blågrå färgton. Vid eruptionen förefaller tänderna normala till form och färg. Efter en tid uppträder missfärgning och spontan emaljavsplittring varvid det defekta, mjuka dentinet blottas och snabbt slits ner även vid normal funktion. Andra premolarerna och andra molarerna är mindre påverkade än de tidigt mineraliserade permanenta tänderna [14 16]. Röntgenologiskt ses bulliga tandkronor med cervikal konstriktion. Rötterna är korta. För båda typer av DI är det typiskt att pulparummen i de ännu oerupterade tänderna är normalt stora och att snabb obliteration äger rum strax efter eruptionen, redan innan attritionen av dentinet påbörjats [17]. Histologiskt beskrivs emaljen som normal. Det först bildade perifera dentinet förefaller ofta normalt och täcker det cirkumpulpala defekta dentinet som har få eller inga dentinkanaler. På ultrastrukturell nivå har skillnader beskrivits mellan DI I och DI II [17, 23]. Behandling Det finns både psykosociala och funktionella indikationer för behandling av DI. Missfärgningen av incisiverna och caninerna utgör i sig ett allvarligt estetiskt problem. Dessutom kan attritionen av tänderna bli så omfattande att ansiktshöjden och därmed utseendet påverkas. Obehandlad attrition kan leda till att patienten har primära tänder med ocklusalytan i nivå med gingivalranden med kraftigt försämrad tuggfunktion som resultat. Som en följd av detta startar ofta attritionen av de perma-
MINERALISERINGSSTÖRNINGAR nenta molarerna genast efter eruptionen vilket leder till en ond cirkel (fig 3a). Pulpaengagemang är relativt sällsynt på grund av obliterationen av pulparummen. Målet med behandlingen är därför: 1. Att förhindra attrition och därigenom bibehålla normala vertikala dimensioner. 2. Att förbättra patientens utseende. För att kunna förhindra attrition och förlust av tänder och tandsubstans krävs tidig diagnos. Det primära bettet Klinisk erfarenhet visar att kronor av rostfritt stål är den behandling som är att föredra i den primära dentitionen. Behandlingen skall påbörjas så snart spontan emaljavsplittring observerats, medan det ännu finns tillräckligt mycket tandstruktur kvar för fullgod retention av stålkronorna (fig 4) [25, 26]. Växelbettet Målet med behandlingen är att säkerställa att samtliga permanenta tänder erumperar till funktionell ocklusion utan att dentin exponeras, för att på så sätt förhindra attrition. De vertikala utrymmesförhållandena bestämmer vilken behandling som skall utföras. Vid fall med omfattande attrition av de primära tänderna är det absolut nödvändigt att utöka den vertikala dimensionen så att permanenta molarer och incisiver kan erumpera utan att hamna i för tidig ocklusionskontakt med attrition av kuspar och incisalskär som följd. Om inte kronor av rostfritt stål utförts tidigt kan de i många fall utföras trots omfattande attrition för att öka de vertikala dimensionerna. Om endast rötter återstår av de primära tänderna kan en täckprotes i sällsynta fall vara ett sätt att öka den vertikala betthöjden under en övergångsperiod till dess att den första permanenta molaren har erumperat helt. Vid fall med normala vertikala utrymmesförhållanden kan kronor av rostfritt stål (framställda utan preparation av den permanenta tanden), glasjonomercement eller kompositmaterial användas för att undvika emaljavsplittring och attrition [26, 27]. Det permanenta bettet Hur väl behandlingen lyckas av de permanenta DI-tänderna beror på attritionens omfattning. Ju bättre attritionen av de primära molarerna kan förhindras, desto lättare är det att restaurera de permanenta tänderna. En bettskena nattetid kan eventuellt förlångsamma attritionen. I tonåren är kronor av rostfritt stål eller keramiska kronor på Figur 5. a) och b) Hypomineralisering av emaljen hos de permanenta första molarerna hos en 7-årig pojke. Förutom molarerna är tanden 21 angripen. molarerna och direkt påläggning av kompositmaterial eller keramiska kronor på incisiverna ett funktionellt och estetiskt acceptabelt alternativ (fig 3b). Behandlingen är tidskrävande och pågår under flera år. Hypomineralisering av de permanenta första molarerna Hypomineralisering av tänderna är den vanligaste formen av dental utvecklingsstörning. Särskilt får de skador som drabbar de första permanenta molarerna ofta svåra kliniska konsekvenser [28]. Termer som idiopatisk hypomineralisering av emal-
ALALUUSUA ET AL jen, avgränsade opaciteter och icke-fluoridbetingade opaciteter har använts för att beskriva skadorna. De varierar till sin omfattning från en enstaka vit, gul eller brun fläck till en mera allmän manifestation där hela tandkronan är angripen (fig 5a, b). Emaljskadans yta kan vara intakt eller rå eller, i allvarligare fall, sönderfallen över blottat dentin. I en studie av Koch et al [28] rapporterades att ett allt större antal svenska barn vid slutet av sjuttiotalet uppvisade utbredda och allvarliga mineraliseringsdefekter, speciellt i de första permanenta molarerna. Studien visade också att barn födda 1970 hade flera defekter än barn födda tidigare. Även andra studier har antytt att defekterna skulle kunna vara kopplade till förändringar i miljön. Av en studie från Island framgår att barn som bodde i ett urbant område hade en högre prevalens av mineraliseringsstörningar än barn som bodde på landet [29], även i en dansk studie varierade prevalensen beroende på i vilket område barnen bodde [30]. En nyligen gjord finsk studie antyder att miljöföroreningar, tillsammans med andra kända och okända faktorer, är associerade med utvecklingen av hypomineraliseringsskador i emaljen [31]. Dioxin och dioxinbesläktade föreningar förekommer allmänt som miljöföroreningar och berikas i näringskedjan och också i modersmjölken [32]. De har visats kunna påverka tandutvecklingen hos accidentiellt exponerade barn samt hos experimentdjur, men verkningsmekanismen är okänd [33, 34]. Den finska studien visade att i en normal barnpopulation var de första permanenta molarerna oftare mineraliseringsstörda hos barn som utsatts för större mängder dioxin via modersmjölken än hos barn som utsatts för mindre mängder. Enligt en WHO-rapport från 12 europeiska länder angående koncentrationen av dioxin i modersmjölk är dioxinmängden i Finland lägre än i Mellaneuropa men högre än i Östeuropa [35]. I Finland är bröstuppfödning vanlig och ofta långvarig [36]. Det är därför möjligt att finska spädbarn blir utsatta för främmande ämnen via modersmjölken i större omfattning än spädbarn i andra länder. De första permanenta molarerna mineraliseras under de två första levnadsåren, dvs under en period av amning och potentiell exponering. Den aktuella prevalenssiffran för mineraliseringsstörningar i de första permanenta molarerna är ca 20 % enligt danska och finska studier [30, 31]. Huruvida prevalensen har ökat eller minskat de senaste åren kan inte bedömas eftersom tidigare epidemiologiska data saknas. Det är inte osannolikt att den sanna prevalensen kan ha dolts av den tidigare höga kariesaktiviteten. Behandling Trots att prevalensen av mineraliseringsstörningar i de första permanenta molarerna är tämligen hög har bara vissa av dem, framför allt de som involverar dentinet, klinisk betydelse. Hur behandlingen utformas beror på skadans svårighetsgrad och kan variera från profylaktisk behandling (fissurförsegling med glasjonomercement och behandling med fluoridlack) till extraktion av de drabbade molarerna. Ibland finns en kavitet redan vid eruptionen men ofta förefaller tanden helt normal frånsett färgen. När den hypomineraliserade ytan sedan utsätts för tuggtryck går den sönder och dentinet blottas. När och om detta sönderfall inträffar är omöjligt att förutsäga. Om erumperande första permanenta molarer har opaciteter bör tänderna därför kontrolleras med korta intervall och föräldrarna informeras om mineraliseringsstörningarna och deras eventuella konsekvenser. Om kaviteten är av begränsad omfattning, avviker varken dess utformning eller valet av fyllningsmaterial från det som rekommenderas för en kariesskada. Glasjonomercement, kompomerer eller kompositmaterial kan användas som fyllningsmaterial. I samband med behandlingen måste de hypomineraliserade tändernas extremt höga känslighet beaktas. Ett av problemen vid restaurering av gravt hypomineraliserade molarer är den defekta strukturen hos de tandvävnader som omger kaviteten och som negativt påverkar möjligheten att åstadkomma ett pålitligt etsmönster och fullgod adhesion av fyllningsmaterialet. Det är dessutom sannolikt att permeabiliteten hos den hypomineraliserade emaljen och dentinet är förhöjd. Den kliniska konsekvensen blir att kariesangrepp progredierar snabbare än normalt och att det hypomineraliserade dentinet medger att bakterier, syror och andra irriterande ämnen penetrerar in i pulpan lättare än om dentinets struktur skulle vara normal. I djupare lesioner rekommenderas kalciumhydroxidpasta och glasjonomercement som fyllningsmaterial. Glasjonomercementen är biokompatibla och avger fluoridjoner till omkringliggande defekt tandvävnad. De motstår emellertid tuggtrycket dåligt och skall därför betraktas som temporära fyllningar. I vissa fall är kronor av rostfritt stål idealiska som temporär behandling. Speciellt om approximalytorna är angripna bibehåller kronor av rostfritt stål tandens mesio-distala bredd. Vid omfattande defekter är emellertid tandkronans höjd ofta förminskad på grund av förlust av tandsubstans vilket i sin tur stör utvecklingen av en normal vertikal relation mellan molarerna. I sådana fall medför en krona av rostfritt stål oundvikligen en bettöppning. Om bettöppningen är skadlig för kä-
MINERALISERINGSSTÖRNINGAR karnas inbördes relationer är stålkroneterapi kontraindicerad. I allvarliga fall bör extraktion av den skadade tanden övervägas efter samråd med ortodontist. English summary Mineralisation disturbances and their treatment Amelogenesis imperfecta and dentinogenesis imperfecta, two rare hereditary conditions also affecting the mineralisation of teeth, require as a rule continuous treatment during childhood and adolescence. The aim of the treatment is to assure the young patients good function, satisfactory aesthetics, and maintenance of vertical and horizontal dimensions. Restorative techniques with improved adhesive capacity can provide acceptable semi-permanent treatment results in anterior teeth. In the primary and permanent molars stainless steel crowns are usually the best alternative. Idiopathic enamel hypomineralisation is a more prevalent developmental defect. The most severe and clinically significant defects are seen in the permanent first molars. Although the clinical entity is unique, hypomineralised first molars share characteristics such as sensitivity and loss of tooth substance with hereditary mineralisation disturbances. Treatment of amelogenesis imperfecta, dentinogenesis imperfecta and teeth with enamel hypomineralisation requires special skills from the dentist and long-term co-operation from the child. Referenser 1. Lagerström M, Dahl N, Iselius L, Bäckman B, Pettersson U. Mapping of the gene for X-linked amelogenesis imperfecta by linkage analysis. Am J Hum Genet 1990; 46: 120 5. 2. Aldred MJ, Crawford PJM, Roberts E, Gillespie CM, Thomas NST, Fenton I, Sandkuijl LA, Harper PS. Genetic heterogeneity in X-linked amelogenesis imperfecta. Genomics 1992; 14: 567 73. 3. Nakahori Y, Takenaka O, Nakagome Y. A human X-Y homologous region encodes amelogenin. Genomics 1991; 9: 264 9. 4. Lagerström M, Dahl N, Nakahori Y, Nakagome Y, Bäckman B, Landegren U, Pettersson U. A deletion in
ALALUUSUA ET AL the amelogenin gene (AMG) causes X-linked amelogenesis imperfecta (AIHI). Genomics 1991; 10: 971 5. 5. Aldred MJ, Crawford PJM, Roberts E, Thomas NST. Identification of a nonsense mutation in the amelogenin gene (AMELX) in a family with X-linked amelogenesis imperfecta (AIHI). Hum Genet 1992; 90: 413 6. 6. Lench NJ, Brook AH, Winter GB. SSCP detection of a nonsense mutation in exon 5 of the amelogenin gene (AMGX) causing X-linked amelogenesis imperfecta (AIHI). Hum Mol Genet 1994; 3: 827 8. 7. Lagerström-Fermér M, Nilsson M, Bäckman B, Salido E, Shapiro L, Pettersson U, Landegren U. Amelogenin signal peptide mutation: correlation between mutations in the amelogenin gene (AMGX) and manifestations of amelogenesis imperfecta. Genomics 1995; 26: 159 62. 8. Lench NJ, Winter GB. Characterisation of molecular defects in X-linked amelogenesis imperfecta. Hum Mutat 1995; 5: 251 9. 9. Collier PM, Sauk JJ, Rosenbloom J, Yuan ZA, Gibson CW. An amelogenin gene defect associated with human X-linked amelogenesis imperfecta. Arch Oral Biol 1997; 42: 235 42. 10. Forsman K, Lind L, Bäckman B, Westermark E, Holmgren G. Localization of a gene for autosomal dominant amelogenesis imperfecta (ADAI) to chromosome 4q. Hum Mol Genet 1994; 3: 1621 5. 11. Bäckman B, Holm A-K. Amelogenesis imperfecta: prevalence and incidence in a northern Swedish county. Community Dent Oral Epidemiol 1986; 14: 43 7. 13. Witkop CJ. Amelogenesis imperfecta, dentinogenesis imperfecta and dentin dysplasia revisited: problems in classification. J Oral Pathol Med 1989; 17: 547 53. 16. Shields ED, Bixler D, El Kafrawy AM. A proposed classification for heritable human dentine defects with a description of a new entity. Arch Oral Biol 1973; 18: 543 53. 17. Waltimo J. Developmental defects of human dentin matrix. An ultrastructural study [dissertation]. Helsinki: University of Helsinki, 1996. 18. Andersen PE, Hauge M. Osteogenesis imperfecta: a genetic, radiological, and epidemiological study. Clin Genet 1989; 36: 250 5. 19. Byers PH, Steiner RD. Osteogenesis imperfecta. Annu Rev Med 1992; 43: 269 82. 20. Sillence DO. Craniocervical abnormalities in osteogenesis imperfecta, genetic and molecular correlations. Pediatr Radiol 1994; 24: 427 30. 21. Lukinmaa P L, Ranta H, Ranta K, Kaitila I. Dental findings in osteogenesis imperfecta: I. Occurrence and expression of type I dentinogenesis imperfecta. J Craniofac Genet Dev Biol 1987; 7: 115 25. 22. Vetter U, Pontz B, Zauner E, Brenner RE, Spranger J. Osteogenesis imperfecta: a clinical study of the first ten years of life. Calcif Tissue Int 1992; 50: 36 41. 23. Waltimo J, Ojanotko Harri A, Lukinmaa P L. Mild forms of dentinogenesis imperfecta in association with osteogenesis imperfecta as characterized by light and transmission electron microscopy. J Oral Pathol Med 1996; 25: 256 64. 24. MacDougall M, Zeichner-David M, Murray J, Crall M, Davis A, Slavkin H. Dentin phosphoprotein gene locus is not associated with dentinogenesis imperfecta types II and III. Am J Hum Genet 1992; 50: 190 4. 25. Jensen Daugaard J, Lønberg B, Nielsen PV. Dentinogenesis imperfecta: behandling af tre tilfælde i den primære dentition. Tandlægebladet 1982; 86: 388 95. 26. Malmgren B, Lundberg M, Lindskog S. Dentinogenesis imperfecta in a six generation family. Swed Dent J 1988; 12: 73 84. 27. Harley KE, Ibbetson RJ. Dental anomalies are adhesive castings the solution? Br Dent J 1993; 174: 15 22. 28. Koch G, Hallonsten A-L, Ludvigsson N, Hansson BO, Holst A, Ullbro C. Epidemiologic study of idiopathic enamel hypomineralization in permanent teeth of Swedish children. Community Dent Oral Epidemiol 1987; 15: 279 85. 29. Moller P. Dental caries and non-fluoride enamel hypoplasia in Icelandic children aged 6-14 years [thesis]. Alabama, Birmingham, USA: University of Alabama, School of Dentistry, 1981. 31. Alaluusua S, Lukinmaa PL, Vartiainen T, Partanen M, Torppa J, Tuomisto J. Polychlorinated dibenzo-p-dioxins and dibenzofurans via mother s milk may cause developmental defects in the child s teeth. Environ Toxicol Pharmacol 1996; 1: 193-7. 33. Peterson ER, Theobald HM, Kimmel GL. Developmental and reproductive toxicity of dioxins and related compounds: cross-species comparisons. Crit Rev Toxicol 1993; 23: 283-335. 34. Alaluusua S, Lukinmaa PL, Pohjanvirta R, Unkila M, Tuomisto J. Exposure to 2,3,7,8-tetrachlorodibenzopara-dioxin leads to defective dentin formation and pulpal perforation in rat incisor tooth. Toxicology 1993; 8: 1-13. 35. Yrjänheikki EJ. Levels of PCBs, PCDDs and PCDFs in breast milk. WHO, Environmental Health 34, 1989. Adress Satu Alaluusua, Institutionen för odontologi, PB 41, Helsingfors universitet, FIN-00014 Helsingfors.