Omslagsbild: Mikael Söderman Bolivia - en olik värld FOLKBILDNING GÖR EN BÄTTRE VÄRLD MÖJLIG I BOLIVIA En tidning från AB F
Sida 2 Bolivia en olik värld FOLKBILDNINGEN GÖR E N BÄTTRE VÄRLD MÖJLIG I DET OLIK A BOLIVA! Det är främst kvinnor och ungdomar från ursprungsbefolkningen som deltar i och styr ABC idag A BF i Gävleborgs län har sedan 1996 arbetat med stöd till Bolivia, Sydamerikas fattigaste land. Man har hunnit uppleva störtandet av flera presidenter fram till valet 2005 och omvalet 2009 av nuvarande presidenten Evo Morales, stora och våldsamma konflikter med en massaker i Pando län som en sorts slutpunkt på de allra värsta våldshandlingarna och stora demonstrationer för en ny grundlag som antogs 2008. - Redan innan vi kom in i bilden arbetade ABF Östhammar med projekt i Bolivia. 1994 fick distriktet frågan om vi skulle kunna ta över projektet med folkbildning i landet. Eftersom jag då fortfarande var ansvarig för ett projekt i Uruguay så lyckades jag i stället övertala Lasse från Sandviken och Eva- Lise från Hofors att göra en förstudieresa till Bolivia, berättar Åke Söderman på ABF Gävleborg. I dagsläget är det nio ABFenheter som är involverade projektet enligt fakta som framgår på sista sidan av denna tidskrift. En resa till Bolivia under 1994 innebar att Åke fick en inblick i den ABF-liknande organisation som bolivianska LO bildat ett år tidigare. - Jag hade också fått kunskap om att Bolivia är ett olikt land med 36 ursprungsbefolkningsgrupper, höga höjder och kyla uppe i bergskedjan Anderna, med fyra årstider varje dygn i La Paz, svensk sommar året runt i dalgångarna i Cochabamba och 25-40 grader varmt i Amazonas-trakterna. Ett land förtryckt av västvärlden och utsugna av nyliberalism, fullt av rikedom som bara några få fick ta del av medan majoriteten av befolkningen levde under fattigdomsgränsen på då en dollar per dag. Tidigt under projektet frigjordes Asociación Boliviana para la Cultura (ABC) från bolivianska LO (COB) då det blev för många konflikter inom COB och med COB. Man har under åren medverkat till starten av totalt sju olika ABC-enheter i länen Oruru, Cochabamba, Potosi, Beni och La Paz- El Alto. - I landet med världsrekord i statskupper (!) har vi förstås upplevt konflikter och svårigheter även inom ABC. Det nationella förbund som utgjorde vår formella part 1996 fick läggas ned 2001 då ledningen misskötte hanteringen av organisationen. 2002 började vi i stället om genom att stödja lokala ABC-enheter byggda på individer och organisationer som tror på idén om studiecirkeln och kulturen som verktyg för att skapa delaktighet i arbetet för ett bättre liv, ett bättre samhälle. Tio år efter nystarten tycks dagens aktiva ABC-enheter vara redo för att skapa ett nationellt förbund igen. Nu med utgångspunkt från deras olika särprägel men också på verklig demokratisk delaktighet där alla får vara med och bestämma vad som ska utvecklas gemensamt inom ABC. - Det är främst kvinnor och ungdomar från ursprungsbefolkningen som deltar i och styr ABC idag vilket också varit vårt mål, säger Åke Söderman. Mänskliga rättigheter, kulturella traditioner, alfabetisering, våld i familjen, lokal utveckling och miljöfrågor är prioriterade frågor. Dessa teman återkommer i de flesta aktiviteter, men precis som ABF har ABC förstått att använda intresset för hantverk som en väg att rekrytera deltagare. Vi når ca 6.000 deltagare per år i cirklar, kurser och föreläsningar men också 25-30.000 deltagare i öppna kulturella aktiviteter. Projektet har utbildat ca 75 ledare per år, en del blir kvar men många försvinner. När varje dag är en kamp för överlevnad så tar vardagens behov ofta över och folkbildningen hamnar i skuggan av annat. Det långvariga projektet har gett många olika effekter, alltifrån poster i regeringen och MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, KULTURELLA TRADITIONER, ALFABETISERING, VÅLD I FA- MILJEN, LOKAL UTVECKLING OCH MIL- JÖFRÅGOR ÄR PRIORITERADE FRÅGOR jobb i departement till platser i kommunstyrelser och bostadsorganisationer. Men också till kampanjer för en form av barnbidrag som gav resultat till studier inför folkomröstningar och marscher för en bättre miljö. - För de flesta handlar det dock om ökat självförtroende, små extrainkomster från hantverk och odlingar till konsumentkooperativ. Att lära sig att läsa och skriva, att våga höja sin röst i sin by, att bidra till små steg i utveckling av det lokala samhället, det är att låta folkbildningen bidra till att göra en bättre värld möjlig, avslutar Åke Söderman.
Sida 3 En tidning från ABF FAKTA BOLIVIA Yta: 1 098 581 km² Statsskick: republik, enhetsstat Statschef: president Evo Morales Världsbankens landkategori: lägre medelinkomstland (2011) Medellivslängd: kvinnor 68 år, män 64 år (Sverige kvinnor, 83 år, män 81 år, 2009) Officiellt namn: Estado Plurinacional de Bolivia/Mångnationella staten Bolivia Huvudstad med antal invånare: La Paz (administrativ huvudstad), Sucre (formell huvudstad) (835 000 respektive 284 000 invånare, uppskattning 2010) Antal invånare: 10 miljoner (2010) Folkgrupper: mestiser och vita 38 %, quechua 31 %, aymara 25 %, övriga indianer 6 % Språk: officiella språk är spanska och 36 indianspråk (varav quechua och aymara är störst) Religion: katoliker 78 % (ibland med inslag av traditionella inhemska religioner), protestanter 16 %, övriga kristna 3 %, ingen religion 2,5 %, övriga 0,5 % Viktigaste exportvaror: naturgas, mineraler (zink, silver, tenn, guld), soja och sojaprodukter, olja BNP per invånare: 1 840 US dollar (Sverige 47 667 US dollar, 2010) Biståndets andel av BNI: * 4,4 % (2009) Spädbarnsdödlighet: 40 av tusen födda (Sverige 2 av tusen födda, 2009) Läs- och skrivkunnighet: 90,7 %, 96 % enligt inhemsk statistik ( Sverige 100 %, 2008) Tillgång till rent vatten: 86 % (Sverige 100%, 2008) Korruptionsranking: 118 av 183 länder (Sverige 4, 2011) HDI-ranking: 108 av 187 länder (Sverige 10, 2011) * Bruttonationalinkomsten (BNI) anger det totala värdet av varor och tjänster producerade inom ett land samt dess inkomster i form av t ex räntor och lån från andra länder. Källa: Sida och Utrikespolitiska institutet I S AN MIGUEL SK APAR K VINNOR TRY GGHET OCH GEMENSK AP GENOM AR BETE Många studiegrupper som ABC organiserar har handarbetet som gemensam nämnare. Det handlar om kvinnor på högplatån, i Amazonas och i Cochabambas förorter och på landsbygden. K vinnor, ibland män, har i alla länder haft handarbetet som en lika självklar syssla som att odla jorden, valla fåren eller som en del av hushållsarbetet. Handarbete innebär att skapa, att med egna händer producera produkter som har ett nytto- och/eller prydnadsvärde. Det har varit och är för många än idag, speciellt i Bolivia, ett självklart bidrag till hushållens välfärd. Men den fyller också andra minst lika viktiga funktioner. Handarbetet bär och skapar traditioner, i den meningen blir det en kulturbärande syssla. Det handlar också om kunskapsöverföring från generation till generation eller från hem till hem och, när det gäller ABC:s studiecirkelgrupper, om gemenskap. För ABC i en halvfärdig samlingslokal i bostadområdet San Miguel i utkanten av staden Cochabamba samlas varje vecka 15 kvinnor från tre generationer för att handarbeta. Gruppen är en av de drygt 14 grupper som på initiativ av ABC Cochabamba växt fram i de västra förorterna sedan starten för sju år sedan. Som initiativtagare och cirkelledare finns Alejandra och Sonia som med låg profil och imponerande kunskaper om alla konstens handarbeten är verksamhetens självklara källa till inspiration. Handarbetande quechuakvinnor i bostadsområdet San Miguel (Cochabamba) Bostadområdet San Miguel är en av de många förorter som växt fram efter den liberala vågen i slutet av 80-talet. Då privatiserades och stängdes gruvor på löpande band högre upp i Anderna och tusentals arbetslösa människor vallfärdade till nya områden för att söka sig en ny framtid, företrädesvis till städernas snabbt växande förortsområden. Ett attraktivt område har alltid varit den bördiga cocha-
Sida 4 Bolivia en olik värld bambadalen, Inkarikets kornbod, som ligger cirka 2.600 m.ö.h. och har miljonstaden Cochabamba som sitt dynamiska centrum. I San Miguel bor 53 familjer, de flesta quechuatalande med ursprung i Colquiri, en gruvstad högt upp i Anderna. Trots att befolkningen med tiden blandats upp med folk från andra delar av landet domineras kulturen och språket i San Miguel av quechua. Männen arbetar inom transportsektorn, handel, byggarbete och renhållning, många som s.k. daglönare, vilket inte bara innebär en låg och oregelbunden inkomst, det innebär också att de tillhör de drygt 80% av den arbetande befolkningen som ingår i den s.k. informella sektorn och som står utanför det sociala försäkringssystemet. Flera äldre och yngre män, ibland även hela familjer, har emigrerat till Argentina, Chile och Spanien. En del bevarar banden till kärnfamiljen, oftast en kvinna med barn, och skickar pengar till familjens försörjning. Familjernas marginella och osäkra inkomster har ökat intresset för handarbetet som en extra inkomstkälla. Flera framgångsrika produkter har genom åren tillverkats i större mängd för försäljning inför påsken och julen, till mors dag och barnens dag. Då blir kommersen extra livlig på alla de gatu- och torgmarknader som finns runt om i DE HANDARBETANDE KVINNOGRUPPERNA FUNGERAR, PRECIS SOM VAR OCH EN I SINA RESPEKTIVE FAMILJER, SOM DET STABILA NAV SOM HÅLLER IHOP ETT SOCIALT RÖRLIGT OCH EKONOMISKT OTRYGGT OCH INSTABILT LOKALSAMHÄLLE. förorterna. De handarbeten som återkommit som kommersiella produkter genom åren är smycken och nyckelringar av pärlor, handmålade och broderade dukar, plånböcker och handväskor i skinn och tygdockorr. De handarbetande kvinnogrupperna fungerar, precis som var och en i sina respektive familjer, som det stabila nav som håller ihop ett socialt rörligt och ekonomiskt otryggt och instabilt lokalsamhälle. Kvinnorna tar hand om de äldre och svaga, barnen, hushållet, familjens ekonomi och ibland även sina män. Hantverksgrupperna blir ett andningshål där de kan ta hand om sig själva och varandra samtidigt som de kan tillverka produkter för hemmet eller för försäljning. Gruppen blir också en central kulturbärare av värderingar, traditioner och social historia, inte minst från tiden innan den stora flytten. AL FAB ETISERING MED HJÄLP AV FOLKBILDNING Angela Mendez är en av 14 kvinnor i bostadområdet Rinconcito Pandino i utkanten av staden Riberalta som i maj 2011 började ABC:s nya läs- och skrivcirkel. De flesta av kvinnorna hade inte kommit i kontakt med skolundervisning över huvud taget medan några en gång i tiden lärt sig läsa och skriva men förlorat sina färdigheter i brist på praktik (s.k. funktionella analfabeter). A ngela är 30 år, gift och har sex barn i åldrarna 3-14 år. När jag träffar henne har hon klätt upp sig inför besöket och visar stolt upp sitt enkla hem med jordgolv, vasstak och väggar av liggande plank. Hon visar också den gemensamma vattenkällan på andra sidan gatan som fungerar som kombinerad badplats och tvättinrättning. Motivet till mitt besök är att söka förstå vad som finns bakom analfabetismen hos vanligt folk i dagens Bolivia. Vari ligger behovet och intresset och vad är det som hindrar människor från att lära sig läsa och skriva? Och hur kommer det sig att det trots regeringens intensiva insatser för alfabetisering, som 2008 faktiskt ledde fram till att man deklarerade landet fritt från analfabetism, ändå finns hundratusentals människor, framförallt kvinnor, som inte kan läsa och skriva? Men jag vill också förstå på vilket sätt ABC:s folkbildande läs- och skrivcirklar är ett alternativ. Angela berättar att hon stiger upp kl. 5 varje morgon för att ge sig iväg till arbetet som nötknäckare i en av stadens paranötsknäckarfabriker 1. Trots den mycket låga lönen är det en avgörande inkomst för att säkra Angela Mendez har lärt sig läsa & skriva med hjälp av ABC:s studiecirkel familjens försörjning när hennes man inte har ett fast jobb. Med sin klara stämma och sitt generösa och skinande leende, berättar hon om sin rörliga 1 Med en produktion på c:a 10.000 ton/år är Bolivia världsledande med 75% av paranötsmarknaden. Riberalta är med sina drygt 20 uppsamlings- och nötknäckarfabriker centrum för denna verksamhet.
Sida 5 En tidning från ABF uppväxt med sina föräldrar och syskon på landet och i skogen, en uppväxt långt ifrån skolor och urbana centrum. Allt hon lärt sig har hon lärt sig av sina föräldrar i en miljö av självhushåll i en intensiv och vild natur. Som så många andra som lever av och med naturens tillgångar tyckte inte hennes föräldrar det var särskilt viktigt att kunna läsa och skriva, livet var ju fritt från det skrivna ordet och någon skola fanns inte på mindre än 3 dagars resa med båt. var det bara att börja. Vi träffades två gånger i veckan, ibland ute under ett träd och ibland hemma hos någon i gruppen. Det kändes tryggt att lära tillsammans, att känna gemenskapen, att dela erfarenheter med andra kvinnor och att vi hela tiden kunnat lära oss utifrån vad var och en kan, eller förmår. Ibland kom andra personer än Petrona på besök och talade om våra rättigheter till utbildning, som kvinna och som medborgare. Det har stärkt mig och jag förstår mer om hur olika JAG HAR ALLTID VARIT NYFIKEN OCH IRRITERATS AV INFORMATION SOM JAG INTE FÖRSTÅTT. JAG VILLE LÄRA MIG LÄSA När Angela flyttade till Riberalta och gifte sig och skaffade familj var det redan försent att börja skolan. Men när det statliga alfabetiseringsprogrammet kom till staden för några år sedan blev Angela intresserad. Jag har alltid varit nyfiken och irriterats av information som jag inte förstått. Jag ville lära mig läsa. Men det var komplicerat vad gäller tider, jag måste ju jobba och jag måste ta hand om mina barn. Det var också långt till skolan, det kändes ensamt och osäkert att lämna hemmet och man måste dessutom betala studiematerialet. När ABC:s ordförande Petrona besökte vårt bostadsområde kändes det annorlunda. Hon var angelägen om att hitta lösningar så att studierna skulle passa oss kvinnor här i området. Petrona sa också att det inte fanns någon åldersgräns för att studera. Vi kom överens om dagar, tider och plats för att träffas och sen saker fungerar i vårt samhälle.. Till sist berättar Angela att hon hoppas kunna fortsätta studera. Hennes önskan är att kunna hjälpa andra kvinnor att läsa och skriva. Mötet med Angela i hennes hemmiljö gav mig möjlighet att se problemet med analfabetismen från en annan position, egentligen den enda självklara. Med Angela i centrum gick det lättare att förstå sammanhanget, hennes historia, hennes vardagliga liv som kvinna, mor och familjens självklara nav som stabil och sammanhållande länk, som fattig arbetare utan ett försäkrande trygghetsbatteri, i ett bostadsområde i utkanten av den tropiska staden Riberalta, långt från de ekonomiska och kulturella centra som vi gärna förknippar med välmående och framtidstro. Men i Angelas lilla värld finns också en spirande framtidstro. Trots de materiella begränsningarna och den samhälleliga frånvaron av trygghetsnät finns kunskapen om hur man överlever i samverkan med andra människor, med naturen och med mycket begränsade ekonomiska marginaler. Angela utstrålar ett lugn och en tillförsikt inför problem och primära behov som dagligen måste lösas. Det finns mitt i denna värld en stolthet, en glädje och en solid förankring i det kulturella sammanhang som är hennes historia och identitet. Angela är inte en identitetslös analfabet utkastad i ett suburbant socialt kaos. Och i den meningen är hon inte ensam. En stor del av Bolivias befolkningar har överlevt århundranden av utsugning och förtryck tack vare en kulturell och etnisk sammanhållning där gruppens inre organisation och väl förankrade traditioner och värderingar fungerat som ett försvarsverk mot omvärlden. Angela och hennes väninnor bär på en identitet och en social gemenskap som skapar de allra bästa förutsättningarna för ett gott liv. Men var kan hon hitta det halmstrå som kan fungera som språngbräda till en tryggare och bättre framtid för henne och hennes barn? Om man lyssnar till hennes entusiasm inför sina nya läs- och skrivfärdigheter kan denna nya
Sida 7 En tidning från ABF landet i Sydamerika har man med politisk vilja kunnat angripa ett av de mest centrala sociala hindren för utveckling, rättvisa och fullvärdigt medborgarskap. Dessa lysande resultat betyder nu inte att man kommit tillrätta med problemet. Det är Angela bara ett exempel på. Angela tillsammans med delar av ABC Amazonias styrelse. Överst; Merary, Armin, Santa. Nedre raden; Petrona, Angela, Martha De enorma resurserna och det externa metodologiska stödet från Cuba till trots har man alltså inte nått alla de människor som lever i utkanten av samhället, i ekonomiskt svaga områden, på landsbygden och i städernas perifera områden. Mitt i den politiska ivern att råda bot på ett av de mest påtagliga sociala problemen i landet hamnade den nytillträdde regeringen i den gamla centralstyrda formen för utveckling, med en visserligen genomtänkt och flexibel metod för att alfabetisera men med en organisering som mer liknade massproduktion av varor i stället för utbildning. Många hamnade utanför av bara farten. Några förstudier för att prioritera och bedöma olika områden efter behov gjordes inte och någon uppföljning av de som inte fortsatt formella studier har heller inte gjorts. Programmet genomfördes således med buller och bång och kvar blev de som inte kunde ta sig till studielokalen och de som inte ens kände till att studiemöjligheten fanns. För att inte tappa fart och samtidigt söka integrera de som nyligen har lärt sig att läsa lanserades i mars 2009 en fortsättning genom programmet Yo si puedo seguir (Jag kan fortsätta) som inbjuder till fortsatta och mer formella grundskolestudier. Utmaningen är att förankra människor i ett fortsatt lärande och samtidigt vidmakthålla nivån av läs- och skrivkunnighet. Denna storskaliga och centralstyrda implementering uppifrån, som näst intill körde över och plattade till den flexibla och genomtänkta metoden för alfabetisering, håller nu sakta på att förändras. I mars 2012 togs beslutet att starta ett nytt alfabetiseringsprogram för totalt 200.000 människor i 41 ABC UTGÅR FRÅN DEN LOKALA KULTUREN OCH DEN SOCIALA GEMENSKAPEN FÖR ATT TILLSAMMANS MED MÄNNISKORNA KONSTRUERA INNEHÅLLET OCH FORMERNA FÖR LÄRANDET. kommuner. Att man lärt av sina misstag är uppenbart när man studerar det metodologiska upplägget. Nu handlar det om flexibla former utifrån lokala förhållanden och utan direkt inflytande från den kubanska metoden, utan att för den skull räkna bort den. Man förlitar sig nu till det civila samhällets aktörer och erfarenheter och till dynamiska och kreativa folkbildande metoder, som exempelvis studiecirkeln, som kan kopplas till artistiska, produktiva, och andra lärande ämnesområden. Poängen är att man förlitar sig på de civila organisationernas närhet till, och kunskap om, lokalsamhället, samtidigt som man vill främja aktiviteter som kan permanentas och på så sätt förankra läs- och skrivkunskaperna i det verkliga livet. Tanken är att råda bot på den funktionella alfabetism som snabbt installerar sig när människor inte lever i en textbaserad verklighet. Kulturellt engagemang och artistiska och produktiva aktiviteter i kurseller studiecirkelform antas också kunna inspirera till social integrering och sysselsättning, förhoppningsvis även inkomst. Detta underifrån-perspektiv är vad ABC tillämpar och som ger Angela och många andra kvinnor en möjlighet till en nystart i livet. ABC utgår från den lokala kulturen och den sociala gemenskapen för att tillsammans med människorna konstruera innehållet och formerna för lärandet. ABC stärker på så sätt människornas egna krafter, skapar en brygga till utbildning och lärande och en tilltro till de egna och kollektivets möjligheter till förändring. Att ABC bjudits in av utbildningsministeriet som utförare av det nya alfabetiseringsprogrammet är således ingen slump.
Sida 8 Bolivia en olik värld EN KRITISK GR AN S KNIN G AV BOLIVIAS HISTORIA Den officiella historieskrivningens uppifrånperspektiv ger inte svar på folkets frågor och behov av att förstå helheten i de historiska sammanhangen, de individuella och kollektiva intressekonflikterna, de naturliga variationerna och de ekonomiska, produktiva och sociala rörelserna över tiden R afael Puente är högaktuell i Bolivia genom utgåvan av böckerna Recuparando la memoria i två band som beskrivs som en kritisk granskning av Bolivias historia från dess grundande fram till skapandet av den plurinationella staten av självständiga nationer och lokalsamhällen, vilket betyder att böckerna inte direkt behandlar den förkoloniala och koloniala perioden fram till 1825 och inte heller perioden efter Evo Morales makttillträde 2006. Rafael är inte forskare eller historiker. Han gör en omtolkning av den redan skrivna historien, läser av och omvärderar sammanställningar av historiska händelser och fakta, men från en annan position. Som pedagogiskt verktyg i granskningen och i texten använder han Frågan. Att frågor och frågeställningar uttrycks lockar läsaren till ett resonerande och kritiskt förhållningssätt i allmänhet och till historien i synnerhet. Böckerna är därför folkbildande i dubbel bemärkelse. Rafael uttrycker det på följande sätt: folkbildning är omvälvande därför att metoden är frågan och inte en serie förpreparerade svar (till frågor som ingen ställt). Att ställa frågor, eller ännu bättre främja sammanhang där olika frågeställningar kan växa fram, innebär att vi lockar fram och väcker till medvetande och en ökad förståelse. I sin förlängning skapar det möjligheter för förändringar av den rådande situationen i samhället. Att kritiskt granska den aktuella situationen i samhället leder ofrånkomligen fram till behovet av att förstå bakgrunden, arvet och historien. Tyvärr är den historia som majoriteten av befolkningen kommer i kontakt med rutinmässigt organiserad utifrån den officiella historieskrivningen som i de allra flesta fall framställs av segraren, mestisen-kreolen och grundarna (av landet). Den officiella historieskrivningens uppifrånperspektiv ger inte svar på folkets frågor och behov av att förstå helheten i de historiska sammanhangen, de individuella och kollektiva intressekonflikterna, de naturliga variationerna och de ekonomiska, produktiva och sociala rörelserna över tiden. Jag träffade Rafael första gången i juli 2011 då han deltog som föreläsare i vår projektledarutbildning för ledande personer i sammarbetsprojekten ABC. Det engagemang och intresse han väckte hos kursdeltagarna för samhällsfrågor fick mig att kontakta honom på nytt efter att hans böcker kommit ut på bokdiskarna. Rafaels kritiska studie av Bolivias historia utgår ifrån en rad frågeställningar som är lätt att känna igen och ta till sig. Låt oss ta ett par exempel. En av böckernas generella frågeställningar och drivmedel som motiverar Rafael, och läsaren, att söka sig tillbaka till landets framväxt kretsar kring Bolivias mindervärdeskomplex, ett fenomen som han kopplar till landets kroniska fattigdom och underutveckling. Han finstuderar därför landets dramatiska och mycket speciella tillkomst. Han säger: Vi bör inte glömma bort att när landet grundades som en så kallad oberoende republikansk stat var det bland de nya staterna i Sydamerika det mest avundsvärda territoriet av alla, det territorium som spanjorerna minst av allt ville förlora. Det är paradoxalt nog också här som vi finner en början till förklaring till att den framtid som landet gick till mötes blev den rakt motsatta. Redan 40 år efter landets tillkomst som självständig republik uppvisar alla jämförande studier att landet var det fattigaste och mest underutvecklade. Men inte bara det. Landet var också ett lätt offer för grannstaterna som succesivt med krig och diplomatisk krigslist framför ögonen på en korrumperad maktelit kunde roffa åt sig olika bitar av landets territorium, inte minst stilla havskusten. Och landets underutveckling och position som sydamerikas fattigaste land består än idag. BOLIVIA OMFATTAR OLIKA KULTURER OCH REGIONER SOM HAR LITE ELLER INGET MED VARANDRA ATT GÖRA Rafael fortsätter studera landets tillkomst och fortsätter med nya frågor som kan öka förståelsen för landets fattigdom och generella underutveckling. Han går vidare och tittar på landets fysiska och kulturella idenitet, det som finns i begreppet land och folk och dess gränser. Han konstaterar som inledning till temat att det land och det territorium som blev Bolivia vid en första studie inte är normal. Bolivia omfattar olika kulturer och regioner som har lite eller inget med varandra att göra. För det första den andina regionen med Quechuas, Ayamaras och Uru-Chipayas som var en del av Inkarikets Tawantinsuyos, som egentligen har mer gemensamt med Perus andinska regioner än med andra regioner i Bolivia. För det andra ett stort antal folkgrupper i Amazonas, med helt andra kulturella identiteter och tradititioner och som aldrig var en del av Inkariket, utan har mer gemensamt med natur och folk i Brasiliens Amazonasområde. Till sist Chaqueñoterritoriet i sydöstra delarna av landet som befolkas av Guaranies och som har mer gemensamt med Paraguay och norra Argentina. Så här långt in texten törstar läsaren efter ett svar, varför det blev som det blev, hur det kom sig att så olika geografiska regioner med så olika folk och traditioner hamnade inom samma politiska projekt, nationen Bolivia. För att hitta svaret måste Rafael gå tillbaka till den koloniala tidens inledande fas på 1500-talet. Och svaret blir ett enda ord: Potosi. Efter upptäckten av silverberget Cerro Rico i Potosi 1545 organiserade och kontrollerade kolonisatörerna de omkringliggande regionerna helt utifrån de behov som mineralutvinningen krävde vad gällde
Sida 9 En tidning från ABF En barngrupp från Albor knyter nävarna och dramatiserar kravet på ett återlämnande av stilla havskusten arbetskraft, redskap och byggmaterial, handel, matvaror, coca etc. Alla vägar och större städer som Tarija, Sucre, Cochabamba, Oruro, La Paz och Santa Cruz grundades utifrån olika funktioner i relation till gruvutvinningen i Potosi, där det mest akuta var arbetskraft som säkrades genom s.k. mitas (ett sätt att systematiskt tvinga fram och säkra urbefolkningarnas arbetskraft på storgods och i gruvor). Ett område som existerar för sin gruvutvinning är också ett område som styrs av dess specifika marknadslogik, dvs ett kortsiktigt vinstbehov på en extern marknad. Detta förhållande till produktion och kommersialisering innebär inte bara en kortsiktig och helt ansvarslös utsugning av natur och arbetskraft utan lika mycket ett totalt ointresse för långsiktiga investeringar på den interna och lokala marknaden. Vinst och investeringar styrs av den internationella marknaden. Hur var det då med den nya republiken? Hur kommer det sig att den nya republiken inte frigjorde sig från denna marknadslogik? Rafael vidgar synfältet och söker sig till det nya landets sociala och politiska drivkraft. Rafael ställer frågan: Var den nya och fria republiken Bolivia verkligen ett resultat av de frihetsideal som stora sociala grupper, däribland urbefolkningarna, strävat efter under den långa koloniala perioden? Svaret blir ett rungande nej. De som stred för den fria republiken var inga andra än avhoppande royalister som i sista stund avsade sitt stöd till den allt svagare spanska kronan för att istället ta makten över det nya territoriet och därigenom säkerställa en fortsättning av det koloniala systemet, om än utan kung. I den fria republiken Bolivia fortsätter således ett kolonial logik med förtryck och utsugning av majoriteten av befolkningen för att säkerhetsställa kreolernas politiska makt och ekonomiska kontroll över landet. Det kanske mest intressanta frågebatteri Rafael formulerar handlar om vänsterns och fackföreningsrörelsens återkommande nederlag under 1900-talet, trots de politiska framgångar man vid upprepade tillfällen uppnådde, inte minst med revolutionen 1952 som följdes av allmän rösträtt och jordreform. Bakgrunden till dessa nederlag hittar Rafael i de revolutionära medelklassambitioner som formulerades Rafael Puente ser sig själv inte som historiker utan som en revolutionär och radikal folkbildare. Han är född 1940 i Pairumani, Cochabamba. Som 14-åring kom han till Spanien och 1959 började han studera teologi och mottog jesuitiskt prästbrev 1971. Han har fördjupade studier i filosofi, litteratur och pedagogik från Spanien och Tyskland. Efter sin återkomst till Bolivia 1972 har han ägnat sig åt folkbildning, mänskliga rättigheter, miljöfrågor och politik. Under några år var han parlamentsledmot för Izquierda Unida (Förenade vänstern). Efter Evo Morales makttillträdde 2006 har han haft uppdrag som vice inrikesminister, guvernör i Cochabamba och som chef för det styrande partiet MAS (Movimiento Al Socialismo) politiska skola, ett uppdrag som avslutades 2011. För närvarande har han inga politiska uppdrag. Trots att han helhjärtat stött och stödjer den revolutionära förändringsprocess som drivs av det styrande regeringspartiet har han aldrig varit medlem i partiet MAS.
Sida 10 Bolivia en olik värld och iscensattes av det politiska parti som ledde revultionen: Movimiento Nacionalista Revolucionario, MNR. I utbyte mot att bli likvärdiga medborgare i den illusoriska nationen Bolivia, tvingades majoriteten av befolkningen offra delar av sin kulturella identitet, inte minst genom den diskriminerande och likriktade utbildningsreformen som inte respekterade mångfalden av etniska identiteter (idag c:a 60% av befolkningen fördelade på 36 folkgrupper). Det är också här som Rafael hittar bakgrunden till den äkta revolutionära samhällsförändring som idag och sedan drygt 10 år drivs av urbefolkniningarna i Bolivia. Han konstaterar att det handlar om urbefolkningarnas frigörelse från den gamla vänsterideologin och det koloniala och diskriminerande utbildningssystemet som följde på revolutionen 1952 och som vidhölls av de efterföljande neoliberala högerregeringarna och diktaturerna. Rafael sammanfattar urbefolkningarnas politiska uppvaknande med en fras som han hämtat från 90-talet: inget politiskt parti svarar upp till våra intressen, högerpartierna därför att de är våra fiender och vänsterpartierna för att de inte förstår oss. I den ideologiska debatten mellan privatisering och statlig insyn och dominans, förankrades ett nytt politiskt perspektiv och synsätt som utgår från sociala, kulturella och framförallt lokalt förankrade samhällen, sk. Comunidades (eng. community). Eftersom böckerna inte berör den aktuella situationen i landet, efter åtta år med Evo Morales som president, söker jag upp Rafael i hans hem utanför Cochabamba i mars 2012. Hans kritiska öga och fria men vassa tunga borde kunna nyansera bilden av det styrande partiet MAS hälsotillstånd. Han går tillbaka till Evos valseger 2005 och konstaterar att: att förvåningen bland högerpartierna i landet var stor när Evo Morales vann presidentvalet med absolut majoritet (54%). Fram till 2008 var oppositionen politiskt aktiv och uppnådde också vissa framgångar samtidigt som regeringen gjorde misstaget att rösta nej till regional självständighet i folkomröstningen om lokalt självstyre (när det är ett historiskt faktum att människor vill ha ökat lokalt självbestämmande). Situationen under dessa första regeringsår var så spänd att presidenten inte ens kunde besöka de två tredjedelar av landet där oppositionen hade förskansat sig, den s.k. halvmånen i öster, från Tarija i söder till Pando i norr, med Santa Cruz som oppositionens maktcenter. Sen begick man misstaget att tvinga fram en förtroendeomröstningen 2008, då Evo fick ett ännu större stöd (67%) och två av oppositionens guvernörer fick avgå. Samma år genomfördes också en massaker av drygt 20 bönder i Pando som leddes av oppositionsledaren Leopoldo Fernandez (uppgifterna om antalet döda varierar beroende på det stora antalet försvunna). Efter dessa händelser försvann oppositionens initiativkraft och sammanhållning och har med tiden alltmer försvagats. Detta borde underlätta för regeringen att genomdriva sina referomer för ett mer rättvist samhälle. Men idag har regeringen tyvärr förgiftats av sin egen makt. Det folkliga intresset av och deltagandet i politiken har de senaste åren sjunkit drastiskt. Det styrande partiet MAS har gjort sig till ägare av den förändringsprocess som folket inlett och man släpper inte in andra åsikter eller kritiska röster som kan levandegöra och stärka den politiska utvecklingen. När det egentligen är så att denna förändringsprocess inte kan ägas av en person eller ett parti, den tillhör alla. Vi kan inte köra iväg folk som vill vara med bara för att de inte tillhör det styrande partiet. Det blev plötsligt förbjudet att kritisera. Om man inte var till 100% med regeringen var man förrädare och styrd av USA. Detta har gjort mycket skada. Stödet har därför dalat, speciellt under de senaste två åren och framförallt i städerna. Som avslutning vill jag veta hans uppfattning och folkbildning: Vilken roll kan folkbildningen spela i dagens Bolivia? De svagheter vi ser inom de sociala rörelserna som inledde den avgörande politiska förändringsprocessen för drygt 10 år sedan är maktkoncentrationen till ett antal ledare och bristen på folkbildning. Vi behöver mer kritiska ögon som ställer frågor, som reflekterar och uttrycker sin ilska över tillståndet i samhället, den kritiska nedifrånrösten som inte utantill pladddrar presidentens ord och budskap. Torgkampanj i El Alto till stöd för poesi och mänskliga rättigheter
Sida 11 En tidning från ABF TE AT ER OCH POESI SOM POLITISKA V ERKTYG Albor är en unik folkbildande resurs som med ungdomlig iver och kreativitet utnyttjar demokratiska och konstnärliga uttrycksformer för att medvetandegöra befolkningen och stärka den kulturella identiteten. A tt besöka ungdomsverksamheten Albor i El Alto innebär att besöka världens högst belägna miljonstad (4.070 m.ö.h.), tillika satellitstad till det lägre liggande La Paz. Men det innebär också ett besök i en fattig, kall, kaotisk och ogästvänlig plats på jorden. Mama Coca (Maria Elena Cardenas) Jämförande välfärdsstudier placerar El Alto i botten, med arbetslöshet, usla inkomster, trångboddhet, obefintliga eller bristfälliga sanitära förhållanden, hög kriminalitet, samt hög grad av alkohol- och drogkonsumtion. En rekordhög inflyttning under de senaste 30 åren har slagit ut alla möjligheter att på ett någorlunda ordnat sätt planera det urbana livet. Det är framförallt Aymaras från högplatån som flyr landsbygdens torka, fattigdom och begränsade alternativa utbildnings- och försörjningsmöjligheter. Många är de som faller igenom det sociala skyddsnät som familjen och kollektivet utgör. På kvällar och nätter hittar man ofta hungriga och narkotikapåverkade grupper av barn och ungdomar som sover på gatan tätt omslutna för att skydda sig mot kölden. Det är heller inte ovanligt att se hundar och människor slåss om rester på gatornas sophögar. Men denna negativa och mycket generella bild till trots innebär ett besök i El Alto ett möte med ett socialt, urbant och inte minst politisk kraftverk av gränslösa dimensioner. Detta kraftverk har gett upphov till stora och avgörande politiska kast i Bolivias historia, inte minst under det s.k. svarta oktober, eller gaskriget (Guerra de Gas) 2003 då president Gonzalo Sanchez de Losada tvingades fly landet till följd av ett folkligt uppror. Detta uppror hämtade sin avgörande kraft i de sociala och politiskt välorganiserade lokala aymaragrupperna i El Alto. Ett bevis som något om att befolkningen bevarar traditioner och värderingar och inte minst kollektiva strategier för kamp och överlevnad från landsbygden. Närheten i tid och rum till ett urspungligt och gemensamt kulturellt sammanhang förklarar en del av denna styrka, den omgivande fattigdomen, orättvisorna och de enorma klasskillanderna blir i sammanhanget den utlösande faktorn. Effekterna av denna politiska seger över en korrumperad pre- sident utan folkligt stöd var inte bara en omedelbar politisk triumf. Det blev också en avgörande bekräftelse på den politiska kraft som de sociala rörelserna mobiliserat genom olika framgångsrika manifestationer sedan år 2000. Denna seger blev droppen som till sist fick bägaren att rinna över till urbefolkningarnas fördel. Det gav människorna den slutgiltiga självkänslan och självbilden som vinnande politisk kraft, en kraft som drev fram en annan social rörelse, cocaodlarnas intresseorganisation MAS, att nationellt kanalisera de gemensamma politiska kraven på förändring. Denna sociala kraft ledde till sist fram till att cocaledaren och aymaraindianen Evo Morales väljs till president 2005. Detta kulturpolitiska sammanhang gör det lättare att förstå hur poesi- och teatergruppen Albor, mitt i ett mörker av fattigdom och orättvisor, med politisk medvetenhet, glädje och stolthet arbetar för att aktivera ungdomar att engagera sig i samhälleliga frågor genom olika artistiska utrycksformer. Albor är en barn- och ungdomsorganisation som engagerar sig i sociala frågor genom kulturella aktiviteter, framförallt teater och poesi, men även litteratur- och berättaraktiviteter. Organisationen grundades 1997 och har en ledningsgrupp med Willy Flores som chef och ordförande, tillika initiativtagare till grundandet av verksamheten. Organisationens löpande verksamhet stimuleras, planeras och synas genom regelbundna och öppna veckomöten som kan beskrivas som levande
Sida 12 Bolivia en olik värld Albor spelar Mama Coca för en fullsatt kommunteater i El Alto. och kreativa samlingar av ungdomlig entusiasm och otålighet. Organisationen har en stor och ljus lokal i centrala El Alto, ett stenkast från kommunhuset och mitt i ett kokande marknadsområde. Albor kan också beskrivas som en progressiv teatergrupp och kulturorganisation som genom poesi och teater kritiskt illustrerar motsättningar och orättvisor kopplat till händelser i det nationella och latinamerikanska samhället och historien. Kraften hämtar man från sin egen och urbefolkningarnas identitet och förankring i detta unika kulturgeografiska landskap. Men kraften kommer också från den politiskt medvetna ledningen och från en livlig barn- och ungdomsverksamhet. Man syns på gator och torg genom festivaler, poesitävlingar, kampanjer mot rasism och diskriminering och till stöd för ett öppet, demokratiskt, multietniskt och kulturellt integrerat samhälle. För att komma ut med sin konst och sitt budskap samarbetar Albor med i första hand kommunen i El Alto som lånar ut den kommunala teatern under en vecka vid två tillfällen per år. Men man samarbetar också med vice ministeriet för avkolonisering, vice ministeriet för mänskliga rättigheter, vice presidentens kansli och andra statliga, regionala och kommunala institutioner i landet. Albor fick äran att i färg och form sceniskt backa upp den stora traditionella vigseln enligt ursprungsbefolkningens traditioner, med över 300 par, som ägde rum för första gången i maj 2011 under överinseende av presidenten. I framförandet fanns en dramatiserad protest mot katolska kyrkans religösa och kulturella kolonisering. I repertoaren finns också teaterstycken som Latinamerikas öppna ådror och Mama Coca, det senare ett försvar för cocabladets kulturella värde för befolkningen. Genom Albors deltagande i ABF:s samarbetsprojekt har man haft två deltagare i projektledarutbildningen som i sin tur spridit Maria Elena Cardenas och Silvia Cruz från Albor presenterar ett utdrag ur Mama Coca vid en kulturfestival Montevideo folkbildande teori och metod, framförallt studiecirkelmetoden, till övriga medlemmar. Resultatet är att man fått en mer ordnad struktur på verksamheten i allmänhet och på själva lärandet genom studiecirkeln i synnerhet. Man har genomfört skrivarcirklar och studiecirklar kring sexualitet och reproduktiva rättigheter, deklamation och folkdans. Nytt är också att man förflyttat studiecirklar till mer perifera områden istället för att genomföra aktiviteterna i den centralt belägna lokalen. Man kommer därigenom i kontakt med mer isolerade småorter som ligger flera timmars bussavstånd från centrala El Alto. Albor är en unik folkbildande resurs som med ungdomlig iver och kreativitet utnyttjar demokratiska och konstnärliga uttrycksformer för att medvetandegöra befolkningen och stärka den kulturella identiteten.
Sida 13 En tidning från ABF AB F DELTAR I FÖRÄNDRING AR N A AV BOLIVI AS UTBILDNINSPOLITIK Sedan Evo Morales tillträdde som president 2006 har ABF haft ett nära och regelbundet utbyte med den politiska ledningen för Viceministeriet för Alternativ Utbildning. D et har varit och är av central betydelse i ABF:s folkbildande samarbets- och utvecklingsstrategi i Bolivia att ha ett nära samarbete med lokala och statliga myndigheter som har inflytande över utbildning, kultur och sociala frågor i allmänhet och folkbildning i synnerhet. Samtidigt som de lokala och kommunala myndigheterna är fundamentala brickor för att underlätta den konkreta och praktiska projektutvecklingen på lokalplanet är de centrala utbildande myndigheterna viktiga i sin roll som politiska vägledare. ABF både påverkar och påverkas av den utbildningspolitik som drivs, framförallt inom det icke formella området. Representanter för ABF har under de senaste åren bidragit med information och kunskap om den svenska folkbildningens historia, om studiecirkelns teori och metoder, projektutveckling och med olika program för ledarutbildning. (I sammanhanget bör tilläggas att dessa bidrag genomförts helt utan medverkan från SIDA, vars representanter i Bolivia inte visat något intresse för att stärka möjligheterna för den svenska folkrörelsen att bidra med folkbildning som verktyg för demokrati och fattigdomsbekämpning). Samtidigt som ABF aktivt inspirerat och främjat folkbildande värderingar och praktiska lösningar för folkbildningens utveckling i landet har ABF:s lokala samarbetsprojekt fått både insyn och delaktighet i nya statliga utvecklingsprojekt. Det senaste är en inbjudan att delta som utförare av ministeriets nya alfabetiseringskampanj som inleds under andra halvan av 2012. Under 2011 bjöds deltagare från de olika projekten in för att delta i den första statliga utbildningen av folkbildare i lokalsamhället (Facilitadores Comunitarios). ABF:s samarbetsorganisationer bidrog med tio deltagare i utbildningen, en knapp tredjedel av deltagarna. Utbildningen som avslutas under 2012 har som syfte att i lokalsamhällets civila organisationer förankra folkbildande teorier och metoder och främja konkreta projekt med ett aktivit deltagande av den lokala befolkningen. Trots att utbildningen organiseras av viceministeriet är inte tanken att de nya folkbildarna ska bli några nya statsanställda inom utbildningssystemet. Utbildningen syftar till att stödja det civila samhällets folkbildande aktörer och förhoppningen är att lokalsamhällets offentliga institutioner, framförallt kommunerna, skall se det politiska, sociala och utbildande värdet och därför säkra finansieringen av deras verksamhet. Sedan 2010 heter viceministern för Alternativ Utbildning Noel Aguirre. Noel har haft olika ministerposter i Evo Morales regering sedan 2006 och betraktas som en av presidentens mest förtrogna och kunniga medarbetare. Han har alltid visat stort intresse för ABF:s folkbildande Gruvarbetare demonstrerar för en rättvis grundlag erfarenheter och verksamhet i Bolivia. För att öka förståelsen för bolivias aktuella utbildningspolitik gjorde vi en intervju med honom på utbildningsministeriet i La Paz. Den nya utbildningsreformen som trädde i kraft i december 2010 bär namn av två personer; Avelino Siñani y Elizardo Perez, hur kommer det sig och vilka är det? - Att ge lagen namn av dessa två personer är både ett sätt att hedra deras gärningar och samtidigt ange reformens politiska värdegrund. Avelino Siñani och Elizardo Perez startade och drev la escuela Ayllu i Warisata, det mest emblematiska och revolutionerande utbildningsprojektet i Bolivias historia. Det startade 1931 och krossades av en feodal politik 1940. På den tiden tillät inte samhället att urbefolkningarna lärde sig läsa och skriva, de hade ju inte rösträtt. Elizardo var vit, stadsbo och en auktoritet inom utbildningssystemet i REFORMEN TALAR OM ATT FÖRÄNDRA OCH FRIGÖRA La Paz. När han blev informerad om Avelinos initiativ i Warisata blev han intresserad och lämnade sitt ordnade liv i staden för att delta i projektet. Det revolutionerande var att utbildningen utgick från befolkningens lokala kultur och produktiva behov, i det här fallet ett aymarasamhälle på landsbygden öster om Titicacasjön. Samarbetet mellan Avelino som representant för den dominerande urbefolkningen och Elizardo från den vita stadsbefolkningen, blir för utbildningsreformen symbol för ambitionen till union mellan olika värdegrunder och sätt att tänka och se på samhället. Den nya utbildningsreformen understryker värdet av det interkulturella och tar sin utgångspunkt i befolkningens traditioner, lokala ekonomi, ekologiska och produktiva förutsättningar och behov. Vari ligger det revolutionerande i den nya utbildningsreformen?
Sida 14 Bolivia en olik värld Noel Aguirre är sedan 2010 viceministern för Alternativ Utbildning - För det första följer reformen den nya konstitutionens förändring från ett republikanskt, kolonialt och liberalt Bolivia till en Plurinationell stat (ett land med flera folk och nationer som samlas under en gemensam konstitution). För det andra skall utbildningen inte bara vara teoretisk, teorin skall kopplas till den vardagliga och praktiska verkligheten. För det tredje bygger reformen på ideen om att befolkningen skall leva väl (Vivir Bien), utifrån olika kulturella identiteter, i harmoni med naturen och andra folk och lokalsamhällen. Det är inte bara de materiella värdena som eftersträvas utan lika mycket de inmateriella (att vara-göra-ha inflytande och vara produktiv). Till sist markeras också det intra- och interkulturella perspektivet tillsammans med landets flerspråkiga verklighet. Här understryker Noel idén om dialogen mellan likvärdiga folkgrupper med olika kunskaper och erfarenheter som den fundamentala värdegrunden till det nya samhället (underförstått att ursprungsbefolkningarnas kunskaper nu skall ses och värderas likvärdigt med andra kunskaper) Hur och var kommer folkbildningen in i den nya utbildningsreformen? - Reformen talar om att förändra och frigöra. Vilken annan metod än folkbildningen skulle kunna svara upp emot den ambitionen? För de fattiga och utstötta finns folkbildningen, ett alternativt, marxistiskt och vänsterinfluerat verktyg som skall formas utifrån landets och framförallt lokalsamhällets villkor. För att utveckla och verkställa den folkbildande politiken har ministeriet inrättat en speciell avdelning med namnet Eduacion Permanente (närmast att likna vid livslångt lärande). Som ministeriets yngsta avdelning är det också den avdelning som är minst fastkedjad till det tidigare utbildningssystemets tröga rutiner. Det är ett flexibelt område som ännu inte tagit form men vars strategier skall utvecklas enligt behoven i lokalsamhället. Men den folkbildande idén och värderingarna har även stort inflytande över den formella och traditionella utbildningen. Vi är exempelvis fullt uppe i arbetet med att förnya lärarnas roll och utbildning så att den mer passar det nya och pluralistiska utbildningssystemet, här kommer viktiga bidrag från folkbildningens traditioner och värderingar. VAD HAR DEN SVENSK A FOLKBILDNINGEN FÖR VÄRDE I URUGU AY OCH BOLIVI A? För att få en uppfattning om folkbildningens och studiecirkelns betydelse i två latinamerikanska länder, frågade vi Aida Rodriguez som lett olika typer av cirkelledarkurser i Bolivia och Uruguay. A ida är från Uruguay och var politisk flykting i Sverige mellan 1976 och 1987. Hon är lärare och arbetade som hemspråklärare i Göteborg. Efter återkomsten till Uruguay har hon jobbat som speciallärare och folkbildare i Montevideos fattiga perifera områden. Aida har haft huvudansvaret för de cirkelledarkurser som genomförts med stöd av ABF i Uruguay under perioden 2007-2010 och för den folkbildande delen i projektledarutbildningen i Bolivia 2011. Begreppet folkbildning på export har ju använts en del under de senare åren när man velat trycka på värdet av svensk och nordisk folkbildning som modell för demokrati och utveckling i framförallt fattiga länder. Samtidigt som begreppet lätt framkallar olyckliga associationer till enkelriktad varuexport, provocerar denna antydan fram ett hälsosamt behov av att fråga sig VAD det är som är så bra med svensk folkbildning och HUR bör detta samarbete eller bistånd egent- ligen bedrivas. I det följande skall vi ge ett bidrag till denna diskussion som vi tycker bör hållas levande, framförallt för att inte riskera att hamna i en kulturimperalistisk leverans av svenska beprövade modeller som i hög hastighet (för det kräver systemet) exporteras utan dialog till en behövande mottagare. Aida tar god tid på sig och vill gärna fundera och sätta in folkbildningen i ett samhälleligt, kulturellt och historiskt sammanhang. Hon vill heller inte skriva under på hur det förhåller sig i Latinamerika. Hon koncentrerar sig på Uruguay, delvis också Bolivia. För att se folkbildningens roll i Uruguay tar hon det allmänna skolsystemet, den formella utbildningen som utgångspunkt. - Uruguay har en lång historia av allmän utbildning enligt europeiska traditioner med en hög grad av alfabetisering under hela 1900-talet. Samtidigt är Uruguay inget undantag när det gäller det formella utbildningssystemets fokus på de individuella resultaten och innehållet som
Sida 15 En tidning från ABF förmedlas, istället för att se kollektivet och inlärningsprocessen som de centrala värdena. Som kunskapsförmedlare är läraren den enda som accepteras i det formella systemet. Trots den formella utbildningens näst intill monopoliska ställning, finns andra och intressanta icke formella folkbildande erfarenheter. Under 60-talet växte alternativa metoder fram inom de sociala rörelserna, många inspirerade av Pablo Freire och med funktionen att organisera det folkliga och politiska motståndet mot auktoritära regeringar och totalitära diktaturer. Efter demokratins återinförande genomfördes olika utbildningsreformer som dock inte hade något större inflytande för uppkomsten av alternativa studieformer för ungdomar och vuxna som faller utanför det formella systemet. I Sverige är folkbildningen närvarande på ett helt annat sätt. Sedan länge finns en unik överenskommelse mellan det civila samhället och staten som främjar uppkomsten och utbudet av lärande verksamheter för alla, det s.k. livslånga lärandet, genom studieförbund och folkhögskolor. Här finns ett viktigt bidrag, ett politiskt bidrag om man så vill, för hur det formella och icke formella lärandet kan samverka och komplettera varandra för ett starkare demokratiskt samhälle. - Om vi talar om studiecirkeln så upplever jag det som ett verktyg som gör folkbildningen hanterbar, fortsätter Aida. Studiecirkeln omvandlar folkbildningens idéer och värderingar till något konkret som hjälper oss att organisera det horisontella och demokratiska lärandet i verkligheten. Det traditionella kunskapsförmedlandet förvandlas till ett kollektivt byggande som lockar fram allas aktiva deltagande där allas bidrag också respekteras och värderas. Formatet har visat sig skärskilt lämpligt för personer med liten eller ingen utbildning eller som har dåliga erfarenheter från den formella utbildningen. Eftersom verktyget främjar det horisontella och de kollektiva processerna i lärandet finns en slags generös inbjudan för alla att delta. Visst, det ställer stora krav på cirkelledaren som ska förstå och behärska metoden. Men att det fungerar har jag sett genom alla de olika cirklar i olika teman och med olika människor i vitt skilda sociala sammanhang som vi genomfört i Uruguay. - En mycket speciell erfarenhet var det att ansvara för cirkelledarutbildningarna i Uruguay och temat folkbildningens teori och praktik i projektledarutbildningen med bolivianer 2011. Deltagarna hade vitt skilda arbets- och livserfarenheter och helt olika utbildningsbakgrund, en del var akademiker och andra hade knappt gått i skolan och hade svårigheter att läsa och skriva. De kom också från olika geografiska kulturområden, särskilt märkbart när det gällde Bolivia. När vi genomförde de praktiska cirkelövningarna och de efterföljande diskussionerna framkom hur berikande alla upplevde den sociala mångfalden i gruppen. Verktyget främjade och lockade fram resurserna i skillnaderna, livserfarenheterna blev lika viktiga som de teoretiska kunskaperna för att konstruera den lärande processen. Akademikerna i gruppen ansåg också att det kollektiva lärandet borde få mer utrymme inom den formella utbildningen. Eftersom metoden kommer oss så nära lockar den fram ett humant och demokratiskt förhållningssätt till våra medmänniskor som gynnar det kollektiva lärandet och främjar STUDIECIRKELN OMVANDLAR FOLKBILDNINGENS IDÉER OCH VÄRDERINGAR TILL NÅGOT KONKRET SOM HJÄLPER OSS ATT ORGANISERA DET HORISONTELLA OCH DEMOKRATISKA LÄRANDET I VERKLIGHETEN positiva sociala förändringar i gruppen. Aidas tvåkulturella identitet ger henne unika möjligheter att fungera som kunskapsförmedlare och brygga. Men hon köper inte vad som helst. Aida tillhör den kritiska vänstern som med nationell stolthet vårdar de egna traditionerna och historien och släpper inte in vad som helst över gränsen. Hennes omdömen efter att ha prövat och förmedlat folkbildningens och studiecirkelns teori och metod blir därför särskilt trovärdiga och lärorika. Uppenbarligen finns ett specifikt värde i just det konkreta, den praktiska tillämpningen, att komma ned på jorden. Den lilla gruppen kommer i fokus och det gör det extra intressant i ett större samhälleligt perspektiv. Samhällets utveckling i stort beror ju på hur vi organiserar den lilla världen. Gör vi det demokratiskt så blir också samhället demokratiskt. Var det inte så Palme uttryckte det - att Sverige är en studiecirkeldemokrati!
Textredigering & layout: Mikael Runesson och Maria Stenberg ÄR DU INTRESSERAD AV MER INFORMATION OM BOLIVIA OCH VÅRT FOLKBILDNINGSPROJEKT? På hemmaplan arbetar vi aktivt med att informera och sprida kunskap om Bolivia och vårt arbete i projektet som pågår på ett antal platser runt om i Bolivia. Vill du eller din organisation/förening ha mer information så kommer vi gärna och berättar och föreläser på kurser, föreningsmöten m.fl. tillfällen. Vi kan också hjälpa till att ta fram material till studiecirklar. Vi planerar också att göra en studie- och kulturresa till Bolivia någon gång under hösten 2014. Mer information om resan kommer att komma under hösten 2013. KONTAKTPERSONER: ÅKE SÖDERMAN, ABF Gävleborgs län, ake.soderman@abf.se BENGT WENTZEL, ABF Örebro län, bengt.wentzel@abf.se LISBETH EKLUND, ABF Västernorrland, lisbeth.eklund@abf.se MAX PRADES, ABF Södra Småland, max.prades@abf.se ABF Gävleborg - Samordning och administration av hela projektet ABF Gästrikebygden och ABF Hofors - ABC Oruro och ekonomiansvar ABF Hälsingekusten - ABC Cochabamba och utbildningsansvar ABF Västernorrland - ABC Riberalta och utbildningsansvar ABF Jämtland/Härjedalen - ABC Villa Rivero ABF Örebro - ABC Guayaramerin och informationsansvar ABF Södra Småland och ABF Halland - ABC Oruro och El Albor i El Alto (ABC Potosi har tidigare fått stöd av ABF Falun men drivs nu utan stöd från ABF i Sverige) Jim Larsson, bosatt i Uruguay, som gör insatser som svensk expert i projektet har gjort intervjuerna, skrivit artiklarna och bidragit med en del foton i denna tidning www.abf.se Denna skrift är framtagen i samarbete mellan ABF och Olof Palmes Internationella Center och med stöd från Sida. Sida har ej medverkat vid utformningen och tar ej ställning till de synpunkter som framförs.