Dåtidsnovellen Var är kattungen? Olga Lozovskaia

Transkript

1 Dåtidsnovellen Var är kattungen? Olga Lozovskaia På torget vid järnvägsstationen var det mycket folk. Om en kvart måste ett tåg från Stockholm komma och om en halvtimme ett annat från den andra sidan av älven, från Finland. Fru Nordqvist stod under klockan. Alla anställda på järnvägsstationen kände henne. Naturligtvis, alla kände henne, fast hon försökte att vara osynlig. Fru Nordqvist kom till varje tåg, stod under klockan och väntade tålmodigt. När passagerare skyndade sig in, tittade hon på deras ansikten och log generat. Sedan gick hon hem för att komma till nästa tåg. Det var år Kriget slutade. Haparanda förlorade sin forna betydelse. Gränsen mellan Ryssland och Sverige fanns inte mer som många andra saker inte fanns mer i världen. Jag kände fru Nordqvist. Hennes lilla hus stod nära Torneälven. Vårt hus stod i närheten, och varje morgon träffade jag fru Nordqvist. Hon nickade mig, log förvirrat och frågade: Hur är det, snälla? Har du nyheter? När jag svarade att nej inga nyheter har jag, nickade Fru Nordqvist och upprepade: Det gör ingenting, snälla! Vi måste bara vänta! Jag måste springa till stationen! Kanske, de kommer idag jag vet inte bara från Stockholm eller från Finland Vet du, jag tänker jämt på flickan. Kanske, hon har redan glömt svenska Och hon skyndade sig till järnvägsstationen. Hon trodde. Jag var avundsjuk. Jag kunde inte tro. Först trodde jag också. Men jag hade ingen tid att springa till varje tåg. Farmor var svag, och mina systrar var för små. Pengarna räckte inte, och jag började arbeta på ett kontor. Röda korset hjälpte först, men snart sa de att jag var vuxen för att sköta min familj själv. Och det gjorde jag. Vi visste ingenting om våra föräldrar. Jag tänkte inte på dem. I alla fall försökte jag. Bara på nätterna föreställde jag mig att jag låg i min säng hemma, i St. Petersburg. Jag knep ihop ögonen, föreställde mig att jag bara öppnar ögonen och ser den majestätiska, vackra Smolny katedralen, som står på den andra sidan av Neva. Min mor var finlandsvenska. Från sina föräldrar ärvde hon ett hus i centrum av Haparanda. Min mamma älskade Haparanda, men hon ville inte stanna här. 51

2 Hon var ganska bra utbildad och klok. Och hon var intresserad av Ryssland. Hon lärde sig ryska, hon visste rysk litteratur och rysk historia. Hon tänkte att Ryssland var ett fantastiskt land. Och hon ville känna Ryssland bättre. Ryssland ligger på den andra sidan av älven, sa alla. Men där, på den andra sidan av älven, var Torneå, smutsig och provinsiell. Då var Finland en del av Ryssland, men mamma ville titta på äkta Ryssland. Och hon flyttade till St. Petersburg. Där träffade hon min far, som var operasångare, och snart gifte de sig. Han var mycket äldre än henne, en änkling, men de var ett perfekt par. Mamma, ung och aktiv, blev bekant med många intressanta människor, och berömda konstnärer och musiker, författare och historiker besökte vårt hus. Mamma samarbetade med många tidningar och tidskrifter, hon översatte från svenska och finska. Min far sjöng med stor framgång på Mariinskij Teater. Jag var länge enda barnet, och först när jag var tio, födde min mamma en flicka, och inom ett år en flicka till. Mamma trivdes ganska bra i St. Petersburg, men ändå besökte vi ofta Haparanda. Då gick det ett tåg från St. Petersburg till Torneå. Sedan åkte vi båt. Oftast reste vi dit på sommaren och på Jul. Mammas föräldrar dog innan jag föddes, men jag hade farmor. Hon bodde i St. Petersburg, i samma hus som vi. Först tyckte hon inte om mamma, för mamma var från ett annat land. Men hon älskade mycket mig och mina små systrar. Farmor hade en liten herrgård nära Novgorod, och hon åkte dit varje sommar. Vi åkte dit också men oftast reste vi till Haparanda. Sedan barndomen talade jag två språk. Jag hade två hem. Jag bodde i två länder. Jag var tolv år gammal när kriget började. Haparanda och Torneå var tidigare tysta, sömniga städer nu passerade massor av människor och varor genom dem. Jag mindes bra hur vi kom till Haparanda på sommaren, nästan om ett år efter början av kriget. Mamma var chockad. Hemma, i vårt hus på Storgatan, kastade mamma sig på soffan och började gråta. Vad ska vi göra, Nina? Vad händer med oss? Jag såg aldrig min mor gråta. Jag visste inte vad jag måste säga och hur jag kunde trösta henne. Min far var inte med oss den där sommaren stannade han i St. Petersburg, som sedan 1914 hette Petrograd. Men sedan lugnade mamma sig och vårt liv gick som tidigare. I september återvände vi till Petrograd, där jag började gymnasiet igen. Mamma översatte, pappa sjöng i teatern, flickorna växte. Och sedan startade februari. Revolutionen började, och tsaren abdikerade. Den dagen ropade flickor från den sista klassen i korridorerna: Friheten! Jag sprang hem. Jag förstod ingenting men jag visste att allt skulle vara på något annat sätt. Jag visste inte hur, men då trodde jag att alla ändringar skulle göra vårt liv bättre. Pappa och mamma var hemma. De tittade på mitt glada ansikte och suckade. Mamma gick snabbt in i köket. Jag frågade: Pappa är ni inte glada? Glada Varför ska vi vara glada? Men... Ryssland är fritt nu. Jag upprepade det som jag hade hört från en gäst i vårt hem. Fadern log ledset. Snälla flicka... Jag vet inte vad som är dåligt eller bra för Ryssland. Jag är sångare, inte politiker, inte historiker. Men jag vet livet i tiden av förändring är skrämmande. 52

3 Pappa satt framför mig. Han såg ut ganska ledsen och trött. Och jag trodde för den första gången att han är nästan femtio. Jag märkte att hans vackra hår var absolut grått. Och jag grät. Pappa kramade mig. Gråt inte, flickan! I alla fall är vi tillsammans. Du har systrarna och snart Nina! Du kommer du att få en bror eller en syster! Min bror Sasja föddes i augusti. Denna graviditet var svår. Mamma kände sig ganska dålig och låg jämt. Lillebror var svag och liten. När jag tittade på honom, kände jag bara ömhet. Jag älskade mina systrar men Sasja var viktigast i mitt hjärta. Min mor var svag, jag var med Sasja nästan hela dagar. Ibland tänkte jag att han är min son. Vi märkte knappast vad som hände i landet. När vi märkte var der för sent. Men i alla fall kunde vi inte lämna Ryssland. Mamma och Sasja var svaga, och då var vintern. I vår kalla lägenhet stod en liten gran - vi firade Jul. Mamma låg i sängen, pappa stod vid fönstret. Sällsynta skott hördes ute. Farmor, som bodde nu med oss, gick till bordet. Maten var torftig, men vi var glada. Nej, vi visste inte vad hungern är. Men livet med ständig rädsla hade plågat oss. Jag såg så mycket fasa och sorg då. Pappa försökte att skydda oss, men i alla fall måste jag gå ut. Jag såg skottlossningar, förföljelser, jag såg våra vänner tigga på gatorna. Systrarna hade redan ätit och gick till sängs. Jag tittade på pappa. Han gjorde för oss allt som möjligt, han sjöng för soldater och sjömän, varje dag gick han till fots många kilometer. Men han kunde inte skydda oss från rädslan. Pappa vände sig till oss och hostade. Mamma, Nina, hör på oss. Vi har diskuterat allt med Anna. Ni måste lämna Ryssland. Lämna? frågade jag. Ja. Ni måste åka till Haparanda. Jag lyckades få dokument för er. Det finns fortfarande tåget från Petrograd till Torneå. Och flickorna? Flickorna åker med er. Jag stannar här med mamma och Sasja. Men pappa! Nina! Du måste förstå. Mamma är för svag, Sasja också. Nu är det kallt. Resan är ganska lång. De kommer inte att överleva den! Men du med flickorna och farmor kan åka. När mamma och Sasja kommer att vara bättre, åker vi också till er! Först vägrade farmor att åka. Jag är ryska och ska dö i Ryssland, skrek hon. Mamma steg upp. Natalia Pavlovna, sa hon med sin tydliga svenska accent. Hur kan Ni lämna flickorna ensamma? Nina är inte vuxen, vem hjälper henne?... och dessutom, mamma log svagt, du har inte sett mitt vackra Haparanda... Det var ganska kall dag i januari, när vi lämnade St. Petersburg. Det snöade. Jag stod vid fönstret och tittade på den andra sidan av Neva, på Smolny. Pappa gick in i rummet. Nina... Det är dags att gå. Pappa! skrek jag, Pappa, kommer vi tillbaka? Han log bedrövat. Jag vill inte ljuga, Nina. Jag vet inte. Det är dags att gå, min flicka. Vi klädde oss. Jag kramade mamma. Vår randiga kattunge, som vi hittade på kajen före Sasjas födelse, låg vid henne. 53

4 Pappa, kan vi ta kattungen? frågade Vera, min syster. Nej, lilla. Kattungen stannar här. Vera började gråta. Pappa, jag vill ta kattungen! Jag lägger den i väskan, ingen ser den! Pappa! Min andra syster började också gråta. De höll kattungen och ville inte lämna den. Pappa tog kattungen och bar till köket. Mamma kramade flickorna. Gråt inte, mina snälla! Vi tar kattungen med oss! Ni vet, vi kommer också snart! Tänk, det är så kallt! Om kattungen åker nu, kan den bli förkyld! Medan mamma kysste systrarna, kramade jag Sasja. Han var då nästan fem månader gammal, han kände mig och ler glatt när han såg mig. När ser jag honom igen, tänkte jag bittert. Pappa, mamma... Åk så snart som möjligt. Så snart vi kan, min flicka. Så snart vi kan. Vi satt i tåget. Systrarna kramade varandra. De var rädda. Farmor grät. Jag tittade ut genom fönstret. Det var redan mörkt ute. Jag tänkte på pappa. Han gick nu hem, och det var mörkt. Mamma och Sasja låg i det mörka rummet och väntade på pappa. Allt var mörkt, överallt var det mörkt. Hur lång var denna resa? Mina systrar blev sjuka, de hostade och hade feber, farmor bara grät. När jag var liten, drömde jag ofta att jag skulle åka tåg ensam. Jag drömde, att jag skulle köpa glass och finsk läsk, jag skulle titta ut genom fönstret hela natten! Nu åkte jag utan mamma och pappa. Det gick två år. Mamma och pappa kom inte. Jag visste ingenting om dem. Nu var Ryssland långt, långt borta. Mellan Ryssland och Sverige fanns Finland nu. Nej, inte Finland. Hela världen var mellan mig och mina föräldrar. Vi visste ingenting. Vi hörde bara rykten rykten om avrättningar, hunger och rädsla. Fru Nordqvist gick regelbundet till järnvägsstationen. Före revolutionen bodde hennes son i Petrograd. Han arbetade som ingenjör på en av fabrikerna. Han var gift och hade en liten dotter. Fru Nordqvist hörde ingenting om dem sedan Mina systrar glömde ryska språket. Jag talade ryska med dem, men det blev lättare att använda svenska. Först hjälpte farmor. Men hon blev gammal. En gång ropade hon mig irriterat: Varför är vi här? Jag ville dö i Ryssland! Det är din mammas skuld! Din mammas! Och det här landet! Jag hatar det! Ni talar bara detta språk, som jag inte förstår! Jag är främling här! Herregud, jag vill hem, till Ryssland! Jag försökte lugna henne, och hon började gråta och upprepa: - Hem... min herrgård... Hon glömde våra namn, hon märkte inte oss, hon grät jämt och pratade om sin herrgård. Hon hade inga andra intressen den enda frågan som hon ställde var om mat. Jag tog sällan en promenad, med den där kvällen gick jag ut. På den andra sidan av älven stod det Karl Gustavs kyrka. Jag tyckte mycket att titta på henne när jag var liten. Och så långt borta stod Smolny! Jag gick hem. Här är mitt hus, och vid det stod en man och en kvinna. Mannen kramade kvinnans axlar och sa något. Mina ben darrade. Det var mamma och pappa. Jag sprang till dem. Jag kramade dem, jag kysste dem. Jag kunde inte tro, att det var de. De hade blivit så gamla! Vad hade hänt med dem? Hur överlevde de? Vi kunde inte säga någonting. 54

5 Slutligen viskade far: Nina flickorna? Farmor? De är hemma, pappa! Gå in mamma, pappa. Mamma vände sig till mig. Hennes hår var helt grått. Mina ben vek sig under mig. Mamma? Pappa? Var är Sasja? Mamma tittade på mig. Hennes blick var absolut tomt. Pappa sa sakta: Nina Sasja är död. Vi gick in i huset. Flickorna var mycket förvirrade. De mindes inte föräldrarna. Mamma kramade dem, satt i fåtöljen och började titta på golvet. Farmor kunde inte förstå att de som kom var mamma och pappa, men sedan började hon fråga pappa: Dmitrij! Jag oroar mig om herrgården. Berätta nu, hur är den? Hur är det med min blomsterträdgård? Är rosorna vackra detta år? Pappa satt vid bordet. Han tog inte av sig rocken. Sedan sa han: Nina kan vi promenera lite Jag tog min kappa. Vi gick till dörren. Där stod Vera. Pappa... Svara... Kattungen Var är kattungen? Vi gick på Storgatan och höll varandra i händerna. Vi var tysta. Pappas hand darrade i min hand. I hörnet av Storgatan och Fabriksgatan träffade vi Fru Nordqvist. Hon log förvirrat och glatt. Jag har sagt dig, snälla, att pappa och mamma kommer till dig. Nu är de här. Och min son har inte kommit. Men det gör ingenting. Kanske kommer de i morgon? Jag väntar dem. Jag ska vänta 55