6
Gert Germeraad skulptur som symbolisk upprättelse Delar av golvet i ateljén är uppbrutet. Under de gamla trätiljorna har äkta hussvamp växt sig allt större, likt en osynlig, invasiv massa. Nu är saneringen klar och det nya ska gjutas i betong. Att ta upp till ytan det som är skrämmande och skamligt, det som inge vill kännas vid eller tala om är också centralt i Gert Germeraads konstnärskap. I fokus står de som fallit offer för mänskliga maktsystem, han ger dem upprättelse samtidigt som han gör betraktaren till medveten medspelare om sina egna fördomar och värderingar. Gert Germeraad är född 1959 i Utrecht och utbildad på Vrije Academie i Haag och Academie van Beeldende Kunsten i Rotterdam. I Nederländarna var han storstadsbo, men nu har han funnit sig tillrätta i lilla Eljaröd där han bor sedan åtta år tillbaka tillsammans med sin fru Jennifer Forsberg, rektor för Österlenskolan för konst och design, och deras två barn. När vi kommer på besök är det en skön och vänlig sensommardag. Vi svänger av vid kyrkan och kör byvägen fram tills vi hittar rätt. I trädgården blommar det för fullt och det nya växthuset är snart klart. Husen är två. Det ena är bostad, det andra var en gång snickeriverkstad och utgör nu en synnerligen rymlig ateljé i flera plan. Gert berättar att byggnaderna fick de för samma pris som man i Holland får betala för ett garage. Det första vi ser när vi stiger in är en överdimensionerad man i orange kofta vars blick möter vår genom rummen. Torson står på ett podium en halv trappa ner med ryggen mot det nya golv som håller på att läggas. Koftan är ordentligt knäppt medan armarna hänger lite upp- givet rakt ner. Mannen är gammal och det visar sig längre fram i samtalet att det är ett självporträtt där Gert sökt sin kommande självbild. Vi tar ett steg nerför trappan, går förbi torson och hamnar rakt i Gerts inre rum. På lagerhyllorna står rader av skulpterade människoansikten från de senaste årens projekt som alla har utgått från människors lika värde en princip vars fana inte alltid hållits allra högst. På lagret blir vi stående länge medan Gert vänder fram sina skulpturer en efter en. Det inger en märklig, nästan lite kuslig, känsla att stå ansikte mot ansikte med dem där de står på tysta rader som vittnesmål för olika historiska övergrepp, värdesystem och hierarkier. Mitt arbete har sitt ursprung i min fascination av människans tankar och teorier kring karaktär och personlighet; hur människan genom tiderna försökt läsa och tolka ansikten hos andra människor. Jag har således ett intresse för porträtt i ordets vidaste bemärkelse, menar Gert. Bemött som individ Dessa tankar och teorier har i de flesta fall lett till tillämpningar avseende bl.a. ras som fått ödesdigra konsekvenser under 1900-talet. Gert har valt att problematisera dessa idéer och genom kritisk reflektion analysera dem genom konstens skulpturala filter. Med utgångspunkt från verkliga personers porträtt och berättelser funna i några av förra seklets mörkaste arkiv såsom identifikationsavdelningen vid Gestapo i Wien och Svenska Rasbiologiska Institutet i Uppsala kopplar han samman de enskilda med större samhällsstrukturer. Arkivet i Uppsala består till största delen av ett fotogalleri med tusentals bilder på uppmätta människor som dokumenterats med socialrealistiskt perspektiv. Gert har valt ut några av dem som registrerats. Sofie Sweger skriver i katalogen till Gerts utställning Hem ljuva hem på Kristianstad konstmuseum ifjol att han bryter den determinism som kategoriseringen inom arkivet har påtvingat dem. En determinism som gjort att de kommit att förlora sin egen identitet och istället existerar för att exemplifiera en typ. En av dem har vi nu framför oss, en äldre herre med distingerade drag, hög panna och välansat skägg. Kavajen är kritstrecksrandig och han träder fram som en man i statens tjänst. För vid sidan av t.ex. romer och samer plockades även olika yrkesgrupper fram i institutets kategoriseringsarbete såsom sjuksköterskor och lärare. Mannens isblå ögon ser rakt fram och han skiljer sig från sin jämnårige granne endast genom val av klädsel och ansningsgrad av skägget. Tredimensionaliteten och den autentiska storleken ger intrycket av att vi möter en riktig människa. Gert har medvetet låtit bli att förklara och ge ledtrådar genom att namnge dem. Betraktaren får själv dra sina slutsatser för att därigenom fundera över hur vi dömer andra människor efter deras utseende och klädsel. Jag vill gärna att de kommer ur sin kategori och istället blir bemötta som individer, säger Gert. De flesta av Gert Germeraads skulpturer är offer oftast med historisk förankring. Val av position handlar delvis om egna erfarenheter av livet som tagit fram en sårbarare sida där rädslan för att bli våldförd på är stark. I sitt arbete lyfter han därmed fram de maktsystem som kränker människan på ett mentalt eller fysiskt plan. En period som han 7
8 återkommer till gång på gång är andra världskriget. Gerts mamma upplevde kriget som barn i det sönderbombade Rotterdam, annars har hans familj och släkt inga personliga band till Holocaust. Men som Gert säger så är det viktigt att berätta den historien om och om igen. Det är en intressant period som det samtidigt finns en tidsmässig distans till, säger Gert och menar att han inte skulle kunna arbeta utifrån senare händelser såsom t.ex. dödskjutningarna på Utøya. Tolka ett ansikte Ända sedan Aristoteles har människans yttre studerats och analyserats för att därigenom kunna säga något om hennes inre jag. Filosofer har t.ex. tolkat den höga pannan som tecken på intelligens, en stor näsa som viljekraft, men en människa kan också vara modig som ett lejon eller listig som en räv enligt de aristoteliska teorierna. På slutet av 1800-talet lanserade Cesare Lombroso idén om en relation mellan ansiktsdrag och kriminalitet, en sorts psykopatologi där en brottsling skulle kunna kännas igen genom buskiga ögonbryn eller en kraftig käke. Det är rasistiska teorier som raderar individen och skapar en generisk prototyp som Sofie Sweger uttrycker det. Gert sätter i sitt skulpturala arbete sökarljuset på just några av dessa teorier vars vetenskaplighet effektivt detroniseras genom att istället lyfta fram människan bakom. Han tar avstånd från det objektifierande och återger istället dem deras riktiga identitet. Det är en aktiv akt där den enskilda människan som en gång fallit offer för ett system ges sin värdighet tillbaka som i fallet med dem som i Gestapos fotoarkiv stämplats som kriminella, men som i själva verket var fattiga invandrare. Sofie Sweger fortsätter: Gert återbördar de anonyma individerna från arkivet till friheten att få existera på sina egna villkor och skapar på så sätt en symbolisk upprättelse. Även professor Viveka Adelswärd skriver i samma katalog. Hon menar att Gert Germeraads arbeten leder oss fram till ett nej på frågan om det går att tolka en människas karaktär utifrån hennes anletsdrag. Hon skriver att hans verk inte nöjer sig med ett enstavigt svar, utan vill få oss att fundera över vilka oreflekterade åsikter och förgivettagande, vilka rester av idéhistoriskt gods vi bär med oss. Frågan uppmanar oss också att fundera över vad som skulle kunna hända om vi svarar ja på den. Varsamma händer Vi stiger upp ur lagret och går in i själva ateljén. Här har Gert påbörjat ett nytt tungt projekt när han utifrån en lika tung bok skulpterar fram några av de 20000 franskjudiska barn som deporterades från Paris till Auschwitz gaskamrar. Gert ger mig boken som är i storlek av en bibel: French Children of the Holocaust A Memorial av Serge Klarsfeld. På 1881 sidor kommer barn efter barn oss till mötes på bilder hämtade både från offentliga och privata album, barn som sedan mördades av nazisterna. Nu ger Gert dem genom sina varsamma händer en fortsättning på sina för tidigt avbrutna liv. Bit för bit skulpterar han fram deras ansikten utifrån fotografierna i boken. Där står deras namn, ålder och på vilken gata de bodde. Fem stycken barn har han hunnit göra hittills. Det är ett mödosamt och mentalt krävande arbete som inte lämnar vare sig Gert eller betraktaren oberörd. Det är ingenting
som man med lätthet kan skaka av sig efter dagens slut. Gert har placerat de som hittills är klara på podier med olika höjd de ska motsvara den tänkta längden barnet förmodligen hade vid tillfället för sin död. Jag läser på några av skyltarna: Jacques Wisznia, född 1937, deporterad den 9 februari 1943, Anny-Yolande Horowitz född 1933, deporterad den 31 september 1942 och Jacques Jakubowicz född 1931, deporterad den 31 juli 1944. Jag försöker komma nära individen, inte bara göra dem lika fotografiet, utan göra dem så trovärdiga som möjligt för att ge dem rättvisa. Det är det som är det svåra, säger Gert och berättar att han kommer emotionellt nära barnen, men att det i själva processen även finns element av välbehövlig distans då delar av arbetet handlar om att mäta, hitta skala och balansera proportioner. Gert arbetar med två sorters chamottelera. Han börjar med grov för att sedan övergå till den fina för detaljer. Leran bränns i 1020 grader, om det skulle bli högre temperatur så sintrar leran och färgen fäster inte sedan. Gert avstår från glasyr och använder sig istället av akvarellfärg för att måla de färdiga skulpturerna med. Detaljskärpan blir därför en helt annan och den realistiska effekten så mycket större. Pupillen är ihålig för att ge illusionen av djup och en vit fläck på iris ger liv åt blicken. Själva realismen är väsentlig, att de är igenkännbara gör att de kan berätta sin historia så att alla kan förstå. Antikrigsprojekt I vintras arbetade Gert också med ett annat antikrigsprojekt. I boken War against War av den tyske författaren Ernst Friedrich som publicerades 1924 fann han fruktansvärda bilder på lemlästade soldater från första världskriget, män med deformerade ansikten där delar blivit bortskjutna eller skadade av granater. Hittills har det blivit tre ansikten som alla bär vittne, men han är osäker på hur projektet ska utvecklas. Gert har även börjat teckna igen efter femton års uppehåll i sökandet efter ett annat spår, en annan vinkel, men även här går han in i mörkret. Med kol har han skapat mörka ovädershimlar på papper i stort format. Eller är det som skribenten Thomas Kjellgren uttryckt det, in mot skräckens och ångestens instängda mörkerburar, där röken väller ut ur koncentrationslägrens ugnar? Självporträtt har det bara blivit ett, den stora torson som vi mötte när vi steg in i ateljén. Andra konstnärers har dock intresserat desto mer. Med hjälp av verk av Egon Schiele och Philip Akkerman har han arbetat på en serie om konstnärens bild av sig själva. Genom att använda mig av andra konstnärers verk har jag kontinuerligt prövat och omdefinierat inställningen till mitt eget konstnärskap. Genom denna arbetsmetod önskar jag inte att kopiera andra konstnärers verk, jag försöker tolka dem och göra dem till mina egna. Jag söker en spänning mellan det objekt jag arbetar med, och den förlaga jag utgår ifrån. Mina verk är självständiga, men refererar till de källor jag studerat. De är beroende och oberoende på samma gång. Gemensam nämnare för Gerts projekt är alltså de tankar kring hur människans yttre står i relation till hennes inre och hur dessa teorier brukats och missbrukats. För några år sedan arbetade Gert även utifrån Paul Ekmans tanke om att människor oavsett kultur och etnicitet kan visa sex universella uttryck; ilska, glädje, sorg, rädsla, förvåning och avsky. Men han har också utgått från den klas- 9
siska teorin om de fyra temperamenten; sangvinisk, kolerisk, flegmatisk och melankolisk vilka ansågs höra samman med specifika kroppsvätskor. Av dem har han gjort tre serier och inte heller här ger han några ledtrådar till vem som tillhör vilken grupp, utan det överlåts åter till betraktaren som själv får fundera över hur han eller hon bemöter andra. Men om skulpturerna kan man påstå att de alla är en form av självporträtt, på ett sätt så är det så, på ett annat självfallet inte, säger han och kallar dem för metaforiska självporträtt där de alla ytterst handlar om rädslan för våld. Och på lagerhyllan tar han fram två män som ställs mot varandra den ene visar full aggressivitet. Med skrikande mun och svart blick tvingar han fram rädslans uttryck hos den andre. Några huvuden har Gert Germeraad också slagit med pinne i den fortfarande mjuka leran för att skapa sår och skador som blir till ärr, en handling som ställer den uppfodrande frågan vad vi egentligen gör med oss själva och våra medmänniskor. Text: Anna Gunnert Foto: Sophia Callmer Se också: www.gertgermeraad.eu 10