Göteborg för att hämta sin familj ifrån flygplatsen. Det var så kul att kolla på flygplan från nära håll tyckte Mahdi. Nu var det inte långt kvar

Transkript

1 Mötet med det okända I en av de små byarna i Ghazni som ligger i östra Afghanistan bodde det fattiga familjer. Byn kallades för ''Nawdeh''. De flesta män i byn var jordbrukare, affärsmän, bönder och vissa var herdar. Det var oftast de unga som var herdar. Det var mycket krig på den tiden. Talibanerna försökte styra landet genom att ta död på oskyldiga människor som stod emot dem. Det fanns längre inga män som vågade stå emot talibanerna. Det var oftast shia muslimerna som brukade dö. Islam har två inriktningar, det är shia och sunni muslimer. Talibanerna tillhör inriktningen sunni. De gillar inte folk som tror på annat än vad de tror på. Därför brukade de ta död på många shia muslimer. I varje by fanns det en viktig familj eller en viktig man som var som en ''ledare'' för byn. Han såg till att jordbruket gick rätt till och att alla familjer fick det de behövde. I byn Nawdeh var ledaren Khan Ali. Han var mäktig och var en god person som hjälpte alla ur problem och hunger. Men talibanerna tog livet av honom eftersom han var en av de fåtal männen som stod emot dem. Talibanerna tvingade varje by att de skulle rösta på deras ''parti'' och många var ju rädda för att förlora sina nära och kära så de var tvungna att rösta på det parti som talibanerna ville. Makten var i deras händer. Nawdeh var en av byarna som röstade på talibanerna eftersom de hade förlorat sin ledare Khan Ali som alltid brukade försvara dem och göra så att de kunde ha möjligheten att rösta på det parti som de tyckte skulle regera så var de tvungna att göra som talibanerna ville. Sonen till Khan Ali hette Ain Ali. Han bodde tillsammans med sin mamma och sina två systrar kvar i byn efter sin faders död. Efter att hans två systrar blev bortgifta så gifte han sig med en helt vanlig tjej som kom från en av de andra byarna. Hans mamma dog efter några år och ingen pratade längre om hans pappas makt i byn. Han lade sin pappas historia bakom sig och fortsatte leva som en helt vanlig människa. Han fick tips om att vara med i ett av Afghanistans partier som var emot talibanerna. Partiet växte och blev en stor parti i landet. Efter några år så hade talibanerna fått nog och därför förföljdes medlemmarna som var med i detta stora parti. En av dem var Ain Ali. Partiet förstördes och medlemmarna flydde till olika delar av landet för att leva ifred. Ain Ali öppnade en affär i byns lilla marknad och fortsatte leva som en vanlig människa. Han fick hjälp av sina två söner i affären. Hans äldsta son hette Reza och var 13år gammal. Hans andra son hette Mahdi och var bara 8år, men ändå så fick de arbeta i affären för att deras pappa var nu lite gammal och stel. Ain Ali trodde att han var nu ifred och att talibanerna hade glömt bort honom. Men det var inte som han trodde. Talibanerna letade fortfarande efter varenda en av det stora partiets medlemmar och ville ta död på dem. En dag kom talibanerna till byn i stora jeepar. Folket i byn var jätte rädda att de skulle ta död på dem, men talibanerna letade efter Ain Ali. Innan de skulle komma till byn så hade någon av männen i byn tagit reda på att de letar efter Ain Ali så därför lämnade Ain Ali och hans familj byn och flydde till en annan liten by där de skulle bo i några dagar tills allt lugnade sig. Efter några dagar så kom familjen tillbaka till byn.

2 Det gick veckor, månader men inga talibaner kom till byn. Nu trodde man att allt var bra igen. Ain Ali fortsatte jobba i sin affär tillsammans med sina två söner. En dag kom sönerna hem förskräckta och berättade för sin mor att deras pappa inte var i affären. De väntade tills på kvällen men ingen pappa kom hem. De gick runt och frågade sina grannar men ingen visste något. Det gick dagar men ingen visste vart han hade tagit vägen. Det gick månader och alla i byn brukade säga att talibanerna har tagit honom och mördat honom, men ingen visste om det var sant eller något som folket hittade på. Sönerna fortsatte jobba i affären men det gick inte som det brukade. Reza blev tvingad att sälja affären till sin farbror eftersom de inte kunde ta hand om affären på bästa sätt. Istället fick han hjälpa sin farbror på förmiddagarna och på eftermiddagarna så var han herde åt folket i byn. På så sätt fick han pengar till mat och kläder åt sin familj. Ain Ali ville alltid att hans söner skulle gå till skolan men det kostade jättemycket och han jobbade för att de skulle få bättre ekonomi så att hans barn kunde gå till skolan. Men efter att Ain Ali lämnade sin familj eller blev mördad av talibanerna så tappade barnen hoppet om att gå till skolan. Det kostade inget att gå till moskén och lära sig koranen. Så det var ett bra alternativ för att inte vara analfabet i framtiden. De fortsatte leva på det sättet utan sin far och nu var han snart bortglömd. Farbrorn tog hand om sin brors fru och barn så de fick lite hjälp i alla fall men de levde ett hårdare liv än när deras pappa var med dem. Talibanerna brukade ''hälsa på'' byn och hotade folket att rösta rätt, på deras parti genom att skjuta en oskyldig i benet. När de brukade komma till byn så var folket tvungna att stänga sina affärer och barnen gick hem och gömde sig för att talibanerna inte skulle få syn på dem. Flickorna fick ta sina långa slöjor på sig och de fick inte vara ute eftersom talibanerna kunde få syn på dem och sedan kanske ta med någon av tjejerna och använda henne som sexleksak. Det var oftast unga tjejer i års åldern som brukade bli våldtagna av vissa talibaner. Varje gång det hände så brukade folket och talibanerna hamna i bråk och då dog oftast många oskyldiga människor för att de bara ville försvara sitt folk. Nu vågade ingen säga ett ord om varför de gjorde som de gjorde så det var bara att acceptera. Ain Alis fru hette Lea. Hon var oftast sjuk och istället för att ta hand om sina barn så brukade hon ligga hemma och vila. Då var det barnens uppgift att ta hand om hushållet, sin mamma och sina små syskon. De var sju barn i deras familj. Ibland så trodde Lea att hon skulle dö snart för hon var så sjuk. Ibland när hon gick till doktorn så brukade de säga att hon måste opereras för att kunna vara frisk men det kostade så mycket och ingen ville ställa upp och låna ut pengar till henne. Hon ville inte heller det för hon ville inte att hennes söner skulle få en hård press. Det gick månader och familjen bodde kvar i byn. En dag kom talibanerna till byn och sa åt folket att de unga killarna ska vara med i deras armé och kriga mot Amerikanerna. Det var mycket oro, vad skulle hända om man inte gick med på det. Det var många frågor som folket i byn ställde sig.

3 De som hade gott om pengar fick sina söner till att fly till Pakistan, Iran, Indien, Uzbekistan osv. De som inte hade bra ekonomi fick gömma sina söner. De kunde åtminstone fly till en storstad där de fick jobba och vara borta ett tag. Det var inte säkert där heller, men familjerna hade inga andra val. Lea tänkte över saken och räknade ihop pengar som hon hade sparat tillsammans med sin man. Det var inte mycket pengar men hon fick hjälp av barnens farbror. De fick ihop lite pengar och pratade med en smugglare som de kom överens med. Reza och Mahdi skulle nu få ha en resa till ett annat land med hopp om ett bättre liv och frihet. Reza visste att det skulle vara svårt att ta sig till ett annat land på ett olagligt sätt. Mahdi trodde att det låg i närheten så han brydde sig inte mycket om det. Anledningen till att Mahdi skulle fly tillsammans med sin bror var för att han ändå skulle fly någon dag så varför inte nu. De fick säga hejdå till familjen och det var nu ångertankar dök upp i Rezas huvud. Vem skulle ta hand om hans syskon och hans mamma efter honom? Hur skulle de få ihop pengar till mat? Sådana frågor gjorde att han mådde dåligt. Men han var ju tvungen att fly. En tidig morgon fick de sitta på en buss tillsammans med många andra unga killar i Rezas ålder. De fick åka till Qandahar och sedan vidare till Iran. De stannade i Iran i några timmar. Smugglarna byttes. I Afghanistan var det afghaner och nu var det persiska smugglare. De fick åka lastbil till en liten stad som låg i gränsen till Turkiet. De fick mat och sedan när det blev mörkt så började de gå emot gränsen till Turkiet genom att ta en olaglig väg som man bara kunde gå på. Det finns inget utrymme åt något fordon och det fick inte heller ha någon fordon där för att det skulle vara tyst när de gick. Dagen efter fick de vila hos en familj tillsammans med andra unga killar som kom ifrån Pakistan, Iran och andra länder. De var i en stad som heter Van i Turkiet. Några dagar senare fick de åka bil till Istanbul och det tog en hel dag om man räknar med att de fick gå en bit till fots också. I Istanbul fick de unga killarna bo i ett litet hus där de fick laga mat själva och tvätta sina kläder. En man brukade komma till de några gånger om dagen för att fråga om de behövde något utifrån. De fick inte gå ut, för då skulle poliserna ta dem. Några dagar senare fick alla de unga killarna fortsätta sin resa till Grekland. De blev uppdelade i två grupper och sedan fick de åka i små bilar där de nästan satt på varandra för att få plats. De åkte till ett ställe som Reza och Mahdi aldrig sett innan. Havet! Det var så fint, de unga killarna gick till stranden för att tvätta sina ansikten. Smugglarna bad dem att stanna i skogen en stund. De pratade i telefon och de unga killarna förstod inte vad de pratade om och med vilka de pratade. När det blev lite mörkt ute så hörde Reza att det lät som om någon båt närmade sig stranden. Smugglarna gick med killarna till båten. Det var en gummibåt som de skulle åka till Grekland med. Det skulle bli häftigt tänkte Mahdi, även fast han frös mycket. De satte sig i gummibåten och sedan körde en kapten dem till Grekland. Resan fortsatte och de fick träffa olika slags folk, åka igenom städer och länder som de aldrig tidigare hört talas om. Mahdi trodde alltid det att jorden var platt som en Cd skiva men när han såg en bild på en jordglob på väggen på en tågstation i Milano, Italien så blev han allt mer förvånad. Det fanns mycket olikheter i Europa mot hur det var i Afghanistan. Tjejer bär inte slöjor, unga killar

4 tvingas inte jobba eller gå med i armén, man hör inget ljud av gevär och det är inget våld här. Han och hans bror Reza fick åka själva till Frankrike och sedan till Tyskland. Där mötte smugglarna dem och några andra som också hade flytt ifrån sina länder. De fick sitta under en lastbil för att kunna komma till Danmark. Det var ont om plats och man satt som en boll, det fanns inget utrymme att ligga på. Man fick bara sitta! Det tog mer än en halv dag tills de fick röra på sig igen. De fick mat och sedan fick de lite pengar till biljetter som de skulle köpa för att åka till Sverige med. Ett land som ingen av killarna trodde fanns, men det gjorde det. I Sverige blev de behandlade på ett bra sätt och de fick bo tillsammans med några andra killar på ett boende i Stockholm. De fick nya kläder och god mat. Reza kunde inte äta mat och han tappade aptiten när han tänkte på sin familj och hur de hade det där och om de levde eller om de var döda. Ingenting visste Reza om det. De fick bo i Stockholm i en månad, sedan fick de flytta till ett annat ställe. De fick åka tåg för första gången. Från Stockholm till Töreboda. och sedan till ett boende i Hova. De två bröderna var nya i det nya landet med de fina städerna. Allt kändes så bra här. Mahdi som alltid älskade fotboll fick börja spela i ett lag där alla var i hans ålder. De blev mer och mer kunniga i det nya landet och lärde sig av de svenska barnen. De fick lära sig att skriva, läsa texter, skriva sina namn. Det kunde inte Reza och Mahdi sedan tidigare. Det enda de visste var att de hette så. Ingen hade lärt dem att man kan skriva. Efter några månader fick Reza ett samtal ifrån sin farbror. Reza fick veta att hans pappa och hans mamma nu bodde i Iran. Han fick veta att hans pappa hade flytt till Iran för att vara borta ett tag. När Mahdi fick höra det så fick han en obeskrivlig bra känsla i kroppen. Han blev så glad som han aldrig tidigare hade varit. Han pappa levde, de bodde i ett land där de var ifred. Äntligen var allt bra igen! Det som fick Mahdi att bli deppig var när han tänkte på att han kanske aldrig mer skulle få träffa sina föräldrar. Att han skulle få nya föräldrar. Det brukade få honom att gråta till sömns vissa nätter. Dagarna gick och de gick i skolan och lärde sig det nya språket Svenska. Mahdi skaffade sig några vänner som han brukade vara med på fritiden. De spelade fotboll och lekte. Att bo med killarna som kom ifrån olika länder tyckte Mahdi inte om. Om han fick bestämma så skulle han velat åka till Iran, tillbaka till sin familj och träffa sin pappa, mamma och sina syskon som han hade saknade så mycket. Att bo i ett okänt land långt ifrån sina föräldrar gjorde honom jätteledsen och nere. Men han mindes allt hans mamma hade sagt till honom. '' -Var stark, tänk på din framtid och tänk på att du ska bli en god människa som din farfar och din pappa var.'' Även om han kanske aldrig mer skulle få se sin familj så var han glad. För att äntligen vara borta ifrån kriget. Att vakna på morgonen utan att höra ett ljud av något gevär. Att aldrig mer se talibanerna. Att kunna spela fotboll med en riktig fotboll, inte någon tygfotboll. Att gå till skolan, lära sig ett nytt språk. Sånt brukade få Mahdi att tänka positivt. Efter några månader fick de samtal från sina föräldrar. De fick veta att allt var bra med familjen. Mahdi grät när han fick prata med sin mamma. Han fick veta att föräldrarna snart skulle komma till Sverige tillsammans med hans systrar och bröder. Månader gick och killarna fortsatte med skolan och fotbollen. De önskade sig att tiden skulle rulla iväg snabbare så att deras föräldrar kom till Sverige. Måndagen den 9e augusti 2010 fick de åka till

5 Göteborg för att hämta sin familj ifrån flygplatsen. Det var så kul att kolla på flygplan från nära håll tyckte Mahdi. Nu var det inte långt kvar till det skulle få träffa sin familj igen efter ett och ett halvt år. Att äntligen träffa sin pappa som de trodde var död betydde en hel värld för Reza och Mahdi. Deras mamma som äntligen skulle få hjälp för att kunna må bättre. De tyckte att Sverige var ett paradis. Ett land där de har möjligheter till allt. Ett land med mycket positiva sidor. Här skulle de äntligen få leva ifred. Bort från kriget och att se människor dö. Reza och Mahdi fick flytta till sin familj och började bo med dem. De fick en stor lägenhet eftersom de var många i familjen. Allt skulle bli bra här brukade deras föräldrar säga till dem. Äntligen ett liv med frihet. Berättelsen är en sann historia om två bröder som flydde från Afghanistan till Sverige. De bor tillsammans med sin familj i ett litet ställe i Västra Götaland. Namnen i berättelsen har jag bytt ut för jag ville inte använda deras riktiga namn. Så såg deras resa från Afghanistan till Sverige ut. Det finns mycket mer som hände, men det går inte att skriva ner det här. Jag har försökt att förkorta berättelsen och har försökt att använda mina kunskaper i svenska. Det har varit en jätte jobbig resa för bröderna. Här är byn som familjen bodde i. Huset som de bodde i är inringad.