Min resa till Tanzania

Transkript

1 Min resa till Tanzania Jag har för andra gången i mitt liv varit i Tanzania. Jag är nu mer förtjust än jag var sist. Resan gjorde jag med min pappa, John. Min bror Markus var redan där. Första gången jag reste till Tanzania var år Det var en fantastisk resa, men intrycken var alldeles för många. Det fanns inte tillräckligt med tid för att ta in allt man fick vara med om, alla människor man fick träffa. Allt var först och främst väldigt overkligt. Att bara förstå att alla dessa människor faktiskt var en del av mig, att de var min familj tog mer tid än vår resa var lång. Den här gången upplevde jag allt på ett helt annat sätt. Jag kunde njuta av landet och alla människor jag återigen fick möta. Jag tog också chansen att vara mycket mer involverad i denna förening vi startat för att hjälpa min familj, som befinner sig på olika platser i Tanzania. Föreningen har redan hjälpt dessa människor så otroligt mycket, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Omständigheterna som de lever under är för djävliga och det borde inte vara tillåtet för någon att ha det så. Däremot kan jag med stor glädje meddela att det har hänt en hel del sedan jag var där 2005 och det är tack vare er! Här är jag, pappa och Markus i Mlandizi bredvid deras grusförsäljning För er som inte har hört namnet Melek förut, så kan jag berätta att han tidigare varit väldigt involverad och hjälpt oss mycket både när vi varit i Tanzania, men också när vi behövt något gjort från Sverige. Han är också en av dem som gjorde det möjligt för pappa att hitta sin familj år Melek har denna gång inte haft möjlighet till att åka med oss till de olika byarna. Han har inte heller kunnat hjälpa oss med precis allt runt omkring som han brukar. Denna gång var det hans och våran vän Seif som gjorde vårat jobb möjligt. Seifs namn kommer dyka upp lite här och var så därför ville jag klargöra vem det är. Mlandizi I Mlandizi, som varit lite i fokus sedan starten av föreningen, har det skett en otrolig förändring. Sedan de fick rent vatten på gården har de kunnat sälja vatten till de andra i Mlandizi, så nu köper alla sitt vatten hos dem vilket ger dem en egen inkomst. De har innan också fått en TV. Så människor betalar nu för att komma och se på tv i något hyddliknande på deras gård. De säljer även smågrus och har en egen Chamba, vilket innebär att de odlar eget ris och säljer. De har alltså fyra små företag som går helt okej och det är mer än vad vi någonsin kunnat

2 föreställa oss. Huset vi lovat bygga i Mlandizi, som faktiskt var en av våra högsta prioriteringar när vi åkte ner, fick tyvärr vänta. Vi insåg att Mlandizi har det just nu mycket bättre än de andra byarna och att pengarna behövde läggas på annat. Vi köpte däremot kolspisar till dem. Då slipper de tända en brasa varje gång de ska laga mat och till dessa köpte vi en stor säck kol och tändvätska. Vi ordnade också en operation för en liten flicka som heter Aisha som är sju år och dotter till en av Aminas bröder (se bilden till höger). Amina är kvinnan som tog hand om min pappa när han var liten). Aisha hade navelbråck och fick på grund av det inte gå i skolan. Därför såg vi operationen som något som behövde ske så fort som möjligt. Innan vi åkte lämnade vi pengar till Seif, så han kunde betala för operationen. Han pratade även med läkaren och såg till att flickan mådde bra när hon var inlagd på sjukhuset. Operationen ägde rum den 22/10-07 och gick utmärkt. Aisha mår bra och får inom snar framtid börja skolan igen. Förutom detta fick de lite kläder, smycken, nagellack och liknande från medlemmar i föreningen, vilket var väldigt uppskattat. Tack! Tabata Kimanga Adinani, en av pappas bröder bor numera i Tabata Kimanga som ligger en bit från Dar es Salaam. Där bor han med sin fru och sina sex barn, två flickor och fyra pojkar. De bor i ett alldeles för litet hus och de hyr huset för alldeles för mycket pengar. Adinani har inget jobb utan får ta alla små ströjobb han får. Dessa jobb ger självklart inte tillräckligt med pengar. Adinani med sin familj

3 Trots detta har han sedan 2005 lyckats spara ihop så pass mycket pengar att han kunde köpa mark, också det en bit utanför Dar es Saalam. Han köpte denna mark för att han vill bygga ett hus till sin familj och för att han vill lämna efter sig något till sina barn. Vi gav honom därför pengar till husgrunden för att sedan försöka hjälpa honom bygga resten av huset. Förutom det fick Adinanis familj självklart pengar till mat eftersom de har det så svårt just nu. Shanika Rashidi heter pappas avlidne bror, som även var hans enda helbror. Han har lämnat efter sig två fruar och nio barn. Båda fruarna bor i Shanika, men en bit ifrån varandra. De är väl inte så goda vänner. När vi kom till Shanika blev vi helt förstörda. Det var det värsta vi har sett. Vi kände bara hur vi var tvungna att göra något drastiskt. Huset de hade såg för djävligt ut. De var hur många som helst, men hade ingenting att sova på. De fanns ingen mat och ingen såg särskilt välmående ut. Vi var där i högst en halvtimma innan vi bestämde oss för att åka iväg och göra det som var möjligt med en gång. Seif körde oss till sin pappas farm och där köpte vi ett antal höns och tuppar. De fick även instruktioner om hur de ska ta hand om dem för att de ska föröka sig, så att de alltid har mat. Sedan åkte vi till byn i Shanika och köpte fem stora madrasser för dem att sova på och sedan fem mattor att lägga madrasserna på för att de inte ska ruttna. När vi kom tillbaka med allt detta var de som förstummade. Deras glädje och ansiktsuttryck var ovärderliga. Innan vi åkte lämnade vi även där pengar till mat och underhåll som i alla fall räcker för en tid framåt. Dessa barn är vår närmaste släkt och det måste göras så otroligt mycket mer där. Men det kändes otroligt bra att vi så snabbt kunde se vad som kunde göras med en gång. Här har pappa varit och valt ut några av de finaste hönorna. Ifakara I Ifakara bor ytterligare en bror till pappa vid namn Hashim. Han har sju barn och lever även han under hemska omständigheter. När man kommer till Ifakara så känner man sig alltid lika hjälplös. De bor mitt ute i ingenstans och har inga chanser till någon inkomst. Deras hus kunde när som helst rasa över dem och de var alldeles för många för att få plats. Barnen hade inga kläder så de fick inte gå i skolan. De hade en madrass som var totalt rutten och gick man runt huset så såg man att merparten av det hade rasat. Vi åkte än en gång iväg med Seif och köpte madrasser, skolkläder, skolväskor, pennor och block

4 till barnen. Vi köpte även där två kolspisar och kol, men det största och viktigaste inköpet var ett hus. Hashims har en dotter som är förlovad med en man och de har ett barn tillsammans. Den här mannen arbetade med att bygga hus och gav oss ett pris för att bygga ett hus med tre rum. Eftersom han tillhörde familjen och för att deras situation var hemsk, så valde vi att lita på honom. Vi lämnade pengar till huset på plats och nästan gång vi kommer dit står det förhoppningsvis klart. Eftersom Ifakara är så långt från Dar es Salaam så kunde vi inte lämna pengar till Seif så han kunde styra bygget. Det hade vi självklart gjort annars, men vi kände att vi inte kunde kräva det av honom. På bilden intill ser ni det halvt raserade huset. Bunjo I Bunjo bor Hadidja som är Mlandizi Aminas syster, hon bor tillsammans med sin nya man och med hans två barn. Hadidjas man dog för en tid sedan. Barnen hon har med honom bor tillsammans med hans andra fru för att det är närmare för dem till skolan. Hadidja och hennes nya man har det bra. De har ett fint hus, de har vatten och äger en liten "kiosk" som människorna i området går till. En tanke är att de ska få bygga ut denna lilla kiosk så de kan sälja fler saker och få en bättre inkomst. Eftersom de hade det helt okej fick de pengar till mat och underhåll som räcker för en tid, men inte mer än så just nu. Här är jag sitter med Hadidja

5 Manzeze I Manzeze var situationen praktiskt taget omöjlig. De bor tio personer i ett hus och ingen har någon inkomst. När vi kom hade de ingen mat alls. De hade levt på lite ris om dagen i flera månader och så kan de ju inte ha det. Det rådde sorg i huset eftersom någon vecka innan hade två systrar dött bara några dagar efter sig. De var tydligen väldigt sjuka men vi fick inte riktigt fram exakt vad det handlade om för sjukdomar. Vi gav dem självklart pengar till mat och underhåll, men vi insåg ju att det inte räcker med att åka dit var och vartannat år och ge dem lite pengar som kanske räcker någon månad. De svälter ihjäl och något måste göras. Teddy är en av dem som bott i Manzeze, hon är mamma till Luanda vars utbildning föreningen nu står för. Luanda går på en internatskola för att få ro att plugga och det går jättebra för henne i skolan. Här leker barnen med såpbubblor som några av medlemmarna skickade med. Mangola Pappa har även två bröder i Mangola som ligger en bit ifrån Ifakara, alltså väldigt långt ifrån Dar es Salaam och ännu mer mitt ute i ingenstans. Vi åkte ifrån Dar es Salaam i tre dagar för att kunna besöka Ifakara och Mangola, men dagen vi skulle åka till Mangola började det regna. Eftersom de bor utanför all civilisation så finns inga asfalterade vägar utan det är lera och gräs. Lera, gräs och regn är ingen bra kombination och hade vi åkt dit hade vi förmodligen fastnat. Det känns jättetråkigt och framförallt är vi oroliga över hur de har det, för de är dem som har det värst men vi kunde inget göra. Det här har vi fått gjort och det känns hur fantastiskt som helst! Jag vill personligen tacka alla medlemmar för att ni gjort detta möjligt. Allt detta är ni som åstadkommit och jag hoppas att vi kan fortsätta göra underverk tillsammans. Tack till alla som skickat med smycken, kläder, mobiltelefoner och annat. Det uppskattas verkligen och det gör sådan otrolig skillnad. Alla där hälsar tack och hoppas på att så många av er som möjligt snart kommer för att hälsa på dem och visst gör ni väl det? Hoppas jag kunnat ge er en liten bild av allt det stora och att ni förstår vilken skillnad ni gör! Med Vänliga Hälsningar Nikita Ngwiki