planet och den asfalterade flygplatsen för att äntligen äntligen få känna på marken.

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "planet och den asfalterade flygplatsen för att äntligen äntligen få känna på marken."

Simon Samuelsson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Mitt möte med Tibet För drygt ett och ett halvt år sedan blev jag lycklig fadder till två tibetanska barn, Chokyi och Sonam, åtta år gamla. Alltsedan dess har jag haft ett foto på dem ståendes på mitt köksbord - och varje gång jag har tittat på det så har jag mumlat något i stil med jag kommer snart Sedan någon månad står där flera kort nya kort - där också jag finns med för nu har jag äntligen varit där och träffat mina små skyddslingar.

Alltsedan dess har jag haft ett foto på dem ståendes på mitt köksbord - och varje gång jag har tittat på det

2 När jag nu tittar på de nya korten som står framme så mumlar jag älskade knytten jag kommer tillbaka så fort jag bara kan. Jag överväldigas varje gång jag ser bilderna jag har verkligen varit där och träffat dem! Vi har stått där tillsammans utanför grindarna till skolgården och pratat med varandra med tolkens hjälp! På min fjärde dag i Lhasa hade jag hyrt både chaufför och guide och åkt 8 mil till skolan där de bor. Till en början var båda barnen väldigt blyga och det dröjde ett tag innan de svarade på några frågor. Men så småningom fick vi i alla fall reda på en hel del saker om varandra. Innan jag åkte därifrån fick Chokyi visa mig runt i skolan alldeles själv och då tinade hon upp. Hon tog mig i handen och förde mig runt och visade mig vartenda klassrum och varenda sovsal och pratade på. Hon var väldigt stolt över detta uppdrag.

På min fjärde dag i Lhasa hade jag hyrt både chaufför och guide och åkt 8 mil till skolan där de bor.

3 Nu tittar Chokyi och Sonam på mig från korten - så oförställda lilla Chokyi som vill bli läkare och lilla Sonam som vill bli munk. Jag minns känslan från då det var som om vi badade i ett hav av lycka - obeskrivlig lycka. Jag känner glädje - ödmjukhet tacksamhet Min resa till Tibet är inte längre en dröm jag har verkligen varit där! Och nu ligger den alltså bakom mig Mitt livs resa som jag har drömt om i så många år ligger plötsligen som förflutet tillbaka i tiden. Min resa till Tibet har varit nu är den minnen. Och ändå inte - för jag tillbringar fortfarande nätterna där - jag vaknar varenda morgon i Tibet. Totschähschäh (tack) för det! Närvaro och minnen blandas Jag berättar om min resa varje dag för någon i min omgivning - via mail - eller i telefon eller för mig själv. Jo mest för mig själv faktiskt. Då påminner jag mig om hur det kändes att landa i Lhasa jag ber mig att aldrig någonsin glömma ögonblicket då hjärtat vidgade sig i bröstkorgen hur det nästan slog volter av glädjeslag och hur jag längtade efter att få lämna

Jag känner glädje - ödmjukhet tacksamhet Min resa till Tibet är inte längre en dröm jag har verkligen varit där!

4 planet och den asfalterade flygplatsen för att äntligen äntligen få känna på marken. Och så vill jag alltid minnas lukterna och ljuden i Tibet - de ingredienser som för mig var mest påtagliga och närvarande. På bilfärden mellan Lhasa och Nepal samlade mina sinnen på intryck som höjdlukt, himmelslukt, vindlukt, stenlukt, dammlukt, jordlukt, sollukt, skördelukt, vattenlukt, yaklukt, klosterlukt, fattigdomslukt tystnadsljud, böneflaggssmattrande, vindljud, barnhojt, arbetssång, yakskrittljud, stenknaster under bildäck, djurpinglor, marknadsljud, hundskall, skratt särskilt dessa högljudda, förlägna skratt när man inte förstod vad jag ville koraljud, tygsus, närvarotystnad, gnek-rrrrljudet från alla ständigt igång puttade bönesnurror, de tysta snurrljud från de otaliga kringburna bönesnurror, träkläppsmattrandet innan bedjande tibetaner kastar sig raklång framför templet och hasljudet då de glider fram på stenunderlaget med händerna på något sorts underlägg, på stenarna som ser ut att vara heligtpolerade av all tillbedjan, mantramummel, bönemummel, språket det tibetanska språket det vackraste ljud av dem alla. Husen i byarna vi passerade på vår väg var i bättre eller sämre skick, men de såg i princip alla likadana ut. Ett hus och en innegård per familj, röd/blå/ grön/gul/vit snickarglädje ovanför fönstren och vackra, ofta färgglada dörrar.

På bilfärden mellan Lhasa och Nepal samlade mina sinnen på intryck som höjdlukt, himmelslukt, vindlukt, stenlukt, dammlukt, jordlukt, sollukt, skördelukt, vattenlukt, yaklukt, klosterlukt,

5 Det verkar vara viktiga symboler som jag ännu inte har tytt. Många gånger kom det barn springande mot vägen för att hinna vinka, ofta säkert i förhoppningen att våra bilar skulle stanna och att de skulle få någonting av oss bilburna främlingar. Ibland gjorde vi det, som den gången i den vackraste av alla byar jag minns från resan. Här tycktes samtliga invånare vara ute och hjälpas åt med höstens skörd. Vi klev ur bilen och mina sinnen nåddes av hölukt, arbetslukt, djurlukt luften dallrade av en blandning av samhörighetskänsla, pliktkänsla, vördnad, förväntan och lugn visshet: Kommer allt att bli bra allt kommer att bli bra. En dag i ett strävsamt liv som en pärla i ett radband. Min blick föll omedelbart på en flicka som höll några hästar i tömmarna. Hon tittade tillbaka. Då jag stängde bildörren blev jag omringad av en hand utsträckande barnaskara men det enda jag höll i just då var min kamera, så jag tog kort på dem. Det blev fler och fler barn som trängdes runt våra bilar och alla sträckte de fram sina händer. Flickan med hästarna - som nu hade befriats från uppgiften att leda dem hon stod längst bak och bara iakttog alltihopa. Våra blickar möttes igen och jag lyckades locka henne med en gest att komma till mig bakom bilen. Där var vi ensamma och jag gav henne en påse med träkulor och skinnsnören att göra halsband av. Hon sken ikapp med solen på himlen för en kort stund - sen gömde hon påsen under sin tröja och släppte mig inte med sin allvarsamma, oförställda blick ända tills vi åkte därifrån igen. Vi förde en ordlös kommunikation som lämnade spår i min själ. Det finns ett kort på henne också på mitt köksbord - som jag också mumlar till kommer tillbaka.

Ibland gjorde vi det, som den gången i den vackraste av alla byar jag minns från resan. Här tycktes samtliga invånare vara ute och hjälpas åt med höstens skörd.

6 För varje dag vi färdades i detta storslagna och överväldigande landskap, ju högre upp vi kom bland bergen, ju djupare gick resan även inåt in i mig själv. När jag betraktar mina minnen så händer det fortfarande att jag upptäcker nya saker - såhär i efterhand trots att jag är hemma nu. Fast jag var ju hemma i Tibet också. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka dit att få vara bland dessa människor som tycks komma till världen med mantrasjungande själar och i vars ögon man fullständigt drunknar om man vågar titta in i dem - vilket jag gjorde ofta och gärna - just för att så många av dem verkligen tittade in i mina ögon! Jag upplevde att många tibetaner, till skillnad från människorna här hemma, verkligen tittar på verkligen ser sina medmänniskor. Själv fick jag erfara detta extra tydligt den kvällen jag promenerade genom Lhasa i min nyinköpta chubaklänning.

Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka dit att få vara bland dessa människor som tycks komma till världen med mantrasjungande själar och i vars ögon man fullständigt drunknar om man vågar

7 Det var många som ropade glada och uppskattande kommentarer, de verkade verkligen gilla att jag bar deras kläder. Kläder som till sin form, kvalitet och färg så väl harmonierar med dessa vackra, svarthåriga människor, deras språk, mantramumlet och det storslagna landskapet. Tashi Delek

Kläder som till sin form, kvalitet och färg så väl harmonierar med

Relevanta dokument

SJÖHÄSTARNAS Ö. Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån. www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto

SJÖHÄSTARNAS Ö. Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån. www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto SJÖHÄSTARNAS Ö Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån Alzheimer Centralförbundet 2014 www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto Penningautomatföreningen har understött uppgörandet