Behandling av tandlossning Liksom vid all tandbehandling, inleds också behandlingen av blödande tandkött och tandlossning med en noggrann undersökning. I allmänhet omfattar denna undersökning följande delmoment. Genomgång av hälsodeklaration och sjukdomshistoria Kartläggning av munhålan, antal kvarvarande tänder, förekomst av tidigare tandvård Fortsatt kartläggning mätning av tandköttsfickornas djup, förekomst av blödning, plack och tandsten Dokumentation genom röntgen, fotografering och ibland studiemodeller (avtryckstagning) Sammanställning av preliminär behandlings- och tidplan, undersökningsprotokoll, kostnadsberäkning Behandling av blödande tandkött och tandlossning kan sägas följa ett i princip förutbestämt flödesdiagram. Naturligtvis förekommer avvikelser på individuell basis, men vanligen följer behandlingen dessa stadier. Här medvetet presenterat utan tidslinje.
Hygienfasen Eftersom orsaken till både blödande tandkött och tandlossning är bakterier som tillåtits växa på tänderna och bilda ett så kallat plack, så tar behandlingen av båda tillstånden alltid först sikte på att eliminera orsaken till problemet placket. Det finns dock ett problem med detta och det är att plack växer på tänderna och uppnår skadliga nivåer inom tre dygn efter det att placket avlägsnats fullständigt i en behandlingssituation. Därför kan inte blödande tandkött och/eller tandlossning behandlas enbart inom tandvården, om inte patienten kommer för behandling två gånger i veckan för plackborttagning. Patienten själv blir alltid den som måste axla det huvudsakliga ansvaret för behandlingen, allt annat vore ekonomiskt och logistiskt ogenomförbart. Tandvårdens initiala roll blir således rollen som utbildare och lagbyggare. Laget som behandlar blödande tandkött och tandlossningen består till 90% av patienten själv och till 10% av tandvårdspersonalen. Att avlägsna placket fullständigt är svårt och tidskrävande. Ändå måste det göras helst varje dygn av patienten. I vissa fall där inte tandlossning ännu utgör något större problem kan tidsperioden mellan plackfriheten utsträckas till två dygn. Tidsåtgången för att bli helt plackfri på tänderna varierar beroende på hur manuellt skicklig individen är. En minsta tidsåtgång torde sällan underskida 15 minuter/dygn. Ett med tidsåtgången sammanhängande problem är att denna egenvård inte är tidsbegränsad. Arbetet måste utföras idag, i morgon och i övermorgon. Och varje dag nästa vecka och nästa månad och nästa år och nästa decennium! Erfarenheten säger att det inte är realistiskt att vara förvisad till badrummet för detta. Kanske fungerar det då i några veckor eller månader, eller så lång tid som den aktiva behandlingen tillsammans med tandvårdsteamet pågår, men inte långsiktigt. Dessutom är arbetet faktiskt ganska tråkigt. Ett av de vanligaste förslagen från oss på Maria Tandvård är att den egna plackkontrollen bäst utförs under läsning, TV-tittande eller någon annan stillasittande aktivitet. Vad ska man då göra för att avlägsna placket fullständigt från tänderna?
Den första hälften av tiden ska användas till att lossgöra det plack som sitter på tändernas mellanrumsytor. Detta kan vara mycket svårt och besvärligt, men är helt avgörande för behandlingsresultatet. De hjälpmedel som kommer ifråga är tandtråd och tandtrådshållare samt olika typer och storlekar av mellanrumsborstar. Den andra hälften av tiden ska användas till att lossgöra det plack som sitter på tändernas in- och utsidor. Avslutningsvis lossgörs även placket från tändernas tuggytor. Hjälpmedlen är här manuella eller elektriska tandborstar i standardutförande men använda på ett långt ifrån standardiserat sätt! Inledningen av behandlingen utgörs således av instruktion och övning i den manuella hantering av de instrument som beskrivits. Behandlingssvårigheterna ligger huvudsakligen i att kunna skapa tillräcklig motivation hos patienten som kanske ännu inte har fått några allvarligare symtom (annat än blödning från tandköttet) av sin tandlossning. Behandlingen är vanligen förknippad med initial smärta och känslan av att vara skinnflådd i munnen. Smärtan minskar gradvis efter cirka tio dagars behandling och brukar vanligen vara helt borta inom en månad efter igångsättningen av plackkontroll-regimen. Förutsättningen för en fortsatt god tandhälsa är nu etablerad. Tandvårdens fortsatta roll i behandlingen under hygienfasen är att löpande underlätta för individen beträffande hennes egen plackkontroll. I de flesta fall med blödande tandkött och tandlossning finns det försvårande faktorer som gör det svårt att fullständigt avlägsna placket. Till dessa hör tandsten, som kan finnas både över och under tandköttskanten. Att under lokalbedövning skrapa bort tandstenen under tandköttskanten tillsammans med det plack som alltid finns i botten av djupa tandköttsfickor påskyndar läkningsprocessen märkbart.
Anatomisk korrektion Efter tre till sex månader utvärderas resultatet av hygienfasen genom att eventuellt kvarvarande tandköttsfickor mäts. Men även individens förmåga till följsamhet av plackkontroll-regimen bedöms med ett så långsiktigt perspektiv som möjligt. Det är helt klart att vid denna bedömning rör sig tandvården inom beteendevetenskapernas område. Eventuella så kallade restfickor (kvarstående fördjupade tandköttsfickor) efter hygienfasen kan behöva åtgärdas genom olika kirurgiska tekniker. Den vanligaste brukar kallas för lambåoperation som fungerar så att tandköttet försiktigt viks åt sidan under lokalbedövning. Orsakerna till de kvarstående fickorna, oftast "kratrar", eller defekter i käkbenet, blir nu åtkomliga för behandling. Den vanligaste behandlingen består i att benkanterna justeras, så att tandköttet kan tillbakaplaceras utan att några icke åtkomliga restfickor kvarstår. Detta brukar kallas för att en plastik har utförts på käkbenet. Även utfyllnad av de bendefekter som är orsaken till restfickorna kan förekomma. Då används ofta patientens eget käkben taget från något lämpligt ställe i närheten. Även artificiellt ben kan komma ifråga för att fylla ut defekter i käkbenet. En annan metod förtjänar också att nämnas i detta sammanhang. När en anatomisk korrektion bedöms nödvändig beror detta nästan alltid på att käkbenet under tandlossningssjukdomens fortskridande blir särskilt förstört på sådana ställen som har varit extra svåra ur plackkontrollsynpunkt. Ofta har käkbenet en ganska jämn utformning runt tänderna, men på vissa ställen kan djupare benkratrar förkomma. Om man utför det som tidigare kallats för plastik av käkbenet på dessa ställen, så behöver man avverka så mycket käkben att en eller flera tänders fortsatta funktion kan äventyras genom att de blir alltför instabila. Om man lämnar sådana bendefekter obehandlade så kommer tandköttet att ganska snabbt växa ner och fästa vid tanden i botten på bendefekten. För att förhindra denna nerväxt av tandkött och för att tillåta att käkbenet läker in i defekten underifrån, så kan man sätta in ett så kallat membran som just hindrar tandköttets nerväxt. Denna teknik brukar kallas för Guided Tissue Regeneration (GTR) vilket på svenska kan översättas till Riktad VävnadsNybildning.
Att flera av de nämnda kirurgiska behandlingsteknikerna oftast utförs av specialister eller speciellt intresserade tandläkare hindrar på intet sätt alla tandläkare från att aktivt dianosticera och behandla tandlossningssjukdomen och blödande tandkött. Både den inledande hygienfasen och den efterföljande underhållsfasen är mycket mer betydelsefulla för slutresultatet än den marginellare finjustering av anatomiska detaljer som utförs under denna andra behandlingsfas. Underhållsfasen En individ som genomgått behandling för blödande tandkött eller tandlossning blir aldrig färdigbehandlad i den meningen att hon kan återgå till sina tidigare munhygienvanor. Den plackkontrollprocedur som beskrivits i inledningen kommer att behöva bli en permanent och livlång beteendeförändring från patientens sida. Tandvårdens roll i denna behandling blir understödjande och motiverande. Ofta underlättas plackborttagningen också av vissa åtgärder som behövs med återkommande regelbundenhet. Trots de egna ansträngningarna beträffande plackkontrollen, är det inte ovanligt att så kallad salivsten bildas vid spottkörtlarnas mynningar. Detta måste patienten få hjälp med att ta bort. Det är också viktigt att polera tand- och fyllningsytor, så att onödig plackretention undviks. Därför återkallas alltid en patient som genomgått behandling för tandlossning till tandhygienist mycket ofta under de första åren efter behandlingen. Om allt förlöper normalt under denna tid kan årliga kontroller anses tillräckligt efter några år. Ofta kan både hygien- och underhållsfaserna hanteras av tandhygienister och speciellt utbildade tandsköterskor.