Ammoniakförluster till jordbruket

Ammoniakförluster till jordbruket - förslag till delmål och åtgärder 1999-09-27 Referens: Magnus Bång 036-15 50 17 Evert Jonsson 036-15 51 68

Innehåll SAMMANFATTNING...11 1 INLEDNING...15 1.1 Bakgrund... 15 1.2 Uppdraget... 15 1.3 Arbetets genomförande... 16 2 AMMONIAK SOM MILJÖPROBLEM...17 2.1 Försurande effekter av ammoniakutsläpp... 17 2.2 Gödande effekter av ammoniakutsläpp... 18 2.3 Nedfall och utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak... 18 2.4 Ammoniakavgång i Sverige i ett historiskt perspektiv... 19 2.5 Källor till ammoniakavgång... 20 2.6 Beräkning av ammoniakavgången från jordbruket... 21 2.7 Nuvarande nivå på ammoniakavgången i Sverige... 21 3 TIDIGARE ÅTGÄRDER M M I SVERIGE...22 3.1 Tidigare mål för minskning av ammoniakutsläpp... 22 3.2 Tidigare utredningar... 22 3.3 Nuvarande regelverk... 23 3.4 Tillsyn... 23 3.5 Miljöövervakning... 24 3.6 Rådgivningsinsatser... 24 3.7 Försöks- och utvecklingsinsatser... 24 4 EU, INTERNATIONELLA KONVENTIONER OCH AVTAL...24 4.1 EU:s jordbrukspolitik... 24 4.2 EU:s försurningsstrategi... 26 4.3 LRTAP-konventionen... 26

5 MÖJLIGHETER ATT ANGE DELMÅL FÖR MINSKAD AMMONIAKAVGÅNG FRÅN JORDBRUKET BASERAT PÅ KRITISK BELASTNING...27 5.1 Bara naturlig försurning... 27 5.2 Ingen övergödning... 27 5.3 Kan minskningskrav för ammoniakavgång fastställas utifrån kritisk belastning?... 28 5.4 Kritisk belastning... 28 5.5 Kritisk belastning för försurning... 29 5.6 Kritisk belastning för övergödning... 29 5.7 Redovisning av kritisk belastning och överskridande av kritisk belastning för kväve... 29 5.8 Revision av svenska beräkningar av kritisk belastning för svavel- och kväveföreningar... 29 5.9 Beräkningar av Naturvårdsverket för att uppskatta minskningskrav för ammoniak... 29 5.10 RAINS-modellen... 32 5.11 Slutsatser... 33 6 ANDRA UTGÅNGSPUNKTER FÖR ATT ANGE DELMÅL FÖR MINSKAD AMMONIAKAVGÅNG FRÅN JORDBRUKET...33 6.1 Djurtäthet... 33 6.2 Kväveinnehåll i stallgödsel... 34 7 MÖJLIGHETER ATT MINSKA AMMONIAKAVGÅNGEN FRÅN JORDBRUKET 34 7.1 Allmänt... 34 7.2 Utfodring... 34 7.2.1 Foderstyrning på individnivå...35 7.2.2 Fasutfodring...35 7.2.3 Lågproteinfoder...35 7.2.4 Övriga fodertillsatser...36 7.2.5 Foderoptimering efter proteinbehov...36 7.2.6 Hinder för att öka kväveeffektiviteten i utfodringen...36 7.3 Åtgärder i stallar... 37 7.3.1 Minskad gödselyta...37 7.3.2 Tätare utgödslingsintervall och urinavskiljning...37 7.3.3 Kylning av gödseln...38 7.3.4 Ventilationsflöde och lufthastighet...38 7.3.5 Rening av frånluften...38 7.3.6 Fjäderfästallar...38 7.4. Åtgärder vid lagring av stallgödsel... 39 7.4.1 Allmänt...39 7.4.2 Täckning av flytgödsel- och urinbehållare...39 7.4.3 Påfyllning av flytgödsel- och urinbehållare...39

7.4.4 Åtgärder vid lagring av fast- och kletgödsel...40 7.5 Åtgärder vid spridning av stallgödsel... 40 7.5.1 Släpslangsteknik...40 7.5.2 Släpfotsteknik...40 7.5.3 Myllningsaggregat, öppen myllning...41 7.5.4 Myllningsaggregat, täckt myllning...41 7.5.5 Injicering under högt tryck...41 7.5.6 Snabb nedbrukning...41 7.5.7 Utspädning av flytgödsel...42 7.5.8 Bevattning efter spridning...42 7.5.9 Spridningstidpunkt och förhållanden vid spridning...42 7.6. Ammoniakavgång vid olika hanteringssystem för stallgödsel... 42 7.7 Åtgärder vid betesdrift... 43 7.8 Åtgärder vid spridning av handelsgödsel... 43 7.9 Åtgärder vid spridning av organiska restprodukter... 43 8 STYRMEDEL...44 8.1 Lagstiftning... 44 8.2 Investeringsstöd... 44 8.3 Rådgivning och information... 45 8.4 Försöks- och utvecklingsinsatser... 45 8.5 System för gårdsvis styrning... 45 8.6 Lantbruksnäringens förslag till satsning på växtnäringsområdet... 45 9 NOLLALTERNATIVET...46 9.1 Allmänt... 46 9.2 Djurantal... 46 9.3 Utfodring... 47 9.4 Effekter av nuvarande regelverk... 47 9.5 Spridningsteknik... 48 9.6 Hanteringssystem... 49 9.7 Investeringsstöd för gödselvårdsanläggningar... 49 9.8 Rådgivning... 49 9.9 Sammanfattning... 49 10 FÖRSLAG TILL DELMÅL...50

10.1 Delmål till år 2010... 50 10.2 Utredning och omprövning av delmål... 50 10.3 Regionala delmål... 50 10.4 Behov av ytterligare delmål efter år 2010... 51 10.5 Motiv för delmål... 51 11 ALTERNATIV 1 (HUVUDALTERNATIV)...52 11.1 Sammanfattning av förslaget... 52 11.2 Motiv för föreslagna åtgärder... 53 11.3 Områdesindelning... 54 11.3.1 Motivering av områdesindelning...54 11.3.2 Föreslagen områdesindelning...54 11.4 Perioder... 54 11.5 Lagstiftningsåtgärder... 55 11.5.1 Nedbrukning av stallgödsel inom 4 timmar på obevuxen mark...55 11.5.2 Teknik som minskar ammoniakförlusterna vid spridning av flytgödsel i växande gröda...55 11.5.3 Teknik som minskar ammoniakförlusterna vid spridning av urin i växande gröda...55 11.6 Investeringsstöd... 55 11.6.1 Spridningsutrustning...56 11.6.2 Gödselvårdsanläggningar...56 11.7 Rådgivning och information... 56 11.8 Försöks- och utvecklingsinsatser (FoU)... 56 11.9 Minskad ammoniakavgång till följd av lagstiftnings- och stödåtgärder... 57 11.10 Total minskning av ammoniakavgång till år 2010... 57 11.10.1 Effekter av andra faktorer än de föreslagna åtgärderna...57 11.10.2 Ammoniakavgång år 2010...58 11.11. Miljöeffekter... 59 11.12. Jordbrukssektorns kostnader för lagstiftnings- och stödåtgärder... 59 11.13 Statsfinansiella effekter... 59 12 ALTERNATIV 2...61 12.1 Sammanfattning av förslaget... 61 12.2 Lagstiftningsåtgärder... 62 12.2.1 Nedbrukning av stallgödsel inom 4 timmar på obevuxen mark...62 12.2.2 Teknik som minskar ammoniakförlusterna vid spridning av flytgödsel i växande gröda...62 12.2.3 Teknik som minskar ammoniakförlusterna vid spridning av urin i växande gröda...62 12.2.4 Tak på urinbehållare...62

12.3 Investeringsstöd... 63 12.3.1 Tak på urinbehållare...63 12.4 Rådgivning och information... 63 12.5 Försöks- och utvecklingsinsatser... 63 12.6 Minskad ammoniakavgång till följd av lagstiftnings- och stödåtgärder... 63 12.7 Total minskning av ammoniakavgången till år 2010... 63 12.7.1 Effekter av andra faktorer än de föreslagna åtgärderna...63 12.7.2 Ammoniakavgång år 2010...63 12.8 Miljöeffekter... 64 12.9 Kostnader för jordbrukssektorn... 64 12.10 Statsfinansiella effekter... 64 13 KÄNSLIGHETSANALYS M M...66 13.1 Osäkerhet p g a av beräkningsmetod... 66 13.2 Osäkerhet till följd av olika antaganden... 66 13.3 Statistiska centralbyråns beräkning av effekten av förslagen... 67 14 SAMHÄLLSEKONOMISK BEDÖMNING...67 14.1 Samhällsekonomiska effekter av förslagen... 67 14.2 Avvägning av föreslagna åtgärder... 67 15 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER SOM INTE INGÅR I FÖRSLAGEN...68 15.1 Myllnings- och injiceringsaggregat... 69 15.2 Byggnadsteknik m m i stallar... 69 15.3 Övergång till flytgödselhantering... 69 15.4 Gårdsvis styrning... 70 15.5 Spridning av organiska restprodukter... 70 16 DJURENS ANTAL OCH FÖRDELNING...70 16.1 Omflyttning av djur... 70 16.2 Minskning av djurantalet... 71 17 UPPFÖLJNING...71 17.1. SCB:s ammoniakberäkningar och gödselmedelsundersökning... 71

17.2 SCB:s gödselmedelsundersökning... 71 18 BILAGA 1. JORDBRUKSVERKETS BERÄKNINGAR AV AMMONIAK- AVGÅNGEN...73 18.1 STANK... 73 18.2 Utgångsår... 73 18.3 Områden... 73 18.4 Djurgrupper... 74 18.5 Statistik och antaganden... 74 18.5.1 Djurantal...74 18.5.2 Stallgödselslag...74 18.5.3 Mjölkavkastning...76 18.5.4 Lagrings- och spridningsteknik...76 18.5.5 Spridningstidpunkt...77 18.5.6 Andra antaganden i STANK-programmet...77 18.6 Beräkningar... 77 18.6.1 Utgångsläge...78 18.6.2 Beräknade åtgärder enligt områdesindelning 1...78 18.6.3 Beräknade åtgärder enligt områdesindelning 2...78 18.6.4 Täckning av flytgödsel- och urinbehållare och påfyllning under täckningen...78 18.6.5 Nedbrukning inom 4 timmar på obevuxen mark...79 18.6.6 Spridning av flytgödsel i växande gröda med släpslangsteknik eller motsvarande metod...79 18.6.7 Spridning av urin i växande gröda med släpslangsteknik eller motsvarande metod...79 18.6.8 Lågproteinfoder till slaktsvin...79 18.6.9 Täckning av urinbehållare med tak...79 18.6.10 Omedelbar nedbrukning av flytgödsel och urin på all mark (8)...79 18.6.11 Omedelbar nedbrukning av flytgödsel och urin i växande gröda (8a)...79 18.6.12 Omedelbar nedbrukning av flytgödsel och urin även på obevuxen mark (8b)...80 18.6.13 Övergång till flytgödselhantering för mjölkkor och slaktsvin...80 18.7 Resultat av beräkningar enligt områdesindelning 1... 80 18.8 Resultat av beräkningar enligt områdesindelning 2... 81 18.9 Beräkning av effekt av investeringsstöd till spridningsteknik... 81 18.10 Minskad ammoniakavgång i olika områden... 82 19 BILAGA 2. BERÄKNING AV JORDBRUKSSEKTORNS KOSTNADER...85 19.1 Beräkningsprincip... 85 19.2 Areal... 85 19.3 Lagstiftningsåtgärder... 85 19.3.1 Nedbrukning inom 4 timmar...86 19.3.2 Spridning av flytgödsel i växande gröda...86 19.3.3 Spridning av urin i växande gröda...87 19.3.4 Tak på urinbehållare...87

19.4 Investeringsstöd till spridningsutrustning... 88 19.4.1 Släpslangsteknik...88 19.4.2 Myllnings-/Injiceringsaggregat...88 19.5 Investeringsstöd för täckning av urinbehållare med tak... 89 19.6 Beräkning av intäkt... 89 20 BILAGA 3. BERÄKNING AV STATSFINANSIELLA EFFEKTER...93 20.1 Spridningsutrustning... 93 20.1.1 Spridning av flytgödsel i växande gröda med släpslangsteknik...93 20.1.2 Spridning av urin i växande gröda med släpslangsteknik...93 20.2 Spridning av flytgödsel och urin med myllnings-/injiceringsaggregat i växande gröda... 94 20.3 Täckning av urinbehållare med tak... 94 21 BILAGA 4. STATISTISKA CENTRALBYRÅNS BERÄKNING...97

Sammanfattning På uppdrag av regeringen har Jordbruksverket utarbetat förslag till delmål och åtgärder för ammoniakförlusterna från jordbruket med syfte att miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning ska uppnås. En utgångspunkt har varit att ammoniakförlusterna ska minska från 1995 års nivå. Regionala skillnader i ammoniakavgången har beaktats. I de inledande avsnitten beskrivs varför ammoniakutsläpp utgör ett miljöproblem, vad som tidigare gjorts inom jordbrukssektorn för att minska ammoniakavgången, interna-tionella överenskommelser och direktiv samt jordbruks- och handelspolitiska faktorer som kan komma att påverka ammoniakavgångens storlek framöver. Ammoniak är en gas med basisk verkan, som dock efter deposition och olika markprocesser kan ha försurande verkan. Nedfall av ammoniak kan även bidra till övergödning. Den största delen av ammoniaknedfallet i Sverige (ca 75%) härrör från utsläpp i andra länder. Ammoniakavgången från jordbruket var högre under första halvan av 1900-talet p g a ett större antal djur i jordbruket och en annorlunda stallgöd-selhantering. Enligt Statistiska centralbyråns beräkningar uppgick ammoniakavgången från jordbruket till ca 55 200 ton år 1995 och till ca 52 800 ton år 1997. De totala ammoniakutsläppen dessa år uppgick till ca 60 800 ton respektive 58 800 ton. Mellan 1995 och 1998 har bestämmelser som syftar till att minska ammoniakförlusterna vid lagring och spridning av stallgödsel införts. Spridningsbestämmelserna gäller i Blekinge, Hallands och Skåne län, medan lagringsbestämmelserna gäller i hela Götaland och i stora delar av Svealand. Miljöinriktad rådgivningsverkamhet som bl a syftar till att minska ammoniakförlusterna från jordbruket har bedrivits under hela 1990- talet. Eftersom försurande luftföroreningar sprids mellan länder och merparten av det försurande nedfallet i Sverige härrör från andra länder är internationella avtal och beslut för att minska utsläppen viktiga. EU kommissionen har lämnat ett förslag till ett direktiv om högsta tillåtna utsläpp i olika länder. Konventionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) förväntas anta ett protokoll som bl a innehåller högsta tillåtna nivåer på utsläpp av ammoniak i olika länder och åtgärder för att reducera utsläppen. För Sveriges del är 58 000 ton ammoniak den högsta tillåtna nivån år 2010 enligt protokollet. Miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning innebär bl a att nedfallet av försurande ämnen ska understiga kritisk belastning. Det försurande nedfallet består av svavel, kväveoxider och ammoniak. Med kritisk belastning menas den belastning som miljön tål utan att skadliga effekter uppstår. Vid utarbetande av delmål för ammoniakavgången bör även ammoniaknedfallets övergödande effekter beaktas. Jordbruksverkets bedömning är att nuvarande data för kritisk belastning behöver förbättras för att delmål avseende ammoniakförluster från jordbruket i syfte att uppnå miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning ska kunna anges. Nuvarande data för kritisk belastning för kväve 11

(kväveoxider och ammoniak) baseras på kvävenedfallets övergödande effekter. En bättre regional upplösning krävs också för att regionala reduktionskrav ska kunna preciseras. Data för kritisk belastning som i högre grad beaktar både övergödande och försurande effekter och som har en bättre regional upplösning håller på att tas fram. Jordbruks-verket föreslår att före år 2005 bör det närmare preciseras, utifrån det nya underlaget, vilken nivå ammoniakavgången ska ligga på för att miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning ska vara uppfyllt. I avvaktan på att detta underlag tas fram har Jordbruksverket utgått från det underlag som för närvarande är tillgängligt, d v s nuvarande data för kritisk belastning och en modell som Naturvårdsverket tidigare använt för att ange reduktionskrav för ammoniak. Modellen utgår från principen att ammoniakutsläppen i en region inte får vara högre än kritisk belastning för regionen. Det finns flera invändningar mot metoden, vilket gör att den bör användas med försiktighet. Bl a beaktas inte det internationella bidraget till nedfallet. Från dessa utgångspunkter föreligger det inte något reduktionsbehov i skogsbygderna i mellersta Sverige eller i Norrland. I skogsbygderna i Götaland och slättbygderna i Svealand är det totala kvävenedfallet (kväveoxider och ammoniak från Sverige och andra länder) högre än kritisk belastning men modellen visar inte att de inhemska ammoniakutsläppen behöver minska. I Götalands slätt- och mellanbygder överskrids kritisk belastning och modellen anger att minskningskraven är stora. Ett nollalternativ, som beskriver hur ammoniakavgången förväntas ändras från 1995 till år 2020 om inga ytterligare åtgärder vidtas, har tagits fram. Till följd av bestämmelser som trätt i kraft mellan 1995 och 1998, ökad flytgödselhantering, ändrad spridnings-teknik m m förväntas ammoniakavgången minska med 5900 ton till år 2010 och det värdet har använts även för år 2020. Till dess att det närmare kan preciseras hur mycket ammoniakavgången från jordbruket behöver minska för att miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning ska vara uppfyllt kan ytterligare åtgärder utöver de som ingår i nollalternativet endast motiveras i de områden där det utifrån nuvarande underlag föreligger minskningskrav. I Götalands skogsbygder och Svealands slättbygder överskrids kritisk belastning men Naturvårds-verkets modell anger inte att ammoniakavgången i områdena behöver minska. I dessa områden har bestämmelser om täckning och påfyllning införts under 1997, utöver detta föreslås vissa stödåtgärder. I Götalands slätt- och mellanbygder föreslås att lagstift-nings- och stödåtgärder som är rimliga ur kostnads- och effektivitetssynpunkt ska vidtas till dess att slutmålet närmare preciserats. Jordbruksverket redovisar två alternativ med ytterligare åtgärder utöver nollalternativet. Den minskning av ammoniakavgången till år 2010 som åtgärderna i alternativ 1 (huvudalternativet) tillsammans med redan beslutade åtgärder och utvecklingen inom jordbruket ger upphov till föreslås tills vidare gälla som delmål till år 2010: -Ammoniakförlusterna från jordbruket bör till år 2010 minska med 7300 ton, vilket motsvarar en minskning med 13%. 12

Delmålet kan behöva utvärderas och eventuellt omprövas före år 2005. De två föreslagna alternativen skiljer sig främst vad gäller takten för genomförande av lagstiftningsåtgärder innan det närmare har preciserats hur mycket ammoniakförlusterna från jordbruket behöver minska. I alternativ 2 föreslås lagstiftningsåtgärder i ett något större område och minskningen av ammoniakavgången beräknas bli ca 700 ton större. De föreslagna åtgärderna bör genomföras i två steg under perioderna 2000-2005 och 2006-2010. En avstämning av delmål och åtgärder bör göras före år 2005. I huvudalternativet föreslås att vissa bestämmelser införs vid spridning av stallgödsel. Förslaget innebär också att investeringsstöd ska kunna lämnas till spridningsteknik som ger låg ammoniakavgång. De föreslagna bestämmelserna är: Nedbrukning av stallgödsel på obevuxen mark ska ske inom 4 timmar från spridningen Spridning av flytgödsel i växande gröda ska ske med metoder som ger låg ammoniakavgång Spridning av urin i växande gröda ska ske med metoder som ger låg ammoniakavgång Det sistnämnda kravet föreslås träda i kraft år 2003 i Blekinge, Hallands och Skåne län. Övriga krav gäller redan i det området. I slättbygderna i norra Götaland föreslås bestämmelserna träda i kraft år 2007. För spridningsteknik som släpslangsteknik eller myllningsaggregat m m föreslås att investeringsstöd ska kunna utgå mellan år 2000 och 2010 i hela Götaland och delar av Svealand. Till följd av de nya åtgärderna beräknas ammoniakavgången minska med ca 500 ton till år 2005 och med ytterligare ca 1200 ton till år 2010. Till följd av redan införda bestämmelser, utvecklingen i jordbruket och de föreslagna åtgärderna i huvud-alternativet beräknas ammoniakavgången totalt minska med ca 7300 ton till år 2010. Jordbrukssektorns årliga kostnad för de nya åtgärderna i huvudalternativet beräknas bli ca 44 miljoner kr år 2010. De årliga svenska budgetkostnaderna för investeringsstödet beräknas bli ca 1 miljon kr under perioden 2000-2005 och 2,1 miljoner under perioden 2006-2010. De totala (samhällsekonomiska) kostnaderna utgörs av jordbrukssektorns kostnader och budgetkostnaderna. Den årliga totala kostnaden beräknas bli 47 miljoner kr år 2010. Den årliga kostnaden per kilo kväve för de nya åtgärderna år 2010 beräknas uppgå till 33 kr per kilo kväve. I alternativ 2 föreslås samma bestämmelser vid spridning av stallgödsel som i huvudalternativet. Kravet vid spridning av urin i växande gröda föreslås träda i kraft år 2003 i Blekinge, Hallands och Skåne län. Övriga krav gäller redan i det området. I slättbygderna i norra Götaland föreslås bestämmelserna träda i kraft år 2003. Dessutom föreslås att bestämmelserna ska införas i Sydöstra Götaland fr o m år 2007. 13

Utöver detta föreslås att urinbehållare ska vara täckta med någon form av tak. Detta föreslås gälla från år 2007 i Blekinge, Skåne och Hallands län samt i slättbygderna i norra Götaland. I Sydöstra Götaland föreslås kravet gälla från år 2009. Beträffande investeringsstöd till spridningsteknik som ger låg ammoniakavgång överensstämmer förslaget med huvudalternativet. Det innebär att till spridningsteknik som släpslangsteknik eller myllningsaggregat ska investeringsstöd kunna utgå mellan år 2000 och 2010 i hela Götaland och delar av Svealand. Till följd av åtgärderna i alternativ 2 beräknas ammoniakavgången minska med ca 1250 ton till år 2005 och med ytterligare ca 1150 ton till år 2010. Till följd av redan införda bestämmelser, utvecklingen i jordbruket och de föreslagna åtgärderna i alternativ 2 beräknas ammoniakavgången totalt minska med ca 7700 ton till år 2010. Jordbrukssektorns årliga kostnad för de nya åtgärderna i alternativ 2 beräknas bli 51 miljoner kr år 2010. De årliga svenska budgetkostnaderna för investeringsstödet beräknas bli 1,2 miljoner kr under perioden 2000-2005 och 4,9 miljoner kronor under perioden 2006-2010. De totala (samhällsekonomiska) kostnaderna utgörs av jordbruks-sektorns kostnader och budgetkostnaderna. Den årliga totala kostnaden beräknas bli 56 miljoner kr år 2010. Den årliga kostnaden per kilo kväve för de nya åtgärderna år 2010 beräknas uppgå till 28 kr per kilo kväve. I tabellen nedan redovisas den minskade ammoniakavgången vid olika alternativ. Om 60% av ammoniakutsläppen antas falla ned inom landet, minskar nedfallet med ca 4400 respektive 4600 ton ammoniak vid alternativ 1 och 2. Även nedfallet i grannländer och omgivande hav minskar. Ammoniakavgången i jordbruket 1995 och 1997 samt minskad ammoniakavgång vid olika alternativ År/Alternativ Minskad ammoniakavgång, ton NH3 Ammoniakavgång Nuv. best+ utveckling Nya åtgärder 2000-2005 Nya åtgärder 2006-2010 ton NH3 SCB, 1995 55 200 SCB, 1997 52 800 Nollalternativet 5 900 49 300 Alternativ 1 5 600 500 1200 47 900 Alternativ 2 5 300 1 250 1 150 47 400 I rapporten redovisas ytterligare åtgärder för att minska ammoniakavgången som dock inte finns med bland förslagen i de två alternativen eftersom de är mycket kostsamma, behöver utvecklas mer, motverkar andra mål eller bedöms få liten betydelse. Exempel på sådana åtgärder är ombyggnad av inredningar i ladugårdar och tvingande åtgärder för övergång till flytgödselhantering. 14

Jordbruksverket har bedömt att det inte är rimligt att ta med dessa åtgärder innan säkrare underlag finns för att fastställa slutmålet för hur mycket ammoniakavgången behöver minska totalt och i olika regioner. De negativa effekter som åtgärderna ger upphov till måste kunna vägas mot ett säkrare preciserat värde av att vidta åtgärderna. 15

1 Inledning 1.1 Bakgrund Försurning orsakas av nedfall av svavel- och kväveföreningar. Den största delen av det försurande nedfallet i Sverige har sitt ursprung i andra länder. Svenska utsläpp bidrar till nedfallet på svensk mark men transporteras även längre sträckor och leder till nedfall i andra länder. Nedfall av kväveoxider och ammoniak kan också bidra till övergödning. Jordbruket utgör i Sverige såväl som i andra Europeiska länder den största källan till ammoniakutsläpp till luft. Vid all djurhållning uppstår ammoniakförluster från stallgödseln. Mål för minskade ammoniakförluster har tidigare beslutats av riksdagen. Även olika åtgärder har vidtagits i syfte att minska ammoniakförlusterna från jordbruket. Riksdagen har lagt fast femton nationella miljökvalitetsmål. Nedfall av ammoniak har betydelse för miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning och Ingen övergödning. Jordbruksverket har fått ett regeringsuppdrag som berör delmål till miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning avseende ammoniakförlusterna från jordbruket. 1.2 Uppdraget Regeringen gav genom beslut den 30 juli 1998 Statens jordbruksverk i uppdrag att utarbeta förslag till delmål och åtgärder för att uppnå miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning såvitt avser ammoniakförlusterna från jordbruket. Regeringen anger att utgångspunkten bör vara att utsläppen av ammoniak fortsatt bör minska från 1995 års nivå och att de regionala skillnaderna i ammoniakavgången bör återspeglas vid utarbetandet av delmål. Eftersom merparten av ammoniakförlusterna härrör från jordbrukssektorn sammanfaller i huvudsak delmål för ammoniak med jordbrukets sektorsmål. I samma beslut gav regeringen även Jordbruksverket i uppdrag att utarbeta delmål och åtgärder för att uppnå miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Jordbruksverkets ska redovisa vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå de föreslagna målen. Samhällsekonomiska och statsfinansiella effekter samt effekter för jordbruks-sektorn bör så långt som möjligt presenteras för de delmål och åtgärder som verket redovisar. Det bör av redovisningen framgå i vilken takt delmålen kan nås med hänsyn tagen till samhällsekonomiska och sektorsspecifika konsekvenser. Delmålen bör utformas på ett sådant sätt att dessa är uppföljningsbara och bör därför så långt möjligt beskrivas i mätbara termer. Regeringen anger att uppdraget ska bedrivas i samverkan med Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och andra berörda myndigheter och företrädare för skilda intressenter. Jordbruksverket bedömde att samverkan med Riksantikavarieämbetet avsåg miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Vidare anger regeringen att Jordbruks-verket bör i samverkan med Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån utveckla mått och indikatorer för målen på sektorsnivå. Jordbruksverket ska till regeringen redovisa förslag till delmål och åtgärder senast den 1 oktober 1999. 16

1.3 Arbetets genomförande För att genomföra uppdraget bildades en arbetsgrupp. Förutom personal vid Jordbruksverket har representanter för Naturvårdsverket, Statistiska centralbyrån och Lantbrukarnas Riksförbund ingått i gruppen. Följande personer har ingått i gruppen: Evert Jonsson, ordförande Magnus Bång, sekreterare Birgitta Ek Kurt Jacobsson Bengt Johnsson Elin Kronqvist Mats Kvist Solveig Danell Håkan Staaf Sören Persson/ Alarik Sandrup Jordbruksverket Jordbruksverket Jordbruksverket Jordbruksverket Jordbruksverket Jordbruksverket Jordbruksverket Statistiska centralbyrån Naturvårdsverket Lantbrukarnas Riksförbund En gemensam referensgrupp för detta uppdrag, uppdraget om åtgärdsprogram med sektorsmål mot växtnäringsförlusterna från jordbruket samt uppdraget om delmål och åtgärder för miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap, har fortlöpande lämnat synpunkter på arbetet. I denna referensgrupp har en rad av myndigheter och organisa-tioner givits möjlighet att delta. Följande myndigheter och organisationer har deltagit med representanter i referensgruppen. Länsstyrelserna Naturvårdsverket Statistiska centralbyrån Sveriges Lantbruksuniversitet Ekologiska lantbrukarna Lantbrukarnas Riksförbund Trädgårdsnäringens Riksförbund Jordbruksverket har samrått med Naturvårdsverket och Lantbrukarnas Riksförbund. 17

2 Ammoniak som miljöproblem 2.1 Försurande effekter av ammoniakutsläpp Ammoniak är en gas med basisk verkan. När ammoniak löses i vatten bildas ammonium- och hydroxidjoner: NH 3 + H 2 0 NH 4 + + OH - Nedfallet nära utsläppskällorna sker till stor del som gas, i form av ammoniak. På längre avstånd hinner ammoniaken lösas sig i vattendroppar i atmosfären och deponeras i form av ammoniumjoner (våtdeposition) eller som små fasta partiklar av bl a ammoniumsulfat och ammoniumnitrat (torrdeposition). I marken kan ammonium tas upp av växterna och läckaget av ammonium från skogsmark är vanligen lågt. Vid upptaget avges i genomsnitt en vätejon per upptagen ammoniummolekyl till markvätskan. Nettoförsurningen blir således noll, men neutralisation och försurning sker på olika ställen på vägen mellan utsläpp och nedfall. På kväverik mark oxideras vanligen en viss del av de deponerade ammoniumjonerna till nitrat av nitrifikationsbakterier. Denna process är försurande: NH 4 + + 2 0 2 + H 2 0 NO 3 - + 2H 3 0 + Nitrat kan också bildas av ammoniumjoner som mineraliserats vid nedbrytning av organisk substans i marken. Nitrat kan antingen tas upp av växterna eller utlakas till grundvatten eller ytvatten. Upptagningen av nitrat innebär i princip en neutralisation. Hydroxid- eller karbonatjoner utsöndras från rötterna och neutraliserar vätejoner. Vissa växter kan lagra nitrat i blad eller rötter och då sker utsöndringen i mindre omfattning och processen är mindre neutraliserande. En fullständig nitrifikation av deponerat eller mineraliserat ammonium där allt nitrat utlakas innebär således ett nettoöverskott av en vätejon per utsläppt ammoniakmolekyl och om allt nitrat tas upp och inget ammonium utlakas blir nettoförsurningen noll. I verkligheten utlakas bara en del av nitratet och försurningseffekten blir mellan noll och en syraekvivalent per utsläppt ekvivalent ammoniak. Om ammonium deponeras i vatten sker motsvarande, men i kväverika vatten är upptagningen mindre och försurnings-effekten starkare. Jämför man försurningseffekten av svavel och kväve i mark baserat på protonbalanser blir jämförelsen per ekvivalent utsläpp: Svaveldioxid Kväveoxider Ammoniak 2 vätejoner 0-1 vätejon 0-1 vätejon 18

Svavelutsläpp är således i princip mer försurande än kväveutsläpp under förutsättning att svavelsyrans sulfatjon utlakas. I verkligheten adsorberas en stor del av sulfatet i övre delen av mineraljorden, vilket är en neutraliserande process. Efter en tid, vanligen många år, mättas marken på sulfat och utlakningen och tillförseln kommer i balans. Svavlets försurande verkan kan därför inledningsvis vara ganska liten men ökar med tiden. På samma sätt blir kvävet mera försurande, speciellt för sjöar och vattendrag, när marken blir kvävemättad och nitratläckaget stiger. Sammanfattningsvis gäller att: ett utsläpp av en molekyl svaveldioxid är mer försurande än en molekyl kvävedioxid eller ammoniak den försurande verkan av ammoniak och nitrat är likartad den försurande effekten av såväl svavel som kväve ökar ju större läckaget är 2.2 Gödande effekter av ammoniakutsläpp Såväl ammonium som nitrat är kvävekällor som lätt tas upp av växter. Övergödningseffekten kan avläsas genom förändrad artsammansättning i vegetationen, eftersom vissa arter är bättre än andra på att utnyttja kvävet för tillväxt. I barrskog kan t ex gräsvegetationen konkurrera ut risartad vegetation, speciellt när ljusinflödet ökar, t ex på hyggen. Långvarig tillförsel av kväve bygger upp kväveförrådet och marken blir mer läckagekänslig. Nedfallet är den viktigaste faktorn, och förhöjt nitratläckage i sluten skog finner man sällan om nedfallet understiger 10 kg N/ha år. Skogsmarkens läckage av kväve avgörs i princip av balansen mellan de processer som tillför oorganiskt kväve till markvattnet och de processer som förbrukar kvävet. Tillförseln utgörs av atmos-färiskt nedfall, kvävefixering samt mineralisering av organiskt bundet kväve i marken. Förbrukningen sker genom vegetationens upptag, upplagring i markens organiska substans och avgång av kväve i gasform. Genom att upprätta en massbalans över tillskott och förbrukning av kväve i marken för en definierad tidsperiod kan man uppskatta risken för "kväveöverskott", dvs utlakningen, på en viss plats. De beräkningar som gjorts av kritisk belastning för eutrofierande kväve till skogsmark baseras vanligen på massbalansberäkningar av den typ som nämnts ovan. 2.3 Nedfall och utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak SMHI har med hjälp av Sverige-modellen beräknat depositionen av svavel, NOx-kväve och NH 3 /NH 4-kväve fördelat på Sveriges bidrag och bidrag från långtransport. Resultatet redovisas i tabell 1. 19

Tabell 1. Deposition i Sverige 1996 av svavel, NOx-kväve och NH 3 /NH 4-kväve beräknat med Sverige-modellen, fördelat på olika källor (källa: SMHI) Svavel, ton S/år NOx-kväve, ton N/år NH 3 /NH 4- N, ton N/år Bidrag från svenska källor 19 100 (12%) 22 800 (19%) 29 200 (26%) Bidrag från långtransport 137 800 96 400 80 500 Total deposition, Sverige 156 900 119 200 109 700 Huvuddelen av depositionen härrör från långtransport. Samtidigt deponeras en stor del av de svenska utsläppen utanför Sverige, se tabell 2. Om import och export av luftföroreningarna jämförs, framgår att Sverige är en mycket stor nettoimportör av svavel och ammoniumkväve medan importen av NOx-kväve bara är något större än exporten. Tabell 2. Utsläpp från svenska källor och deposition av svenska utsläpp utanför Sverige 1996 beräknat med Sverige modellen (källa: SMHI) Svavel, ton S/år NOx-kväve, ton N/år NH 3 /NH 4- N, ton N/år Emission från svenska källor 47 000 110 200 47 800 Deposition utanför Sverige 27 900 (60%) 87 400 (79%) 18 600 (39%) De senaste åren har utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider fortsatt att sjunka. SCB redovisar att utsläppen av dessa luftföroreningar 1997 uppgår till 92 000 tusen ton svaveldioxid och 336 000 ton kvävedioxid vilket motsvarar x ton svavel respektive ca 102 000 ton kväve. Utsläppen motsvarar 18% respektive 75% av utsläppen 1980. Minskningen har dock skett från en historiskt sett hög nivå. En beräkning av utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak under 1900-talet har gjorts av Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL). Det framgår av figur 1 att utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider ökade kraftigt från mitten av 1900-talet. Utsläppen av svaveldioxid har därefter reducerats väsentligt. 2.4 Ammoniakavgång i Sverige i ett historiskt perspektiv En förenklad uppskattning av ammoniakavgången under 1900-talet kan göras utifrån statistiken över antalet djur och genom att ange en emissionsfaktor avseende ammoniak för varje djurslag. En sådan beräkning har gjorts av Institutet för Vatten- och Luftvårds-forskning. Den visar att ammoniakavgången från djurhållningen i början 1900-talet låg på ungefär samma nivå som 1995 (55 000 ton), se figur 1. Därefter ökade ammoniak-avgången och nådde en kulmen under 1920- talet på ca 80 000 ton ammoniak. Sedan sjönk utsläppen successivt fram till dagens nivå. Kväveinnehållet i gödseln var troligen lägre förr p g a lägre kväveinnehåll i fodret. Men antalet djur var betydligt större och gödseln hanterades på ett sätt som gav högre ammoniakförluster, vilket tillsammans 20

ton 500000 450000 400000 NH3 350000 NOx 300000 S 250000 200000 150000 100000 50000 0 1900 1920 1940 1960 1980 2000 Figur 1. Utsläpp i ton av svavel, kväveoxider och ammoniak 1900-1990 (efter IVL) resulterade i att ammoniakavgången under stor del av 1900-talet var högre än i dagsläget. Ammoniakavgången från senare delen av 1800-talet fram till 1980 har beräknats på ett liknande sätt för alla europeiska länder i en nederländsk studie. Resultatet avseende de svenska ammoniakutsläppen överensstämmer till stor del med IVL:s beräkningar, se tabell 3. Tabell 3. Beräknade svenska ammoniakutsläpp 1870-1980 i en nederländsk studie, ton ammoniak 1870 1920 1950 1980 56 000 82 000 76 000 63 000 2.5 Källor till ammoniakavgång Den huvudsakliga källan till ammoniakavgång är djurhållningen i jordbruket. Merparten av förlusterna från djurhållningen sker från stallgödseln; i stall, under lagring och vid spridning av stallgödseln. Ammoniakförluster sker även från gödsel från betande djur. Spridning av handelsgödsel bidrar till en mindre del av ammoniakavgången från jordbruket. Andra källor till ammoniakavgång är industriprocesser, energi, vägtrafik och några mindre källor. Tillsammans utgjorde de 1997 ca 10% av den totala ammoniakavgången i Sverige. 2.6 Beräkning av ammoniakavgången från jordbruket 21

Ett förenklat sätt att beräkna ammoniakavgången från jordbruket (djurhållningen) är ange en emissionsfaktor för varje djurslag (kg NH 3 /djur) och sedan multiplicera det med antalet djur. Numera beräknas ammoniakavgången från djurhållningen (vid stallgödselhantering) genom att först bestämma kväveinnehållet i träck och urin. Det kvävet kan ge upphov till ammoniakförluster. Sedan beräknas ammoniakförlusterna under gödseln väg från stall till fält; i stall, vid lagring och efter spridning. För att beräkningarna ska kunna utföras krävs kunskap om hur mycket kväve som utsöndras i gödseln från olika djurslag och emissionsfaktorer för förluster i stall, under lagring och efter spridning. Detta kan variera med en mängd faktorer t ex tillämpad utfodring, lagringsteknik, hanteringssätt för gödseln, tillämpad spridningsteknik och spridningstidpunkten. Bra underlag för att ange emissionsfaktorer finns för flera av dessa faktorer medan för vissa faktorer är underlaget mera bristfälligt och bygger på uppskattningar eller jämförelser med liknande faktorer. Beräkningar av ammoniak-avgången enligt denna princip blir ganska omfattande och utförs med hjälp av datorbaserade modeller. Ammoniakavgången från handelsgödsel beräknas utifrån kväveinnehåll, emissions-faktor och förbrukning av respektive gödselmedel. 2.7 Nuvarande nivå på ammoniakavgången i Sverige Statistiska centralbyrån har beräknat ammoniakförlusterna i jordbruket sedan slutet av 1980- talet, under senare år på uppdrag av Naturvårdsverket. I takt med att ny kunskap har tagits fram har metoden delvis förändrats. Till grund för beräkningen ligger bl a statistik över antalet djur i jordbruket. Stor betydelse i detta sammanhang har SCB:s intervjuundersökning Gödselmedel i jordbruket från vilken uppgifter om hanterings-sätt för gödseln, spridningstidpunkter m m hämtas. Nivån på ammoniakavgången från andra källor än jordbruket som redovisas i den officiella statistiken beräknas av Naturvårdsverket. Inför 1997 års beräkning ändrade SCB till viss del metoden för att beräkna ammoniakförlusterna från jordbruket. Nivån på ammoniakavgången 1995 har räknats om med den nya metoden. Minskningen inom jordbruket från 1995 till 1997 berodde huvudsakligen på att lagringsförlusterna minskade, se tabell 4. Lagstiftning om täckning av behållare infördes under perioden. Naturvårdsverket gjorde inför förhandlingarna i LRTAP-konventionen (se avsnitt 4.3) olika bedömningar av utvecklingen av ammoniakavgången fram till år 2010. Enligt en prognos för år 2010 beräknas utsläppen från vägtrafiken öka kraftigt, från 3,3 till 6 ton, p.g.a. ökad användning av katalysatorer. Tabell 4. Ammoniakavgång 1995 och 1997, ton ammoniak (efter SCB) Källa 1995 1997 Stallgödsel 47 500 45 400 Betesdrift 5 450 5 400 22

Handelsgödsel 2 200 1 950 Summma jordbruk 55 200 52 800 Trädgård 100 120 Skogsbruk 50 35 Industriprocesser 850 790 Energianläggningar 1 000 900 Vägtrafik 2 800 3 300 Övrigt 900 900 Totalt 60 850 58 800 3 Tidigare åtgärder m m i Sverige 3.1 Tidigare mål för minskning av ammoniakutsläpp Mål för minskning behandlas 1991 i propositionen En god livsmiljö (prop.1990/91:90, JoU 30, rskr. 1990/91:338). Där anges bl a: Ammoniakutsläppen bör minska med 25% till år 1995. Möjligheterna att halvera utsläppen i södra och västra Götaland till sekelskiftet ska undersökas (prop.1990/91:90 s 25, JoU 30, rskr. 1990/91:338). Ammoniakavgången från jordbruket ska minska med 25% till år 1995 i södra och västra Götaland (prop.1990/91:90 s 421, JoU 30, rskr. 1990/91:338). Lantbruksstyrelsen/Jordbruksverket gavs i samband med detta olika regeringsuppdrag avseende ammoniakavgången från jordbruket 3.2 Tidigare utredningar Ammoniakavgången från jordbruket har tidigare utretts i olika omgångar. Lantbruksstyrelsen (senare Jordbruksverket) fick 1990 ett regeringsuppdrag som redovisades i två delrapporter. I den första redovisas ett förslag till åtgärdsprogram som utifrån 1990 års nivå beräknades leda till en minskning av ammoniakavgången med 25% till år 1995 i Blekinge, Hallands och dåvarande Malmöhus och Kristianstads län. Syftet med den andra delen av uppdraget var att belysa möjligheterna att minska ammoniakavgången med 50% i södra och västra Götaland. Med tillgängliga kunskaper och teknik och utan att djurhållningen minskade, bedömdes det vara möjligt att minska ammoniakavgången med 36% i det aktuella området. Jordbruksverket fick 1995 ett regeringsuppdrag att föreslå åtgärder som skulle leda till att ammoniakavgången i jordbruket minskade med 50% utifrån 1995 års nivå. I Jordbruksverkets rapport 1997:16 redovisas ett förslag till åtgärdsprogram som bedömdes leda till att ammoniakavgången i jordbruket i ett första steg skulle minska med 23% från 1995 års nivå. De föreslagna åtgärderna var: Täckning av flytgödselbehållare och påfyllning under täckning Täckning av urinbehållare med tak 23

Bandspridningsteknik eller likvärdig metod vid spridning av flytgödsel och urin i växande gröda Nedbrukning inom 4 timmar vid spridning av stallgödsel på obevuxen mark Mål för övergång till flytgödselhantering (90%) för mjölkkor och slaktsvin till år 2005 Mål för förbättrad utfodring av mjölkkor och slaktsvin till år 2003 Rådgivning om inblandning av torv i djupströbäddar 3.3 Nuvarande regelverk Bestämmelser som syftar till att minska ammoniakavgången vid lagring och spridning av stallgödsel har stegvis införts under andra halvan av 1990-talet. Dessa fanns tidigare i förordningen om skötsel av jordbruksmark och i Jordbruksverkets föreskrifter. Från och med 1 januari 1999 återfinns bestämmelserna i förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket och i Statens jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket, SJVFS 1999:79. Vid lagring av stallgödsel ska flytgödsel- och urinbehållare ha täckning som effektivt minskar ammoniakförlusterna. Påfyllning av dessa behållare ska ske under täckning. Detta gäller sedan 1 juli 1997 i alla län i Götaland, i Uppsala, Stockholms och Södermanlands län samt i slättbygderna i Värmlands, Örebro och Västmanlands län. I Blekinge, Halland och Skåne län trädde bestämmelser om täckning och påfyllning av gödselbehållare i kraft redan 1 juli 1995. I dessa län gäller dessutom sedan 1 januari 1996 respektive 1 januari 1998 att stallgödsel som sprids på obevuxen mark ska brukas ned inom 4 timmar och att spridning av flytgödsel i växande gröda ska ske med vissa metoder t ex bandspridningsteknik. 3.4 Tillsyn Länsstyrelserna var fram till 31 december 1998 ansvarig tillsynsmyndighet för bl a de ammoniakbegränsande bestämmelserna i skötselförordningen. Jordbruksverket har årligen begärt in statistik som avser tillsynsaktiviteter m m från länsstyrelserna. Av statistiken framgår att under 1997 och 1998 skedde det en allmän nedgång av tillsynsaktiviteter som rörde åtgärder mot minskade växtnäringsförluster, vilka reglerades i skötselförordningen. Länsstyrelserna uppgav bl a ökade arbetsinsatser med administration av EU-stöden som ett skäl till minskningen. Andra skäl kan vara att de tillfälliga medel som länsstyrelserna disponerade för tillsyn upphörde efter 1996, liksom att efterlevnaden av vissa bestämmelser som varit i kraft en tid bedömts vara god och därför i mindre behov av tillsyn. Enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken har kommunerna fr o m 1 januari 1999 det operativa tillsynsansvaret. 3.5 Miljöövervakning Nedfallet av luftburna kväveföreningar följs inom den nationella miljöövervakningen för vilken Naturvårdsverket är ansvarig. Luftkemiska mätningar görs vid 12 av de (28) mätstationer som ingår i det luft- och nederbördskemiska nätet samt vid 6 s k EMEP-stationer som ingår i ett 24

europeiskt stationsnät. Mätningarna utförs av Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL). Med den s k Sverige-modellen beräknar SMHI nedfallet av kväveoxider (oxiderat kväve) och ammoniak (reducerat kväve) till olika typer av markslag. Även nedfallet som härrör från källor i andra länder kan beräknas med modellen. Redovisning sker till Naturvårdsverket vartannat år. Inom den regionala miljöövervakningen mäts dessutom nedfallet av svavel- och kväveföreningar till skog vid ett hundratal platser över hela Sverige. 3.6 Rådgivningsinsatser Sedan mitten av 1980-talet har Lantbruksnämnderna och senare Länsstyrelserna erbjudit lantbrukare kostnadsfri miljöinriktad rådgivning. Den har till stor del berört stallgödselhanteringen och bl a syftat till att åstadkomma ett bättre utnyttjande av växtnäringen i stallgödsel, minskat växtnäringsläckage och minskad ammoniakavgång. Verksamheten ingår sedan 1995 som en del i det svenska miljöstödsprogrammet och finansieras till hälften av EU. För de delar som omfattar utbildning, information och demonstration (UID) utarbetar respektive länsstyrelse ett s.k. länsprogram i samråd med andra organisationer i länet. 3.7 Försöks- och utvecklingsinsatser Jordbruksverket har under 1990-talet disponerat medel för försöks- och utvecklingsverksamhet (FoU). Sedan 1996 utgör ett ramprogram med de tre programområden; minskade risker med bekämpningsmedel, växtnäringens miljöeffekter och ekologiskt lantbruk, utgångspunkt för FoU-verksamheten. Syftet är bl a att resultaten ska kunna ligga till grund för råd och rekommendationer om direkt tillämpbara miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket i en nära framtid. Medel har under 1990-talet avsatts till projekt som berört ammoniakbegränsande åtgärder i stall och vid lagring och spridning av stallgödsel. 4 EU, internationella konventioner och avtal 4.1 EU:s jordbrukspolitik Målen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik har ända sedan dess tillkomst i slutet på 1950- talet varit inriktade mot att uppnå en produktion som tillgodoser behovet av livsmedel inom gemenskapen. Detta har uppnåtts genom att tillförsäkra producenterna en viss inkomstnivå. Jordbruket har därför skyddats från konkurrens utifrån genom att tullar lagts på importerade varor och pristryckande överskott har lyfts bort genom exportsubventioner. Det har även använts olika typer av utbudsbegränsningar för att kunna balansera marknaden. I grunden har denna politik inte förändrats under de senaste 40 åren. 25

Externa och interna faktorer har dock drivit fram behov av förändringar och ett första steg togs i början på 1990-talet genom den s.k. MacSharry-planen. De främsta skälen till förändring var dels att skapa en bättre marknadsbalans, dels uppfylla de krav som ställdes i de då pågående handelsförhandlingarna i WTO. Reformen innebar att prisstöden gavs mindre betydelse och att EU införde ett nytt system med direkta bidrag till jordbrukarna kopplade till åkermarken och till djuren. Reformen infördes successivt fr o.m 1993/94. Under de senaste åren har ytterligare faktorer tillkommit som ställer krav på en ny och fördjupad reform. Dessa faktorer är först och främst: Förnyade handelsförhandlingar inom ramen för arbetet i WTO Utvidgning av EU österut Krav på minskad budgetbelastning Alla dessa faktorer verkar i en och samma riktning nämligen mot en mindre reglerad jordbrukssektor. Under sommaren 1997 lämnade EU-kommissionen en första skiss till hur en reform på jordbruksområdet kunde se ut och detta följdes sedan upp våren 1998 med ett mera detaljerat förslag. Efter ungefär ett års diskussioner kunde EU:s jordbruksministrar enas om en reform av jordbrukspolitiken i mars 1999. Denna uppgörelse ändrades delvis genom beslut av statscheferna. Det slutliga beslutet innebar en ytterligare uppluckring jämfört förslagen i Agenda 2000. Reformbeslutet för spannmål innebär en stödprissänkning med 15 procent jämfört med nuläget. Jordbrukarna kompenseras genom att arealstödet höjs. För oljeväxter och oljelin sänks arealstödet till samma nivå som för spannmål. Det blir möjligt att ansöka om arealstöd för gräs som används för ensilage i de länder där majs traditionellt inte odlas. På nötköttsområdet ökar den relativa konkurrenskraften för de extensiva produktionsformerna. Storleken på landets mjölk- och nötköttsproduktion är dock som tidigare begränsad av olika kvotarrangemang. På mjölkområdet vidtas inte några reformåtgärder före år 2005/06. Prissänkningen blir 15 procent och genomförs under tre år. Kompensationen betalas ut i förhållande till mjölkkvoten. Kvoterna bibehålls men det sker en generell kvotuppräkning år 2005/06 med 1,5 procent. Effekterna för det svenska jordbruket av reformen förväntas bli måttliga. På animalieområdet väntas den största förändringen på nötköttsområdet, där en produktionsminskning väntas. Det slutliga reformbeslutet innebar dock att antalet bidragsrätter bibehålls oförändrade vilket bör reducera produktionsminskningen. Uppfödningen av stutar blir mera lönsam. Mjölkproduktionen beräknas endast förändras i takt med förändringar av mjölkkvoten. Fläskproduktionen omfattas i stort sett inte av den interna marknadsregleringen. Indirekt påverkas dock fläsket både positivt och negativt. Fläskproduktionen drar nytta av att spannmålspriserna går ner men priskonkurrensen blir hårdare gentemot nötköttet. Spannmålsodlingen väntas minska något jämfört med nuläget och andelen träda ökar något. Oljeväxter gynnas av att en större areal läggs i träda vilket underlättar höstsådd. Övriga vegetabilier påverkas i stort sett inte. Sockerbetsodlingen styrs fortfarande av kvotsystemet. Vallodlingen kan minska något beroende på minskat behov av grovfoder i animaliesektorn. 26

Beslutet om att ge stöd till gräsensilage gynnar vallodlingen men eftersom stödet är begränsat till nuvarande basareal torde stödet bli relativt litet. Det nya WTO-avtalet som ska förhandlas fram inom det närmaste året torde innebära ytterligare nedskärningar i möjligheterna att ge marknadsrelaterade stöd till jordbruket. Det kan visa sig i form av reducerade tullar och mindre utrymme för exportbidrag. För EU innebär det att konkurrensen från länder med lägre stöd till sin jordbrukssektor kommer att öka. Produktionen inom EU som enbart kan upprätthållas genom marknadsstöd kan sålunda komma att minska eller slås ut. I nuläget förutses i varje fall inte några produktionsökningar för den svenska jordbrukssektorn till följd av ytterligare liberalisering av världshandeln med jordbruksprodukter. På motsvarande sätt kommer konkurrensen att öka vid en östutvidgning. Problem med bl a brist på kapital och kvalitetsnormer torde dock innebära att länderna i Central- och Östeuropa först på sikt kommer att kunna konkurrera med nuvarande EU-länder. 4.2 EU:s försurningsstrategi EU har utarbetat en strategi för att minska utsläppen av försurande ämnen. Det långsiktiga miljömålet för försurningsstrategin är att den kritiska belastningen inte ska överskridas någonstans i unionen. Ett delmål är att arealen av ekosystem där kritisk belastning överskrids ska minska med 50% inom alla delar av unionen till år 2010 jämfört med 1990 års nivå. EU kommissionen har lagt ett förslag till utsläppstak för olika länder för vissa föroreningar. För Sveriges del är det föreslagna utsläppstaket för ammoniak 48 000 ton. Förslaget är inte slutligt antaget och kan komma att ändras. Det bör överensstämma med nivån på Sveriges utsläppstak för ammoniak (58 000 ton) som antagits inom LRTAP-konventionen. 4.3 LRTAP-konventionen Inom UNECE-konventionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LTRAP) har arbetet med ett ytterligare protokoll om utsläppsminskningar för flera luftföroreningar, det s k multiprotokollet i det närmaste slutförts. Det omfattar bl a ammoniak. Konventionen omfattar flertalet länder i Europa. Detta arbete har skett parallellt med arbetet med EU:s försurningsstrategi och även inom konventionen kommer utsläppstak att fastställas. För Sveriges del är det aktuella utsläppstaket för ammoniak, 58 000 ton. Även andra åtgärder har tagits fram vilka föreslås bli obligatoriska: En god jordbrukarsed i syfte att minska ammoniakförlusterna ska utarbetas Användningen av urea ska minskas Teknik som ger låg ammoniakavgång ska användas vid spridning där det är möjligt utifrån markförhållanden och jordbrukets struktur Fasta gödselslag ska brukas ned inom 24 timmar vid spridning på obevuxen mark där det är möjligt utifrån markförhållanden och jordbrukets struktur För nya stora svin- och fjäderfäanläggningar skall teknik som ger låg ammoniakavgång tillämpas vid lagring av gödseln 27