ELORE (ISSN 1456-3010), vol. 20 1/2013. Julkaisija: Suomen Kansantietouden Tutkijain Seura ry. [http://www.elore.fi/arkisto/1_13/sammandrag.pdf] Sammandrag Teuvo Laitila Tala med tigern. Perspektiv på människans och djurens boende-i-världen i ryska Fjärran östern Att tala om djur, växter och naturfenomen som mänskliga aktörer har sedan E.B. Tylors verk Primitive Culture (1871) kallats för animism. Tylor ansåg att animism var ett primitivt sätt att förklara vad som hände i naturen. I den nyare forskningen, sedan A.I. Hallowells artikel Ojibwa Ontology, Behavior and World View (1960) har animism setts som människans sätt att gestalta världen och definiera varje aktörs plats i världen och handlande som passar för den. Detta har senare också kallats perspektivism (bland andra Eduardo Viveiros de Castro). Artikeln granskar utgående från den nyare synen ursprungsbefolkningens från den ryska Fjärran östern tradition som handlar om relationer mellan människa och tiger. I stället för perspektivism benämner jag mitt synsätt för boende-i-världen, eftersom jag inte anser att begreppet perspektivism är tillräckligt täckande för att beskriva den handling som finns i animism: animism handlar inte bara om att se eller om en viss synvinkel. Termen boende-i-världen baserar sig på Martin Heidegger och Tim Ingolds tänkande. I artikeln beskrivs hur personerna (människa och tiger) boende-i-världen delar på utrymmet och de konflikter som beror på detta. Min slutsats är att både delandet av utrymme och lösningen på konflikterna reglererar båda personernas handlingsmodeller, som antas vara allmänt bekanta, och som ursprungsbefolkningen i det ryska Fjärran östern kallar bland annat för taigans lag. Den allmänna känslan av principerna och möjligheten att förhandla om den baserar sig på en förenande samhörighet, trots personernas olika yttre. De olika personerna, är beroende av varandra, och påverkar varandra genom sina 23
handlingar. Därför är det också en etisk handling att vara en person, en handling (liksom personen) existerar endast genom en ömsesidig växelverkan. Översättning: Sofie Strandén-Backa Laura Hollsten Konsumerad och älskad till döds. Vilda och tama papegojor i den tidigmoderna atlantiska världen Artikeln studerar europeiska, i huvudsak franska, beskrivningar av karibiska papegojor på 1600- och 1700-talen ur ett miljöhistoriskt perspektiv. Genom att studera papegojans natural- och kulturhistoria under tidigmodern tid argumenterar artikeln för att skillnaden mellan kategorierna vild och tam var en viktig distinktion i relation till papegojornas värde och användningssätt som konsumtionsobjekt. Studien erbjuder dessutom möjligheten att utreda om papegojans röst kan höras i de undersökta skildringarna. Papegojans position i gränslandet mellan natur och kultur leder till att en uppdelning i dessa kategorier är komplicerad. Dels skulle papegojan representera den vilda tropiska naturen i kolonierna, dels skulle den vara ett roande sällskapsdjur som anpassade sig efter människans önskemål och krav genom att härma hennes språk. Papegojornas naturliga vildhet omnämns vid flera tillfällen som en oönskad egenskap. Då man tämjde papegojor försökte man få dem att glömma sin vildhet genom att föra bort dem från sina habitat och från sina artfränder, både geografiskt och symboliskt, för att socialiseras in i människornas sfär. Klyftan mellan människor och djur är betydligt smalare i skildringar av papegojor som sällskapsdjur än i framställningar av papegojor i det vilda. Papegojans egenskaper som gjorde den begärlig för människan, dess välsmakande kött, dess iögonenfallande skönhet och dess förmåga att tala människornas språk var en vinnande kombination på konsumtionsmarknaden. Papegojorna själva framstår däremot som förlorare i händelserna kring den europeiska koloniseringen av Karibien och det därpå följande utbytet av arter kontinenterna emellan och den ekologiska imperialismen. Andrea Petitt Cowboymaskuliniteter i människa-djur-relationer på en boskapsranch Epitetet cowboy brukas ofta för att beskriva en råbarkad, vårdslös, djärv och macho person, inte minst i relation till behandling av djur. Cowboyen har kommit att bli en symbol för det ultimata maskulina och bilden av honom används ofta för att beskriva Elore 1/2013 24
arketypen av heterosexuell machomaskulinitet. Likväl visar denna artikel hur samtida cowboys på en boskapsranch i västra Kanada uppvisar och värderar alternativa cowboymaskuliniteter karaktäriserade av ansvarskänsla, lugn, teknisk finess och känslighet. Samtliga av dessa egenskaper är av vikt för relationen mellan människa och djur på ranchen. Artikeln problematiserar människa-djur-relationer mellan cowboys, hästar och kor som möts dagligen på en boskapsranch. Fokus ligger på hur maskuliniteter är en central del i interaktionen mellan cowboy och hästar/kor i vardagslivet på ranchen, och hur djuren används i konstruktionen och uppvisandet av olika maskuliniteter. Utan att förneka vikten av traditionella associationer till cowboybeteende, utforskar denna artikel en mer nyanserad bild av förkroppsligade människa-djur-interaktioner i relation till cowboymaskuliniteter. Metoden för insamlandet av empiriskt material är deltagande observation av ett cowboy crew, och intervjuer av cowboys och annan personal på boskapsranchen. Även om traditionell, macho, heteronormativ maskulinitet är starkt närvarande i vardagsrelationerna mellan cowboys, kor och hästar, och ett aggressivt, våldsamt och dominerande beteende var vanligt förekommande, visar studien att det inte är allt som sker. Idealbilden av kommunikationen mellan cowboy och häst genom en nästintill enbart kroppslig process är ofta karaktäriserad av känslighet och lyhördhet där häst och cowboy så att säga smälter samman och tillsammans upplever kornas rörelser. Bemästrandet av denna kommunikation är en primär källa till stolthet och respekt bland cowboys. Studien tar fasta på posthumanistiska förståelser av kroppsliga upplevelser, icke-binära människa-djur-relationer och multipla maskuliniteter, och understryker en utvidgning av icke-binära analytiska ramverk. Artikeln drar slutsatsen att även om samma djurart kan erbjuda en rad relationer som leder till möjligheten att uppvisa olika maskuliniteter, så är olika kategorier av djur instrumentella på olika sätt, i konstruktionen av alternativa och additiva maskuliniteter bland ranchens cowboys. Ane Møller Gabrielsen Farlig hund som diskursiv konstruktion. Disciplinering av hundar och hundägare i Norge Under de senaste decennierna har flera länder förbjudit farliga hundraser, och i Norge är sex raser förbjudna då de anses som farliga. Förbud mot farliga hundar uttrycker en tanke om att farlighet kan förhindras, och omvandlar något som i princip är okontrollerbart och ohanterligt till identifierbara individer. Vad som gör en hund farlig är dock inte självklart, och farliga hundar är ett ämne fullt av paradoxer. År 1930 var det schäfer och dobermann som ansågs som farliga i Norge, medan det idag är kamphundar som utgör de farliga hundarna. Denna artikel tar sin utgångspunkt i norska lagberedningar som behandlar temat farliga hundar från 1930 till idag med utgångspunkt i en tanke om att farliga hundar inte existerar i sig själva, utan skapas genom att lagstiftningen kopplar Elore 1/2013 25
farlighet till andra element. Mot bakgrund av teori om styrningsmentalitet och Carol Bacchis vad är problemet representerat att vara -metod för policyanalys (wpr), identifieras de konceptuella premisserna som verkar innanför lagstiftningens definitioner av farliga hundar som farliga hundraser. Genom den tidsperiod som beskrivs i artikeln har farliga hundar i norsk lagstiftning inte bara ändrat rastillhörighet farlighet har också gått från en fråga om hundars beteende till att bli en fråga om stamtavlor, DNA, utseende och ägare. Detta är både en konsekvens och en bekräftelse av ett tänkesätt där hund i ökande grad tänks som ras, där negativa egenskaper förstås som medfödda, ärftliga och synliga, och där man förutsätter ett samband mellan vissa typer av hundar och vissa typer av människor. Trots att förbud mot farliga hundar definierar hundar som inte får existera har dessa åtgärder också påverkat kontrollen av vanliga hundar, och författaren argumenterar för att farliga hundar fungerar som en diskursiv knutpunkt som också möjliggör styrning och disciplinering av vanliga hundar och deras ägare genom interaktion mellan myndigheterna och Norsk Kennel Klub. Definitionerna av farliga hundar i lagar och förordningar har fått kennelklubben att ta ansvar för utbildning av hundägare, kennelklubben har varit en viktig faktor i att göra klubbens system för avel, märkning och registrering till politiska teknologier för kontroll av hundpopulationen, och den har varit ett viktigt element i skapandet av subjektspositionen den ansvarsfulla hundägaren, en ägare som själv tar ansvar för att kontrollera sina hundar genom registrering, koppel och dressyr. Sofie Strandén-Backa & Andreas Backa Nyckelpigan som nyckelsymbol. En kultursemiotisk analys av Svenska folkpartiets partisymbol I artikeln gör vi en kultursemiotisk analys av Svenska folkpartiets i Finland (SFP) logotyp nyckelpigan. Sommaren 2012 fick partiet en ny logo där nyckelpigan återigen intar en central position efter att den under några år inte varit lika framträdande. Vi frågar oss varför nyckelpigan verkar uppfattas som positiv och vad det är som gör att den kan fungera som symbol för ett politiskt parti. Med hjälp av ett kultursemiotiskt grepp studerar vi tecknet nyckelpiga som en del av ett teckensystem i syfte att synliggöra hur betydelse skapas och hur partiet, och därmed i vid bemärkelse det svenska i Finland representeras. Med hjälp av ett semiotiskt närmelsesätt synliggör vi nyckelpigans kulturella associationer, mönster som vi tror är mer eller mindre omedvetna och som därmed också påverkar oss. Vi tror att sättet som tecknet nyckelpiga används på har följder för hur svenskt i Finland framställs, levs och uppfattas. Nyckelpigans många positiva konnotationer från folktron ger vid handen att det finns en kod som ger en förbindelse mellan dessa folkliga föreställningar från bondesamhället och de många användningsområden nyckelpigan har i dag. Vi diskuterar analysresultaten Elore 1/2013 26
med hjälp av Sherry Ortners begrepp nyckelsymbol inför en fördjupning av analysen om eventuella följder av användningen av nyckelpigan som symbol för det svenska i Finland. Nyckelpigan har kommit att bli kulturellt viktig i en finlandssvensk kontext i dag, dels genom dess förekomst i folkliga föreställningar som ett gott till och med heligt djur, dels, och i synnerhet, genom SFP:s användning av nyckelpigan som partisymbol. På grund av den starka kopplingen mellan partiet SFP och de svenskspråkiga i Finland har nyckelpigan även kommit att konnotera det svenska i Finland. Nyckelpigan blir en extremt komprimerad bild, en metafor för den version av Svenskfinland som SFP verkar vilja värna. Liisa Kaski Om människans och djurets relation i tidigt grekiskt tänkande Ett tänkande som uppmärksammar alla levande djurarter och försvarar vegetarianism visar sig vara en särpräglad kontinuitet som sträcker sig från förklassisk tid till senantiken. I artikeln undersöker jag det här tänkandets relation till tidigare grekisk kulturtradition vars uttryck jag granskar i arkaisk diktning, mytologi och religiösa ritualer. Som exempel på djurinrikade filosofer har jag valt Empedokles (cirka 490 430 f.kr.) och Plutarchos (cirka 45 125 e.kr.). Plutarchos texter som mycket starkt motsätter sig dödandet av djur, i motsats till den allmänna uppfattningen om antikens världsbild som antropocentrisk, blev min utgångspunkt och inspiration. Vägledd av Plutarchos följer jag spåren bakåt i tiden till den försokratiske Empedokles. Från deras tänkande lyfter jag fram teman som kretsar kring rättvisetanken, relationen mellan människor och andra djur och den kosmiska ödesgemenskapen. I den senare delen studerar jag hur den kollektiva traditionen eventuellt har påverkat de djurinriktade filosoferna. Jag granskar användningen av djurfigurer och djurmetaforer i tidig diktning och jag använder utdrag ur Homeros och körlyrikern Alkman (600 talet f.kr.) som exempel. Vid sidan av diktningens bilder spårar jag den bild som grekisk mytologi ger av djur, särskilt relationen mellan djur och gudar. De exempel som utredningen baserar sig på kommer från Zeus djurhamnskifte och på den semantiska rymden av det grekiska ordet för djur ζῷον, som inkluderar både andra djurraser och människor och gudar. Slutligen granskar jag två religiösa ritualer en körritual för jungfrur i Sparta och den attiska Artemis Brauronias björnfest i vilka djurmetaforiken fördjupas mot metamorfos, en sammansmältning med djur av annat slag och till och med en förvandling till det andra under ritualen. Min slutsats är att den mimetiska tanken, som var central i både uppfostran och ritualer i det förklassiska Grekland, både förutsatte och närde en förmå- Elore 1/2013 27
ga att identifiera sig med en annan, också ett annat djur och att ekon från denna djupa känsla av samhörighet kan hittas exempelvis i Empedokles och Plutarchos tänkande. Översättning: Sofie Strandén-Backa Elore 1/2013 28