All inclusive
Hans Gunnarsson All inclusive roman albert bonniers förlag
Av Hans Gunnarsson har tidigare utgivits Bakom glas 1996 Februari 1999 En kväll som den här 2001 En jävla vinter 2003 Allt ligger samlat 2005 Någon annanstans i Sverige 2007 Albatross 2009 Försmådd 2012 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014255-1 Copyright Hans Gunnarsson 2015 Tryck: CPI Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2015
Till Tina Och till minnet av min pappa
This is the way the world ends Not with a bang but a whimper T.S. Eliot
Nu åker vi!
I (Mistah Boman) Författare söker okvalificerat arbete, gärna i mindre lager, arkiv eller liknande. Sjuttiotvå små tecken, elva ord, tillika det enda från C.G:s penna som gått i tryck under de senaste två åren. Rentav den första betydelsebärande mening han fått ur sig på flera månader. En mening byggd av lika delar resignation och desperation, på en porös botten av självömkan och bitterhet. Kalla det en nödraket från höften, eller kanske snarare en testballong, formulerad med en oavvislig känsla av déjà vu. Alltsedan författardebuten för drygt tjugo år sedan hade C.G. anat att den nollpunkt han ständigt utgått från förr eller senare också skulle bli hans slutpunkt, att den lilla lust han långsamt och mödosamt lyckats skrapa fram ur olusten en dag helt enkelt inte längre skulle stå att finna. Skrivkrampen hade varit hans trofasta följeslagare från första början, hans motstånd och motor, hans förbannelse och övertygelse på samma gång. En övertygelse med vilken han också misstrodde varje vindlande mening som utan vidare kom till honom, på samma sätt som han misstrodde de kolleger som påstod att det var roligt att skriva. Skrivandet hade förvisso varit viktigare än allt annat, viktigare än hans två havererade äktenskap, men roligt nej, det hade det fan aldrig varit. 11
Nio böcker tre novellsamlingar och sex romaner hade det hittills blivit. Ett och annat pris och stipendium hade också följt med på vägen. En bekräftelse som förstås inte varit oviktig, särskilt som den rent försäljnings mässiga bekräftelsen mer eller mindre uteblivit. Ett par tusen ex hade han på sin höjd kunnat hoppas på varje gång, ingen titel stack ut mer än någon annan i det avseendet. Inte ens hans enda försök att närma sig den förhärskande deckar genren hade gett någon pekuniär utdelning, snarare tvärtom, trots uppskattande recensioner. Visserligen var den tiden då goda recensioner betydde någonting för försäljningen sedan länge förbi, numera var det snarare den samlade medieexponeringen utanför det litterära rampljuset som räknades. Och ljusskygg som han var åtminstone såg han det som en delförklaring skulle han förmodligen aldrig komma att sälja mer än ett par tusen ex, högt räknat, vad han än levererade för slags prosa. Om han överhuvudtaget skulle leverera något mer. Därtill lämnade hans ekonomiska situation en hel del att önska. Så till den grad att han börjat snegla mot bostadsmarknaden i de myggigaste delarna av Uppland och det inre av Hälsingland, där han skulle kunna köpa två kallställda kåkar och ändå hamna under den månadshyra han betalade för sin andrahandstvåa på Söder, ett boende som han delvis kunde tacka ett långtidsstipendium från Författarfonden för. Men förmodligen skulle han redan före nästa års utgång sitta och trycka bland flyttkartongerna i sin före detta svågers outnyttjade arbetslokal ute i Farsta. Det fanns inte tillstymmelse till ljusning i sikte. Den usla ekonomin låg som ett konstant orosmoln över honom. Någon brödskrivare hade han aldrig varit, med undan- 12
tag för ett kortare förnedrande äventyr i filmbranschen, och de inkomster han drog in genom diverse korrektur-, lektörs- och redaktörsjobb var allt annat än regelbundna. Som så många andra behövde han ett fast jobb, vilket som helst. Vem som nu ville anställa en författare som inte satt sin fot på den öppna arbetsmarknaden på över tjugo år. Därför den där radannonsen, som han plitade ner på fyllan och lät publicera i några utvalda tidningar och annonssajter på nätet, inklusive Blocket, med den hårdblundande nyktra förhoppningen om att kanske ändå bli förstådd på rätt sätt. Och rätt eller fel, det var så han kom i kontakt med Roffe.»Vad är det för slags arbete vi pratar om«, frågade C.G. när han två dagar efter annonsens införande fick Roffes bullriga röst i luren Roffe Boman, utan h, som denne var snar att inskärpa.»är det lagerarbete, eller Det tar vi när du kommer ut hit.när vill du att vi ska ses då?har du fått många svar på annonsen?nej, inte så värst «Ett litet förnöjt gnäggande hördes i andra änden, vilket med ens fick honom att dra öronen åt sig.»du kan väl komma nu på stört«, föreslog Roffe.»Om du inte har något viktigare för händer.«det hade han inte. Men han sköt ändå upp deras möte några dagar, till onsdagen i veckan därpå. Han ville ge sig själv lite respit. Och respekt, om det var möjligt, för den händelse att han bara hade med en skämtare att göra. Någon som svarat som han ropat. Samtidigt fanns ju 13
möjligheten att ytterligare någon skulle höra av sig. Men telefonen förblev tyst, och när onsdagen ifråga infann sig, en gråmulen och blåsig onsdag i november, bestämde han sig för att strunta i den eventuella smäleken och ge Roffe Boman en chans. Roffe bodde ute i Bromma, ett stenkast från Nockeby torg. C.G. hade aldrig tidigare satt sin fot därute, men han visste samtidigt att det var ett av Stockholms mer välbärgade områden. Vilket på en gång förklarade varför han inte haft några ärenden dit och varför han trots allt, när han klev på 12:ans spårvagn i Alvik, började knyta vissa förhoppningar till det stundande mötet. Roffes limegröna putsade funkisvilla, liksom den svarta BMW:n som stod parkerad på uppfarten, bar också syn för sägen. Så även villans inre, kunde han konstatera när han fem minuter senare, med en dubbel espresso från en espressomaskin i femtiotusenkronorsklassen i handen, slog sig ner i en Bruno Mathsson-fåtölj i ett ljust, luftigt vardagsrum som till ytan motsvarade hans lägenhet och lite till. Inredningen, liksom konsten på väggarna, vittnade om både pengar och smak. Det var helt klart ett annat slags liv som levdes här. Roffe, som väl kunde vara några och femtio, det vill säga i hans egen ålder, gjorde annars ett överraskande blygsamt intryck och var idel vänlighet och generositet. Han ställde till och med fram ett rejält askfat, trots att han själv inte rökte längre. Den lite bullriga framtoning som C.G. uppfattat i telefonen var som bortblåst. Dessutom föreföll Roffe vara en läsare av stora mått, att döma av den väggfasta bokhylla som upptog merparten av ena långväggen. 14
Samtidigt var det fortfarande högst oklart för C.G. vad han hade här att göra.»så vad är det för jobb du har att erbjuda?«frågan tycktes märkligt nog göra Roffe en smula besvärad, eller rentav förlägen, som om det var en skitsak han skämdes för att berätta.»det är lite speciellt det här, faktiskt«, sa han.»det är inte så att du känner igen mig? Eller mitt namn?nej, det tror jag inte. Nej.«Roffe reste sig snabbt, liksom fjädrade upp ur soffan och hastade bort till bokhyllan, återvände lika snabbt med några böcker i handen tre av C.G:s böcker, visade det sig: hans förra roman och hans första och tredje novellsamling. De var alla i så gott som nyskick, det vill säga förmodligen olästa.»vi har faktiskt träffats några gånger tidigare«, sa Roffe och satte sig på soffans armstöd, lade huvudet lite på sned och såg avvaktande, närmast förväntansfullt på C.G. som om han räknade med att polletten skulle trilla ner hos honom vilken sekund som helst.»var jag mycket onykter?«sa C.G.»Nej, nej, det var inget sånt «Roffe reste sig och slog upp hans första novellsamling, det knakade fortfarande om pärmarna.»första gången var för fjorton år sedan, på biblioteket i Björkhagen.«Han visade honom den intetsägande, knappt läsbara hälsningen på försättsbladet.»andra gången var på ABF, på Sveavägen. Och senast för fem år sedan, på Kulturhuset.Jaha, du«, sa C.G.»Där ser man.det är inget du minns?nej, det kan jag inte säga «15
»Jaja, skit samma, jag ville bara kolla «Roffe var helt klart en smula besviken, buntade ihop böckerna mot låret med en lätt besvärad min, som om han ångrade hela tilltaget.»det är alltid roligt att träffa sina läsare«, sa C.G., även om han inte tyckte det.»lite oväntat bara.«roffe vände sig mot bokhyllan igen.»du vet väl att du har en fanclub på Facebook?Jag har hört talas om det«, sa C.G. som var genuint ointresserad av allt vad Facebook och sociala medier hette och som så sent som föregående år fortfarande varit uppkopplad genom uppringt modem.»det ska visst röra sig om ett tiotal medlemmar, vad jag har förstått. Ingen folkrörelse direkt, om man säger.nio«, sa Roffe, alltjämt med ryggen mot C.G.»Två lämnade oss tyvärr förra året.«c.g. drog lite på munnen, mer rörd än störd av informationen.»för sex år sen var vi tjugotvå«, fortsatte Roffe, ställde omsorgsfullt tillbaka hans böcker i bokhyllan.»då pekade allt uppåt.så du är själv med?det var jag som grundade den.«c.g. mötte Roffes blick samtidigt som han för sitt inre, i en sekundsnabb blixtbelysning, såg sig själv sitta fastsurrad vid en stol i ett pannrum i bara kalsongerna. Inte för att han direkt trodde att Roffe var en psykopat, men den där Bruno Mathsson-fåtöljen kändes med ens mindre bekväm att sitta i. Han kunde inte heller helt dölja sin oro, eller snarare sin besvikelse.»så något jobb existerar inte?«roffe höll ivrigt avvärjande upp händerna.»jojojo, det 16
är klart«, sa han.»jag ville bara lägga korten på bordet först, så att säga. Börja i rätt ände.och vad rör det sig om för slags arbete då?«roffe återvände till soffan, försökte inta en så avspänd pose som möjligt men hade uppenbara problem med att finna den. Han knäppte händerna runt ena knäet och vaggade fram och tillbaka, skrattade till lite nervöst.»om du vill så skulle jag kunna dra ihop gänget«, sa han,»så du fick träffa dem.vadå?din fanclub.nej, nej.säg bara till«, sa Roffe.»Det skulle bli en skön samling, jag lovar.det tror jag säkert.det är bra grabbar, allihop«, sa Roffe.»Ja, det har väl blivit en lite manlig slagsida kanske «Den påträngande trudelutten från en glassbil hördes plötsligt därute.»och det där jobbet?«sa C.G.»Om vi ska återvända till det.just det«, sa Roffe och nickade.»just det. Jobbet var det.«han lutade sig fram, fingrade lite på bordskanten, fortsatte nicka.»det är två jobb egentligen«, sa han sedan.»det ena hänger ihop med det andra, skulle man kunna säga. Vill du ha en kaffe till, förresten?det är bra, tack.en öl, kanske?nej, det är bra.«några snöflingor hade börjat yra utanför fönstret. Glassbilen hade stannat ett stycke upp på gatan. 17
»Okej, så här ligger det till«, sa Roffe.»Eller så här hade jag i alla fall tänkt mig det hela «Han hejdade sig på nytt, tvekade, såg dröjande på C.G.»Faktum är att jag helst av allt skulle vilja hålla dig på halsen lite.«c.g. såg frågande på honom.»halster menar jag förstås, hålla dig på halster«, korrigerade sig Roffe snabbt, leende.»om du skulle kunna gå med på det.nu förstår jag inte Nej, det är klart att du inte gör!«roffe skakade på huvudet, viftade med händerna framför sig.»hur menar du då?det låter förmodligen ja, helknäppt i dina öron«, fortsatte Roffe.»Men jag tänkte att vi först skulle lära känna varandra lite närmare, alltså mer än här och nu, innan jag berättar i detalj vad arbetet går ut på.«c.g. visste inte vad han skulle tro.»inte för att jag misstror dig om att kunna utföra det, tvärtom«, inskärpte Roffe.»Jag tror att du är helt rätt person. Men jag vill samtidigt inte forcera ett beslut från din sida. Eller själv hoppa i galen tunna, för den delen. Det är inget hysch-hysch, men det är ändå lite delikat. Låt oss säga att jag vill kunna hålla andra dörrar öppna, om det skulle bli nödvändigt. Jag har alltid varit en omsorgsfull person, precis som du i ditt skrivande. Och jag tror helt enkelt att vi båda kommer att ha glädje av att först ha lärt känna varandra lite innan vi eventuellt kastar oss in i en mer yrkesmässig relation. Om du nu väljer att acceptera mitt erbjudande, vill säga. Det är inget skitjobb, så mycket kan jag lova dig.«c.g. fingrade på sin tomma kaffekopp. Instinkten sa 18
åt honom att fly. Men nyfikenheten, i kombination med de pengar han såg omkring sig och det faktum att Roffe Boman av allt att döma var en av hans mest hängivna läsare, höll honom ändå tillbaka.»jag vet«, sa Roffe,»jag hade förmodligen själv tvekat om jag varit i dina kläder.«någon rörde sig plötsligt ute i hallen.»mistah Boman «En kvinna med asiatiskt utseende som måste ha funnits i huset hela tiden, förmodligen på övervåningen, visade sig lite skyggt i dörröppningen, vilket fick Roffe att komma på fötter och ursäkta sig inför C.G. Roffe var inte borta mer än en halvminut.»sumalee ma fleur«, sa han med en gest ut mot hallen och ett ämabelt leende när han återvände, samtidigt som ytterdörren gick igen efter kvinnan.»hon städar en gång i veckan, och ser om huset när jag är borta.och hon kan inte hjälpa dig?«sa C.G.»Vadå?Med det du behöver hjälp med.jaha, du menar «Han släppte fram ett litet skratt, skakade på huvudet och sjönk ner i soffan igen.»nej, dessvärre.«ett väggur lät höra ett klingande halvslag.»hur lång tid pratar vi om?«sa C.G.»Va?Själva prövotiden, eller vad du vill kalla det.jaså, den!«roffe rätade på ryggen, gjorde en svepande rörelse med ena armen.»jag hade tänkt mig en vecka, kanske. Vi skulle kunna säga nästa fredag, om det är okej för dig. Självklart får du betalt under tiden. Kalla 19
det provanställning om du vill. Men det är förstås inget arbete inblandat, det är ingen åttatimmarsdag vi pratar om.«han gnäggade till på nytt, mer förnöjt än nervöst nu, och slog ut med den andra armen.»det är helt kravlöst från min sida.«de såg på varandra.»jaha, så vad gör vi nu då?«sa C.G. och tände sedan den cigarett som han tidigare av hänsyn avhållit sig från att röka. Kanske var det uppriktigheten, den blandning av naivitet och handlingskraft med vilken Roffe framkastade sitt förslag som gjorde mest intryck på C.G. I upplägget ingick dessutom att Roffe skulle betala för alla utlägg under den veckolånga så kallade provanställningen. Och oavsett utfallet av veckan skulle C.G. erhålla tjugotusen på ett bräde, för»ianspråktagen tid«. Erbjudandet var tillräckligt skruvat och alltför generöst för att få vem som helst att ana ugglor i mossen, men just därför också helt omöjligt att motstå. De kom överens om att ses över en lunch på fredagen men sågs redan på torsdagskvällen, då Roffe ringde och bjöd ut honom på middag på Sturehof. Över varsin Biff Rydberg påbörjade de så lite trevande sitt veckolånga, närmast schemalagda umgänge. Roffe, som beskrev sig själv som en i grunden rätt blyg person, avslöjade att han redan innan han råkat få syn på C.G:s anspråkslösa annons länge umgåtts med tanken på att ta kontakt med honom, det vill säga långt innan han hade ett konkret arbete att erbjuda. Ett arbete som C.G., hur oinformerad han än var, på sätt och vis varit med om att skapa genom 20