Sexualiseringen av idrottens offentliga rum

Sexualiseringen av idrottens offentliga rum FoU-rapport 2007:2

FoU-rapporter 2004 1. Ätstörningar en kunskapsöversikt (Christian Carlsson) 2. Kostnader för idrott en studie om kostnader för barns idrottande 2003 3. Varför lämnar ungdomar idrotten en undersökning av fotbollstjejer och killar från 13 till 15 år (Mats Franzén, Tomas Peterson) 4. IT-användning inom idrotten (Erik Lundmark, Alf Westelius) 5. Svenskarnas idrottsvanor en studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003 6. Idrotten i den ideella sektorn en kunskapsöversikt (Johan R Norberg) 7. Den goda barnidrotten föräldrar om barns idrottande (Staffan Karp) 8. Föräldraengagemang i barns idrottsföreningar (Göran Patriksson, Stefan Wagnsson) STOCKHOLM MAJ 2007 ANDRÈN & HOLM FOTO: Skulptur, hyllning till Ling av Gustaf Nordahl (vann olympiska guldmedaljen i London 1948 för denna staty. Sista olympiaden med skulptur-medaljer) 2005 1. Doping- och antidopingforskning 2. Kvinnor och män inom idrotten 2004 3. Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation 4. Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren och Hansi Hinic) ISBN 91-975766-0-3 5. Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004 ISBN 91-975766-6-2 6. Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 ISBN 91-975766-7-0 7. Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie ISBN 91-975766-8-9 2006 1. Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) ISBN 978-91-976081-2-1 2. Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson och Kristin Fransson) ISBN 978-91-976081-3-8 3. Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) ISBN 978-91-976081-4-5 4. Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(maja Uebel) ISBN 978-91-976081-5-2 5. Kvinnor och män inom idrotten 2005 ISBN 978-91-976081-6-9 6. Utvärdering av den idrottspsykologiska profilen - IPS-profilen (Göran Kenttä, Peter Hassmén, Carolina Lundqvist) ISBN 978-91-976081-7-6 7. Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) ISBN 978-91-976081-8-3 8. Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg) ISBN 978-91-976081-9-0 9. Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä) ISBN 978-91-976269-0-3 2007 1. Idrotten Vill (Lars-Magnus Engström, Johan R Norberg, Joakim Åkesson) ISBN 978-91-976269-2-7 2. Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson, Helena Tolvhed) ISBN 978-91-976269-3-4 3. Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) ISBN 978-91-976269-4-1 4. Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson) ISBN 978-91-976269-5-8 Rapporterna kan beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst kundtjanst@rf.se eller tel 08-699 62 03 9 789197 626934

2

Sexualiseringen av idrottens offentliga rum Inledning Mamma, varför har Kajsa bikini på sig när hon hoppar höjd? Den där Stefan hoppar ju inte i badbyxor. Frågan från 7-åringen kan verka banal men sätter måhända fingret på en del av det som sexualiseringen av idrottens offentliga rum kan handla om. Och frågan från barnet om varför friidrottande kvinnor men inte män visar magen då de hoppar höjd (eller längd eller då de springer också för den delen), är definitivt inte så lätt att ge ett bra svar på. I början av 2000-talet fanns en allmän politisk oro som rörde den ökade förekomsten av sexualiserade bilder, dels i media och då främst i reklamsammanhang, dels på internet. Man konstaterade att spridningen av sexualiserade bilder motverkade samhällets övriga jämställdhetssträvanden. Speciellt orolig var man över att barn och ungdomar skulle påverkas och bli avtrubbade och inte reagera mot könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. I den dåvarande regeringens proposition, Makt att forma samhället och sitt eget liv nya mål i jämställdhetspolitiken, från 2005, har sexualiseringen av det offentliga rummet en egen rubrik. I texten påpekas att samhället präglas av en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för att dra uppmärksamhet till och sälja en vara eller tjänst. Idrottens jämställdhetsarbete har inte sällan gått hand i hand med, eller kanske några steg bakom, det jämställdhetsarbete som sker på den politiska nivån. Följaktligen var frågan om sexualiseringen av idrottens rum aktuell också då Riksidrottsförbundets stämma antog en ny jämställdhetsplan 2005. Ett av målen i jämställdhetsplanen lyder: Kvinnors och mäns, flickors och pojkars idrottsutövning ska värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt. Det innebär bland annat att idrottsrörelsen ska arbeta mot sexualiseringen inom idrotten, också i media. I planen framgår hur målen ska uppnås. Då det gäller arbetet mot sexualiseringen inom idrotten ska dettas riktas mot att ta fram en rapport som belyser problemet. Det kan exempelvis gälla ovidkommande regler för vilken klädsel idrottsaktiva ska ha, vilket kan förmedla och stärka fördomar. Det är denna rapport du nu håller i din hand. Rapporten är ett resultat av att sex forskare, från Umeå i norr till Malmö i söder, fick i uppdrag av Riksidrottsförbundet att relativt fritt reflektera över vad sexualiseringen av idrottens offentliga rum kan innebära. Forskarnas skilda bidrag ger nya infallsvinklar på ett mycket komplext men inte desto mindre viktigt problemområde. Texterna är inte alltid så lättillgängliga det ska sägas med en gång men den som tar sig tid att läsa och fundera över innehållet kommer att bli både berörd och berikad. Artiklarna ger alla om än på lite olika sätt ny kunskap till idrottsrörelsen om frågor som i grunden handlar om idrottens tillgänglighet och allas rätt att vara med. Rapporten är utformad som en antologi. Artiklarna är med andra ord fristående från var andra och varje författare ansvarar själv för sin text. För att något underlätta läsandet följer här en kortare presentation av artiklarna: Birgitta Fagrell, lektor i pedagogik vid GIH i Stockholm, sätter i sin artikel Kroppstankar kroppen i fokus. Hon granskar kroppens betydelse både som grunden för vår existens och för vår självbild och beskriver på ett filosofiskt sätt hur kroppen är vår tillgång till världen; om hur vi då vi reagerar spontant inte gör det med tanken utan med kroppen: vi rodnar av skam, vi bleknar av rädsla, vi ryser av avsky, vi mår illa av nervositet eller får huvudvärk av stress. Känslorna överrumplar oss och skapar kroppsliga reaktioner. Hon poängterar också att barn som möter bilder av kroppar som knyter an till sex och erotik, inte kan tolka detta på samma sätt som vuxna, och ger i artikeln exempel från sin egen forskning som rör hur barn ser på idrott och idrottsutövare. Hon visar därmed att det inte minst ur barnens perspektiv är viktigt att motverka sexualiseringen av idrotten. Barn formas av det de ser och av det de upplever: Om det är kvinnokroppar som utgör objektet, om det är kvinnokroppar som pornofieras, ja 3

då är det på sin plats att fråga vilka konsekvenser detta kan ha för pojkars och flickors bilder av sig själva Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, sätter i sin artikel fingret på en annan viktig aspekt av sexualiseringsproblematiken. I texten Idrott som orientalisk dans sexualiseringen i ett postkolonialt perspektiv problematiserar Fundberg vad sexualiseringen kan betyda för unga idrottskvinnor med utländsk bakgrund. Han menar att frågan om sexualisering ständigt är levande och också ges ett värde när de Andras (alltså de som inte är av svenskt ursprung, de som inte är som oss ) beteenden ska förklaras. Invandrarflickor idrottar inte eftersom de kontrolleras av sina fäder. De får inte visa sig nakna, eller blotta för mycket hud. Problemet då invandrarkillar idrottar är istället att de hela tiden måste visa sin manliga potens vara kroppsligt, manligt och sexuellt mer överlägsna svenska pojkar. Så låter talet om de Andra, enligt Fundberg, och han menar att vi måste stanna upp och fundera på vem eller vilka som skapar detta sätt att tala. I sin artikel ger han flera exempel på hur sexualitet ses som orsaken till och är ett givet och dominerande tema, då de som i den offentliga debatten brukar kallas invandrare, beskrivs. Genom att belysa vår syn på de Andra visar han också någonting om vad som karakteriserar idrott, eller som det brukar benämnas svensk idrott, idag liksom hur en nationell självbild mejslas fram. Kutte Jönsson, fil. dr. i praktisk filosofi samt lektor i historia vid Malmö högskola, bidrar med artikeln Könsmaktsordningen, maskuliniteten och moralen. Han argumenterar för att det finns viktiga skillnader mellan olika typer av sexobjektifieringar, och att somliga av dessa är svåra att helt frikoppla från idrottens normer och logik. I sin text driver han tesen att sexobjektifieringen tycks förstärka männens status som idrottare, samtidigt som kvinnors status som idrottare riskerar att försvagas. För att underbygga sin tes utgår han dels från att det finns en könsmaktsordning där män (som grupp) är strukturellt överordnade kvinnor (som grupp), dels att idrotten vilar på kulturellt maskuliniserade normer (att män som grupp utgör normen, kort och gott) och att dessa normer tenderar att legitimera könsmaktsordningen. Jönsson ger en rad olika exempel på det han benämner sexobjektifieringar, och konstaterar att vissa typer av sexualiseringar är harmlösa, andra inte, och han beskriver var skillnaden går. Avslutningsvis konstaterar han att sexualiseringen inte bara är en integrerad del av det offentliga rummet som sådant utan också intimt sammanflätad med idrottskulturen, men att det inte behöver vara ett moraliskt problem. Problemet, som Jönsson vill peka på och som är svår att frikoppla från sexualiseringsfrågan, är det ständiga skapandet av skillnader mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt : ett skillnadsskapande som (alltjämt) ses som en självklar och sällan ifrågasatt del av idrottskulturen. Det är där problemet ligger, menar han, inte i enskilda idrottare som viker ut sig, och som därmed av olika skäl använder sig av idrottskulturens egen logik för egen vinning. Håkan Larsson, docent i pedagogik och verksam vid GIH samt vid Lärarhögskolan i Stockholm, bidrar med texten (Hetero)sexualiseringen av idrott. Sexighet som ett sätt att bejaka sin kvinnliga identitet i relation till den maskulina idrotten. Två frågor är främst i fokus i texten: Vilken är relationen mellan sexualiseringen av det offentliga rummet och arbetet för en jämställd idrott? Vad innebär egentligen sexualiseringen av det offentliga rummet? För att besvara den första frågan gör Larsson en historisk analys av de dominerande synsätt på män och kvinnor som präglat idrottsrörelsens jämställdhetsarbete allt sedan dess start på 1980-talet. Han konstaterar att den präglats av spänningen mellan två olika sätt att se på relationen mellan kvinnor och män; det ena synsättet betonar skillnaderna mellan könen, det andra betonar likheterna. När det gäller sexualiseringen, som mer precist verkar handla om krav på en offentlig sexighet bland idrottare framför allt för kvinnliga idrottare 4

i vissa idrotter menar Larsson att den ställer upp betydelsefulla villkor för idrottsutövare. Håkan Larsson påtalar att sexigheten, eller som det brukar heta rätten att vara sexig, ställs på frihetens och självförverkligandets sida, men menar dock att det är rimligare att se sexualiseringen betoningen på att vara sexig som ett uttryck för starka normer om hur människor, i detta fall i synnerhet unga idrottande kvinnor, ska vara. I artikeln belyser Larsson också vilken typ av sexighet som är den eftersträvansvärda eftersom han argumenterar för att det inte är vilken typ som helst utan en alldeles särskild sort sexighet. Eva Olofsson, docent i pedagogik vid Umeå universitet, skriver om Jämställdhet på föreningsnivå. I artikeln konstaterar hon att idrottens jämställdhetsarbete har utvidgats från att bara gälla kvinnor till att gälla både kvinnor och män, från att handla om antal kvinnliga utövare och ledare till att också avse hur resurser fördelas samt till värderingar om vad kvinnor och män gör. Det är mot bakgrund av dessa utvidgningar som uppmärksamheten på sexualiseringen av idrottens offentliga rum ska förstås. Konsekvensen är att innebörden av begreppet jämställdhet, liksom av mål och åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, har kommit att vidgas ytterligare. I sin artikel gör hon följaktligen en lite större utvidgning genom att rikta blicken mot de förutsättningar som finns för att arbeta med jämställdhet på föreningsnivå. Därmed visar hon att frågan om sexualiseringen är en del av en större helhet och dessutom visar hon att det som i jämställdhetsplanen rubriceras som sexualiseringen av det offentliga rummet hör till idrottens vardag på föreningsnivån. Helena Tolvhed, doktorand i historia vid Malmö högskola, avslutar rapporten med artikeln Sexualisering och trivialisering av kvinnliga idrottare i medier: Två sidor av samma mynt. Som framgår av rubriken är det medias rapportering av kvinnliga idrottare som är i fokus, och i texten görs bland annat historiska analyser av hur kvinnliga deltagare i de olympiska spelen har porträtterats och beskrivits. Det är lätt att dra på munnen åt de smått dråpliga citat om kvinnliga idrottsutövare som återges, men trots att exemplen härrör från närmare 50 år tillbaka i tiden menar Tolvhed att liknande tendenser kan skönjas i vår tid. Trivialiseringen sker genom ständiga påpekanden om kön och traditionell kvinnlighet där referenser till utseende, hem och familjeliv görs. Hon menar att sexualiseringen bör betraktas som en del av en större process av trivialisering, där kvinnors idrottsprestationer nedvärderas och ses som mindre intressanta och mindre beundransvärda än mäns. Tolvhed avslutar dock sin artikel med att konstatera att det inte behöver vara så. Hon pekar på idrottens stora potential att utmana stereotypa antaganden om kvinnlighet. Idrotten skulle kunna vara en arena för att visa kvinnor i situationer där de utövar kontroll och kraft där kvinnokroppen utstrålar styrka. Är då sexualiseringen inom idrottens offentliga rum ett problem eller inte? Alla som läser artiklarna i denna rapport, tror jag är böjda att hålla med om att frågan behöver uppmärksammas och diskuteras på alla nivåer inom idrottsrörelsen. Den sexualisering som förekommer är i förlängningen förknippad med de villkor som råder för att utöva idrott, inte bara för kvinnor utan också för män och flickor och pojkar. Ingen ska behöva tveka inför att börja idrotta på grund av att förväntningarna på hur man ska se ut eller vara klädd avskräcker. Att arbeta mot en ökad sexualisering av idrottens offentliga rum, är att arbeta för en idrott där alla känner sig välkomna och vill vara med. Karin Redelius ansvarig för jämställdhetsfrågor i Riksidrottsstyrelsen 5

Birgitta Fagrell lektor i pedagogik vid GIH, Stockholm Kroppstankar Om idrott och sexualisering av det offentliga rummet Sexualiseringen av det offentliga rummet är ett fenomen som väckte uppmärksamhet i politiken i början på 2000-talet. I debatten kopplas sexualiseringen samman med jämställdhetsfrågor och förbud mot könsdiskriminerande reklam föreslås. Kritiken är riktad mot hur kroppen, framförallt kvinnokoppen, utnyttjas i kommersiella sammanhang. I min artikel betraktar jag fenomenet sexualiseringen av det offentliga rummet ur ett existentiellt perspektiv. Inspiratör har varit kroppsfilosofen Maurice Merleau-Ponty. Jag hämtar infallsvinklar från denne kroppsfilosof och granskar kroppens betydelse både som grundsten i existensen och i vår självbild. De bilder som en sexualiserad kroppskultur sänder till flickor och pojkar förkroppsligas som meningsbärande strukturer om hur en kropp skall vara och se ut och påverkar flickors och pojkars självbild olika. Liten uppmärksamhet har riktats mot vilka konsekvenser detta kan få för flickor och pojkar i en kultur där kroppen snart är den sista utpost vi kan ta kontroll över. Jämställdhetsdiskursen, den som värnar lika skyldigheter och rättigheter för kvinnor och män inom livets alla väsentliga områden, för en rätt ojämn kamp mot en diskurs som handlar om sexualiseringen av samhället. Dokusåpor, sexistisk reklam och en mediavärld med sex som säljande koncept, tycks kittla oss mer än jämställdhetsbudskapet. Politiker, inte minst de som har ansvar för jämställdhet, har öppet vädrat sin oro och debatten om sexualiseringen av det offentliga rummet har tidvis varit intensiv. 1 Denna artikel skall inte handla om jämställdhet per se, utan om sexualiseringen av det 1 Diskussionen har till stor del handlat om förbud mot könsdiskriminerande reklam. Se t ex Sexualiseringen av det offentliga rummet, Motion 200677:C244 av Carina Hägg offentliga rummet. Rummet i detta fall utgörs av idrottens rum. Men kan vi säga att idrottens offentliga rum är sexualiserat? Kanske utgör idrotten ett undantag i sammanhanget? Ja, svaret på den frågan är avhängig definitionen av begreppet sexualisering. Så vad menas då med sexualisering av det offentliga rummet och på vilket sätt är detta kopplat till jämställdhet och till kroppen? Och varför väcker detta fenomen så mycket oro? Jämställdhetspolitiken, lagfäst och förankrad inom samhällets institutioner, konkretiserad i handlingsplaner, förmedlad i konferenser och didaktiskt anpassad till allehanda kurser har, trots massiv draghjälp, haft svårt att nå in i allas hjärtan. På ett formellt plan är vi alla med, fattas bara annat, men när det kommer till kritan så tycks vi ha andra förkroppsligade tankemodeller som relativt enkelt förskjuter jämställdhetshandlingar till morgondagens åtgärdslista. Det är svårt att få det att svänga om jämställdheten. Förtryck, kvinnlig underordning och makthierarkier har inte mycket att sätta emot då den sensuella, erotiska, eller kommersiella kroppen kliver in och tar plats i det officiella rummet. Där lyckas kroppen tala till oss på ett känslomässigt plan. Kroppens budskap, må vara av det sexiga, hälsosamma eller estetiska slaget, verkar inte ha speciellt svårt att fånga vår uppmärksamhet. Det kan vara värt att fundera över varför det är så. Det är emellertid ingen slump att kroppen hamnat i centrum i dagens kommersiella samhälle. Individualismen, upplösningen av traditionssamhället och inträdet av risksamhället, där framtiden är svår att förutse, brukar vara en del av förklaringarna till varför kroppen i dag fått en så betydelsefull position. 2 Vare sig religion eller vetenskap kan längre ge tröst eller förtröstan och den postmoderna människan förväntas skapa sin egen lycka med hjälp av lättsmälta metoder. Kroppen ses idag som den sista utposten som individen själv kan ta 2 Se t ex Chris Shilling (1993): The body and Social Theory, London: Sage Publications och Anthony Giddens (1991) Modernity and Self Identity. Self and Society in the Late Modern Age Stanford, Carlifornia: Stanford University Press 6

kontroll över. 3 Livselixiret heter njutning och skammen att sätta sig själv i centrum eller att framhäva sig själv är undanröjd. Upplevelseindustrin blomstrar och spa-anläggningarna lockar med massage och andra kroppsnära behandlingar. Uppdelningen kropp och själ är gammalt förlegat tankegods och de kroppsliga begären har kunnat söka sig nya spelplaner när dualismen kropp och själ raserats. Känslor skall bejakas och bekännelsekulturen ger avtryck i veckopress och i soffprogram. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att jämställdhetskonceptet hamnar i bakvattnet. Jämställdhetsdiskursen har i Sverige varit starkt centrerad till kvinnans underordning. Patriarkat och arbetsdelning har ansetts vara bovar i dramat. I och med andra vågens feminism sattes ånyo sexualiteten i blickfånget. P-pillrets intåg revolutionerade kärlekens arena och kravet på kvinnors rätt till sin egen kropp skapade debatt. Kvinnorna tågade på allvar ut i arbetslivet och hemmafrun blev ett minne blott. Den första jämställdhetslagen trädde i kraft och förhoppningen var att kvinnor och män, sida vid sida, skulle bygga upp det goda samhället. 4 Kvinnors villkor på arbetsmarknaden, möjlighet att förena arbete och familj samt pappaledighet och förbud mot direkt och indirekt diskriminering på grund av kön, var några av de stora frågorna. Sexualiseringen av det offentliga rummet hade ingen plats på jämställdhetsagendan från början. Däremot har kroppen alltid haft sin givna plats där. Kropp, sexualitet och jämställdhet är sammanvävda men både mönstret och varpen kan variera under olika epoker. Honnörsorden lika villkor och skyldigheter på jämställdhetsarenan kanske inte direkt associeras med kroppen men indirekt handlar det ju om varje människans möjligheter att själv kunna styra sitt liv och sina handlingar, kunna utveckla sina talanger och bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Kärnbudskapet i kampanjen om sexualiseringen av det offent- 3 Karin Johannisson (2001) Kroppens tunna ska: sex essäer om kropp, historia och kultur. Stockholm: Norstedt/ePan 4 Jämställdhetslagen 1979:1118 liga rummet är att var och en skall kunna värja sig från sexistisk eller sexualiserad kommersiell reklam och kunna vistas i det offentliga rummet utan att bli översköljd av halvnakna förföriska bilder; eller uttryckt annorlunda: man skall i förväg veta inom vilka gränser det kommersiella budskapet kan röra sig. Vill man se naket så får man fixa det själv. För andra som inte lockas av nakenhet skall det officiella rummet vara en frizon. Kroppen, må vara den slanka, den feta, den förföriska eller den ohälsosamma, väcker oro och är ett tacksamt ämne i den offentliga diskussionen och för offentliga åtgärder. Oron över kroppen i dagens informationssamhälle handlar om att barn och ungdom påverkas av lättillgängligheten av de erotiska och pornografiska budskapen. Jag kommer lite längre fram i texten förflytta mina tankar från jämställdhet och sexualiseringen av det offentliga rummet till kroppen den som känner, längtar, lider, disciplineras, kultiveras och civiliseras; den som inkorporerar, förkroppsligar, den värld den lever i. Den som det hela handlar om. Den som filosofiskt underordnats själen och religiöst ansetts vara av ondo. Den som vi nu enligt samtidens budskap skall bejaka samtidigt som vi är så ängsliga för atta bejakandet skall ta sig alltför fria former. Denna kropp är ju själva grunden för livet men trots detta betraktats den ändå som en slags själlös materia. Men först några ord om fenomenet sexualisering av det offentliga rummet. En allmän politisk oro Fenomenet eller debatten om sexualiseringen av det offentliga rummet framträder i regeringens arbete med jämställdhetspolitiken under mandatperioden 2002-2006. I en handlingsplan för jämställdhetspolitiken: Jämt och ständigt, regeringens handlingsplan för jämställdhetspolitiken 2003 en sammanfattning är sexualiseringen av det offentliga rummet ett av de fem fokusområden som skall lyftas fram under perioden. 5 De övriga områdena är 5 Jämt och ständigt. Regeringens handlingsplan för Jämställdhetspolitiken 2003 en sammanfattning. Artikelnummer: N3037 Regeringskansliet: Näringsdepartementet 7

1) representation; jämn fördelning av makt och inflytande, 2) lika lön för likvärdigt arbete, 3) mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål samt 4) män och jämställdhet. Handlingsplanen har utarbetats tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna. Varje fokusområde har fått en egen rubrik i planen. Under rubriken Sexualiseringen av det offentliga rummet uppmärksammas hur media medverkar till att befästa manlig makt och hur informationstekniken ökat tillgängligheten av både önskad och oönskad information. Man konstaterar att porrsajter och spridning av sexualiserade bilder motverkar samhällets jämställdhetssträvanden. Speciellt orolig är man över att barnen dras in. Tillgängligheten av porr på internet och att barn och ungdomsmodet kopierar vuxenmodet med den starka anspelningen på sex lyfts fram som negativa exempel. Avsnittet avslutas med orden: Även om det inte finns något entydigt samband mellan mediebudskapets innehåll och dess effekt på mottagarna så bidrar en ständig exponering av dessa bilder till en normalisering, en avtrubbning där vi riskerar att inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. Situationen är oroväckande och det föreligger ett stort behov av mer kunskap 6. I regeringens proposition Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhetspolitiken 7 har sexualiseringen av det offentliga rummet också fått en egen rubrik. 8 Innehållet överensstämmer till stora delar med det som förekommer i ovan nämnda handlingsplan, även om modets betydelse har nedtonats och begreppet könsmaktsordning är utelämnat. I propositionstexten påpekas, liksom tidigare i handlingsplanen, att samhället präglas av en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för att dra uppmärksamheten till och sälja en vara eller tjänst. 9 Man uttrycker en 6 Ibid, s 9. 7 Regeringens proposition 2005/06:155 8 Ibid kap. 3.2.5 9 Ibid s. 35 oro över att kvinnor och flickor skall reduceras till objekt och att män och pojkar skall framställas stereotypt och fördomsfullt i media och reklam. Man uppmärksammar också olika tendensen i samhället där kön och makt sammankopplas och på så sätt återskapar mäns överordning och kvinnors underordning. Detta har lett till att regeringen vill uppmärksamma hur sexualiseringen, även kallad pornofieringen, av offentliga rum genom reklam, media och Internet, påverkar jämställdhet och människors könsförståelse. 10 De insatser som gjorts under mandatperioden har berört rättsväsendet, barnpolitik, jämställdhetspolitik, mediepolitik, ungdomspolitik och konsumentpolitik. Regeringen har också anordnat en hearing om sexualisering av det offentliga rummet. I samband med denna utlystes 2,5 miljoner för arbete med sexualisering av det offentliga rummet i projektform. Fjorton organisationer beviljades medel. En informell arbetsgrupp inom Regeringskansliet arbetar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöparitet med att ta fram konkreta förslag på hur regeringen skall arbeta med frågan. Denna informella arbetsgrupp har träffat en expertgrupp bestående av forskare och personer från näringslivet och media. Medierådet har fått i uppdrag att rikta sin verksamhet på barns och ungas mediesituation. Våldsskildringar och pornografi skall ägnas särskild uppmärksamhet och genusperspektivet skall genomsyra arbetet. Således råder ingen tvekan om att politiker ser sexualiseringen av det offentliga rummet som ett hot mot jämställdheten och att man anser att fenomenet som sådant kan befästa stereotypa föreställningar om kvinnor och män. I årets budgetproposition finns inte sexualisering av det offentliga rummet omnämnt. Även idrotten har uppmärksammat fenomenet. Riksidrottsförbundets tog fram Idrottens jämställdhetsplan, 2005, vilken skall ersätta 1989 års plan. 11 Planen skall utgöra stöd för 10 Ibid, s. 35 11 Idrottens jämställdhetsplan, 2005, Riksidrottsförbundet och SISU-Idrottsutbildarna 8

och uppmaning till specialidrottsförbunden och distriktsidrottsförbunden att utveckla egna jämställdhetsplaner i linje med den framtagna. Ett av målen i jämställdhetsplanen lyder: Kvinnors och mäns, flickors och pojkars idrottsutövning värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt. Resurser skall tilldelas efter samma principer för kvinnors och mäns idrottande och deras idrottande ska också uppmärksammas likvärdigt. Det innebär också att idrottsrörelsen ska arbeta mot sexualiseringen inom idrotten, också i medierna. I planen framgår också hur de uppsatta målen skall uppnås. Då det gäller arbetet mot sexualiseringen inom idrotten riktas detta mot att ta fram en rapport som belyser problemet sexualisering i det offentliga rummet inom idrotten. Det kan exempelvis gälla ovidkommande regler för vilken klädsel idrottsaktiva ska ha, vilket kan förmedla och stärka fördomar. Idrott som offentligt rum Vad som menas med idrottens offentliga rum är inte självklart. Ord, bilder, texter och handlingar som rör idrottslig verksamhet formar en offentlig bild av den samtida idrotten. I denna bild finns även historiskt avlagrade tankefigurer om idrott och idrottandets mening. Allt detta sammantaget kan, menar jag, ses som idrottens offentliga rum. Allt som påverkar uppfattningen av vad idrott är och hur idrott skall bedrivas kan därmed härledas till idrottens offentliga rum. Detta rum skall, kort och gott, vara fritt från sexualisering. Och nu blir det lite knepigare. Beroende på hur associationerna går när man hör ordet sexualisering avgörs både hur problemet inom idrotten skall uppfattas och hur detta problem skall tacklas. I regeringens proposition 2005/06:155 kopplas ju sexualisering ihop med porr som sin tur sammanförs med hur kvinnors kroppar görs till objekt och utnyttjas exempelvis i sexhandel eller i kommersiella syften för att sälja varor. Följer vi denna tankebana är det rimligt att fästa uppmärksamhet mot klädedräkter inom idrotten. Man kan ju fundera över om till exempel kvinnliga friidrottares kläder endast motiveras av funktionella skäl. Vidare kan man också ifrågasätta varför bilder på idrottare som mer associerar till sex än till idrottsliga prestationer blir allt vanligare. Jag tänker till exempel på bilder tagna framifrån, ofta på kvinnliga idrottare, då de landar i längdhoppsgropen eller kameravinklingar som närgånget zoomar in sexuellt laddade kroppsdelar samt den uppmärksammade Fotbollsgalan 2006. Utan att vara alltför pryd kan man nog påstå att idrotten, ur detta perspektiv, är delaktig i sexualiseringen av det offentliga rummet. Om viljan fanns vore det ganska enkelt att städa på den massmediala arenan i detta avseende. Visserligen kan man inte ställa idrotten till svars för hur massmedia agerar, men med tanke på den handlingskraft som bär upp idrottsliga organisationer så kan man förvänta sig att idrotten skulle kunna agera kraftfullt mot oönskade mediala budskap och inte inta en offerroll. Men finns viljan? Är man beredd att hålla rent framför egen dörr? Måste inte idrotten följa med i trenderna för att behålla sitt grepp över publiken? Och idag är det kroppen som säljer. Kanske har idrotten tappat något av sin egen dragningskraft där kamp, spänning och beundransvärda prestationer var det som lockade. Måste idrotten ha draghjälp? Och stavas draghjälpen sexualisering av framförallt kvinnokroppar? Lennart Johanssons provocerande uttalande om hur den framtida damfotbollen skall göras säljande inbjuder till reflektion. Enligt Expressen lär Johansson ha sagt: Det skulle sälja om man får se en tjej på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut //. 12 Yttrandet fälldes i samband med en intervju med BBC Five Live och handlade om att marknadsföra damfotbollen. Andra sexistiska förslag som fällts om damfotbollen är att kvinnliga spelare skall ha tajtare shorts eller som Johansson säger i samma artikel: men när det kommer till dräkterna gör det inget om tröjorna är fina // så att man kan se att det är damer som spelar. Ja, tänk om man inte 12 Sponsorerna vill se svettiga, snygga tjejer, Behrang Behdjou. www.expressen.se, 2006-10-20. 9

såg att det var kvinnor som spelade hur skulle man då förhålla sig till spelet? Eller kan man kanske förväxla kvinnlig fotboll med manlig dito om tröjorna inte associerar till femininitet. Det kanske inte är någon större skillnad i teknik och taktik mellan kvinnlig och manlig fotboll? Eller vad menar karlen? En annan uppmärksammad händelse var Fotbollsgalan i TV4 i november 2006. Jessica Almenäs, programledare för Fotbollsgalan 2006, iklädd en röd superkort klänning, ställde en fråga till Caroline Seger och undrade om det var något mer än hennes egen snygghet och sexighet som låg bakom att hon utsetts till årets mittfältare. 13 Flera svenska idrottsforskare har också uppmärksammat hur idrotten skapar en icke jämställd relation mellan kvinnor och män genom att utesluta, sidoordna eller förnedra både kvinnliga idrottare och det kvinnliga. 14 Historisk har kvinnliga idrottare förlöjligats och ovanstående uttalanden visar att alla jämställdhetssträvanden till trots så har vi inte kommit så värst långt. 15 Jesper Andreasson visar också i en artikel: Mellan svett och mascara: Maskulinitet i ett kvinnligt fotbollslag hur kvinnliga fotbollspelare måste aktivt förhålla sig till manliga lagspelare som sluter upp kring en kollektiv maskulinitet där skämt och symboliska handlingar skapar en maskulinitet ställd över det feminina och det homosexuella. 16 Det råder alltså ingen tvekan om att när kvinnor beträder och har beträtt de av maskulinitet märkta arenorna har det uppstått och kommer att uppstå spänningar genom att det kvinnliga/feminina tycks oroa och hota det manliga/maskulina. Men om öppen sexism och kvinnlig underordning var dåtida jämställdhetsfiender kan man idag hitta intressanta nyordningar. Sexism 13 Sporten sitter fast i sexism,linka Kalmteg www.svd. se/dynamiskt /kultur/did_ 14094078.asp, 19 nov 2006. 14 Se t ex Tore Brännberg (1998) Bakom kulisserna. En socialpsykologisk studie av en idrottsförening. Floda:Zenon samt Jesper Fundberg (2003) Kom igen, gubbar. Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlsson Bokförlag 15 Se tex Helena Tolvhed (2005) Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i Ses bevakning av sommar OS 1948-1980. Kvinnovetenskaplig tidskrift: 1.05 16 www.idrottsforum.org.se i form av nedlåtande uttalande om kvinnor eller om det kvinnliga ger officiellt inga poäng längre, vare sig inom idrotten eller i det övriga samhället, snarare tvärtom. Och även om kvinnor i många fall är underordnande, ja rent av förtryckta, så är kvinnor och makt idag snarare en önskvärd än en ifrågasatt officiell position. Men har det då blivit mer jämställt? Det är inte så säkert. Istället menar jag att relationen mellan kvinnligt och manligt tagit sig andra former. På den offentliga arenan är jämställdhet något av ett honnörsord. Ojämställda relationer mellan kvinnor och män skapas idag mer och mer genom vad Foucault skulle kalla den produktiva makten. 17 Den produktiva makten har fått en alldeles underbar arena att verka på i den estetiserade och kommersialiserade kroppskulturen. Här gäller budskapet att du själv ska ta ansvar för hur du ser ut, hur du mår och vad du gör. Denna maktutövning över individen är svårare att både upptäcka och hantera, eftersom den snarare bejakar än straffar. Sexualiseringen av det offentliga rummet är svårare att rakt av förbjuda eftersom hela projektet kan uppfattas som ett frihetserbjudande där kroppen tillåts vara i centrum för estetisering och njutning. Och så länge jämställdhet mellan kvinnor och män till stor del betraktas som en kvantitativ fråga och där lagstiftning förväntas lösa jämställdhetens problem, kommer det vara svårt att nå uppställda mål. Jämställdhet handlar ju om lika villkor och skyldigheter mellan kvinnor och män inom livets alla väsentliga områden. Per definition är jämställdhet alltså en diskrimineringsfråga; en fråga om just lika villkor oavsett kön. Inget sägs emellertid om själva innehållet i dessa livets alla väsentliga områden. Vad som är livskvalitet eller av moraliskt värde lämnas åt var och en att själv bestämma. Och här kan det kommersiella samhället spela ut hela sin repertoar. Livets mening och innehåll är naturligtvis av existentiell art och det är just ur detta perspektiv som man kan förstå varför frågan om sexualiseringen av det offentliga rummet blivit ett av huvudområdena inom 17 Se t ex Håkan Larsson (2001) Iscensättning av kön i idrott. Stockholm: HLS förlag.s 20-30. 10

jämställdhetspolitiken. Det är mycket givande att närmare granska kroppens roll i detta sammanhang. I vår individualiserade samtid har kroppens kommit att få en speciell position existentiellt. I det senmoderna samhället karaktäriserat av snabba förändringar, av ovisshet och många gånger av både motsägande och svårhanterbar information och där såväl religion som vetenskap mist auktoritet, står människan allt mer ensam. Samtidigt som kroppen lämnat sin position som oren, där begären skall tuktas och känslor undertryckas, smyger en ny oro på. Aldrig har vi väl upplevt kroppen som så otillräcklig och bristfällig. Maskiner av allehanda slag är långt mer effektiva och uthålliga i energikrävande arbete än människokroppen. Trots medicinska och tekniska framsteg är åldrandets negativa effekter svårstoppade och åldrandets visdom har inget värde i ett kroppsfixerat samhälle som har ungdomsidealet som måttstock. Det paradoxala är att med denna bristfälliga kropp skall vi skapa en existentiell trygghet. Till denna bristfälliga kropp är vi utlämnade. Botemedlet mot meningslöshet och ångest hette för religion, idag heter det lyckopiller. Vår självkänsla och vårt självförtroende till trots så förlitar vi oss allt mer till experter av allehanda slag för att hantera ångest och meningslöshet. Barnen utsätts allt tidigare för upplevelser som hör vuxenvärlden till och många föräldrar känner oro för att barnen alltför tidigt kommer i kontakt med händelser som barn borde förskonas från. Det är denna värld som våra barn skall lära sig hantera. Och i denna värld är det av betydelse vilka budskap vi vuxna förmedlar till barn om deras kroppar och kroppsliga presentationer. I denna otrygga värld är sexualiseringen av det offentliga rummet intressant ur ett existentiellt perspektiv. Idrotten, ofta legitimerad med honnörsord som sundhet, ärlighet, kamratskap och demokrati måste hålla sexualiseringen av det offentliga rummet borta från den idrottsliga arenan för att vara trovärdig. Idrotten vill naturligtvis kunna visa upp en arena dit föräldrar tryggt kan sända sina barn och där barnen kan växa både fysiskt och psykiskt; vara en arena som är existentiellt meningsfull. Men vet vi ganska lite om vad som egentligen försigår bakom den stängda dörren till omklädningsrummet eller under träning och tävling. Barn- och ungdomsidrotten är lite utforskad även om allt fler forskare börjar visa intresse för området. Kroppen vår tillgång till världen Produktionen av idrottsforskning ökar dock stadigt. Fortfarande är det ändå relativt ovanligt att idrottsforskningen har barn som sitt kunskapsobjekt. I min avhandling De små konstruktörerna flickor och pojkar om manligt och kvinnligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete intervjuade jag barn om bland annat deras syn på kropp och idrott. Syftet var att belysa och problematisera hur flickor och pojkar i sju-åtta års ålder förhåller sig till det som vi i dagligt tal benämner kvinnligt och manligt och som också kallas för genus. Barnens föreställningar om kvinnligt och manligt närgranskades i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Den övergripande forskningsfrågan var: Hur konstruerar (gör) barnen kön och hur konstruerar barnen sin självförståelse i relation till dessa arenor? Några av resultaten är intressanta att ta upp i detta sammanhang eftersom de kan kasta ett ljus över hur flickor och pojkar försöker hantera signaler om kroppen och om hur de skall vara som just flicka eller pojke som de ständigt möter. Inom genusforskningen finns en rad teorier som förklarar hur denna genusformering går till; hur de formas till riktiga flickor och pojkar. Teorier som tar utgångspunkt i kroppen för att förstå denna process ger den levande kroppen, den som känner och upplever, en central roll. Det var Merleau-Ponty, kallad kroppens filosof, som med sitt fenomenologiska kroppsperspektiv, fick mig förstå hur känslor och upplevelser som inkorporeras, påverkar vår syn på tillvaron och på oss själva på ett mer påtagligt sätt än jag tidigare trott. 18 18 Merleau Ponty, M. (1962) Phenomenology of perception. London and New York :Routledge 11

Med hjälp av en kroppsteoretisk ram tolkade jag alltså barnens utsagor. En utgångspunkt var att det är levd erfarenhet, förkroppsligad som känslo- och betydelsestrukturer som styr våra handlingar. Vi bär alltså med oss en handlingsberedskap, erövrad i vår vandring genom livet, som hjälper oss att tolka nya situationer som vi möter. När vi ställs inför nya uppgifter aktiveras dessa strukturer. När jag bad barnen svara på intervjufrågorna eller ombad dem ta ställning till bilder jag visade dem, reagerade de utifrån de erfarenheter som förkroppsligats som betydelse- och känslostrukturer. En annan utgångspunkt var att jag ser människan som meningssökande och social till sin natur och att det meningsfulla med denna tillvaro skapas i relation med andra. Flickors och pojkars världsbild byggs upp genom den ordning och reda som i alla fall oftast utmärker vår tillvaro. I den värld vi möter finns redan mening och för att undgå kaos söker vi fånga upp och förstå denna mening. I denna meningssökande process knäcker barnen de sociala koder som tillvaron vilar på. En av de mest betydelsefulla koder barn har att knäcka är en kulturs genuskoder; de som visar hur kvinnor och män förväntas vara, de som talar om vad kvinnor och män skall och inte skall göra, de koder som säger vad som är beundransvärt och eftersträvansvärt för en kvinna och för en man. I dessa genuskoder finns också meningen med den kvinnliga och manliga kroppen invävd på ett subtilt sätt. Då barnen försöker förstå meningen med att vara flicka eller pojke sker detta inte på en kognitiv nivå utan processen försiggår på ett djupare liggande känslomässigt plan. Vi regerar spontant inte med tanken utan med kroppen: vi rodnar av skam, vi bleknar av rädsla, vi ryser av avsky, vi mår illa av nervositet, eller får huvudvärk av stress. Känslorna överrumplar ofta oss och skapar kroppsliga reaktioner. Barn som möter bilder av kroppar som knyter an till sex och erotik har naturligtvis inte samma förkroppsligade betydelsestrukturer att tillgå som vi vuxna. Deras erfarenhetsvärld inom detta område är förhoppningsvis begränsad. Just därför är sexualiseringen av det offentliga rummet en viktig fråga. Om det är kvinnokroppar som utgör objektet, om det är kvinnokroppen som pornofieras, ja då är det på sin plats att fråga vilka konsekvenser detta kan ha för flickors och pojkars bilder av sig själva. Merleau-Pontys, som sätter kroppen i centrum för handlingen, har myntat begreppet; jagkan-kroppen. Denna kloka kropp bedömer snabbt hur en situation skall hanteras och med hjälp av tidigare förkroppsligade erfarenheter från liknande situationer så samordnar kroppen information från sinnena och från det motoriska systemet. Kroppen förlitar sig på de strukturer som upprepade vanehandlingar ristat in. Jag-kan-kroppen agerar inte från en rationell nivå, utan pre-reflexivt, alltså spontant. Den egna kroppen, den som bedömer att jag kan utmanar därmed den cartesianska synen på vem som är subjektet i handlingen. Kroppen handlar och agerar alltså spontant utan att vi först reflektera över hur handlingen skall genomföras. Det är således kroppen som är subjekt i handlingen. Skulle alla beslut ske kognitivt skulle de flesta handlingar ta en ofantlig tid att genomföra. Detta befriar oss kroppen ifrån. Kroppen är vår tillgång till världen, vår till-världen-varo, här finns våra betydelse- och handlingsstrukturer inkorporerade. 19 Då Merleau-Ponty markerar att det är kroppen som är subjekt och inte tanken, så blir kroppens betydelse i den process där vi skapar vår självbild och identitet tydlig. Därför är det så viktigt vilka kroppsbudskap vi sänder till våra barn. Merleau-Pontys syn på kroppen är mer radikal än vad en första anblick ger vid handen. Han frigör kroppen från såväl den subjektiva som den objektiva position som kroppen så ofta beskrivs från i vetenskapliga sammanhang. Han markerar att vi människor, kvinnor som män, är våra kroppar vilket är ett mycket radi- 19 Maurice Merleau-Ponty (1997) Kroppens fenomenologi, Göteborg: Daidalos, kap I 12

kalt påpekande. Kroppen är inget vi bär med oss eller något som vi kan ställa oss objektiva inför. Vi befinner oss alltid i våra kroppar. Det är med hela kroppen vi upplever världen. Därmed understryker han kroppen som levd erfarenhet, som en situation, en stil. 20 Merleau-Ponty markerar också i sin kroppsfenomenologiska utgångspunkt att vi alltid står i direkt kontakt med världen, vi befinner oss alltid i nuet, vi är alltid situerade. Vår omedelbara kontakt med världen sker genom perceptionen. Med hjälp av våra sinnen utsträcker kroppen sig i världen. Med sinnenas hjälp når vi ut i världen och världen når in i oss. Han poängterar också att livsvärlden som varseblivs är en konkret värld. 21 Denna livsvärld är flertydig; ett öppet föränderligt system som ofta erbjuder en mängd handlingsalternativ för en och samma situation. Merleau-Ponty menar också att det är inte endast världen som är ett öppet system utan även kroppen. Just detta påpekande är en av hörnstenarna i hans kroppsfilosofi. Han använder begreppet kroppens tvetydighet för att markera att kroppen samtidigt både är subjekt och objekt; världen och kroppen är sammanvävda. Tvetydigheten förklarar han med exemplet då höger hand tar tag om vänster handled. Samtidigt som höger hand är objektet som greppar vänster handled (subjektet) så blir den högra handen subjekt då den vänstra handleden vidrör denna. Vi är alltså öppna för påverkan från världen och vi påverkar världen. Vår existens är således en samexistens; den är i grunden social och kroppen utgör själva grunden för existensen i denna värld. Merleau-Pontys tar dock lite hänsyn till hur genus på olika sätt påverkar flickors och pojkars upplevelser av sin kropp. 22 I våra krop- 20 Toril Moi (1998) Hva er en kvinne? Gyldendal: Norskt forlag ASA, s 98-99 21 Jan Bengtsson (1988) Sammanfl ätningar Göteborg: Daidalos, s 65-78: Den tredje dimensionen: livsvärlden 22 Moi, 1998; Iris Young (2000) Att kasta tjejkast Stockholm: Atlas, s. 255-280. ; Birgitta Fagrell (2000) De små konstruktörerna fl ickor och pojkar om kvinnligt och manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Stockholm: HLS förlag samt Den handlande kroppen. Flickor, pojkar, idrott och subjektivitet. Kvinnovetenskaplig tidskrift1.05 par lagras ju också erfarenheter från en rad situationer där genus påverkar bilden av hur en flicka och pojke skall vara. Genusmärkta praktiker som till exempel idrott, ger flickor och pojkar ofta olika signaler om hur de skall se på sina kroppar och också om vad deras kroppar får och inte får göra. Flickor hamnar fortfarande i situationer där de måste ta ställning till om de fullt ut skall utnyttja sin fysiska kapacitet eller om de måste anpassa sig till de krav som genus förmedlar i den aktuella situationen. Idrott som genusproducent Idrotten är en arena där det pågår en produktion av genus. Jag vill därför lyfta fram några resultat i avhandlingen som kan visa hur idrotten är medskapare av flickors och pojkars självbild. I min studie framkom bland annat att många flickor och pojkar tyckte att pojkar var generellt bättre än flickor i idrott. Både flickor och pojkar valde att tävla mot en flicka, då jag frågade om de helst skulle välja att tävla mot en flicka eller pojke, för då var det lättare att vinna, sa de. Både flickor och pojkar hade också en nedvärderande syn på kvinnligt kodade idrottsaktiviteter. Dessutom förknippades flickor med feghet och rädsla. Dessa utsagor tål att reflektera över eftersom denna bild, att flickor fysiskt skulle vara underlägsna pojkar, stämmer dåligt med den forskning som säger att flickors fysiska kapacitet i denna ålder är likvärdig pojkarnas. Denna bild av kvinnlig idrott och kvinnliga idrottare visar att både flickor och pojkar i min undersökningsgrupp hade förkroppsligat en bild av det kvinnliga och av kvinnokroppen som något sämre än det manliga och den manliga kroppen. Ett annat resultat värt att uppmärksamma var hur barnen såg på den fysiska kroppen. Jag förväntade mig att den fysiska kroppen skulle könsmärkas utifrån ett biologiskt perspektiv; att den kvinnliga och manliga anatomin skulle vara utgångspunkt då de tala om den kvinnliga och manliga kroppen. Men istället könsmärktes den materiella kroppen manligt av barnen. Kroppshår och muskler kodades manligt, och 13

kopplingen av sekundära könskarakteristika gjordes endast till den manliga kroppen. Barnen inmutade alltså den fysiska kroppen i en manlig genuskategori. Den kvinnliga fysiska kroppen var osynlig i barnens värld. För att synliggöra den tog barnen hjälp av estetiserande genusattribut såsom röda naglar, läppstift och högklackade skor. Kvinnlig biologi, som knutit kvinnan filosofiskt och historiskt till natur, fick inte ens komma in på barnens genusplan. Det kvinnliga hade ingen röst. Så i barnens bild av den fysiska kroppen var det den manliga fysiska kroppen som fick framträda medan den kvinnliga intog en undanskymd plats. Anatomi och biologi var inte en betydelsefull grundsten i konstitutionen av kvinnlighet, utan den kvinnliga fysiska kroppen måste ta hjälp av kulturella symboler. Manligheten stod däremot på egna (håriga och muskulösa) ben. Analysen av barnens syn på kvinnligt och manligt visade också att de laddade dessa kategorier med olika värderingar. I den manliga kategorin förlades adjektiv som aktiv, modig, svårt och stark och till den kvinnliga lugn, rädd, fjompig och svag. En pojke tillskrevs således de egenskaper som fordras för att bli en framgångsrik idrottare. Flickan tillskrevs egenskaper som inte står särskilt högt i rang om man skall nå idrottsliga framgångar. Men det var också tydligt att kroppslig kompetens var av största vikt för barnen. Att hoppa, att snurra, att gunga, att cykla och längtan efter att klara av att göra fysiska saker var något som både flickor och pojkar lyfte fram när jag bad dem säga något som de var bra på. Här hade genus ännu inte fått fotfäste. Men man kan ana att processen är i gång. Ett antal pojkar var på det klara med att den fysiska kroppen också måste vara duktig och stark och fler pojkar än flickor tyckte det var viktigt att vinna. Idrott, genusformering och sexualisering Barnens genusmärkning av kroppen säger något om vår tids syn på kroppen rent generellt men också om synen på den kvinnliga och manliga kroppen. Så när fysisk svaghet, rädsla och feghet kodas som något kvinnligt och den starka, aktiva, produktiva eller dominerande kroppen kodas manligt, visar det att barnen förkroppsligat olika bilder av vad meningen är med en kvinnokropp och en manskropp. I diskussionen om sexualiseringen av det offentliga rummet bör man, menar jag, mer än en gång fundera över vilka signaler om den kvinnliga kroppen som sänds ut. De bilder av kroppen som barnen möter i ett sexualiserat offentligt rum måste barnen hantera på något sätt. Vilken mening och betydelse barnen lägger i reklam eller i bilder där nakna och erotiska kroppar exponeras, vet vi ganska lite om. Däremot kan vi, åtminstone från ett kroppsfenomenologiskt perspektiv, påstå att sexualiserade bilder på ett negativt sätt kan påverka synen hur en kropp skall vara. Då barnen i min studie könskodade den fysiska kroppen manligt visar detta inte endast att barnen knutit olika mening till den kvinnliga och manliga kroppen utan även att flickans och pojkens bild av sig själv påverkas. Pojkens bild av sig själv skapas i harmoni med en inre upplevelse av den egna fysiska kroppen som stark, kompetent. Hans kropp är positivt bejakad, just som en materiell fysisk kropp; en tillgång att vara stolt över. En kropp som ohämmat kan utstråla: Jag kan! Han behöver inte tveka om att fullt utnyttja sin fysiska kropp och med hjälp av den erövra världen. Han är ett subjekt. Men pojken möter ju också en kulturell bild av kroppen som reflekterar historiska genusscheman där kvinnoförakt och homofobi tonar fram på olika sätt. I en kultur där manliga normer råder och där den heterosexuella normen är modellen för kärleksrelationer, och där kvinnokroppen alltmer erotiseras och sexualiseras, blir kvinnokroppen ett tillåtet objekt för den manliga blicken och en slags mall för hur en kvinnlig kropp skall se ut. I denna bild av kvin- 14

nokroppen är den fysiska, biologiska kroppen besudlad av den kroppsfixerade kulturens negativa förtecken. Om denna bild blir normen för hur en kvinnokropp skall se ut och vad en kvinnokropp kan och får göra har flickan helt andra signaler att hantera än pojken. För flickan blir budskapet om hennes kropp dubbelt. Flickan upplever sig själv och sin kropp som kompetent och stark; hon känner glädje över sin fysiska kropp. Men då flickan möter den kulturella spegeln som reflekterar samma kvinnobild till henne som till pojken, hamnar flickan i ett dilemma. Hennes jag-kankropp kommer att hämmas av den kulturella genusimpregnerade kvinnokroppen sexualiserad, objektiverad, omsorgsfullt kultiverad, befriad inte endast från lukter och kroppsvätskor utan också från muskler, behåring och mjukt hull. Denna bild kommer naturligtvis att ytterligare förstärkas då det offentliga rummet mer och mer sexualiseras eller rent av pornofieras i reklam och media. Flickan kan inte lika ohämmat och självklart erövra världen genom den fysiska kroppen. Hon måste begränsa jag-kan-kroppen och anpassa den till det genusschema som kulturen omhuldar. Det sexualiserade budskapet till flickan lyder: Din kropp är objekt för andra. Så vad gör vi? Merleau-Pontys kroppsfenomenologi ger oss verktyg för att förstå hur flickor kan utveckla en bild av sig själva som sämre i idrott än pojkar, trots att det inte finns några större skillnader mellan flickors och pojkars fysiska kapacitet i denna ålder. Vi kan också med hjälp av Merleau-Ponty inse hur viktig den miljö är som vi erbjuder barnen. Vad vi konkret gör i barnidrotten, vad vi säger och vilka normer vi arbetar utifrån, har betydelse. En viktig fråga blir naturligtvis hur vi skall utforma idrottspraktiker där flickor och pojkar kan utveckla en självbild och som gör att både flickor och pojkar kan uppleva den fysiska kroppen som en tillgång. Hur ser den verksamhet ut där barnen, (alla barn?), får vara med och uppleva sig som betydelsefulla och bejakade människor? Vilka bilder av idrott skall vi förmedla till flickor och pojkar? Fortfarande är den mediala bilden dominerad av manliga elitidrottare trots kvinnoidrottens starka frammarsch. Detta påverkar naturligtvis barnens syn på meningen med idrott. Bilden av idrott som lek och samvaro rimmar inte heller alltid med den verklighet som barnen möter i idrotten. Barn knäcker snabbt koden att idrottens innersta mening är att vinna och för att vinna måste man vara stark och våga utnyttja sin kapacitet fullt ut. En signal som många pojkar förkroppsligat. Om idrotten förstärker bilden av kvinnokroppen som ett objekt genom att förorda kroppstajta tävlingsdräkter eller då utseendet kommenteras mer än prestationen, så får flickor och pojkar olika budskap att hantera. Då har idrotten en del att ta tag i. Och varför ifrågasätts inte den könsuppdelade barnidrotten? Finns det något vettigt skäl till att barnidrotten delas upp efter kön? Varför gör vi det? Denna indelning förstärker en bild av det motsatta könet som annorlunda. Flickor och pojkar som tränar och tävlar med och mot varandra kommer få andra erfarenheter om sina egna, och andras, fysiska kompetenser än vad de får i en könsuppdelad idrott. Motståndet till att blanda flickor och pojkar i idrottssammanhang borde granskas närmare. Jag vill avsluta med att vrida diskussionen av sexualiseringen av det offentliga rummet ytterligare ett varv; se den som en form av motstrategi. Historiskt har likhetsfeminister alltid mött motstånd från särartsföreträdare då likheten mellan könen har gått för långt. Inom sporten har kvinnor använt sig av likhetsideologin för att få tillträde till den manligt dominerade sporten. 23 Men när kvinnors agerande alltför mycket kopierar de maskulina idealen har behovet av nya former för att uttrycka kvinnlighet uppstått. Sexualiseringen inom idrotten kan ses som ett nytt bejakande 23 Eva Olofsson (1989) Har kvinnorna en sportlig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet, kap 6. 15

av det kvinnliga och som en markering mot att maskulinitet fortfarande kopplas till något manligt. Men detta bejakande av femininitet och kvinnlighet sker i ett annat sammanhang än tidigare. Många kvinnor idag uppfattar sig själva som subjekt och inte som ett objekt. I denna position verkar det som om en del kvinnor i ren protest spelar ut en kvinnlighet som starkt kontrasterar mot det som förknippas med det maskulina. Fenomenet med sexualiseringen av det offentliga rummet har öppnat för aktiva handlingar mot en jämställdhetsideologi där manlighet och maskulinitet uppfattas som en diskriminerande norm. I stället för att känna sig underordnade och utnyttjade som individer, utnyttjar en del kvinnor, även idrottskvinnor, en situation som kan inbringa både pengar och uppmärksamhet. De bestämmer själva formerna, tycker de. Eftersom de upplever sig som subjekt kan de inte objektifieras av andra; de har ju själva valt att agera som de gör. Att gå in och ut i olika femininiteter beroende på situationen, tycks vara självklara handlingar. Men upplevelsen av att vara subjekt är inte detsamma som att vara subjekt. Merleau-Pontys filosofiska budskap upphäver ju dualismen (uppdelningen) mellan subjekt och objekt. Vi är inte det ena eller andra utan vi tillhör (bebor som han säger) världen. I dagens samhälle har kvinnor intagit andra positioner än tidigare, men detta innebär inte att de kan agera fritt efter eget bevåg. Våra inkorporerade känslooch betydelsestrukturer är formade i denna värld och tron på att vi kan agera subjektivt eller inta en objektiv position är en schimär. Vi är ju alla objekt/subjekt på något vis, men tror oss vara subjekt i den individualiserade världen. Detta sköra subjekt är en godbit för kommersiella krafter. uppbyggd efter treenigheten: Kvinna, kvinnlighet och femininitet och man, manlighet och maskulinitet håller kanske på att lösas upp i övriga samhället, men förstärks nu på idrottsarenan. En något paradoxal vändning, men kanske inte så oväntad. Då kvinnorna på allvar erövrade tävlingsidrottens arena under 70-talet skedde detta genom att visa upp en likhet med männen både vad gäller inställning till prestation och beteende. Nu när de visat sig klara av det som en kvinna inte ansågs vara lämpad för, hård fysisk prestation och tuff konkurrens, så lämnar man likhetsideologin och plockar fram kvinnligheter och femininiteter som tidigare ansetts mindre lämpade i sammanhanget. Idrottskvinnan visar att hon är ett psykofysiskt subjekt som tror sig agera fritt i den kommersialiserade och individualiserade världen. Men vid närmare eftertanke kan man dock fråga sig om inte alla elitidrottande kroppar på ett eller annat sätt är insnärjda både i den sexuella matrisen och i den rationella synen på kroppen. Om idrottskvinnan nu gör sig själv till objekt för en sexualiserad kroppskultur så kanske den valda strategin så småningom kommer visa sig ha en baksida. Vem som står som vinnare eller förlorare i detta spel är en öppen fråga. Hur långt hon låter sig luras av den produktiva makten blir intressant att följa. Betraktar man sexualiseringen av idrottens offentliga rum ur detta perspektiv är det inte givet att kvinnan ensam kommer att vara det sexualiserade objektet i framtiden. Hur det går - ja, det står inte skrivet i stjärnorna, inte ens i idrottsstjärnorna - utan på himlakroppen. Just på grund av att den kvinnliga idrottaren visat att idrottsliga prestationer av världsklass inte är något som varken hör manligheten eller maskuliniteten till, bidrar detta till att femininitet i form av sexighet kan träda in även på idrottsarenan. Den sexuella matrisen 16

Referenser Andreasson, Jesper (2006) Mellan svett och mascara: Maskulinitet i ett kvinnligt fotbollslag. www.idrottsforum.org\artiklar. Bengtsson, Jan (1988) Sammanflätningar. Göteborg: Daidalos Brännberg, Tore (1998) Bakom kulisserna. En socialpsykologisk studie av en idrottsförening. Floda: Zenon Fagrell, Birgitta (2000) De små konstruktörerna. Flickor och pojkar om kvinnligt manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Stockholm: HLS förlag Fagrell, Birgitta (2005) Den handlande kroppen. Kvinnovetenskaplig tidskrift1.05 Fundberg, Jesper (2003) Kom igen, gubbar. Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlsson Bokförlag Giddens, Anthony (1991) Modernity and Self Identity. Self and Society in the Late Modern Age, Stanford. Carlifornia: Stanford University Press Idrottens jämställdhetsplan, 2005, Riksidrottsförbundet och SISU-Idrottsutbildarna. www.rf.se\jämställdidrott Johannisson, Karin (2001) Kroppens tunna skal: sex essäer om kropp, historia och kultur. Stockholm: Norstedt/ePan Jämt och ständigt. Regeringens handlingsplan för Jämställdhetspolitiken 2003 en sammanfattning. Artikelnummer: N3037 Regeringskansliet: Näringsdepartementet Jämställdhetslagen 1979:1118 www.riksdagen.se\lagar Larsson, Håkan (2001) Iscensättning av kön i idrott. Stockholm: HLS förlag Merleau Ponty, Maurice (1962) Phenomenology of perception. London and New York: Routledge Merleau-Ponty, Maurice (1997) Kroppens fenomenolog. Göteborg: Daidalos, kap I Moi, Toril (1998) Hva er en kvinne? Gyldendal: Norskt forlag ASA, s 98-99 Olofsson, Eva (1989) Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet, Makt att forma samhället och sitt eget liv nya mål i jämställdhetspolitiken. Proposition 2005/06:155. www.riksdagen.se Sexualiseringen av det offentliga rummet. Motion 200677:C244, Carina Hägg Shilling, Chris (1993): The body and Social Theory. London: Sage Publications Sponsorerna vill se svettiga, snygga tjejer, Behrang Behdjou. www.expressen.se, 2006-10-20 Sporten sitter fast i sexism, Linka Kalmteg. www.svd.se/dynamiskt /kultur/did_ 14094078.asp, 19 nov 2006. Tolvhed, Helena (2005) Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i Se:s bevakning av sommar OS 1948-1980. Kvinnovetenskaplig tidskrift:1.05 Young, Iris (2000) Att kasta tjejkast. Stockholm: Atlas 17

Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola Idrott som orientalisk dans sexualisering i ett postkolonialt perspektiv I Tv-soffan sitter Hon. Sportjournalisten sätter sig bredvid. Snart ska en längre intervju påbörjas i direktsändning. Det är söndag kväll och programmet heter Sportspegeln. Större delen av programmet presenteras resultat från helgens idrottsevenemang. Strax ska en intervju påbörjas om idrottens sociala dimensioner. En gäst från idrottsvärlden ska få frågor som handlar om vägen in i idrotten och om idrottens roll i hennes liv. Han, sportjournalisten, harklar sig och Hon tittar på honom. Sedan kommer den, den första frågan: Vad sa dina föräldrar om att du ville börja spela basket? Hon tittar på honom. Sedan svarar Hon att det inte var någon stor fråga i hemmet och att de, föräldrarna, alltid uppmuntrat henne att göra det som intresserat henne. Frågan är överspelad på några få sekunder. Att undra om föräldrars roll i barns idrottande är varken konstigt eller kontroversiellt. Men frågan vid detta tillfälle kan också förstås i ett vidare sammanhang. Den ingår i ett mönster av frågor med det gemensamma perspektivet: majoritetens undran om den Andre. Den kvinnliga basketspelaren var född i ett annat land än i Sverige. Syftet med följande text är att problematisera de framställningar som görs av unga kvinnor, som i den offentliga debatten kallas invandrare, i idrottsliga sammanhang. Hur ser dessa framställningar ut och vilka teman kan skönjas? Och vad säger dessa framställningar om idrott i Sverige och om det svenska samhället utanför idrotten? Ett gemensamt tema för denna antologi är sexualisering i det offentliga rummet. Vad betyder detta i relation till kategorin unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten? För att närma mig dessa frågor kommer jag först att beskriva mina teoretiska utgångspunkter, vilket inkluderar definitioner av centrala begrepp och hur dessa hänger samman. Därefter kommer jag att presentera de diskussioner som jag menar är tongivande när det handlar om idrott i det mångkulturella samhället. Avslutningsvis diskuteras idrott, etnicitet och sexualitet i relation till makt; vad, vem och vilka exkluderas och inkluderas i termen svensk idrott? Ett sätt att förstå den tilltagande diskussionen om sexualisering i offentligheten (där idrottsrörelsen är inkluderad) är att uppmärksamma de maktrelationer som finns mellan män och kvinnor. Män betraktar, synar och bedömer kvinnor. Kvinnor betraktar, synar och bedömer visserligen också men inte sällan handlar det då fortfarande om kvinnor i blickfånget (Young 2006). Kvinnan blir objekt ofta oavsett vem subjektet är. Denna insikt är viktig och intressant. Jag ansluter mig till uppfattningen att genus skapas och förändras samt att genus handlar om relationer och makt (Connell 1995). Det som betraktas som manlighet är oftast överordnat det som betraktas som kvinnlighet. Det är vidare, enligt min mening, svårt att analysera genus utan hänsyn till andra faktorer som till exempel etnicitet, ras, klass och sexualitet. Dessa sammanflätade analysera kallas intersektionalitet (de los Reyes, Mulinari 2005). Som en följd av detta reser sig frågan: vilka maktrelationer finns det till exempel inom kategorin kvinnlighet, eller snarare kvinnligheter? Risken är att ickeintersektionella genusanalyser brukar samma makt(an-)språk som de kritiserar, det vill säga att den feministiska analysen av samhället utesluter andra utanför den svenska, vita heterosexuella medelklassen. I ett mångkulturellt samhälle, utan några bedömningar om det alltid varit så eller om det blivit allt mer mångkulturellt, vill jag rikta särskild uppmärksamheten mot hur genus kan förstås i relation till etnicitet. Analysen blir då, enligt i mening, ännu mer komplex. I 18

den postkoloniala forskningen och kritiken är ett bärande tema den sexualisering som västvärldens blickar skapar kring den svarte, invandraren, den primitive (jfr Dyer 1997). Det exotiska blir ofta betraktat som det erotiska (Jonsson 2005). Västvärldens blickar riktade mot den Andre har genom historien haft bestående tema: sexualitet. Antropologisk och etnologisk forskning har mer än gärna stannat upp inför åsynen av ohämmad, vild, promiskuös och naturlig sexualitet bland primitiva folk, arbetarklassen, svarta, orientalen osv. (jfr Kulick & Willson 1995). Insikten om att dessa beskrivningar av andras sexualitet kan förstås som projektioner av egna fantasierna och speglingar av det egna samhället allt från civilisationskritik till kolonial ordning har sakta men säkert pockat på allt mer uppmärksamhet. Vad har då detta med idrott att göra? Under mer än tio år har jag intresserat mig för etniska relationer inom svensk idrott (se t ex Fundberg 1996, Fundberg 2000, Fundberg 2003). Få teman har varit mer närvarande och haft sådant (förklarings-) kraft som sexualisering av invandraren. I debatter och skrifter som berör idrottens roll i det så kalllade mångkulturella samhället framställs den Andres sexualitet som förklaringen till det mesta. Varför idrottar inte invandrarflickor? Jo, de måste kontrolleras av sina fäder. De får inte visa sig nakna eller blotta för mycket hud. Vad är problemet när invandrarpojkar idrottar? Jo, de måste hela tiden hävda sin manliga potens visa sig vara kroppsligt, manligt och sexuellt mer överlägsna svenska pojkar. Att de använder ett sexualiserat språk där ord som hora och knulla din morsa ses som ett bevis för deras överdrivna patriarkala tänkande och ständiga fokusering på sin egen och andras sexualitet. Så formas en diskurs om mångkulturell idrott i Sverige. Här är det viktigt att stanna upp och fundera på vem eller vilka som skapar denna diskurs. Samt att reflektera över vilka effekter den får. Hur skapas då kopplingar mellan idrottande flickor med utländsk bakgrund och sexualisering? Vilka är de bärande temana? I den fortsatta framställningen hämtar jag exempel från artiklar, uppsatser, forskningsrapporter och media. Även om det är ett begränsat urval vill jag hävda att jag kunnat välja i stort sett vilken artikel/debatt som helst på temat invandrarungdom och idrott för att finna en diskussion om sexualitet. Det är också så som jag förstå begreppet sexualisering i denna text hur sexualitet ges förklaringsvärde, ses som orsakssamband och som givet tema. Med andra ord hur sexualitet blir det dominerande temat i framställningar av en kategori människor. Oskuldens tacklingar Ett allt överskuggande tema kring unga kvinnor med utländsk bakgrund och idrott är frågan om självbestämmandet. Statistik visar att just den kategorin av unga kvinnor idrottar i mindre omfattning än andra (Trondman 2005). Varför? För att de själva inte vill det? Eller för att andra inte vill det? Andra brukar i dessa sammanhang stavas de unga kvinnornas fäder. Jag avser inte negligera de sammanhang då unga kvinnor hindras delta i idrott. Det är djupt problematiskt. Men denna text fokuserar snarare på det kulturella bruksvärde som framställningar om unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten har. För lika allvarligt det är att unga kvinnor hindras att idrotta, lika allvarligt är de effekter som bilden av den förtryckta unga kvinnan får för dem som inte hindras. Risken är nämligen att dessa flickor blir insnärjda i en diskurs vars konsekvenser kan fungera lika hindrande som vilken skeptisk förälder som helst. Redan här reser sig en mängd andra frågor som har att göra med hur kategorier ställs emot varandra: vem är invandrare född i Kanada, Uganda, Italien? Vem är svensk den som är född i Sverige med pappa från Albanien eller den som är adopterad från Sydafrika? Om vi frångår SCB:s definition (var man eller ens föräldrar är född) så handlar invandrarskapet om ideologisk och ekonomisk exkludering 19

hos majoriteten. Att någon ska betraktas som svensk handlar inte om antal år i Sverige utan om han/hon kan inkluderas i bilden av svenskhet; rätt hud- och hårfärg, korrekt språk, begripligt namn samt om han/hon ses som samhällsnyttig; arbetar, tar medaljer i idrott eller framgångsrik på annat sätt. I intervjuer med ledare inom föreningsidrotten, artikelsökning och forskningsrapporter tycks den gemensamma nämnaren vid frågan om vem som avses i kategorin ung kvinna med utländsk bakgrund vara muslim. Så har det naturligtvis inte alltid varit i debatten. Men i diskursen om den muslimska unga kvinnan har sina rötter i ett kolonialt tankegods: orientalism (Said 1995/1978). Föreställningen om Orienten är ett produktivt bidrag till skapandet av ett Väst. Orienten kan sägas vara den horisont som Väst behövt och behöver för att definiera sin egen normalitet (Hall 1997). Men kritiken, framförallt den postkoloniala, mot denna framställning och uppdelning, har lärt oss att se med misstänksamhet på alla försök att fånga in verkligheten med hjälp av föreställningar om annorlundahet eller kulturellt avstånd (Bhabha 1994, Narayan 1997, Spivak 1988). Vid genomgång av vad som skrivs om unga kvinnor med utländsk bakgrund så är sexualitet ett allt överskuggande tema. Detta gäller också inom idrottsrelaterade studier. I en översikt om forskning kring detta skriver Regnell och Tell i ett examensarbete att man redan på 1980-talet kan finna problematiken kring att klä sig i gymnastikdress, duschning, tvåkönad idrottsundervisning bland så kallade muslimska flickor (Regnell & Tell 2006). I olika studier återkommer dessa teman under 1990- talet: flickor får problem i idrotten för att de visar mer hud än vad Islam föreskriver, flickor ska inte väcka lust hos andra med anledning av att den enda tillåtna sexualiteten är mellan äkta makar (Samuelsson 1999, Stenberg 1999). Det är helt enkelt svårt att finna studier som inte sexualiserar unga kvinnor med utländsk bakgrund i idrottssammanhang. Ett en längre och resonerande artikel i Sportmagasinet om varför så få flickor med utländsk bakgrund syns i damfotbollsandslaget återfinns följande citat från en intervju med en ung fotbollspelande kvinna vars föräldrar kommer från Marocko: Man ska inte utesluta att det finns muslimska föräldrar som är emot att låta sin dotter spela fotboll. Det kan ses som en manlig sport, och tyvärr finns säkert situationer där tjejer hindras från att spela. Vi riskerar snarare att blunda för problematiken. (Sportmagasinet, november 2006) Oskuldstemat återkommer gång på gång ibland direkt yttryck och ibland indirekt som ovan. Och i dess kölvatten följer diskussionen om individens roll i relation till kollektiv. Att unga kvinnor med utländsk bakgrund inte får idrotta tycks ofta förklaras med att deras fäder, och eller bröder, har behov av att kontrollera dem, deras kroppar och deras sexualitet. På Svenska fotbollförbundets hemsida kan följande artikel av läsas: Svensk dam- och flickfotboll har en stor brist. Allt för få invandrartjejer spelar fotboll. Man träffar alltför sällan på flickor från Mellanöstern. / / Hur man klär sig och vilken huvudbonad man har är upp till var och en, men att de förbjuder sina döttrar till att idrotta är helt fel. www.svenskfotboll.se) Lika givet är tanken att alla barn och unga alltid vill idrotta att de inte gör det måste väl bero på att någon eller något hindrar dem. Det är så jag också förstår frågan i mitt inledande exempel i artikeln. För vilken annan ung kvinna hade fått den frågan om hur deras fäder såg på att de började idrotta? Anja Pärsson? Carolina Klüft? Vars faderliga blickar ju ständigt följer dem i varje rörelse men då är det väl av välvilja och omtanke, annat vore otänkbart. Eller? 20

Slöjan som våtdräkt Att slöjan som tema och problem ofta dyker upp i idrottsdiskussioner är kanske inte förvånande. Få attribut har en sådan starkt symboliskt värde i den orientalistiska diskursen (Gerholm 1998, Karlsson Minganti 1998). I Regnell och Tells arbete skriver de: Om man ser till den litteratur som skrivs om muslimska flickor och idrott i skolan så går författarnas tolkningar isär gentemot flickornas uppfattning. Slöjan ses till exempel inte som ett hinder bland flickorna som intervjuats. Varför då denna fokusering på slöjan? I en artikel om muslimer i Malmö i Sydsvenska dagbladet den nionde februari 2006 framställs slöjan och förbud mot simundervisning som två av fem viktiga punkter för en muslim. Att temat är vanligt förstås av att det blir 162 000 träffar på google-sökningen: simning+muslim. Hur kan då slöjan förstås i ett postkolonialt perspektiv? Ofta har slöjan i Väst kommit att framställas som symbol för den kontrollerade kvinnliga sexualiteten. Att dölja sitt hår och delar av sin kropp går på tvärs mot den västerländska emancipationsrörelsen. Det paradoxala blir att den nakenhet som å ena sidan framställs som frigörande och självständig också kan diskuteras som en del av den sexualisering som sker av kvinnor i Väst (Mernissi 2001). Vidare kan slöjans plats i idrottssammanhang också förstås som en utmaning av svenskhet. Om vi stannar till vid temat om det nationella kan man också fråga sig på vilket sätt diskussioner om deltagande i simning och simundervisning bland muslimska flickor/ kvinnor utmanar det nationella. I en artikel om anti-rasism diskuterar Öhlander och Pripp (opubl) om debatten kring glassen Nogger black. Glassens symbolvärde för förståelsen av svenskhet en delad erfarenhet av att äta glass kanske kan jämföras med att lära sig simma? Vid sidan av ideologiska grundtankar om en nation, ett folk, en kultur och ett språk byggdes nationalismen upp på känslan av att ha en gemensam historia samt gemensamma kollektiva kunskaper och erfarenheter. Orvar Löfgren visar i boken Försvenskningen av Sverige hur t.ex. skolan, pressen, radion och TV: n spelade stor roll för hur bilden av det typiskt svenska blev en del av befolkningens gemensamma erfarenheter. Detta utgör en central del i det Benedict Anderson kallat den föreställda gemenskapen, alltså att en nations befolkning uppfattar en gemenskap med varandra fast att de i många avseenden är olika och trots att flertalet av dem aldrig träffats och aldrig kommer att göra det. En ingrediens i det typiskt svenska utgörs av den svenska sommaren. Här ingår sådant som midsommar, skärgård, skogar och insjöar, sommartorp, bad, sommarpratare, ledighet och lättsamma stunder med grillat, Janssons frestelse, sill och nubbe (jfr Öhlander & Pripp opubl.). Att bada om sommaren, lära sig simma och vara i närheten av vatten på sin fria tid har under 1900-talet kommit att framstå som en del i byggandet av en svensk självförståelse: att bli svensk genom att simma. Allt som hindrar denna kulturella fostran kan då ses som ett ifrågasättande av svenskhet och ovilja till integration. Slöjan uppfattas då både hindra unga kvinnor att lära sig simma och att lära sig bli svenska. Att sedan många unga kvinnor som bär slöja menar att varken idrottande i allmänhet eller simning i synnerhet inte är ett problem visar på hur starkt det kulturella bruksvärdet av slöjan är. Oskulden och slöjan som teman för sexualisering av idrottande, eller idrottshindrade, unga kvinnor med utländsk bakgrund förvånar förmodligen få. Men om vi försöker förstå dessa teman i ett postkolonialt perspektiv så kan vi också få kunskap också om betraktaren, subjektet: svensk idrott och svenskt samhällsliv. Idrott som orientalisk dans? Sexualisering i det offentliga rummet kan förstås som ett sätt att objektifiera människor inom ett givet tema: sexualitet. Någon eller några kläs symboliskt och närapå bokstavligt av. Den orientaliska dansen har sina dansöser och publik. De senare betraktar och objektifierar: dansösen är nära men ändå långt ifrån, se men inte röra. Filosofen Martha Nussbaum 21

skriver om objektifiering: när en person blir betraktad som ett objekt, ett ting. Man behandlar helt enkelt en person eller en grupp som om de saknar autonomi och självbestämmande; som om han/hon är inaktiv, saknar egen livskraft och handlingskraft; som om han/hon är utbytbar mot andra av samma typ; som om någon saknar gränser eller integritet, vars kroppsliga integritet kan kränkas genom våld och andra intrång; som en ägodel som kan köpas och säljas; eller som någon vars erfarenheter och känslor inte behöver beaktas, alltså frånkännande av subjektivitet (Nussbaum 1995). Men sexualisering av den Andre kan också förstås som ett sätt att bearbeta de egna individuella och kollektiva förhållningssätten till sexualitet. Den erotiserande Orienten kan ses som framsprungen ur manliga sexuella önskningar, som viktorianismens sexualsyn och könsrelationer både skapade och höll tillbaka. Under andra halvan av artonhundratalet inleddes den period, som inneburit en alltmer vidgad frihet för västerländska kvinnor, och som ännu pågår. Denna ökade jämställdhet och förändringsprocess problematiserar på ett djupgående sätt föreställningar om kvinnligt genus och som även attackerar hävdvunna definitioner av maskulinitet. Orientalismen, som karaktäriseras av kvinnlig underkastelse, kan då förstås som en västerländsk manlig besvärjelse av denna förändring i det egna samhället. Den erotiserade Orienten var och är en defensiv, grym och nostalgisk fantasi om fulländad och fungerande patriarkalism (Berg 1998). Den marockanska feministen Fatima Mernissi (2001) är en av dem som ser Väst utifrån och som skriver: Kvinnlighet är den känslomässiga källan till omstörtande krafter av alla de slag, både i verkliga livet och i fantasin. Detta gäller både i Väst och i Öst, menar hon. Mernissi skriver vidare: Den muslimske mannen använder rummet för att säkra sin manliga dominans genom att utestänga kvinnorna från offentligheten, men den västerländske manipulerar tiden och ljuset. Han deklarerar att för att vara vacker måste en kvinna se ut att vara fjorton år. Kroppens naturliga åldrande stigmatiserar kvinnor i Väst, menar Mernissi. Hon kallar detta för ett västerländskt harem där den tidsmässiga slöjan är ännu galnare än den rumsmässiga som ayatollorna påbjuder. Mernissi erbjuder här ett annat perspektiv än det självklart västerländska. Det postkoloniala perspektivet lyfter framförallt frågor om relationer mellan dem som har tolkningsföreträde och dem som brukar beskrivas (och deras brister, oförmåga eller tillgångar). Ett vanligt förhållningssätt är till exempel att barn, ungdomar och föräldrar som har sina ursprung utanför Västvärlden beskrivs och förstås utifrån en kulturmodell. Denna modell innebär att orsaker till utanförskap och arbetslöshet förklaras med deras traditioner, kultur, språk och etnicitet. Man förlägger orsakerna bakom hela mönster i samhället (och i idrotten) till de enskilda invandrade individerna och deras egenskaper. En liknande diskussion finns inom amerikansk och brittisk sportforskning där svartas framgångar brukar ges biologiska förklaringar. De har andra i jämförelse med vita - genetiska, fysiologiska egenskaper som gör dem framgångsrika på idrottsarenan, heter det. På det sättet blir rationalitet, förmåga till beslut och strategiskt tänkande egenskaper som tillskrivs den vita majoriteten, medan kropp, biologi och fysisk förmåga knyts till de färgade. Den Andre placeras i den offentliga debatten i tankekedjan: kropp - naturlig atletisk. Och för att bli kultiverad och civiliserad måste dessa egenskaper kontrolleras gärna av Väst. Kanske är det därför den västerländske mannen storögt och fascinerad ser och tolkar den orientaliske mannens förmåga att kontrollera sina kvinnor. Debatten om sexualisering inom idrotten kan därmed, av många inom och utanför idrotten, förläggas utanför den egna kulturella sfären. Han, den västerländske mannen, framstår som jämställd därför att andra inte är det. Även den västerländska kvinnan kan framställa sig själv som framgångsrik i kampen om frihet och självbestämmande just 22

för att hon tycker sig se att andra kvinnor inte är det. Vad Mernissi påminner oss om är hur både den västerländske mannen och kvinnan inte ser sina egna gränser, murar och problem. Sexualiseringen av unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten tjänar kanske allra bäst som exempel på hur nationell självbild mejslas fram. Den svenska kvinnliga kroppen: ska inte skämmas för exponering, oavsett vem som ser på den ska vara friställd, autonom och detta sär skilt i relation till föräldrar vill kläs av och blotta hud vill iklädas baddräkt eller ännu hellre vara naken och simma i insjöar om sommaren På detta vis blir idrott i Sverige just svensk idrott. Forskare, debattörer och journalister beskriver de Andra inom idrotten och framställer deras kultur; orsakssamband, förklaringar och kittlande teman som återkommer. Sexualiteten i centrum. Jag har i denna artikel velat visa hur sexualisering av det offentliga idrottsrummet bör använda etnicitet som förståelseram för att finna, enligt mig, centrala aspekter av det som uppfattas som svenskhet och svensk idrott. För om etnicitet förbises är risken stor att framtida idrott i Sverige uppfattas som en orientalisk dans; där de Andras kvinnor storögt betraktas, på avstånd, med ömsom förakt och ömsom fascination. 23

Referenser: Andersson, Benedict 1992/1983. Den föreställda gemenskapen. Reflektioner kring nationalismens uppkomst och spridning. Göteborg: Daidalos. Berg, Magnus 1998. Hudud. En essä om populärorientalismens brukvärde och världsbild. Stockholm: Carlssons. Bhabha, Homi K. 1994. The Location of Culture. London & New York: Routledge. Connell, R.W. 1995. Masculinities. Cambridge: Polity Press Dyer, Richard 1997. White. London/New York: Routledge. Fundberg, Jesper 1996. Möten på fotbollsplan. Om den mångkulturella idrotten. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. Fundberg, Jesper 2000. Invandrare och idrott. I Bo G. Nilsson (red.) Idrottens själ. Stockholm: Nordiska museet. Fundberg, Jesper 2003. Etniska relationer och integration visar idrotten vägen? Stockholm. Riksidrottsförbundet. Gerholm, Lena 1998. Behag och begär. Kulturella perspektiv på kroppens, intimitetens och sexualitetens transformationer. Stockholm: Carlssons Hall, Stuart 1997. The Work of Representation. Cambridge: Polity Press Jonsson, Stefan 2005. Världen i vitögat. Tre essäer om västerländsk kultur. Stockholm: Norstedts. Karlsson-Minganti, Pia 1998. Politik och romantik. Muslimsk kvinnlighet förkroppsligad i slöjan. I Lena Greholm (red.) Behag och begär. Kulturella perspektiv på kroppens, intimitetens och sexualitetens transformationer. Stockholm: Carlssons Kulick, Don & Margaret Willson (ed.) 1995. Taboo. Sex, identity and erotic subjectivity in anthropological fieldwork. London: Routledge. Löfgren, Orvar 1993. Nationella arenor. I Ehn, Billy, Jonas Frykman & Orvar Löfgren. Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar. Stockholm: Natur & Kultur. Mernissi, Fatima 2001. Shahrazad reser västerut. Stockholm: Norstedts. Narayan, Uma 1997. Identities, Traditions and Third-World Feminism. New York/London: Routledge. Nussbaum, Martha 1995. Objectification. I Philosophy and Public Affairs 24:4. Regnell Sofie & Caroline Tell 2006. Att man är muslim har inget att göra med att man idrottar eller inte. Erfarenheter och upplevelser från ämnet idrott och hälsa. Examensarbete vt 2006. Malmö högskola: Idrottsvetenskap. de los Reyes, Paulina & Diana Mulinari 2005. Intersektionalitet. Stockholm: Liber Said, Edward 1995/1978. Orientalism. Stockholm. Ordfronts förlag. Samuelsson, Jan 1999. Muslimers möte med svensk sjukvård och skola. Lund: Studentlitteratur. Spivak, Gyantri 1988. Can the Subaltern Speak? I Marxism and the Interpretation of Culture. Cary Nelson & Lawrence Grossberg (red.) Houndmills: Macmillan Education. Sportmagasinet, november 2006. Tjejernas Zlatan var är du? Av Erik Niva. Stenberg, Leif 1999. Muslim i Sverige. Lära och liv. Stockholm: Bilda förlag. Trondman, Mats 2005. Unga och föreningsidrotten. En studie om föreningsidrottens plats, betydelser och konsekvenser i ungas liv. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Young, Iris Marion 2006. Att kasta tjejkast. Texter om feminism och rättvisa. Stockholm. Atlas. www.svenskfotboll.se/oneadmin/newspublish/home.print.php?news_id=92 Öhlander, Magnus & Oscar Pripp (opubl.) Antirasismens gränser och fallet Nogger black. Om bruket av rasismbegrepp i Sverige. 24

Kutte Jönsson, fil. dr, i praktisk filosofi samt lektor i historia vid Malmö högskola Könsmaktsordningen, maskuliniteten och moralen En etisk-filosofisk analys av sexualiseringen inom idrotten Inledning I Riksidrottsförbundets jämställdhetsplan från 2005 står det bland annat att läsa: Sexualiseringen av det offentliga rummet diskuteras allt mer. Det är ett prioriterat område i regeringens handlingsplan för jämställdhet. Kvinnor och flickor objektifieras och sexualiseras i media och annonser. Också män objektifieras. Det bidrar till att stärka förmodar och befästa ojämställdhet. Hur män och kvinnor framställs är en fråga också för idrotten. 1 Den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet är utan tvekan en laddad politisk och moralisk fråga. Den officiella hållningen är dessutom att sexualiseringar är någonting dåligt. Självklart är det lätt att förstå denna hållning, inte minst med tanke på den enorma mängd sexualiserad reklam som manifesterar, och bidrar till att forma, könsstereotypa föreställningar kring kvinnor och män, kvinnlighet och manlighet. Den officiella negativa hållningen är samtidigt förenligt med vissa (moraliska) risker. En sådan risk är att man i sin kritik kommer att odla moralistiska attityder gentemot de individer som med sina kroppar överskrider gränsen mellan det privata och det offentliga. Och så snart kulturella uttryck och fenomen som man möjligen anser bör hållas i de privata rummen, lämnar dessa rum och blir en del av de offentliga rummen följer obönhörligen en social, politisk och moralisk disciplinering av dessa fenomen och uttryck. 1 Idrottens jämställdhetsplan, Riksidrottsförbundet/SISU, 2005, s. 9. Så hur bör man, egentligen, förstå sexualiseringen av det offentliga rummet? Och hur ska man överlag förstå sexobjektifieringen som alla är överens om förekommer inom idrotten? I den här artikeln kommer jag att argumentera för att det finns viktiga skillnader mellan olika typer av sexobjektifieringar. Somliga av dessa är svåra att helt frikoppla från idrottens normer och logik. Med det som bakgrund kommer jag att driva tesen att sexobjektifieringar tycks förstärka männens status som idrottare, samtidigt som kvinnors status som idrottare riskerar att försvagas. Tesen kommer att underbyggas av två huvudargument: könsmaktsordningsargumentet och maskulinitetsnormsargumentet. Könsmaktsordningsargumentet utgår från premissen att det finns en könsmaktsordning där män (som grupp) är strukturellt överordnade kvinnor (som grupp). Maskulinitetsnormsargumentet, å sin sida, utgår från premissen om att idrotten vilar på kulturellt maskuliniserade normer och att dessa normer tenderar att legitimera könsmaktsordningen. Ur detta perspektiv kan man se även sexobjektifieringen som en del av idrottens själva logik och struktur. Jag inleder diskussionen med att redogöra för några exempel på sexobjektifieringar. Några exempel på sexobjektifieringar 2004 gjorde fotbollsspelaren Josefine Öqvist ett utvik för tidningen Slitz. Det dröjde inte länge innan reaktionerna kom. Flera av Öqvists klubb- och landslagskamrater såg det som olämpligt att hon ställt upp i en herrtidning. Kritiken gick främst ut på att Öqvist med detta bidragit till att degradera värdet av svensk damfotboll. Skulle samma reaktioner ha uppstått om det rört sig om en manlig fotbollsspelare och svensk herrfotboll? Antagligen inte. Förmodligen hade en manlig fotbollsspelare mötts av helt andra och gissningsvis mer tillåtande attityder. 25

Nu ett annat exempel. 1996 genomförde ryttaren Malin Baryard en uppmärksammad ritt iklädd endast sexiga underkläder i samband med en uppvisning vid Europacupfinalen i Göteborg. Givetvis var det såväl djärvt som utmanande, men troligtvis även strategiskt smart gjort. Intresset för Baryard växte, inte minst från blivande sponsorer. Med andra ord: ur ett strikt ekonomiskt hänseende blev ritten i underkläder en del av byggandet av ett varumärke i den kommersialiserade idrottsvärlden. Samma sak kanske inte kan sägas om Öqvists val, även om man får utgå från att Öqvist tjänade ekonomiskt på sitt utvik. För det finns en skillnad mellan dessa båda exempel. Öqvist utövade inte sin idrott på bilderna i Slitz. Det gjorde emellertid Baryard under sin ritt i underkläder. Gemensamt för dem, emellertid, är att båda spelade på en kulturell föreställning kring kvinnlig sexighet och att båda fick möjlighet att göra detta i egenskap av framgångsrika idrottare. Båda dessa exempel handlar alltså om individuella kvinnor, som av egenintresse lät exponera sina kroppar för ekonomiska syften i någon mening. Emellanåt exponeras emellertid även hela kollektiv. Ett av de på senare år mest omdiskuterade exemplen rör volleybollsporten och beachvolleybollsporten. I samband med världsmästerskapet i volleyboll 1998 i Japan formulerade det internationella volleybollförbundet nya klädregler för damspelarna. Bland annat föreskrev man att damspelarnas byxor skulle vara hälften så långa som männens, och skulle dessutom vara tajta och högt skurna vid höfterna. Förbundets motivering var att man genom de nya klädreglerna skulle göra sporten mer attraktiv, och dessutom göra den mer konkurrenskraftig gentemot beachvolleybollen. (Till saken hör emellertid att det är samma förbund som bestämt klädreglerna också för beachvolleybollen.) Självklart protesterade flera av spelarna mot de nya reglerna. Man ansåg, helt enkelt, att de var könsdiskriminerande eftersom reglerna riktade sig endast till de kvinnliga spelarna. Samtliga dessa tre exempel handlar om idrottande kvinnor. Men, som sagt, även manliga idrottare objektifieras. Objektifieringen av män finns överallt, hela tiden, i idrottsvärlden. Ofta rör det sig om reklam som bekräftar och framhäver de manliga idrottarnas stjärnstatus som idrottare. Det kan handla om reklamfilmer och reklambilder för produkter som har en direkt koppling till deras idrottskarriärer att göra. Om till exempel fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg gör reklam för en skofirma så lyfter man fram hans framgångar som fotbollsspelare. Statusen som fotbollsspelare ökar emellertid även hans varumärke när han gör reklam för underkläder, även om inte hans koppling till underkläderna har direkt med fotbollssporten som sådan att göra. Men. Ska man av detta dra slutsatsen att, som i detta exempel, Fredrik Ljungberg sexobjektifieras på samma sätt som till exempel Josefine Öqvist sexobjektifierades? I båda fallen handlar det om framställningar av dem som (sexuellt) åtråvärda objekt. Men samtidigt: hur många gånger har man hört någon anklaga Ljungberg för att bidra till att devalvera herrfotbollen? Mycket sällan, om ens någonsin. Hur kan det komma sig? Denna fråga kommer jag naturligtvis att återkomma till senare i artikeln. Låt mig istället lyfta fram ytterligare ett exempel. Det finns uppenbart ett glapp mellan den officiella idrottsmoralen och den moral somliga idrottare håller. Ibland uppstår konflikter kring detta. Ett sådant exempel kan hämtas från ishockeygymnasiet i Kiruna. Sedan flera år har killarna i avgångsklasserna poserat med nakna och inoljade överkroppar i skolkatalogen. Det har varit något av en tradition på skolan. Aldrig har detta lett till protester från någon. 26

Men när tjejerna i avgångsklassen 2006 poserade med bara överkroppar och med händerna för de nakna brösten, ledde detta till att skolledningen helt frankt plockade ut fotografiet från katalogen. Tjejerna protesterade mot beslutet som de ansåg vara diskriminerande. Hur ska man då förstå det här? En tolkning är att det i båda fallen handlar om sexobjektifiering av unga, idrottande kroppar. Protesterna från tjejerna skulle dessutom kunna tolkas som att de internaliserat denna sexobjektifiering, utan att vara medvetna om att deras kroppar äger en annan laddning jämfört med pojkarnas kroppar. Kanske såg de porträtteringen av sina kroppar som helt jämställda med porträtteringen av pojkarnas kroppar? I en kort kommentar till Aftonbladet hävdar emellertid medieforskaren Anja Hirdman att vi borde bli mer uppmärksamma på varför vi alltid problematiserar flickor och sexualitet, men aldrig pojkar och sexualitet. 2 Hirdman har naturligtvis en poäng i det. I själva verket är kanske inte frågan så mycket varför inte tjejerna på skolan fick publicera sin nakenbild utan varför killarna har fått göra det i alla år. Här kan man tänka sig flera möjliga förklaringar. En tänkbar förklaring är att killarnas sexiga bilder bara bekräftar de normer som finns inom idrotten, och i synnerhet i den kraftigt maskuliniserade ishockeysporten. En annan möjlig förklaring är att tjejerna (om än omedvetet och indirekt) hånade killarnas poserande genom att göra samma sak, och därmed samtidigt utmana killarnas status som sexiga ishockeyspelare. En tredje förklaring är att skolledningen enbart agerade förmyndaraktigt, som för att skydda tjejernas sexualitet genom att hålla den utanför det offentliga rummet. Så: kan man jämställa den objektifiering kvinnor (inom idrotten) utsätts för med den objektifiering män (inom idrotten) utsätts för? 2 Skolan stoppar tjejernas bild, Aftonbladet (7/12 2006). Sexualiseringar som sådana är nu, en gång för alla, inte nödvändigtvis moraliskt förkastliga. Om åskådare eller andra tolkar idrottsprestationer sexuellt, så behöver inte det i sig vara ett problem. Däremot kan det vara ett problem, ur strikt idrottsligt hänseende, om idrottarna reduceras till något mindre än sina prestationer, det vill säga till att enbart vara objekt. Man måste alltså skilja mellan (a) vara ett objekt med subjektsstatus och (b) vara objektifierad utan subjektsstatus. Distinktion är viktig, för att inte säga helt avgörande för att överhuvudtaget förstå objektifieringens natur. Man kan uttrycka det som den amerikanske filosofen Paul Davis, som hävdar att idrotten är ett område som knappast kan vara asexuell. 3 Davis lyfter i själva verket fram två centrala typer av sexualiseringar att ta hänsyn till i detta avseende, där den ena typen bygger på själva idrottsutövandet medan den andra typen inte gör det. 4 Distinktionen förklarar han med att argumentera för att det finns idrottspraktiker som faktiskt inbjuder till sexualiseringar av idrotten som sådan. Detta påstående kan exemplifieras på följande sätt. Anta att en idrottsförening, kanske för kommersiella eller andra ändamål, beslutar sig för att i bilder framställa sin sport som sexig. Föreningen vet av erfarenhet att sex säljer, så mot den bakgrunden kan det vara ett klokt och rationellt beslut. Men givetvis vill föreningen till varje pris undvika att framställa sporten på ett nedvärderande sätt. Går det att undvika? Ja, det är möjligt. Ett sätt är att inte ta idrottarna från sin sportsliga miljö. På bilderna utför atleterna de kroppsrörelser som sporten de utövar kräver. Men samtidigt på ett sätt som anspelar på det kulturen föreskriver som sexigt. Vore detta ett exempel på en otillbörlig sexualisering av idrotten? Paul Davis svar är nej. Att påstå något sådant vore omoget, 3 Paul Davis: Sexualization and Sexuality in Sport, Ethics in Sport, William J. Morgan, Klaus V. Meier och Angela J. Schneider (red.), (Champaign: Human Kinetics, 2001). 4 Ibid, s. 285. 27

menar han. 5 Snarare är detta ett exempel på en form av sexualisering som går att moraliskt rättfärdiga. Den naturliga följdfrågan är naturligtvis var gränsen går mellan det moraliskt rättfärdiga och det moraliskt orättfärdiga. Det är inte självklart att det finns någon tydlig gräns. Teoretiskt går gränsen vid det jag tidigare nämnt, nämligen när atleternas kroppar övergår från att vara subjekt till att bli enbart objekt utan hänsyn till den idrottsliga praktiken. Kort sagt när atleternas kroppar blir objektifierade. Ett sådant exempel kan vara en fotograf, vars syfte inte är att förmedla idrottspraktiken som sådan, utan istället väljer att ta bilder där uppmärksamheten riktas mot endast vissa och sexuellt märkta kroppsdelar. Resten av atleten och vad hon eller han gör lämnas utanför bilden. Sett till idrottskontexten objektifieras atleten på ett otillbörligt vis. Och konsekvensen av detta är att fotografen därigenom bidrar till att trivialisera såväl sporten som sportens deltagare. 6 Dessa exempel kan naturligtvis omfatta både manliga och kvinnliga idrottare. Men, skulle jag hävda, kvinnliga idrottare är speciellt sårbara för den här typen av objektifierande bilder på grund av den kulturella kontext som idrotten befinner sig i och dessutom bidrar till att vidmakthålla. De exempel jag redogjort för så här långt, kan alla knytas till såväl könsmaktsordningsargumentet som maskulinitetsnormsargumentet. Könsmaktsordningsargumentet Föreställningen om att det skulle existera en så kallad könsmaktsordning, där män (som grupp) är strukturellt överordnade kvinnor (som grupp), kan möjligen provocera någon av det enkla skälet att denna någon inte känner igen sig i en sådan beskrivning. Det kan handla om kvinnor som vägrar se sig som offer för 5 Ibid, s. 286. 6 Ibid, s. 290 en samhällsstruktur, och det kan handla om män som vägrar se sig som en del av ett könsförtryck. På individnivå kan givetvis den typen av reaktioner äga sin giltighet. Men det undergräver å andra sidan inte teorins giltighet på en strukturell nivå. Utifrån denna teori skapar och återskapar samhället skillnader och hierarkiseringar mellan kategorin kvinnor och kategorin män. Självklart kan det förekomma motstånd mot denna ordning, men ett sådant motstånd har (ännu inte) hotat samhällets könade hierarkier. Historikern Yvonne Hirdman talar i dessa sammanhang om genussystemets två logiker : (1) könens isärhållande, vilket betyder att genussystemet inte tillåter sammanblandningar mellan det som definieras som manligt respektive kvinnligt och (2) den manliga normens primat, vilket betyder att det som definieras som manligt alltid är överordnat det som definieras som kvinnligt. 7 Hirdmans modell över det hon kallar genussystemets två logiker kan naturligtvis tilllämpas också på idrotten utan några större svårigheter. Vanligtvis begränsas genusfrågor inom idrotten till att bli en fråga om resursfördelningar mellan dam- och herridrott. Sett enbart till det är det tydligt att det finns ett mönster som visar att pojk- och herridrott gynnas medan flickoch damidrott missgynnas. Utifrån samhällets officiella strävan efter jämställdhet, är sådana (snedvridna) resursfördelningar givetvis ett problem. Ojämställdheten manifesteras, så till vida, på två sätt: dels på det materiella planet och dels på det symboliska. Dessa båda plan samverkar dessutom med varandra. Den ojämställda resursfördelningen skapar symboliska skillnader mellan kvinnor och män, på samma sätt som det symboliska skillnadsskapandet legitimerar en ojämställd resursfördelning. Erfarenheten av dessa orättvisor innebär att kvinnliga idrottare (som ur detta perspektiv 7 Eva Gothlin: Kön eller genus?, (Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning, 1999), s. 5. 28

utgör den underordnade gruppen) medför att de kan tvingas söka sig utanför idrotten för att skapa förbättrade förutsättningar för sitt idrottande. Ett sådant sätt är att upplåta sina kroppar för specifikt utomidrottsliga intressen, något som sannolikt inte förbättrar synen på kvinnors idrottande i allmänhet men som ändå kan legitimeras som individuell strategi. Om de ekonomiska resurserna varit fördelade på ett annat sätt, skulle incitamenten för att låta exponera sina kroppar i utomidrottsliga sammanhang möjligen varit färre. Det vore lätt att göra det här resonemanget till en ansvarsfråga. Hur är ansvarsbördan fördelad? Hur bör den vara fördelad? Den mest ödmjuka hållningen är att lägga den minsta bördan på enskilda idrottande individer, när förutsättningarna för de valen återfinns bortom individens kontroll. Det blir, i detta ljus, svårt att se den beskrivna situationen på ett annat sätt, än att såväl stat som kommun, idrottsföreningar som näringsliv, bär den tyngsta ansvarsbördan i detta avseende. Å andra sidan kan man argumentera att alla dessa storheter också har intressen av att få ut så mycket som möjligt av idrotten som sådan, och om det innebär att man befäster vissa orättvisor, så kan det vara ett pris värt att betala. Alltså: det är möjligt att se ett samband mellan å ena sidan en sexualiserad exponering av idrottande kroppar och å andra sidan de materiella förutsättningarna för i synnerhet kvinnor att utöva sitt yrke på högsta elitnivå. Dessa frågor har naturligtvis diskuterats under lång tid, inte minst bland feministiska idrottsfilosofer. I en i dessa sammanhang numera klassisk artikel, Sex Equality in Sports 8 från 1978, argumenterar den amerikanska idrottsfilosofen Jane English för en tillämpning av den klassiskt liberala lika möjlighetersprincipen också inom idrotten. 8 Jane English: Sex Equality in Sports, Philosophic Inquiry in Sport, William J. Morgan och Klaus V. Meier (red.), (Windsor: Human Kinetics, 1995). Hon bygger upp sin argumentation genom att inledningsvis skilja mellan två typer av (idrottsliga) förmåner grundläggande förmåner och knappa förmåner. Till de grundläggande förmånerna räknar hon bland annat hälsa, självaktning, att lära sig vara en god vinnare och förlorare och att bara ha kul. 9 Dessa förmåner, menar English, bör alla ha en lika rätt till. Så här långt följer hon, med andra ord, principen om att alla bör ha lika möjligheter till samhällets nyttigheter. Jag tror att de flesta, så här långt, skulle dela Englishs uppfattning. Men det blir mer kontroversiellt. För som kontrast till de grundläggande förmånerna (som alla bör ha rätt till) ställer hon, som sagt, knappa förmåner. Till den kategorin räknar hon exempelvis priser och publicitet. Denna typ av förmåner tillfaller endast ett fåtal. Så länge som tävlingarna är rättvisa, så kan ingen rimligen kräva att bli vinnare om det finns konkurrenter som presterar bättre. Med andra ord har ingen grundläggande rätt till de knappa förmånerna; ingen kan (på rimliga grunder) till exempel kräva att få beundrarbrev eller bli inbjuden till teve. 10 Inte heller när det kommer till knappa förmåner, verkar det finnas några större moraliska problem. Att vissa (inom idrotten) får mer uppmärksamhet än andra, behöver inte i sig vara ett problem. Problemet är bara att denna form av (rättmätig) ojämlikhet och ojämställdhet bygger på en tidigare och möjligen orättfärdig orättvisa. Kanske bör vi, i själva verket, uppröras av att tämligen mediokra manliga fotbollsspelare får mer mediebevakning med de allra främsta kvinnliga fotbollsspelarna. English utvecklar nu i sin artikel en teori om fördelningsrättvisa där grundtanken är att man bör fördela resurser på ett sådant sätt att man ger proportionell uppmärksamhet utifrån de stora sociala gruppernas storlek. Exempel på sådana grupper är naturligtvis grupperna kvinnor och män. 9 Ibid, 284 ff 10 Ibid. 29

Enligt English är ett samhälle rättvist först när en stor social grupp (exempelvis gruppen kvinnor ) proportionerligt avspeglas inom idrotten. Kort sagt: ett samhälle är orättvist om inte hälften av alla professionella idrottare är kvinnor. Om en stor del av hennes teori kan verka okontroversiell, så är inte hennes förslag det. Vad skulle konsekvensen vara om man iscensatte hennes teori i verkligheten? Ja, en konsekvens är att den skulle medföra långtgående ingripanden i idrottens marknadsmekanismer. Sponsorer, företag, idrottsföreningar och statsmakter alla tjänar de generellt mer på mäns idrott än på kvinnors idrott. Antalet professionella manliga idrottare är flerfaldigt fler än kvinnliga idrottare. Och att vara professionell idrottare är många gånger detsamma som att inneha ett högstatusarbete, något som främst män innehar medan kvinnliga idrottares arbetsinsatser inte värderas lika högt. Jane English föreslår i denna kontext en utveckling för helt nya sporter; det vill säga sporter som inte är präglade av den hittills kända maskuliniserade idrottskulturen. 11 Den ojämställda ordningen mellan kvinnor och män inom idrotten kan fungera som en illustration av en idrott som är skillnadsskapande när det kommer till kön/genus. Skillnadsskapandet och hierarkiseringen kan såklart innebära att man värderar kvinnors och mäns idrott på helt skilda sätt. Men i Riksidrottsförbundets jämställdhetsplan kan man (ändå) läsa: Idrotten är lika viktig för kvinnor som för män, för flickor som för pojkar. Och alla är lika viktiga för idrotten. Därför ska det inom idrottsrörelsen finnas jämställdhet mellan könen. 12 Påståendet om att idrott skulle vara lika viktig för alla, är problematiskt. Att den idag skulle 11 Ibid, s. 287. 12 Idrottens jämställdhetsplan, Riksidrottsförbundet/SISU, 2005, s. 6. vara lika viktig för kvinnor och män, kan vara svårt att finna stöd för. Men påståendet ska nog snarare tolkas normativt, alltså att idrott borde vara lika viktig för alla. Men för att på allvar kunna iscensätta en sådan ambition, skulle det nog krävas en grundläggande förändring av idrottskulturen som sådan. För frågan är om det just inte är kulturen som är problemet. Den radikalfeministiska rättsfilosofen Catharine MacKinnon går till och med så långt som till att säga att kvinnor förminskas till något mindre än vad de är inom idrotten. 13 Men idrottsarenan, fortsätter hon, är också en arena för feministisk kamp. Och feminismen inom idrotten handlar om att förändra betydelsen av idrott i sig självt. 14 Vad har då dessa resonemang med just den påstådda sexualiseringen av idrotten att göra? Kanske mer än vad man först inbillar sig. Man kan, som jag tidigare nämnt, inte utesluta att det finns ett samband som dessutom är mer relevant än vad man tror mellan könsmaktsordningens många innebörder och hur den sedan avspeglas i exempelvis sexualiseringar av idrottande och könade kroppar. Enbart utifrån könsmaktsordningen är personer som tillhör den underordnade gruppen mer sårbara för exponering och exploatering, såväl materiellt som symboliskt. På så vis är varken sexualiseringar eller sexobjektifieringar könsneutrala tvärtom! Detta behöver emellertid inte tolkas som att sexualisering alltid skulle vara moraliskt fel i sig. Låt oss, till att börja med, utgå från att olika kroppar är laddade med olika innebörder. Laddningen står inte oberoende av det omgivande samhället. Frågan aktualiseras kanske 13 Catharine MacKinnon: Women, Self-Possession, and Sport, Sport Ethics. An Anthology, Jan Boxill (red.), (Malden/Oxford: Blackwell Publishing, 2003). 14 Ibid, s. 268. 30

som tydligast i en idrottskontext, där kroppar är det främsta och mest grundläggande instrumentet för praktiken som sådan. Det är till exempel svårt, om ens möjligt, att föreställa sig en idrottsprestation utan att samtidigt tänka på kroppen och personen som utför prestationen. Så till vida är kropp och prestation intimt sammanlänkade med varandra. På liknande sätt är det inte svårt att identifiera att olika kroppar har olika status beroende på sport och sammanhang. Statusen kan dessutom bestämmas av hur kroppen/personen agerar inom de vanligtvis snäva ramar genusordningen har ställt upp. En kvinnlig kropp som agerar inom ett maskulint fält synliggörs inom det maskulina fältets struktur, medan en manlig kropp som agerar inom samma fält förblir osynliggjord eftersom den kroppen (och personen) följer de normer som finns nedlagda i det fältet som sådant. Och om man erkänner att idrottskulturen är maskuliniserad, innebär detta att kvinnor per definition blir mer synliggjorda på ett sätt som inte självklart har med idrottsprestation att göra, utan mer på grund av att de bryter mot de normer som formar idrottskulturen. Den orättvisa resursfördelningen mellan dam- och herridrott kan, på så vis, ses som en symbol för en kultur där ojämställdheten är integrerad med själva den maskuliniserade idrottskulturen. Denna kultur saknar emellertid inte motstånd. Catharine MacKinnon skriver bland annat om hur kvinnors idrottande innebär att kvinnor i egenskap av att tillhöra den sociala gruppen kvinnor äger en överlevnadsstrategi bara i det att återta sina kroppar i de fysiska relationerna med andra människor. 15 Hon går till och med så långt som att något mystiskt, kan man tycka hävda att kvinnors fysiologi har en distinkt mening. Och denna mening kommer ur den erfarenhet kvinnor har av att vara förtryckta (som kvinnor). 16 15 Ibid, s. 270 16 Ibid, s. 271 Maskulinitetsnormsargumentet Ett tämligen okontroversiellt påstående vid det här laget, är att hävda att idrottskulturen (såsom vi känner den) är kulturellt maskuliniserad. Alltsedan den moderna tävlingsidrotten växte fram under 1800-talet, på överklassinternaten för pojkar runtom i Europa, har idrotten varit förknippad med ett maskulinitetsideal vi alltjämt känner igen. Den australiensiska genusteoretikern R.W. Connell menar till och med att dagens dominerande maskulinitetsideal främst hämtas från just idrottsvärlden. Connell skriver: Idrott och sport har blivit den ledande definitionen på maskulinitet inom masskulturen. Idrotten visar oavbrutet upp manliga kroppar i rörelse. Omsorgsfullt utformade och noggrant övervakade regler får dessa kroppar att uppföra stiliserade strider mot varandra. I dessa strider gör en kombination av överlägsen styrka (genom storlek, kondition och lagarbete) och över lägsen skicklighet (genom planering, träning och intuition) det möjligt för den ena sidan att vinna. 17 Och han fortsätter: Idrotten är organiserad på ett sätt som innebär tydliga och bestämda sociala relationer: tävling och hierarki bland män, exklusion av eller dominans över kvinnor. Dessa sociala genusrelationer både realiseras och symboliseras i det kroppsliga uppträdandet. På så sätt har mäns större idrottsliga framgångar blivit en slags backlash mot feminismen. De fungerar som ett slags symboliskt bevis på männens överlägsenhet och deras rätt att härska. 18 Connells påståenden är både starka och i viss mån komprometterande för idrotten. I själva verket kan man säga att dagens (manliga) idrottsstjärnor representerar det Connell kallar 17 R.W. Connell: Maskuliniteter (Göteborg: Daidalos, övers. Åsa Lindén, 1999 [1995]), s. 80. 18 Ibid, s. 80-81 31

en hegemonisk maskulinitet; det vill säga den slags maskulinitet som för tillfället är det accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet. 19 Ett exempel på att idrotten och i synnerhet kraftigt maskuliniserade idrotter som ishockey och fotboll rymmer en hegemonisk maskulinitetsnorm, menar Connell, är när idrottsliga framgångar utgör ett maskulinitetstest även för de pojkar som avskyr omklädningsrummet. 20 Connell menar dessutom att de som avvisar det hegemoniska mönstret måste slå eller förhandla sig ut ur det. 21 Hegemoni, fortsätter emellertid Connell, innebär inte alltid fullständig kontroll. Ibland händer det att det legala våld som tillåts i idrottstävlingar innebär överträdelser av de definierade gränserna för vad man anser bör tillåtas, något som medfört att spelare blivit svårt skadade. Den maskulina aggressionen har på så vis varit ett misskrediterande av sporten som helhet. 22 Kort sagt: för att inte sporten ska riskera att förlora sin aktning och legitimitet måste den maskulina aggressionen tyglas. Maskuliniteten, såsom vi känner den genom olika idrottspraktiker, utmärker sig med andra ord för ett tyglat våld och en tyglad aggression inom ramen för den rådande genusordningen. Representanter för detta finns främst hos de manliga idrottarna. Finns det något motstånd mot denna norm? Journalisten Stephan Mendel-Enk tar i sin reportagebok Med uppenbar känsla för stil ett reportage om manlighet från 2004 upp ett exempel som skulle kunna ses som ett slags motstånd mot den traditionella maskulinitetsideologin: den så kallade metrosexuella manstypen. När den plötsligt dök upp i offentlighetens strålkastarljus för ett par år sedan, beskrevs den som en ny form av manlighet. Bäst beskrivs metrosexuella personer som heterosexuella män som beter sig som bögklichéer. 23 Det är 19 Ibid, s. 101 20 Ibid, s. 58 21 Ibid 22 Ibid 23 Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil ett reportage om manlighet (Stockholm: Atlas, 2004), män som shoppar, sminkar sig och överskrider de genusbestämda klädkoderna. Den engelske fotbollsspelaren David Beckham var den som oftast fick stå som förebild för denna nya manstyp. Att förebilden är en fotbollsspelare saknar inte betydelse. Fotbollsspelare tillhör av tradition de mest maskulina av de maskulina själva urtypen av män som följer den maskulinitetsideologiska manualen. Men plötsligt fanns det en framgångsrik fotbollsspelare som betedde sig som en bögkliché. Nu, påminner oss Mendel-Enk, blev det nog speciellt uppmärksammat för att Beckham inte bara är fotbollsspelare utan också engelsman. Italienska och spanska fotbollsspelare har ägnat sig åt hud- och hårvård i decennier utan att någon sett det som ett tecken på den nye mannens ankomst. 24 Beckham bröt, inte desto mindre, mot en djupt förankrad föreställning av fotbollsspelare i norra Europa. Kanske kan man även hävda att han kom att vidga synen på heterosexuell manlighet. Ja, kanske kan man även sträcka sig till att påstå att han blev en murbräcka för andra med liknande, omanliga, intressen. Anta att det är på det viset. Gjorde det i sådana fall honom mindre manlig? Det är inte självklart. I själva verket kan det ha varit precis tvärtom det (kanske) gjorde honom mer manlig? Argumentet till stöd för ett sådant påstående, skulle i det här ljuset vara att metrosexualitet i sig inte utgör något reellt hot mot den status maskuliniteten ger män. Tvärtom kan den fungera som en förstärkning av fotbollssporten och den typ av maskulinitet fotboll traditionellt rymmer. När Beckham kom ut som metrosexuell kan detta därför ha stärkt den hegemoni den traditionella maskuliniteten representerar. Beckham kan alltså ses som ett bräckjärn inom den nordeuropeiska fotbollstraditionen. Plötsligt kunde fler (män) samlas under den hegemoniska maskulinitetens paraply. 24 Ibid, s. 114-115 32

Inom en och samma sport kan det alltså finnas olika idealtyper för maskulinitet. Något förenklat kan man ställa den metrosexuella typen mot den mer grovhuggne och arbetarklassmaskulina typen av klassiskt snitt. Båda typer bekräftar den hegemoniska maskuliniteten genom att vara representanter för en idrottskultur som knappast utgör något motstånd. Detta har inverkan också på sexualiseringen av idrotten. David Beckham, Fredrik Ljungberg, med flera må vara objektifierade och ofta presenterade som sexobjekt, men deras status som idrottare är alltjämt ohotad. Slutord Det finns flera sätt man kan förstå sexualiseringen av idrotten på, givet att en sådan överhuvudtaget existerar. Vissa typer av sexualiseringar är harmlösa, medan andra inte är det. Var går gränsen? Paul Davis, som tidigare nämnt, drar den vid hur idrottare framställs, om huruvida en framställning tar hänsyn till hela den idrottande personen eller om man endast väljer att koncentrera sig på vissa delar av kropparna på ett sätt som är frikopplad till idrottsliga praktiken. Hur ska man, slutligen, mot denna bakgrund förstå de exempel jag inledde denna artikel med, och vilka slutsatser är rimliga att dra? När Josefine Öqvist gjorde sitt utvik för Slitz utnyttjade hon tveklöst sin status som känd fotbollsspelare. Men det var inte hennes subjektsstatus i egenskap av fotbollsspelare som tilldrog tidningens intresse. Bidrog därmed Öqvist till att degradera damfotbollens status? Att påstå det vore förmodligen att överdriva betydelsen av hennes utvik. Men respekten för Öqvist som fotbollsspelare ökade knappast heller. På sin höjd devalverades hennes värde som förebild för barn och ungdomar inom idrotten. Å andra sidan vore det orättvist att avkräva henne ett sådant moraliskt ansvar. När ryttaren Malin Baryard genomförde sin uppmärksammade ritt i underkläder 1996 utövade hon sitt yrke, även om hon samtidigt spelade på samhällets sexobjektifiering av kvinnokroppar. Hon såg det ekonomiska värdet av att utnyttja de sexuellt kodade normer som redan finns nedlagda i kulturen. Som jag nämnde i inledningen till den här artikeln, finns det relevanta skillnader mellan dessa båda exempel. Bilderna på Öqvist avslöjade henne inte som elitidrottare, medan man inte kunde undgå att se Baryard som en sådan, om än okonventionellt klädd i sexiga underkläder. Beträffande klädreglerna för volleybollsporten, kan dessa främst ses som en konsekvens av de ekonomiska lagarna i den kapitalistiska idrottsindustrin. Men denna hade knappast kunnat överleva utan den kulturella mylla som den vilar på. Liknande argument kan anföras beträffande exemplet från ishockeygymnasiet i Kiruna. Det är tydligt att eleverna på skolan internaliserat de värderingar som finns i kulturen, där också laddningen mellan olika kroppar ( maskulina och feminina ) blir som mest uppenbar. Att mot denna bakgrund fälla moralistiska omdömen över de val individuella idrottare gör, antingen av ekonomiska skäl eller bara för att stärka eller bygga upp ett varumärke kring sig och sin idrott, förefaller mest som en återvändsgränd. Tillräckligt många tjänar på den sexualisering som finns representerad inom idrotten, inte minst idrottarna själva, för att man ska blunda för den. Framför allt riskerar kritiken mot den ökade sexualiseringen, om det nu finns någon sådan, att stelna till tomma gester. Mycket tyder snarare på att den så kallade sexualiseringen inte bara är en integrerad del av det offentliga rummet som sådant, utan även intimt sammanflätad med idrottskulturen. Detta behöver inte betraktas som ett moraliskt problem. Problemen är snarare andra. Rimligare är att betrakta sexualiseringen som ett 33

symtom på ett betydligt mer djupgående problem: skillnadsskapandet mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt ; ett skillnadsskapande som (alltjämt) ses som en självklar och sällan ifrågasatt del av idrottskulturen. Man ser skillnadsskapandet i hur resurser fördelas mellan olika sporter och idrottsutövare och man ser den i den lika konstruerade uppdelningen mellan dam- och herridrott. Med andra ord blir det svårt, om det ens möjligt, att frikoppla sexualiseringar av idrotten från den maskuliniserade idrottskulturen som sådan; inte minst mot bakgrund av att sexualiseringarna ständigt bekräftas av den rådande idrottskulturen. Och så länge som vi accepterar det mer eller mindre godtyckliga skillnadsskapandet mellan kvinnor och män, så vore det orimligt att lägga skulden på de individer som av individuella strategiska skäl använder sig av idrottskulturens egen logik och struktur. 34

Referenser Aftonbladet (7/12 2006). Connell, R.W. (1999 [1995]): Maskuliniteter (Göteborg: Daidalos, övers. Åsa Lindén.) Davis, Paul (2001): Sexualization and Sexuality in Sport, Ethics in Sport, William J. Morgan, Klaus V. Meier och Angela J. Schneider (red.), (Champaign: Human Kinetics). English, Jane (1995 [1978]): Sex Equality in Sports, Philosophic Inquiry in Sport, William J. Morgan och Klaus V. Meier (red.), (Windsor: Human Kinetics). Gothlin, Eva (1999): Kön eller genus? (Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning). MacKinnon, Catharine (2003): Women, Self-Possession, and Sport, Sport Ethics. An Anthology, Jan Boxill (red.), (Malden/Oxford: Blackwell Publishing.) Mendel-Enk, Stephan (2004): Med uppenbar känsla för stil ett reportage om manlighet (Stockholm: Atlas.) Riksidrottsförbundet/SISU (2005): Idrottens jämställdhetsplan. 35

Håkan Larsson, docent i pedagogik vid Lärarhögskolan samt Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm (Hetero)sexualiseringen av idrott. Sexighet som ett sätt att bejaka sin kvinnliga identitet i relation till den maskulina idrotten Sveriges Riksidrottsförbund (RF) har under flera decennier haft som målsättning att skapa jämställda villkor för kvinnor och män, flickor och pojkar inom idrotten, men frågor kring sexualitet och sexualisering har inte förekommit i RF:s policydokument förrän nu. Enligt Idrottens jämställdhetsplan ska RF till RF-stämman 2007 ta fram en rapport som belyser problemet med sexualiseringen i det offentliga rummet inom idrotten. 1 Vilken är då relationen mellan sexualiseringen av det offentliga rummet och arbetet för jämställd idrott? Och vad innebär egentligen sexualisering av det offentliga rummet? För att svara på dessa frågor kommer jag att använda mig av en teoretisk modell där olika händelsekedjor, eller spår av händelser, länkas samman. Ett spår är idrottsrörelsens arbete för jämställd idrott och betoningen på att bejaka sin könsidentitet, ett annat är sexualiseringen av det offentliga rummet och inflytandet av pornografisk estetik inom vardagskulturen. Dessa olika spår flyter samman parallellt med att idrotten, särskilt då elitidrotten, får ett allt större massmedialt utrymme. Denna koppling mellan massmedia och elitidrott verkar i allt högre utsträckning vara en förutsättning för att elitidrotten ska kunna vidareutvecklas. Det handlar då inte bara om att själva idrotten syns mer i massmedia utan också om att enskilda elitidrottaren dyker upp utanför själva idrotten eller i gränslandet mellan idrott och reklam för att marknadsföra såväl sig själv som kommersiella varor. Då arbetet med denna text inte innefattat några empiriska studier, vill jag genast påpeka att de olika spåren inte kan belysas på ett jämbör- 1 Riksidrottsförbundet (2005). Idrottens jämställdhetsplan. digt sätt. Idrottsrörelsens arbete för jämställd idrott, har jag själv forskat kring. Detta område kan jag belysa på ett mer genomgripande sätt, medan jag endast kan dra upp konturerna kring sexualiseringen av det offentliga rummet och inflytandet av pornografisk estetik. På sätt och vis skulle denna text kunna ligga till grund för en mer genomgripande studie av relationen mellan de olika spåren. Det finns goda skäl för detta eftersom sexualisering, som mer precist verkar handla om krav på en offentlig sexighet bland idrottare framför allt kvinnliga idrottare i vissa idrotter ställer upp betydelsefulla villkor för idrottsutövare. Många gånger ställs sexigheten, eller rätten att vara sexig, på frihetens och självförverkligandets sida. Jag menar emellertid att det är rimligare att se sexualiseringen betoningen på att vara sexig som ett uttryck för starka normer om hur människor, i detta fall i synnerhet unga idrottande kvinnor, ska vara. Enkelt uttryckt: den eftersträvansvärda sexigheten är inte vilken sexighet som helst, utan en viss sorts sexighet. Tanken med denna artikel är att belysa vilken sorts sexighet detta är, varför den ser ut just som den gör och i vilket socialt sammanhang den kommer till uttryck. I detta arbete har jag inspirerats av den franske filosofen Michel Foucault (1926-1984). Han kallade sin vetenskapliga metod för genealogi, släktlära. Begreppet ska förstås metaforiskt. En släkt utgörs i den här artikeln av ett av de spår jag räknade upp nyss. Genealogin handlar om att analysera hur dessa spår, som i sig inte behöver ha något med varandra att göra, i ett visst historiskt skede bildar allianser gifter ihop sig för att göra den genealogiska metaforen tydlig och på så sätt dels skapar starka föreställningar om tillvarons beskaffenhet, dels skapar incitament för vissa sorters beteenden. Arbetet för jämställd idrott och sexualiseringen med det ökade inflytandet av pornografisk estetik i en allt mer medialiserad och kommersialiserad elitidrott råkar sammanfalla i tiden på ett sätt som gör att de sammantaget skapar incitament för idrottare att visa upp sexighet i offentlighetens ljus. Med offentlig menar jag 36

här medialiserad offentlighet. Mina exempel kommer framför allt från kvällstidningar och periodiska magasin. Styrning av beteenden, eller maktutövning, är ett viktigt tema i Foucaults arbeten. Makt är inget man enligt Foucault kan äga, eller ha, det är något som utövas (utöva inflytande är kanske ett mer talande uttryck). Maktutövning handlar om en ständigt pågående praktik som både över- och underordnad kan vara involverad i. Därför är det viktigt att rikta fokus just mot hur makten utövas, utan att för snabbt bestämma om det handlar om makt eller motstånd. Detta medför också att maktutövningen blir mångtydig. Denna mångtydighet innebär att man aldrig på något entydigt sätt kan säga hur uttryck för maktutövning ska tolkas. Snarare kan maktanalysen peka ut hur vissa sätt att vara och bete sig får en status av att vara sanna och naturliga, medan andra lätt uppfattas som konstiga eller löjeväckande. När det gäller frågor kring sexualisering av det offentliga rummet märks detta påtagligt, som jag ska försöka visa i den här artikeln. Med mångtydigheten följer också ett skäl för att rikta intresse mot de sociala konsekvenserna av vissa beteenden snarare än mot de personliga intentionerna bakom beteendet. Vad detta innebär ska jag ägna speciell uppmärksamhet. Vart ska man då rikta blicken vid en analys av maktutövning? Vad kan tänkas vara tydliga uttryck för maktutövning? Foucault skiljde mellan olika former av maktutövning. Han resonerade kring makt dels i negativ mening, dels i positiv. Den första formen av makt, den negativa, är i huvudsak juridiskt utformad och får understöd av olika typer av sanktioner. Makt i denna negativa mening fungerar hindrande och tvingande. Den kan i större eller mindre utsträckning vara uppbackad av olika former av våld, hot, övertalning osv. En sådan form av maktutövning, som kanske är den form av makt som de flesta vanligen uppfattar just som makt, är ganska lätt att identifiera. Den ger sig till känna som ett nej, det får du inte eller jo, du måste. Den andra formen av makt, den positiva, är i huvudsak tekniskt utformad och fungerar produktivt, eller stimulerande och skapande. Den handlar inte om att få någon att göra något mot sin vilja, utan tvärtom att få någon att vilja något av egen fri vilja. Makt i denna mening påverkar inte mot utan genom den individuella viljan och den ger sig till känna som drömmar, begär och specifika identiteter (t ex könsidentiteter) som är knutna till vissa beteenden och egenskaper. Makt i positiv mening är i stor utsträckning också förknippad med olika tekniker för att se till att saker och ting uppfattas som självklara, logiska, eller för att använda ett vanligt begrepp i dessa sammanhang, naturliga. En sådan form av maktutövning är mycket svårare att identifiera och förhålla sig till för den enskilda individen. Det är en vanlig uppfattning att sådant som subjektivt sett upplevs som naturligt också objektivt sett är sant och därmed ett uttryck för frånvaro av maktutövning. Det är bara det och det är kruxet med det hela att vad som subjektivt sett upplevs som naturligt varierar mellan individer och det som kan vara naturligt för någon kanske inte är det för någon annan. Hur går det då till när någons perspektiv får gälla för sant, naturligt och eftersträvansvärt? Detta är ännu en viktig fråga som jag ska behandla i texten och som jag återkommer särskilt till under rubriken (Hetero)sexualisering en queer fråga. När det gäller Idrottens jämställdhetsplan och problematiken kring sexualiseringen av det offentliga rummet inom idrotten handlar maktanalysen om skapandet av specifika identiteter i relation till idrott och hur betoningen på sexighet kan bli en del av någons identitet. Foucault gav nämligen rådet att inrikta maktanalysen på den positiva formen av maktutövning. Det berodde framför allt på att den kommit att bli dominerande i moderna samhällen. I allt högre utsträckning förutsätter vårt samhälle individer som fungerar självreglerande, det vill säga att vi beter oss ungefär som vi måste bete oss för att inte de samhälleliga strukturer vi lever 37

i ska skakas om för mycket. Strukturerna kan tåla vissa avvikelser, mest för att det normala ska framstå som just normalt. Avvikelserna får bara synas i egenskap av att vara något onormalt som det normala måste stå ut med. Strax ska jag ta mig an frågan om relationen mellan idrottens jämställdhetsarbete och betoningen på sexighet. Jag kommer att försöka påvisa hur betoningen på sexighet får ett utökat utrymme tack vare inte trots jämställdhetsarbetet inom idrotten och betoningen på att bejaka könsidentiteter (inte minst kvinnliga sådana). I förlängningen handlar det om att undersöka vem som kan/ska vara sexig och hur man kan vara sexig för att det också ska få visas upp offentligt. Jämställdhetsarbete mellan likhet och särart Jämställd idrott började inom idrottsrörelsen användas som begrepp under 1980-talet. Det var först i samband med den Idrottens jämställdhetsplan, antagen vid riksidrottsmötet 1989, som begreppet fick ordentlig genomslagskraft. Tidigare formulerades problemet huvudsakligen som en fråga om kvinnlig idrott, vilken har existerat genom hela Riksidrottsförbundets historia. Som Eva Olofsson har visat i sin doktorsavhandling Har kvinnorna en sportslig chans? 2 såg sig RF inte manat att ta ansvar för kvinnligt organiserat idrottande förrän efter andra världskriget. Idrottsrörelsens jämställdhetsarbete har, likt jämställdhetsarbete i stort, under hela sin historia präglats av spänningen mellan två olika sätt att se på relationen mellan män och kvinnor. Det ena synsättet betonar skillnader mellan kvinnor och män. Med detta synsätt är kvinnor och män olika och som en konsekvens av detta är de också bra på olika saker, de tycker, tänker och beter sig på olika sätt och de värderar olika saker i livet. Detta synsätt har ofta varit sammanlänkat med en syn på skillnaden som naturlig, det vill säga att naturen är inrättad på så vis att skillnaden är 2 Olofsson 1989. funktionell i den meningen att kvinnor och män kompletterar varandra på ett bra sätt. Med detta följer att kvinnor och män har, och bör ha, olika funktioner och uppgifter i samhället. Det andra synsättet betonar likheter mellan kvinnor och män. Med det synsättet är kvinnor och män i grunden lika, åtminstone i allt väsentligt som inte rör rena biologiska funktioner som har med människosläktets reproduktion att göra. Könsskillnader verkar i övrigt kunna förklaras med skillnader i uppväxtvillkor, det vill säga att olika uppfostran av flickor och pojkar leder till att kvinnor och män är bra på olika saker, att de tycker, tänker och beter sig på olika sätt och att de värderar olika saker i livet. Men i grund och botten har kvinnor och män, enligt likhetssynsättet, en potential att värdera och vara bra på samma saker, att tycka, tänka och bete sig på samma sätt. Vilket av dessa synsätt har då intagit den dominerande rollen inom idrotten? Ja, man skulle kunna säga att det beror på de idrottspolitiska villkoren under en viss period. Jag ska ta några exempel ur idrottshistorien. 1. Den gymnastik som växte fram under 1800- talet, linggymnastiken, gjorde få kvalitativa skillnader mellan kvinnor och män. Detta medförde att kvinnors och mäns gymnastik i allt väsentligt var densamma. Skillnaden låg i huvudsak i att kvinnor inte ansågs kunna göra de mest ansträngande gymnastikövningarna. Under 1900-talets första decennier skedde emellertid en utveckling mot differentiering av gymnastiken. Fram växte en kvinnlig gymnastikform som blev mycket dynamisk och som hade god framgång såväl vad gäller internationell uppmärksamhet som intresse bland svenska kvinnor. I detta sammanhang, då kvinnlig och manlig gymnastik i utgångsläget konstruerades som något mer eller mindre könsneutralt, 3 lades stor vikt vid skillnaden mellan kvinnor och män. På ett talande sätt kommer detta till uttryck i följande citat om 3 Även om historiker som Jens Ljunggren har pekat på den betydelse linggymnastiken hade när det gällde formandet av 1800-talets manligheter (Ljunggren 1999). 38

kvinnlig gymnastik av den finlandssvenska gymnastikpedagogen Elli Björkstén: Att kvinnogymnastiken i så hög grad kopierat mansgymnastiken visar huru liten förståelse man haft för den psyko-fysiska olikhet som förefinnes de båda könen emellan. [ ] Styrkan får aldrig vara huvudsak i kvinnogymnastiken. Den uppövas, men endast till den grad, som icke ogynnsamt inverka på en frigjord, vacker hållning och på spänstiga rörelser under full isolation. Smidighet, skönhet, rytm och grace bör inkomma till fullt uttryck i rörelserna och likaså böra desamma återspegla det hos kvinnan inneboende starkt utpräglade själslivet. 4 Skillnaden var, så att säga, både utgångspunkten och målet för gymnastiken. Den yttre skillnaden, smidighet, skönhet, rytm och grace, ansågs korrespondera mot en inre skillnad, det hos kvinnan inneboende starkt utpräglade själslivet. Annat var det med den RF-organiserade tävlingsidrotten. 2. Från tävlingsidrotten var kvinnor under samma tidsperiod i hög utsträckning utestängda. Argumenten för denna utestängning handlade ofta om att det var farligt för kvinnor att syssla med ansträngande tävlingsidrott. På sådana argument reagerade kvinnliga idrottsförespråkare på följande sätt: Vi kvinnor kunna ej förstå, att utmärkelsetecken [för manlig idrottsprestationer] vore så mycket skadligare för kvinnor än för män. 5 Med en lätt axelryckning avfärdades argumentet att skillnaderna mellan män och kvinnor är så pass stora och avgörande att kvinnor inte ska kunna göra sådana idrottsliga prestatio- 4 Björkstén 1918. 5 Gymnastikdirektör Anni Collan (någon gång mellan 1911 och 1915), citerad i Olofsson 1989, s. 64. Utmärkelsetecknen i fråga handlade om de idrottsmärken som RF instiftat, för män 1907 och kvinnor 1916, och som bidrog till att uppmuntra till idrottslig aktivitet. För att erhålla ett idrottsmärke krävdes godkända prov i ett stort antal grenar, såsom simning, friidrott, gymnastik, rodd, orientering och skidåkning. Det mest åtråvärda guldmärket krävde återkommande godkända resultat i en lång följd av år (www.rf.se). ner att de är värda utmärkelsetecken. Här var förutsättningarna således sådana att kvinnor, till skillnad från när det gällde gymnastiken, var utestängda från verksamheten. Kvinnors likhet med män (eller åtminstone den ringa olikheten) blev ett viktigt argument för att kvinnor skulle få syssla med tävlingsidrott. I gymnastik var det istället skillnaden kvinnor och män emellan som utgjorde argument för att forma en specifikt kvinnlig gymnastik som skilde sig från den manliga. När flickor och pojkar, kvinnor och män, ska beskrivas, så är beskrivningen med andra ord i hög grad sammanflätad med politiska incitament. Man kan, enkelt uttryckt, knappast säga något om kvinnor och män utan att också yttra en politisk viljeinriktning. Skillnads- eller likhetsperspektiven speglar skilda politiska villkor och strategier. Av stor betydelse här är på vilka sätt skillnaden gestaltas. Vilken skillnad mellan kvinnor och män ska beaktas? När RF började intressera sig för kvinnlig idrott kom, följdriktigt, likhetsresonemangen att vägleda utvecklingsarbetet. Det finns flera uttryck för detta. Eva Olofsson har visat hur kvinnor successivt börjar utöva i stort sett alla de idrotter som män tidigare utformat. 6 Någon motsvarande tendens i andra riktningen har inte kunnat märkas i samma utsträckning. Förhållandet mellan likhet och skillnad när det gäller könen är emellertid en komplex fråga. För att ta damfotbollen som ett exempel: den slog igenom under 1960- och 1970-talen och kom att utformas som herrfotbollen (samma storlek på planen, målet och bollen, samma speltid osv.). Detta medförde en relativ skillnad i själva spelet: damfotbollen kom att bli en något långsammare variant av herrfotboll. Inom friidrotten har likhetssträvandena tagit en annan riktning. En differentiering av kastredskap (vikter) och häckar (höjder och avstånd) har medfört att prestationerna sett till utförandet blir tämligen lika för kvinnor och män. Oavsett vägval så har manlig och kvinnlig idrott i allt högre utsträckning kommit att likna varandra. 6 Olofsson 1989. 39

Likhetsstrategin verkar successivt ha medfört en kris i synen på relationerna mellan kvinnlig och manlig idrott. 7 Uppenbarligen finns det en gräns för hur stor likhet mellan könen vi kan acceptera. Under 1980-talet kom likhetssynsättet att få träda tillbaka för nya sätt att betona skillnaden mellan könen i den idrottspolitiska jämställdhetsdebatten. Där kvinnor tidigare hade haft rätt till idrott, borde de nu ha rätt till sin idrott. Eva Olofsson konstaterar i avslutningen av sin avhandling att det inte finns någon kvinnlig idrott. Det finns endast kvinnliga utövare i manlig idrott. 8 I jämställdhetsplanen från samma år konstateras att: Kvinnor och män har olika kunskaper och erfarenheter [ ] Kvinnor och män har olika värderingar och olika intressen. 9 Den skillnad som framträder är emellertid inte samma sorts skillnad som den som i början av 1900-talet gällde för gymnastiken och tävlingsidrotten. Då handlade skillnaden i hög utsträckning om fysisk och social åtskillnad, en yttre skillnad. Den ena avspeglade sig i den andra på så vis att en social skillnad var motiverad i och med en fysisk skillnad, vilken i hög utsträckning handlade om kvinnors biologiska funktion som barnaföderskor och uppfostrare. Denna skillnad tog sig i uttryck som så att det ena könet (män) kunde syssla med tävlingsidrott medan det andra (kvinnor) på sin höjd borde syssla med husmorsgymnastik. Då skillnadsperspektivet åter växte sig starkt under 1980-talet deltog både kvinnor och män i tävlingsidrott. Skillnaden kom då istället att konstrueras kring något inre, det vill säga sådant som har med kunskaper, erfarenheter, värderingar och intressen att göra: en psykisk skillnad. I idrottsrörelsens studiematerial konstrueras den psykiska skillnaden kring å ena sidan behovet av gemenskap, närhet och förtrolighet å ena sidan ( flickors behov ), täv- 7 Detta problem är centralt i min egen doktorsavhandling Iscensättningen av kön i idrott (Larsson 2001). 8 Olofsson 1989, s. 185 9 Idrottens jämställdhetsplan 1989, s. 4. De citerade meningarna är i sin tur i jämställdhetsplanen citat från den statliga utredningen Varannan damernas (SOU 1987:19). ling, individualism och egen framgång å den andra: ( pojkars behov ). I huvudsak framställdes idrottande flickor och pojkar på detta sätt i 1990-talets läroböcker kring temat tjejer och idrott. 10 Vad kan då detta tänkas ha med sexualisering att göra? Könets kris en fråga om könsidentiteter Ett sätt att närma sig frågan om sexualiseringens, eller sexighetens, allt större betydelse är att sätta denna i relation till betoningen på köns-identiteter. Detta ökade fokus på könsidentiteter kommer väl till uttryck i idrottsrörelsens studiematerial kring tjejer och idrott från 1989 och framåt. Här är ett exempel ur Ingrid Mogrens och Lotta Trosells bok Typiskt tjejer? Om flickors psykiska och sociala utveckling: När vi diskuterar vilken betydelse ett barns kön har, är det vanligt att vi förväxlar könsidentitet och könsroll. En trygg könsidentitet innebär att jag vet att jag är flicka respektive pojke. Att lära sig könsroller innebär att jag vet vilka förväntningar omgivningen har på flickor respektive pojkar. Ibland uttrycks det oro för att gränserna mellan könen ska suddas ut. Troligtvis blandar man då ihop begreppen könsidentitet och könsroll. Könsidentiteten är konstant medan könsrollen är föränderlig. 11 Det jag vill peka på är, för det första, hur talet om könsidentiteter tog sig i uttryck och hur det växte sig starkt i idrottsrörelsens jämställdhetsarbete och studiematerial kring detta: att vikten av en trygg könsidentitet betonas; att det framstår som viktigt att veta om man verkligen är flicka eller pojke; att det finns en oro för att gränserna mellan könen ska suddas ut, men att man då blandar samman könsroll (som är föränderlig) med könsidentitet (som är konstant). Skillnaden finns inom individen och måste beaktas för att hon eller han ska kunna förverkliga sina personliga ambitioner, intres- 10 Larsson 2001, kap. 7. 11 Mogren & Trosell 1997, s. 28. 40

sen och talanger och framför allt för att hon eller han ska utveckla en trygg könsidentitet. För det andra står i stort sett alltid flickors könsidentitet i fokus när man inom idrottsrörelsens diskuterar kön och jämställdhet. Det finns helt enkelt ingen motsvarande litteratur kring killar och idrott och har aldrig funnits. Pojkars identitetsskapande framstår inte som lika problematiskt i samband med idrott. Det räcker så att säga att syssla med idrott för att också bejaka sin könsidentitet, eller få den bekräftad av andra om man är pojke. När flickors och pojkars identitetsskapande gestaltas i Typiskt tjejer? låter det så här: En flicka blir kvinna när hon kommit igenom puberteten, när hennes kropp kan föda nytt liv. Hon behöver inte använda fysisk eller psykisk styrka för att få mens, bröst, kanske inte ens för att bli gravid. Kroppen utvecklas av sig själv, den blir kvinnlig. [ ] Manligheten måste erövras. En ung man presterar, gör saker, för att visa vem han är. Han bygger upp sin självkänsla genom att visa att han är en man, både i motsats till en liten pojke och framför allt i motsats till kvinnan. 12 Flickans identitetsskapande kretsar kring kroppslighet och reproduktion (barnafödande) och gestaltas som en passiv process (kroppen/ kvinnligheten utvecklas av sig själv). Pojkens identitetsskapande gestaltas däremot på ett mer aktivt sätt. Den manliga identiteten bygger på att man kan visa upp erövringar och prestationer. Det aktiva i citatens bild av mansblivandet kompletterar förstås det passiva i kvinnoblivandet och på så vis blir mannen den aktiva instans som behövs för att göra kvinnan riktigt kvinnlig. I en annan text, Tjejer på arenan, blir detta särskilt tydligt. Här berättas historien om idrottstjejen Linda, som nyligen inträtt i pubertetsutvecklingen: Hon känner att hon håller på att utvecklas till kvinna och att det går väldigt fort när hon är tillsammans med Jocke. 13 12 Mogren & Trosell 1997, s. 8. 13 Tjejer på arenan 1998, s. 26. Här framställs pojken/mannen, i och med (den sexuella?) relationen mellan en kille och en tjej, som katalysator för kvinnoblivandet tydligare. Det framstår nästan som en nödvändighet, eller kanske som en naturlighet, att utvecklandet av en riktigt kvinnlig könsidentitet förutsätter att hon är tillsammans med en man. Förhållandet mellan kvinnlig (kroppslig, passiv) och manlig (prestationsinriktad, aktiv) könsidentitet konstrueras för all del som komplementär, men icke desto mindre på samma gång som problematisk. När pedagogen och lärarutbildaren Barbro Carli i en intervju i JämO:s tidning JämSIDES yttrar sig om skolans idrottsundervisning och utvecklingen av könsidentiteter låter det så här: När det gäller flickors och pojkars olika behov finns det inte längre något som hindrar könsuppdelade och könsintegrerade grupper som tar hänsyn till [ ] flickors och pojkars möjligheter att bejaka och utveckla sin egen identitet som pojke och flicka. 14 Att bejaka sin könsidentitet sägs alltså vara viktigt. Det är viktigt för att flickor och pojkar ska utveckla inte bara en trygg utan också en sund könsidentitet. Även om flickors och pojkars könsidentiteter konstrueras i relation till varandra, verkar detta vara särskilt problematiskt i samband med idrott. Carli fortsätter: För att flickor och pojkar ska få möjlighet att i lugn och ro utveckla en sund kroppsmedvetenhet och en könsidentitet krävs regelbunden separat undervisning i idrott, 15 I idrottssammanhang kan flickor och pojkar, med detta synsätt, tydligen inte skapa sig en trygg könsidentitet på en gemensam arena. Vart vill jag då komma med denna utläggning kring konstruktionen av könsidentiteter? Först och främst vill jag peka på det komplexa förhållandet mellan likhet och särart: både kvinnor och män ska ha rätt att utöva tävlingsidrott, men det verkar finnas en gräns för hur lika kvinnor och män får bli i detta avseende. Suc- 14 Arpi 1999, s. 23. 15 Ibid., s. 24. 41

cessivt uppstår nya sätt att återupprätta skillnader när likheten hotar att upplösa gränserna mellan könen. Man behöver vidare inte vara särskilt skarpsynt för att upptäcka att sådant som förknippas med manlig könsidentitet också är sådant som värdesätts inom elitidrotten. Detta innebär nu inte att flickor inte väljer, eller får välja, att satsa på elitidrott, men medan det räcker för pojkar/män att vara aktiva i idrott för att också bejaka sin könsidentitet, så uppstår för flickor/kvinnor en situation där den idrottsliga aktiviteten inte räcker till för att kvinnorna ska kunna bli riktigt kvinnliga snarare kan det försvåra. Det krävs i så måtto ett tillägg, ett komplement till (eller en kompensation för) den idrottsliga aktiviteten med något som kan väcka en manlig lust, som i sin tur kan fungera som katalysator för den riktiga kvinnligheten. Vad består då detta tillägg i? ideologin som grund. Detta tredje alternativ framträdde allra tydligast, då det tillämpades av [ ] 1988 års olympiska sprinterdrottning, Florence Griffith-Joyner. Hon försökte där förena likhets- och särartsideologin. Hennes idrottsbeteende var manligt, samtidigt som hon till det yttre framhävde sin kvinnlighet. Hennes idrottsliga prestation mättes med den manliga måttstocken och befanns vara acceptabel. I syfte att undvika att bli betraktad som man, framhävde denna kvinna, genom sin klädsel och uppträdande, de traditionella kvinnliga egenskaperna. Ingen tvekan skulle råda om hennes könsidentitet, trots att hon presterade idrottsresultat av högt värde, mätt med den manliga måttstocken. Detta sätt att lösa problemet kan också förstås utifrån vetskapen om att framgångsrika kvinnliga idrottsutövare tidigare könstestades, för att på det sättet ingen tvekan skulle råda om att det var en riktig kvinna som korades till mästare. 17 Betoningen på könsidentiteter och sexualiseringen av idrottens offentliga rum Samtidigt som betoningen på könsidentiteter kom att bli framträdande inom idrottens jämställdhetsarbete, noterar svenska och utländska forskare en ökad betoning på sexighet då idrottare, inte minst idrottskvinnor, framträder i offentliga sammanhang. 16 Jag menar att dessa skeenden måste förstås i relation till varandra. Betoningen på könsidentiteter och betoningen på sexighet då idrottskvinnor framträder i massmedia hänger på något sätt ihop. Redan i Har kvinnorna en sportslig chans? noterade Eva Olofsson hur den amerikanska sprintern och världsrekordhållerskan Florence Griffith-Joyner under OS i Seoul 1988 visade upp traditionell kvinnlighet i stark kontrast till den energi, kraft och aggressivitet kort sagt traditionellt manliga egenskaper som karakteriserade hennes löpning. Så här skriver Olofsson: Den tredje motstrategi, som jag menar mig ha identifierat, har både likhets- och särarts- 16 Utöver Olofsson 1989, tänker jag här på Pirinen 2002, Pfister 2004, Redelius 1998. Olofssons resonemang är intressant. Att Griffith-Joyner framhäver sin kvinnlighet i relation till sina idrottsliga resultat gestaltas som en motstrategi. Man kan fundera över vad en sådan motstrategi kan tänkas stå mot. På sätt och vis försökte Griffith-Joyner förhålla sig till ett grundläggande antagande om att tävlingsidrott per definition är manlig idrott och inte kan vara detsamma som kvinnlig idrott och att man måste kompensera detta med att visa upp riktig kvinnlighet. Som nämndes tidigare var ju den grundläggande tesen när det gällde den jämställdhetsstrategi som växte fram inom idrotten mot 1980-talets slut att idrott har skapats av och för män och att det endast finns kvinnliga utövare av manlig idrott, ingen egen kvinnlig idrott. Som motståndsstrategi är Griffith-Joyners beteende emellertid trubbigt eftersom det snarast utgör en anpassning till uppdelningen i manlig idrott och kvinnliga utövare då den förstärker uppdelningen snarare än utmanar den. I relation till detta vill jag diskutera några andra exempel på iscensättning av kvinnlig idrott och kvinnliga utövare som, i mina 17 Olofsson 1989, s. 190. 42

ögon, har varit mycket mer utmanande och provocerande, men som av majoritetskulturen, åtminstone i Sverige och i många andra västländer, istället har hånats och förlöjligats. Jag tänker närmast på företrädesvis östeuropeiska kvinnliga idrottare som hade det gemensamt med Griffith-Joyner att de presterade manliga idrottsresultat, men de excellerade inte i kvinnlighet på samma sätt. En efterhängsen schablon i dessa sammanhang är talet om ryska kulstöterskor som än idag kan fungera som referenspunkt för idrottskvinnor som vill framhäva sin kvinnlighet: man vill ju inte se ut som ryska kulstöterskor. Framför allt har kanske kulstöterskan och olympiamästarinnan Tamara Press fått ge ansikte åt denna schablon, 18 men också löperskor som Marita Koch och Jarmila Kratochvilova med flera. Ett vanligt sätt att hantera sådana mer subversiva uttryck för motstånd när det gäller bilden av idrottskvinnor har varit att hävda att de inte är riktiga kvinnor, ett annat att de skulle ha varit dopade. En sexig look verkar ha kunnat fungera som vaccin mot antaganden om dopningsmissbruk. Omvänt kan man då säga att antaganden om dopningsmissbruk är nära relaterat till ifrågasättanden av kvinnligheten och av den kvinnliga kroppens gränser. Från 1980-talet och framåt har det, mot denna bakgrund, allt oftare dykt upp bilder av sexiga idrottare i det massmediala bruset inte minst kvinnliga sexiga idrottare. Idrottshistorikern Helena Tolvhed ger några tidiga exempel på detta fenomen i en artikel om idrottande kroppar i tidskriften Se:s bevakning av sommar-os 1948-1980, 19 men kanske är det inte förrän efter 1980 som fenomenet blommat ut i en bredare offentlighet. Många svenska elitidrottskvinnor har under senare år synts på reklamaffischer eller i grabbiga magasin. Fenomenet är kanske det bästa exemplet på hur kvinnliga idrottare kompletterar (eller kompenserar) bristande kvinnlighet i det tävlingsidrottsliga utövandet med att göra sig själva till begärliga objekt för en manlig blick, gärna offentligt. Bara för att man är idrottare behöver man, som bekant, 18 Se t ex Tolvhed 2005. 19 Ibid. inte skämmas över sin kropp. Att visa upp en begärlig kvinnlighet tangerar även andra fenomen, som till exempel för idrottskvinnor/- flickor särskilt arrangerade träffar för att lära sig god smak när det gäller att klä sig, sminka sig eller få manikyr. Naturligtvis vill jag inte, genom att problematisera dessa fenomen, fastställa att de inte är bra. I många fall har betoningen på sex appeal säkert lett till både ekonomiska förutsättningar för elitidrottssatsning och till bekräftelse av en kvinnlig identitet. Den fråga jag vill ställa i förhållande till en sådan händelseutveckling är istället: vilken sorts kropp och vilken sorts sexualitet kan man visa upp offentligt för att man ska kunna bejaka sin kvinnlighet och i förlängningen kunna skaffa sig ekonomiska fördelar av detta? (Hetero)sexualisering en queer fråga Här finns det skäl att återknyta till den utläggning kring maktutövning som jag gjorde i artikelns inledning. Hur kan man se på kön och sexualitet ur ett maktperspektiv? Synen på könsidentiteter har förändrats sett över tid. Det är lätt att tro att könsidentiteter är givna och tydliga att man, så att säga, har en könsidentitet (som ska bejakas), och att detta är naturens ordning. I sitt klassiska verk Sexualitetens historia. Viljan att veta visade Michel Foucault tvärtom hur påtagligt kulturellt betingat skapandet av könsidentiteter är, vilken roll sexualiteten har i denna process och hur detta är relaterat till utövandet av makt. Foucault drog upp riktlinjerna för en analys av de processer vari ett ständigt ökat tal om kön och sexualitet en vilja att tala om sex, att vara och visa sig sexig offentligt mynnat ut i en benägenhet att vilja knyta olika kön och sexuella läggningar till specifika identiteter. 20 Nedan ska jag kortfattat skissa denna process. Alltsedan medeltiden var bikten i de katolska länderna i stor utsträckning fokuserad på att frambringa bekännelser om köttets lustar för att människan skulle kunna få syndernas förlåtelse. Bekännelserna stannade emellertid hos biktfadern. Denna bekännelsepraktik överför- 20 Foucault 2002/1976. 43

des, i sekulariserad form, till psykoanalysens benägenhet att vilja tolka människors innersta väsen i termer av sexualitet. Den nya bekännelseformen utformades parallellt med ett uppsving för ett biologiskt synsätt på människan och på så sätt uppstod föreställningen om att vi som människor är utrustade med en kropp och en könsidentitet som står i mer eller mindre automatisk förbindelse med varandra; en identitet och en sexualitet som måste bejakas för att man ska kunna förverkliga sig själv. I denna process fick heterosexualiteten stå som exklusiv modell för den offentligt synliga sexualiteten. Enligt Foucault var emellertid heterosexualiteten inte den enda och exklusiva sexualiteten. Tvärtom föddes homosexualiteten som identitet eller sexuell läggning parallellt med heterosexualiteten, om än som onormal eller abnorm i förhållande till det normala och som sådan marginaliserad och nertystad. Heterosexualitet kan inte existera utan homosexualitet som referenspunkt eller vice versa. Den starka benägenheten att tänka dualistiskt, eller tvåsidigt, gjorde andra sexualiteter obegripliga. Som en efterhängsen konsekvens av detta framstår bisexualitet idag för många som mer svårbegriplig än antingen hetero- eller homosexualitet: man måste ju veta vad man är! är utrop som hörs ibland. 21 Även om den sexuella frigjordheten ofta framställts som framsteg på sexualitetens område, ligger det nära till hands att tolka det utökade offentliga talet om kön och sexualitet som ett uttryck för de sätt att utöva makt som enligt Foucault kommit att prägla samtidens samhälle. Denna maktutövning bygger i stor utsträckning på det eftersträvansvärda i att vara normal och många procedurer små som stora uppmuntrar till normalitet, däribland att offentliggöra sin sexighet, förutsatt att man har rätt sexighet. För Foucault framstod vetenskapen som den viktigaste skaparen av sanningar om kön 21 Se t ex i Ambjörnsson 2006, s. 144f. och sexualitet, men på senare tid har antagligen den ökande graden av sexualisering i media, en sorts könets och sexighetens kommersialisering, kommit att överta rollen som den stora producenten av föreställningar om sex i vårt samhälle. Detta har medfört tydliga konsekvenser för idrotten, i synnerhet för elitidrotten som den mest kommersiellt präglade och medialiserade formen av idrott. I samband med detta blir det nästan oundvikligt att inte inse att talet om sex, oavsett hur omfattande och fritt det kan verka, inte alls står helt utan regler för vad som kan sägas och vem som kan säga det; eller annorlunda uttryckt: vem som kan vara sexig (offentligt) och hur man kan vara det. Detta för mig in på begreppet queer som utvecklats i ett försök att problematisera normer när der gäller kön och sexualitet. Adjektivet queer kommer från engelskan och betyder enligt ordboken konstig, egendomlig, besynnerlig, säregen. I Sverige började det användas inom akademin i mitten av 1990- talet, ofta i anknytning till en feministisk tradition, och har sedan dess varit i bruk i en rad studier på olika samhällsfenomen. 22 Queer betecknar inte någon identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till det normativa. Meningen är inte att fastställa vissa sexuella läggningars essentiella särart vid sidan av den dominerande heterosexualiteten, utan att syna det system av normer och handlingar som skapat utanförskapet. 23 Vad är då poängen med queerteori? Man talar ofta (inte minst i den massmediala uppmärksamheten av homofobi inom idrotten) om behovet av att motverka intolerans mot HBT-personer (homo- och bisexuella personer samt transpersoner), eller att vi borde upplysas om och bli medvetna om våra fördomar mot homosexualitet, eller att homo- och bisexuella personer inte är så annorlunda jämfört med andra personer och att de därför borde accepteras. Poängen med queerteori handlar emellertid inte om det. Poängen är istället att heterosexuella kvinnor och män ska fun- 22 För en överblick, se Kulick, red. 2005. 23 Rosenberg 2002, s. 12; Kulick 2003, s. 24. 44

dera över hur de ser på heterosexualitet. På hur deras antagande om att heterosexualitet är självklar och naturlig omsätter sig i tal och handlingar som kränker och diskriminerar alla som inte är heterosexuella. 24 Det är med andra ord inte homo- eller bisexualiteten som utgör problemet, utan heteronormativiteten vilken alltså blir det huvudsakliga objektet för studier ur ett queerperspektiv. Heteronormativitet handlar, enkelt uttryckt, om antagandet att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt. Detta antagande skapas i ett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang utifrån de institutioner, handlingar och inställningar som insisterar att samhället, kulturen, historien och människosläktets fortlevnad grundar sig på heterosexualitet. Heteronormativitet är allting i samhället som ser till att heterosexualitet framstår som självklart och att folk tillägnar sig en heterosexuell identitet. 25 Man bör komma ihåg att heterosexualitet och heteronormativitet inte är synonyma begrepp. Heteronormativitet bör användas i en vidare förståelse än förväntad heterosexualitet. Snarare handlar det om heterosexualitet i en förväntad form. Heteronormativitet innebär att vissa sorters heterosexualitet kan framställas som naturliga och önskvärda. Tiina Rosenberg beskriver detta på följande vis: osynliggörandet, stereotyperna och annorlundaskapet är konsekvenser av att de dominerande grupperna framställer sig själva, sina erfarenheter och sin kultur som allmängiltiga [ ] Oftast utan att de förstår det själva, projicerar de dominerande grupperna sina särskilda perspektiv och erfarenheter på mänskligheten som sådan och framställer dem som universellt giltiga [ ] Man är osynliggjord därför att de dominerande grupperna som regel inte förmår se att deras eget perspektiv bara är ett bland flera andra perspektiv. De ger inte plats för andra gruppers sociala erfarenheter. 26 Vi måste som människor lära oss vad det i olika sammanhang innebär att ha vissa sexuella preferenser och/eller ha sex med vissa personer. Den springande punkten är alltså inte om eller varför vi är hetero-, homo- eller bisexuella, utan vad det innebär att vara det i en viss kontext. Denna fråga inbegriper också antagandet om att nämnda läggningar inte är de enda möjliga, utan att de först och främst bör uppfattas som effekter av de historiska, kulturella och sociala faktorer som ställer upp villkoren för dem. Föreställningar om hetero- och homosexualitet framstår lätt som givna och tydliga och varandra motsatta läggningar, men det gör de huvudsakligen därför att de utgör en avspegling av de likaledes motsatta kategorierna kvinna och man. Genusordningen präglas med andra ord också av den heteronormativa ordningen, där homosexualitet utgör en nödvändig referenspunkt för konstruktionen av den heterosexuella Kvinnan och Mannen. Heterosexualitet kan dock knappast ses som en stabil och oföränderlig kategori, den kräver hela tiden stödåtgärder. 27 Det homosexuella fungerar såväl som hot och lockelse, men denna dynamik skapas inte av homosexualiteten per se utan av heterosexualitetens instabilitet. Den majoritetskultur som anser sig vara heterosexuell genomsyras i själva verket av ögonblick som är queera. Det queera förpassas emellertid till den negativa kulturhistorien, till glömskan och borthörandet. 28 En studie med en queerteoretisk ansats innebär en strävan efter att peka på hur heterosexualitet och heterosexighet får status av att vara normal och eftersträvansvärd, och hur den marginaliserar andra sexualiteter. 24 Kulick 2003, s. 22. 25 Ibid., s. 27. Se också Rosenberg 2002, s. 100. 26 Rosenberg 2002, s. 123 och 125. 27 Rosenberg 2002, s. 71. 28 Ibid., s. 119. Se också Nilsson, red 2005. 45

Heterosexualisering och porrifiering ett exempel Mot bakgrund av vad som framkommit i det förra avsnittet, vore det rimligt att tala om en heterosexualisering av idrottens offentliga rum. Utifrån samma perspektiv vore det vidare rimligt att säga att när idrottskvinnor vidtar olika mått och steg medvetna eller ej för att framstå som riktiga kvinnor i förhållande till en manligt, eller maskulint, präglad elitidrott, så betyder riktig närmare bestämt heterosexuell. Men även detta är en grov förenkling. Heterosexualitet kan naturligtvis yttra sig på många olika sätt. De former av heterosexighet som både kvinnliga och manliga idrottare stimuleras till att sprida, såväl i reklam som i grabbmagasin som Slitz eller Moore handlar i hög utsträckning om en viss form av heterosexighet. Det är en viss form av heterosexighet som får utrymme att synas offentligt. Det finns idag ingen regelrätt studie, åtminstone inte i Sverige, som undersöker hur och hur ofta idrottare viker ut sig. De flesta känner emellertid till åtminstone något exempel. Innan jag diskuterar detta fenomen vill jag alltså göra läsaren uppmärksam på att detta problemområde i högsta grad är värt en egen större studie. I brist på underlag från en sådan studie ska jag illustrera problematiken med ett exempel som redan fått stor uppmärksamhet. Under 2004 framträdde fotbollslaget Bälinge IFs Josefine Öqvist som bikinibrud i Slitz. Detta ledde till en debatt i media. Som så ofta kretsade de olika inläggen kring lämpligheten i att fotbollsspelaren och landslagsprofilen Öqvist ställde upp på att bli fotograferad som bikinibrud i den typen av magasin. Debatten framstod i hög utsträckning som en moralisk debatt. Det som lätt saknas i en sådan debatt är en diskussion kring av de tänkbara sociala konsekvenserna av handlandet. Hur kan man då sätta in fenomenet kvinnlig idrottare som låter sig fotograferas som bikinibrud i en tidning som Slitz i en analys med det perspektiv jag skissade tidigare? I en intervju publicerad i Aftonbladet den 21 mars 2004 säger Öqvist: - bara för att man är fotbollstjej behöver man inte ha stora lår och vara maskulin. Man kan vara tjejig också. Det finns tjejiga fotbollsspelare också. Öqvist förhåller sig här tydligt till föreställningar om kvinnliga fotbollsspelare som maskulina. Att bli utsedd till Sveriges sexigaste kvinna framstår då som ett lämpligt tillfälle att komplettera, eller kompensera, bilden av (den maskulina) fotbollsspelaren Öqvist med bilden av sexiga (och kvinnliga ) Öqvist. Detta är något som skiljer idrottskvinnors uppdykande i massmediala sammanhang från idrottsmäns. Självfallet gäller kraven på sexighet också idrottsmän. Många har till exempel noterat att fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg dykt upp på reklambilder med erotiska undertoner, men varken Ljungberg eller någon annan manlig idrottare har vad jag vet sett sig manade att ge uttryck för att de syns i den massmediala offentligheten för att de måste komplettera bilden av sig själv som fotbollsspelare med något som stärker deras manliga identitet. Tvärtom verkar Ljungbergs beteende istället ha skapat en oro för hans sexuella läggning. Därför menar jag att betoningen på sexighet betyder olika saker när det gäller idrottskvinnor och när det gäller idrottsmän. Den 26 mars 2004 blir Öqvist ånyo intervjuad i Aftonbladet, men nu inte så mycket om bevekelsegrunderna för att vika ut sig som för att kommentera all uppståndelse kring företaget. - jag är mest förvånad över att det blivit så stor diskussion. Det här är en kul grej, det är inget jag tänker så mycket på, jag förstår inte att det ska vara så stort. Det här har heller inget med fotbollen att göra. Ur Öqvists perspektiv är det hela en kul grej och det har inget med fotbollen att göra. Enligt henne handlar det om något rätt trivialt: fina bikinibilder: - Alltså jag ska bara ta bikinibilder, fina bikinibilder, det är inget mer med det. Det har blivit sånt sjå, folk har skrivit hur 46

mycket som helst och ringt och ringt och jag förstår inte varför. [ ] Jag tycker att om jag står i bikini så är det inte en negativ sak för bikini har jag ju på sommaren. Huvudsaken är att jag är förebild för tjejerna på matcher, att jag visar att jag tycker att fotboll är roligast av allt och att jag ställer upp och skriver autografer. Och det gör jag så jag tycker ändå att jag är en förebild. Vad tycker då Öqvist om tidningen Slitz som sådan? - Jag kan förstå en del av kritiken. Men alltså har man läst Slitz, det är ju en vanlig tidning. Med reportage och sånt där, det är ju inte bara en massa nakna tjejer. Det jag vill peka på är hur Öqvist, i förhållande till den kritik som framförts, vill framställa vissa centrala aspekter kring hennes val att låt sig fotograferas som bikinibrud: det är en kul grej, det har inget med fotbollen att göra; det är fina bikinibilder, inget mer; Slitz är en vanlig tidning. Eftersom detta nu är hennes syn på sina egna handlingar och på Slitz, är det då inte precis det de betyder? Det problematiska är emellertid att Öqvist inte som individ kan kontrollera hur hon som bikinibrud i Slitz blir tolkad. Låt oss istället rikta uppmärksamheten bort från Öqvists personliga intentioner mot de sociala konsekvenserna. Redan i Slitz framgår det att det i allra högsta grad har betydelse i sammanhanget att hon är just fotbollsspelare: Josefine Öqvist Under VM förra året gjorde hon det numera klassiska målet som tog fotbollsdamerna till VM-finalen. Sedan dess har hon även hunnit med att kamma hem priset för årets nykomling på fotbollsgalan och rankats som Sveriges mest lovande fotbollstjej. Klart att charmiga, spralliga och snygga Uppsala-tösen Josefine Öqvist skulle bli Sveriges sexigaste kvinna i Slitz år 2004. 29 På detta sätt flätas fotbollsspel och sexighet samman till en betydelsebärande helhet. Precis som fotbollen har betydelse för skapandet av sexikonen Öqvist, så får sexigheten en alldeles speciell betydelse för fotbollsspelaren Öqvist. I relation till fotbollen blir hon så att säga ännu sexigare än om hon inte hade spelat fotboll som sådan är damfotboll tydligen inte så sexig, men enskilda fotbollsspelare kan (i särskilda sammanhang) vara sexiga. Med herrfotbollen är det antagligen tvärtom. Den kan vara sexigi-sig, men om enskilda fotbollsspelare ägnar för mycket uppmärksamhet åt sitt yttre (som Ljungberg och David Beckham för att nämna några) blir de tvivelaktiga åtminstone ur heterosexuell synpunkt. Det jag tror man kan behöva diskutera inom idrottsrörelsen är på vilka sätt kraven på offentlig sexighet och den mycket specifika form av sexighet som Slitz-bilderna uttrycker ställer upp villkor för fotbollsspelandet, eller för synen på fotbollsspelande unga kvinnor. Vilka föreställningar och förväntningar på en heterosexig image blir viktiga villkor för att man ska kunna accepteras och belönas, i form av ekonomiskt stöd och medial uppmärksamhet, som kvinnlig fotbollsspelare eller elitidrottskvinna i största allmänhet? Ovan illustrerade jag hur Öqvist själv ville gestalta sin medverkan i Slitz, men finns det då inga andra tolkningsalternativ? Jo, jag vill särskilt peka på ett alternativ. En enkel koll med hjälp av sökmotorn Google visar att Öqvist, bland annat, dyker upp på en internet-sajt med namnet bonkable beauties (ung. knullbara skönheter ), en sajt med bilder på en lång rad poserande kvinnliga kändisar. Bilderna på sajten ackompanjeras av texten: What is this, you might ask. Some strange letters and all. This is Josefine, or Jossan, and she is a professional footballplayer. You might call it soccer, but we over here have played football for ages. Anyway, enjoy 30 29 http://www.slitz.se/mainpages/expo/?pageid=2&girlsid=77; 2006-11-16 30 http://www.bonkablebeauties.com/messageboardallsites/ viewtopic.php?t=923&sid=865f226aa48c5d93859c9a65d4d37 9fb; 2006-11-16 47

De fina bikinibilderna blir i sammanhanget bonkable beauties något helt annat. Den engelska medieforskaren Brian McNair har i flera studier visat hur sexighet i media i allt större utsträckning snarare borde benämnas porrighet. Med begreppet porn chic vill McNair peka på en kulturell process vari inslag från pornografi glider in i vardagslivet som ett allmänt accepterat och ofta idealiserat inslag. Bilderna visar inte porr, men hämtar näring från pornografisk estetik som också gör dem gångbara i pornografiska sammanhang. Att synas som bikinibrud i Slitz, gör en alltså också tillgänglig som objekt för mer vulgära sexuella föreställningar och begär än vad som framgår av Öqvists egen tolkning. Fina bikinibilder, åtminstone om de ser ut som de här aktuella, rymmer en potential att också ses som bilder på en knullbar skönhet. Ett tidigt exempel på en sådan heterosexualisering av idrottare påvisar Helena Tolvhed i sin artikel om framställningen av idrottare i tidningen Se. Redan i samband med London- OS 1948 refererar man, i artiklar om kvinnliga idrottare, till en traditionell heterosexuell kvinnlighet genom att betona utseende och parbildning, vilket fungerar som en försäkring för att dessa kvinnor trots att de utövar sport är riktiga kvinnor. 31 Med tiden, framför allt under 1960-talet, utvecklas Se i allt större utsträckning mot en modern herrtidning och i samband med detta blir reportagen om kvinnliga idrottare alltmer inriktad på sexualitet, flirt och romans. 32 Detta antyder en tendens mot porrifiering, en porrifiering som under senare år nått utanför de så kallade herrtidningarna : Slitz uppfattas till exempel inte som en herrtidning av traditionellt snitt. Detta är emellertid ett händelseförlopp som behöver studeras på ett betydligt mer genomgripande sätt. Avslutning Det jag har försökt göra i denna artikel är följande: att relatera några olika spår av händelser till varandra i ett försök att förstå samtidens sexualisering av det offentliga rummet inom idrotten. Ett spår utgörs av idrottsrörelsens jämställdhetsarbete och de strategier och synsätt som väglett detta arbete. Med den kris som uppstod i likhetsstrategins kölvatten följde en ökad betoning på skilda könsidentiteter, inte minst betoningen på att bejaka en trygg könsidentitet (som i stort sett endast handlar om en kvinnlig könsidentitet), en betoning som har frammanat ett behov bland kvinnliga idrottare i synnerhet om de sysslar med idrotter som uppfattas som maskulina av att visa upp en heterosexig image. I ett annat spår pekar jag på tendenser till ett ökat inflytande av pornografisk estetik i mainstreamkulturen. Med detta menar jag att sådant som för några decennier sedan var begränsat till herrtidningar explicit porr eller indirekta anspelningar på porr och porrighet numera syns även i ganska vardagliga sammanhang. Dessa spår verkar flyta samman i ett sammanhang där kommersialisering och medialisering av elitidrotten skapar stora möjligheter för elitidrottare att synas på den offentliga arenan, både för att locka till varuköp och till efterliknelse, för att låna medieforskaren Anja Hirdmans uttryck, 33 det vill säga både i reklamsyfte och för att visa upp en begärlig heterosexighet. Jag menar att detta bör förstås som en sammanhållen process för att vi på ett konstruktivt sätt ska förstå sexualiseringen av det offentliga rummet inom idrotten. Denna sexualisering, som alltså närmare bestämt handlar om en heterosexualisering, och som stimuleras genom kopplingarna mellan idrottens betoning på skilda könsidentiteter och idrottens ökade medialisering och kommersialisering, öppnar upp för nya möjligheter för idrottare, särskilt för kvinnor, att såväl tjäna pengar som att bekräftas som (heterosexuella) kvinnor ibland med en touche av por- 31 Tolvhed 2005, s. 46. 32 Ibid., s. 47. 33 http://www.sfi.se/sfi/images/_pdf_files/se_pa_ FILM/SKOLBIO/LILJA/138_154.PDF. 48

righet. Omvänt kan man säga att det framför allt är kvinnor med goda förutsättningar för att framställas som heterosexiga porn chics som har något riktigt stort att hämta inom elitidrotten. Porrig heterosexualitet verkar skapa goda förutsättningar för att som idrottskvinna skapa sig ett massmedialt utrymme och kanske också att tjäna pengar på detta. Om detta ska ses som jämställdhetsarbetets fram- eller baksida kan förstås diskuteras. För en del kan det säkert vara en väg både till framgång, inkomst, uppmärksamhet och bekräftelse, men i relation till idrott måste man förstås ställa sig frågan: På vilka sätt gynnas eller missgynnas idrotten av en betoning på (hetero)sexighet och vilka gynnar eller missgynnar den? Det är förstås denna fråga som är verkligt utmanande för idrottsrörelsen. I vilken utsträckning är denna utveckling positiv för idrotten i bred mening? Vilka nya villkor för idrottande flickor och pojkar, kvinnor och män, skapar den? I vilken utsträckning kommer en heterosexig image att behövas för att en ung kvinna ska kunna ses som på en och samma gång idrottskvinna och riktig kvinna? Och slutligen: Finns det några alternativ till den starka betoning på skilda könsidentiteter som gällt inom idrottsrörelsens jämställdhetsarbete under de senaste decennierna? 49

Litteratur Ambjörnsson, Fanny 2006. Vad är queer? Stockholm: Atlas Arpi, Torsten 1999. Skolgymnastiken är mer jämställd med flickor och pojkar var för sig. I JämSIDES. JämO:s tidning, nr. 1, ss. 22-24 Björkstén, Elli 1918. Kvinnogymnastik D. 1, Stockholm: Bonniers Foucault, Michel 2002. Sexualitetens historia. Viljan att veta. Göteborg: Daidalos. Franska originalet 1976. Hirdman, Anja. Medialiserad sexualitet. Publicerad på Internet: http://www.sfi. se/sfi/images/_pdf_files/se_pa_film/ SKOLBIO/LILJA/138_154.PDF. (2007-01-03) Kulick, Don (2003) Queerteori, performativitet och heteronormativitet några grundläggande begrepp. I Anna-Clara Olsson & Caroline Olsson (red), I den akademiska garderoben. Stockholm: Atlas, ss. 21-35. Larsson, Håkan 2001. Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Stockholm: HLS Förlag Ljunggren, Jens 1999. Kroppens bildning. Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790-1914. Stockholm/Stehag: Symposion Mogren, Ingrid & Trosell, Lotta 1997. Typiskt tjejer? Om flickors psykiska & sociala utveckling. Farsta: SISU Nilsson, Agneta (red) 2005, Hela livet. 50 år med sex- och samlevnadsundervisningen. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling Olofsson, Eva 1989. Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet Pfister, Gertrud 2004. Salg af kroppen sportskvinder, massemedier og sportens kommodificering. I Kvinder, Kön & Forskning nr 2-3, ss. 7-21 Pirinen, Riitta 2002. Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women s entry into traditionally male sports. I Sheila Scraton & Anne Flintoff (red). Gender and sport: A Reader. London & New York: Routledge, ss. 94-105 Riksidrottsförbundet 2005. Idrottens jämställdhetsplan. Redelius, Karin 1998. Stay in place. I Birgitta Fagrell & Per Nilsson (red), Talet om kroppen. Stockholm: HLS Förlag, ss. 108-131 Rosenberg, Tiina 2002. Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas Tjejer på arenan på våra villkor 1998. Svenska skolidrottsförbundet & SISU Idrottsböcker Tolvhed, Helena 2005. Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i Ses bevakning av sommar-os 1948-1980. I Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 1.05, ss. 41-64 50

Eva Olofsson, docent i pedagogik vid Umeå universitet Jämställdhet på föreningsnivå Kvinnors villkor i idrotten har diskuterats så länge idrott har funnits. I svensk organiserad idrott har frågan varit på dagordningen sedan 1900-talets mitt. När idrottens första jämställdhetsplan antogs 1989 sägs för första gången att frågan handlar om både kvinnor och män om både kvinnligt och manligt. Jämställdhetsbegreppet har fått ett allt bredare innehåll och i den senaste jämställdhetsplanen ingår också frågan om sexualisering av det offentliga rummet. De utvärderingar som gjorts av idrottens jämställdhetsarbete visar att jämställdhetsfrågorna har haft svårt att få genomslag på förbundsnivå. Den här artikeln visar hur det ser ut på föreningsnivå. Begreppen som skrämmer Begreppet feminism har blivit så förvirrande och urvattnat, sade RF:s ordförande Karin Mattsson i en tidningsintervju. Jag tror att många delar RF-ordförandens uppfattning trots att feminism utgör grunden för RF:s jämställdhetsplan från 2005. Där definieras feminism som en medvetenhet och kunskap om den könsordning som innebär att män är överordnade och kvinnor underordnade i samhället och privatlivet samt en strävan efter en maktförändring mot lika villkor för män och kvinnor (s. 5). Låt oss uttrycka det enklare. En feminist är en person som anser att kvinnor generellt sett i samhället och i idrotten är underordnade män och att detta förhållande bör ändras. 1 Med en så enkel beskrivning tror jag att många skulle kunna kalla sig feminist. Däremot torde uppfattningarna variera om hur det borde vara och hur förändringar ska gå till. Det är också den diskussionen som förts i media de senaste åren med anledning av bl.a. bildandet av ett 1 SOU 2005:66. Makt att forma samhället och sitt eget liv: jämställdhetspolitiken mot nya mål, s. 54. feministiskt parti. Då har det handlat om förhållandena i samhället i stort. Idrotten skulle kunna föra samma diskussion och gör förstås också det, men då används oftast begreppet jämställdhet. Precis som ordet feminism kan skrämma så kan också ordet jämställdhet göra det. Jämställdhet är ett politiskt - och idrottspolitiskt - begrepp som fokuseras jämlikhet mellan könen. Att idrottsrörelsen anser sig behöva en jämställdhetsplan har rimligen sin grund i uppfattningen att jämlikhet inte råder mellan könen. Vad det beror på, vilka uttryck den icke-jämställda idrotten tar sig och hur förändringar ska kunna ske presenteras i Jämställdhetsplanen från 2005, men har varit föremål för intresse inom idrottsrörelsen under många år. Idrottens jämställdhetsarbete i ett historiskt perspektiv Frågor om kvinnors villkor inom den organiserade idrotten i Sverige har funnits med på dagordningen ända sedan RF bildades för mer än 100 år sedan. År 1945 var ett märkesår. Då anordnade RF den första damidrottskonferensen för SF och DF. Konferensen kan betraktas som starten för ett nära 25-årigt arbete för kvinnlig idrott på central och regional nivå. Kvinnofrågan aktualiserades därför att kvinnorna ansågs utgöra en för liten andel av idrottsrörelsens totala medlemsantal. Avsaknaden av kvinnor i beslutande organ uppmärksammades också och ett försök i slutet av 1950-talet att kvotera in minst en kvinna i förbundsstyrelser misslyckades. Ett stort antal konferenser på temat damidrott genomfördes och många SF och DF inrättade damidrottskommittéer efter förebild från RF. RF, SF och DF genomförde också olika aktiviteter, särskilt ledarutbildning, som skulle kunna gå under rubriken jämställdhet även om ordet jämställdhet inte kom att användas förrän år 1983. Förutom ambitionen att få fler kvinnor som medlemmar, dvs. ett kvantitativt mål, fördes också en diskussion om vilken typ av idrott kvinnor kunde tänkas vara intresserad av. Kvinnors intresse för fotboll växte fram under 51

senare delen av 1960-talet och början av 1970- talet. Damfotbollen fick en explosionsartad utveckling och brukar ses som början till det verkliga genombrottet för kvinnor i tävlingsidrott. Trots det föreslogs i idrottsutredningen Idrott åt alla från 1969, som reglerade statens stöd till idrotten, inrättandet av en särskild tjänst som konsulent för kvinnlig motionsidrott. Liksom under tidigare decennier var målen under 1970- och 80-talen i huvudsak kvantitativa. Det gällde att få fler kvinnor att utöva idrott och fler kvinnor som ledare. Nytt var dock insikten om att en förutsättning för detta var att erbjuda kvinnor och män samma villkor. RF:s handlingsprogram 1977 hette också Idrott tillsammans på samma villkor för kvinnor och män, flickor och pojkar. De åtgärder som vidtogs inriktades mot SF och DF, som också tilldelades särskilda medel för att kunna genomföra försöksprojekt av olika slag, varav många med inriktning mot utbildning av kvinnor till ledare. På 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen diskuterades således hur målet att få fler kvinnor som idrottsutövare och ledare skulle nås liksom vilka idrotter som kunde lämpa sig för kvinnor. För det var kvinnorna som stod i fokus. Den första jämställdhetsplanen, som antogs 1989, innebar något kvalitativt nytt. Nu hävdades att innehållet i idrotten och makten över idrotten hängde samman och att jämställdhet var en fråga för såväl män som kvinnor. Vägledande för idrottens jämställdhetsplan var den nationella jämställdhetsplanen som utgjorde basen för de samhälleliga politiska besluten. I 1989 års jämställdhetsplan var för första gången könskvotering ett medel för att uppnå målen det skulle finnas minst 40 % kvinnor och män på beslutande positioner. 1997 skärptes formuleringarna och nu fastslogs att idrotten skall formas utifrån ett medvetet könsperspektiv. I den nu gällande jämställdhetsplanen från år 2005 betonas både de kvalitativa målen och de kvantitativa målen. Det ska finnas lika möjligheter för alla att utöva idrott. Det i sin tur kräver att kvinnors och mäns idrott värderas och prioriteras på ett likvärdigt sätt samt att resurserna fördelas rättvist. Både verksamheten och värderingen av verksamheten liksom antalet utövare/ledare ska således förändras. Idrottens jämställdhetsplan har alltså många paralleller med den svenska jämställdhetspolitiken. Precis som i den samhälleliga jämställdhetspolitiken har idrottens jämställdhetsarbete utvidgats från att bara gälla kvinnor till att gälla både kvinnor och män. Den har också utvidgats från att handla om antal kvinnliga utövare och ledare till att också avse hur resurserna fördelas samt värderingen av vad kvinnor och män gör. I det samhällspolitiska jämställdhetsarbetet har under de senaste åren skett en ökad fokusering på mäns våld mot kvinnor. Inom idrotten har det lett till att uppmärksamhet riktats mot frågor om sexuella trakasserier och sexualisering av det offentliga rummet. Därmed har innebörden av begreppet jämställdhet, liksom mål och åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, kommit att vidgas ytterligare. Kanske borde RF:s ordförande inte säga att begreppet feminism har blivit urvattnat utan istället att det har blivit fyllt med så mycket innehåll att det är svårt att enkelt fånga! Hur kan det då komma sig att innehållet i jämställdhetsbegreppet har förändrats och vidgats? Framför allt beror det på att idrotten tagit till sig ny kunskap. Kunskap som erövrats genom erfarenhet, genom eget utvecklingsarbete och genom den växande idrottsrelaterade feministiska forskningen (numera oftast benämnd genusforskning). Artiklarna i denna publikation är bra exempel på det sistnämnda. På samma sätt kan vi förvänta oss att jämställdhetsarbetet kommer att både fortsätta och få delvis annan riktning allteftersom nya erfarenheter görs. Ett exempel på en fråga som redan nu finns på dagordningen men som säkert också kommer att lyftas allt oftare är frågan om den könsuppdelade idrottsverksamheten, dvs. uppdelning i flick- och pojk- respektive dam- och herrklasser. 52

Jämställdhet på föreningsnivå Idrottens Jämställdhetsplan gäller för RF och SISU-riks! För SF och DF/SISU-distrikt ska den gälla som uppmaning och stöd att utveckla egna jämställdhetsplaner. I planen anges vem som ska göra vad. Värt att notera är att inget sägs om vad som kan förväntas av landets idrottsföreningar och föreningsledare mer än att jämställdhetsplanen gäller som stöd och inspiration till alla delar inom idrottsrörelsen (s 7). Vilka förutsättningar finns då för föreningarna och deras medlemmar och ledare att arbeta för en jämställd idrott? I den här artikeln tar jag fortsättningsvis min utgångspunkt i ett flerårigt jämställdhetsprojekt som bedrivits i Västerbottens Idrottsförbunds regi med fokus på föreningslivet. Jag har tillsammans med studenter vid Idrottspedagogprogrammet vid Umeå universitet följt detta projekt under hela projekttiden dels genom intervjuer med projektledningen dels genom intervjuer med föreningsledare och aktiva idrottsutövare. En studie behandlar specifikt tillgängligheten av jämställdhetskunskap för föreningsledare. Några idrottsgymnasieelevers röster 2 Jämställdhet är väl när alla människor, man som kvinna behandlas på samma sätt och får samma hjälp oavsett kön eller etnisk grupp. Så säger några av de intervjuade manliga idrottsgymnasieeleverna. Liknande svar kommer från alla de intervjuade flickorna och pojkarna. För dessa unga elitidrottare är lika värde och rättvis resursfördelning innebörden i jämställdhet. Vidare menar de att jämställdhet är något som är både självklart och viktigt. Hur ser då ungdomarna på jämställdhet inom idrotten? De flesta menar att det återstår mycket innan idrotten generellt sett är jämställd. Här ett exempel från intervju med en flicka: 2 Dahlström, Johanna (2006). Jämställdhetsfrågor bland idrottsgymnasieelever (Rapport nr 323 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet. Tittar man på fotboll, vad är det som syns på TV? Jo, det är herrar hit och herrar dit. Det är aldrig någon damfotboll som syns varje kväll som det är med killarnas fotboll. Och en tjej skulle ju aldrig kunna tjäna 244 miljoner det finns ju inte! När frågan kommer till ungdomarnas vardag på idrottsgymnasiet och i den egna föreningen är uppfattningen ganska samstämmig om att det där råder jämställdhet. Det är bara ett par av flickorna i lagsporten som har erfarenhet av ojämställdhet och då gäller det situationen i föreningen. Herr- och damlag spelar i samma serie, men flickorna har upprepade gånger påpekat orättvisan i materiella resurser utan att nå någon framgång: Det faller sig som naturligt på något sätt, även om vi liksom tjatar. Varför får inte vi, varför får dom, varför skulle inte vi lika gärna kunna få det? Men det är ingen som ger ett konkret svar. Situationen kan beskrivas så att ungdomarna menar att jämställdhet inte råder i idrotten i stort och de kan ge många konkreta exempel från både sin egen och andra idrotter särskilt på högre nivå dvs. den idrott som syns oftast i media. Däremot uppfattar de att det råder jämställdhet, men några få undantag, på den nivå de själva befinner sig. Ingen av ungdomarna känner till om det bedrivs något jämställdhetsarbete i den egna föreningen. De har heller aldrig kommit i kontakt med konkret jämställdhetsarbete i föreningslivet eller vid riksidrottsgymnasiet. Ingen säger sig heller vilja engagera sig i jämställdhetsfrågan inte heller de flickor som upplever en viss orättvisa i sin förening. Tidsbrist är ett skäl, ett annat är att frågan upplevs som relativt oviktig: det är ingenting man dör av. Intervjuerna visar tydligt att jämställdhet och idrott inte är något självklart samtalsämne för ungdomarna. Däremot är de inställda på att jämställdhetsfrågan kommer att ha betydelse den dagen de kommer ut i arbetslivet och när de blivit äldre. Med andra ord jämställdhet är en icke-fråga när de idrottar men är en fråga för vuxenlivet. 53

Det gäller åtminstone om jämställdhet är liktydigt med rättvis fördelning av resurser mellan kvinnor och män. Hur ska man då förstå att de ändå menar att det är viktigt att skapa intresse för jämställdhetsfrågor bland ungdomar? Frågor om jämställdhet och feminism behandlas i skolan. Det betyder att både flickor och pojkar ges möjlighet att fundera över dessa frågor och i bästa fall får en viss kunskap i frågorna, vilket i sin tur betyder att de förstår att det handlar om dem själva. Däremot tycks de inte få kunskap om eller redskap att se hur detta påverkar deras egen vardagssituation. I intervjuerna kommer de själva på situationer som mer direkt berör dem och som får dem att använda sina genusglasögon. I ett samtal om tävlingsdräkterna berättar flera av flickorna och pojkarna om sina iakttagelser om hur olika synen är på kvinnor och män. Så här formulerar sig en av flickorna: Det finns en dubbelmoral i idrotten känns det som. Först vill de att man ska ha sexigare kläder när man spelar. De vill att man ska ha kortare shorts och tajtare tröjor och sen andra sekunden säger de att tjejer, vilka slampor som viker ut sig. men så är det absolut inte för herrarna att killarna ska ha på sig kläder för att vara snygga när de spelar. Idrott ska inte förknippas med skönhet och sexualitet! När ungdomarna ombads definiera begreppet jämställdhet nämnde de rättvisa och lika värde. Då upplever de inte själva ojämställdheten så tydligt. När de själva vidgar begreppet till frågor om sexualitet ser de genast mycket mer och blir mer engagerade. I den svenska skolan är idag en av ledstjärnorna att undervisningen måste ta sin utgångspunkt i elevernas situation och intressen. Med samma synsätt inom idrotten borde jämställdhetsarbete bland idrottsungdomar knyta an till deras idrottsvardag såsom den upplevs och kopplas till tillgänglig kunskap om varför det ser ut som det gör inom idrotten och hur något skulle kunna vara annorlunda. Några fotbollsspelares röster 3 Även bland de intervjuade fotbollsspelarna är samstämmigheten stor när det gäller att definiera själva begreppet jämställdhet. Så här uttrycker en manlig spelare sig: Att man ger samma förutsättningar, att alla får lika helt enkelt. Att grunden ska vara samma oavsett du är kille eller tjej. Att du får samma träningsmöjligheter, samma materiella tillgångar man blir rättvist behandlad. Spelarna menar att jämställdhet inte råder inom idrotten och inte heller inom fotbollen. De exemplifierar med utrymmet i media och pengarna i herr- respektive damfotboll. Samtidigt ger både dam- och herrfotbollsspelarna delvis legitimitet åt dessa orättvisor genom att hänvisa till publik- och sponsorsintresset, som ju är större inom herrfotbollen. De skriver ju ofta i tidningarna om det här med Hanna Ljungberg och Fredrik Ljungberg, samma namn och så där. Det är klart han spelar i Arsenal och de har ju miljardbelopp i sponsorspengar, 60000 på matcherna och hon spelar i UIK där det är 5000 på matcherna så det är klart då blir det ju skillnad i lön. Situationen i den egna föreningen uppfattas som väldigt rättvist och exemplen som ges är att herrlaget och damlaget delar lika på träningstider och att herrlaget flyttar sin träning om den krockar med damlagets matcher. Ingen av spelarna har själva deltagit något i jämställdhetsarbete i den nuvarande eller i tidigare föreningar. De intervjuade kvinnorna nämner Damprojektilen (den satsning som Fotbollförbundet gjorde under några år i början av 2000-talet) som ett bra exempel på jämställdhetsarbete inom idrotten. På frågan om behovet av jämställdhetsarbete är svaret ja, om än med viss tvekan. Det tycks, särskilt bland kvinnorna, finnas en viss rädsla för 3 Erixon, Sofia (2006). Jämställdhetfrågan i en fotbollsförening (Rapport nr 343 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet. 54

att det ska gå till överdrift att vissa saker inte är problem. Att förändringar är möjliga har alla sett. De intervjuade spelarna tillhör en mindre förening i en kommun där damfotboll har en relativt hög status och stor medial uppmärksamhet, något som inte är fallet i spelarnas tidigare hemmaklubbar. Liksom idrottsgymnasieeleverna menar fotbollsspelarna att den ojämnställda idrotten finns någon annan stans än i den egna vardagsverksamheten. En manlig spelare säger: men jag tänker på andra sporter, främst hockey. Där tror jag ju inte att det bedrivs på korrekt sätt. Man kan ju göra sådana övertramp ibland, då tänker jag på den här hockeyaffären som var för ett tag sen, Huselius och allt det där. Det är ju som att de inte förstår att de har gjort någonting konstigt, det finns en machokultur. det är synd om dem nästan. Då finns också behov av förändring och den menar man bäst kan åstadkommas genom utbildning och kunskap. En spelare påpekar att föreningsledare nog inte själva aktivt söker den här kunskapen. Han menar att det krävs uppsökande verksamhet från företrädare från andra nivåer inom idrotten. Sådana som är experter inom jämställdhetsområdet. Sammantaget kan konstateras att när fotbollsspelarna, liksom idrottsgymnasieeleverna, definierar ordet jämställdhet talar de om värderingar och rättvisa. När de ger konkreta exempel handlar det om relationen mellan män och kvinnor och om sådant som i idrottens jämställdhetsplan benämns som sexuella trakasserier och sexualisering av det offentliga rummet. Det innebär att de här intervjuade aktiva idrottsutövarna omfattar samma innehåll i jämställdhetsbegreppet som den senaste utvidgningen av RF:s jämställdhetsplan. Några föreningsledares röster 4 Bland de intervjuade föreningsledarna, som alla utom en är män, återfinns mer heterogena uppfattningar både om vad begreppet innebär och om behovet av förändringar. Tränarrösterna låter i stort sett som de aktivas röster. Sammantaget är bilden bland föreningsledarna att jämställdhet inte råder i det svenska samhället i stort och inte heller generellt inom idrotten. Ju närmare den egna verksamheten de kommer i sitt samtal desto mindre av ojämställdhet redovisas och därmed ju längre från den egna idrotten och föreningslivet desto mer av ojämställdhet tycker ledarna sig se. I sina diskussioner om jämställdhet kommer ledarna ofta in på frågor om fördelning av träningstider och tillgängliga ekonomiska resurser. Intervjuerna är genomförda i Umeåregionen där damfotbollen och särskilt UIK är framgångsrikt. Det faktum föranleder några av de manliga föreningsledarna att diskutera om kvinnors idrott, särskilt då framgångsrik sådan, kan jämföras med mäns idrott utan att också ta med i värderingen antalet utövare i världen och i Sverige: Man kan ju inte bara jämföra eliten och UIK som är världens bästa lag och det är inte lika men damfotboll. Vad finns det, tre lag i hela världen? Det är ju samma sak inom hockey eller ridsporten. Ska två herrar ha hälften av träningstiderna i ridhuset, det är ju omöjligt, men i fotboll ska det vara så. Andelen män och kvinnor på beslutande positioner är en fråga som särskilt intresserar de intervjuade styrelseledamöterna. Nästan undantagslöst handlar då diskussionen om att kvotering inte är en bra metod för att åstadkomma jämställdhet. Motståndet mot kvotering motiveras dels med att man tycker kompetens ska gå före kön dels med att det måste vara kränkande för en kvinna att bli 4 Wikheim, Cajsa (2006). Det blir inte helt jämställt förrän män börjar med kjol : Om jämställdhet inom svensk handboll (Rapport nr 322 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet; Erixon (2006) a.a; Larsson, Anna & Simonsson, Marie (2005) Tankar i begynnelsen av ett jämställdhetsprojekt (Rapport nr 301 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet. 55

invald enbart på grund av sitt kön. Så här resonerar en manlig föreningsordförande: Då kanske vi sparkar ut en kille som jobbar jättebra för damfotboll men vi ska ha in en tjej som är helt novis tack vare kvoteringen. Så har det ju blivit SDF:et och Svenska Fotbollförbundet då blir det ju egentligen sämre. När de är mogna, då ska de ju komma in. De flesta ledarna känner till att idrottsrörelsen arbetar med jämställdhetsfrågor, men få av dem vet närmare vari detta arbete består och uttrycker heller inget intresse för jämställdhetsarbetet inom RF/SF/SDF. Endast en av de intervjuade ledarna är verksam inom en förening där man aktivt arbetar med jämställdhetsfrågor. I den föreningen hade man dock inte varit så framgångsrik i detta arbete vilket bl.a. manifesterades i att styrelsen enbart bestod av män. Flera av ledarna kunde ge enskilda exempel på att frågor om t.ex. kvinnors och mäns träningstider eller tillgång till arenor och omklädningsrum varit på agendan i samband med att policyprogram utarbetats. Samstämmigheten var stor bland föreningsledarna om att det finns behov av jämställdhetsarbete både i samhället och i idrotten. Behovet är större i andra idrotter och på andra nivåer än i den egna idrotten och den egna föreningen. Det tycks dock finnas en medvetenhet om att man själv kan vara hemmablind, dvs. att man inte ser ojämställdheten i den egna verksamheten: Ja men det är klart att jag inte vill att tjejerna i föreningen ska känna sig diskriminerade. Varför syns inte ojämställdheten? Vi kan konstatera att samtliga intervjuade aktiva idrottsutövare och ledare menar att den svenska idrotten inte är jämställd. Det tycks dock vara betydligt lättare att se ojämställdheten på andra ställen inom idrotten, t.ex. på landslagsnivå eller i media, än i den egna föreningen eller gruppen. Liknande erfarenheter har också gjorts av forskare som studerat jämställdhet i familjen, i skolan och i arbetslivet: ojämställdhet och underordning syns bättre på långt håll än nära. 5 Hur ska man förstå detta? En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt råder jämställdhet i de studerade föreningarna. Alla studier och all statistik tyder dock på att det knappast är troligt. Så länge man jämför sig själv med andra människor syns inte mönstren det görs tydligare med statistik. En annan förklaring kan vara att det är både tråkigt och kanske obehagligt att se eller tillstå ojämställdhet där man själv är direkt inblandad. Det skulle ju också innebära att man själv är med och upprätthåller och ger legitimitet åt ojämställdheten. Ytterligare en annan förklaring kan vara att vårt sätt att se på kön på kvinnor och män, kvinnligt och manligt - är så normaliserat att något annan än den situation vi vant oss vid helt enkelt inte går att se. Svårigheten att se bekräftas av citatet nedan. Intervjuerna med föreningsledarna innehöll många frågor och samtalen varade ofta under en hel timme. Allteftersom samtalet utvecklades var det också flera ledare som uttryckte en viss skam över att de inte engagerat sig i jämställdhetsfrågor: Ärligt talat, så här mycket har jag inte funderat på jämställdhet någon gång i livet. Man måste ju lyfta frågorna, förstår du! Finns föreningsstödet? 6 Vilket stöd finns då för föreningar och föreningsledare att lyfta frågan? Kort uttryckt är svaret: inte mycket! Som ovan nämnts ska Jämställdhetsplanen 2005 ses som stöd och inspiration för föreningarna, men några konkreta mål eller medel anges inte för föreningarna. I en av delstudierna som den här artikeln bygger på stod just jämställdhetsmetoder och jämställdhetskunskap för föreningslivet i fokus. Sökandet efter sådan information gjordes genom studium av förbundens hemsidor. Här 5 Magnusson, Eva (1998). Vardagens könsinnebörder under förhandling: om arbete, familj och produktion av kvinnlighet. Umeå universitet. 6 Jungewall, Malin & Karlsson, Stina (2005). Jämställdhet inom svensk idrottsrörelse: En studie om utbildning, material och tillgänglighet (Rapport nr 306 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet. 56

kunde konstateras att RF:s hemsida har lättillgänglig och rik information om jämställdhet som Jämställdhetsplanen, statistik och viktiga milstolpar samt beskrivningar av olika projekt t.ex. Förbundsutveckling genom 3R. Däremot saknades konkret material som skulle kunna användas av föreningarna i deras jämställdhetsarbete. I studien framkom vidare att om man ville komma i personlig kontakt med en person måste man veta att den personen nås via trovärdighetsfrågor. Ingen av RF-kansliets då 100 anställda uppgavs direkt ansvara för jämställdhetsfrågor. I telefonkontakt med DF:en kopplades man i hälften av fallen direkt till en person som kunde svara på jämställdhetsfrågor, medan det i andra hälften av förbunden uppstod en viss förvirring i telefonväxeln: Oj, hjälp vem kan det vara eller jag kan koppla dig till RF. I studien konstaterade författarna vidare att DF:ens och SISU Idrottsutbildarnas hemsidor innehöll anmärkningsvärt lite om jämställdhet. Den vanligast förekommande informationen gällde möjligheterna att ansöka om ekonomiska bidrag till olika jämställdhetsprojekt. I studien gjordes också en analys av tillgängligt utbildningsmaterial inom området. För att komma åt sådant material krävdes visst detektivarbete då inte ens SISU Idrottsutbildarnas huvudsida kunde lotsa den här delstudiens författare rätt. Genom telefonkontakter och tips som erhölls under sökandets gång kunde så småningom ett fåtal utbildningar och utbildningsmaterial med inriktning mot föreningarna identifieras. Studien avslutas med konstaterandet: Vi skulle, hypotetiskt sett, kunna vara idrottsledare med en önskan om att bedriva jämställdhetsfrämjande arbete i vår förening. Bidrag ser inte ut att vara en omöjlighet att erhålla, men hur ska vi gå tillväga och vad ska jämställdhetsarbetet innehålla för att resultatet ska bli lyckat? (s 27) Ett jämställdhetsprojekt på föreningsnivå Västerbottens Idrottsförbund har under två år, 2004-2006, drivit jämställdhetsprojektet Självklart samma möjligheter med finansiering av EU:s strukturfonder, länsstyrelsen och VIF. 7 Målet med projektet har varit att öka kunskapen om jämställdhet och ta fram enkla metoder för att på ett effektivt sätt arbeta med dessa frågor inom idrotten. Föreningar i tre kommuner har utgjort projektets direkta målgrupper. Inledningsvis inbjöds ett stort antal föreningar att delta i projektet, som då gick under benämningen Jämställdhet som utvecklingsresurs. Trots att föreningarnas ledare kontaktades personligen och att föreningarna erbjöds gratis utbildning anmälde inte någon förening intresse att delta i projektet. Däremot uppgav de kontaktade föreningsledarna att de ansåg att jämställdhetsfrågan var viktig. Genom att lyfta ut ordet jämställdhet och döpa om projektet och samtidigt ge föreningsledarna konkreta exempel på vad som kunde göras inom projektets ram kom så småningom ett antal föreningar att involveras i projektet. 8 Den metod som använts för att beskriva och analysera de enskilda föreningarnas nuläge beträffande jämställdhet benämns 3R. Metoden är utvecklad inom kommunal verksamhet men har också använts på förbundsnivå inom idrottsrörelsen. Utbildning av föreningsledare har varit den metod man använt i projektet för att ge ledarna redskap att bedriva förändringsarbete. Föreläsningar och workshops har arrangerats där ledarna fått möjlighet att analysera och diskutera sina egna attityder och värderingar. Som ett resultat av projektet har också utarbetats en digital handbok för föreningsledare med konkreta exempel på hur jämställdhetsarbete på föreningsnivå kan bedrivas. Vilka är då erfarenheterna av projektet? Projektledarna kunde i början av sitt arbete konstatera att jämställdhetskunskap inom idrotten är svårtillgänglig. De kunde heller inte hitta några föreningar som arbetade förebildligt med jämställdhetsfrågor. Inte heller de före- 7 Projektets hemsida http://projektwebb.vbidrott.rf.se/vifext/ default.asp?id=1483 8 Se vidare Larsson & Simonsson (2005) och Simonsson, Marie (2006). Möjligheter och hinder för att driva jämställdhetsarbete i projektform inom idrottsrörelsen (Rapport nr 324 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet. 57

ningar som aktivt arbetade med policyprogram för hela sin verksamhet tycktes ha någon uttalad ambition när det gällde jämställdhet. Däremot kom de i kontakt med enskilda ledare och aktiva med ett brinnande intresse och stor kunskap. Dessa personer, nästan undantagsvis kvinnor, var ofta ensamma i sina föreningar med detta intresse och kunde snarare berätta om det motstånd de mött än framgångar i sina ambitioner att föra in jämställdhet på föreningens agenda. De frågor som var inledningen till jämställdhetsarbete på gräsrotsnivå för dessa personer var framför allt frågor om rättvis fördelning av ekonomiska resurser och lokaler/planer och det sexistiska språkbruket. Med dessa inledande konstateranden samt svårigheten att få föreningarna intresserade av att delta i projektet ledde till att projektledarna delvis förändrade både projektets mål och metoder förhållande till den ursprungliga planen. Arbetet kom att bli strategiskt och inte operativt. Med det avser projektledarna att de fokuserat på strukturerna inom föreningarna och ställt frågor som: Hur ser organisationen ut? Vad styr verksamheten? Vem styr verksamheten? Var ligger ansvar och befogenheter? 3R-metoden är avsedd att vara ett självvärderingsinstrument för en organisation där man söker svar på dessa frågor. Av tidsskäl tog projektledarna i det här projektet ansvar för att dessa analyser av de enskilda föreningarna blev genomförda. På den direkta frågan om projektledarna kan ge några exempel på där deras arbete varit framgångsrikt blir svaret: Det kan vi inte se än. Att arbeta strategiskt och med strukturella frågor är ett långsiktigt arbete som förutsätter att ledarna får kunskap och får genusgruset i ögat. De sammanfattar sina erfarenheter av projektet i fyra rekommendationer till föreningar och förbund som vill arbeta med jämställdhet: diskutera jämställdhet; utarbeta dokumenterade riktlinjer och policy; förankra arbetet i hela organisationen; strukturförändringar tar tid. Under projekttiden har samverkan också skett med kommunerna där föreningarna hör hemma. Projektledarna menar, med utgångspunkt från erfarenheterna av detta samarbete, att kommunen är en viktig aktör i föreningarnas jämställdhetsarbete. Det är kommunerna som tillhandahåller lokaler och i övrigt också ger ekonomiska resurser till föreningarna. I kommunerna, menar de, finns också ett direkt intresse av att skattemedlen används till alla kommuninnevånare oavsett kön och att jämställdhet eftersträvas. Jämställdhet på föreningsagendan I den här artikeln har jag visat det finns en medvetenhet hos föreningsledare och aktiva idrottsutövare om att svensk idrott inte är jämställd samtidigt som intresset för jämställdhetsarbete är relativt svalt. Flera andra studier har visat att idrottens jämställdhetsarbete, jämställdhetsplanerna och riksidrottsmötesbeslut har dåligt genomslag t.o.m. på nationell nivå i SF:en. 9 I våra intervjustudier har vi också sett exempel på hur svårt jämställdhetsfrågor har att nå ut från den centrala nivån till de regionala organisationerna och föreningarna. Det gäller även i idrotter där kunskapen och engagemanget hos enskilda ledare på SF-nivå är stor. 10 Projektledarna i Västerbottensprojektet ser kommunerna som en viktigare aktör i idrottens jämställdhetsarbete på lokal nivå än SF och SDF. Ett exempel på detta kan hämtas från Umeå. Där beslöt kommunfullmäktige för några år sedan att tillämpa andra regler för fördelning av träningstider än de som Fotbollförbundet rekommenderade. I kommunen ansågs jämställdhet innebära att kvinnor och män skulle behandlas lika, medan det i fotbollen ansågs att antalet utövare av respektive kön liksom kompetensen hos utövarna skulle utgöra grunden för tilldelning av träningstider. 9 Olofsson, Eva (1989). Kvinnlig idrott eller jämställd idrott: Utvärdering av Sveriges Riksidrottsförbunds jämställdhetsarbete under 1980-talet (Pedagogiska rapporter nr 23). Umeå universitet; Åström, Gertrud (1995). Med fl ätorna i brevlådan: en studie av könsmaktordningen inom idrottsrörelsen. Stockholm: Sveriges Riksidrottsförbund; Avebo, Frida (2003). På lika villkor: Om könsordning och jämställdhetsarbete inom idrotten. Stockholm: Riksidrottsförbundet. 10 Wikheim, Cajsa (2006). 58

Det senare var liktydigt med att damfotboll i den högsta divisionen skulle jämställas med herrfotboll på den tredje nivån, således div. 1. Det måste då finnas en beredskap inom idrotten att hantera de intressekonflikter som kan uppstå om idrottsorganisationerna på nationell och regional nivå tillämpar en jämställdhetspolitik som strider mot den samhälleliga jämställdhetspolitiken. Hur kan då jämställdhet komma upp på föreningarnas agenda? Jag menar att svaret är detsamma som svaret på många andra frågor inom idrotten, som t.ex. frågan hur idrottande barn ska må bra, hur svenska idrottsutövare ska nå världseliten eller hur medelålders överviktiga ska bli fysiskt aktiva. Svaret är kunskap! Den kunskap som är aktuell här är således genuskunskap. Det handlar om hur vi talar och tänker om relationen mellan kvinnor och män mellan kvinnligt och manligt. Det handlar om situationen för de barn, unga och vuxna som finns i idrotten. Mycket av denna kunskap finns förstås bland idrottens föreningsledare och aktiva utövare. Det framgår ju också av de ovan redovisade intervjuerna. Kunskapen om idrottens jämställdhetsarbete är knappare. Samtidigt skrämmer också själva ordet jämställdhet. Vad som ryms i begreppet tycks ju också ständigt förändras och fokus tycks förflyttas. Det senaste tillskottet i definitionen är frågor om att vidta åtgärder mot sexualisering av det offentliga rummet. Med den här artikeln har jag försökt visa att den frågan är en del av en större helhet. Bara idrottens ledare kan själva svara på frågan om de är beredda att ta ansvaret och ta till sig de kunskaper som krävs och omsätta dem i praktisk handling för en jämställd idrott. En slutsats av intervjuerna i den här studien är att ett framgångsrikt jämställdhetsarbete på föreningsnivå sannolikt måste både vara strategiskt och samtidigt ta sin utgångspunkt i den vardag som aktiva och ledare - kvinnor och män - befinner sig i. Som framgår av intervjuerna hör till den vardagen det som i Jämställdhetsplanen rubriceras som sexualisering av det offentliga rummet Vid förra sekelskiftet var en allmän uppfattning att det kunde vara farligt och skadligt för kvinnor att idrotta. Så tänker inte dagens idrottsledare. På 1970-talet trodde vissa att det kunde vara mer riskfyllt för kvinnor än män att spela fotboll. På den tiden trodde man inte heller att kvinnor kunde duga som ledare på idrottens högsta nivå, annat än undantagsvis. Få idrottsledare tror så idag. På 1900-talet trodde många att det tillhörde den manliga naturen att tävlingsidrotta och den kvinnliga naturen att ägna sig åt hälsobefrämjande idrotter. Anja, Carolina, Anna-Carin och Marta och många andra gör att de flesta tänker annorlunda idag. Idag vet vi att idrotten är en viktig uppväxtmiljö för både flickor och pojkar. Forskarna i den skrift du håller i handen visar att det bland annat innebär att idrotten bidrar till konstruktionen manlighet och kvinnlighet. 59

Helena Tolvhed, doktorand i historia vid Malmö Högskola Sexualisering och trivialisering av kvinnliga idrottare i medier Två sidor av samma mynt Sammanfattning Att idrottskvinnor sexualiseras i olika medier är inte något som är unikt för vår samtid, utan tvärtom ett fenomen som känns igen från hela 1900-talet. I denna artikel presenteras tongivande genusforskning kring idrott i medier. Vidare försöker jag att utifrån belysande exempel hämtade ur min egen forskning visa hur kvinnliga olympier förankrats i det typiskt kvinnliga genom ständiga referenser till utseende, attraktivitet och till livet utanför och efter idrotten, medan själva idrottandet hamnat i skymundan. Jag menar att sexualisering bör betraktas som en del av en större process av trivialisering, där kvinnors idrottsprestationer nedvärderas och ses som mindre intressanta och beundransvärda än mäns. Denna trivialisering har bidragit till att idrottens norm förblivit manlig, och i förlängningen måste den ses som en del i upprätthållandet av en genusordning också på ett mer allmänt plan. Inledning Med ett ursprung inom det militära och en stark historisk koppling till försvaret av nationen har idrotten kodats som ett maskulint och maskuliniserande aktivitetsfält. Som bland andra Eva Olofsson visat i avhandlingen Har kvinnorna en sportslig chans har kopplingen mellan idrott och maskulinitet inneburit att idrott (och vissa former av idrott mer än andra) inte ansetts passande för kvinnor. Kvinnors idrottsutövande har därmed uppfattats som problematiskt, vilket fått konsekvenser för såväl idrottens olika strukturer på alla plan som framställningar av kvinnlig idrott i medier. Kvinnoidrottens positioner har förvisso flyttats fram, men idrotten är, vill jag hävda, fortfarande präglad av föreställningar om manligt och kvinnligt, av genus. I det följande belyser jag frågan om sexualisering av det offentliga rummet inom idrotten i ett historiskt perspektiv. Jag kommer att redogöra för den viktigaste forskningen på området genus, medier och idrott. Jag kommer också att diskutera utifrån exempel från min egen forskning, där jag analyserar rapporteringen från de olympiska spelen i svenska veckotidningar med tonvikt på 1950- och 1960-talen. Utifrån historiska exempel kan tendenser vars spår ännu är märkbara i vår samtid tydliggöras. Än idag finns en tydlig obalans mellan mängden kvinno- respektive mansidrott i medierna, något som inte minst gäller för kommersiella medier. Enligt Riksidrottsförbundets verksamhetsberättelse 2005 ägnade svensk tv-sport (i SVT, TV3, TV4 och Kanal 5) 1273 timmar åt mäns idrottande jämfört med 197 timmar för kvinnors idrott. 1 Även om statistiken visar en rörelse i riktning mot minskade skillnader är gapet så pass stort och förändringstakten så långsam att jämvikt troligtvis inte är att vänta inom den närmaste framtiden. Olika former av medier utgör en viktig historisk källa, inte minst eftersom de ger en bild av vilka uppfattningar som är typiska för en viss tid. I mediers sätt att i ord och bild återge olika händelser eller fenomen speglas de föreställningar som florerar i samhället. Medier är dock något mer än enbart återspeglingar av samhället, då de också kan förstärka eller utmana dominerande uppfattningar och attityder. Medier måste betraktas som medskapare av verkligheten, eftersom text och bild medverkar till att forma läsarens eller betraktarens medvetande och etablera världsbilder. 2 En aspekt av denna process är föreställningar kring kvinnligt och manligt och de normer som föreskriver hur kvinnor respektive män bör se ut och uppföra sig, vilka kroppar som passar för en viss sorts aktivitet och vilka som inte gör det och så vidare. 1 RF:s verksamhetsberättelse 2005 med årsredovisningar, http://www.rf.se/files/{7873cf17-bff2-417d-a986- B3A22FE92DA7}.pdf 2 För utförligare diskussion och referenser se Helena Tolvhed, Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i Ses bevakning av sommar-os 1948 1980, Kvinnovetenskaplig tidskrift 2005:1. 60

I det följande utgår jag från en vid definition av begreppet sexualisering, där detta betraktas som en process som inbegriper de ständiga påpekandena om kön och kvinnlighet som, vilket jag kommer att argumentera för, karakteriserar mediers framställningar av kvinnliga idrottare. Jag hävdar att sexualisering är en del av en trivialisering av kvinnligt idrottande, vilket uppfattats dels som något annat och dels som något mindre viktigt än manligt idrottande. Sexualisering har därmed fört med sig att normen för idrottsutövning förblivit manlig. I förlängningen har detta också medverkat till att även på ett mer allmännt plan bekräfta och naturliggöra såväl en könsdikotomi (det vill säga en uppdelning av manligt och kvinnligt som separata och olika kategorier) som en könshierarki (det vill säga att det manliga överordnas det kvinnliga). Idrott, medier och genus Kvinnligt idrottande har stor potential att fungera som en utmaning av fördomar och stereotypa uppfattningar kring vad kvinnan och kvinnokroppen kan göra och om vad kvinnlighet är. Idrotten erbjuder en arena för att förevisa kvinnor i situationer där de utövar kontroll, kraft, styrka och beslutsamhet. Här har olika medier en viktig roll för förmedlingen av kvinnlig idrottsutövning till en bred allmänhet. Via mediers stora spridning och inflytande i det moderna samhället kan nya sorters förebilder erbjudas och förhärskande attityder kan potentiellt omkullkastas. Den befintliga forskningen kring idrott, medier och genus visar dock att detta i praktiken sällan varit fallet. Istället har kvinnoidrotten historiskt sett marginaliserats och underordnats i medierna i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende. Kvinnoidrotten har därmed inte bara underrepresenterats vad gäller omfattningen i förhållande till andelen kvinnliga idrottsutövare, utan har också ofta framställts som undermålig och mindre viktig de gånger den faktiskt fått synas. Jag kommer i det följande att huvudsakligen intressera mig för den kvalitativa sidan av resonemanget, det vill säga frågan om hur kvinnliga idrottare och kvinnlig idrottsutövning faktiskt har förmedlats. I Londontidningen Daily Telegraphs bevakning av Londonspelen 1948 hade ett inslag om löparen Fanny Blankers-Koen, fyrfaldig guldmedaljör, rubriken Fastest woman in the world is an expert cook. Även om detta historiska exempel kan tyckas extremt i sin övertydlighet, så visar internationell forskning kring genus, idrott och medier (huvudsakligen tv och olika pressmedier) att sport i medier ofta har tenderat att förankra framgångsrika idrottskvinnor i det typiskt kvinnliga. Denna koppling till konventionell kvinnlighet har skett genom referenser till utseende, hem och familjeliv. Härigenom har stereotypa föreställningar om män och kvinnor, och om naturliga och oföränderliga könsskillnader, kommunicerats. En bra sammanställning över hur idrottskvinnor framställs i sportmedier i jämförelse med män finns i medieforskaren Rod Brookes bok Representing sport. Brookes menar att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras (det vill säga att de kvinnor som uppfattas som attraktiva uppmärksammas mest och då ofta på ett sätt som inriktas på utseende), infantiliseras (till exempel genom att vuxna kvinnor kallas för flickor), trivialiseras (de idrottsliga prestationerna och resultaten ses inte som så viktiga) och familjiseras (eng. familiarised, det vill säga att privatlivet snarare än prestationerna hamnar i fokus). Genom referenser till familj, barn och make försäkras mediepubliken om att kvinnorna (trots att de alltså utövar sport!) är riktiga, heterosexuella kvinnor. Idrotten framstår då snarast som en aktivitet vid sidan om detta mer riktiga kvinnoliv. Vidare hävdar Brookes att mediebevakningen präglas av stereotypa antaganden om vilket beteende och vilka idrotter eller grenar som lämpar sig för respektive kön ( female-appropriate och male-appropriate ). Detta innebär att medier tenderar att i högre grad uppmärksamma den sorts aktivitet som anses kräva egenskaper som överensstämmer med dominerande 61

definitioner av kvinnlighet och manlighet. 3 Således lyfts kvinnliga idrottares utövning av grenar som betonar smidighet och skönhet fram, medan det idrottande som betraktas som präglat av kamp, kraft, aggressivitet och dominans osynliggörs. På så sätt förstärks stereotypa antaganden om kvinnors mentala och kroppsliga förmågor och begränsningar. Sportsociologerna Mary Jo Kane och Susan L. Greendorfer har funnit att kvinnors seriositet och engagemang i sin idrottskarriär ofta trivialiseras i medierna, och att deras idrottande framställs som en lek som är vacker för ögat. Deras undersökning av sportsidornas fotografier visar också att kvinnor i betydligt högre grad än män avbildas som passiva och poserande, medan män ofta fotograferas i aktivitet, under själva idrottsutövandet. Kane och Greendorfer menar att medierepresentationer av genusskillnader inom sporten också kommunicerar en genushierarki, eftersom aktivitet, aggressivitet, spontanitet och föränderlighet värderas högre än svaghet och passivitet i den västerländska kulturen. Detta innebär att kvinnor inte bara framställs som annorlunda än män, utan också som mindervärdiga. Kvinnors sportutövning konstrueras som dels något annat än männens, och dels som mindre viktig. 4 I boken Coming on strong. Gender and sexuality in twentieth-century women s sport visar den amerikanska historikern Susan K. Cahn att sportjournalistiken i USA under 1900- talet varit närmast besatt av att belägga femininitet hos kvinnliga idrottare. Från och med 1930-talet, då homosexualitet blivit möjligt att nämna i det offentliga samtalet, fick kvinnliga idrottare finna sig i att deras sexuella preferenser ifrågasattes i pressen. Detta lesbiska stigma drabbade såväl hetero- som homosexuella idrottskvinnor, och fick förstås till följd att många kvinnor avskräcktes från idrotten. I denna trängda situation kom kvinnoidrottens 3 Rod Brookes, Representing Sport, London 2002, s. 128-130. 4 Mary Jo Kane & Susan L. Greendorfer: The Media s Role in Accommodating and Resisting Stereotyped Images of Women in Sport, i Women, Media and Sport. Challenging Gender Values, Pamela J. Creedon (red.), London 1994. förespråkare att betona skönhet, charm och trevligt uppträdande enligt heterosexuella konventioner istället för prestation och ansträngande fysisk träning. Det lesbiska stigmat skulle avvärjas och flickor skulle lockas till idrotten med löften om ökad popularitet och mer attraktiva kroppar med smalare midja och höfter. 5 Enligt Cahn bör den idealiserade bilden av den kvinnliga idrottaren som skönhetsdrottning och mannekäng betraktas som en strategi för att bemöta den utmaning mot den bestående ordningen som kvinnliga idrottare menades utgöra. Det stora intresset kring den manhaftiga (eng. mannish) idrottskvinnan handlade, enligt henne, i grunden om en oro inför ändrade förhållanden mellan könen, eftersom mäns socialt priviligerade position uppfattades bygga på ett fysiskt övertag. Kvinnors idrottande hotade således att utmana ordningen: skulle de kanske då också kräva rättigheter och deltagande inom andra områden, som till exempel arbetsmarknaden? Skulle de av idrotten maskuliniserade kvinnorna tappa intresset för det traditionellt kvinnliga, för hem och familjebildning, och kanske rentav vända sitt sexuella begär mot andra kvinnor? I denna argumentation framstod det ibland som om kvinnlig idrott satte hela samhällsordningen på spel. Det lesbiska stigmat och betoningen en konventionell kvinnlighet blev strategier för att neutralisera den förmenta problematiken kring idrott som manligt kodad aktivitet utförd av en kvinnlig kropp. Liknande tendenser finns, som min egen forskning visar, i ett svenskt sammanhang. Från svensk horisont bör Natalie Koivulas undersökning av sport i tv nämnas. Koivula har studerat sportnyhetssändningar från SVT och från TV4 1995/1996, med en uppföljning gjord 1998. Resultatet visar på en tydlig marginalisering av kvinnligt idrottsutövande i kvantitativt hänseende, då en alldeles övervägande del av sportsändningarna inriktas mot manligt idrottande (1995/1996 fokuserades 5 Susan K. Cahn, Coming on Strong. Gender and Sexuality in Twentieth-Century Women s Sport, Cambridge 1995. 62

86,6% av tiden på män och 11,1% på kvinnor). Även om det förvisso finns fler män än kvinnor som idrottar på högre nivåer är detta utfall, som Koivula konstaterar, knappast i paritet med den verkliga andel kvinnor som deltar i tävlingsaktiviteter inom sporten. 6 Hon finner också att största andelen av sändningstiden ägnas åt män som utövar idrott som uppfattas som maskulin, medan kvinnor i lagsporter och i sporter som betecknas som maskulina (de som inbegriper kroppskontakt, face-toface -kamp eller att lyfta/flytta tunga objekt) underrepresenteras och osynliggörs. Koivula noterar vidare en tendens till infantilisering, det vill säga att vuxna kvinnor kallas flickor, medan hon inte kan hitta något exempel på det motsatta (att vuxna män kallas pojkar). 7 Kvinnlighet och skönhet i OS Genus är ett relationellt begepp, vilket innebär att det manliga konstrueras och definieras i relation till det kvinnliga och vice versa. Därigenom är det genom att jämföra framställningar i text och bild av kvinnor med dito framställningar av män som eventuella skillnader blir tydliga. Jag kommer i det följande att huvudsakligen ge exempel på framställningar av kvinnor, men fokus ligger genomgående på just det genusspecifika i dessa. Jag har nämligen ganska snabbt kunnat konstatera att rapporteringen från de olympiska spelen fylls av dramatiska och fartfyllda bilder på män som löper, brottas, åker skidor, hoppar högt eller långt och så vidare. Dessa framställningar av idrottsmän utgör, menar jag, en tydlig norm för återgivandet av idrottstävlingar. Tillhörande text och bildtext fixerar vidare bildernas mening genom ordval som talar om männens djärvhet, tapperhet, disciplin, obeveklighet, kraftfullhet, geist, force, fighterhjärta och så vidare. Därigenom förstärker text och bildtext en läsning av bilderna som framställningar av ett maskulint ideal. Mot bakgrund av det idrottsmannaideal som utgör normen framstår 6 Nathalie Koivula, Massmedias idrottsbevakning i Sverige ur ett könsteoretiskt perspektiv, i SVEBI:s Årsbok 1998, s. 120. 7 Koivula 1998, s. 119-122. representationer av kvinnliga olympier och kvinnligt idrottande som avvikande, och jag kommer nedan att analysera på vilket sätt. Den genomgående tendensen för hur kvinnliga olympier framställs i OS-reportage i de tidningar jag undersökt 8 är att det är deras kvinnlighet snarare än deras idrottande som hamnar i fokus. När artiklar inför kommande spel för manliga olympiers del diskuterar dennes chanser i de kommande tävlingarna eller redogör för hur träningsregimen inför det kommande kraftprovet sett ut, handlar det för kvinnliga olympier ofta istället om spekulationer om vem som kan tänkas ha chansen att utses till spelens vackraste eller om uppvisning av den olympiska landslagsdräkten. Där manliga olympier figurerar på kraft- och fartfyllda bilder i detaljrika och rafflande referat från tävlingarna, syns kvinnliga diton ofta istället på poserande bilder tagna utanför själva tävlingarna och får berätta om värdlandets möjligheter för shopping. Bilder som visar kvinnor i färd med att utföra någon idrottaktivitet är överhuvudtaget inte särskilt vanligt förkommande, medan män gärna fotograferas under pågående tävling. Kvinnor syns istället i olympiabyn eller vid bassängkanten, leende och vinkande mot kameran. De syns ofta i civila kläder snarare än tränings- eller tävlingskläder eller på ansiktsbilder med fixade frisyrer och make-up. Inte minst är det de kvinnliga olympiernas utsende som uppmärksammas. I många inslag förefaller den idrottsliga kraftmätningen rentav vara sekundär i relation till den mer betydelsefulla tävlingen i skönhet. Ett inslag i Se 1960 om den svenska gymnasten Lena Adler får rubriken Blir hon olympiadens svenska omslagsflicka?. 9 I denna artikel hävdas det att svenskan Gun Larking blev hela olympiadens omslagsflicka under de föregående spelen i Melbourne, och man frågar sig nu: Blir Lena nordisk skönhetsdrottning i Rom-spelen?. Det är kvinnan Lena, snarare än idrottaren och olympiern, som är i fokus, och hennes idrot- 8 Bildjournalen, Idun, Se och Veckorevyn. 9 Se 1960 nr 34, s. 18-19. 63

tande trivialiseras då artikeln hävdar att det räcker fint för henne att ha gymnastiken som hobby. I två inslag i Bildjournalen 1960 görs OS helt om till en skönhetstävling vad de kvinnliga deltagarna anbelangar. Mellan dessa två artiklar ligger flera reportage från de olympiska tävlingarna, vilka nästan enbart uppmärksammar manliga olympier. Intrycket blir därför att manliga olympier i Bildjournalen detta år framstår som idrottare, medan de kvinnliga uppmärksammas i egenskap av skönhetsobjekt. I den första av dessa artiklar, Det började med en miss 10 med underrubriken Nu är det olympiadens hårdaste tävling, presenteras OS-historiens aspiranter på titeln i text och bild. I artikeln hävdas att man ända sedan 1928 valt en Miss Olympiad, och dessa vinnare presenteras i bild i kronologisk ordning. Läsaren uppmanas explicit att jämföra och bedöma de kvinnliga olympierna i denna tävling : Här bjuder vi er på ett Missgalleri från 1928 och fram till våra dagar. Smaken har förändrats under årens lopp. Jämför och tyck själv! 11. Uppslaget illustreras av fem bilder (hel- eller halvkropp) på respektive skönhetsmisser från 1928, 1932, 1936, 1948 och 1952, samt sju bilder från 1956. Samtliga är poserande bilder och ingen visar någon idrottsaktivitet. Artikeln hävdar att [d]e olympiska skönhetstävlingarna är hårda. Lika hårda som striderna om de idrottsliga OS-gulden. 12 Det menas vara orättvist att det inte delas ut guldmedaljer i tävlingen i skönhet, eftersom det kanske är den hårdaste av alla olympiska matcher och i alla fall en av de mest uppmärksammade både av publik den manliga delen i synnerhet och press. Intrycket blir att kampen i skönhet jämställs med, kanske rent av är viktigare än, den idrottsliga kampen. Det föregående sommar-os (i Melbourne 1956) kommenteras så här: 10 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6-7. 11 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6. 12 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6. Sällan har väl trängseln bland den olympiska byns kvinnliga sevärdheter varit så kompakt som här. Den indiska sprintern Mary Leela, den kubanska sprintern Carola Diaz och den likaledes snabbfotade Mary Klass från Singapore befanns alla efter noggrann testning tillhöra Miss-finalen. Och Sverige hävdade sig med en ovanlig glans genom sitt blonda bombnedslag Gun Larking (fyra i höjd på 167 cm.) och sin strömlinjeformade najad Kate Jobson. Några nummer senare, då OS är över, följer Bildjournalen upp denna första artikel med inslaget Medaljer i skönhet 13, där guld, silver och brons delas ut: Guldet gick till spelens älskling, underbart söta negressen Wilma Rudolph. Och det blev hennes tredje guld, de andra tog hon på 100 och 200 meter. 14 Texten likställer således skönhetsmedaljen med de olympiska medaljerna, då den utgör hennes tredje guld. Det konstateras, med uppenbar förvåning, att skönhetsdrottningen den här gången också blivit olympisk medaljör: Romolympiaden fann sin skönhetsdrottning som alla tidigare olympiader funnit sina. När det stora tävlingsmaskineriet väl satte igång var hon t.o.m. den mest lättupptäckta av alla. Hon råkade nämligen samtidigt vara Spelens suveränaste idrottsflicka. Sånt är sällsynt. 15 Här ges intrycket av ett förmodat motsatsförhållande mellan skönhet och idrottslig förmåga. Rudolph omtalas som spelens sötaste och dessutom snabbaste flicka [min kursivering] samt [ ] det vackraste som setts på en löparbana. Dessutom duktig [min kursivering]. Utseendet nämns således först, och genom användningen av ordet dessutom blir det tydligt vilken egenskap som anses vara den mest intressanta. Vidare framhålls hur populär Rudolph var bland de manliga åskådarna. Uppslaget domineras av poserande bilder som 13 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 24. 14 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 25. 15 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 25. 64

visar passiva kvinnokroppar, och den största bilden är en ansiktsbild på Wilma Rudolph. Men det finns också en mindre bild föreställande en löpande Rudolph. Bilden visar hela kroppen på nära håll mitt i ett löpsteg, och är den enda bilden i Bildjournalens rapportering kring OS detta år som fångar en kvinna i fysisk aktivitet. Själva bilden liknar de bilder av manliga olympier som figurerar i tidningen detta år, och utmärker sig bara genom det faktum att motivet den här gången är en kvinna. Bildtexten, Hon sprang så gracilt, så kvinnligt, ger dock ett tydligt exempel på hur bildtexter kan styra läsarens uppfattning av en bild. Där snarlika bilder på manliga idrottare ofta ges bildtexter som betonar kraft och fart, uppmuntras läsaren i det här fallet att se en bild föreställande femininitet och med ett estetiskt tilltalande motiv. Genom bildtexten framstår bilden, trots att den fångar en kvinnokropps fartfyllda aktivitet, inte som någon utmaning av genusordningen. Även i Idun, den av tidningarna som mest entydligt vänder sig till en kvinnlig läsekrets, ägnas de kvinnliga olympiernas utseende stort intresse. I artikeln Rom dit vägen bar delas det ut poäng till spelens kvinnliga deltagare: Ingrid Krämer är en flicka som vi sett på lika nära håll som ni i TV. Och i färg. Rågblont hår mot isblått vatten som knappt skvätte en gång. Henne tyckte vi om, 10 poäng mot de snåla hoppdomarnas 7,5. 16 Även vid påföljande sommar-os, 1964, återkommer föreställningen om OS som en skönhetstävling mellan de kvinnliga deltagarna. I artikeln Utan flickor ingen seger 17, i Idun/ Veckojournalen 18 diskuteras vem som bör ges titeln Spelens vackraste : I Rom vann Wilma Rudolph, den slanka negerflickan som sprang ifrån alla utom manliga beundrare; men Wilma är inte med längre. Ingrid Engel-Kramer, blond, med ett ansikte som en grekisk staty, har många förespråkare. 19 16 Idun 1960, nr 37, s. 32. 17 Idun/Veckojournalen 1964, nr 42 s. 50-51. 18 Idun och Veckojournalen slogs 1963 samman till en tidning. 19 Idun/Veckojournalen 1964, nr 42 s. 51. Talet om kvinnliga olympiers fysiska företräden kan också ske genom kontrastering mellan olika kvinnotyper, varav den ena får utgöra ett negativt exempel. Denna bildtext från Veckorevyn 1956 ger prov på detta: TVÅ OLYMPIAFLICKOR som båda just har tävlat färdigt i Melbourne. Det är väl onödigt att fråga vilken ni föredrar? För alldeles bortsett ifrån att vår egen mjuka, feminina höjdhoppsflicka Gun Larking (som rättar till frisyren härovan) har fått mycket till skänks av naturen, så ligger det något så frånstötande (förlåt vitsen!) och ospänstigt över den typ som ryskan Diskowitz t.v. representerar. Hennes träningsprogram har tydligen gått ut på att lägga så många kilo som möjligt bakom kulan! 20 Texten uppmanar läsaren att värdera och bedöma kvinnornas utseende, genom den ironiska formuleringen om vilken ni föredrar?. Det är tydligt att det är den enligt heterosexuellt mönster feminina kvinnan som i detta inslag framstår i ett positivt ljus. Bilderna som valts ut för att illustrera detta inslag förstärker kontrasten mellan de två kvinnorna: bilden på ryskan visar henne i färd med att stöta iväg kulan med ett koncentrerat/ansträngt ansiktsuttryck, medan Larking i en mycket feminin pose leende blickar in i kameran med händerna i håret. Texten tydliggör att en kvinnokropp i ansträngd aktivitet betraktas som frånstötande och ofeminin, medan attraktiv femininitet förevissas genom poserande passivitet. Även i Veckojournalen 1968, vid OS i Mexico City, används det negativa exemplet (det vill säga en kvinna som misslyckas med att förkroppsliga femininitet på rätt sätt), för att tydliggöra en attraktiv och eftersträvansvärd svensk (och västerländsk) kvinnlighet. I ett referat från invigningens defilering står följande att läsa: Visslingar [ ] riktades mot våra svenska flickor. Danmark, Norge, Kanada och Frankrike hade tidigare trippat in i kortkort, 20 Veckorevyn 1956, Nr 49 s. 13. 65

men Sverige var kortkortast. Och den synen, femton par rasben på en och samma gång, var en sensation i detta land, där nästan alla kvinnor har lite för spinkiga eller litet för mulliga extremiteter och dessutom är kobenta. 21 Åtråvärda och feminina svenska flickor Föregående citat visar hur tidningen gör en poäng av att svenska kvinnliga olympier framstår som attraktiva och åtråvärda i den utländska publikens ögon. Inte minst är det den under 60-talet alltmer mot en manlig publik inriktade bildtidningen Se som anlägger denna vinkel. Från att tidigare ha visat ett mycket begränsat intresse för de kvinnliga OS-deltagarna, blir dessa från och med 1960 föremål för en allt större uppmärksamhet. Helt tydligt är dock att intresset rör sig mer om deras företräden som kvinnor än som idrottsutövare. I flera inslag framhålles den svenska flickans åtråvärda status för andra länders män, som rapporteras beundra det blonda håret och de blå ögonen. Ett inslag från Rom 1960 berättar om hur den lilla blonda stockholmskan Else-Marie Lindmark uppvaktats av den mörkögde Neapel-sjömannen Mario Tagliacarne. 22 Lindmark, som tävlade i kanot, benämns Miss Kanot, som om det vore fråga om en skönhetstävling. Hon är dock en god representant för den attraktiva och åtråvärda men trots allt sedesamma svenska flickan, då hon enligt artikeln rodnade inför hans frieri och meddelade att hon ville vänta några år. Se tenderar nämligen att hellre skriva om utländska mäns uppvaktning snarare än om egentlig parbildning, och framhåller gärna att svenskorna avböjer inviterna. Detta skulle kunna tolkas som ett sätt att inför Ses till stor del manliga läsekrets tona ned risken för att utsättas för någon verklig konkurrens från utländska män. I artikeln Och alla vill ha en träff med en blondin från OS i Tokyo 1964 hävdas att det trots de många olika sorters folk som finns i 21 Veckojournalen 1968, nr 42, s. 21. 22 Se 1960, nr 36, s. 20-21 den färgstarka olympiaden, inte finns någon som drar exotiska beundrare till sig som en rågblond svenska!. På bilden syns gymnasten Marie Lundqvist blond och blyg provsitta en kenyansk beundrares cykel. 23 Lundqvist föräras i nästa nummer ett helt uppslag, där hon bland annat kallas för den gymnastiserande blondinen, medan hennes tävlingsinsatser inte omnämns. 24 Uppslaget domineras av en bild på Lundqvist, som poserar i gymnastikdräkt omgiven av fem män av olika nationalitet. Dessa tycks betrakta henne med uppskattande blickar, åtminstone är det uppenbarligen så läsaren förväntas uppfatta bilden. Rubriken Åh, Marie, jag vill hem till dig! kan antas anspela på schlagern Åh Maria, jag vill hem till dig, inspelad av artisten Hasse Burman 1961, och männen sägs i texten vilja följa med Marie hem till Sverige. I den komplexa bildkompositionen görs Lundqvists kropp dubbelt till ett objekt: dels för männen på bilden, dels från kameran och läsaren som genom bildens komposition uppmanas att dela männens blickar på kvinnokroppen. Även i de tidningar som vänder sig till en kvinnlig eller till en könsmässigt blandad publik, som Veckorevyn, Bildjournalen och Idun, befäster OS-rapporteringen en attraktiv femininitet genom att utseende och kroppsvård betonas. Kvinnor förefaller inte på samma sätt som män omfattas av idrottens prestationslogik, istället framstår det närmast som mer väsentligt att representera en korrekt och attraktiv kvinnlighet än att prestera bäst. Som tidigare antytts etableras denna femininitet också som svensk och västerländsk. Framförallt är det östblockets kvinnor som inte menas tillräckligt feminina och som därmed används för att tydliggöra det kvinnligas gränser. Östkvinnornas fenomenala framgångar på tävlingsarenan betraktas ibland rentav som bevis på deras bristande kvinnlighet. I jämförande representationer där våra flickor ställs mot de framgångsrika idrottarna från öst är det tydligt vem som avgår med segern, oavsett de olympiska tävlingarnas utfall. Föl- 23 Se 1964, nr 42, s. 28-29. 24 Se 1964, nr 43, s. 36-37. 66

jande citat är ett utdrag från en skildring av livet i västlägrets kvinnoförläggning vid OS i Helsingfors 1952: Maskuliniserade är de svenska idrottsflickorna ingalunda det var för övrigt knappast någon av de femhundra här i huset. Däremot kunde man se ett par ganska outrerade fall ute i Otnäs, ryssarnas och samtliga öststaters förläggning, där också deras kvinnliga trupper bott. 25 Texten fortsätter sedan att berätta om hur en tillrest svensk hårfrisörska lagt upp håret på de svenska gymnastikflickorna, samt hur svenskorna målat sig mycket diskret och bra och varit noga med nagellacket på både fingrar och tår. Det finns en slags underliggande argumentation för de kvinnliga olympiernas femininitet, där texten blir till en dementi mot eventuella misstankar om att de skulle vara maskuliniserade. Det maskulina placeras istället på den andra sidan, och helt tydligt finns här en anknytning till det kalla krigets polariserade världsbild. Genom att förlägga maskuliniseringen av idrottskvinnan på andra sidan järnridån försäkrar man de egna idrottsflickornas femininitet. Den hotande maskuliniseringen dementeras med hjälp av utsagor om deras intresse för sitt utseende: hår, makeup (dock sedesam och diskret sådan) och nagellack. Fysisk ansträngning och muskler I min kommande avhandling argumenterar jag för att kvinnokroppens fysiska ansträngning och arbete osynliggörs i beskrivningar av kvinnligt respektive manligt idrottande, medan mäns fysiska (idrotts-)arbete, tålighet och disciplinering av kroppen lyfts fram och förefaller bekräfta deras manlighet. En jämförelse mellan några inslag i Se 1964 illustrerar detta resonemang. I artikeln Varför grinar han så illa? Jo, han är olympiakandidat! framhålls den enorma mängd förberedande träning och inrutade livsföring som krävs av den blivande 25 Idun 1952, nr 33 s. 21. olympiern. Som exempel berättas om löparen Bengt-Göran Fernström, om hans kämpande och plågor vid träningen och om hur ruskigt trött han är varje dag. Hans livsföring efter bundet och asketiskt schema, med arbete och träning i stort sett varje dag, beskrivs ingående. På fem bilder ses han grimaserande, och på en bild löpandes i naturomgivning. Intrycket är att Fernström är bra på att bita ihop, övervinna kroppens svagheter och disciplinera sig i syfte att uppnå ett högre mål. Också när artikeln talar om olympiern i allmänhet, och alltså inte specifikt om Fernström, förutsätts denna vara av manligt kön: Den som ställer upp till kamp på de olympiska arenorna i Tokyo, han har varit där förr [ ] Han har i tankarna under träningspassen otaliga gånger gjort de olympiska höjdhoppen, löpt den olympiska finalen. 26 Det direkt påföljande uppslaget i detta nummer har rubriken Sveriges stora hopp är ett halvdussin småflickor. Det konstateras att de svenska förhoppningarna framförallt står till simningen, där det finns en handfull flickebarn i konfirmationsåldern med chans till goda placeringar. Texten är här mycket kort, faktiskt bara tre meningar, i stark kontrast till de ordrika utläggningarna om Fernströms plågor och uppoffringar på föregående uppslag. Den sista meningen lyder: Ett av hoppen är allround-simmerskan Karin Stenbäck och även om hon inte hamnar på prispallen så blir hon i alla fall en av huvudfavoriterna till titeln Miss Olympia, en gren där de svenska idrottsflickorna har stolta traditioner att försvara. 27 Största bilden visar Karin Stenbäck leende och poserande vid bassängkanten, och på den andra står hon beredd på startpallen. Tre nummer senare återfinns ytterligare en artikel om Stenbäck, med rubriken Detta var olym- 26 Se 1964, nr 1, s. 39. 27 Se 1964, nr 1, s. 24, 25. 67

piaflickans hemlighet! 28. Stenbäck har nu har tackat nej till att åka till OS i Tokyo, och artikeln syftar till att förklara varför. Hemligheten består i att hon vill vara som vanliga flickor, slippa gå upp tidigt för att träna och få mer tid för sin pojkvän. Utseendet är också en anledning: i artikeln beklagar sig Stenbäck över att simmandet ger röda ögon, stripigt hår och muskler. På tre bilder syns Stenbäck i vimmel och dans på nöjesstället Nalen. Artikeln avslutas med några varningens ord för att utsätta unga flickor för hårdträning och press från ledare och sportjournalister som tar idrotten på för stort allvar. Kontrasten mellan hur en manlig och en kvinnlig potentiell olympier framställs är i dessa inslag påfallande. Medan artikeln om Fernström har fokus på att i ord och bild beskriva och visa fysisk ansträngning och mental disciplin, betonar dem som handlar om Stenbäck istället hennes tilltalande utseende och omsorger om det kvinnliga (utseende, pojkvän, livet utanför och efter idrotten). Miss Olympia -titeln framstår i den första artikeln om henne som en tänkbar kompensation ifall hon inte skulle lyckas i de olympiska simtävlingarna. Inte minst med tanke på att de kvinnliga simmarna ses som de största svenska medaljhoppen, är det anmärkningsvärt att olympiern i inslaget om Fernström är manligt könad, en han. Det är också intressant att Stenbäck föräras en lång och ordrik artikel med många citat först då hon gett upp sin tävlingskarriär och ska förklara varför elitidrotten inte passade henne. Hennes kommentarer kring idrottens oförenlighet med att vara en vanlig flicka ges stort utrymme. Jämförelsen mellan inslagen tydliggör en tendens till osynliggörande av kvinnokroppens arbete som jag menar är genomgånde. Medan mäns kämpande och umbäranden lyfts fram, framstår kvinnors idrottande som en hobby eller lek. Det är dock inte endast själva det fysiska arbetet och ansträngningen som osynliggörs, utan också, och kanske viktigare, för- 28 Se 1964, nr 4, s. 32-35. mågan att sätta sig över och betvinga kroppen och kroppens svagheter och begränsningar. Denna viljeförmåga och disciplin tillskrivs sällan kvinnor. Osynliggörandet av kvinnokroppens arbete kan också ses i konstruktioner av mäns respektive kvinnors kroppar. I stark kontrast mot en stark och tålig manskropp konstrueras kvinnokroppen som naturligt feminin till formen, mjuk och fri från muskler (synliga muskler vittnar ju på ett påtagligt sätt om kroppens arbete). Jag hittar många exempel på att idrottens muskeluppbyggande funktion framstår som problematisk för kvinnors del, och en återkommande tankefigur är den att femininitet och muskler står i motsats till varandra. I följande citat uttalar sig Kerstin Stenbäck om beslutet att avsluta tävlingskarriären: Jag slutar också för att jag inte vill riskera att få en massa okvinnliga muskler. Att träna med skivstång som de holländska flickorna tycker jag är horribelt. 29 I Veckorevyn 1948 syns spjutkastaren Ingrid Almquist på bild i färd med att kasta spjut, med bildtexten: Olympiaflicka blir Ingrid Almqvist från Göteborg, som slagit nytt svenskt rekord i spjut, 42,85., 3. m. över föregående rekord. Och dessutom är hon en snygg och graciös flicka, som idrotten inte gjort till ett muskulöst monstrum. 30 Idrotten föreställs således medföra risker för den naturliga feminina formen, då den kan göra om kvinnan till ett muskulöst monstrum. Detta inslag är för övrigt också ett exempel på hur en kraftfull bild av en kvinnas idrottsaktivitet får en bildtext som tycks sträva efter att göra om bilden till en representation av graciös femininitet. I Se 1948 förefaller atletisk förmåga och kvinnligt utseende uppfattas som oförenliga i ett inslag om en kvinnlig gymnast: Joann är den enda flicka i USA som kan slå baklänges saltomortal vilket inte hindrar att hon ser ut som en välväxt flicka och inte som en 29 Se 1964, nr 4, s. 35. 30 Veckorevyn 1948, Nr 29, s. 5. 68

atlet (min kursivering). 31 Friidrottaren Babe Didriksson, aktiv på 1930-talet, kommenteras så här i Veckojournalen 1960: Nej något vidare romantiskt skimmer var sannerligen inte förknippat med den amerikanska pojkflickan hon var alldeles platt fram och bak så nog var Babe Didrikson en idealisk idrottstyp. 32 Didrikssons frånvaro av kurvor menas här uppenbarligen göra henne mer lämpad för idrott. Ett annat exempel är från Veckojournalen 1972, där reportern Kid Severin skriver följande om Ulrika Knape och hennes väninna, OS-sexan Agneta Henriksson: De började båda med simning men slutade och tog simhopp istället för att inte bli för fläskiga och få för stora muskler av träningen [ ] De flesta flickor vill inte underkasta sig styrketräning med skivstång. De är rädda för att få för svällande muskler. Och så blir man så hungrig. Man vill väl inte se ut som Ricky Bruch heller. 33 Den muskelutveckling som idrotten för med sig riskerar att förstöra kvinnokroppen och den kvinnliga formen, och därmed föreställs även själva idrotten stå i motsats till femininitet. Det är tydligt att idrottskvinnor föreställs gå en svår balansgång mellan å ena sidan egna önskningar och omvärldens förväntningar om femininitet och å andra sidan den manligt präglade idrotten. Denna problematik är långt ifrån överspelad. Än idag tycks spänningen mellan idrott och kvinnlighet/kvinnokropp ha relevans och vara något som kvinnliga idrottare måste förhålla sig till. 34 Exempelvis kommenterade fotbollsspelaren Josefin Öqvist de lättklädda bilderna på henne i Slitz med att hon ville visa att bara för att man är fotbollstjej behöver man inte ha stora lår och vara maskulin. Man kan vara tjejig också. 35 Formuleringen tyder på att Öqvist har erfarenhet av 31 Se 1948, nr 30 s. 12-13. 32 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6. 33 Veckojournalen 1972, nr 37, s. 45. 34 Se Jesper Andreassons färska avhandling Idrottens kön. Genus, kropp och sexualitet i idrottens vardag (Lund 2006), där han bland annat gör en etnografisk studie av ett damfotbollslag. 35 http://www.aftonbladet.se/vss/sport/ story/0,2789,466049,00.html att möta föreställningen att fotbollsspel passar dåligt ihop med (konventionell och heterosexuell) kvinnlighet. Avslutande diskussion Jag har inte funnit några dramatiska skillnader mellan de tidningar som vänder sig till en i huvudsak manlig, kvinnlig eller blandad publik vad gäller framställningar av kvinnliga och manliga olympier. Samtliga visar en tydlig tendens att i ord och bild representera kvinnliga olympier i egenskap av just kvinnor, snarare än som framgångsrika och kapabla idrottare. Det är tydligt att kvinnlig skönhet och attraktivitet förmodas intressera såväl manliga som kvinnliga läsare. Framställningarna kommunicerar kvinnlighetens markörer genom en inriktning på utseende, heterosexuell uppvaktning och livet utanför idrotten. Kvinnors idrottande framstår inte som lika seriöst som mäns. De framstår inte som lika benägna att uppoffra sig för sitt idrottande, utan detta är en hobby som inte får inverka menligt på kroppens kvinnlighet eller på livet utanför och efter idrotten. Därmed oskadliggörs den potentiella utmaning av könsstereotyperna som dessa idrottskvinnor hade kunnat utgöra. Sammantaget utmynnar de undersökta tidningarnas representationer av kvinnliga idrottare inte i en utmaning av könsdikotomin, utan fungerar snarare bekräftande och bevarande. Det är uppenbart att Susan K. Cahns utsaga The most acceptable athletes were the women whose beauty and sex appeal compensated for their athletic ability 36 har bäring även för ett svenskt sammanhang. Mediers sätt att framställa idrott har bidragit till att förstärka och naturliggöra både ett könsdikotomt tänkande inriktat på skillnader mellan kvinnor och män och ett överordnande av det manliga. Kvinnokroppens fysiska och viljestyrda (idrotts-)arbete har osynliggjorts till förmån för en syn på kvinnokroppen som naturligt mjuk och utan muskler. Mediers sexualisering av idrottskvinnor har, liksom 36 Cahn 1995, s. 183. 69

Cahn har konstaterat varit fallet i ett amerikanskt sammanhang, varit en del i bevarandet av genusordning såväl inom idrotten som i samhället i stort (dessa hänger givetvis samman). Vad gäller idrotten mer specifikt har sexualisering av kvinnliga idrottare också medfört ett osynliggörande och en trivialisering av kvinnoidrotten. Fokus för mediernas intresse har legat på det kvinnliga snarare än på idrotten. Idrottens norm har härmed förblivit manlig. Olika mediers osynliggörande, trivialisering och nedlåtenhet mot kvinnliga idrottare måste i sin tur ses som en faktor som fått konsekvenser också för idrottens struktur, i allt från rekrytering av aktiva och ledare till olika resursfördelningsfrågor. Att inte synas i medier, eller att synas på ett sätt som genererar och förstärker negativa attityder om den sportsliga kvaliteten, får i dagens kommersiella idrott negativa konsekvenser för exempelvis olika (dam- och herr-)idrotters förmåga att attrahera sponsorer eller locka en publik som hjälper till att finansiera verksamheten. Det är givetvis svårt att förneka att det finns de stjärnor, av båda könen, som tjänar mycket pengar genom att spela på en sexig image i reklamkampanjer och dylikt. Särskilt för kvinnliga stjärnor framstår detta dock som ett spel med höga insatser, just på grund av den nära kopplingen mellan sexualisering och trivialisering av kvinnligt idrottande som jag försökt visa på i denna artikel. Att spela på sexuell attraktionskraft, till exempel genom lagdräkter av sexigare snitt, är en strategi som riskerar att slå tillbaka, då den tar bort fokus från och sänker statusen på själva de idrottsliga prestationerna. Att spela på sexualitet kan också, så länge det existerar en genusordning där kvinnlighet är ett lägre värderat socialt kapital än vad manlighet är (för att tala med Bourdieu) och där kvinnlig sexualitet värderas lägre än manlig sexualitet, antas vara en särskilt riskabel strategi för kvinnliga idrottares del. medier och reklam som avses) och av idrotten som något som speciellt utmärker vår samtid. I denna artikel har jag dock velat visa att en sådan process av tilltagande sexualisering inte bör ses som en självklar utgångspunkt. Mycket pekar tvärtom på att idrottskvinnor på olika sätt har sexualiserats under hela 1900- talet. Genom ständiga påpekanden om kön och kvinnlighet har kvinnors idrottsutövning trivialiserats. Men om jag istället ska blicka framåt, vill jag påminna om att idrott har en stor potential att medverka till att utmana stereotypa antaganden om femininitet och kvinnors fysiska och psykiska förmågor genom att synliggöra en aktiv, stark och disciplinerad kvinnokropp. I detta har medier, inte minst i dagens hypermedialiserade samhälle, en helt avgörande roll. Det är alltjämt viktigt att uppmärksamma de tendenser som kan fungera för att oskadliggöra den utmaning som den kvinnliga idrottaren utgör. I ett historiskt material blir dessa, på grund av den tidsmässiga distansen, så mycket tydligare för en betraktare idag. Den egna samtiden kan vara svårare att analysera, då vi genomsyras av dess självklarheter och försanthållanden, vilka därmed blir osynliga för oss. Den historiska studien kan här vara till god hjälp eftersom den tydliggör tendenser vars spår vi alltjämt kan skönja i vår samtid. Det talas ibland om sexualisering av det offentliga rummet (och mer specifikt är det ofta olika 70

71

Idrottens Hus, 114 73 Stockholm Tel: 08-699 60 00 Fax: 08-699 62 00 E-post: riksidrottsforbundet@rf.se Hemsida: www.rf.se 9 789197 626934