Vattnets betydelse i samhället

Transkript

1 9 Vattnets betydelse i samhället Vatten är vårt viktigaste livsmedel och är grundläggande för allt liv, men vatten utnyttjas samtidigt för olika ändamål. Det fungerar t.ex. som mottagare av utsläpp från diverse verksamheter (avlopp, dagvatten, industrier etc.). Även efter reningsåtgärder innebär dessa utsläpp en belastning på vattensystemen. Verksamheter såväl i vatten (t.ex. sjöfart och marinor) som på land (t.ex. vägtrafik och jordbruk) kan direkt eller indirekt påverka eller innebära hot mot vattnet på olika sätt. Detta mångfaldiga nyttjande innebär inbyggda konflikter och ställer krav på hänsyn för att inte vattenresurserna ska förstöras. Vattenmiljön utgör dessutom en viktig faktor för biologisk mångfald, rekreation och skönhetsupplevelser. För att säkra en långsiktigt hållbar samhällsutveckling är det av största vikt att arbeta förebyggande för att bevara och vårda vattentillgångarna. Vattenresurserna måste ses i ett mycket långt tidsperspektiv, 100- till 1000-tals år. Om Mälaren slås ut som dricksvattentäkt kan inte den reservvattenförsörjning som finns i dagsläget täcka behovet under längre tid. De praktiska och ekonomiska konsekvenserna skulle i ett sådant fall bli betydande. Om t.ex. grusåsarna förstörs av grustäkt eller förorening så att de inte kan användas för dricksvattenproduktion går de inte återskapa. I ett långsiktigt uthålligt samhälle måste alla som på ett eller annat sätt nyttjar eller påverkar vattenresurser vara medvetna om konsekvenserna av sitt agerande. Exempel 1 Det mesta av vattnet i vår omgivning ingår i ett naturligt kretslopp med nederbörd, infiltration i mark, växtupptag och avdunstning etc. samt slutligen avrinning till havet via grund- och ytvatten. En del av flödet i det naturliga kretsloppet länkas av människan in i ett tekniskt kretslopp. Av det årliga utflödet av vatten från Mälaren till Östersjön på ca 5 miljarder m 3 vatten används ca 178 miljoner m 3 till Storstockholms vattenförsörjning och går därmed in i det tekniska kretsloppet. På årsbasis innebär detta ett utnyttjande av ca 3,5 procent av utflödet via Mälaren. Under sommarperioden med ringa vattenföring i Mälaren kan dock utnyttjandet uppgå till 50 procent av vattenföringen. Figur 1. Flödena i såväl det naturliga kretsloppet som det tekniska kretsloppet för Stockholms stad, Miljöredovisning 2000 (ref. 3)

2 10 BLÅSTRUKTUREN I STOCKHOLMSREGIONEN Ludvika Fagersta Västerås Uppsala Enköping Örebro Stockholm Mälarens avrinningsområde Sjöar nivå >35 möh Sjöar nivå <35 möh Vattendrag Grusåsar Myrar Öppen mark Skog Tätort Länsgräns km Figur 2. Blåstrukturen i Stockholmsregionen Ur Översiktskartan Lantmäteriverket Gävle Medgivande M2001/4585. Gäller t.o.m

3 11 Förutsättningar och begränsningar Vattentillgångar i länet I Stockholms län finns vatten i många olika former, ca 10 procent av länets yta utgörs av sjöar och vattendrag varav Mälaren svarar för 7 procent. Ca 2 procent av arealen upptas av våtmarker. Det finns dessutom dolda vattenresurser under mark i form av grundvattenmagasin. Till detta kommer kusten och skärgården med ca öar och skär där den totala kuststräckan uppgår till ca mil. Vattnets förekomst som våtmarker, sjöar, vattendrag, hav och grundvatten bildar en omistlig blåstruktur i regionen, se figur 2. Denna regionala struktur i vattnets fördelning över länet kan jämföras med hur naturområden på land bildar en grönstruktur. Mälaren är länets största sjö och landets tredje största sjö. Dess avrinningsområde sträcker sig in i sex län och utgör ca 5 procent av Sveriges yta. Förutom Mälaren finns bara två större sjöar, Erken och Yngern, medan de övriga av länets 850 sjöar är relativt små. Sjöarnas naturliga egenskaper styrs till stor del av den mosaikartade topografin och geologin i länet. De sjöar som ligger lågt i sedimentfyllda dalgångar och jordbruksområden är vanligen grunda och naturligt näringsrika. Flertalet har dessutom sänkts för att vinna jordbruksmark. Sjöar i högre terräng med berg är däremot mer näringsfattiga. I Stockholmsområdet kan en ungefärlig gräns mellan dessa två sjötyper urskiljas vid ca +35 meters höjd över havsnivån. I figur 2 har därför en uppdelning gjorts i sjöar med hänsyn till deras höjdläge (över respektive under 35 meters höjd över havsnivån). Större sammanhängande myr- och mossmarker förekommer framför allt i de lägre delarna av terrängen. På lång sikt sker också för slättsjöarna en naturlig utveckling där de växer igen och övergår i våtmarker. Även grundvattenförhållandena präglas starkt av den heterogena och småskurna geologin i länet. Grundvattenförhållandena redovisas i figur 3. De mest betydande grundvattentillgångarna är knutna till sju stora åsar som genomkorsar länet i nord-sydlig riktning. I SGU:s hydrogeologiska kartering (ref. 4) har en uppdelning gjorts av åsarna med utgångspunkt från tillgänglig grundvattenmängd. Utvinningsbart grundvatten finns också i andra jordlager och i berggrunden, dock i mindre mängder. Även vad gäller möjligheten till grundvattenuttag ur berggrunden har SGU gjort bedömningar. Beträffande grundvattenkvalitet så är kloridhalten en viktig aspekt, eftersom den ger en relativt dyr och svårbehandlad kvalitetsbrist. Salt grundvatten förekommer i nästan hela regionen. Risken för påverkan från havsvatten ökar ju närmare kusten, ju djupare brunn och ju större uttag som görs. Men även i de inre delarna av regionen finns saltvattenrisk. Här är det relikt havsvatten från den tid då havet täckte landområdet efter senaste istiden för ca år sedan. Vissa områden i regionen har också risk för naturligt höga fluoridhalter i grundvattnet, vilket beror på påverkan från omgivande berggrund. Ur hälsosynpunkt är fluoridhalten en viktig parameter. Inom ett smalt intervall erhålls positiva effekter bl.a. på tandhälsan, men strax däröver riskeras negativa effekter, t.ex. emaljfläckar. Även förhöjda halter av radon förekommer i länet (ref. 5). Radon kan orsaka lungcancer, rökare och barn tillhör de största riskgrupperna. De undersökningar som genomförts indikerar att radonproblemet är större i länet än i Sverige i genomsnitt, 11 procent av de brunnar som kontrollerats har halter högre än gränsvärdet (1000 Bq/l) mot 4 procent i landet i övrigt. Över detta gränsvärde bedöms vattnet som otjänligt ur hälsosynpunkt, men formellt gäller gränsvärdet bara för vatten från allmänna vattenanläggningar och är enbart rådgivande för enskilda vattentäkter. Risken för förhöjda radonhalter är störst i nordvästra delen av länet samt i kust- och skärgårdsområdet. Studiens underlag är dock begränsat och ytterligare undersökningar bör genomföras.

4 12 BLÅSTRUKTUREN I STOCKHOLMSREGIONEN Grundvattentillgång i jordlager Mycket stor ( l/s) Stor (5-25 l/s) Måttlig (1-5 l/s) Liten Grundvattentillgång i berggrunden God ( l/h) Tämligen god ( l/h) Mindre god (<600 l/h) Risk för förhöjda halter flourid Risk för förhöjda halter klorid Länsgräns Järnväg Uppsala Väg Norrtälje Enköping Sigtuna Strängnäs Stockholm Värmdö Södertälje Haninge Nynäshamn km Figur 3. Grundvattenförhållandena i Stockholmsregionen Ur Översiktskartan Lantmäteriverket Gävle Medgivande M2001/4585. Gäller t.o.m Källa: SGU

5 13 Generellt sett är tillgången på vatten god inom länet. Vattenresurserna är dock inte geografiskt jämnt fördelade inom regionen, utan det finns lokala bristområden. Detta gäller t.ex. i kustområdena där tillgången till sötvatten kan vara lokalt begränsad både för växtlighet och vattenförsörjning. Regionen är dessutom relativt nederbördsfattig, minst nederbörd faller i ytterskärgården. En regional skillnad finns också vad gäller större grundvattenförande formationer, jämför figur 3. I norr och öster finns endast ett fåtal mindre stråk med åsar medan det i de södra och västra delarna av länet förekommer ett flertal större sådana åsstråk. Vattentillgången varierar dessutom med årstiden och nederbördsförhållandena. Speciellt små vattenmagasin är känsliga för sådana variationer, detta gäller såväl sjöar, vattendrag som grundvatten. Den begränsade vattenvolymen innebär ofta även känslighet för kvalitetspåverkan. Norsborg 40% Figur 4. Vattenförsörjningen i Stockholms län baseras till 92 procent på ytvatten och till 8 procent på grundvatten. De tre vattenverken Görväln, Lovö och Norsborg står för huvuddelen av produktionen Källa: VAV. statistik Övriga 2% Grundvatten 8% Lovö 25% Görväln 25% Vattenförsörjning För vattenförsörjning utnyttjas såväl yt- som grundvatten, genomsnittet för Sverige är 50 procent ytvatten och 50 procent grundvatten med eller utan konstgjord infiltration. I Stockholms län används i nuläget till övervägande del (92 procent) ytvatten och endast en mindre del grundvatten (8 procent), se figur 4. Detta är typiskt för ett storstadsområde med ett stort samlat vattenbehov. I länet utnyttjas grundvatten främst för mindre vattentäkter eller som reservvattentäkter. 90 procent av regionens tätortsbefolkning (motsvarande ca 1,6 miljoner människor) får sitt dricksvatten från östra Mälaren. Vattentillgången är, sett på årsbasis, mycket god och i genomsnitt utnyttjas endast en ringa del av flödet, men vid lågvattensituation utnyttjas närmare hälften av flödet för dricksvattenproduktion. Även det framtida vattenbehov som är prognostiserat till år 2030 täcks för de befolkningsområden som nu försörjs med Mälarvatten. Den kapacitet som finns idag i de stora regionala vattenverken är tillräcklig för framtida behov och ytterligare anslutning till distributionsnäten är möjlig. Områden som ligger utanför de regionala dricksvattennäten är hänvisade till mindre grundvatten- och ytvattenresurser. Tillgången till vatten begränsar här i vissa fall möjligheterna till expansion och utbyggnad. Överuttag av grundvatten, d.v.s. uttag som är större än nybildningen av grundvatten, kan leda till vattenbrist eller saltvatteninträngning. I dagsläget har redan mellan en tredjedel och en fjärdedel av alla brunnar i kustkommunerna saltvattenproblem. Möjligheterna att täcka framtida vattenbehov utanför de regionala systemen varierar i betydande grad.

6 14 BLÅSTRUKTUREN I STOCKHOLMSREGIONEN Exempel 2 I kustområden förekommer saltvattenproblem där det söta grundvattnet kommer i kontakt med saltvattnet. Beroende på densitetsskillnader etableras en skiktning så att sötvattnet vilar som en kudde ovanpå det tyngre saltvattnet (se figur 5 A). Då pumpning görs i en brunn i ett sådant läge kommer gränsskiktet att kona upp då avsänkningstratten utbildas beroende på korresponderande tryck (se figur 5 B). Om inte uttagens storlek och avsänkningen anpassas med hänsyn till detta kan saltvattnet nå brunnen. Grundvattenyta Den starkt centraliserade vattenförsörjningen, med östra Mälaren som bas och ett stort distributionsnät, innebär i sig många fördelar men också en hög sårbarhet. I dagsläget finns inte reservvattenförsörjning som täcker behovet fullt under längre tid. Ur reservoch beredskapssynpunkt representerar äldre, nu nedlagda, kommunala grundvattentäkter ett stort värde. Samordning bör dock ske eftersom resurser erfordras för att kunna upprätthålla dessa i sådant skick att de utgör verkligt användbara reservvattentäkter. Det finns möjlighet att knyta samman de två stora regionala distributionsnäten (Stockholm Vatten AB och Norrvatten), men detta är i dagsläget inte genomfört av tekniska skäl. En ökad säkerhet i distributionen skulle erhållas om sådan sammankoppling genomfördes. Figur 5 A. Sötvattenkudde Figur 5 B. Uppkoning Sötvatten Gränsskikt Q Avsänkningstratt Sötvatten Uppkonande gränsskikt På grund av den stora befolkningstätheten är trycket på vattenresurserna mycket stort i vissa delar av länet. Detta gäller t.ex. många tätt bebyggda fritidsområden där allt fler bosätter sig permanent. Befolkningen varierar också starkt under året, t.ex. i skärgården mångdubblas befolkningen under sommarmånaderna. Recipientkapacitet Såväl yt- som grundvattensystem utnyttjas som recipienter för avloppsvatten. Yt- och grundvatten tar dessutom emot utsläpp och läckage av föroreningar från t.ex. jord- och skogsbruk samt tätorter och industrier. Yt- och grundvatten har en viss förmåga att motstå negativa effekter till följd av föroreningar, främst genom utspädning och nedbrytning av föroreningar. Denna förmåga till självrening varierar med typ och storlek på recipienten, man brukar säga att det för varje recipient finns en viss recipientkapacitet. Möjligheten till utsläpp är en förutsättning för att samhällets tekniska försörjning ska fungera, men dessa utsläpp utgör samtidigt också en begränsande faktor för t.ex. vattenförsörjning. Under 1900-talet har det dominerande omhändertagandet av avloppsvatten inneburit att avloppet släppts ut till ytvatten (sjöar, vattendrag eller hav) eller tillåtits infiltrera till grundvattnet. Till en början skedde detta utan några reningsåtgärder, men kraven på reningsåtgärder har gradvis höjts. De utsläpp av bristfälligt renat avloppsvatten som skett under långa tider har lett till att recipientkapaciteten i de flesta recipienterna i länet, såväl nära tätorter som på landsbygden, har överskridits och att recipienterna kraftigt förorenats. Problemen med övergödning och bristande hygieniska förhållanden har varit särskilt allvarliga i Storstockholmsområdet. På många håll kvarstår alltjämt problem där bebyggelse inte är ansluten till kommunala avloppsnät eller där avloppsnäten är bristfälliga.

7 15 Avrinning mot Mälaren Avrinning mot Östersjön Sötvatten Vattendrag Länsgräns Kommungräns Uppsala Norrtälje Enköping Sigtuna Strängnäs Stockholm Värmdö Södertälje Haninge Ur Översiktskartan Lantmäteriverket Gävle Medgivande M2001/4585. Gäller t.o.m Nynäshamn km Figur 6. Vattendelare för avrinning mot Mälaren respektive Östersjön För att undanröja problemen har omfattande åtgärder vidtagits, dels för att förbättra uppsamling och rening av avloppsvatten, dels för att helt avlasta sjöar och vattendrag (särskilt Mälaren) från avloppsutsläpp. Det enda kvarvarande större utsläppet till Mälaren inom länet sker från Ekerö. Sedan 1970-talet har en genomgående strategi varit att Mälaren prioriteras för dricksvattenproduktion och att den inte ska belastas med större samlade avloppsutsläpp. Dessa förs istället till Saltsjön. Därför är den vattendelare som skiljer de områden som avrinner mot Mälaren och de som avrinner direkt mot Östersjön av principiell vikt (se figur 6). Förutom att Mälaren utgör regionens viktigaste vattentäkt är den indirekt en förutsättning för att avloppsutsläppen från Storstockholm kan göras i de inre delarna av Stockholms skärgård. Utan dess stora vattenföring skulle föroreningsproblemen vara mycket påtagliga i skärgården.