Begreppet integrering/integration betyder enligt samma uppslagsverk:

Transkript

1 Varför integration i livet och segregation i döden? Ingela Olsson När jag först fick denna rubrik att tala om på SKKF:s konferens, lät jag den bara vila i mitt huvud. Men efterhand började jag leva mig in i den och upptäckte flera spännande saker. Bl.a. att rubriken gick att vända på: Varför segregation i livet och integration i döden. För att få rätt på mina förvirrade tankar var jag tvungen att inför mig själv gå på djupet av dessa ord och begrepp, som många av oss använder, ofta lite slarvig. Jag vill i sammanhanget också ta upp ordet assimilering, som ofta blandas ihop med begreppet integregring. Enligt Nationalencyklopedin kommer ordet assimilering av det latinska ordet assimilatio, vilket kan översättas med anpassning av assimilo, egentligen göra lik el efterbilda. Assimilering är den process genom vilken en minoritet, t.ex. en invandrargrupp i det svenska samhälle, helt överger sin egen kultur, så att ursprungliga skillnader försvinner. Begreppet integrering/integration betyder enligt samma uppslagsverk: I studier av migration och etniska relationer används begreppet integration särskilt för att för att beteckna de sociala processer genom vilken en minoritet, t.ex. invandrade etniska grupper, slussas in i och blir delaktiga av det nya samhälle de flyttas till. Det kan gälla deras arbete och bostadsmarknad eller deras sociala, kulturella och politiska liv. Kortfattat skulle man kunna säga att om ett land använder assimilering, som politisk strategi, så strävar man efter att med hjälp av olika tvångsåtgärder få den nya gruppen (invandrare) att bli som den egna gruppen. Om landet istället använder integrering, som politisk strategi innebär det att de nyanlända kan behålla delar av sin egen kultur, men anammar delar av den nya kulturen. Ordet segregation innehåller också spännande begrepp. Ordet kommer från det latinska ordet segratio avsöndring, separation, det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper. Segregation kan ske på grundval

2 av social status, rastillhörighet, etnisk tillhörighet eller dylikt. Den kan vara frivillig, t.ex. när en religiös sekt isolerar sig för att kunna bevara sitt levnadssätt och minska risken för konflikter med det övriga samhället. Den kan också vara ofrivillig, påtvingad och diskriminerande, som när människor med en viss ras inte får tillträde till den dominerande gruppens restauranger eller skolor. Låt oss ta oss tillbaka till rubriken: Varför integration i livet och segregation i döden och låt oss hålla oss till den första frågan: Varför integration i livet? Svaret på denna fråga är extremt enkel. Integration är nämligen den enda strategi som har visat sig fungera, både historiskt och idag! Integrering är en process och den processen är ganska långsam. Processen brukar i regel ta tre generationer! För att förstå denna process måste man först och främst förstå vad kultur är och den enklaste beskrivningen är: strategier för att överleva. Min definition, som liknar många andras lyder: Kultur är människans odling för att hon skall kunna tolka sin omvärld, hon lär sig från barnsben ett sätt att leva. Denna odling manifesterar sig i språk, traditioner, religion, estetiskt skapande och kreativa uttrycksformer och annat som bildar en kollektiv identitet. En grupps moral tjänar som förmedlare och upprätthållare av samhällets moral och värderingar för den enskilde medlemmen. Låt mig berätta på ett enklare sätt: Människan har i hela vår historia sökt strategier för att överleva. Beroende på omständigheterna har hon utvecklat olika förhållningssätt till sin omgivning. Människan har precis som djuren en enastående förmåga till att anpassa sig till rådande förutsättningar att överleva. Dessa strategier lär vi oss som barn; vissa saker tillåts och beröms, medan andra kritiseras. I Sverige får ett barn till exempel tidigt lära sig att det är viktigt att äta upp sin mat. Ta inte mer än du orkar äta! säger vi när barnet tar för stora portioner.

3 Varför är det viktigt att äta upp och inte ta för mycket? Naturligtvis för att vi i Sverige historiskt har haft mycket ont om mat. Strategin att lära barn att äta upp och att inte ta mer än nödvändigt var en viktig strategi för att överleva. Maten skulle räcka till alla barnen och man visste aldrig om maten skulle mätta allas munnar. I ett land, till exempel vid Medelhavet där det historiskt funnit mycket gott om mat, behövs inte denna strategi. Istället lär sig barnen att äta tills de blir mätta och det är inget konstigt att lämna mat kvar på tallriken. Om en person lämnar sitt land och flyttar till ett annat, betyder det inte att man ändrar på det man lärt sig. Jag fortsätter att äta upp all mat även om jag är i Grekland och greken som flyttar till Sverige fortsätter att lämna mat på tallriken. Båda tycker vi att vi är normala och den andre är därmed onormal. På så sätt uppstår kulturkrockar! Det enda vi kan säga om mänsklig kultur är att vi, beroende på omständigheterna där vi växt upp, lärt oss olika saker. Det ena inte mer rätt eller fel än det andra. Vissa förhållningssätt går igen i de flesta kulturer, till exempel vad man får göra med sina händer. Den vänstra handen anses vara den orena, medan den högra är den rena. Den högra handen används för allt som måste vara rent, det vill säga till allt som inte får smitta. Det betyder att de flesta människor i världen äter med höger hand, även om personen i fråga är vänsterhänt. Det betyder också att om man rör vid en annan person, så gör man det med höger hand. I de fall man hälsar med hand, gör man det med höger hand. Att hälsa med hand är dock ovanligt i ett världsperspektiv; de flesta människor hälsar på okända personer genom att bocka sig och på ett eller annat sätt visa vördnad, till exempel genom att lägga handen på hjärtat. Den vänstra handen används till allt som riskerar vara orent det vill säga smittsamt på ett eller annat sätt. Därför används vänsterhanden för till exempel toalettbesök, när man har underlivskontakt eller rör i något man kan befara är smittsamt. När vi byter land tar vi med oss allt vi lärt oss och första generationen tenderar att behålla allt de lärt sig, livet ut. Andra generationen brukar däremot ändra

4 på det som kallas det kulturella skalet. I de begreppet finns allt från mat, språk, hur man klär sig, danser och så vidare. Men i andra generation, dvs de som växer upp i ett nytt land tenderar den kulturella kärnan att förbli intakt. Denna kärna innehåller våra djupast liggande moraliska värderingar; vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Även synen på hur man uppför sig mot äldre eller sjuka medlemmar styrs av den kulturella kärnan. Naturligtvis påverkas därför synen på döden och begravningsceremonier! Först i tredje generation påverkas i regel kärnan. Det är då man byter moraliska värderingar och även tappar bort ursprungsspråket. Grupp kontra individkultur Många av de flyktingar och anhöriga som kommer till Skandinavien kommer från landsbygd, vilket ofta innebär att man har mycket kort skolutbildning, eller ingen alls. På landsbygden runt om i världen lever man ofta i storfamilj; en strategi för att överleva. Det finns ingen offentlig sektor som tar hand om människorna, man måste ta hand om allt själv inom gruppen. Alla i gruppen har ansvar för de övriga och alla får sin uppgift och sitt värde genom den, ofta styrt av könstillhörighet. Här finns inga fria val! Den gruppmedlem som väljer att bryta med gruppens överenskommelser kan riskera att stötas ut, vilket kan innebära en katastrof. Gruppen erbjuder trygghet och social samvaro, omsorg och traditioner i utbyte mot medlemmarnas solidaritet och lydnad. Varje medlem är en representant för gruppen och det som drabbar den enskilde medlemmen drabbar hela gruppen. Om den enskilde istället lyckas med något, höjs hela gruppens status. I en sådan kultur betyder en enskild medlems död väldigt mycket och det är därför mycket centralt i tänkandet att hedra den som avlidit och samtidigt stötta hans eller hennes närmast anhöriga. Det innebär att man vill ha begravningsritualer, på samma sätt som i hemlandet, ritualer man känner igen och genom vilka man kan hedra den döde och hans familj. När en person dör i ett gruppsamhälle, dör alltså en del av den stora kroppen, en del av den gemensamma erfarenheten. Religiositeten är central i de flesta gruppkulturer och en av de faktorer som håller ihop gruppen. En av religionens viktigaste uppgifter är att ge människor

5 alternativ till dödens meningslöshet. I kristendom, judendom och islam är dessa alternativ återuppståndelse, direkt eller på den yttersta dagen. Inom hinduism och buddhism är det återfödelse (reinkarnation). I Sverige har vi (nästan) fullt ut lämnat gruppkulturen som vi levde i det gamla bonde samhället. Men även här har processen tagit tre generationer och de flesta födda efter 1970 har lämnat den och tagit sig in i individkulturen, där den offentliga sektorn är huvudansvarig för individens överlevnad. Detta har naturligtvis påverkat begravningsritualerna hos oss. I individsamhället växer inte den enskilde medlemmens värde med ålder; i individsamhället gynnas alltid de unga, arbetsföra och flyttbara. Döden och därmed begravningsritualerna förändras och nya uppstår. Motståndskulturer Det finns en grupp av gruppkulturer som utmärker sig mer än andra vad gäller synen på död och begravningsritualer, s.k. motståndskulturer (cultures of resistance). Det är grupper som varit förföljda genom århundraden och som för att överleva tvingats stänga av allt samarbete med majoritetskulturen och skapat egna regler för beteenden och ritualer inom gruppen. Dessa regler och ritualer får inte ändras och för den enskilde medlemmen kan det innebära att bli utstött eller bestraffad på annat sätt. För att nämna två sådana förföljda grupper väljer jag romer och judar. Deras begravningsritualer skiljer sig från andras, ofta på ett mycket markant sätt. Varför integration i livet och segregation i döden? Så åter till frågan i rubriken: Varför integration i livet? Frågan måste besvaras med att processen för integration i regel tar minst tre generationer. För vissa grupper sker ingen integrering, man håller sig frivilligt utanför processen. Varför många önskar segregation i döden beror oftast på att man ännu inte känner sig integrerad. Man vill fortsätta bevara de traditioner och det synsätt man haft inför döden som man haft i hemlandet. Åter till min inledning; går det att vända på begreppen? Varför segregation i livet och integration i döden. Vi lever i mycket segregerade bostadsområden,

6 vi har mycket olika chans på arbetsmarknaden, men en sak har vi gemensamt: Vi skall alla dö! Det spelar ingen roll vilken hudfärg man har, vilken utbildning, vilken ekonomisk status, oavsett alla yttre omständigheter så skall vi alla dö!