Naturligt hög arbetslöshet?

Naturligt hög arbetslöshet? - om sambandet mellan politik och jämviktsarbetslöshet Göran Zettergren Sysselsättning och tillväxt i Sverige och Europa

Rapportserien Sysselsättning och tillväxt i Sverige och Europa bygger på fem tematiska rapporter under 21 och 211 och presenteras i samarbete mellan tankesmedjan Global Utmaning, PwC och Skandia. Global Utmaning är en fristående tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati. Ansvariga för rapportserien: Sandro Scocco, Global Utmaning Lars Wennberg, PwC och Hans G Svensson, Skandia. Göran Zettergren är chefsekonom på TCO och var tidigare chef för enheten för arbetsmarknad och prisbildning vid Konjunkturinstitutet. Han har även arbetat vid Riksbanken med frågor om arbetsmarknad, offentlig ekonomi och finansiell ekonomi. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och hans licentiatavhandling behandlade finansiella faktorer i konjunkturcykeln..

Naturligt hög arbetslöshet? om sambandet mellan politik och jämviktsarbetslöshet Göran Zettergren 1

Innehåll Förord 5 Inledning 7 Layard-Nickell-Jackman-modellen 11 Persistens- och hysteresis-effekter 15 Penningpolitiken i Sverige 1982-92 16 Penningpolitiken 1993-1996 17 Riksbankens syn på resursutnyttjandet 19 Vad hade varit en lämplig penningpolitik? 24 Orsakades 9-talskrisen av för höga löner? 28 Slutsatser 31 3

Förord Arbetslösheten har tillsammans med skuldproblematiken kommit att bli de enskilt största utmaningarna för alla politiker världen över. Både i Europa och USA ligger arbetslösheten på ca 1 procent och i Sverige, som beskrivs som en förebild, hade i slutet av 21 knappt 8 procent. År 29 var förklaringen till den höga arbetslösheten tydlig. Finanssektorn hade tagit ohållbara risker vilket slutligen lett till en kollaps. Orsaken ansågs i huvudsak vara en alltför långtgående avreglering, bristande tillsyn och på individnivå belönades ett högrisk-beteende med extrema ersättningar, bland annat i form av bankbonusar. Anledningen till den stora uppgången i arbetslösheten var således ett marknadsmisslyckande på finansmarknaden som lett till en efterfrågekris. Den analysen föranledde också världens regeringar att bedriva efterfrågestimulerande politik och diskutera en utökad reglering av finanssektorn. I alla konjunkturnedgångar får de grupper som redan i utgångsläget har förhöjd arbetslöshetsrisk det svårast. De med oavslutade studier, ungdomar och utlandsfödda drabbas alltid hårdast. Dessutom får de som redan var långtidsarbetslösa, det ännu tuffare att komma ut på arbetsmarknaden. Med ett ständigt inflöde till denna grupp och ringa utflöde, stiger långtidsarbetslösheten. Där står vi idag. I början av år 211 börjar därför fokus att flyttas från en efterfrågekris som huvudförklaring till arbetslösheten till institutionella faktorer på arbetsmarknaden, enligt traditionell nationalekonomisk teori på området. Det handlar då om att dessa grupper som har förhöjd arbetslöshet exempelvis har för hög arbetslöshetsersättning och/eller andra marknadsingripande såsom lagstiftning eller kollektivavtal, vilket pressar upp lägsta lönerna över betalningsviljan hos arbetsgivarna för dessa individer. Göran Zettergren, författaren till denna rapport, vänder sig mot detta synsätt. Han pekar på att det empiriska stödet för dessa teorier är mycket svagt, ibland till och med motsägelsefullt. Han menar istället att huvudförklaringen framför allt går att finna i en bristande stabiliseringspolitik, d.v.s. den ekonomiska politiken har inte på ett effektivt sätt klarat att dämpa konjunktursvängningarna. Sedan 9-talet är ansvaret för detta främst Riksbankens, som enligt författaren delvis misslyckats med sitt uppdrag. Sandro Scocco Ordförande Global Utmanings Ekonomiska Råd 5

Inledning Närmare 2 miljoner människor förlorade sina arbeten i den stora recessionen som följde i finanskrisens spar. Hösten 21 presenterade den Internationella valutafonden (IMF) och den Internationella arbetsorganisationen (ILO) ett gemensamt diskussionsdokument om hur denna arbetslöshetskris borde hanteras. 1 Det som framför allt oroade IMF/ILO var att den konjunkturellt höga arbetslösheten skulle bli långvarig och med tiden riskera att övergå i strukturell arbetslöshet, på grund av de långtidsarbetslösas förlust av humankapital och förlorad kontakt medarbetsmarknaden. Det viktigaste, menade IMF/ILO, var att hålla uppe efterfrågan genom fortsatt expansiv finans- och penningpolitik. Detta var särskilt viktigt idag när risken för att arbetslösheten skulle bita sig fast vid höga nivåer var överhängande. De kortsiktiga kostnaderna av exempelvis en mer expansiv finanspolitik måste vägas mot de långsiktiga intäkterna av varaktigt lägre arbetslöshet. IMF/ILO argumenterade också emot generell återhållsamhet i lönebildningen som ett recept mot krisen: Lönemoderation skulle antingen öka deflationstrycket eller sänka aggregerad efterfrågan, och ingetdera är önskvärda i dagsläget. Det skulle möjligen kunna vara verkningsfullt för de länder inom EMU som hade behov av att förbättra sin konkurrenskraft. Rapporten menade att ett fungerande a-kassesystem var en viktig del av en nödvändig efterfrågestabilisering vid konjunkturnedgångar och ifrågasatte också huruvida arbetslöshetsersättning hade några märkbara negativa incitamentseffekter, i synnerhet i djupa lågkonjunkturer. Samtidigt gjorde man bedömningen att de alltför flexibla anställningsvillkoren i många OECD-länder varit en viktig orsak till den stora nedgången i sysselsättning. För 1 år sedan hade det varit fullständigt otänkbart att IMF hade ställt sig bakom en sådan analys. Detta illustrerar den förändrade syn på arbetsmarknaden som vuxit fram bland nationalekonomer i allmänhet och olika internationella institutioner i synnerhet. För 2 år sedan drabbades svensk ekonomi av den djupaste lågkonjunkturen i modern tid. Bankerna var konkursmässiga, budgetunderskottet skenade och arbetslösheten ökade lavinartat. Då var dock stämningsläget ett helt annat bland tongivande svenska ekonomer, inte minst de som var verksamma på Riksbanken. 1 IMF / ILO, The Challenges of Growth, Employment and Social Cohesion, Discussion Paper, Joint ILO-IMF conference in cooperation with the office of the Prime Minister of Norway, Oslo, September 21. http://www.osloconference21.org/discussionpaper.pdf 7

Redan i grundkursen i nationalekonomi fick man lära sig att penningpolitiken på lång sikt inte hade några reala effekter. Den långsiktiga Phillipskurvan, sambandet mellan arbetslöshet och inflation, var vertikal. Med teorin om rationella förväntningar blev synsättet än mer begränsat. Förväntade förändringar av penningpolitiken hade inte ens kortsiktiga reala effekter. Orsaken till att penningpolitiken över huvud taget kunde tänkas påverka arbetslösheten var att nominallönen var trögrörlig. Om löneavtalen redan var slutna skulle en oväntad uppgång i inflationen kunna sänka reallönen och därmed öka efterfrågan på arbetskraft. Riksbanken skulle dock inte varaktigt kunna sänka arbetslösheten eftersom detta skulle genomskådas av lönesättarna som skulle kräva högre lön i nästa avtal. Resultatet skulle bara bli högre inflation men oförändrad arbetslöshet. På 198-talet slog också den s.k. reala konjunkturcykelteorin igenom i den akademiska världen. Enligt denna teori var konjunkturvariationer bara hushålls och företags optimala anpassning till exogena variationer i produktiviteten. Någon ofrivillig arbetslöshet existerade inte, utan människor valde frivilligt att arbeta mindre när produktiviteten var låg. I nationalekonomisk teori beskrevs penningpolitiken på den tiden vanligen i termer av förändringar i penningmängden, vilket gjorde det lättare att inse att penningpolitikens reala effekter borde bli små. Om man fördubblar den mängd pengar som används för att köpa en viss mängd varor så är det lätt att tänka sig att priset på dessa varor så småningom kommer att fördubblas. I verkligheten styr Riksbanken över ekonomin via den korta räntan och det finns ingen anledning att tro att räntepolitiken då skulle vara neutral på lång sikt. En för hög ränta leder till lägre efterfrågan, högre arbetslöshet och sjunkande inflation. Det finns inga mekanismer som återför ekonomin i jämvikt så länge Riksbanken håller räntan på en för hög nivå. Tvärtom medför den låga inflationen att realräntan blir än högre, vilket hämmar efterfrågan ytterligare. Erfarenheterna från EMU-områdets första 1 år visar med all önskvärd tydlighet att detta resonemang inte bara har en teoretisk relevans. Den Europeiska centralbanken (ECB) satte en ränta som kanske var lämplig för eurozonen i genomsnitt. I praktiken blev den dock alldeles för hög för länder med svag efterfrågan, som Tyskland, men alldeles för låg för länder med hög efterfrågan, som Spanien och Irland. Resultatet blev recession i Tyskland och överhettning i Spanien och Irland. 8

Blanchard 2 menar att centralbanker kan påverka realräntan även på ganska lång horisont, såsom ett decennium eller mer. Det är uppenbart, menar Blanchard, att centralbankerna på 7-talet inte ville höja räntorna trots hög inflation. Resultatet blev extremt låg eller negativ realränta. På 8-talet försökte många centralbanker att få ner inflationen och höjde därför räntorna vilket resulterade i mycket höga realräntor Figur 1: 3-månaders och 1-års amerikansk realränta 1 8 Real 1-årsränta Real 3-månadersränta 6 4 2-2 -4 1955 196 1965 197 1975 198 1985 199 1995 2 25 21 Dessutom menar Blanchard att en varaktigt stram penningpolitik varaktigt kommer att påverka ekonomisk aktivitet, BNP-tillväxt och arbetslöshet. Hög realränta kommer att påverka investeringarna, därmed kapitalstocken och efterfrågan på arbetskraft. I slutändan kommer penningpolitiken också att påverka jämviktsarbetslösheten. I mitten av 199-talet var dock den allmänna uppfattningen på Riksbanken att penningpolitiken hade mycket liten betydelse för arbetslösheten i allmänhet och jämviktsarbetslösheten i synnerhet. År 1998 ger två ledande företrädare för Riksbanken sin syn på sambandet mellan penningpolitik och arbetslöshet: Även om det inte finns något långsiktigt samband mellan inflation och sysselsättning kan en oförväntat expansiv penningpolitik, som medför högre inflation än förväntat, leda till tillfälligt urholkade reallöner, högre efterfrågan på arbetskraft och mer produktion. Om målet om full sysselsättning blir vägledande även för penningpolitiken kan man alltså förvänta sig att centralbanken försöker stimulera efterfrågan och generera högre inflation (t ex genom att understödja en expansiv finanspolitik). 2 Blanchard, Olivier (23), Monetary Policy and Unemployment, Remarks at the Conference Monetary policy and the labor market. A conference in honor of James Tobin, March 23 9

Detta byggs i så fall in i inflationsförväntningarna hos företag och hushåll, vilket blir en av de kanaler genom vilka inflationen stiger. När inflationen är förväntad, medför den emellertid inga positiva effekter på sysselsättningen. 3 Arbetslösheten i Sverige ökade från under 2 procent 199 till över 12 procent 1997. Jag menar att det var penningpolitikens inriktning under 198- och 199-talet som var huvudorsaken till detta. Därmed inte sagt att allt var Riksbankens fel. Under den fasta växelkursperioden fram till 1992 var det regeringen som bestämde penningpolitiken i Sverige, vilket då i stort sett var synonymt med växelkurspolitiken. Det var regeringen som bestämde att vi inte skulle devalvera. Riksbankens frihetsgrader var vid denna tid ytterligt begränsade. När kronan släpptes fri i november 1992 var arbetslösheten redan närmare 8 procent. Först efter detta datum kan man hävda att Riksbanken i praktiken styrde penningpolitiken även om det skulle dröja fram till 1999 innan Riksbanken formellt fick sin oberoende ställning. Figur 2: Arbetslösheten i Sverige 14 12 1 8 6 4 2 197 1972 1974 1976 1978 198 1982 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 21 Riksbanken fortsatte dock att bedriva en mycket stram penningpolitik åtminstone fram till 1996. Resultatet av denna politik var dels att arbetslöshetskrisen fördjupades och förlängdes och dels att hundratusentals personer slogs ut från arbetsmarknaden. 3 Heikensten, Lars och Anders Vredin, Inflationsmålet och den svenska penningpolitiken erfarenheter och problem, Ekonomisk Debatt 1998, årg 26, nr 8 s. 573-593, 1

Ekonomisk statistik är färskvara och revideras kontinuerligt. Detta försvårar naturligtvis i någon mån diskussionen om vad som hände på 199-talet. Jag har valt att använda den statistik som används idag, vilket innebär att KPI-inflationen är lite lägre och arbetslösheten betydligt högre än den statistik som användes på 199-talet. I vissa fall, där detta skulle vara missvisande (exempelvis vid jämförelser med Riksbankens prognoser), har jag dock hållit fast vid den gamla definitionen av KPI-inflationen. Layard-Nickell-Jackman-modellen Arbetslösheten i industriländerna inom OECD var mycket låg under 196-talet. Under 197- och 198-talet ökade dock arbetslösheten till synes trendmässigt i många industriländer. Ofta ökade arbetslösheten i samband med störningar, såsom oljeprischocker eller perioder av stram penningpolitik, men föll sedan inte tillbaka när de direkta effekterna av dessa störningar hade klingat av. Den keynesianska standardmodellen föreföll inte kunna förklara detta fenomen. Orsakerna bakom denna utveckling blev därför föremål för både teoretisk och empirisk forskning under 198- och 199-talet. 4 En ekonomisk modell som har fått ett enormt inflytande både på den nationalekonomiska teoribildningen och på den ekonomiska politiken är Layard-Nickell-Jackman. 5 Den baseras på en produktionsfunktion av Cobb-Douglas-typ med konstant skalavkastning och en substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital lika med minus ett. Styrkan i denna modell ligger i de mycket entydiga resultaten. Löneandelen bestäms av den underliggande teknologin. Jämviktsarbetslösheten blir i denna modell helt bestämd av lönedrivande strukturella faktorer på arbetsmarknadens utbudssida, såsom arbetslöshetsförsäkringen (ersättningens nivå, varaktighet och omfattning), graden av centralisering/ koordinering i löneförhandlingarna och fackföreningens styrka (strejkbenägenhet och medlemskap). Jämviktsarbetslösheten påverkas över huvud taget inte av den övriga ekonomin. Den påverkas exempelvis inte av efterfrågan på arbetskraft, investeringsvolym, kapitalstockens storlek, teknologisk utveckling, eller olika relativpriser. Framför allt kan jämviktsarbetslösheten inte påverkas av finans- eller penningpolitik. 4 För en allmän översikt av denna litteratur se: Lundborg, Per, Juhana Vartiainen och Göran Zettergren, Den svenska jämviktsarbetslösheten: en översikt av kunskapsläget, Specialstudie 11, Konjunkturinstitutet. Se också: Forslund, Anders (28), Den svenska jämviktsarbetslösheten: en översikt, Rapport till Finanspolitiska rådet 28/4 5 Layard, Nickell and Jackman, Unemployment Macroeconomic Performance and the Labour Market, Oxford University Press, 1991 11

De politiska slutsatserna från denna modell är därför mycket klara. Det enda sättet att få ner jämviktsarbetslösheten är att genomföra strukturella reformer på arbetsmarknaden. Flera empiriska studier har försökt visa att skillnaden i arbetslöshetens utveckling mellan länder till viss del kan förklaras av sådana institutionella faktorer. OECD har i ett antal rapporter också visat att olika institutionella faktorer kan förklara uppgången i arbetslöshet. Dock har man haft stora problem att förklara arbetslöshetens utveckling i flera länder, däribland Sverige, Finland och Tyskland. 6 OECD:s Employment Outlook (26) 7 gör en jämförelse mellan olika typer av stiliserade arbetsmarknadsregimer, såsdom den anglosaxiska, den nordiska, den centraleuropeiska och den östeuropeiska. Den anglosaxiska modellen bygger på låga skattekilar och ersättningsnivåer men har en decentraliserad lönebildning och låga utgifter för arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten har i dessa länder i allmänhet varit betydligt lägre än OECD-genomsnittet. Den nordiska modellen förefaller uppnå lika goda sysselsättningsresultat med extremt annorlunda politikinriktning, såsom koordinerade avtalsförhandlingar, goda sociala skyddsnät och en aktiverande arbetsmarknadspolitik. De nordiska länderna har kunnat förena höga skattekilar och höga ersättningsnivåer vid arbetslöshet med låg arbetslöshet. Mycket tyder på att ett grundläggande antagandet bakom LNJ-modellen, att substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är lika med ett, knappast är realistiskt. Rawthorn visar exempelvis att de flesta skattningar av substitutionselasticiteten är betydligt lägre. 8 Därmed håller inte heller de starka slutsatserna i LNJ-modellen. Både löneandelen och arbetslösheten kommer i jämvikt att påverkas av såväl relativprisförändringar som kapitalbildning. Den stigande arbetslösheten skulle då kunna förklaras av exempelvis den svaga investeringsutvecklingen. LNJ-modellen har även ifrågasatts på empiriska grunder. En grundläggande svaghet är att de strukturella förhållandena visserligen skiljer sig åt mellan länder men att de i allmänhet varit stabila över tiden. Det har varit svårt att förklara varför jämviktsarbetslösheten varierat så mycket (både uppåt och nedåt) i vissa länder men varit relativt konstant i andra. De ekonometriska skattningarna av LNJ-modellen förefaller vara ganska skakiga. Ett exempel är Nickell, Nunziata och Ochel 8 som skattar effekten av förändrade arbetsmarknadsinstitutioner på arbetslösheten 1961-95 i 2 OECD-länder. Ekvationen omfattar en laggad beroende variabel, 6 Bassanini, Andrea och Roman Duval (26) Employment Patterns in OECD Countries: Reassessing the Role of Policies and Institutions, OECD Social Employment and Migration Working Papers, No 35. 7 OECD (26), OECD Employment Outlook 26 (se sid. 19 för citatet). 8 Rowthorn, Robert (1999), Unemployment, wage bargaining and capital-labour substitution, Cambridge Journal of Economics, 23, pp.413-425 9 Nickell, S., L. Nunziata and W. Ochel (25), Unemployment in the OECD since the 196s: what do we know?, Economic Journal, Vol. 115, No. 5, January 12

Unemployment Unemployment Unemployment Unemployment Unemployment Standard Norwaydynamic simulation All New institutions Zealandfixed 6Australia Austria 4 1 4 5 11 olika institutioner eller kombinationer av institutioner, 5 efterfråge- 8 eller 2 (övriga) utbudsvariabler samt en större uppsättning 2 dummyvariabler. 6 1 4 Författarna gör sedan en dynamisk simulering från 1961 till 1995 och -2 jämför sedan denna med en alternativ simulering där de institutionella 196 förhållandena 197 198hålls 199 konstanta 2-5 2 på 1961 års nivå. Övningen syftar 197 1975 198 1985 196 197 198 199 2 alltså Portugal till att besvara frågan hur hög arbetslösheten Spainhade varit om alla länder Belgium hade behållit de nivåer på arbetslöshetsersättning, Canada facklig anslutningsgrad, mm. som rådde 1961. Författarnas svar är ganska dramatiskt. 1 3 1 1 Av den genomsnittliga arbetslöshetsuppgången 2 på 6,8 procentenheter förklaras 5 3,7 procentenheter av sådana 5 förändrade institutionella förhållanden. 5 1 Figur 3: Arbetslöshetens utveckling i Sverige och Finland, -5 med och utan institutionella 1975förändringar 196 197 198 198 1985 199 199 2 1995 196 197 198 199 2 Denmark Sweden 1 1 5 5-5 -5 196 196 197 197 198 198 199 199 2 2 France United Kingdom 15 1 5 1975 198 1985 196 197 198 199 2 Finland Switzerland 15 4 1 2 5-2 196 196 197 197 198 198 199 199 2 2 Germany United States Anm. Den tjocka gråa linjen visar modellens skattning av arbetslösheten och den tunna 15 svarta den arbetslöshet som skulle ha rått i avsaknad 8 1 av förändrade institutioner. 6 1 När man tittar närmare på resultaten uppstår 8 dock en betydande 4 tveksamhet. Sverige och Finland är två nordiska länder med relativt 5 2 6 likartade institutionella förhållande och en liknande om än inte identisk arbetslöshetshistoria. Men i NNO:s studie 4skiljer sig förklaringen av 196 varför 196 197 arbetslösheten 197 198 198 199 stigit 199 2 i 2 dessa länder 196 radikalt 197 åt. 198 Uppgången 199 i 2 den svenska Ireland arbetslösheten kan helt förklaras Year Italy av förändrade institutioner på arbets-marknaden. Faktum är att NNO lyckas förklara betydligt mer 1 än hela arbetslöshetsuppgången Fig. 2. med Continued dessa faktorer. Hade inte olika reformer genomförts på den svenska arbetsmarknaden hade Sverige 1995 haft en arbetslöshet på minus 4 procent! 5 Lågkonjunkturen i början av 199-talet tycks därmed inte ha spelat någon roll för uppgången i den svenska arbetslösheten. 196 197 198 199 2 2 15 1 5 196s: Australia, Austria, Belgium, Denmark, France, Italy, Netherl 196 197 198 199 2 196 197 198 199 2 rway, Portugal, Spain, Sweden, Switzerland, UK. They explain very litt 1 land, Germany, Japan De institutioner som beaktas är: anställningsskydd, anställningsskydd New Zealand. Netherlands * laggad arbetslöshet, ersättningsgrad, ersättningsperiod, ersättningsgrad * ersättningsperiod, förändring i facklig anslutningsgrad, 6 koordinering i lönebildning, förändring i facklig anslutningsgrad 1 * koordinering i lönebildning, total skatt o given the på arbete, dramatic koordinering rise i lönebildning in European * total skatt på arbete unemployment och andel egnahemsägare. Dessutom from beaktas the 196s t 4 dessa efterfråge- och utbudsvariabler: efterfrågechocker på arbete, TFP-chocker (produktivitets), reala s and early 2 199s, how much of an overall 5 explanation do our institut importchocker, penningmängdschocker och realräntan samt 3 årsdummies, 2 landsdummies och 2 iables provide? landsspecifika Consider trender. the period from the 196s to 199 5. Over iod, the-2unemployment rate in Europe, 13 as captured by the European O ntries considered 196 197 here, 198 199 18 rose 2by around196 6.8197 percentage 198 199points. 2 How m

I Finland däremot har förändrade institutioner på arbetsmarknaden nästan ingen betydelse för arbetslöshetens uppgång. Där kan i stort sett hela uppgången förklaras av efterfrågefaktorer, övriga utbudsfaktorer eller fångas upp av de många deterministiska variablerna i ekvationen. Tyvärr är våra nordiska länder inte några undantag i denna studie. Hela 7 av de 2 länderna i OECD (Österrike, Kanada, Danmark, Japan, Norge, Sverige och Schweiz) skulle haft en negativ arbetslöshet 1995 om de inte hade genomfört försämringar i institutionella förhållanden. För vissa länder som Finland, Tyskland, Irland, Italien, Nya Zeeland, Spanien och UK tycks förändrade institutioner inte ha spelat någon avgörande roll för uppgången i arbetslöshet. Endast i ett fall (USA) har förbättrade institutioner bidragit till någon betydande nedgång i arbetslösheten. Detta trots att den faktiska amerikanska arbetslösheten inte var lägre 1995 än 196. Det finns flera allvarliga problem med denna typ av skattningar. Ett sådant problem är frågan om arbetslösheten är stationär i statistisk mening. Om så inte är fallet, och mycket tyder på det, så går det inte att använda vanliga statistiska skattningsmetoder. Det finns också problemet med omvänd kausalitet. I flera länder började arbetslösheten stiga flera år innan en arbetslöshetsförsäkring infördes eller förbättrades. Här kan ett statistiskt samband således ha ett omvänt orsakssamband. Det kan vara så att hög arbetslösheten föranleder politiska krav på en tryggare arbetslöshetsförsäkring. Ett annat problem är att de variabler som enligt teorin bör kunna förklara arbetslöshetens utveckling inte går att mäta på ett tillfredsställande sätt. Man tvingas därför i praktiken skapa egna variabler eller använda ganska tveksamma proxy-variabler. Ersättningsgraden vid arbetslöshet har exempelvis inte någon självklar definition. Man kan mäta de faktiskt arbetslösas ersättning i förhållande till den lön de hade i sitt förra jobb eller i sitt nästa jobb eller de sysselsattas arbetslöshetsersättning i det fall de skulle bli av med jobbet. Man kan utgå från en typisk individ (en industriarbetare eller medelinkomsttagare) eller också kan man ta hänsyn till att ersättningsgraden typiskt sett varierar med inkomsten. Möjligen bör man då också väga in att arbetslöshetsrisken varierar för olika inkomstgrupper. Det är inte heller klart om man bara ska räkna med arbetslöshetsersättningen eller alla de ekonomiska bidrag (socialbidrag, bostadsbidrag) som en arbetslös kan ha rätt till, liksom eventuella skillnader i beskattning. Många arbetslösa har dessutom inte rätt till arbetslöshetsersättning. Beroende på vilka val man gör kommer måttet på ersättningsgraden variera högst betydligt. 14

Samma sak gäller anställningsskyddet. Alla försök att reducera ett så komplicerat och mångdimensionellt fenomen till ett enda indextal innefattar med nödvändighet ett stort mått av godtycke. Om man verkligen vill mäta hur enkelt, snabbt och billigt det är för en arbetsgivare att anställa och avskeda en arbetstagare måste man ta hänsyn inte bara till diverse komplicerade lagar utan även förekomst av kollektivavtal liksom även kulturella traditioner och värderingar. Howell och Rehm menar att det empiriska underlaget för att påstå att generös arbetslöshetsersättning bidrar till högre arbetslöshet är mycket svagt. De jämför bland annat två olika mått på ersättningsgraden som OECD tagit fram, nettograden (NRR) och bruttograden (GRR) och visar att resultaten kan bli mycket olika beroende på vilket mått som används. 11 Cassino och Thornton visar i en studie att det är extremt svårt att erhålla robusta koefficientskattningar som är statistiskt signifikanta och har förväntat tecken. 12 Deras slutsats är att det inte är möjligt att korrekt förklara förändringar i den naturliga arbetslösheten utifrån LNJ:s modell. Persistens- och hysteresis-effekter Det finns en alternativ eller kompletterande förklaring till uppgången i arbetslöshet i många OECD-länder som brukar gå under beteckningen persistens eller hysteresis. Tanken är här att de jämviktsskapande krafterna i ekonomin kan vara för svaga. En tillfällig konjunkturell störning till arbetslösheten skulle därmed kunna få varaktiga eller rent av permanenta effekter. Ibland görs en distinktion mellan begreppen persistens och hysteresis, där den förra termen betecknar betydande trögheter i anpassningen mot jämvikt och den senare en fullständig avsaknad av jämviktsskapande mekanismer. I praktiken kan det dock vara mycket svårt att skilja dessa åt, i synnerhet som permanenta störningar kan var både positiva och negativa. 11 Howell, David R., and Miriam Rehm (29), Unemployment compensation and high European unemployment: a reassessment with new benefit indicators, Oxford Review of Economic Policy Vol 25, no 1, pp. 6-93 12 Cassino, Vincenzo and Richard Thornton (22), Do changes in structural factors explain movements in the equilibrium rate of unemployment?, Bank of England Working paper 13 Ball, Laurence (1997). Disinflation and the NAIRU, in Reducing Inflation: Motivation and Strategy, eds. C.D. Romer and D.H. Romer, Chicago: University of Chicago Press, pp. 167-194. Ball, Laurence (1999). Aggregate Demand and Long-Run Unemployment, Brookings Papers on Economic Activity, 2, pp. 189-251. Ball, Laurence (29), Hysteresis in Unemployment: Old and New Evidence (March 29). NBER Working Paper Series, Vol. w14818, pp. -, 29 15

Laurence Ball har i ett antal papper 13 hävdat att uppgången i europeisk arbetslöshet på 197- och 198-talet kan förklaras av hysteresis-effekter, dvs. varaktiga effekter på arbetslösheten av tillfälliga efterfrågestörningar. Ball menar att långtidsarbetslösa har en stor risk att bli strukturellt arbetslösa. Denna effekt kan uppkomma av flera skäl. Dels kan den arbetslöse tappa motivationen att söka arbete eller förlora så mycket i humankapital att han inte längre kan konkurrera om de lediga jobben. Dels kan arbetsgivaren uppfatta långtidsarbetslösa som osäkra kort och därför systematiskt sortera bort sådana sökande. Dels kan de sysselsatta ( insiders ) anpassa lönekraven så att deras lön maximeras utan hänsyn till de arbetslösa ( outsiders ). Ball förnekar inte att de strukturella faktorer som LNJ pekar på kan ha en viss betydelse för graden av persistens men de är i sig inte huvudorsaken. Oavsett vilken mekanism som ligger bakom så menar Ball att långtidsarbetslösa tenderar att förlora sin förmåga att påverka löneutvecklingen och därmed uppkommer också hysteresis-effekten. En hög arbetslöshet kan därmed bli förenlig med en inflationstakt i linje med exempelvis ett inflationsmål. Ball presenterar också en indikator på hysteresis. Om jämviktsarbetslösheten stiger på grund av någon strukturell lönedrivande förändring, så borde detta leda till stigande inflation. Om exempelvis höjd a-kasseersättning skulle minska människor benägenhet att arbeta skulle detta leda till stigande löner och stigande arbetslöshet. Om däremot inflationen faller samtidigt som jämviktsarbetslösheten stiger, så tyder detta däremot på en hysteresis-effekt. Det senare menar Ball är vad vi oftast har sett i OECDområdet. Ball menar också att penningpolitikens inriktning är en viktig förklaring till uppgången i arbetslöshet i Europa på 8-talet. Arbetslöshetsuppgången var särskilt stor i länder som bedrev en starkt disinflationistisk politik eller där en sådan politik bedrevs under lång tid. Penningpolitiken i Sverige 1982-92 Sverige hade fram till 1992 haft en fast växelkursregim i stort sett hela sin moderna historia. Under 197-talet utsattes den fasta växelkursen för starka påtryckningar. Inflationen ökade bland annat därför att lönebildningen inte anpassades till en långsammare produktivitetstillväxt. Problemet förvärrades av en trendmässig försämring av bytesförhållandet (terms-of-trade). 1982 devalverades kronan för sista gången. Riksbanken fick i uppdrag att vidmakthålla växelkursen även om en högre inflationstakt skulle urholka konkurrenskraften. Ett återställande av konkurrenskraften skulle hädanefter ske via en inhemskt recession och därav följande nedväxling av den inhemska pris- och löneökningstakten. Dörren för ackommoderande devalveringar var stängd för gott. 16

Under 8-talet avreglerades kredit-, penning- och valutamarknaderna. Riksbanken förlorade därmed i praktiken alla styrinstrument utom den korta räntan. Det hade dock funnits en betydande osäkerhet om hur effektiva åtgärder som utlåningstak, kassakrav och ränteregleringar verkligen kunde vara på en modern kapitalmarknad. Räntans främsta roll blev att balansera valutaflödena för att försvara den fasta växelkursen. Riksbankens förmåga att bidra till den interna stabiliseringspolitiken blev i praktiken mycket begränsad. Tvärtom visade sig penningpolitiken under denna regim bli pro-cyklisk. Under högkonjunkturen i slutet av 8-talet sköt inflationen fart, vilket sänkte realräntan, något som ytterligare förstärkte överhettningen. När konjunkturen sedan vände, föll inflationen tillbaka och realräntan steg. Detta förvärrades av devalveringsförväntningar som från januari 199 tvingade Riksbanken att kraftigt höja styrräntan i ett läge när efterfrågan globalt började vika. I praktiken kom alltså det huvudsakliga stabiliseringspolitiska ansvaret att falla på finanspolitiken. På grund av politiska begränsningar visade sig dock denna vara oförmögen att genomföra de åtstramningar som krävdes. Högkonjunkturen övergick i överhettning och den löneledda inflationen urholkade successivt den svenska konkurrenskraften. Riksbanken försökte i två års tid att försvara växelkursen i enlighet med sitt mandat men tvingades till slut att kasta in handduken. När kronan tilläts flyta i november 1992 befann sig svensk ekonomi i fritt fall. BNP föll, arbetslösheten sköt i höjden och statsfinanserna försämrades i rask takt. Nedgången förvärrades också av den kreditledda fastighetsbubbla som hade byggts upp under 198-talets avreglering av kreditmarknaden och som i början av 199-talet övergick i en krasch med efterföljande finanskris. Penningpolitiken 1993-1996 Efter kronans fall införde Rikbanken ett inflationsmål, enligt vilket konsumentprisindex skulle öka med 2 procent per år med ett toleransintervall på plus minus en procentenhet. Kronan försvagades med ca 25 procent när den fasta växelkursen övergavs. I reala termer innebar detta en återgång till den nivå den hade efter devalveringen 1982. 17

Riksbanken kom tidigt att oroa sig för den svaga växelkursen som man betraktade som betydligt under sin jämviktsnivå. Framför allt var man oroad för att den svaga växelkursen skulle leda till en snabb uppgång i inflationen. Om inte den nominella växelkursen stärktes skulle den reala växelkursen uppnå sin jämvikt via en inhemsk prisuppgång. Den svaga växelkursen uppfattades alltså som en inflationsbomb. Men ingenting tyder på att växelkursen var undervärderad vid denna tid. Kronan har förblivit stabil i grova termer runt en TCW-kurs kring 125 sedan 1993. Figur 4: Kronans nominella och reala effektiva växelkurs (TCW) 15 145 14 135 13 125 12 115 11 15 1 95 Nominell effektiv växelkurs (TCW) Real effektiv växelkurs (TCW) 9 85 8 75 198 1982 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 21 Av hänsyn till växelkursen sänkte Riksbanken därför styrräntan ganska motvilligt och endast gradvis, efter att kronförsvaret hade uppgivits. Efter 1,5 år var styrräntan nere under 7 procent, vilket då uppfattades som mycket expansivt. Det var den lägsta styrräntan som Riksbanken haft sedan mitten av 197-talet. Men inflationen växlade ner mycket snabbt redan i början av krisen. Med 2 procents inflation innebar 7 procents nominell ränta en mycket hög realränta. Detta innebar en alldeles för stram penningpolitik i den djupa lågkonjunktur som Sverige befann sig i 1994. Detta var alltså inte hur Riksbanken uppfattade situationen. Enligt Riksbankens uppfattning var penningpolitiken mycket expansiv. Riksbankens främsta indikator blev under de första åren det så kallade Monetary Conditions Index, vilket var en sammanvägning mellan den reala växelkursen och realräntan. 14 Riksbanken uppfattade inte försvagningen av den reala växelkursen efter 1992 som en återgång till jämvikt, 14 Hansson, Bengt och Hans Lindberg, Monetära index indikatorer för penningpolitiken, Penning- och valutapolitik 1994:3. 18

efter ett decennium av fast växelkurs, utan som en ojämviktssituation. Riksbankens bedömning av jämviktsräntan var också betydligt högre än den bedömning som normalt görs idag. Figur 5: Riksbankens bedömning av penningpolitikens effekt på efterfrågan (oktober 1994) Det Riksbankens MCI-mått visade var att penningpolitiken var mycket expansiv, motsvarande 3-4 procentenheter av BNP på ett års sikt. Riksbankens syn på resursutnyttjandet Riksbanken har alltid varit ovillig för att sätta ner foten vad gäller sin syn på resursutnyttjande och i synnerhet på jämviktsarbetslösheten. Delvis motiverades detta av politisk hänsyn. Man ville inte att Riksbankens uppskattning av jämviktsarbetslösheten skulle kunna uppfattas som ett mål för arbetslösheten, vid sidan om inflationsmålet. I mycket hög grad berodde detta dock på en stark övertygelse att penningpolitiken inte hade några reala effekter. På kort sikt kunde trögheter i lön- och prisbildningar kanske medföra att arbetslösheten kunde stiga något. I allt väsentligt bestämdes dock arbetslösheten av strukturella faktorer som Riksbanken inte hade något inflytande över. Det faktum att arbetslösheten hade stigit flera år i rad och inte visat några tecken på att minska var bevis nog för att det var jämviktsarbetslösheten som hade stigit. Det betraktades som fullkomligt utelsutet att svag efterfrågan eller stram penningpolitik kunde vara orsaken till arbetslöshetsuppgången. 19

Den allmänna meningen på Riksbanken blev därför att Sverige i mitten av 199-talet inte befann sig i en lågkonjunktur. Svensk ekonomi hade drabbats av en mycket kraftig störning, vilken hade givit upphov till strukturella förändringar på bland annat arbetsmarknaden. Riksbanken behövde dock ett samlat mått på resursutnyttjandet och efterfrågeläget i ekonomin. Från 1994 började Riksbanken allt mer förlita sig på det så kallade Hodrick-Prescott-filtret (HP) 15 som mått på produktionsgapet. Ett HP-filter är en statistisk metod för att skatta en trend från en tidserie. Ett HP-filter kan beskrivas som ett dubbelsidigt viktat glidande medelvärde. Vikterna i detta glidande medelvärde bestäms i hög grad av den av användaren bestämda jämnhetsparametern. Ju högre parameter desto jämnare trend och desto större amplitud på gapet. Ett HP-filter kan i många fall vara ett mycket enkelt och effektivt sätt att estimera en trend och därmed extrahera en cyklisk komponent från exempelvis BNP. Metoden har dock flera allvarliga problem som gör att det är i stort sett oanvändbart som konjunkturindikator i realtid. HP-gapen blir per definition symmetriska runt trenden och summerar till noll. Detta kan vara en önskvärd egenskap i vissa fall. HP-gapen blir dock direkt missvisande om det verkliga produktionsgapet inte är symmetriskt, om ekonomin har drabbats av en kraftig negativ störning i samplet, vilket var fallet i Sverige på 199-talet. HP-filtret är ett dubbelsidigt filter (dvs. använder både föregående och efterkommande observationer) och har därför ett betydande ändpunktsproblem. För att kunna använda HP-filtret på det senaste utfallet måste man alltså använda prognoser för framtida utfall. Sådana prognoser är naturligtvis svåra att göra utan att ha en syn på potentiell BNPnivå i utgångsläget. Helst bör man alltså känna till BNP-gapet idag för att kunna skatta detta med ett HP-filter. Dessa problem var inte helt okända på Riksbanken men i praktiken kom man också i mycket hög grad att förlita sig på denna indikator. Under 1994 visade Riksbankens HP-filtret att BNP-gapet höll på att slutas, det vill säga att resursutnyttjandet var normaliserat. Detta bekräftade på ett bekvämt sätt den förutfattade meningen att svensk ekonomi inte befann sig i en lågkonjunktur. 15 Av någon outgrundlig anledning valde Riksbanken att kalla sitt Hodrick-Precott-filter för ett Whittaker- Henderson-filter. Riksbanken torde dock vara ganska ensamma att använda denna benämning, åtminstone inom nationalekonomin. 2

Figur 6: Riksbankens skattade produktionsgap (HP-filter), oktober 1994 Riksbanken drog slutsatsen att resursutnyttjandet var normaliserat och inflationstrycket i svensk ekonomi var på väg upp. De inflationsprognoser som banken gjorde vid denna tid skulle med tiden visa sig vara katastrofala felbedömningar. Hösten 1994 gjorde Riksbanken bedömningen att KPI-inflationen skulle uppgå till 4,4 procent i slutet av 1996. Utfallet blev,1 procent. 16 Prognosfelen uppgick därmed till över 4 procentenheter på två års sikt. Riksbanken skulle därefter komma att underskrida sitt inflationsmål samtliga år 1996-2. Från augusti 1994 höjdes reporäntan i flera steg från 6,92 till 8,91 i juli 1995. Figur 7: Riksbankens inflationsprognoser 1993-98 5 4 3 2 1-1 jan-94 jul-94 dec-94 jun-95 dec-95 jun-96 dec-96 jun-97 dec-97 jun-98 dec-98 jun-99 dec-99 jun- dec- 16 Enligt den då gällande beräkningskonventionen. Idag beräknas inflationen ha uppgått till -,4 procent i december 1996. 21

Hushållens inflationsförväntningar var under hela denna tid inom Riksbankens toleransintervall. Även den faktiska inflationen hade fallit ner till ca 2 procent. Kronförsvagningen, skattereformen och räntehöjningarna medförde dock att stigande importpriser och boendekostnader drev upp konsumentpriserna till närmare 3 procent. Detta var dock endast tillfälliga effekter och våren 1996 föll KPI-inflationen som en sten. Detta föranledde en tvärvändning i penningpolitiken. Under 1996 mer än halverades reporäntan till 4,1 procent. Detta skulle normalt ha varit en neutral ränta lämplig för en ekonomi i balans. Sverige hade dock en fortsatt mycket 1 hög arbetslöshet och mycket lågt inflationstryck. Följden blev att penningpolitiken 9 förblev för stram även efter de massiva räntesänkningarna 1996. Figur 8 8: Riksbankens styrränta 1 7 9 68 7 5 6 4 5 34 3 2 2 1 1 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 Bakom omsvängningen i penningpolitiken fanns flera faktorer. Under hösten 1995 och våren 1996 stärktes växelkursen kraftigt. Även om detta skulle visa sig tillfälligt och kronan återigen skulle komma att försvagas så bidrog det i hög grad till Riksbankens bredvillighet att sänka. Under denna tid utvecklades också Riksbankens tankeram. Från 1996 började det stå klart även inom Riksbanken att man tidigare hade gjort allvarliga felbedömningar av produktionsgapet. 17 Vid sidan om HPgapet börjad man även redovisa andra modeller för produktionsgapet, såsom Unobserved Component (UC) och produktionsfunktionsansatsen. Man lärde sig också mer om växelkursens genomslag i konsumentpriserna och slutade att referera till Monetary Conditions Index. Riksbanken började helt enkelt lära sig bedriva inflationsmålspolitik. 17 Se Beräkningar av potentiell BNP och produktionsgapet, Inflationsrapporten 1996:2, sid.13 och Produktionsgapet än en gång, Inflationsrapporten 1996:2, sid.13-14. 22

Den främsta orsaken var dock att utfallen av KPI successivt blev allt lägre och tidvis gick under noll. Inflationstakten hamnade under målet i flera år i rad. Den extremt strama penningpolitiken fram till 1996 fick stora effekter på efterfrågan. Trots en fortsatt gynnsam utveckling i omvärlden störtdök svensk BNP 1996. Arbetslösheten som hade fallit något under 1994 började nu åter att stiga. Våren 1997 uppgick arbetslösheten till 12,4 procent. Med ett års fördröjning började arbetsmarknaden, efter räntesänkningar, dock att återhämta sig. Riksbanken valde i allmänhet att inte kommentera arbetslösheten och i synnerhet inte penningpolitikens betydelse för arbetslöshetsutvecklingen. Ett undantag var Urban Bäckström som på Nationalekonomiska föreningen i mars 1997 yttrade följande: Slutsatsen blir att penningpolitiken inte påtagligt kan sänka arbetslösheten. Och det är förmodligen bakgrunden till att de flesta konjunkturbedömare räknar med att arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå, om vi inte gör något, trots att tillväxten förmodligen kommer att vara ganska hygglig under de närmaste åren. Om vi varaktigt skall komma ens i närheten av de arbetslöshetssiffror vi varit vana vid i Sverige, krävs en ordentlig diskussion av vilka åtgärder som krävs för att få ned jämviktsarbetslösheten. 18 Den höga arbetslösheten 1997 var således ett strukturellt problem som penningpolitiken inte kunde rå på. Detta skulle komma att visa sig vara en betydande felbedömning. I själva verket började den kraftiga neddragningen av styrräntan under 1996 redan få effekt. Under hösten 1997 började arbetslösheten att falla från toppnivån 12,4 procent under våren 1997 till 5,8 procent i början av 21. Arbetslösheten halverades alltså på fyra år utan att inflationstrycket ökade nämnvärt. Sysselsättningen ökade med 8 procent under dessa år och detta utgör ett rekord under Arbetskraftsundersökningarnas (AKU) historia. En bidragande orsak till att inflationen inte tog fart var att löneandelen (arbetskostnadernas andel av näringslivets förädlingsvärde) var på en rekordlåg nivå 1995. Detta berodde på att lönerna hade ökat mycket långsamt i början av 199-talet. Under den resterande delen av 199- talet kunde därför reallönen öka betydligt snabbare än produktiviteten utan konsumentprisinflationen tog fart. 18 Penningpolitiken och Arbetslösheten, Nationalekonomiska Föreningens Förhandlingar 1997-3-6, Ekonomisk Debatt 1997, årg 25, nr 5, sid 32, http://www.ne.su.se/ed/pdf/25-5-for.pdf 23

Vad hade varit en lämplig penningpolitik? Ett vanligt sätt att beskriva hur en centralbank normalt bedriver sin räntepolitik är att använda sig av en Taylor-regel. Detta är en ganska grov approximation i flera avseenden. Dels reducerar man vanligen den högst betydande uppsättningen penningpolitiska indikatorer till två. Dels använder man vanligen de senaste utfallen på dessa variabler medan penningpolitiken ofta är, eller försöker vara, framåtblickande. En Taylor-regel är en parameterisering av en centralbanks typiska handlingsregel. Normalt ingår två variabler i denna regel, inflationens avvikelse från inflationsmålet och arbetslöshetens avvikelse från jämviktsarbetslösheten eller BNP-gapet. Vilken vikt centralbanken lägger vid de två faktorerna kan kalibreras eller skattas med statistiska metoder. Det är dock ganska svårt och kanske inte heller meningsfullt - att skatta en Taylorregel för Riksbankens penningpolitik på 9-talet, då Riksbankens politik var så i grunden missriktad. Jag har istället använt mig av några olika parametriseringar baserade på framför allt amerikanska studier, dels Taylors ursprungliga version 19, dels en version av Rudebusch 2 baserad på arbetslöshetsgapet och med en betydligt högre vikt på den reala variabeln och dels Mankiws 21 variant med samma vikt för arbetslöshet och inflation. För samtliga politikregler har interceptet kalibrerats så att den nominella räntan blir 4 procent när inflationen (KPIF) är lika med 2 procent och det aktuella gapet lika med noll. Egentligen borde dessa typer av handlingsregler vara framåtblickande eftersom penningpolitiken normalt antas påverka ekonomin med betydande eftersläpning. En ofta använd tumregel är att räntan påverkar den reala ekonomin efter ett år och inflationen efter två år. Det finns dock ganska lite som tyder på att Riksbanken i praktiken lyckats vara speciellt framåtblickande i sin politik. Från ca år 2 tycks det finnas en klar korrelation mellan de olika Taylorreglerna och den faktiskt förda penningpolitiken. Förändringar i reporäntan följer dock inte Taylorreglerna tidsmässigt, vilket är något förvånande. 19 Taylor, John B. (1993). Discretion versus Policy Rules in Practice, Carnegie-Rochester Conference Series on Public Policy, 39, pp.195-214. 2 Rudebusch, Glenn D., The Fed s Monetary Policy Response to the Current Crisis, FRBSF ECONOMIC LETTER, Number 29-17, May 22, 29 http://www.frbsf.org/publications/economics/letter/29/el29-17.pdf 21 Mankiw, N. Gregory, U.S. Monetary Policy During the 199s, Harvard University, May 21 http://www.economics.harvard.edu/faculty/mankiw/files/mp9-2.pdf 24

Figur 9: Riksbankens styrränta och olika Taylor-regler 2 Reporänta 15 Rodebusch Mankiw Taylor 1 5-5 -1 1985 1986 1987 1988 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 Det är viktigt att komma ihåg att Taylorregeln inte anger en alternativ optimal bana för reporäntan. Den visar bara vad räntan vid varje tidpunkt borde ha varit givet att ekonomin dittills hade utvecklats så som den faktiskt gjorde. Hade Riksbanken bedrivit en annan politik i början 9-talet, med exempelvis betydligt lägre ränta, så hade återhämtningen naturligtvis gått snabbare och Taylor-reglerna hade därmed föreslagit mer åtstramande politik i slutet av perioden. Taylorregler i = 1. + 1.5 Δp +.5 y i = 1.44 + 1.28 Δp + 1.95 (u n) i = 3. + 7.3 dummy92 + 1.5 (Δp u) (Taylor) (Rudebusch) (Mankiw) Jag har använt mig av Konjunkturinstitutets skattningar av jämviktsarbetslöshet och produktionsgap, vilket inte är oproblematiskt. Det innebär bland annat att den faktiska uppgången av jämviktsarbetslösheten, som jag menar i hög grad orsakades av penningpolitiken, tillåts påverka den politik som borde ha bedrivits. Å andra sidan föreslår dessa regler ofta en klart negativ ränta så att använda ett mer neutralt mått ex ante på jämviktsarbetslösheten skulle inte ha särskilt stora effekter. 25

Som framgår av Figur 8 och tabell 1 är skillnaden mellan den penningpolitik som bedrevs och den som hade varit lämplig fullkomligt gigantisk. Det genomsnittliga politikfelet per år under 1993-99 varierar mellan 4,5 och 9 procentenheter. De praktiska skillnaderna mellan modellerna är dock betydligt mindre. Om man beaktar att reporäntan aldrig kan vara lägre än noll, varierar politikfelet mellan 4,4 och 6 procentenheter per år. Även om man inte, som ovan nämnts, kan summera ihop dessa politikmisstag så bör man hålla i minnet att detta rörde sig om en period på sju år. Det dessa Taylor-ekvationer visar är att en väl avvägd penningpolitik hade varit att sänka styrräntan till noll tidigt 199-tal och antagligen behållits mycket låg under flera år. Tabell 1 Genomsnittlig avvikelse mellan reporäntan och respektive handlingsregel Per år 1993 1999 Total inkl. nollrestriktion* Taylor 4,5 4,39 Rodebusch 9,9 5,97 Mankiw 7,54 5,65 * anm. Beaktande att reporäntan inte kan vara lägre än noll. Sammantaget bedrevs alltså en oerhört stram penningpolitik under hela 199-talet. De makroekonomiska effekterna blev med stor sannolikhet betydande. Troligen kan penningpolitiken ensam förklara varför arbetslösheten steg så kraftigt och förblev hög så länge. Naturligtvis förvärrades krisen av fastighetskraschen och den efterföljande finanskrisen liksom av saneringen av de offentliga finanserna 1994-98. Såväl fastighetsbubblan på 198-talet som härdsmältan i de offentliga finanserna på 199-talet kan dock i hög grad hänföras till den missriktade penningpolitiken. Dessutom var såväl finanskrisen som den strama finanspolitiken skäl i sig att bedriva en lättare penningpolitik. Arbetslösheten vände upp redan 1991 och nådde sin högsta nivå på 12,4 procent 6 år senare. Efter räntesänkningarna 1996 började arbetslösheten så småningom att falla. De halverades på 4 år till knappt 6 procent. Detta var dock fortfarande mycket högre än den nivå som hade gällt under 197- och 198-talen. Av allt att döma var jämviktsarbetslösheten betydligt högre år 2 än den var tio år tidigare. Vad orsakade då uppgången i jämviktsarbetslösheten? Var det varaktiga effekter av den strama penningpolitiken och den svaga efterfrågeutvecklingen? Eller orsakades uppgången i arbetslöshet av strukturella faktorer på arbetsmarknaden, såsom generositeten i a-kassan eller Lagen om anställningsskydd? 26

Applicerar man Balls indikator på den svenska utvecklingen är slutsatsen klar. I Sverige ökade jämviktsarbetslösheten samtidigt som inflation föll vilket är förenligt med tolkningen att denna uppgång var ett hysteresisfenomen. Hade uppgången i jämviktsarbetslöshet orsakats av en plötslig höjning av ersättningsnivån i a-kassan, som minskat arbetsviljan, så hade detta föranlett en stigande löneökningstakt och inflation. Figur 1: Ersättningsgraden i a-kassan och sysselsättningsgraden 85 84 83 82 81 8 79 78 77 76 75 74 73 72 71 Sysselsättningsgrad Potentiell sysselsättningsgrad Ersättningsgrad 1 96 92 88 84 8 76 72 68 64 6 56 52 48 44 7 196 1965 197 1975 198 1985 199 1995 2 25 21 4 Dessutom höjdes inte ersättningsgraden nämnvärt i samband med 199- talskrisen. Historiskt finns det i Sverige ett till synes stabilt positivt samband mellan ersättningsgraden och sysselsättningsgraden. Det förefaller också finnas också ett visst negativt samband mellan ersättningsgrad och löneandelen av näringslivets förädlingsvärde. I LNJ-modellen leder en alltför hög a-kasseersättning till högre lönekrav och därmed högre arbetslöshet och lägre sysselsättning. I Sverige har vi alltså sett det omvända. Vad figuren visar är dock inte att högre a-kassa ger högre sysselsättning utan att sysselsättningsgraden i allt väsentligt styrs av andra faktorer. Det är fortfarande tänkbart att hög a-kassa skulle kunna bidra till lägre sysselsättningsgrad men att denna faktor antagligen har varit försumbart liten i Sverige. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att arbetslösheten hade varit något lägre idag om a-kassan hade varit lägre i början av 9-talet eller om det hade funnits en bortre parantes i arbetslöshetsförsäkringen. Men detta är antagligen omöjligt att kvantifiera empiriskt. Personligen tror jag att sådana effekter är försumbara i sammanhanget. Det är svårt att tro att en onödigt hög arbetslöshet under en så lång period som 1 år inte skulle få betydande varaktiga effekter. 27