Placeringsrådet i Falun den 22 oktober 2012 Till hälften genom krisen Det är lätt att glömma att den kris världen är inne i började redan i slutet av 2007. Det hade då länge pågått spekulation på bostadsmarknaden i USA, understödd av undermålig bankkontroll av låntagare. Bostadspriserna började falla. Denna första fas av krisen övergick sedan i en andra genom omfattande bankkriser, baserad på nya finansiella instrument för att finansiera aktiviteten på bostadsmarknaden. Dessa värdepapper, konstruerade av många olika underliggande skulder, var svåra att genomskåda. De förlorade sitt värde och drev banker i konkurs, både i Storbritannien och USA. Den tredje fasen inträdde som en statsfinansiell kris som ett resultat av lågkonjunktur, omfattande budgetstöd till svikande industrier och banker. Vi är fortfarande i den delen av krisen. Vad jag här nämnt, olika faser i en finanskris, är särskilt svår att ta sig ur och den blir ofta långvarig. Detta beror på att krisen förstör tillgångar: Kapital förstörs, balansräkningar försämras. Hushållen får se sina skulder ligga kvar medan värdena på husen krymper under nivån på skulderna. Företagen ser sitt realkapital förlora i värde, när produktionen inte kan uppehållas och generera intäkter. Skuldsättningen blir övermäktig och finansieringsmöjligheterna torkar upp. Sådana kriser är mycket ofta förekommande, när man se på hela världsekonomin. Reinhart och Rogoff räknar med 35-40 skuld kriser bara sedan 1970 (This time is different) Men i vår del av världen kan vi bara jämföra nuvarande kris med perioden 1929-1939. Den krisen varade fram till andra världskriget, då ekonomierna kom igång på grund av rustningen.
(Sverige har undkommit det värsta genom ansvarsfull budgetpolitik, egen valuta och självständig centralban. Så var det faktiskt också under 1930-talet, då Sverige lämnade guldmyntfoten och lät valutan flyta.) Varför är det så svårt att ta sig ur en finanskris? Det beror på att hushåll och företag under krisens gång försöker att återställa balansräkningarna. De amorterar på lånen genom att hålla igen på konsumtionen och investeringarna. Att återställa balansräkningarna tar tid. Efterfrågan faller bort och arbetslösheten ökar. Jag nämnde at vi hade hjälp av fallande valutakurs 1991, - 30 procent, som kraftfullt drog igång exporten, som kompensation för den inhemska åtstramningen. Euroländerna är inlåsta med en fast valutakurs. IMF IMF säger att det tar 10 år att ta sig ur en finanskris. Saneringen av lånebördorna tar tid. Organisationen har lämnat en mycket pessimistisk bild av världsekonomin just nu. Anpassningsprocessen i världen som helhet blir särskilt utdragen också därför att den behöver lösas genom tre stora strukturella förändringar. 1. I Europa behövs en anpassning av de relativa priserna. Detta är inte lätt, när valutakurserna är låsta inom Euron och inflationen inte får överstiga 2 procent. Sydeuropas länder behöver få ner sina prisnivåer och norra Europa (Tyskland) behöver låta priserna stiga. Enda sättet att åstadkomma detta är genom massarbetslöshet och lönesänkningar i söder och överexpansion av efterfråga i norr för att få upp inflationen över 2 procent. 2. USA står inför en annan utmaning. Om inget görs från politikerna inträder en finanspolitiks åtst ramning motsvarande 5 procent av BNP. Det är den s.k. Fiscal Cliff, som inträder automatiskt om inget görs. Det skulle driva ner världen i total recession. USA står inför en skarp sanering av sina lånebehov, vilket kommer att dras ner efterfrågan. Därför måste
USA ställa om sin ekonomi från att ha varit konsumtionsdriven till att bli exportdriven, vilket fordrar att dollarn sjunker i värde mot andra valutor. 3. 'Kina är anpassningskravet det helt motsatta. Kina måste orientera om sin ekonom från exporttillväxt till att bli konsumtionsdriven. Detta fordras reformer på socialförsäkringens områden med sjuk- och pensionsförsäkringar för att få ner sparandet och upp konsumtionen Det fordras också en omfattande attitydförändring bland medborgarna. Världen står alltså inför stora anpassningsproblem strukturellt, vilka inte är lätta att komma till rätta med och vilka tar lång tid. Det nuvarande läget Hotet om Fiscal Cliff i USA utövar redan inflytande. Inget kommer att ske före presidentvalet den 6:e november i år. Därefter är kongressen hemförlovad och politiken och lagstiftningen kommer igång först efter helgerna. Detta medför en stor osäkerhet, som gör att företagen håller igen på investeringar och anställningar, i väntan på klarhet. Vidare är det politiska systemet så låst i USA att Republikanerna hellre tycks låta USA gå in i en ny recession, snarare än att hjälpa Demokraterna. Likadant är det med upplåningstaket nu igen, som för ett drygt år sedan höll på att störta USA i fördärvet med betalningsinställelse av räntorna på utlandsskulden, därför att Republikanerna inte beviljade högre upplåning förrän några dagar innan betalningsinställelse skulle inträffa. Då sänktes USA:s kredit betyg, på grund av de politiska låsningarna. Detta är ett hot, men det ser inte ljusare ut i världen i övrigt: Euro-området är inne i stagnation eller recession. Krisen kryper uppåt i geografin från de perifera sydländerna mot Frankrike och tom Tyskland.
Storbritannien har bedrivit en hårt åtstramande poltik som sänkt ekonomin där. (Budgetunderskottet ligger omkring 8 procent av BNP) Allt detta spiller över på det som kallas emerging markets, alltså uländer som också börjat växa långsammare inte minst genom att råvarupriserna hållits tillbaka av den svaga utvecklingen i vår del av världen. Låt oss se på några siffror beräknade av IMF: Tillväxt % 2010 2012 USA 2,4 2,1 UK 1,8-0,4 Tyskland 4,0 0,9 Frankrike 1,7 0,1 Italien 1,8-2,3 Spanien -0,3-1,5 Kina 10,4 7,8 Indien 10.1 4,9 Sammanfattningsvis har emerging markets (utvecklingsländer) en tillväxt på 5,3 procent, ner från 7,4. Latinamerika ner från 6,2 procent till 3,2. Hela världens tillväxt har fallit från 5,1 procent ti1l3,3.
Bedömningar En attitydförändring tycks nu vara på gång bland ledande politiker. Man har upptäckt att multiplikatorerna är större än tidigare, på grund av att många länder stramar år samtidigt. BNP kan falla snabbare än budgetunderskotten och då faller varken underskotten eller än mindre statsskulden som andel av BNP, när man stramar åt. Det blir ingen sanering, bara en plåga för medborgarna. Nu verkar IMF ha tänkt om och lämnat sin strama linje. Lagarde, IMFchefen, förordade vid IMF-mötet mötet i Japan i nyligen en förlängning av Greklands anpassningsprocess med två år, som grekerna själva har krävt. Hon förordar allmänt att låta de automatiska stabilisatorerna verka, rekommenderar skattesänkningar och höjningar av sociala utgifter. Detta är en helt ny linje från IMF som varit sträng i kraven på sanering genom åtstramning. Lagarde fick starkt mothugg från Tysklands finansminister Schäuble men till och med Merkel talade vid mötet om att sänka skatterna för att stimulera konsumtionen i Tyskland som skulle hjälpa upp exporten från andra EU-Iänder. Fortfarande är det oklarheter om den s.k. bankunionen. Tyskland vill inte hasta fram en lösning och vill ha en inspektion av de europeiska bankena som är begränsad till de största bankerna som är systemviktiga. Det finns omkring 6 000 banker i Europa, och det är svårt at se hur man skulle hinna lägga dessa under ECB:s övervakning från årsskiftet. Tyskland motsätter sig också en alleuropeisk insättargarant som ligger i tanken på en bankunion. Den skulle ju betyda att rika länder skulle
garantera insättningarna i krisande länder. Även den svenska regeringen har uttryck skepsis mot detta, liksom mot de vidlyftiga planerna på en EU-finanspolitik och ett EU-finansdepartement - förslag som lagts fram av Barosso. Tyskland, liksom Svenska regeringen, vill inte hasta fram reformer på dettas område. Reinfeldt frågar t.ex. vem blir betalningsskyldig för en bank som fallerar inom ett visst land? Sverige vill inte betala för andra länders fallerande banker. Talet om en bankunion med gemensam bankinspektion och gemensamt insättarskydd samt, i än högre grad, frågan om finanspolitisk union är oklar och fylld av potentiella motsättningar. Sverige Låt mig slutligen kort tillägga om Sverige att omvärldens lågkonjunktur känns mer och mer påtagligs vad gäller exporten och därmed industrikonjunkturen, dels också vad gäller varsel och en stigande osäkerhet. Fordonsindustrin med underleverantörer är illa ute. Sågverken plågas av den relativt höga kronkursen mitt i lågkonjunkturen. Massa- och pappersindustrin har det besvärligt. Även byggkonjunkturen går ner. Nu bromsar även tjänsteföretagen. Vintern blir besvärlig på arbetsmarknaden. Regeringens prognos framstår alltmer som för optimistisk. Konstigt nog har aktiemarknaden inte reagerat särskilt starkt hittills. Uppsala den 21 oktober 2012 Villy Bergström