Österbottens landskapsstrategi 214 217 Miljörapport 1
INNEHÅLL 1. INLEDNING... 3 2. ÖSTERBOTTENS LANDSKAPSSTRATEGI 214 217: MÅL OCH ÅTGÄRDER... 3 3. NULÄGE OCH SÄRDRAG HOS OM MILJÖN I ÖSTERBOTTEN... 5 3.1 Landskapsstruktur... 5 3.2 Jordarter och berggrund... 5 3.3 Klimatet, klimatförändringen och luftkvaliteten... 6 3.4 Biologisk mångfald... 7 3.5 Flora... 7 3.6 Fauna... 8 3.7 Vattendrag... 8 3.8 Region och samhällsstruktur samt näringar... 1 3.9 Trafik... 12 3.1 Teknisk försörjning... 13 3.11 Kulturmiljö... 15 3.12 Sociala särdrag... 16 3.13 Miljöproblem och miljöutmaningar... 16 4. FÖRFARANDET VID MILJÖKONSEKVENSBEDÖMNING ENLIGT SMB LAGEN... 19 5. LANDSKAPSSTRATEGINS MILJÖKONSEKVENSER ENLIGT HUVUDMÅL... 2 5.1 Konkurrenskraftig region... 2 5.1.1 Beskrivning av huvudmålet... 2 5.1.2 Konsekvensbedömning... 21 5.2 Välmående befolkning... 21 5.2.1 Beskrivning av huvudmålet... 21 5.2.2 Konsekvensbedömning... 22 5.3 God livsmiljö... 22 5.3.1 Beskrivning av huvudmålet... 22 5.3.2 Konsekvensbedömning... 23 6. SAMMANDRAG AV LANDSKAPSSTRATEGINS KONSEKVENSER... 24 7. UPPFÖLJNING AV MILJÖKONSEKVENSERNA... 25 2
1. INLEDNING Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (2/25), den s.k. SMB lagen, och den förordning av statsrådet (347/25) som kompletterar lagen innehåller bestämmelser om allmän skyldighet att bedöma miljökonsekvenserna av en plan eller ett program i tillräcklig utsträckning under beredningen. Enligt 8 i SMB lagen ska den myndighet som ansvarar för en plan eller ett program utreda och bedöma de betydande miljökonsekvenserna som genomförandet av planen eller programmet och de undersökta alternativen kan antas ha samt utarbeta en miljörapport. Syftet är att främja bedömningen och beaktandet av miljökonsekvenser, att förbättra allmänhetens tillgång till information och möjligheter att delta samt att främja en hållbar utveckling. Miljörapporten utarbetas som ett led i den övriga beredningen innan planen eller programmet godkänns. Landskapsstyrelsen började bereda landskapsstrategin 21.1.213 när man godkände programmet för deltagande och bedömning (PDB) för Österbottens landskapsstrategi 214 217. Programmet beskriver förfarandena för deltagande och växelverkan samt bedömningen av landskapsstrategins konsekvenser. Österbottens SMB arbetsgrupp bestående av företrädare för centrala intressentgrupper sammanträdde tre gånger under bedömningsprocessen. De viktigaste iakttagelserna under SMB bedömningen presenteras i denna miljörapport för Österbottens landskapsstrategi 214 217. I miljörapporten presenteras först i korthet de viktigaste målen och åtgärderna i landskapsstrategin samt nuläget och särdragen hos miljön i Österbotten. Därefter går vi igenom det sätt på vilket miljökonsekvenserna har bedömts, och därefter följer en presentation av landskapsstrategins miljökonsekvenser enligt huvudmål. Till sist sammanfattar vi de viktigaste iakttagelserna som gjorts under bedömningen av landskapsstrategins konsekvenser och dryftar frågor som gäller uppföljning av miljökonsekvenserna. Utkastet till landskapsstrategi och miljörapport lades fram på förbundets webbplats och anslagstavla under 3 dagar i januari 214. Under den tiden fanns möjlighet att framföra åsikter skriftligt. Dessutom ombads kommunerna i Österbotten, Österbottens och Södra Österbottens NTM centraler samt andra centrala intressentgrupper yttra sig om utkastet. Framläggandet av utkastet till landskapsstrategi och miljörapport kungjordes i landskapstidningarna och det var möjligt att kommentera utkastet i tjänsten Dinåsikt.fi. 2. ÖSTERBOTTENS LANDSKAPSSTRATEGI 214 217: MÅL OCH ÅTGÄRDER Enligt markanvändnings och bygglagen (132/1999) är det landskapsförbundets uppgift att planera landskapet. I landskapsöversikten på lång sikt anges den utveckling som eftersträvas i landskapet. Landskapsöversikten styr utarbetandet av landskapsplanen samt landskapsprogrammet på medellång sikt. I landskapsprogrammet upptas utvecklingsmål som är baserade på landskapets möjligheter och behov, kultur och övriga särdrag, en beskrivning av de för landskapets utveckling viktigaste projekten och andra väsentliga åtgärder, de samarbetsavtal som ska ingås för att uppnå målen och vid behov en definition av kommunernas samarbetsområden i regionen samt en plan för finansiering av programmet (lagen om utveckling av regionerna och förvaltning av strukturfondsverksamheten 7/214). Inom ramen för den beredningsprocess som inleddes i Österbotten våren 213 uppdaterades den långsiktiga landskapsöversikten och utarbetades landskapsprogrammet på medellång sikt samtidigt, och de sammanslogs till ett dokument, dvs. Österbottens landskapsstrategi för 214 217. Målet var en lättläst, logisk sammanställning där de dokument som krävs enligt lag ändå går att urskilja. 3
Landskapsstrategin uttrycker landskapets utvecklingsvilja. Målet med den är att befästa landskapsaktörernas gemensamma vision och syn på utvecklingen samt att styra utvecklingsresurserna till strategiska objekt. I landskapsstrategin intas mål och åtgärder vilkas främjande förutsätter samarbete på landskapsnivå eller annat omfattande samarbete. Österbottens landskapsstrategi baserar sig på landskapets framgångsfaktorer. Målet är att bestämma vilka faktorer som ger Österbotten framgång i konkurrensen mellan regionerna utifrån de egna utgångspunkterna. Genom utvecklingsåtgärderna eftersträvas positiva resultat på lång sikt framför allt inom den regionala ekonomin, företagsamheten och sysselsättningen, samhälls och regionstrukturen, befolkningens välfärd och landskapets dragningskraft. Österbottens gemensamma vilja när det gäller utvecklingstrenden beskrivs av följande vision: Ny energi i Österbotten Kraft ur hög kompetens, kulturell mångfald och stark sammanhållning. Energitemat hänvisar både till landskapets starka kompetens inom energiteknologi och förnybar energi och till ett energiskt sätt att arbeta. Hög kompetens, kulturell mångfald och stark sammanhållning ses åter som viktiga framgångsfaktorer för landskapet, vilkas betydelse vi måste vara medvetna om i utvecklingsarbetet. Österbottens utvecklingsvilja kan åter sammanfattas i följande mening: År 24 är Österbotten en konkurrenskraftig region med en välmående befolkning och en god livsmiljö. Härur kan vi härleda de tre huvudmålen för utvecklingen i Österbotten, som är 1) en konkurrenskraftig region, 2) en välmående befolkning och 3) en god livsmiljö. I enlighet med dessa huvudmål består målbilden för 24 i Österbottens landskapsstrategi av följande element: År 24 har Österbotten ett konkurrenskraftigt och diversifierat näringsliv i alla delar av landskapet. Framgången stimuleras av forskning och utbildning som stöder näringslivet, ett samarbetsinriktat och entreprenörsmässigt förhållningssätt samt en utmärkt tillgänglighet. En internationell verksamhetskultur och kulturell mångfald är självklarheter. Vasa hör till de fem viktigaste städerna i Finland. Befolkningen i Österbotten mår bra och skillnaderna i välfärd har minskat. En stark sammanhållning och samarbetsanda råder i landskapet. I en tolerant och mångkulturell atmosfär är det bra för alla att bo, leva och arbeta. Det är tryggt och bra att leva och bo i Österbotten. Landskapet har en region och samhällsstruktur som följer principen om hållbar utveckling samt en ren miljö med stor mångfald. Österbotten är självförsörjande på energi. El och värmeproduktionen samt trafiken är koldioxidneutrala. Nedan presenteras de insatsområden som bildar de tre huvudmålen i Österbottens landskapsstrategi: 1. Konkurrenskraftig region Diversifierat näringsliv Innovationsverksamhet på hög nivå Goda kommunikationer Tillräckligt med kompetent arbetskraft Värdesatta kulturmiljöer och levande kulturarv 2. Välmående befolkning Engagerade medborgare 4
Integrerade invandrare Bra service Dynamiskt kulturliv och goda fritidsmöjligheter 3. God livsmiljö Hållbar region och samhällsstruktur Koldioxidsnålt samhälle Miljömedvetna aktörer Natur med stor mångfald och rena vatten 3. NULÄGE OCH SÄRDRAG HOS OM MILJÖN I ÖSTERBOTTEN 3.1 Landskapsstruktur Grundstommen i den österbottniska storlandskapsstrukturen utgörs av en vidsträckt skärgård, å och älvmynningar samt å och älvdalar, som sträcker sig utanför landskapsgränserna och åtskiljs av vattendelarryggar. Landskapet Österbotten är beläget dels i kustzonen, dels i flacklandszonen. Flacklandszonen steg upp ur havet för cirka 7 3 år sedan och ligger i området mellan höjdkurvorna 2 och 9 meter. Landskapet i flacklandszonen har sköljts mycket effektivt av havsvattnet. Dess grundstomme utgörs av åfåran, den bördiga dalbottnen och vattendelarryggar. Ryggarna avgränsar å och älvdalarna till enhetliga landskapsområden. Bosättningen har i första hand sökt sig till åstränder och bildat enhetliga bandformade byar. I ett senare skede sökte sig bosättningen längre bort från ån till kanten av de moränryggar som ligger bakom åkrarna. Österbotten är huvudsakligen en kustzon, som är ett av landhöjningen präglat bälte. Kustzonen är det yngsta österbottniska landskapet, det område som senast har höjt sig ur havet, med en strandlinje som landhöjningen ständigt förändrar. Jordmånen är välsorterad och nätet av ryggar och dalar är småskaligt. Vattendelarna i form av stenar eller berg avgränsar lerformationerna. Bosättningen har sökt sig till randen av de steniga markerna och till skyddade havsvikar. Städerna har koncentrerats till å och älvmynningarna vid kusten. Byarna är enligt landskapsstrukturen byggda antingen som grupper eller som breda band. Kulturlandskapet präglas även av fritidsbebyggelsen, som är den äldsta i landet. 3.2 Jordarter och berggrund Från Vasaregionen norrut består berggrunden av s.k. Vasagranit. Området söder om Vasa hör till den svekofenniska skifferzonen i Österbotten, vilken uppstod för ungefär 19 miljoner år sedan. Den vanligaste jordarten som täcker berggrunden är morän. På strandområdena från Oravais till Jakobstadsregionen förekommer spolad moig morän. I Sydösterbotten, söder om Korsnäs, förekommer backlera. De vanligaste moränformationerna är drumliner, kulliga moräner och De Geer moräner. De största genombrytningarna i moränområdena åstadkoms av å och älvdalarna, som har fyllts av lera och bildar vidsträckta slätter. På grund av jordarterna och berggrunden kan Österbotten betraktas som ett jämförelsevis utmanande område vad gäller byggegenskaperna. Formationerna i landskapet Österbotten höjer sig huvudsakligen endast litet och svagt från sin omgivning; de är åsar av s.k. österbottentyp. Områdets åsar bildar avsnitt som sträcker sig från sydost till nordväst. 5
Åsarna i älvdalarna täcks ofta av lera och silt och kallas därför dolda åsar. Vid kusten sträcker sig åsarna ofta under havet och kan följas ända till Sverige. I Österbotten råder det brist på både grundvatten av god kvalitet och grustillgångar för byggande. Jämfört med de övriga landskapen har Österbotten näst minst grusoch sandförekomster. Marksubstanserna och grundvattentillgångarna i regionen är dessutom ojämnt fördelade. Jordmånen belastas av ämnen som når marken direkt från punktkällor eller via nedfall från luften. I kustregionen är de sura sulfat eller alunjordarna en betydande faktor som försurar vattendragen. 3.3 Klimatet, klimatförändringen och luftkvaliteten Klimatet i västra Finland har drag av både fastlands och havsklimat. Till följd av läget vid havet och landskapets långsmala form längs kusten syns havets inverkan i så gott som hela landskapet. Havsklimatet kännetecknas av jämn temperatur. Nära havet är temperaturens års och dygnsvariationer mindre än i inlandet. Detta märks bl.a. i att hösten och våren är längre än i inlandet. Kustområdet mellan Vasa och Karleby är på såväl sommaren som vintern det regnfattigaste området i Finland. Kusten har fler soltimmar än övriga Finland. På havet och vid kusten dominerar sydliga och västliga vindar. Detta gäller också i inlandet även om vindens styrka där är mindre. De kraftiga vindarna väntas bli vanligare till följd av klimatförändringen. Miljöns tillstånd är i Finland just nu bättre på många sätt jämfört med situationen för tio år sedan. Klimatförändringen utgör emellertid ett överskuggande hot mot den uppnådda miljöstatusen. Enligt klimatmodellerna kommer klimatuppvärmningen att bli speciellt kraftig i Finland och i övriga nordliga områden. Den globala klimatförändringen beror främst på utsläppen av växthusgaser, vilka har ökat på grund av mänsklig aktivitet. Det är omöjligt att få ett totalt slut på klimatförändringen. Flera växthusgaser, som härstammar från mänsklig verksamhet, finns kvar i atmosfären i hundratals år. De värmer upp klimatet trots att man skulle få stopp på utsläppen. Enligt uppskattning kommer uppvärmningen p.g.a. de nuvarande utsläppen att fortgå under hela detta århundrade. Europeiska unionen har som mål att uppvärmningen ska begränsas till högst två grader för att man ska kunna undvika de allra skadligaste effekterna. Trots att klimatförändringen i allmänhet bedöms ha enbart negativa konsekvenser kan den också ha positiva effekter, t.ex. att den termiska vegetationsperioden förlängs och vintersjöfarten underlättas. Klimatförändringen gör att extrema väderfenomen blir allt vanligare: torra perioder, hårda vindar och plötsliga skyfall. Klimatförändringen uppskattas påverka naturen på många olika sätt: snö och istäcket krymper, havsytan stiger, jordmånen förändras, arternas utbredningsområden förändras, barrskogszonen förflyttar sig 4 km norrut, de biologiska processerna tidigareläggs och vattendragen värms upp. Inom områdesanvändningen krävs beredskap och anpassning till klimatförändringen på grund av den ökade nederbörden, de allt kraftigare vindarna, ökade skyfall och stormar, förändringar i grundvatten och isförhållandena samt mera omfattande översvämningar än för närvarande. Den höjning av havsvattenytan som beror på uppvärmningen jämnas vid kusten ut av landhöjningen. Bäst kan man på förhand förebygga översvämningar genom att beakta dem i markanvändningen och styra bort ny byggnation från översvämningskänsliga områden. Att stävja klimatförändringen är en nyckelfråga då det gäller att främja välbefinnandet för naturen och miljön i Österbotten. I landskapet utarbetas en klimatstrategi som kompletterar energistrategin och i den fastslås strategin och målen för att minska koldioxidutsläppen på lång sikt. 6
3.4 Biologisk mångfald Naturen i Österbotten är för finska förhållanden speciell och varierande. Här finns hav, skärgård, åar och älvar, skog, myrmark, åsar och åkrar. Av dessa har de mest representativa delarna tagits med i de av statsrådet godkända riksomfattande skyddsprogrammen. I området finns flera objekt som hör till skyddsprogrammen för stränder, fågelrika sjöar och havsvikar, myrar, lundar och gamla skogar samt två objekt som hör till åsskyddsprogrammet. Strandskyddet är koncentrerat till havsområdena. Alla strandskyddsobjekt i Kvarken ingår i en vidsträckt helhet av skyddsområden från Korsnäs till Nykarleby skärgård. I programmet för skydd av fågelrika sjöar och havsvikar ingår de mest representativa grunda havsvikarna såsom Södra Stadsfjärden, Vassorfjärden och Lappfjärds åmynning Härkmerifjärden, som också internationellt är klassificerade som värdefulla. Skyddsprogrammen har genomförts sedan 198 i syfte att trygga biologisk mångfald. Största delen av objekten i programmen ingår också i det gemensamma europeiska skyddsområdesnätverket Natura 2. Genomförandet av programmen fortskrider på ett bra sätt. Klimatförändringen utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Vid kusten är landhöjningen 6 8 mm om året. Landhöjningen förändrar livsmiljöerna och landskapet vid kusten och skapar ypperliga förutsättningar att bevara och utveckla den biologiska mångfalden i området. Tack vare sina geologiska egenskaper upptogs Kvarkens skärgård 26 som naturarv på UNESCOs världsarvslista. Dess särdrag är De Geer moränerna, landhöjningen och naturens långsamma övergångsfenomen, som utgörs av flada glosjökedjorna. När landet höjs avsnörs havsvikarna och skiljs av från havet helt och hållet. I världsarvsområdet är landhöjningen 8 8,5 mm om året, och årligen tillkommer cirka 1 km 2 ny mark. Med tanke på hotade växt och djurarter är vårdbiotoperna särskilt viktiga. Vårdbiotoper är landskap som uppstått genom traditionella markanvändningar i jordbruket, t.ex. ängar, hagmarker och skogsbeten. Floran och faunan i vårdbiotoperna är mycket rik. En förutsättning för att vårdbiotoperna och växt och djurlivet i dem ska bevaras är att objekten sköts med traditionella jordbruksmetoder. 3.5 Flora Österbotten ligger nästan helt och hållet i den sydboreala vegetationszonen, som sträcker sig längs med kusten från södra Finland som en 2 3 kilometer bred remsa. I området når många sydliga växtarter sin nordgräns. I synnerhet i yttre skärgården finns havtorn, som i Finland växer endast vid Bottniska vikens stränder och i västra Åland. I de österbottniska kustområdena påverkas vegetationen avsevärt av landhöjningen, som medför att vegetationen utvecklas kontinuerligt. Vegetationen på de nya landområden som höjer sig ur havet följer tydligt en zonering i höjdriktning. Olika arter ersätter varandra vartefter förhållandena på växtplatsen förändras på grund av landhöjningen. Det första trädslaget som etablerar sig på de områden som blottläggs ur havet är vanligen alen, därefter tar granen över området. Ju längre landhöjningen pågår, desto kargare blir skogarna. De nya skogarnas utveckling och förändring på strandområden som stigit ur havet gör kustskogarna mångformiga och globalt sett intressanta. Knappt 7 procent av markarealen i landskapet är skogsmark. Det dominerade trädslaget är tall; en tredjedel av skogarna är granskog. Av skogsmarken är torvmarkens andel knappt 3 procent. Torvmarkerna lämpar sig närmast för produktion av växttorv. På grund av liten lutning stiger kustområdet snabbt ur havet, vilket leder till att skogsmarken försumpas. Speciellt granskogarna nära kusten blir lätt försumpade. Det allt varmare klimatet kan bidra till att ädla lövträd sprider sig till området. 7
3.6 Fauna Kustområdet hör till den sydboreala zonen. I havsområdena utgör Kvarkens skärgård nordgränsen för många havslevande organismer. I Kvarken påträffas två sälarter, gråsälen och östersjövikaren. Skärgården är en naturlig utbredningsgräns för fiskarter som lever i salt och sött vatten. Lappfjärds å och Esse å hör till de få åar i vårt land där det finns flodpärlmussla. Lappfjärds å har även ett vilt bestånd av havsöring. Tack vare det värdefulla havsöringsbeståndet hör Lappfjärds å Storå till de internationellt skyddade Project Aqua vattendragen. Mängden stora rovdjur håller på att öka i Österbotten. Vargar påträffas regelbundet i synnerhet i Sydösterbotten. Även björnstammen är etablerad och utbredd ända till Sydösterbotten. Lodjuret har sitt tillhåll alldeles i närheten av kusten från Sydösterbotten till Vasaregionen. Fågelfaunan i Österbotten består av både fåglar som häckar här och fåglar som flyttar via Kvarken. Bottniska viken utgör en nationellt mycket viktig flyttkorridor för många fågelarter. Skärgården samt å och älvmynningarna erbjuder de många fågelarterna utmärkta häckningsmöjligheter och rastplatser. Åkerfälten i Söderfjärden är till exempel en mycket viktig rastplats för våra största flyttfåglar, såsom tranorna. Havsörnarna i Kvarken utgör en betydande del av artens bestånd i Finland. Vid den österbottniska kusten påträffas Finlands tätaste bestånd av flygekorrar. I Kust Österbotten finns också en av Finland tätaste älgstammar, dvs. över 3 älgar/ 1 ha. Älgolyckor är tyvärr mycket vanliga på riksväg 8 mellan Vasa och Uleåborg. Efter jakten hösten 212 bestod älgstammen i Finland av cirka 68 älgar. Som bäst bereds en förvaltningsplan för älgstammen. Beredningen samordnas av Finlands viltcentral. 3.7 Vattendrag Södra Österbottens NTM central är ansvarig myndighet för uppgifter enligt vattenförvaltningslagen i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. Till dem hör bland annat att karakterisera yt och grundvattnen och bedöma den mänskliga verksamhetens inverkan på vattnen, att utarbeta ett övervakningsprogram för vattnens status, att övervaka statusen, att klassificera vattnen enligt ekologisk status samt att planera och samarbeta kring vattenvården. Planeringen av vattenvården framskrider i sexårsperioder. Sommaren 212 började förvaltningsplanen och åtgärdsprogrammet för Södra Österbottens NTM central uppdateras för åren 216 221. Ytvatten En tredjedel av landskapets totala areal är vatten. Havskustens strandlinje är lång. Räknar man öarna och holmarna är strandlinjen cirka 5 5 km. Jämfört med övriga Finland finns det exceptionellt få sjöar i landskapet. Sjöarna är få och grunda och därför mycket känsliga för föroreningar. Sammanlagt 11 vattendrag med ett avrinningsområde på minst 2 km 2 mynnar ut i Bottniska viken. Det största av dessa är Kyro älv. Eftersom området är flackt är åarna och älvarna översvämningskänsliga. På våren orsakas översvämningar av snösmältning och isproppar, vid andra tidpunkter av bland annat rikligt regn. Vid Bergö smalnar Bottenhavet och övergår i Kvarken, som är ett grunt område med otaliga skär och öar. Den grunda Kvarken bildar en tröskel mellan Bottenhavet och Bottenviken. Kvarken är en övergångszon mellan det mera marina Bottenhavet och den mera sötvattendominerade Bottenviken. Typiskt för Kvarken är havsvattnets låga salthalt. 8
Kvarkens skärgård är en mosaik av land och hav som får sitt mönster av de låga moränåsarna. Karaktäristiska för skärgården är havsvikarna, fladorna och glosjöarna, som avsnörs under landhöjningen och så småningom skiljs av från havet helt och hållet. Samtidigt som de gamla fladorna blir glosjöar, förändras nya havsvikar till flador. Fladorna och glosjöarna bildar globalt sett unika ekosystem. Åarna och älvarna i regionen är eutrofa. Förutom eutrofieringen förekommer försurningsproblem i åarnas och älvarnas nedre lopp. Speciellt jord och skogsbruket har försämrat vattenkvaliteten. Av vattenverken använder Vasa (Kyro älv) och Jakobstad (Esse å) ännu ytvatten. Merparten av belastningen på havsområdena kommer med å och älvvattnet. Dessutom belastas havet av renat avloppsvatten från bosättning och industri samt fiskodling. Även om industrins och samhällenas utsläpp i vattendragen med tiden har minskat, har vattendragens tillstånd inte förbättrats eftersom den diffusa belastningen är stor. Ytvattnens ekologiska status i landskapet Österbotten 1 % 9 % 8 % 7 % 6 % 5 % 4 % 3 % 2 % 1 % % Åar och älvar Sjöar Kusten 28 213 28 213 27 213 Tyydyttävä, välttävä tai huono Ei luokitusta tai ei tietoa Erinomainen tai hyvä Bild 1. Ytvattnens ekologiska status (HERTTA / Södra Österbottens NTM central) På bild 1 syns ytvattnens status i Österbotten 28 och 213. I Österbotten är ytvattnens ekologiska status klart sämre än i Finland i genomsnitt. I Österbottnen kan ytvattnens status anses vara god endast vid kusten. Utanför de större städerna är även kustvattnets ekologiska status måttlig och många inre fjärdar har otillfredsställande status. Åarnas, älvarnas och sjöarnas ekologiska status har i huvudsak bedömts vara otillfredsställande eller sämre. Åarnas, älvarnas och sjöarnas status försämras av eutrofiering som orsakas av diffusbelastningen samt av belastning p.g.a. torrläggning av sura sulfatjordar. I de öppna havsområdena i Kvarken och Bottenhavet är ytvattnets status huvudsakligen god. De öppna havsområdena i Bottniska viken hör till de renaste i Östersjön. 9
Grundvatten Jämfört med övriga Finland är grundvattentillgångarna i västra Finland av dålig kvalitet och ojämnt fördelade. Grundvattnets kemiska status bedöms i huvudsak vara god i Österbotten, men i landskapet finns också flera potentiella riskområden. Antalet riskområden samt antalet uppföljnings eller utredningsobjekt har ökat betydligt i Österbotten de senaste åren (se bild 2). De största grundvattentillgångarna i kustområdet finns i landskapets norra del i Nykarleby, Pedersöre och Kronoby. Grundvattentillgångarna i Vasa Korsholm, Kyroland och Jakobstad Larsmo är knappa. I norr har åsarna jämnats ut av strandkrafterna under insjö och havsskedena efter istiden. Åsarna höjer sig endast en aning från omgivningen och grundvattnet finns nära markytan. I de mellersta och södra kustområdena finns åsar som täcks av ler och siltavlagringar. Åsarnas högsta punkter stiger endast ställvis upp över ler och siltlagren i form av små upphöjningar. 1 % 9 % 8 % 7 % 6 % 5 % 4 % 3 % 2 % 1 % % Grundvattnets kemiska status i landskapen Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Österbotten Södra Österbotten Mellersta Österbotten Österbotten Ei riskiä Seuranta tai selvityskohde Riskialue 29 213 29 213 29 213 Bild 2. Grundvattnets kemiska status (HERTTA / Södra Österbottens NTM central) I landskapet finns 138 grundvattenområden. Grundvattnen är av naturen något sura och förhöjda järn och manganhalter förekommer på många håll. I flera områden föreligger risk att grundvattnet förorenas. Den största risken medför marktäkt, pälsdjursuppfödning, jordbruk, industri och vägunderhåll. För grundvattenområdena i regionen utarbetas skyddsplaner. Förutom skyddsplaner utarbetas också saneringsplaner och utförs saneringar av grundvattenområden. Då det gäller marktäkt har man övergått allt mer till täkt av stensubstans från berg i stället för grus, vilket är positivt med tanke på grundvattenskyddet. 3.8 Region och samhällsstruktur samt näringar Från början av 213 består landskapet Österbotten av 15 kommuner, som bildar en smal kustremsa, 23 km lång och cirka 2 5 km bred (yta cirka 7 6 km 2 ), på Finlands västkust. Bosättningen i Österbotten har ända sedan medeltiden varit koncentrerad till de bördiga å och älvdalarna samt å och älvmynningarna och 1
senare även till kusten i och med fiskerinäringen. När näringsstrukturen förändrats har bosättningen koncentrerats till städerna och landsbygdens tätorter (se bild 3). Landskapet är jämförelsevis tättbebyggt och i slutet av 212 hade landskapet 179 663 invånare. Landskapet består av två stadsregioner. Jakobstads stadsregion omfattar förutom Jakobstad även Nykarleby stad samt kommunerna Kronoby, Pedersöre och Larsmo. Jakobstads stadsregion har cirka 5 invånare. Vasa stadsregion omfattar kommunerna Vörå, Korsholm, Laihela, Storkyro, Malax och Korsnäs. Vasa stadsregion har cirka 112 invånare och av dem bor över hälften i Vasa stad. Den tredje regionhelheten bildas av de tre små städerna i Sydösterbotten; Närpes, Kristinestad och Kaskö. Denna region har cirka 18 invånare. Bosättningens fördelning på tätorts och glesbebyggelse i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten 8 7 6 % 5 4 3 2 1 Taajama Haja asutus Taajama Haja asutus Taajama Haja asutus Pohjanmaa Etelä Pohjanmaa Keski Pohjanmaa 2 25 21 Bild 3. Bosättningens fördelning på tätorts och glesbebyggelse (HERTTA / Södra Österbottens NTM central) På senare tid har stadsregionerna lyfts fram som viktiga planeringshelheter och som bäst utarbetas en strukturmodell för såväl Jakobstads som Vasa stadsregion. Regionstrukturen i Österbotten påverkas också av städerna Karleby i Mellersta Österbotten och Seinäjoki i Södra Österbotten och samarbetet med dessa stadsregioner är synnerligen viktigt. I Österbotten finns också många livskraftiga centrum och byar på landsbygden. Vid kusten och i skärgården finns dessutom omfattande fritidsbebyggelse. Österbottens konkurrenskraft har bedömts vara den tredje bästa i landet genast efter Nyland och Birkaland. Den goda utvecklingen förklaras i stor utsträckning av att Nordens mest betydande energiteknologikoncentration finns i Vasaregionen. Dess sammanlagda omsättning är cirka 4 miljarder euro och den sysselsätter över 1 personer. Österbottens konkurrenskraft är ändå inte beroende av endast en koncentration, utan mångsidig näringsstruktur har alltid varit en central framgångsfaktor. Viktiga industribranscher utöver energiteknologin är massa och papperstillverkning, kemisk industri, förädlingsindustri, tillverkning av metallprodukter samt fordonsindustri, där båtindustrin står för en betydande andel. 11
Det mångsidiga näringslivet skapar ett skydd mot konjunkturfluktuationer och med tiden också möjligheter till ny tillväxt. Storindustrin är belägen i kuststäderna och den är starkt exportorienterad. Exportens andel av industrins omsättning är över 7 procent. Kring storindustrin har det uppstått ett brett spektrum av underleverantörskedjor, och företag som ingår i dem finns inte bara i kuststäderna utan också på landsbygden. De största arbetsplatskoncentrationerna finns i städerna. Också servicen är koncentrerad till större tätorter. Serviceutbudet är störst i landskapscentrumet Vasa. Primärproduktionen i Österbotten karaktäriseras av nischer. Pälsdjursuppfödningen är koncentrerad huvudsakligen till området norr om Vasa och till Korsnäs medan växthusodlingen samt potatisodlingen är koncentrerad till området söder om Vasa. Även ekologisk produktion är vanligare i Österbotten än i resten av landet. Spannmålsodling och svinuppfödning bedrivs speciellt i Kyroland. Fiskerinäringen är också starkare än i övriga landskap. I regionen finns gott om rekreations och friluftsleder, t.ex. vandringsleder, natur och kulturleder, båt och kanotleder samt skidspår och snöskoterleder. Vid havet finns många bra badstränder. 3.9 Trafik Huvudtrafiklederna som förenar landskapet med resten av landet och med Europa är E8 (rv 8) i riktningen nord syd och E12 (rv 3) i nordväst sydostlig riktning. Båda ingår också i det europeiska TEN T nätet. Riksvägarna 13, 18 och 19 förenar landskapet med de inre delarna av landet och med huvudstadsregionen. Logistiskt viktiga är också stamväg 67 till Kaskö hamn och stamväg 68 till Jakobstads hamn. Landsvägnätet i Österbotten är mycket viktigt med tanke på logistiken. Järnvägsnätets betydelse för både gods och passagerartrafiken är stor speciellt i landskapets norra del. Finlands huvudbana, Österbottenbanan, går genom Nykarleby, Pedersöre och Kronoby och möjliggör fungerande och snabba tågförbindelser söderut och norrut från Jakobstadsregionens station. Från Vasa finns också elektrifierad tågförbindelse till Helsingfors, Tammerfors och Uleåborg via Seinäjoki. Tillgängligheten till området har förbättrats och järnvägstrafikens betydelse har ökat i och med elektrifieringen av Vasabanan och de kortare restiderna till Södra Finland samt förverkligandet av Bottniska korridoren, som är ett prioriterat europeiskt TEN T projekt. Den enspåriga, oelektrifierade banan från Seinäjoki till Kaskö används endast för godstrafik. Från Seinäjoki går också en oelektrifierad bana till Jyväskylä. Flygtrafiken har en viktig roll när det gäller internationella förbindelser. I landskapet finns två flygplatser, Vasa och Jakobstad Karleby, som båda hör till TEN T nätverket av flygplatser. Vasa och Jakobstad Karleby flygplatser är internationella och har direktflyg till Helsingfors och Stockholm. Sett till passagerartrafiken är Vasa Finlands sjätte livligaste flygplats. Flygfrakttransporterna ökar också hela tiden och många av regionens företag är beroende av dem. Det logistikcenter som håller på att byggas i anslutning till Vasa flygplats ger möjlighet till snabba internationella materialströmmar. Landskapet har fyra djuphamnar, som är belägna i Kristinestad, Kaskö, Vasa och Jakobstad. Hamnarna är av betydelse för såväl den internationella godstrafiken som passagerartrafiken. Passagerar och frakttrafiken sker främst från Vasa hamn, medan de övriga hamnarna är koncentrerade på godstrafik. Kaskö och Jakobstads hamn ingår i det europeiska TEN T nätet. På grund av den långa kusten har Österbotten ett flertal fiskehamnar och stödjepunkter för fiske. Kaskö hamn med sina förädlingsenheter är landskapets största fiskehamn och en av Finlands största fiskehamnar. De många gästhamnarna är viktiga speciellt för utvecklingen av turismen i landskapet. 12
Utbudet på kollektivtrafik i Österbotten är koncentrerat till närheten av stadsregionerna och vardag, då efterfrågan på kollektivtrafik är störst på grund av skolelevers och studerandes resor. Efterfrågan på arbetsresor är störst i Vasas och Jakobstads stadsregioner samt inom de största pendlingsregionerna Korsholm Vasa, Laihela Vasa, Storkyro Vasa och Storkyro Seinäjoki samt Seinäjoki Vasa. Kollektivtrafiknätet i Österbotten är något så när heltäckande på landskaps och regionnivå, men utanför huvudvägarna och stadsregionerna kan utbudet av turer ställvis ligga t.o.m. under grundservicenivå. Åren 212 216 är målet att efterfrågan på kollektivtrafik ska öka framför allt inom Vasas stadsregion och i tågtrafiken mellan Vasa och Seinäjoki. Efterfrågan på kollektivtrafik antas inte öka avsevärt på andra ställen i Österbotten. 3.1 Teknisk försörjning Avfallshantering Det regionala samarbetet inom avfallshanteringen är väl utvecklat, och samtliga avstjälpningsplatser i landskapet har tagits ur bruk. I Österbotten finns tre regionala avfallshanteringsbolag (Oy Stormossen Ab, Oy Ekorosk Ab och Oy Botniarosk Ab). Tack vare det för finländska förhållanden ytterst centraliserade samarbetet inom avfallshanteringen fungerar bl.a. avfallsanvändningen smidigt. På Stormossens område finns Stormossens biogasanläggning och på Ekorosks område en avfallssorteringsanläggning. På Stormossens område i Korsholm finns de regionala avfallshanteringsbolagens (Oy Botniarosk Ab, Ab Stormossen Oy, Lakeuden Etappi Oy, Millespakka Oy och Vestia Oy) gemensamma avfallsförbränningsanläggning, som körde igång år 212. Westenergy Oy Ab:s avfallsförbränningsanläggning kompletterar den välorganiserade avfallshanteringen. Av det regionala industriavfallet används 6 procent. Avfallet utgörs i första hand av träavfall från träförädlingsindustrin och avfall från energiproduktionsanläggningar, t.ex. flygaska. Avfallsplanen för södra och västra Finland blev färdig 29 och i den presenteras nuläget för avfallshanteringen i planeringsområdet (täcker 12 landskap) samt de framtida utvecklingsbehoven fram till 22. Avfallsplanen syftar till att minska uppkomsten av avfall, öka avfallsåtervinningen och effektivisera prognostiseringen och planeringen av avfallshanteringen. I avfallsplanen för södra och västra Finland har det satts upp strängare mål för återvinning av samhällsavfall än i den riksomfattande avfallsplanen. Vattenförsörjning I Österbotten är 99 procent av bebyggelsen ansluten till sådana vattenledningsnät som står under regelbunden tillsyn. Anskaffningen av hushållsvatten i området baserar sig huvudsakligen på grundvatten. Av hushållsvattnet i området är ca 5 procent grundvatten och ca 5 procent ytvatten. Vasa stads vattenverk och Jakobstads vattenverk använder ännu ytvatten som råvatten för hushållsvattenanskaffningen. Vasa stads vattenverk använder vatten från Kyro älv som råvatten, medan Jakobstads vattenverk använder vatten från Esse å. Avloppshantering Av invånarna i landskapet Österbotten bor 7 % i fastigheter som anslutits till allmänna avloppsreningsverk. Avloppsvattnet avleds till ett centralreningsverk i alla kommuncentrum. I framtiden kommer en del små, gamla avloppsreningsverk att tas ur bruk när avloppsvattnet via överföringsavlopp avleds till större och 13
effektivare reningsverk, vilket möjliggör en effektivare reningsnivå och bättre funktionssäkerhet. Inom avloppsvattenhanteringen är målet att bygga ut avloppsnäten i tätorterna så att den intilliggande glesbebyggelsen kan anslutas till det allmänna avloppsnätet. Förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät trädde i kraft i början av 24. Förordningen förutsätter att en effektivare avloppsvattenrening än behandling i slambrunn ska införas före utgången av 216. Energiförsörjning Industrin och energiproduktionen är koncentrerade till kusten, till Jakobstad, Vasa och Kristinestad. I Jakobstad finns världens största flerbränsleanläggning Alholmens Kraft 2, som använder trä och torv. Bioenergins andel i energiförsörjningen i Österbotten är fortfarande liten, men andelen ökar i framtiden. Vindkraftverk finns i Korsnäs, Närpes, Kristinestad och Larsmo. De gynnsamma vindförhållandena vid kusten skapar också goda förutsättningar att bygga ut vindkraften. I Finland pågick 212 sammanlagt 25 projekt för byggande av vindkraftsparker med en planerad effekt på 89 MW. I landskapet Österbotten planeras sammanlagt 35 vindkraftsprojekt. Kraftverkens totala effekt vore 25 3 MW. Mätt i effekt placerade sig alltså 3 % av de pågående projekten i landskapet Österbotten. Bild 4 visar hur elförbrukningen har fördelat sig på olika användningsändamål i Österbotten de senaste åren. Elförbrukningen i landskapet Österbotten GWh 4 35 3 25 2 Asuminen ja maatalous Teollisuus Palvelut ja rakentaminen Yhteensä 15 1 5 27 28 29 21 211 212 Bild 4. Elförbrukningen i landskapet Österbotten (Finsk Energiindustri / Södra Österbottens NTM central) 14
3.11 Kulturmiljö Den byggda kulturmiljön i Österbotten är särpräglad och annorlunda än i resten av landet. De många fasta fornlämningarna och de öppna odlingslandskapen i å och älvdalarna vittnar om en långvarig, kontinuerlig bosättning. De drag som är karakteristiska för det österbottniska kulturlandskapet fick sin början redan på 16 talet av de bandformade områdena längs åstränderna. De trästäder som på 16 talet grundades vid kusten (Jakobstad, Nykarleby, Vasa, Kaskö och Kristinestad) koncentrerades till å och älvmynningarna, vilket visar på sjöfartens betydelse. Även fritidsbebyggelsen, som är den äldsta i landet, sätter sin prägel på kulturlandskapet. Idag hör områdets byggnadsbestånd till det äldsta i Finland, men i ett internationellt perspektiv är det mycket ungt. Jämfört med övriga Finland finns det i Österbotten mycket mer gammalt byggnadsbestånd och byhelheter som klassificerats som värdefulla (t.ex. Härkmeri by i Kristinestad). Den enhetliga stadsstrukturen och byggnadsbeståndet i de österbottniska trästäderna har bevarats bättre än i trästäderna i inlandet. Således är de betydande representanter för det byggda kulturarvet av riksintresse. Bild 5 visar antalet skyddade byggnader i de tre österbottniska landskapen. Trästadsdelarna i de gamla österbottniska kuststäderna är relativt väl bevarade. Kristinestad är den trästad som bevarats bäst och enhetligast, eftersom den undgått eldsvådor. Stora helheter har bevarats även i Kaskö och Jakobstad. I Österbotten finns också ett omfattande nyare värdefullt byggnadsbestånd, som det är skäl att beakta när kulturmiljön värderas. Landsbygden med dess österbottniska hus och ladlandskap samt skärgården med dess odlings och betesmiljöer hör alltjämt till den österbottniska kulturmiljön. Även byarnas historiska särdrag är fortfarande synliga, speciellt vid kusten och i skärgården, även om byarna med tiden blivit mer likartade. Kvarkens skärgård, Kyro älvdal och odlingsslätterna ingår i miljöministeriets förteckning över Finlands 27 nationallandskap. Härkmeri, Övermalax Åminne, Björköby, Söderfjärden, Kyro älvdal, Vörå älvdal och Gamla Vasa hör till miljöministeriets förteckning över nationellt värdefulla landskapsområden, som publicerades 1993. En uppdaterande och kompletterande inventering av de nationellt värdefulla landskapsområdena pågår som bäst vid miljöministeriet. Förslagen till nationellt värdefulla landskapsområden i Mellersta Österbotten, Södra Österbotten och Österbotten 213 finns samlade i rapporten Landsbygdens kulturlandskap och landskapssevärdheter. 15
Skyddade byggnader i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten St. 14 12 1 8 6 4 2 Pohjanmaa Etelä Pohjanmaa Keski Pohjanmaa 24 25 26 27 28 29 21 211 212 213 Bild 5. Skyddade byggnader i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten (Museiverket / Södra Österbottens NTM central). 3.12 Sociala särdrag I skenet av riksomfattande statistik är landskapet Österbotten välmående. En av de viktigaste faktorerna som främjar befolkningens välfärd och förhindrar marginalisering är arbete. Arbetslöshetsgraden i landskapet har redan länge varit en av de lägsta i landet, nativiteten är högre än landets medeltal och österbottningarna är friskare, nöjdare och mer långlivade än finländarna i genomsnitt. Till landskapets särdrag hör förutom en varierande naturmiljö även en svenskspråkig och en finskspråkig kultur, som berikas av övriga språk och kulturer. Befolkningen i Österbotten är socialt aktiv. Detta syns som att förenings och kulturlivet i Österbotten är livligare än landets genomsnitt. Trots att befolkningen i Österbotten i medeltal mår bra är skillnaderna i välfärd mellan olika befolkningsgrupper och individer betydande och hotar att växa. Följden är att marginaliseringen och olikvärdigheten ökar när de sociala och mentala problemen växer. Med tanke på en snabb integrering och sysselsättning är det särskilt viktigt att invandrarna lär sig finska eller svenska. Enligt expertbedömningar är de största riskfaktorerna när det gäller välfärden i Österboten psykiska långtidssjukdomar, ensamhet, missbruk av rusmedel, skuldproblem och ungdomsarbetslöshet. 3.13 Miljöproblem och miljöutmaningar Vattendrag Såsom påpekats redan tidigare är försurningen ett särskilt problem för den österbottniska kusten. Försurningen, som belastar jordmånen, vattendragen och den levande naturen i regionen, härstammar från både jordmånen och luftföroreningarna. Vid Österbottens kust finns rikligt med sura sulfatjordar eller alunjordar (mer än 1 ha), som uppstått när mark höjt sig ur havet. Försurningsproblem förekommer vid åarnas och älvarnas nedre lopp och mynningar. Den försurning av vattendragen som orsakas av alunjordarna är 16
kanske det svåraste vattenvårdsproblemet i regionen, och den synligaste följden är tidvis återkommande, omfattande fiskdöd. Det är dessutom bekymmersamt att sediment som kommer med å och älvvattnet från avrinningsområdena hopar sig i åarnas och älvarnas nedre lopp och mynningar. När endast avrinningsområdenas nedre lopp hör till landskapet är möjligheterna att påverka problemen begränsade. Åarnas problem är förutom försurningen också eutrofieringen, som beror på att näringsämnena ökar i vattnet. Huvudparten av belastningen på havsområdet sker via åar och älvar. Fiskodling i nätkassar belastar även havet direkt. Mänsklig verksamhet belastar vattendragen på många olika sätt. Statusen i de österbottniska vattendragen påverkas i synnerhet av näringsbelastning, surhets och metallbelastning, sedimentbelastning och av belastning som försämrar den hygieniska statusen. Bakgrunden till statusproblemen i många vatten är den intensiva markanvändningen. Den största fosforbelastaren av vattendragen är diffusbelastningen som huvudsakligen härstammar från jordbruket (45 %), glesbebyggelsen (8 %), pälsdjursproduktionen (8 %) och skogsbruket (3 %). Den naturliga urlakningens andel är 18 %. Ett mål i programmet för statsminister Jyrki Katainens regering är att minska utsläppen av näringsämnen från jordbruksproduktionen med hjälp av nya metoder och forskningsdata och vid behov genom att utreda hur ändamålsenlig odlingen är. Efter jordbruk och industri är avloppsvattnet från glesbebyggelsen och fritidsbebyggelsen de största fosforbelastarna av vattendragen. Av invånarna i landskapet Österbotten bor fortfarande 3 procent i fastigheter som inte anslutits till allmänna avloppsreningsverk. Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattentjänstverkens avloppsnät trädde i kraft i början av 24 (övergångstid till 216) och den gäller alla fastigheter utanför avloppsnäten som producerar avloppsvatten. Förordningens syfte är att minska de skadliga inverkningarna av avloppsvatten från glesbebyggelsen på yt och grundvattnen. I flera kommuner pågår avloppsvattenprojekt i glesbygdsområden. En bra miljö och naturresurser är viktiga med tanke på landskapets konkurrenskraft och befolkningens välbefinnande. En hälsosam, trygg, lugn och naturnära livsmiljö spelar en allt större roll för livskvaliteten. De varierande natur och kulturmiljöerna i regionen erbjuder goda möjligheter till fritidssysselsättningar samt natur och kulturturism. Rena vattendrag är en av Finlands speciella tillgångar. För att förbättra ytvattnets kvalitet är det viktigt att planera markanvändningen separat för varje avrinningsområde, så att dess negativa effekter för vattendragen kan minimeras. En utmaning för de tre österbottniska landskapen är samarbete och samordning av funktioner särskilt i Kyro älvs och Esse ås avrinningsområden, eftersom vattenverken i Vasa och Jakobstad fortfarande tar sitt råvatten ur älven och ån. En utmaning är också att restaurera småvatten. Luftkvalitet De största utsläppskällorna till luften i vår region är energiproduktionen, industrin och trafiken. Till landskapets särdrag hör de stora el och värmeproducerande kol och torvkraftverken i kustområdet samt de små oljepannorna i växthusodlingen. Åtgärderna för att minska utsläppen från den industriella verksamheten och energiproduktionen har koncentrerats på att reducera de vanligaste svavel, kväve och partikelutsläppen samt i synnerhet luktutsläppen och utsläppen av flyktiga organiska föreningar (se bild 6). Trafikavgaserna släpper årligen ut ett stort antal skadliga ämnen såsom kolmonoxid, kolväten och kväveoxider i luften. Det mest problematiska utsläppet är koldioxid, som bidrar till växthuseffekten. Även partikelutsläppen från vägtrafiken är betydande. Luftkvaliteten följs med kontinuerliga mätningar i Sydösterbotten, 17
Jakobstadsregionen och i Vasa. Svaveloxidhalterna i luften i låga, däremot är kväveoxidhalterna tidvis höga p.g.a. trafiken. När det gäller svaveloxid har luftkvaliteten varit god på alla orter, men kväveoxidhalterna är tidvis höga vid städernas trafikleder. 14 12 1 Industrins och energiproduktionens svaveldioxidutsläpp till luften i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten ton/år 8 6 4 2 Pohjanmaa Etelä Pohjanmaa Keski Pohjanmaa Bild 6. Industrins och energiproduktionens svaveldioxidutsläpp (VAHTI / Södra Österbottens NTM central) Buller och vibrationer Buller är ett stort miljöproblem som försämrar livsmiljöns kvalitet och trivseln. Bullret påverkar människans hälsa negativt på många olika sätt, men miljöbuller kan också orsaka andra olägenheter än hälsorelaterade. Buller kan påverka trivseln negativt t.ex. på fritiden. Fritidsbuller är ett växande problem p.g.a. högljudda fritidsaktiviteter och ökad användning av underhållningselektronik. Dagtid anses gränsen för störande buller vara 55 decibel. I Finland är antalet människor som bor i områden där bullernivån överskrider riktvärdet 55 decibel mindre än i de flesta mellaneuropeiska länder. Exponeringen för buller från omgivningen koncentreras till de största stadsregionerna. I Österbotten är bullret inte ett lika stort problem som i södra Finland. Vägtrafiken är den överlägset största bullerkällan. Enligt Trafikverkets och städernas utredningar exponeras cirka 33 invånare för buller från landsvägstrafiken som överstiger 55 db medan cirka 175 invånare exponeras för nattbuller som överstiger 5 db. Exponeringen för trafikbuller är störst i stora städer. I tätorten kring Vasa koncentreras de högsta trafikbullervärdena till infartslederna och de hårdast trafikerade gatuavsnitten i centrum. Exponeringen för buller från spårbunden trafik och flygtrafik koncentreras likaså till större stadsregioner. I landskapet förekommer flygtrafikbuller i området Vasa Korsholm och i Kronoby. De som utsätts för flygtrafikbullret bor nära flygfälten och vid start och landningsområdena. Järnvägsbullret från Österbottenbanan når 3 4 meter från banan. Industrianläggningar orsakar lokalt industribuller. Även de bullerkonsekvenser som hänför sig till utbyggnaden av vindkraft har väckt mycket diskussion i Österbotten de senaste åren eftersom landskapet är ett av de viktigaste framtida vindkraftsområdena om 18
man se till antalet vindkraftsprojekt. Ljudet från vindkraftverk består av det ljud som rotorbladen producerar samt av ljudet från maskineriets komponenter. Vibrationer jämställs ofta med buller; bägge är ju svängningar. Stomljud är ljud som strålar från vibrerande ytor. Med tanke på markanvändningen är trafiken den viktigaste vibrationskällan. Vibrationer är ett potentiellt problem i närheten av trafikleder som är byggda på lermark eller motsvarande mjuk mark. Stomljud sprider sig åter effektivast i hårt berg. Det har inte getts några riktvärden för vibrationer. 4. FÖRFARANDET VID MILJÖKONSEKVENSBEDÖMNING ENLIGT SMB LAGEN Processen för bedömning av miljökonsekvenserna av Österbottens landskapsstrategi 214 217 baserar sig på konsekvensbedömningsplanen i programmet för deltagande och bedömning som landskapsstyrelsen godkände 25.3.213. Bedömningens noggrannhet motsvarar nivån på utkastet till landskapsstrategi som blev klart i oktober 213. Utifrån erfarenheterna från tidigare programperioder kan vi redan nu konstatera att landskapsstrategins konsekvenser för miljön är i huvudsak indirekta och/eller kumulerande. Eftersom landskapsstrategin är tämligen allmänt hållen, blir vi även i bedömningen tvungen att i stället för exakta miljökonsekvenser granska i vilken mån de planerade åtgärderna överensstämmer med tillämpliga miljömål, t.ex. hållbar utveckling och klimatmålen. I enlighet med programmets natur är konsekvensanalyserna allmänt hållna, de gäller huvudmålen och koncentrerar sig på de konsekvenser som bedöms vara de mest betydande. I alternativjämförelsen har vi valt att analysera de alternativ som nämns i SMB lagen, dvs. konsekvenserna av landskapsstrategin och dess alternativ. I bedömningen av programmets konsekvenser jämför vi med nuläget, eftersom alternativet (den sannolika miljöutvecklingen ifall programmet inte genomförs) är orealistiskt och svårdefinierbart. I miljörapporten bedöms följande konsekvenser som hänför sig till genomförandet av programmet: Sociala konsekvenser: befolkning, människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel. Ekologiska konsekvenser: biologisk mångfald, organismer, flora, jordarter, vatten, luft, klimatfaktorer. Kulturella konsekvenser: byggd miljö, landskap, stadsbild, kulturarv. Ekonomiska konsekvenser: materiell egendom, utnyttjande av naturresurser. Konsekvenser för region och samhällsstrukturen: målområdets interna struktur. Konsekvenser för jämställdheten: uppnående av jämställdhet och tillgänglighet. Konsekvenserna av landskapsstrategins huvudmål och deras insatsområden bedöms på en femgradig skala: betydande positiv konsekvens liten positiv konsekvens inga nämnvärda positiva eller negativa konsekvenser liten negativ konsekvens betydande negativ konsekvens En tabell över landskapsstrategins konsekvenser utgör bilaga 1 till miljörapporten. I följande avsnitt går vi igenom landskapsstrategins centrala miljökonsekvenser enligt prioriterat område. 19
5. LANDSKAPSSTRATEGINS MILJÖKONSEKVENSER ENLIGT HUVUDMÅL Såsom tidigare nämndes består Österbottens landskapsstrategi 214 217 av tre huvudmål, som är 1) en konkurrenskraftig region, 2) en välmående befolkning och 3) en god livsmiljö. Dessa huvudmål är i sin tur indelade i flera insatsområden, där de åtgärder som främjar uppnåendet av det aktuella huvudmålet beskrivs något mera ingående. I det följande går vi igenom vilka miljökonsekvenser de åtgärder kan ha som beskrivs i landskapsstrategins huvudmål och dess insatsområden. 5.1 Konkurrenskraftig region 5.1.1 Beskrivning av huvudmålet För att landskapet Österbotten ska vara en konkurrenskraftig region även i framtiden måste vi enligt landskapsstrategin fästa uppmärksamhet vid följande komponenter. Dessa komponenter är landskapsstrategins tidigare nämnda insatsområden. Diversifierat näringsliv: Vi måste även i fortsättningen se till att vi har ett mångsidigt näringsliv i hela landskapet. I praktiken betyder det att företagens bransch och storleksstruktur är mångsidig, att företagen växer och internationaliseras samt ett entreprenörsmässigt förhållningssätt. Utöver de nuvarande starka branscherna måste vi stöda utvecklingen av nya branscher. Innovationsverksamhet på hög nivå: Högklassig innovativ verksamhet behövs för att näringslivet ska kunna förnyas. Det är särskilt viktigt att utveckla små och medelstora företags produkter, tjänster och processer, eftersom landskapet behöver internationellt konkurrenskraftiga tillväxtföretag, vars affärsverksamhet inte är beroende av bara en kund. Högskolornas främsta roll inom regionens innovationssystem är att bedriva forskning som betjänar regionens näringsliv. Detta förutsätter välfungerande samarbete mellan högskolor och företag. Goda kommunikationer: Ett fungerande trafiksystem är ett livsvillkor för näringslivet. Utöver förbindelser inom landet behöver den internationella exportindustrin goda förbindelser direkt till utlandet. Alla invånare måste garanteras möjligheter att enkelt röra sig från ett ställe till ett annat. De knappa offentliga resurserna under de kommande åren förutsätter att nya verksamhets och finansieringsmodeller skapas i syfte att utveckla trafiksystemen. Å andra sidan är trafiksystemet också förenat med betydande möjligheter som vi måste försöka utnyttja. Exempelvis den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kan i framtiden avsevärt påverka transportflödena, så utvecklandet av tvärgående transportkorridorer innebär betydande nya möjligheter för Österbotten. Tillräckligt med kompetent arbetskraft: Kompetensens och kunskapens betydelse som produktionsfaktor kommer att accentueras i fortsättningen. Kompetent arbetskraft är en central näringslivsresurs, som det kommer att bli brist på under kommande år när befolkningen åldras. Tillgången på kompetent arbetskraft säkerställs genom att vi ser till att ha en befolkningsstruktur med balanserad åldersstruktur och kompetens samt en hög sysselsättning. 2