Foto: Sara Aarnivaara En resa genom palestinska flyktingläger i Libanon Av Sara Aarnivaara Året är 1947 och FN:s delningsplan för Palestina röstas igenom. Resultatet blir att Palestina ska delas i en judisk och en arabisk stat, 55 procent av Palestina ska nu ingå i den judiska staten. Redan ett par dagar efter omröstningen bryter strider ut och leder till det man brukar kalla för katastrofen, al Nabka, då 726 000 palestinier fördrevs från sina hem. Många blev internflyktingar medan andra tvingades fly till bland annat Libanon, Syrien och Jordanien. 1967 inträffar ännu en katastrof i samtida palestinsk historia, sexdagarskriget. Israel ockuperar Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem och fördriver ännu fler palestinier från sina hem och sin mark. Återigen tvingas palestinier fly. Idag finns det över 7 miljoner palestinska flyktingar i och utanför Palestina. Det FN-organ (UNRWA) som etablerades 1950 för att ge stöd till den stora grupp palestinier som blivit flyktingar fick ett treårigt mandat då tanken var att det skulle avvecklas då flyktingproblemet lösts. 60 år senare verkar UNRWA fortfarande i Gaza, på Västbanken, i Syrien, Libanon och Jordanien. Flyktingarnas rätt att återvända är idag mer fjärran än någonsin. När man idag talar om Palestina-Israel konflikten så hamnar frågan om de palestinska flyktingarna och deras, enligt internationell rätt oavhängiga rätt att få återvända, som bäst i bakgrunden. Alltför ofta är flyktingfrågan helt frånvarande. När jag under våren såg en annons om en studieresa till Libanon med fokus på de palestinska flyktingarnas situation i landet tänkte jag därför att jag MÅSTE åka! Mina kunskaper innan jag åkte var mer än bristfälliga och jag kände att resan var en unik möjlighet för mig att få lära mig mer om de palestinska flyktingarnas situation genom att besöka ett antal flyktingläger, få tala med människor direkt och se vilka förhållande de lever under i Libanon. De palestinska flyktingarna i Libanon är en bortglömd och starkt missgynnad grupp. Det bor runt 400 000 palestinska flyktingar i landet varav cirka hälften bor i flyktingläger. Till skillnad från sina bröder och systrar i Syrien och Jordaniern förvägras de palestinska flyktingarna i Libanon de mest grundläggande medborgerliga och sociala rättigheter. Studieresan arrangerades av Arne Malmgren och Birgitta Elfström i Palestinagruppen i Varbergs regi. Arne och Birgitta har under många år arbetat för de palestinska flyktingarna i Libanon och deras kontakter erbjöd oss alla som deltog i resan unika möjligheter att få se och uppleva det palestinska Libanon, en upplevelse som var både fantastisk och oerhört sorglig. När jag nu sitter och skriver om resan på ett kontor på Södermalm känns det overkligt. Upplevelserna är ännu så färska och huvudet snurrar fortfarande när jag försöker tänka tillbaka på alla möten och intryck. Men samtidigt är det lite som att tänka tillbaka på en film man sett eller en dröm man haft. Kanske är det för att det är så svårt att relatera till den situation som många palestinska flyktingar befinner sig i Libanon, eller för att det inte går att ta till sig så mycket information, starka intryck och möten på en veckas tid. 10 Palestina Nu 4 2009
Vårt första besök, och det besök som så här i efterhand lämnade ett väldigt djupt intryck, var flyktinglägret Shatila i södra Beirut. Även om kunskapen om de palestinska flyktingarnas situation i Libanon är väldigt knapphändig, även bland personer som är aktiva i Palestinafrågan, så har de flesta hört talas om Sabra och Shatila. Namnen är för mig förknippade med en obehagskänsla, hör jag Shatila knyter det sig i magen. De palestinska flyktinglägren har under de 60 år som de funnits i Libanon utsatts för kontinuerliga attacker, belägringar och interna strider. Men det som ägde rum under tre dagar i september för 23 år sedan, 1982, i Sabra och Shatila var en fruktansvärd tragedi. Under tre dagar genomfördes en massaker som berövade 1 500 människor livet. De ansvariga för det urskillningslösa dödandet var den kristna falangist milisgruppen stödd av den israeliska armen och tanken på dessa fruktansvärda dagar låg hela tiden i bakhuvudet under mitt besök i lägret. Foto: Annusjka Hellsten Foto: Annusjka Hellsten Libanon Känslan när jag stod på gårdsplanen utanför barn- och ungdomscentret i Shatila, som vi skulle besöka senare under dagen, var surrealistisk. Jag visste att jag var omgiven av massgravar och det var som att lidandet och de fruktansvärda scenerna som utspelade sig under de där ödesdigra dagarna för 23 år sedan satt i väggarna. Jag kunde blunda och nästa se det framför mig men när jag öppnade ögonen såg jag barn springa omkring eller bege sig hemåt med gigantiska ryggsäckar från skolan (jag har aldrig sett så fullpackade ryggsäckar som på barnen i de palestinska flyktinglägren). Spåren av det som hänt fanns överallt i form av skotthål och allmän misär, men det oerhört varma mottagandet vi fick i lägret av nästan alla vi mötte gjorde att min känsla av hopplöshet efterhand ersattes av en känsla av upprymdhet av att få träffa så mycket varma och trevliga människor. Idag bor det cirka 15 000 personer i Shatila vilket är ett överväldigande antal med tanke på lägrets starkt begränsade yta. För att få plats för alla boende i lägret har invånarna allteftersom invånarantalet ökat byggt ut husen genom att bygga uppåt. Våningarna ser ut att ha slängts på lite så där vårdslöst, vissa hus ser så sneda och vingliga ut att man tror att de ska rasa ihop vilken sekund som helst. Turen gick sedan till barn och ungdomscentret. Lokalen ligger två trappor upp i ett smalt hus och folk står uppradade längs med väggarna och hälsar på oss när vi traskar uppåt för att komma in i centret. Rummet är stort och luftig och längs väggarna står bokhyllor fulla med databöcker, barnlitteratur ordböcker mm. Det var med bidrag bland annat från PGS som biblioteket kunde byggas upp från början. Flaggor hade hängts upp och lokalen hade gjorts fin inför vårt besök och vi placerades på stolar längst fram. På centret träffade jag bland annat Mohammad Assi, efter flera misslyckade försök att prata med några tjejer i min egen ålder som dock bara mötte mig med leenden då jag pratade engelska. Mohammad är uppväxt i Shatila men har en libanesisk mamma. Jag blev rätt förvånad när han sa att han var halvlibanes men upptäckte snart att bland de unga som var aktiva på centret fanns det en del libaneser som själva också bodde i Shatila. Sabah till exempel hade inget palestinskt påbrå men hade varit aktiv i centret under många år. Jag och Mohammad jämförde situationen med att vara ung i Sverige och i Shatila och han pratade om svårigheterna för unga palestinier i Libanon att ta sig in på den libanesiska arbetsmarknaden. Även om han inte tillåts arbeta inom ett 70- tal olika yrken (då han enligt libanesisk lag betraktas som en utlänning) hade han på egen hand sett till att få ett jobb som ansvarig för serveringspersonalen på en restaurang utanför lägret. Hans ansikte lyste upp när han talade om jobbet och hans planer på att en dag skaffa sig något eget utanför lägret, även om det vanligaste är att man inte flyttar förrän man gifter sig. Mohammed hade dock inga planer på giftermål. Efter det välkomsttal som hölls kom representanter från lägrets popular committee (som har hand om den dagliga administrationen av lägret) som alla hade olika politiska hemvister. Flera av oss var intresserade av att veta mer om hur det dagliga livet ser ut för de boende i lägret. Frågor ställdes och efter ett tag blev diskussionerna högljudda mellan representanterna och kvinnorna i publiken. Ämnet var barnens skolgång och även om diskussionerna ganska snabbt övergick Palestina Nu 4 2009 11
till att fortsätta på arabiska var det inte svårt att förstå att kvinnorna var missnöjda och att dessa män som försökte försvara sig inte hade så bra koll på (och kanske inte heller intresse för) de dagliga bekymmer som kvinnorna möter som ansvariga för hem och barn. Ett problem var att en av skolorna låg ett par kilometer från lägret och att mödrarna inte ville att deras barn, särskilt de små flickorna, skulle behöva gå den vägen själva fram och tillbaka varje dag. UNRWA hade under en period arrangerat skolskjuts, problemet var dock att föräldrarna själva fick bekosta denna och där föll initiativet då föräldrarna inte hade råd. Detta var för mig ett tydligt tecken på ett ganska generellt problem, men som får särskilt allvarliga konsekvenser för de palestinska flyktingarna, nämligen att de som har makt att fatta beslut ofta inte har insyn eller kunskap om de behov som finns bland de som påverkas av besluten! När vi så småningom lämnade ungdomscentret gav vi oss återigen ut på de trånga och mörka gatorna i lägret (solljuset når knappt ner till de nedre våningarna) var det fullt av barn i alla åldrar som sprang omkring. En liten pojke följde mig i hälarna under hela vår promenad. Hans ena finger var bandagerat och han hade en liten kal fläck på huvudet. Flera gånger böjde jag mig ner och frågade vad han hette, men varje gång mumlade han något som jag inte kunde höra och tittade ner i marken, blyg som en fyra-femåring kan vara. När jag sedan vände mig om var han kvar där strax bakom. Barn överallt, det kommer nog vara det tydligaste minnet från mina besök i lägren. Det var både glädjande och tragiskt att få möta och se alla dessa barn. Det är de som är framtiden och när de fortfarande är så små och springer runt, skitiga och snoriga, men ändå glada vill man glädjas med dem. Men när man har facit i handen, när man vet att de flesta av dessa barn inte har någon vidare framtid att gå till mötes blir jag bara ledsen. Samma starka känsla kom över mig när vi besökte barnoch ungdomscentret i Nahr al Bahred i norra Libanon. Innan 2007 var Nahr al Bahred med sina cirka 31 000 invånare ett relativt välmående läger med en florerande marknad dit även libaneser från omkringliggande områden handlade. Under tre månader 2007, från 22 maj och framåt, demolerades och plundrades dock lägret fullständigt av den libanesiska armén. De hävdade att anledningen till militärens angrepp var att man ville ha tag på personer ur gruppen Fatah al-islam som rånat en bank i Tripoli. Invånarna i lägret tvingades fly undan bomberna till det närliggande lägret Beddawi vars invånarantal tredubblades på bara några veckor. Vissa fick ta sig till fots den 12 kilometer långa vägen och ta sin tillflykt till skolor och liknande faciliteter medan de som inte lyckades fly direkt fick gömma sig undan bomber, krypskyttar och granatbeskjutning. Deras hälsa riskerades även till följd av att döda människor och djur låg spridda längs gatorna och i rasmassorna. Det som mötte oss när vi besökte Nahr al Bared var därför en krigsskådeplats med sönderbombade hus överallt. Trots att det gått mer än två år sedan kriget tog slut har återuppbyggnaden kraftigt släpat efter men folk har trots det börjat återvända till lägret och på egen hand börjat bygga upp något som kan kallas ett samhälle igen. Det var här jag mötte bland annat Safah, en 23 årig tjej uppväxt i Nahr al Bared tillsammans med sin familj på tio personer. Jag mötte henne på barn och ungdomscentret i lägret där hon tillsammans med flertalet andra unga palestinier arbetade. Centret har byggts upp från grunden efter kriget 2007 och kunde i dagsläget ta emot cirka 150 barn och ungdomar. Problemet är att det är cirka 4 000 platser färre än vad som behövs för att kunna ge alla barn i lägret ett andningshål, ett tillfälle att bara kunna vara barn. Bland Safah och hennes kollegor på centret fanns flera universitetsutbildade ingenjörer, datavetare och liknande men ingen av dem kan jobba med det som de är utbildade till på grund av deras status som palestinska flyktingar. Istället får de hjälpa till i den mån de kan i lägrets center. Under rundturen i lägret gick Safah vid min sida och visade mig den oerhörda förstörelsen. Hon berättade hur hennes liv hade förändrats i och med kriget och vad som hänt Foto: Arne Malmgren 12 Palestina Nu 4 2009
med henne och hennes familj efter att de tvingats fly bomberna för två år sedan. Vi gick upp i ett hus där själva husgrunden var det enda som var kvar. På det som tidigare kanske hade varit en liten trädgård eller uteplats låg det örhängen och klänningar bland allt bråte. Det visade sig att de tillhörde en av tjejerna som också var med på rundturen. De andra tjejerna skämtade om att hon skulle hämta sina klänningar, jag log men leendet stelnade lika snabbt som det hade kommit. Dessa barn och ungdomar gick omkring och skämtade i det som var ruinerna av deras liv innan kriget. Safah berättade att de innan kriget hade bott i ett hus med trädgård där de hade kaniner, höns och en duva. Under kriget försökte hennes yngre bror, utan framgång, ta sig in i lägret för att mata kaninerna som han älskade. När de sedan lyckades återvända till lägret var huset en stenhög och alla kaninerna var döda. Samtidigt som hon berättade om hur hon försökt få sin bror att sluta gråta över kaninerna när de återvänt såg jag en smått förvirrad höna picka omkring i några buskar. Safah berättade att höns som sprang omkring bland ruinerna var det första de mötte när de återvände till lägret efter det att förstörelsen upphört och den libanesiska armén slutat bomba. Under ett års tid bodde hon med sina föräldrar och sju syskon i en skolbyggnad i Beddawi. Nu bor familjen på tio i de baracker (plåtskjul) som UNRWA placerat ut för de som återvänt till lägret. Vi går förbi de provisoriska skolbyggnader som ställts upp, som i realiteten endast är baracker. Tidigare fanns fyra skolor i lägret och Safah berättar att hennes lillebror älskade skolan, men det gör han inte nu längre, nu hatar han skolan. De måste tvinga honom att gå dit. Han tycker inte om barackerna säger hon och klasserna är alltför stora. Barnen måste sitta tre och tre (ibland fler) vid en enda skolbänk. Under promenaden tar ungdomarna oss till de områden där bostadsbarackerna är uppställda. Barackerna är staplade tätt inpå och ovanpå varandra och barn i åldrarna 3-15 år springer kors och tvärs, ljudnivån är hög och alla tittar nyfiket och undrande på vår grupp som kommer gående. Noor tar oss upp för trappan och visar oss det rum där hon bor med sin familj. Det är ett rum på ett par kvadratmeter med en liten toalett och ett kökspentry som är högst en kvadratmeter i yta. Här bor hon med sin familj som består av hennes föräldrar och sju syskon. När vi står och tittar in i hennes rum börjar andra familjer att komma ut för att se vad som pågår, de öppnar också upp sina hem för oss och på den lilla gången mellan barackerna en våning upp står en kvinna och bakar bröd i en minimal ugn. Min första tanke när jag såg de små rummen var tänk om man hade tryckt in mig och min familj plus sex av mina släktingar på en så liten yta. Tanken var för otänkbar för att spinna vidare på. Man kan bara föreställa sig hur levnadsförhållandena är. Under sommaren är barackerna extremt kvava och varma men Foto: Arne Malmgren Foto: Sara Aarnivaara Palestina Nu 4 2009 13
Foto: Arne Malmgren nu börjar vintern närma sig och kylan och fukten tränger sig utan problem in i barackerna. Under vår promenad duggar det lätt och det börjar bli lite smått lerigt. Tjejerna går omkring i sina finkläder och sandaletter och de små barnen springer barfota i leran. När vi ska åka därifrån står en ung man med sin fyraåriga son bland folksamlingen nära vår minibuss. Safah börjar prata med honom och undrar om någon kan hjälpa till. Den lilla pojken har kliande utslag över hela armarna och ingen medicin har hjälpt, översätter Safah. De drar upp hans tröjärmar och den lilla pojken ser lite rädd och förvirrad ut. Vi ropar på Gunnar som är läkare för att han ska ta en titt på pojken. Ganska snabbt kan han konstatera att det pojken troligen lider av är skabb, han rafsar ner något på en lapp som han sträcker till pappan tillsammans med en sedel för att täcka kostnaden för den sprit som kan baddas på utslagen för att ta bort skabben. Pappan vägrar ta emot pengarna och folk börjar ropa att vi måste åka. Det fanns aldrig tillräckligt med tid. Jag fick snabbt rycka tag i Safah och de andra tjejerna, kyssa dem adjö (i Libanon är det fyra kindpussar som gäller, om inte mer) och sen var det bara att sätta sig i bussen, hur motvilligt det än kändes att åka därifrån. När vi hade nått Byblos, ett par mil från Tripoli, öste regnet ner. Vi stannade till och de som ville ge sig ut i ösregnet för att ta sig en titt på den antika staden kunde göra det. Jag valde att sitta kvar i bussen, invirad i min sjal för att värma mig lite. Regnet bildade mindre floder på gatan utanför och det enda jag kunde tänka på var barnen som sprang omkring barfota i lägret på gatorna som till följd av duggregnet började bli ordentligt leriga. Om det var floder på de fina asfalterade gatorna i Byblos, hur såg det då ut i lägret just nu. Tanken höll sig kvar ända tills vi nådde vårt hotell i Beirut. Jag kunde krypa ner en kort stund under täcket i min mjuka och torra säng på hotellet innan vi skulle ut och äta. Jag hade bara önskat att barnen i lägret hade en torr och trygg plats de kunde ta sig till för att komma undan, inte bara regnet och kylan, utan alla hemska minnen som inget barn borde behöva bära på, bara för en stund. Men framme på hotellet gick mina tankar även till allt positivt jag upplevt under resan och alla de människor som trots alla hinder de möter tar sig igenom och framåt, alla de som fortsätter kämpa och inte ger upp trots att det ibland kan kännas som att allt är förgäves. En av dessa personer var Abu Moujahed (Mahmoud Abbas) som själv är palestinsk flykting och outtröttligt arbetat för de palestinska flyktingarnas sak i Libanon. Han har sedan snart 30 år tillbaka arbetat för barnen och ungdomarna i Shatila och när jag lyssnade på honom berätta om sitt liv och den intensitet som han fortfarande har i sitt engagemang blev jag djupt imponerad. Att år efter år orka kämpa och att hitta motivationen att fortsätta trots alla motgångar är något att beundra. Även mitt möte med Siham Abu Dabbous och Faten Al-Soleh gav mig hopp. Foto: Annusjka Hellsten 14 Palestina Nu 4 2009
Siham och Faten arbetar på Palestinska Röda Halvmånens (PRCS) rehabiliteringsklinik i lägret Beddawi. Siham är chef för kliniken och Faten är en av de två sjukgymnaster som arbetar där. PGS har sedan mer än 30 år tillbaka projekt i Libanon, tillsammans med Palestinska Röda Halvmånen (PRCS), med syftet att förbättra situationen för de palestinska flyktingarna som lever i Libanon. Projektet med rehabiliteringskliniken påbörjades 1993 och då hade man verksamhet både i Beddawi och i Nahr al Bahred. Tyvärr förstördes kliniken i Nahr al Bahred under kriget 2007. Fokus för klinikens verksamhet är personer med funktionshinder och den långsiktiga målsättningen är att förbättra livskvaliteten samt öka integreringen av personer med funktionshinder i både de palestinska och de libanesiska samhällena samt att tillgodose en kvalificerad rehabiliteringsservice inom PRCS omsorg. När vi anlände till Safad sjukhuset i Beddawi där kliniken är inhyst blev vi varmt mottagna av Siham och Faten samt sjukhusets chef Dr Yousef Assad. Vi trängde oss in på den lilla klinikens mottagningsrum och fick en presentation av det arbete som bedrivs där. Många av deltagarna på studieresan arbetar själva med barn med funktionshinder, så det var intressant att få en möjlighet att jämföra verksamheten i lägret med den i Sverige. Jag frågade Siham om hon ansåg att det skett en märkbar förbättring av de funktionshindrades situation sedan kliniken började sig arbete och hennes svar var ett tydligt ja. Tidigare var de funktionshindrade inte synliga i samhället, i dag syns och hörs de mer och de har egna nätverk för att påverka sin egen situation. I rummet bredvid fick en ung pojke sjukgymnastik av Zackaria och Siham lät mig smita in och ta lite kort. Pojken såg lite lätt besvärad ut men log trots allt och hans föräldrar gav mig nickar till svar när jag med hjälp av gester frågade om det var okej att fota. I rummet fanns också träningsredskap. Tre gånger i veckan håller man träningspass för kvinnor som en del av klinikens hälsoförebyggande arbete. Efter presentationen på kliniken tas hela gruppen med på en rundtur på sjukhuset och jag får lite tid att prata med Faten och Siham på egen hand. Arbetsbelastningen de senaste två åren Foto: Sara Aarnivaara Libanon har ökat till följd av det ökade patientantalet som kriget innebar men både Siham och Faten låter fortfarande motiverade och engagerade när de pratar om sitt arbete. De berättar även om den påverkansgrupp bestående av funktionshindrade som för att kunna finansiera sin verksamhet startat ett kafé tvärs över gatan från sjukhuset. All vinst går till de funktionshindrade själva och en del avsätts för påverkansarbetet. Efter rundturen får vi titta på kaféet som öppnade så sent som veckan innan. I kassan står en kvinna och man och ser smått generade ut när vår grupp på 18 personer invaderar kaféet och handlar för glatta livet. De ville inte ta emot pengar för det vi handlade men jag hoppas att alla bortsåg från denna artighetsbetygelse. Det är ju inte den vanligaste situationen för en svensk att gå och handla och inte krävas på betalning, men självklart ska de ha betalt för det de säljer och varje krona är värdefull. Foto: Arne Malmgren Foto: Sara Aarnivaara Foto: Sara Aarnivaara När vi åkte därifrån vinkade jag till Siham och Faten från bussen, när de började försvinna från mitt synfält log jag och tänkte att det finns hopp, så länge det finns människor som orkar kämpa vidare så finns det hopp. Palestina Nu 4 2009 15