MARIA HAMMARÉN TRÄNA PÅ VERKLIGHETEN Om yrkeskunnandets realtid
Vi möts som jämlikar Eller inte alls Sedan kan vi tala med varandra Göran Sonnevi, ur Oceanen 2
INNEHÅLL Man måste träna på verkligheten 4 Om tennis och rodd och andra saker som försiggår omkring oss 9 Om seende och annat material som uppstår mellan oss 13 Om långa handlingar och korta 16 Om arenan där allt glider ihop 20 Om att böja in andra människor under oss själva 25 Radikala exempel på grumlig erfarenhet 31 Där det är lätt att andas 36 Tänk om vi är stimfiskar i alla fall? 43 I bestämd form 47 Att göra något med sitt material 51 3
Man måste träna på verkligheten Måste man träna på verkligheten? Formuleringen man måste träna på verkligheten har jag hämtat från boken Uppdrag utland i ett avsnitt som presenterar ett samtal mellan en grupp soldater och officerare. De har alla erfarenheter från internationella uppdrag. Nu har de samlats för att i dialogseminariets form reflektera över sina erfarenheter. Det är Claes Annsberg som formulerar det här med att träna. Han var sambandsgruppchef under BA01 1993/94. Bakom bokstäverna och siffrorna döljer sig den första svenska bataljonen som på FN:s uppdrag skickades till inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Och bakom själva formuleringen döljer sig insikten om hur genuint svårt det är att förbereda sig för de verkliga uppdrag man kommer att ställas inför. Han skriver att träningen hemma till stor del handlar om vad som är rätt eller fel och ett gör si och så. Och så fortsätter han: Men hur utvecklar man de utbildades sinne för situationer? Att öva worst case är bra för bataljonsstaben men då kanske soldaterna skjuter på första bästa. Claes Annsberg pekar på en springande punkt. Hur ska vi veta i vilken situation vi befinner oss? Motsvaras den av träningen där hemma? För svårigheten som ingen utbildning kan eliminera handlar om den konkreta situationen hur man känner igen sig i verklighetens villervalla. Det här med att känna igen sig är svårt på flera sätt. Ofta har vi en tendens att känna igen oss alltför lätt och då, i värsta fall, skjuter kanske soldaten på första bästa. Att träna på verkligheten betyder nog för de flesta att genomföra övningar. Man drar på sig sin mundering, ger sig ut i terrängen med fullriggad pluton och spelar sig igenom ett scenario som är uppdiktat men tänkbart. Självklart gör det skillnad. Inte bara inom det militära. 4
Estoniakatastrofen drabbade några kommuner och landsting särskilt hårt. Tack vare tidigare katastrofövningar lyckades man till exempel i Jönköping att genomföra en samordnad och väl fungerande insats. Men vad menar då Claes Annsberg med frågan hur man utbildar någons sinne för situationer? Täcks inte situationerna in genom tänkbara scenarior? Eller genom att enheter inom sjukvård, brandförsvar, räddningstjänst och polis övar ihop och får personlig kontakt? Nej, självklart inte. Under övningarna tränar man sina färdigheter. Och det är gott och viktigt. Men man utbildar inte en förtrogenhet med verkliga situationer. Boken Uppdrag utland är intressant. Den är uppbyggd kring ett nav av berättelser minnesbilder från svenska soldaters utlandsuppdrag. De berättar om hur det faktiskt kan vara att vistas i fientlig miljö, om uppdrag där man faktiskt inte vänjer sig eller vad det faktisk betyder att lita eller inte lita på någon när det gäller. Och kanske framför allt att lita på sig själv. Alla är de indragna i ett större skeende, ett uppdrag med övergripande drag som, visar det sig, ser väsentligen annorlunda ut på nära håll. I boken skymtar vi uppdragen inifrån, nedbrutna i tid och rum till några av de tusen enskildheter som utspelat sig. Var och en av enskildheterna har utspelat sig för någon. De situationer vi möter är svåra att extrapolera alltså omforma till handlingsrekommendationer. Som det här med att visa FN-flagg: Jan Almgård berättar hur han valde att följa reglementet vid en riskfylld framryckning i Bosnien. Det var novembermörkt, snö och halka. Trots varning från en bosnisk förbindelseofficer valde han att låta lampan vid flaggan lysa. Vi upptäcktes i mörkret på grund av lampan. Vi blev beskjutna rakt framifrån, troligtvis av en stridsvagnskanon. Jag stirrade rätt 5
in i en mynningsflamma på cirka 800 meters avstånd. Vi hade tur, den missade oss precis. Även andra berättelser visar ett spel som inte längre gäller. Över sjukhuset i Bakovici hängde FN-flaggan föraktfullt sönderskjuten och bränd. Och vilket spel gäller när Ronnie Johansson siktar med kulsprutan mot en svart Toyota Corolla och undrar om det är en självmordsbombare? Han sitter ensam på post i en main gate någonstans i Afghanistan och jämför bilen som stannat framför honom med en film från en övervakningskamera där en lika svart Toyota Corolla exploderade i gaten. Jag kan ju inte skjuta på en bil för att den är svart och stannar till 200 meter ifrån mig. Han skildrar vad som pågår i hans huvud medan Corollan sakta rullar närmare. Om jag inte skjuter och det är en självmordsbombare så dör jag som signalisten som inte kunde bedöma situationen. Och om han skjuter? Men han skjuter inte och bilen rullar förbi och ingenting händer. Det här är ögonvittnesskildringar, men mycket speciella sådana. Var och en är ett ögonvittne till sig själv. Och under skrivandet av berättelserna har den här speciella dubbelrollen blivit tydligare. Det har möjliggjort ett möte mellan den som en gång, sekund för sekund, levde sig igenom händelseförloppet och den som nu i efterhand minns sina känslor och reaktioner, rekonstruerar och vet hur det gick. Den som sedan läser eller lyssnar på berättelserna kommer steget närmare än vad som är vanligt. Möter situationen i andra hand istället för i tredje. Det blir inblickar som vi sällan möter. Konkreta, levda. Ingen berättelse är den andra lik sprungna som de är ur verklighetens enskildheter. Om man tror att det är viktigt att föra samtal om verklighetens flerstämmighet ställs man inför utmaningar. Våra minnen är inte sökbara på 6
något enkelt sätt. Minnesbilder måste väckas och helst befrias från de klichéer vi gärna bäddat in dem i. Dubbelrollen måste etableras så att vi på nytt griper över det material vi bär på. Texterna i Uppdrag utland har alla skrivits efter läsning av olika avsnitt ur Miguel de Cervantes Don Quijote (1605 och 1616). Som ung hade Cervantes sårats i kriget mot turkarna. I romanen låter han riddaren Don Quijote dra ut i världen för att strida mot ondskan. Men Don Quijote har förläst sig på riddarromaner och hans verklighetsuppfattning är skadad. Han är aktör i ett overkligt spel. Scen för scen förvandlas han från riddaren av den löjliga skepnaden till en tragisk gestalt. Tanken med att genomföra dialogseminarieserier är att vi ska bli aktörer i mer verkliga spel. Där översiktsbilder, instruktioner och övningar gör halt, tillför vi fantasin det flerstämmigas näring. Vi får inte förtrogenhet med andras genomlevda enskildheter. Men vi möter ett rikare material att fantisera kring, att utforska skillnader i. Bleka föreställningar får färg. Kanske utvecklar det vårt sinne för situationer. När det gäller fredsbevarande uppdrag ställs frågan om yrkeskunnandes realtid på sin spets. Situationer där det inte kan vara tal om att fundera eller överväga framträder med större tydlighet, situationer där handlingen måste vara ögonblicklig. I all förståndig undervisning förespråkas omdömesgilla handlingar, ofta med tanken att vi först överväger och sedan handlar. Och så kan och måste det vara ibland inte minst när det gäller övergripande planering. Men när yrkeskunnandet övergår i performance handlar det inte om procedurer med ett först och ett sedan. Det jag kallar performance sker i ett flöde där situationer inte avgränsar sig och där vi istället för handlingar borde tala om omedelbara reaktioner. I brist på bättre kan vi kalla dem 7
instinktiva. Och även om det också existerar genuint instinktiva reaktioner så handlar det framför allt om förvärvade reaktioner. Det är när den handlande har övergått till att svara och tilltala spelet. För det mesta inte bara i skarpt läge befinner vi oss i detta kontinuum, flödet av händelser och handlingar som flätas i varandra och som jag kallar spel. Tanken att vi skulle kunna överväga allt och i varje stund medvetet forma våra handlingar är en gammal önskedröm. Men vi skulle inte fungera, inte ens i vardagen, om vi vore tvungna att överväga allt. Vi är hänvisade till våra mer eller mindre automatiserade reaktionsmönster. Och om vi vill påverka dem, måste vi förstå hur det går till när vi förvärvar dem. För de flesta reaktioner är inte instinktiva. De skiljer sig åt från människa till människa. Och bildas i spelet med andra. Den här skriften är ett försök att inleda ett samtal kring hur vi förvärvar reaktioner. Framför allt hoppas jag ge stöd åt alla som redan insett att all utbildning vilar i en mycket större lärande helhet. Och att det är denna större helhet som är problematisk. Material för tankearbetet har jag samlat på mig som en del av forskningstraditionen yrkeskunnande och teknologi och i denna traditions anda utvecklar jag min framställning genom för mig näraliggande exempel. Jag känner full förtröstan att läsaren kan knyta just sina förbindelser och fortsätta samtalet utifrån dem. Kappsta den 27 juli 2008 Maria Hammarén 8
Om tennis och rodd och andra saker som försiggår omkring oss Hur lär vi oss egentligen? Och vad är det vi lär medan vi lär? Först verkar svaren självklara. Man går en kurs, övar ett moment. Läser en instruktion, tränar sin kropp. Sen sitter den där lärdomen, handlaget eller vad det nu var vi skulle lära. Somligt bättre och somligt sämre. Men ändå. Den här skriften kommer att hävda att matematik, kokkonst och mod lär man sig genom träning och tankearbete plus något annat. Att i själva verket allt vi lär oss är beroende av detta något annat. Till och med rent mekaniska handgrepp, som att plocka ihop en maskin eller det som sitter för evigt bara vi en gång skaffat oss färdigheten. Som rodd eller cykling till exempel. Det där som jag kallar något annat har ett namn: Fenomenförtrogenhet. 1 Till vardags brukar vi inte behöva bry oss om att den finns. Att lära sig cykla går till som det alltid har gjort. Det lilla barnet ser andra människor cykla. Övar själv eller utsätts för träning. Efter ett antal försök så funkar det. Det är något med balansen, koordinationen och tilliten. Och var man fäster blicken. Här är fenomenförtrogenheten så självklar att vi bara krånglar till det om vi börjar tala om den: Det finns cyklar. Och man cyklar på dem. Vi vet vad det är. Vi måste också veta vad det är att öva. Just så enkel är innebörden i fenomenförtrogenhet. Att veta vad något är. 1 Wittgenstein använder uttrycket erfarenhetsfaktum, se t ex 519 i Om visshet. Han betonar att ett erfarenhetsfaktum etableras i spelhandlingar som upprepas i tiden. För övrigt har Wittgenstein förtydligat hur han använder ordet erfarenhet. Det handlar om mångsidig iakttagelse, s 262 i Filosofiska undersökningar. 9
Nu ska vi komplicera det hela. Tävlingsrodd eller tävlingscykling för den delen lägger till nya fenomen att vara förtrogen med. Det enklaste är att peka på själva tävlingsmomentet. Vet jag inte vad tävling är så är sannolikheten närmast försumbar att slumpen ska få mig att genomföra ett bra lopp. Bara fantasin sätter gränser för alla de beteenden som skulle vara möjliga om ordet tävling inte var annat än ett ljud ett språkbuller. Vet jag däremot vad det är att tävla så öppnar sig vidder av ny kunskap som jag med tiden kan utveckla. Kunskapen byggs upp i samspel med tränare, träningstävlingar och kroppens reaktioner på systematisk träning. Om jag är en tävlingsaktör, vill säga. Calle Hageskog, tidigare landslagstränare i tennis, berättade en gång hur hans egen första träning såg ut. Det var i Småland på den tiden när alla killar egentligen spelade bandy och berättelsen handlade framför allt om Gösta. Gösta var slöjdläraren som i konkurrens med bandyn drog i gång tennisträning efter skolan någon gång på sextiotalet. Någon tennisplan fanns förstås inte, men Gösta och ett grått plank. Och Göstas närvaro var magisk. Snart var det bara tennisträningen som gällde. Åtminstone för Calle och några till. Bollarna drämde de i det planket och Gösta sa: Det tar tre år, grabbar, tre år att bli distriktsmästare. Fem år att komma upp i SM-klass. Och killarna fortsatte att drämma bollarna i planket. När spelet blev för monotont skyfflade Gösta ut grus på gångvägen framför planket. Det blev bra. Mycket grus och många oberäkneliga studsar, bara en smula provocerande för vän av ordning. När gruset måste skyfflas undan och gångvägen återställts tog Gösta fram en kniv och skar bort en liten trekant ur tennisbollens filt. Så kom det oberäkneliga tillbaka i spelet, det nödvändigt oberäkneliga. Calle Hageskogs berättelse var full av exempel. För att forma en lugn och rytmisk forehand tog Gösta ett tennisracket till slöjdsalen, sågade itu 10
skaftet och skruvade dit ett gångjärn som vek sig om slaget var för hårt eller för löst. Och skaftet vek sig. Och vek sig. Och vek sig inte. Bra, grabbar, bra. Gösta såg och talade och gjorde. Medan killarna tränade sin forehand. Och sin backhand. Och att möta oväntade bollar. Så vad tillägnade sig Calle Hageskog i mötet med Gösta? Vad blev egentligen till? Låt oss säga att han fick fenomenförtrogenhet med vad en tränare är. Visst blev han en utomordentlig tennisspelare. Han har rankats på listan över världens främsta, inte illa pinkat för en kille som lärde sig spelets grunder mot ett plank. Som tennistränare blev han fenomenal. Calle Hageskog har tränat Anders Järryd, Mats Wilander och en hel rad svenska tennisess. Som förbundskapten i Davis Cuplaget firade han triumf. Man har kallat honom mannen bakom det svenska tennisundret. Ibland lär vi oss uppenbarligen något annat än vi tror. Eller så här: Medan vi övar lär vi oss också något annat. Och det är ju egentligen inte så konstigt. Calle Hageskog skickade mig en bild på Gösta, jag håller fotot i min hand. Göstas hår lyser vitt, han leder en cykel. Där är också en ung Calle Hageskog och en ännu yngre Anders Järryd bilden av en levande kedja. Calle Hageskog skrev att han på sista tiden hade blivit påmind om alla de gånger han ätit ostmacka och druckit kaffe hemma i Hanna och Göstas kök. Kokkaffe, var det. Kaffepanna och kokkaffe. Det var allt han skrev. 11
Jag tittar länge på fotografiet. Alla tre ser in i kameran. I centrum Gösta, händerna stödda mot cykelstyret. Till höger Calle Hageskog, med sportbag, Anders Järryd till vänster. Det är nog sjuttiotal, jag känner igen jackan, ljuset. De är på väg någonstans, inför kameran har de stannat till. Calle har lagt armen om Göstas axlar. Bilden tecknar ömsesidighet. Det handlar inte bara om armen. 12
Om seende och annat material som uppstår mellan oss Slöjdläraren Gösta hade en polioskada och spelade inte tennis. Den tennisträning han skapade var en blandning av fantasi, handlingskraft och förmågan att skapa det rum där träning får mening. Calle Hageskog fick fenomenförtrogenhet med det rummet. Vad det är och vad det kan vara. Så var hade då Gösta skaffat sig sin tränarkunskap? Det där som yttrade sig i att han kunde leva fram vad en tränare är för det var ju faktiskt det han gjorde. Han som inte spelade tennis. Jag vet inte mer än vad jag hörde Calle Hageskog berätta: Att Gösta var född någon gång före 1915. Och så polioskadan. Låt oss därför spekulera. Det är knappast troligt att han hade haft någon större kontakt med spelet under sin uppväxt. Hur skulle den kontakten ha gått till? Tennissporten växte fram som ett överklassnöje, en sport för kungligheter och privilegierade. Länge var det gräsplan och pressveck som gällde. 1925 startade ljudradion sina sändningar. Det var en revolution, för första gången kunde alla svenskar samtidigt ägna sig åt samma aktivitet. Nästan från start skickade ljudradion ut folkhälsofrämjande morgongymnastik. Morgongymnastiken exekverades under militär drill och behöll sin form i stort sett fram till 1945. Det säger en del om klimatet. Men åren efter andra världskriget började det hända saker. 1948 startade de internationella tennistävlingarna i Båstad. Radiosporten bildades och fick en guldålder, först med Sven Jerring och snart nog med Lennart Hyland som fenomenal och rikslikande sportkommentator. Och just som televisionen 13
slog igenom mot slutet av femtiotalet fick tennissporten sin stjärnspelare Janne Lundqvist. Tennismatcherna i den enda tevekanalen bjöd på svårslagen dramatik. Som alla andra måste Gösta ha suttit klistrad framför skådespelet. Sugit in tennismatchernas särskilda laddning den andlösa koncentrationen, matchljuden och publikens reaktioner allt förstärkt via mikrofonens riktade ljudupptagning. Det är alltså fullt tänkbart att det var först nu Gösta lärde sig tennis. Och måhända kom också själva tennisspelandets ljud att etsa sig fast i hans sinne. Kanske så påtagligt att hörseln växte ihop med synen och blev till ett finstämt instrument i hans tränaromdöme. Men allt det andra: Vad en tränare är? En tennistränare? En folkrörelsetennistränare som får taken att lyfta? Fenomenförtrogenhet är inte kopiering, det är viktigt att förstå. Istället är det själva det livsmaterial vi har att forma våra handlingar av. Vad Gösta bar med sig för material vad som en gång levts fram för honom kan vi inte veta. Men vi bör nog inte förringa betydelsen av hans polio, barnförlamning som det kallades i folkmun, eller att han fick en bestående skada. Det är nämligen lätt att tro att Gösta en gång fick fenomenförtrogenhet med vad det är att väcka och elda ett hopp. Och att han tog med sig detta material var det nu kom ifrån in i tennisträningen. Av sin personliga materialkombination uppfann slöjdläraren Gösta tennistränaren Gösta. Och det var en uppfinning som kunde förmedlas. Men här är det faktiskt komplicerat. För samtidigt som han förmedlade vad en tennistränare är, så förmedlade han ju allt annat: träningsrutinen, reaktionerna, de praktiska lösningarna, sin starka närvaro. Allt medan killarna tränade sina kroppar och lärde sig att inga bollar är omöjliga. Och att det oväntade sker. 14
Det är nästan så man skulle vilja säga att det var enbart med hjälp av den träning han utformade som Gösta förmedlade vad en tränare är. Som om det ena uttrycktes genom det andra. Och så går det nog till när en förvärvad blick förmedlas. När Calle Hageskog blev mannen bakom det svenska tennisundret skar han inte bort små bitar från tennisbollarnas filt. Inte heller hällde han grus där bollarna skulle studsa. Han gjorde något annat. Han var fri att göra något annat. Men han kunde skriva in sina handlingar i en gest han var förtrogen med. 15
Om långa handlingar och korta När jag skriver att slöjdläraren Gösta uppfann tennistränaren Gösta så gör jag det mycket medvetet. Tennistränaren Gösta är en uppfinning inom det mänskligas univers. Det låter lite högtravande, men uttrycket är till för att markera att det inte rör sig om kullager eller transmissionsmikroskop (nog så imponerande resultat av mänsklig verksamhet). Uppfinningar inom det mänskligas univers vidgar själva människotillvaron, vad som är möjligt att se i sig själv och i andra och därmed vad som kan vara. 2 De här uppfinningarna bryter handlingskonventioner genom nya sätt att utföra dem på. Det är inte så enkelt som att vi uppfinner nya aktiviteter. Repertoaren ryms nog ganska ledigt inom de levande språkens alla verb vi antyder, hämtar, klyver, misstror. Eller startar tennisträning efter skolan. Däremot kan vi precis som Gösta gjorde följa konventioner på nya sätt och därmed skapa nya fenomen. Som en förändrad tränarroll, till exempel. När vi understryker som jag gör nu att till synes samma aktivitet kan fyllas med olika innebörd inträder ett avgörande hur. Hur jag lyssnar, skär bort filt, förklarar. Eller för all del, antyder, hämtar, klyver eller misstror. Plötsligt blir det lätt att se att det verb vi använder för att uttrycka en 2 Här kan man faktiskt ta hjälp av filosofen Heideggers distinktioner mellan blotta ting, don och verk. De människoskapade artefakterna delas upp i våra bruksföremål, don, och det som blir till i mötet med betraktaren, verk. Vi får också hjälp av det svenska språket som med ålderdomlig klang i ordet don ringar in människans tillverkade hjälpredor inkluderande, förutom t ex transmissionsmikroskop, också skodon. Martin Heideggers distinktion återfinns i Konstverkets ursprung, Daidalos, (2005). 16
handling hela tiden ropar efter flera ord. Och fler ändå. Något vill hela tiden fyllas ut, själva aktiviteten är bara ett skelett. I allmänna ordalag kan vi påpeka att det handlar om med vilken känsla eller inom vilket uppmärksamhetsfält vi utför det vi gör. Likafullt gäckar oss själva substansen när vi vill fånga den i ord. Hur gjorde han egentligen, Gösta? Vad skapade han för rum omkring sig? Vem blev Calle Hageskog i deras möte och vice versa? I utförandet sammanstrålar en rad kvaliteter. Det handlar inte om egenskaper, snarare om ett sätt att vara och bli till i just denna handling. Och därför kan inte heller uppfinningar inom det mänskligas univers planeras fram. De måste springa fram ur ett personligt mikrokosmos. Ty varje handling är inskriven i en personlig gest. Och det är som om gesten klibbade fast vid den som handlar. Eller tvärt om. Som om det ena uttrycks genom det andra, eller hur det nu var vi sa. Min farmors syster Signe brukade klyva vedträn. Hon gjorde det alltid muntert, med en speciell sorts glädje och i ett rum av lättsam mening. Att klyva vedträn bär för mig alltid med sig hennes gest. Men hennes gest kan jag inte fylla ut med talade eller skrivna ord. Den gest som fäste vid hennes handling fäster inte tillräckligt bra i det vi vanligtvis kallar språk. Om ni däremot mötte mig med yxa vid huggkubben, inte så driven men ändå, skulle ni genast veta mer. För just den här gesten har förmedlats mellan henne och mig. Och när jag hugger ved gör jag det i en förnimmelse av hennes väsen. Visserligen utspelade sig det hela för mycket länge sen. Men Signes gest, omformad av mig, kan fortfarande förmedlas. Åtminstone om någon är beredd att på samma sätt som ett barn ta in den helhet av handling och gest som komplexa fenomen består av. 17
När jag skriver att Gösta levde fram vad en tränare är antyder jag att hans handlingar hade en utsträckning i tiden. För det mesta tänker vi oss att saker sker i stunden med en början och ett slut. 3 Vi ropar, korrigerar, fattar tag. Och inte minst, säger något, påstår. Men alla de här handlingarna i stunden de infallsrika och varierande skulle, åtminstone för Göstas del, kunna skrivas in i en enda, lång. För när hela skalan av olikartade handlingar tycks strömma ur en beständig, genomgripande gest blir varje handling bara ett av gestens uttryck. Som ett ansiktsuttryck i ett ansikte. Så nog är det ganska besvärligt. Åtminstone om vi tror att betydelser huvudsakligen förmedlas med ord. Men en gest fäster vid handlingen och förmedlas med den ofta i en svärm av mer eller mindre relevanta ord. Till råga på allt har vi nu fört in ett längre tidsförlopp och en genomgripande gest som fäster vid hela skalan av handlingar som strömmar ur en person. En gest som är en och ändå inte densamma. En ål är ändå en ål, men det här? Förvisso är språket magiskt. Det händer saker när vi talar. Ett ja kan ändra innehållet i mitt liv. Vi kan meddela oss med varandra över stora avstånd. Vi kan berätta om sånt som hänt och om hur vi vill att något ska bli. Och ibland blir det till. Det är lätt att tro att betydelserna fanns i orden redan innan vi tog orden i bruk, att ordens mening fanns före oss. Och i viss bemärkelse är det så. Språket har en allmän sida. Utan den, inget språk som lyfter oss ur här och nu. Men all betydelse måste tändas. För varje människa sker det i specifika 3 Precis som berättelsen som ju alltid har en början och ett slut. Men varje berättelse är ett språng ut ur det pågående. Utan detta språng, utan ett manufakturerat slut, har vi svårt att begrunda våra egna handlingar. Livet i världen är en kontinuerlig, oändligt växande process, alla händelsekedjor måste konstrueras. 18
rum, befolkade av specifika människor. Det är inte en glödlampa eller ett stearinljus som tänds, utan själva lågan, den oroligt fladdrande lågan. Vi kretsar kring rummet där språket blir till. Signe högg ved med lättsam meningsfullhet. Gösta var uppfylld av grabbarnas träning. Finns det någon släktskap mellan exemplen? Föll det liksom ut gemensamt material? Möjligen i att de bägge gestaltade hoppfulla och meningsfulla liv, en ganska hal aspekt av tillvaron. Mötet med hopp och mening är livsavgörande för varje ung människa. Kanske var det därför berättelsen om Gösta manade fram den om Signe. Den väckte mitt minne. Om så märkvärdigt draperad i en berättelse om att hugga ved. Men här ligger också en annan fråga på lur. För ur de långa handlingarna uppstår om inte annat förtroende. Trovärdighet och förtroende är kittet i allt mellanmänskligt. Ett hopp är riktat mot framtiden, har sitt fäste i en enskild människas liv. Det har med livslågan att göra, livets energi. Trovärdighet och förtroende är också riktat mot framtiden, men fäster sin brygga mellan människor. Bryggan lägger grunden för gemensam handling. Kan det vara så att det här kittet inte kan upprättas på annat sätt än genom den långa handlingen? Genom den genomgripande, personliga gesten? Att det inte räcker med ord vet vi redan. Ett löfte svävar fritt. Att det inte heller räcker med fast blick och handslag har vi nog märkt. Säg den säljare som flackar med blicken eller det handslag som inte är fast inför ett avslut. Gester är opålitliga när de uppträder isolerat och man behöver inte vara psykopat för att imitera. Men Göstas handlingar hängde ihop. Hans handlingar hade ett ansikte. Och Signes sätt att hugga ved hade drag av hennes person. 19
Om arenan där allt glider ihop Jag har använt mig av exemplet Gösta för att kunna cirkla kring detta något annat som jag sa ingick i allt lärande. Jag sa att det hade ett namn, fenomenförtrogenhet. Och att den fenomenförtrogenhet vi tillägnar oss lever i oss som ett material. Fenomenförtrogenhet är en sorts orienteringsförmåga återigen med lite högtidliga ord i människotillvarons rymd. Alltså den rymd som just människor skapar; den rymd av mening och förståelse som vi adderar till den rent fysiologiska processen. Att vi lever i denna märkvärdiga rymd och inte i något betydligt enklare (som stimfisk till exempel) handlar om vår lika märkvärdiga språkförmåga. Att den är mer sammansatt än förmågan att lära sig ordens lexikala betydelser har jag försökt belysa (papegoja är ett skällsord). Att den ger oss en handlingsfrihet som ingen annan varelse känns nästan futtigt att dra fram. Tänk stimfisk, det hjälper. Vi är komplicerade varelser, vi får hoppas att världen håller ihop. Fenomenförtrogenhet har med det fina ordet ontologi att göra, läran om det varande, om vad som är. Fenomenförtrogenheten är allt lärandes begynnelse, all utvecklings första villkor 4. För att få syn på det här som inte går att se använde jag exempel. Vi började med ett så trivialt exempel som att vi måste veta att det finns cyklar för att kunna cykla. Och så är det ju, även om det inte är något vi går omkring och tänker på. Sedan förde vi in ett sammansatt, men likväl avgränsat fenomen: att veta vad tävlingsspel och 4 Och har karaktären ovägbar evidens, som Wittgenstein uttrycker det, s 262 i Filosofiska undersökningar. 20
tävlande är. Avgränsningarna gör det lätt att se vad som hör hit vad själva fenomenet är. Släpar vi in åror på tennisplanen så upphör spelet att vara tennis, det ser vi direkt. Försöker jag konversera under ett sprinterlopp så tävlar jag inte (eller är inte riktigt klok). Men handlingar utspelar sig inte på avgränsade arenor, utan på arenor som glider ihop. Arenan där allt glider ihop brukar kallas mitt liv. Det är på allvar och det är kort. Man drabbas av feber. Man lever det. På den här arenan blir fenomenförtrogenheten ständigt utmanad. Så fort vi bryter upp ur en inrutad vardag tränger sig världen på med myllrande historia och allt som är annorlunda fast det är likt. Och även om vi stannar hemma kommer inget att bestå. Barnet växer ur sin kropp, livet byter ut sina spelare och till allt vi har vunnit måste vi också lägga allt vi förlorar. Vi möter besvikelser och förväntar oss. Vi uppfattar varningssignaler. Vi accepterar och avvisar, accepteras och avvisas. Vi möter andras öden och lever vårt eget. Och somligt av det som är skulle också kunna vara annorlunda. Som Calle Hageskogs möte med Gösta. Vi utbildar oss för avgränsade arenor. Vi kan lära oss modeller för handel med derivat. Eller för industriell produktion. Vi kan utbilda oss inom sjukvård eller verkstad, skola oss för fredsbevarande uppdrag. Men det är ändå bara på arenan där allt glider ihop som handlingar äger rum. Och det är märkligt när man tänker på det. För vi lever ju numera bland ettor och nollor. Vi har svepelektronmikroskop och programspråk som kan heta C++. Vi får meddelanden på små skärmar vi släpar med oss i fickor och väskor. Och ändå. Mina handlingar utgår alltid från just där jag är. Med fötter och allt. 21
Vi kan orientera oss i världen genom att titta på ett urval nyheter och vi kan prenumerera på större händelser via mobil. Burma, Tchad, Sudan, Bangladesh. Allt detta stora, alla dessa skeenden. Och ändå utgår alla mina handlingar från min kropp. Det känns nästan opassande. Särskilt som mina handlingar är med och konstituerar vad som är. Vi är dömda att verka i världen, i en gemensam kropp av språk ett språk där orden ofta bara sekunderar. Nyss skrev jag att våra aktiviteter ledigt ryms inom de levande språkens alla verb. Alla verb har däremot inte med människor att göra. Därför är det märkligt hur vi böjer in verben under oss. Djurläten som bröla, kackla och bräka fungerar utmärkt i de minsta barnens pekböcker. Där håller de sig på plats. Men det står inte på förrän vi talar om fyllefestens brölande, förvirringens kacklande och en besserwissers bräkande. Vi har en fenomenal förmåga att kombinera betydelsesfärer med varandra. Ångvisslans tjut ljuder inte längre (annat än på museijärnvägar här och var). Men jag tjuter. Och ylar, om det vill sig illa. Respektlöst och glatt lägger vårt språk beslag på allt. I talspråket är vi alla uppfinnare. Vi ryms helt enkelt inte inom pekbokens ram. I vårt språkbruk är allt till för att leka med, utvidga, precisera och kombinera på nya sätt. Även en jordnära praktiker är i det här fallet livligt intellektuell. Och då använder jag ordet intellektuell som ett samlingsnamn för det vi traditionellt menar med språk och språklighet: att fylla luften och oss själva med ordens möjligheter. Vi låtsas och leker, välter hierarkier och ger igen. Våra liv pågår mitt i denna svärm av ordspråklig energi. Ofta blir det rundgång. Det händer inte så mycket mer. Det finns också en mindre lekfull sida av den ordspråkliga energin som uttrycks i överdriven 22
tilltro till språklig dokumentation, styrning och kontroll. Och där tidigare en gammal latinlektor kunde stå vakt är det idag tankestilen inom en svällande byråkratisk administration som avlar nya ordningsmän. I all ämnesundervisning ökar vår ordkunskap. Inom svensk högskoleindustri bedrivs till och med undervisning vars resultat mäts med rättningsmallar: förekomsten av bestämda ord och uttryck i svarsuppgiften ger poäng. Här mäts inte ordkunskapen ens i semantisk mening, det vill säga som förmågan att knyta ordanvändningen till en förstådd kontext. Systemet med rättningsmallar premierar igenkänning och kopiering, gamla tiders utantilläxa. Och även om just det här exemplet kan tillskrivas ett bristfälligt massutbildningssystem så framträder en problematisk prioritering av det verbalspråkliga uttrycket. Ofta förväxlas verbalspråklighet med förmågan att tänka abstrakt. Men abstrakt tänkande är något helt annat än en tvivelaktig prioritering av det verbalspråkliga. Det abstrakta tänkandet pågår över allt där det finns människor och språk, det är en del av vår konstitution. Det griper över mikrokosmos och makro, tillverkar tecken att tänka med. Teckenstigarna växer och förgrenar sig i spåren av naturvetenskap, matematik och poesi. Och bokstäverna rinner ur min penna medan jag prövar, förkastar och kastar om. När vi leker med ord och välter hierarkier eller skrattar åt en fyndig formulering är också det ett utflöde av en abstrakt förmåga. Men nu vänder vi på det. Allt ryms inte där. I den här skriften har jag fört in en vidare betydelse av människans språk. Jag låter språket omfatta allt som blir till och kan förmedlas människor emellan. Det betyder att Göstas långa handlingar hans handlingars skiftande ansiktsuttryck räknas dit. Fenomenförtrogenhet är nämligen en av pulserna i den spänning som vi med rätta borde kalla 23
mänskligt språk. Den binder samman handlingen med gesten, de korta handlingarna med den långa, språk med verklighet. 5 Och då räcker det inte med att ord korsar luften. Ord är inte ens ett villkor. 5 Se t ex Wittgenstein som i Bemerkungen über die Farben, (1977), 317, slår fast att praxis ger orden deras mening. 24
Om att böja in andra människor under oss själva Jag skrev nyss att vi böjer in verben under oss. Böjer vi också in andra människor? När Gösta sågade av ett tennisracket och skruvade dit ett gångjärn ville han att reaktionen på slaget skulle komma direkt. Det var effektiv träning på ett avgränsat område, direkt formad för i det här fallet själva muskelminnet. För det är ju så att om vi inte möts av reaktioner så lär vi oss ingenting. Om stenen inte svarar på bildhuggarens mejsel, om ingen säger lampa när barnet pekar, om elden inte bränner. Vad händer om vi alltför sällan möts av reaktioner? Om dagisgruppen är för stor, klassen för stökig. Om ingen ropar mig tillbaka när jag går. Tiden för knapp och orken slut. Om besluten jag fattar verkställs någon annanstans och det jag verkställer är någon annans beslut. Vi trycker på tangenter och lyfter oss i håret. När handlar jag över huvud taget? Vad ska någon reagera på? För att inte tala om mina gester. Gör jag inte bara precis det jag gör? Om ingen reagerar på mina handlingar böjer vi kanske in andra människor under oss själva. De blir för eller emot. Över eller under. Existerar mest som trafikljus eller rundningsmärken, medan betydelsen av mina egna intentioner sväller, lägger sig över allt jag hade kunnat se. En film är som en dröm, sägs det. I filmen drömmer vi någon annans dröm (bekvämt och tänkvärt). I min egen dröm är det jag som drömmer. I drömmen är det jag själv som skapar allas handlingar. Ibland är det inte så tydligt vem som är jag, jag spelar ju själv alla roller. Men i livsvärlden borde 25
vi vara vakna. 6 När jag möter en annan människa drömmer jag inte. Hennes erfarenheter är inte mina. Det är därför jag kan få reaktioner. Hon är inte jag. Jag skulle kunna uttrycka det drastiskt: Den andra människan är det skavsår som just hennes gnuggande mot livsvärlden åstadkommit. Föreställ dig att varje människa, precis som spindeln, kunde spinna en tråd ur bakkroppen och i varje stund lämna ett ringlande spår efter sig i världen. Denna ringlande tråd kors och tvärs genom bekanta och obekanta rum störtar också genom tiden, utför schaktet av alla försvunna nu som hon har upplevt. Det är något speciellt med människor. De är vandrande minnen, manifestationer av personlig tid. Men när vi talar med varandra använder vi varandras ord. Matbord, humor, misär. Det låter ju likadant i din mun som i min. Även när vi böjer in andra människor under oss själva uttrycker vi oss. Det som står oss till buds är för övrigt en hel del förutom Göstas uppmuntrande ord och meningsfullt långa handlingar. Borde vi kanske rensa ut sveken för att de inte är fina nog åt det vi kallar språk? Rensa ut ynkligheten? Fegheten? Som vi ju också kan uttrycka. Strutsar, älgar och hästar kan sparka. De kan sikta också, åtminstone hästar. Kor kan definitivt mobba. Ska vi låtsas att det här inte är en del av 6 I Vägmärken berör Dag Hammarskjöld sin upplevelse av att bära en människas ansvar. Han beskriver världen som ett Getsemanedrama och han fick inte somna. Getsemanedramat är hämtat från Nya testamentet, Jesus våndas inför det som ska uppfyllas. Han ber några av lärjungarna att vaka med honom denna svåra natt, men de faller i sömn. 26
vårt språk bara för att djur kan uttrycka sig med samma medel? Artspecifikt är däremot att vi kan överväldigas av känslor som är så starka att kroppen utsöndrar tårar. Vi har särskilda verb för när vi överväldigas. Vi brister i gråt. Och i skratt. Som om vi rämnar. All förmedling har ju två sidor. Att uttrycka och ta in. Vår förmåga att ta in kan ibland fungera som rena dumpningsplatsen. Hela tiden envisas vi med att bilda mening. Hela tiden förstår vi. Det är en så vardaglig process att vi bara hojtar till när den inte fungerar. Det där fattar jag inte, säger vi, och då brukar det oftast röra sig om det allra enklaste ett resonemang eller ett mattetal. Rätt eller fel, bra eller dåligt vi är bra på att ordna och smälta ned förstå på eget sätt. Kanske lite för bra. Den som har vuxit upp i alltför tillrättalagda sammanhang kan ha svårt att värja sig mot att somligt inte ingår i något meningsfullt över huvud taget. Allt hänger inte ihop. Men i strömmen av individuell meningsbildning inlemmar vi det mesta. Sannerligen inte bara en Göstafigur som de flesta aldrig haft turen att stöta på utan också kränkningar, fysiskt våld och det vi borde ha betraktat som rena tillfälligheter. Nästan allt betyder något för oss. Och ständigt uttrycker vi detta. I denna häxkittel av fenomen som vi bundit samman kokar vi ihop våra handlingar. Det kan ju gå hur fel som helst. Människan har inte minne som en häst. Hennes minne är något väsensskilt annat. En fantasi som skapar mening där ingen mening finns, ett magasin av exempel som anmäler sina mönster 27
när vi möter något nytt. Vi ser likt där vi borde se olikt, besöker platser som inte längre finns. Och mitt i allt detta får vi visioner, uträttar underverk, uppfinner tanken på demokrati och ett okränkbart människovärde. För att inte än en gång dra upp bakgården. Minne, fantasi, språk och erfarenhet är kort sagt ett enda hopkok. Det är därför vi behöver ömsesidigheten. Ingripandet, samtalet, språkets levande fästen. Livsvärlden är ingen film som vi tittar på tillsammans. Vi är en del av den. Vi gör dessutom om vi håller fast vid liknelsen var och en vår egen film. Vi gör den av det material vi har, det sätt vi lärt oss att förstå. Kanhända blir den en smula monoton, kanhända lägger sig samma raster över alltför många scener. Om vi skulle visa dem för varandra? Eller med tanke på längden, åtminstone några scener? Inte som en förälder som pratar mycket och lägger en komplicerad handling tillrätta för sitt barn utan med viss undran över vad vi spelade in? Det uppstår ett motstånd när jag lägger min film intill din. Ditt språk liknar mitt men är ändå inte detsamma. Dina exempel lägger jag intill mina. Och hur många exempel vi än lägger upp så tar variationen inte slut. Om jag säger mod och ber om filmsekvenser så sprängs varje definition i bitar. Det finns så mycket mod. Så mycket olika mod. Så dumt och onödigt mod. Så stillsamt, så upproriskt. Så mycket i det tysta. Och medan jag ser för mig vad dina erfarenheter fått dig att se så faller nytt ljus över mina egna. Jag ställer frågor som jag inte visste att jag hade och jag tänker tankar kring händelser jag inte visste hänt. Mitt eget mod får käppar, kryckor och stödjande händer. Jag ser mer än jag tidigare sett. Det här är ett sätt att rikta våra rationella resurser mot det rum där verkligheten blir till. Jag brukar kalla det för att tänja sitt språk: att låta andras erfarenheter komplicera mina egna. 28
Vi kan inte leva varandras liv. Men orden sekunderar. 29
Genom ord 30
Radikala exempel på grumlig erfarenhet Hela det förra avsnittet handlade egentligen om en enda sak: Erfarenhet är både personlig och kollektiv. I det längsta undvek jag att använda ordet erfarenhet, eftersom ordet är så vanligt och brukar locka fram färdiga tankar. På olika sätt ville jag istället visa upp själva tillverkningsprocessen, för det är ju den som är kollektiv. Vi växer in i världen genom andra människor. Världen låg redan färdig när vi kom och vi lämnar den i ett annat färdigt skick när vi går. Däremellan verkar vi i den. Och det spelar roll. Under ordet erfarenhet pulserar de tusen och en sätt människor växer in i sin värld. Min erfarenhet bär jag med mig. Genom den ser jag världen. Jag handlar genom den. Jag förstår genom den. Den byggs in i min kropp så att jag balanserar cykeln, svarar på tilltal, häller rätt mängd mjölk i kaffet. Men när jag försöker betrakta den slinker den undan. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka skilja på det vi kallar jag och det vi kallar min erfarenhet. På vilket sätt skulle mitt jag finnas under helt andra omständigheter? Låt säga att du föddes som din mormors morfar eller mormors mormor. Vad skulle du kunna? Vad skulle du se? Vem skulle du möta? Hur skulle du förstå? Det var före demokratins genombrott och före järnvägen, före Hiroshima och definitivt före det som skedde i Europas hjärta: industriell produktion av mord. Och det var före livsmedelsbutiker, kylskåp och flyg, före radiotekniken och i stort sett all storskalig infrastruktur. Skulle du vara samma du? 31
Man kan säga att de flesta rent grundläggande erfarenheter tvingas på oss, vi ärver 7 dem. Och några av dessa erfarenheter är nödvändiga för vår överlevnad, andra för att vi ska kunna överleva i en viss kultur. Först med ett överlevnadsmässigt fotfäste kan vi börja påverka vår utveckling och skaffa oss erfarenhet. Ändå är denna medvetna och aktiva orientering en liten del jämfört med den flod av upplevelser och intryck vi under varje vaken stund tar in. Blir jag erfaren när jag läser? Ja, jag får erfarenhet av att läsa. Men det som står i böckerna då, själva innehållet? Jodå, det blandas med min blick. Kan jag tro på historieböckerna, universitetskurserna, det som berättas för mig? Jag skulle svara: Om de kan övertyga. Med annan ingång skulle vi till och med kunna fråga: Finns en religiös verklighet? Kan man säga att den i någon bemärkelse är? Och svaret blir ja, för somliga. Den här frågan ställer hela erfarenhetsfrågan på sin spets eftersom en religiös verklighet ett gudsbegrepp i någon form inte har någonting att göra med den kunskapsform vi bukar kalla vetenskap. Man kan inte med logiska argument, empiriska studier eller kvantitativa beräkningar övertyga någon om till exempel en guds existens. Religiösa föreställningar hör helt och hållet hemma i erfarenhetsvärlden. De ärvs eller tvingas på oss, precis som nästan all grundläggande erfarenhet. Och med tvingas menar jag inte perverterade sekters exploatering av djupa mänskliga behov, utan snarare livets vardag. Förr eller senare spelar livet tragedi. Den religiösa verkligheten kan bli ett tvingande överlevnadsvillkor för en enskild människa. Men framför allt kan den vara ett grundläggande överlevnadsvillkor i en bestämd kultur. Religiös verklighet är därför ett 7 Jag använder ordet ärver oprecist och låter det öppna sig såväl mot en viss genetisk disposition i form av vår språkförmåga och den första, primitiva fenomenförtrogenheten när vi skolas in i användningen av vårt modersmål. 32
radikalt erfarenhetsexempel 8 och jag är fullt medveten om att det strider mot hur vi vant oss att se på erfarenhet. Men vi kan se den, därför att den avtecknar sig mot vår egen, sekulära verklighet. Den som sjunkit in i oss och blivit ett sätt att se. Också den erfarenhetsgrundad. Lika radikalt, men mindre främmande, är det vi skulle kunna kalla moralisk verklighet. Då handlar det om vad som är handlingsuppfordrande i ett enskilt fall och för en enskild människa, oavsett lagar, regler, budord eller vad vi nu kan ha tillgång till för allmänna principer. Vanligtvis svarar ordet moral mot vad vi uppfattar som rätt och orätt. Jag skulle vilja lägga betydligt större vikt vid det handlingsuppfordrande inslaget och koppla det till själva seendet, vad vi förmår se och urskilja vad som är för oss. Varför var drygt fyrtio människor blinda inför en gammal man som böjd över sin rollator försökte ta sig ombord på Lidingötåget härom dagen? En barnvagn spärrade vägen och hans ben var svaga. Hur kom det sig att det blev en ung kvinna längst in i vagnen som till sist trängde sig förbi de idisslande medpassagerarna? Tryckte undan barnvagnen som stod i vägen och sen, en smula ovant, använde sin arm för att hjälpa mannen ombord? Var de andra passagerarna utan moral? Nej, de var inte utan moral, men den påbjöd dem ingenting. Inte i den här situationen. Inför den här mannen. Erfarenheten är vår moral, hur konstigt det än kan låta. Bara med utgångspunkt i det som är för oss kan vi fantisera, göra levande. Jag säger så för att tydliggöra att moral inte är något vi hämtar från generella påbud och regler. Den generella regeln kan aldrig fullt ut tala om vad det konkreta fallet är ett exempel på. Inte fullt ut tala om när och om den ska tillämpas, inte heller hur vi ska handla när olika regler står i konflikt med varandra. Och 8 Att den religiösa verkligheten är erfarenhetsmässigt grundad betyder att villkoren för en dialog mellan sekulära och icke-sekulära kulturer borde vara av radikalt annat slag än för i vid mening inomkulturell dialog. 33
vilken regel skulle vi hänvisa till här? Res dig upp för äldre? Stå inte där och glo? Vi måste alltid ta ett språng 9. Handlingsregler kan bara utformas i efterhand, när förloppet är känt och åtkomligt. I stunden ligger förloppet i mörker mer eller mindre, beroende på graden av komplexitet. Vad vi har lärt oss att se är ett villkor för fantasin, själva startpunkten för all beredskap. Och därmed för den ständiga improvisation vi är hänvisade till i livsvärlden. Det finns de som tror att erfarenhet är en sorts ekvivalent till empirisk kunskap, det vill säga kunskap om världen som den är. Empirisk kunskap får vi genom experiment, noggrann iakttagelse och genom en uppdelning av det sammansatta i det enkla 10. Alltsedan kvantfysikens genombrott i början på 1900-talet är empirisk kunskap relativiserad och undergrävd. Men föreställningen om empirisk kunskap lever kvar som en utbredd uppfattning om vad kunskap är. Om erfarenhet skulle vara en motsvarighet till denna tvivelaktiga föreställning skulle den vara åtkomlig för inspektion. Den skulle kunna återge fakta. Det är en föreställning som får oss att tro att djup erfarenhet också är ett sanningsvittne. Vi borde tassa betydligt försiktigare fram. Den är lika sann som du och jag är sanna. Varken mer, varken mindre. Erfarenheten är en verkande kraft. När vi griper efter vår erfarenhet, griper vi efter vårt eget gripande om världen det är som om vi ville se våra 9 Det här språnget är ett välkänt fenomen i filosofihistorien. Filosofen Kant pekade ut det och kallade det omdömeskraft. Just här finns en stark förbindelse mellan Kant och 1900-talsfilosofen Wittgenstein. Men medan Kant knöt omdömeskraften till en nedärvd, intellektuell utrustning knöt Wittgenstein handlingsomdömet till något som utbildas mellan människor, i praxis. 10 Jag stannar för säkerhets skull inom den klassiska fysikens makronivå, och resonerar som lekman. Det är den vardagliga användningen av uttrycket empirisk kunskap jag hänvisar till. 34
ögon som ser. 11 I allt arbete med erfarenheter behöver vi andras hjälp. Vi behöver bli kantstötta för att uppfatta våra gränser, behöver se andras ögon för att ana våra egna. Sanningsvittne? Knappast i någon enkel mening. Att vi kan träna våra kroppar till virtuosa instrument är en ganska oproblematisk sida av allt det vi hänför till erfarenhet. Det som har varit viktigt för mig att visa är att den aspekt av erfarenhet som vi kallar fenomenförtrogenhet blir till. Den verkar i alla möten mellan människor och i allt människor företar sig en sorts ontologisk transmittosubstans. Den är inte bärare av några egenskaper. Den kan varken bestridas eller bejakas. Men mer än något annat är den med och påverkar det vi kallar civilisation. 11 Två förbindelser till detta utryck: Upplysningsfilosofen Diderot, en viktig tänkare för yrkeskunnandetraditionen, skriver i Lettre sur les sourd et muets hur han skulle vilja ta sitt intellekt på bar gärning. men /.../ det förhåller sig med intellektet som med ögat: det kan inte se sig självt. Och han skriver, med gott humör, att ett monster med två huvuden på samma hals skulle kanske kunna lära oss något nytt. Den andra förbindelsen är lösare. Det är nu tjugu år sen jag i Gunnar Ekelöfs diktsamling Sent på jorden fastnade för följande rad ur dikten Apoteos: /.../fader åt din himmel återlämnar jag mitt öga som en blå droppe i havet/.../. Ögat är en kraftfull symbol för vårt varande i världen. 35
Där det är lätt att andas Ord måste vara allmänna för att vara användbara. Det blir liksom ingen poäng om jag pekar på mina lagårdsstövlar och säger kruft. Språket fanns i världen innan vi anlände och kommer att finnas kvar efter oss. Att växa in i världen är helt sammanflätat med att växa in i språket. Det här är lite lurigt. För det allmänna kan lägga sig i vägen för det särskilda. Andra människor ser till att lagårdsstövlar blir lagårdsstövlar och tennis tennis. De är till en början ofta några decennier äldre än vi och påfallande ofta våra föräldrar. De ler och beundrar oss när vi säger lampa till lampan och vov-vov till hunden. Själva har de banat vägen, blinkat med lampan, pekat och varit en smula nasala vid m-ljudet. Men det är vår artspecifika språkförmåga som ser till att världen inte översköljer oss med enskilda element utan samlar dem i allmänna kategorier. Det är inte bara lampan över köksbordet som vi känner igen som en lampa. Och stövlar kan vara vida eller smala, av plast, gummi eller läder. De kan vara i barnstorlek eller i storlek fyrtiosex. De kan vara av seglartyp eller mina av ammoniakångor torrspruckna lagårdsstövlar. Alla känner vi igen som stövlar. Men bara för att vi kan samla enskilda stövelelement under ordet stövlar betyder inte det att vi kan plocka fram just mina lagårdsstövlar ur en hög med skitiga stövlar. Vad är det som fattas? Lite fenomenförtrogenhet med just min stövel, bara det. Lite personligt umgänge. Det där som vi bara har kunnat skaffa i spåren av oss själva. Bokstavligt så. Där du har andats. 36