NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING FÖR PELLINGE SKÄRGÅRD 146-C7617

NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING FÖR PELLINGE SKÄRGÅRD 146-C7617 20.7.2008

SUUNNITTELUKESKUS OY 1 Kuopio/Jari Kärkkäinen 20.7.2008 146-C7617 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING... 3 2 UNDERSÖKNINGSMETODER OCH INFORMATIONSKÄLLOR... 3 2.1 Fältarbeten och rapportskrivning... 3 2.2 Utgångsmaterial... 4 2.3 Utvärdering av objekten... 5 2.3.1 Värdefulla objekt av internationellt intresse... 6 2.3.2 Värdefulla objekt av nationellt intresse... 6 2.3.3 Värdefulla objekt på landskaps- och regionnivå... 6 2.3.4 Lokalt värdefulla objekt... 6 2.3.5 Övriga värdefulla objekt med hänsyn till naturskydd... 6 2.4 Hotklassificering... 7 2.5 Strandklassificering och rekommenderade dimensioneringszoner... 7 2.6 Markanvändningsrekommendationer... 8 3 OMRÅDETS NULÄGE... 8 3.1 Allmänt... 8 3.2 Planläggningssituation... 8 3.3 Områdets naturhistoria... 11 3.4 Berggrunden och marken... 12 3.5 Skärgårdszonerna... 14 3.6 Landskapsstruktur och landskapsbild... 14 3.6.1 Allmänt... 14 3.6.2 Kulturlandskapet... 16 3.6.3 Naturlandskapet... 18 3.6.4 Landskapsmässiga problem... 20 3.7 Vattennaturen... 20 3.7.1 Grundvatten... 20 3.7.2 Ytvatten... 20 3.8 Vegetation... 21 3.8.1 Skogar... 21 3.8.2 Kärr... 22 3.8.3 Vatten- och strandvegetation... 22 3.9 Fauna... 25 3.9.1 Däggdjur... 25 3.9.2 Fågelfauna... 25 3.9.3 Fiskfauna... 26 3.9.4 Övriga arter... 26 3.10 Arterna i natur- och fågeldirektivet... 27 3.10.1 Arterna enligt naturdirektivets bilaga IV(a)... 27 3.10.2 Arterna enligt fågeldirektivet... 27

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 2 3.11 Hotade arter och hänsynskrävande arter... 29 3.11.1 Hotade arter... 29 3.11.2 Hänsynskrävande (NT)... 32 3.11.3 Regionalt hotade arter... 32 3.11.4 Beaktansvärda arter... 33 4 VÄRDEFULLA OMRÅDEN MED HÄNSYN TILL NATURSKYDD... 34 4.1 Värdefulla objekt på internationell nivå... 34 4.1.1 Söderskärs och Långörens skärgård (FI0100077)... 34 4.1.2 Pernåvikens och Pernå skärgårds havsskyddsområde (FI0100078)... 35 4.2 Värdefulla objekt på nationell nivå... 47 4.3 Värdefulla objekt på regionnivå... 48 4.4 Lokalt värdefulla objekt... 50 5 VÄRDEFULLA OBJEKT MED HÄNSYN TILL LANDSKAPSSKYDD... 52 5.1 Kulturlandskap... 52 5.1.1 Betydande byggd kulturmiljö på nationell nivå... 52 5.1.2 Byområden... 52 5.1.3 Enskilda kulturlandskaps- och byggnadsskyddsobjekt... 53 5.1.4 Traditionslandskap... 54 5.1.5 Fornlämningar, historiska objekt och skeppsvrak... 56 5.2 Värdefulla områden med hänsyn till naturlandskapet... 58 6 MARKANVÄNDNINGSREKOMMENDATIONER... 63 6.1 Markanvändningsrekommendationer ur landskapsplaneringens synvinkel... 63 6.1.1 Strandområden... 63 6.1.2 Krönområden... 64 6.1.3 Öppna områden... 64 6.1.4 Behandling av skog... 64 6.1.5 Kulturhistoriskt betydande områden... 64 6.2 Rekommendationer... 67 KÄLLOR... 68 BILAGOR: Bilaga 1. Bilaga 2. Bilaga 3 Bilaga 4 Skärgårdszonerna Landskapsanalyskarta Grundvattenområden, värdefulla naturobjekt, hotade och hänsynskrävande arter samt arter enligt naturdirektivets bilaga IV (a) Karta över strandklassificeringen och rekommenderade dimensioneringszoner Pärmbild. Kartutdrag: Doncker, H. (1664), Pas caart van de Oost zee.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 3 BORGÅ STAD NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING FÖR PELLINGE SKÄRGÅRD 1 INLEDNING Detta arbete är en natur- och landskapsutredning som betjänar generalplanläggningen av Pellinge skärgård. Arbetet har gjorts med den noggrannhet som markanvändnings- och bygglagen ställer på generalplanens innehåll. Målet är att värdefulla livsmiljöer med hänsyn till naturens mångfald, landskapet, vegetationen och faunan skall kunna beaktas i markanvändningsplaneringen. Utredningsområdet är beläget inom s område (bild 1). Biolog FK Jari Kärkkäinen, vid Suunnittelukeskus Oy:s kontor i Kuopio, och landskapsarkitekt MARK Riikka Ger, vid Suunnittelukeskus Oy:s kontor i Helsingfors, har gjort utredningen. Riikka Ger ansvarade för landskapsutredningen. Bild 1. Strandgeneralplaneområdets läge. 2 UNDERSÖKNINGSMETODER OCH INFORMATIONSKÄLLOR 2.1 Fältarbeten och rapportskrivning Utredningen om nuläget i planområdets naturmiljö gjordes på basis av kartmaterial, litteratur och fältbesök.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 4 2.2 Utgångsmaterial Fältbesöken gjordes med båt nära stranden och ibland gjordes strandhugg. Strandhuggen gjordes vid objekt som hade utsetts på basis av utgångsmaterialet eller som i terrängen visade sig behöva en närmare undersökning. För faunans del baserar sig uppgifterna på befintligt material samt på iakttagelser som gjordes vid fältbesöken. Vegetationestyperna definierades enligt Toivonens och Leivos (1997) klassificering. Fältarbetet för naturkartläggningen gjordes 3.-10.8.2006. Landskapsutredningen baserar sig på kartstudier samt på fältinventeringar 4.8. och 8.8.2006. Kontakt har hållits till museiverket gällande fornlämningar. I terrängen - antecknades landskapets särdrag (bl.a. markens och berggrundens struktur) och allmänt om vegetationen samt djuriakttagelser - drogs gränserna för värdefulla kultur- och naturlandskapsobjekt och -områden - noterades speciella landskapsobjekt och störande faktorer i landskapet - drogs gränserna för värdefulla naturobjekt - antecknades objektet, bl.a. dess karaktär, skogens struktur, iakttagelser av vegetationen, faunan och hotade arter De centralaste källorna med hänsyn till arbetet: - Aspelund, P. 2006: Suomen uhanalaisia lajeja: Suolapunka (Samolus valerandi L.) Manner-Suomessa. Suomen ympäristö 803. - Britschgi, R. ja Gustafsson, J. (toim.) 1996: Suomen luokitetut pohjavesialueet. Suomen ympäristö 55. - Eronen, M. 1990: Itämeren kehitys. Teoksessa: Suomen kartasto. Vihko 123-126. Maanmittaushallitus ja Suomen Maantieteellinen Seura. - Gåsholmen, beslut om naturskyddsområde 11201/fd 833/71. - Henriksson, M & Myllyvirta 1991: Itä-Uudenmaan saariston bioindikaattoritutkimus, 1990. Itä-Uudenmaan ja Porvoon vesien- ja ilmansuojeluyhdistys. - Miljöinformationssystemet HERTTA - Husa, J. och Teerikallio, J. 2004: Värdefulla bergsområden i Östra Nyland med hänsyn till natur- och landskapsskydd. Finlands miljöcentral (10.12.2004). - Utkast till landskapsplan för Östra Nyland (28.2.2005). - Regionplan för Östra Nyland 1996. Ändringar och kompletteringar av regionplanerna åren 1979, 1984 och 1994. - Itä-Uudenmaan seutukaavaliitto 1988: Ympäristönhoitoinventointi yhteenveto 1988. Itä-Uudenmaan seutukaavaliitto 1988, julkaisu 7. - Itä-Uudenmaan ympäristöpaikkatietokanta (yhteenvetokartta ja kuvaus yli 100:n julkaisun tai tietolähteen tiedoista). 2003 - Kananoja, T. ja Grönholm, S. 1993: Uudenmaan kallioperän suojelu- ja opetuskohteita. Tutkimusraportti 3/1993. Ympäristöministeriö. - Laitala, M. 1984: Pellingin ja Porvoon kartta-alueiden kallioperä. Suomen geologinen kartta (1:100 000). Kallioperäkarttojen selitys. Lehdet 3012 ja 3021.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 5 2.3 Utvärdering av objekten - Laurila, V. 1997: Porvoon nisäkäskartoitus. Porvoon kaupunki, ympäristönsuojelulautakunta tiedottaa 1:1997. - Lehtojensuojelutyöryhmän mietintö. Komiteanmietintö 1988:16. Ympäristöministeriö. - Lindén C. 1993: Porvoon seudun kalastusalue. Käyttö- ja hoitosuunnitelma. - Museovirasto ja ympäristöministeriö 1993: Rakennettu kulttuuriympäristö. Valtakunnallisesti merkittävät kulttuurihistorialliset ympäristöt. - Museovirasto ja ympäristöministeriö 1993: Rakennettu kulttuuriympäristö. Valtakunnallisesti merkittävät kulttuurihistorialliset ympäristöt. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisu 16. - Pietiläinen, M 1984: Porvoon mlk:n luonnoninventointi 1982-1983. - Punakivi, K. 1970: Pellingin ja Porvoon kartta-alueiden maaperä. Suomen geologinen kartta (1:100 000). Lehdet 3012 ja 3021. - Punkari, M., Raunio, A., Viita, H. ja Yrjölä, M. 1994. Luonnon- ja maisemansuojelun kannalta arvokkaat kallioalueet Uudenmaan läänissä. Vesija ympäristöhallitus. - Pykälä, J. ja Bonn, T. 2000: Uudenmaan perinnemaisemat - Ängar, hagmarker och skogsbeten i Nyland. Alueelliset ympäristöjulkaisut 178. - Stor-Pellinge yttre hällar naturskyddsområde, beslut UUS-2005-L-406-251. - Suunnittelukeskus Oy 1996: Delgeneralplan för byarna och glesbygden. Bilagorna 1,2 och 3. Borgå landskommun. - Syrjänen, K. 1995: Meriotakilokki Korppoon Jurmossa. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja A 51. - Tunnholmen luonnonsuojelualueen päätös 88/332 S.D 1930. - Uhanalaiset lajit, ympäristöhallinnon Eliölajit tietojärjestelmä 2006. - Uudenmaan saaristo- ja rannikkoprojekti. 1990 - Uudenmaan saariston suojelutyöryhmän mietintö 1981. - Uudenmaan ympäristökeskus, Norra Sandön hiekkaranta. Suojellun luontotyypin rajojen määrittäminen. Päätös 15.1.1999. - Uudenmaan ympäristökeskus, Stora Brokholmenin eteläinen hiekkaranta. Suojellun luontotyypin rajojen määrittäminen. Päätös 13.12.2004. - Valtakunnallinen lehtojensuojeluohjelma; kartat. Ympäristöministeriön ympäristönsuojeluosaston sarja C/44/1989. - Vesistöjen erityissuojelutyöryhmän mietintö 1992. - Villa, L., Soininen, J. ja Ahlman, M. 2000: Uudenmaan ja Itä-Uudenmaan vesistöjen ja rannikkoalueen tila vuonna 1999. Uudenmaan ympäristökeskuksen monisteita 76. - Vesihydro Oy 1992: Porvoon edustan merialueen kalataloudellinen yhteistarkkailu 1992. - Vesihydro Oy 1997: Porvoon seudun merialueen tarkkailu vuonna 1996. Suppea vuosiyhteenveto. 6.5.1997. Kända och vid fältarbetet påträffade värdefulla objekt utvärderades på basis av natur- och landskapsvärdena. Objektets representativitet, naturtillstånd, sällsynthet och hotgrad, naturens mångfald på artnivå samt objektets funktionella betydelse för arterna utgjorde kriterierna vid utvärderingen av objekten. Området fick ett högre värde om faunan förökar sig i området och skaffar sin föda där. Ju sällsyntare och mer hotad arten är desto värdefullare är området. Vid bedömningen av skogarnas naturtillstånd beaktades skogens skötselnivå,

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 6 kontinuitet och mängd gällande murket trä samt den levande skogens struktur och trädslagsfördelning. Värdeklassificeringen baserar sig på fördelningen: a) värdefulla objekt av internationellt intresse, b) värdefulla objekt av nationellt intresse, c) värdefulla objekt på landskaps- och regionnivå, d) lokalt värdefulla objekt samt e) övriga värdefulla objekt med hänsyn till naturskydd. Naturtyperna enligt vattenlagen utvärderas från fall till fall, med undantag av flador och glosjöar, vilka klassificeras som värdefulla objekt av nationellt intresse. 2.3.1 Värdefulla objekt av internationellt intresse I denna grupp ingår områdena i nätverket Natura 2000, Ramsar-områdena och betydande våtmarker och fågelområdet (IBA -områden) ab internationellt intresse. 2.3.2 Värdefulla objekt av nationellt intresse Värdefulla objekt på nationell nivå är nationalparker, naturparker, objekt som ingår i skyddsprogram, ödemarksområden, vattendrag enligt lag om skydd av forsar, objekt som fyller kriterierna i riksomfattande skyddsprogram, viktiga fågelvatten på nationell nivå (FINIBA -områden) och objekt med naturtyper enligt naturvårdslagen (NvL 29 ), förekomstplatser med akut eller mycket hotade samt sårbara arter, förekomstplatser med arter som kräver specialskydd och övriga värdefulla naturskyddsområden. Värdefulla riksomfattande traditionslandskap och kulturlandskap på hör dessutom till värdefulla objekt av nationellt intresse. 2.3.3 Värdefulla objekt på landskaps- och regionnivå 2.3.4 Lokalt värdefulla objekt Till denna grupp hör objekt som i riksomfattande skyddsprogram har klassificerats som värdefulla på landskapsnivå, skyddsreserveringarna i regionoch landskapsplaner, förekomstplatser för lokalt hotade arter och övriga betydande naturobjekt på landskaps-/regionnivå. Objekt med särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen (SkL 10 ), skyddsreserveringar i general- och detaljplaner, förekomstplatser för lokalt hotade eller sällsynta arter samt övriga sällsynta och representativa naturobjekt hör till gruppen lokalt värdefulla objekt. 2.3.5 Övriga värdefulla objekt med hänsyn till naturskydd Objekt som inte hör till ovannämnda klasser, men som är viktiga med tanke på bevarandet av naturens mångfald, exempelvis stora och enhetliga, vanliga naturområden och ekologiska korridorer. Dessutom ingår naturminnesmärken i denna klass.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 7 2.4 Hotklassificering Uppgifterna om områdets hotade arter har hämtats ur Finlands miljöcentrals register över hotade arter. Uppgifter har därutöver hämtats från blanketterna i Natura områdenas informationsdatabas och ur litteratur. Iakttagelser av hotade arter gjordes också i fältinventeringen. Hotklassificeringen i naturutredningen baserar sig på förslag II från uppföljningsgruppen för hotade arter. Förslaget har upprättats enligt IUCN:s nya hotklassificeringar och kriterier. I betänkandet klassificerades förutom hotklassen för alla hotade arter, livsmiljötypen och hotfaktorerna. Hotade är akut hotade arter (CR), starkt hotade arter (EN) och sårbara arter (VU). Hänsynskrävande arter (NT) är inte hotade arter. Regionalt hotade arter baserar sig på den nya hotklassificeringen, där skogsvegetationszoner inklusive delområden används som områdesindelning (den gamla indelningen baserade sig på indelningen i län). Arterna delas in i två klasser: regionalt utrotade (RE) och regionalt hotade (RT). 2.5 Strandklassificering och rekommenderade dimensioneringszoner Strandområdena indelas i tre landskapsekologiska strandklasser, som baserar sig på strandområdenas landskapsekologiska kapacitet. Kriterierna är bl.a. strandens klippighet, strandzonens branthet, strandens försumpning, strandskogens täthet och hällmarksvegetationens tålighet mot slitage. Ovannämnda faktorer minskar landskapets kapacitet. En representativ strand-, skogs-, myr- och vattenvegetation samt förekomsten av hotade arter minskar landskapskapaciteten. Strandklassificeringen: 1) Det är inte tillrådligt att bygga. Dessa stränder har betydande ekologiska eller landskapsmässiga värden. Landskapskapaciteten är mycket svag eller svag. Byggandet skulle anmärkningsvärt ändra områdenas karaktär. Miljökonsekvenserna är betydande. Betydande objekt med hänsyn till naturoch landskapskydd såsom, mader, bäckraviner, omfattande hällmarker, bergstup och lundar. 2) Områden där byggande och andra åtgärder med vissa begränsningar är möjligt. Här ingår stränder med miljö- eller landskapsmässiga särdrag. Särdragen är t.ex. en försumpad strand, klippighet och gles tallskog. Miljökonsekvenserna kan vara betydande. Landskapskapaciteten är ganska svag eller måttlig. 3) Områden som med hänsyn till naturen lämpar sig bra för olika typer av markanvändning. (på kartbilagan, lämpar sig bra för strandbyggnation) Strändernas miljö är sedvanlig. Miljökonsekvenserna är små. Landskapskapaciteten är god eller måttlig. Lämpar sig bäst för strandbyggnation och annan markanvändning. Strandklassificeringen kan utnyttjas vid placering av fritidsbostäder. En rekommendation om dimensioneringszonerna och dimensioneringen av strandbyggnationen upprättas på basis av naturförhållandena.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 8 2.6 Markanvändningsrekommendationer I arbetet ges rekommendationer om strandbyggnation, markanvändningsrekommendationer för naturobjekt och landskapsområden samt ett förslag till dimensioneringszoner. 3 OMRÅDETS NULÄGE 3.1 Allmänt Pellinge hör till Finlands kustregion i Östra Finska viken, som sträcker sig från Pellinge till Vederlax. Detta havsområde skiljer sig väster om från Finska vikens kust väster om Pellinge. Det beror bl.a. på att ytskiktets salthalt minskar i detta område jämfört med i Finska vikens västra delar. Effekterna av den minskade salthalten återspeglar på arterna. Pellinge skärgård är därför den yttersta östra gränsen för många arter som lever i havet. Exempelvis blåmussla och sandmussla påträffas inte numera öster om Pellinge. Bild 2. Översiktlig bild av området (http://maps.google.com). 3.2 Planläggningssituation För området gäller landskapsplanen och regionplanesammanställningen för Östra Nyland. Regionplanen för Östra Nyland består av planer som har utarbetats i fyra etapper. Den första regionplanen, som fastställdes år 1981, omfattar rekreationsoch skyddsområden samt vissa jord- och skogsbruksområden. Den andra och tredje regionplanen fastställdes år 1986 och år 1997. Miljöministeriet fastställde den senaste, 4 regionplanen, 14.11.2000. Planen innehöll olika

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 9 områdesreserveringar som reviderar och kompletterar regionplanen. Landskapsfullmäktige godkände 21.12.2000 den femte etapplanen, landskapsplan 2000. Miljöministeriet fastställde landskapsplanen 5.4.2002, dock med undantag av vissa områdesreserveringar. Östra Nylands landskapsförbund har 29.4.2002 anfört besvär till högsta förvaltningsdomstolen mot beslutet gällande områdesreserveringarna som inte fastställdes. I sammanställningen av regionplanen och landskapsplanen för Östra Nyland (5.4.2002) har följande områdesreserveringar i anslutning till miljön anvisats på området (bild 3): VR: Frilufts- och strövområde. MY: Jord- och skogsbruksdominerat område, miljövärden. MU: Jord- och skogsbruksdominerat område, behov av att styra friluftslivet eller miljövärden. SL: Naturskyddsområde. S4: Område som i huvudsak med stöd av byggnadslagen 135 är avsett att skyddas. S: Skyddsområde. sa: Skärgårdslandskap. En riktgivande avgränsning av rätt så vidsträckta områden. Vid byggande skall särskild uppmärksamhet fästas vid att byggnaden lämpar sig för platsen, byggnadsformen är proportionerlig och anpassad till miljön. Tät bosättning som inte ansluter till den fasta bosättningen bör inte tillåtas. Vid åtgärder som berör området bör man sträva till att fästa särskild uppmärksamhet vid att bevara miljövärdena. Bild 3. Kartutdrag över Pellinge området ur sammanställningen av regionplanen och landskapsplanen för Östra Nyland (5.4.2002).

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 10 För området gäller helhetslandskapsplan för Östra Nyland. Östra Nylands landskapsfullmäktige godkände planen 12.11.2007. Planen har inte fastställts. Följande områdesreserveringar i anslutning till områdets miljö har anvisats i planen (bild 3). För området gäller helhetslandskapsplanen för Östra Nyland. Östra Nylands Landskapsfullmäktige godkände planen 12.11.2007. Följande områdesreserveringar i anslutning till områdets miljö har anvisats i planen (bild 4). Symbolerna anges inom parantes: - rekreationsområde samt rekreationsobjekt (grönt raster och grön triangel.) Med beteckningen anvisas på landskapsnivå och regionalt betydande områden för fritid och naturturism samt grönområden som är viktiga för samhälls- och tätortsstrukturen. Vid en eventuell mera detaljerad planering av området ska förutsättningarna för att bevara rekreationsbruket, områdets tillgänglighet och miljövärdena tryggas. - MY: Jord- och skogsbruksdominerat område med särskilda miljövärden (grönt raster). Vid planeringen av området ska skyddet av landskapet, kulturlandskapet och naturvärdena samt bevarandet av områdets särdrag främjas. Skogsbruket på området grundar sig på skogslagen. - MU: Jord- och skogsbruksdominerat område med särskilt behov av att styra friluftslivet (grönt raster). Vid planeringen av området bör man trygga verksamhetsförutsättningarna för jord- och skogsbruket och andra landsbygdsnäringar. Möjligheter till friluftsliv och -funktioner ska främjas och på grund av behovet att styra friluftslivet ska byggandet av stigar eller friluftsrutter och till dem anslutande rastplatser och stödområden beaktas i planeringen av området. Friluftsfunktionerna i området ska planeras och anläggas så att jord- och skogsbruket inte åsamkas betydande olägenheter. Skogsbruket på området grundar sig på skogslagen. - SL och sl: Naturskyddsområde eller objekt (ljusblått raster). Med beteckningen anges områden som skyddats med stöd av naturvårdslagen. Som naturskyddsområden har också anvisats andra områden vilka ingår i skyddsprogrammen samt Natura 2000 -områden till den del som det i samband med besluten framförts att området skall skyddas med stöd av naturvårdslagen. Bygginskränkning enligt MBL 33 gäller för områdena och objekten. - pv: Grundvattenområde (blå streckad linje). Åtgärder som vidtas på området eller dess omedelbara närhet skall planeras så att de inte bestående minskar grundvattenmängden eller försämrar dess kvalitet. - nat: Område som hör till nätverket Natura 2000 (grå punktstreckad linje och grått punktraster). Enligt naturvårdslagen är det förbjudet att på området eller i dess närhet planera sådana åtgärder som betydligt försämrar naturvärdena enligt art- och naturdirektivet, på basis av vilka området har införlivats i Natura 2000 -programmet. - ma/m: Område som är viktigt med tanke på kulturmiljön eller landskapsvården, landskapsintresse (blått vågrätt raster). Värnandet om kulturmiljön, landskapsområdets helhet och identitet skall beaktas i den mera detaljerade planeringen av området. Områdesanvändningen skall trygga att betydande landskaps- och kulturvärden bevaras. - ma/v: Område som är viktigt med tanke på kulturmiljön eller landskapsvården, riksintresse (ljusgrönt vågrätt raster). Värnandet om

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 11 - kulturmiljön, landskapsområdets helhet och identitet skall beaktas i den mera detaljerade planeringen av området. Områdesanvändningen skall trygga att betydande landskaps- och kulturvärden bevaras. Bild 4. Utdrag ur kartan över Pellingeområdet i landskapsplanen för Östra Nyland. 3.3 Områdets naturhistoria Kusten söder om Stängselåsarna var efter istiden täckt av Baltiska issjöns vatten och ännu under Littorinahavets tid låg största delen av Borgå kustområde under vatten 1. Områdets jordartsgeologi är därför ung 2. Littorinahavsskedet började för 7 500 7 000 år sedan och det anses ha varit över för 2500 år sedan. Under Littorinahavsskedet skedde en stor ekologisk förändring i Östersjön. Salt havsvatten strömmade in i Östersjön och produktionen ökade på grund av ett varmare klimat. En samverkan av dessa faktorer ledde till att vattnet eutrofierades och att den biologiska produktionen ökade kraftigt. Littorinahavets högsta strandnivå, med vilken avses den högsta nivån där det påträffats avlagringar av saltvatten och brackvatten 3, påträffas i Borgånejden på 30 meters höjd över havsytan. Denna strand bildades under Littorinahavets transgressionsskede 4, som började för 7 500 år sedan och kulminerade i Sydöstra Finland för 7 000 år sedan. Pellinge låg då under vatten. Landhöjningen har efter transgressionsskedet under de senaste 6 000 åren sänkt havsytan jämnt med en 1 Eronen 1990 2 Punakivi ym. 1977 3 Donner 1978, Eronen 1990 4 Transgression = höjt vattenstånd, strandförskjutning i riktning mot land.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 12 3.4 Berggrunden och marken småningom avtagande hastighet och utredningsområdets topografi har utformats under denna tid. I dag är landhöjningen i Pellingetrakten mindre än 2 mm per år 5. Berggrunden på Pellinge hör till en djupt nedsliten del av roten till det svecokarelska veckberget. Pellinge skärgård och dess omgivning är ett särkilt välbevarat område som består av vulkaniskt berg och bildar en helhet 6 som avviker från den allmänna bergarten i Södra Finlands berggrund. Skiktade basiska tuffiter är rådande bland bergarterna med vulkaniskt ursprung i Pellingeområdet. Tuffiterna förkommer i bäddar med tjocklekar som varierar från under en meter till några tiotals meter. De basiska tuffiterna är mörka. Dessutom finns där kuddlava och lavasten samt agglomerat, vilka har nära anknytning till tuffiterna och förekommer bland tuffiterna i bäddarna av varierande tjocklek. Dynlava förekommer i samband med både uralitporfyriter och uralitplagioklas porfyriter och mera sällsynt också med plagioklasporfyriter. Zonerna med dynlava sträcker sig via Lillpellinges norra del västrut till Storpellinges norra strand, där dynlavan förekommer i smala bäddar bland de skiktade pyroklastiska sedimenten. Uralitporfyriterna, plagioklasporfyriterna samt de ovannämnda uralitplagioklasa porfyriterna, som representerar en mellanform, är de vanligaste basiska lavastenarna. Lavastenarna förekommer vanligen i samband med tuffiterna och agglomeraterna i ett flertal, några meter tjocka bäddar. Basisk lavasten finns bl.a. nära Hasselö. Sedimentärt bildade bergarter finns i utredningsområdets norra del (Sundö Sunisundet) där ett gnejsområde gränsar till ett område med vulkaniskt berg i Pellinge skärgård. Gnejs förekommer också på Bastö. Djupbergarterna på Pellinge består av gabbron, graniter samt av kvarts- och granodioriter. Gabbro finns bl.a. i Tunnholmens omgivning. Bland annat på Julö finns i någon mån kvarts- och granodiorit. Bergrunden på Äggskär avviker tydligt från den övriga berggrunden i området, eftersom Äggskärs ögrupp hör till Onas granitområde. Granit finns också i området vid Vitbötet (pegmatitisk granit). Områdets topografi beror huvudsakligen på berggrundens ytformer och höjdförhållandena är delvis utformade enligt bergarterna 7. Djupbergarterna och lavastenarna tål slitage bra och ligger därför högre än omgivningen. I havszonen och i den yttre skärgårdszonen är marken huvudsakligen berg och och bergtäcket är typiskt också i den inre skärgården. Ett åsavsnitt sträcker sig från norr mot söder i den östra delen av Pellinge skärgård. Ett annat åsavsnitt sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning, från Sandön tvärs över Ölandet via Pellinges huvudös östra del till Sandholmen. 5 www.fimr.fi 6 Laitala 1984 7 Laitala 1984

SUUNNITTELUKESKUS OY 20.7.2008 NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING Pellinge skärgård 13 146-C7617 Bild 5. Berggrunden i utredningsområdet (grönt raster= vulkaniska bergarter, brunt raster = gabbro, gult raster = sur gnejs och rött raster = granit). Bild 6. Jordgrunden på utredningsområdet (rött raster = berg, blått raster = mjäla och lera, gulbrunt raster = morän, mörkgrönt raster = grus och sand i en ås och i en annan isälvsavlagring, grönt raster = grus och sand samt grått raster = torv). Markerna med lera och mjäla är koncentrerade till Söderby och Österby på Pellinge, på Långängen på Lillpellinge, till Sundös norra del samt till Ölandets mellersta delar. Dessa områden har röjts till åkrar. Morän förekommer lite, med

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 14 3.5 Skärgårdszonerna undantag av på Sundö, där morän är rådande jordart. Torv förekommer endast på få ställen, främst i svackorna mellan kullarna på de stora öarna. Nylands kustskärgård kan enligt naturförhållandena indelas i zoner som till kapaciteten och därmed till härdigheten, bl.a. i byggnadssyfte, skiljer sig från varandra 8. Utredningsområdet i Pellinge indelas i zonerna (bilaga 1): 1. Havszonen: Detta är den yttersta zonen. Till dess karaktär hör små, trädlösa holmar samt klipp- och stenstränder. Naturen är särskilt känslig och zonen har en dålig landskapsekologisk kapacitet. Området har en värdefull fågelfauna. Havszonen öppnar sig söder om Äggskär - Tunnholmen - Sandö - Bastö. Största delen av utredningsområdet är havszon. 2. Yttre skärgården: Förekomsten av skog utgör gränsen för den yttre skärgården. Där finns rikligt med små holmar, vikar och sund. Stränderna är huvudsakligen klippiga och steniga. Havsstrandsängar förekommer ställvis. Den landskapsekologiska kapaciteten är bättre än i havszonen. Den yttre skärgårdens södra gräns sträcker sig i linjen Äggskär - Tunnholmen - Sandön - Bastö och den norra gränsen följer de stora öarnas (Pellinge - Ölandet - Hasselö) södra strand. 3. Inre skärgården: Utredningsområdets norra delar hör till den inre skärgårdszonen. Mellan holmarna finns smala och labyrintiska sund och stränderna är ställvis vassbevuxna. Strandbyggnadskapaciteten är relativt god. 3.6 Landskapsstruktur och landskapsbild 3.6.1 Allmänt Utredningsområdet består av olika storleks öar inom den inre och yttre skärgården samt inom havszonen. De ligger i s sydligaste hörn, öster om Helsingfors och Sibbo. Området hör till Södra Finlands granitområde som präglas av bergryggar och krossdalar. På de hela bergen finns rikligt med slätberg. Pellinge, Lillpellinge och Hasselö framträder tydligast som bergryggar. Öarna är vanligen rätt så låga. Den största ön, Pellinge, är ca sex kilometer lång. De relativa höjdskillnaderna är små. Bergryggarna, som knappt kan skönjas i landskapet, ligger vanligen ca + 20 meter över havsytan. De högsta punkterna når ca 30 meter över havsytan. I utredningsområdet sträcker sig landskapsformerna huvudsakligen från öster mot väster eller från nordost mot sydväst. Undantag utgör Stora Brokholmen och Sandön, som är en del av en åsformation som sträcker sig i nord-sydlig riktning. En åsformation sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning över Pellinges huvudö och Ölandet till Sandö västra. På Pellinge ligger åsområdet i öns östra kant. Bland annat campingområdet och Sandholmen utgör en del av detta område. I utredningsområdet finns två stora krossdalar. Den ena ligger söder om Pellinge och den andra mellan Tirmo udd och Sundö, där en färja trafikerar. 8 Betänkande av arbetsgruppen för skydd av den nyländska skärgården 1981

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 15 Skärgårdslandskapet är på grund av naturförhållandena mycket småskaligt. Holmar och skär av olika storlek präglar skärgårdslandskapet. Strandens jordmån, vegetation, branthet och markanvändning bestämmer landskapets karaktär på stränderna. Ett sammanhängande vassbälte och en lövträdsdominerad skog är typiska drag på de frodigare stränderna. Från havet syns vidsträckta klippor och torr moskog på de kargare stränderna. Bergen sträcker sig på många ställen ända till havsstranden. Ju längre bort från Pellinge huvudö man tar sig, desto kargare och bergigare blir landskapsbilden. Bild 7. I Lököns nordöstra hörn finns ett högt bergsstup.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 16 Bild 8. Finnholmarna är en fin helhet bestående av många holmar och vackra klippstränder. 3.6.2 Kulturlandskapet Mindre än hälften av Pellinges öar hör till betydande byggda kulturmiljöer på riksnivå. Området omfattar bl.a. två byar: Söderby och Österby, som bägge har bevarat sin traditionella karaktär väl. Söderby, som är tätt bebyggd, ligger på ett område mellan öns huvudväg och ett smalt sund. Många av byggnaderna i byn är gamla lotsstugor. Bystrukturen i Österby är däremot mera splittrad. I Österby finns en skärgårdsbyggnad från 1700-talet. Ett museum har inrättats i byggnaden. Byggnaden har flyttats från Söderby till sin nuvarande plats i Österby. I byn finns också en gammal väderkvarn. Inom kulturmiljöområdet finns också annan skärgårdsbosättning samt odlingsmarker. Alldeles invid Söderby finns för skärgårdsförhållanden ett rätt så omfattande odlingsområde. Från huvudvägen öppnar sig fina vyer i odlingslandskapet. I anslutning till odlingsområdet finns också ett traditionslandskapsområde, som är en förtjusande och målerisk detalj i området. Strukturen i Söderby är mycket tät. Byvägen slingrar sig mellan byggnaderna. Uthusen ligger på många ställen alldeles vid vägkanten. Byn är såväl till strukturen som till byggnadsbeståndet en genuin liten skärgårdsby. Samtidigt är byn en representant för jordbrukskulturen i skärgården. Byggnadsbeståndet i byn är gammalt och dess traditionella stil är mycket välbevarad. Byggnaderna ligger i en sluttning mot havet, längs vägen som sträcker sig genom området. Största delen av huvudbyggnaderna har målats i ljusa färger. En del av dem har mansardtak. Uthusen är rödmyllade. Nästan alla byggnader är av trä. I byn finns fast bosättning och en bybutik. Söderby och odlings-, ängs- och betesmarkerna i

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 17 byns omedelbara närhet bildar en värdefull traditionslandskapshelhet, som har tagits upp i miljöministeriets publikation Värdefulla landskapsområden. Österby är till strukturen mera splittrad. Största delen av byggnadsbeståndet ligger i en rätt så svag sluttning. Huvudbyggnaderna har en brokig färgsättning byggnaderna är bl.a. gula, vita och röda. En del av byggnaderna har mansard tak. Förutom Österby och Söderby finns det några andra byområden i Pellinge skärgård. En del av dem har endast några få byggnader. På Lillpellinge ligger den bybetonade byggnadskoncentrationen Starkis. Rätt så långt från Pellinges huvudö ligger Herrskär. Det gamla byggnadsbeståndet bildar en bybetonad klunga på öns östra del. På Herrskär finns också odlingsmarker. Odlingsmarkerna och ängarna ligger huvudsakligen i ändan av vägförbindelsen på Pellinge, Lillpellinge, Sundö och Ölandet. Av de mindre holmarna bör Herrskär nämnas. Herrskär ligger i den östra delen av Pellinge skärgård, rätt så långt från huvudöarna. Den finaste odlingsmarkshelheten ligger på Pellinge. Den är en del av en betydande byggd kulturmiljö av riksintresse. Såsom ovan har nämnts, är åkerområdet för skärgårdsförhållanden rätt så stort. Övriga åkrar och ängar som är viktiga med hänsyn till landskapsbilden finns i Söderby och Österby, på Lillpellinge i Lillängsvikens innersta bukt samt i Ölandets norra del. På Sundö finns också två åkerområden som är rätt så viktiga för landskapbilden, trots att de är små och inte syns särskilt bra från huvudvägen. Bild 9. Traditionslandskap i Söderby på Pellinge.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 18 3.6.3 Naturlandskapet Bild 10. Ett vidsträckt odlingslandskap i Söderby på Pellinge. Söderby på Pellinge har i miljöministeriets publikation Värdefulla landskapsområden klassificerats som ett värdefullt traditionslandskap. I publikationen beskrivs byn såhär (ett översatt avsnitt ur beskrivningen): Byn ligger i en mångskiftande terräng med berg, svackor, havsstrandsängar samt åkerlappar och betesskiften. Berg- och moränkullar splittrar åkrarna som ligger väster om byn. Sluttningarna mot havsstranden och maderna används fortfarande som betesmark. Särskilt på maderna vid havsstranden syns den mångåriga betesgångens inverkan på vegetationen. Naturdragen och den mångskiftande vegetationen lägger grunden till byns särpräglade och småskaliga landskap. Byns struktur och byggnadsbeståndet beskrivs i kapitlet Byområden. Betesmarkerna nordväst om bycentrumet syns mycket bra från huvudvägen. De ingärdade betesmarkerna ligger i en svagt buktande stenbunden terräng. Innanför betesmarkerna finns i någon mån skog, bl.a. tallar, rönnar, björkar och enar. Betesområdet längst i norr är delvis en skogsbetesmark. Betesområdena bildar en mycket vacker helhet i anslutning till odlingsområdet. I den östra delen av Pellinge skärgård finns tre långsmala holmar i nord-sydlig riktning: Sandön, Stora Brokholmen samt den tredje, Lilla Brokholmen, som är en liten holme. Holmarna avviker till formspråket från de övriga holmarna. Vid dessa holmar finns en åsformation i nord-sydlig riktning. Sandön är som namnet beskriver en sandö. Strandområdena på Stora Brokholmen är dels sand, dels klapperstensstränder. I Stora Brokholmens södra del finns ett marktäktsområde, som dock inte syns störande från havet. En åsformation sträcker sig i nordvästsydostlig riktning över Pellinges huvudö och Ölandet till västra Sandön. På

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 19 Pellinge sträcker sig åsen på öns östra kant. Bland annat campingområdet och Sandholmen är en del av detta område. Bild 11. Stora Brokholmens silhuett. Bild 12. Hela den smala nordspetsen på Stora Brokholmen är täckt av stora runda stenar. I en talltopp finns ett fiskgjusebo.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 20 3.6.4 Landskapsmässiga problem 3.7 Vattennaturen 3.7.1 Grundvatten 3.7.2 Ytvatten I utredningsområdet finns ett stort antal fina klippstränder av olika typ. Ibland höga bergsstup, ibland bergformationer med ett speciellt utseende. Ju närmare gränsen för den yttre skärgården man kommer, desto tunnare blir öarnas marktäcke och desto oftare möter man stora områden med slätbergsstränder och hela bergholmar och skär. Fritidsbosättningen är ställvis ganska osammanhängande. Byggnadsstilen, färgsättningen och byggnadsmassorna avviker ganska mycket från de omgivande byggnaderna. Ibland kan det t.o.m. på samma tomt alltför tydligt urskiljas produkter från olika tidsperioder. Mest störande är denna faktor på tättbebyggda områden, exempelvis på Tullandet. Flaggstängerna utgör i sig ett problem. I många fall har själva byggnaden placerats lyckat bland vegetationen, men flaggstången har placerats på strandens högsta punkt, på en mycket synlig plats. Genom att placera flaggstången på en synligt plats på ett klippkrön, vill man antagligen signalera någon form av annektering. Flaggstängerna syns på beklagligt långt håll i landskapet. Flaggstången bildar en rätt så stark kontrast till stranden som annars ser orörd ut. Bryggor eller andra strandkonstruktioner av störande storlek påträffades inte. Några fritidshus hade byggts på små holmar, där vegetationstäcket är tunt. I dessa fall skulle det ha varit förnuftigare att lämna dem obebyggda. I området finns två grundvattenområden, Österby (0161312) av klass III och Ölandet (0161313) av klass II. Ölandets grundvattenområde är totalt 87 hektar och områdets areal där grundvatten bildas 58 hektar. Kapaciteten är ca 300 m 3 /d. Österby grundvattenområde är totalt 38 hektar och den totala kapaciteten är 100 m 3 /d. Inom Pellingeområdet finns många separata bassänger som öar och trösklar avskiljer från havet utanför. Vattenväxlingen i bassängerna är begränsad. På sommaren förbrukas nästan allt syre på bassängernas botten, vilket leder till att vattnen lätt eutrofieras. Enligt den allmänna klassificeringen av vattnets användbarhet är havsvattnets kvalitet i utredningsområdet huvudsakligen av nöjaktig klass (bild 13). Längre ut i havsområdet är vattnets kvalitet god. Blågröna alger förekommer ställvis.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 21 3.8 Vegetation Bild 13. Enligt den allmänna klassificeringen av vattnets användbarhet är havsvattnets kvalitet i utredningsområdet huvudsakligen av nöjaktig klass (grönt raster) och längre ut är vattnets kvalitet god (blått raster). På grund av områdets stora areal gjordes ingen detaljerad kartläggning av floran och vegetationen i samband med inventeringen. Vissa växtplatser, såsom sandstränderna, de lövträdsdominerade strandskogarna och havsstrandsängarna har man försökt utreda noggrannare. Borgå ligger växtgeografiskt inom den sydvästra vegetationszonen. 3.8.1 Skogar Låga tallskogar på hällmarkernas krönområden, frisk blandgranskog av blåbärstyp i svackorna och på låglänta marker och av rätt så barrskogar av lingontyp karaktäriserar skogsvegetationen på de större öarna (över 10 hektar). Talldominerade åsmomarker av lingontyp är dominerar Jivikmalmens skogsområde. De frodigaste skogstyperna, lundarna och de lundartade moarna är koncentrerade till de större öarna (Pellinge, Lillpellinge, Hasselö, Sundö och Ölandet). Lundarna är friska eller ormbunksdominerade lundar (bild 14). På de mindre holmarna är skogsvegetationen huvudsakligen hällmarkstallskog och rätt så torr tallmo. I den yttre skärgården finns lite skogsvegetation och den är vanligen hällmarkstallskog.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 22 Bild 14. Den klibbalsdominerade strandlunden i Grundviken. 3.8.2 Kärr 3.8.3 Vatten- och strandvegetation Kärren är geologiskt sett unga, några tusen år gamla. Största delen av kärren på Pellinge och Lillpellinge har utdikats. Områdets frodigaste kärr, Sundös lundartade kärr, har på grund av byggande och skogsavverkning huvudsakligen förändrats eller försvunnit 9. Kärren är till största delen karga, små rismyrar som har utvecklats i bergsvackor. I området finns dessutom små grankärr med genomsnittlig näringsämneshalt. Starrlövkärret vid Korsberget är områdets näringsrikaste kärr. Sumpkärren är få. Strandens och bottnens former varierar. I området finns rikligt med sten- och klippstränder, men också representativa sandstränder. Områdets mångsidigaste strandflora finns på havsstrandsängarna. Växttäcket på havsstrandsängarna i Pellinge inre skärgård är indelat i zoner. Alldeles vid stranden finns vanligen en lågvuxen tåg-sävzon, som gränsar till en ört-gräszon. Denna zon övergår en högvuxen älggräsäng. Längre ut i skärgården och på sämre skyddade platser finns färre strandängar och just ingen zondelning. Strandängarnas vegetation består av bl.a. gräslök, käringtand, renfana, vänderot, saltarv, strandkvanne, strandaster, grönlandsgåsört, gulkämpar, fackelblomster, älggräs, jätterödsvingel, rörsvingel, storven och rörflen (bilderna 15 och 16). På de skyddade stränderna påträffas också blåstångsvegetation. Arterna består då av bl.a.: strandsenap, vejde, gråbo, krussyra och pilört. 9 Sundös lundartade kärr nämns i Borgå lkm:s naturinventeringsrapport 1982 83 (Pietiläinen 1984).

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 23 På sandstränderna är växttäcket inte enhetligt, eftersom sanden rör på sig och vågorna och isen lyfter upp organogent ämne på stränderna, varvid frodigare vegetationsfläckar uppstår. Den vanligaste floran på sandstränderna är strandråg, strandvial, rödsvingel och saltarv (bild 17). På klippstränderna växer fåtaligt med kärlväxter. Vassruggar är vanliga i de skyddade vikarna i områdets norra del och på stränderna i Fladan och i Österbyviken på Pellinge (bild 18). I de täta vassruggarna är växtarterna relativt fåtaliga. Tångvegetationen förekommer i zoner. Blåstångzonen är 3-4 meter bred. Utanför blåstångszonen finns ofta en mörkgrön zon med bergborsting. Bild 15. Strandkvanne, renfana, strandaster och gåsört är typiska arter på en stenstrand.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 24 Bild 16. Vegetationen på Höghällens stenstrand domineras av renfana. Bild 17. På Sandöns sandstrand växer bl.a. gråbo och strandvial.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 25 3.9 Fauna 3.9.1 Däggdjur 3.9.2 Fågelfauna Bild 18. Ett tätt vassbestånd är typiskt för stränderna i Fladan på Pellinge. Uppgifterna om däggdjuren i området är fåtaliga och sporadiska. Däggdjursarterna är typiska för kusten och skärgården. I området finns bl.a. skogshare (t.ex. på Sandöns västra del), räv, ekorre och vattensork 10. I november 2003 iakttogs en tumlare i Pellinge skärgård. Arten är den enda valarten som regelbundet förekommer i Finlands kustvatten. Arten har mycket sällan påträffats de senaste åren. Ännu i början av 1900-talet iakttogs tumlare i norr ända till trakten av Kemi och i öster ända till Finska vikens östra delar. Antalet iakttagelser av tumlare minskade på 1960- och 1970-talen. Områdets fågelfauna är i huvuddrag typisk för skärgården. Skärgården vid Söderskär och Långören är bland de starkaste områdena med hänsyn till fågelfaunan. De vanligaste vattenfåglarna är heldykarna, t.ex. knipa, vigg, småskrake, storskrake och ejder. Halvdykarna, t.ex. gräsand, kricka och bläsand förekommer fåtaligare. Skäggdopping och knölsvan hör också till områdets vattenfågelfauna. Fiskmås och gråtrut samt fisktärna och silvertärna är de vanligaste måsfåglarna. Skräntärna häckar också i området. De vanligaste vadarna är drillsnäppa, som 10 Laurila 1997

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 26 trivs på många slags stränder, samt roskarl som häckar på små öar och skär. Den mest framträdande av rovfåglarna är fiskgjuse, som häckar i området. Fågelfaunan på de skogbevuxna öarna består bl.a. av bofink, taltrast, trädpiplärka, järpe, morkulla och orre. Sommargylling och lundsångare trivs i Hasselödalens lund. 3.9.3 Fiskfauna 3.9.4 Övriga arter Bild 19. Knölsvanen hör till områdets fågelfauna. Området har en mångsidig fiskfauna. Fiskarterna är bl.a. strömming, abborre, gädda, gös, öring, lake, sik, braxen, vassbuk och lax 11. Bottenfaunan i Pellinge skärgård är mångsidig och typisk för östra Finska viken. I området förekommer arter som är typiska för såväl den inre som den yttre skärgården. I området har påträffats inalles 35 olika bottendjurstaxoner 12. Arterna är bl.a. vitmärla, spånakäring, östersjömussla, slemmask, hjärtmussla och tångräka. Förutom på bottenområden är i naturtillstånd finns det ställvis i Pellingeområdet syresvinn eller syrefria bottenområden, där de mikroskopiska bottendjuren saknas helt eller är utarmade. Arterna på bottenområden i naturtillstånd består av arter som undviker nedsmutsade områden, exempelvis kräftdjur, musslor och marina arter. På de utarmade bottnarna är bottenfaunan huvudsakligen fjärdermygglarver och glattmask. 11 Lindén 1993 12 Henriksson och Myllyvirta 2001

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 27 På grund av den mångsidiga naturen på Pellinge har där påträffats en riklig sländfauna. Arter 13 som har iakttagits är bl.a.: sibirisk vinterflickslända, u- flickslända, fyrfläckig trollslända, kärrtrollslända, blåtrollslända, allmän ängtrollslända, höstmosaikslända och svart ängtrollslända. U-flicksländan är hotad och den sibiriska vinterflicksländan är en art enligt naturdirektivets bilaga IV(a). 3.10 Arterna i natur- och fågeldirektivet 3.10.1 Arterna enligt naturdirektivets bilaga IV(a) 3.10.2 Arterna enligt fågeldirektivet Man känner till två arter enligt i området enligt naturdirektivets bilaga IV(a). Det är sannolikt att också andra arter enligt naturdirektivets bilaga IV(a) lever i området, t.ex. fladdermöss. Tumlare (Phocoena phocoena) Tumlare har redan i tusentals år hört till Finlands fauna. Ännu i början av 1900- talet fanns det ca 10 000 tumlare i Östersjön, men stammen började i medlet av 1900-talet minska snabbt. I dag lever uppskattningsvis ca 600 tumlare 14 i Östersjön. I november 2003 iakttogs en tumlare i Pellinge skärgård. Sibirisk vinterflickslända (Sympecma paedisca) Den bruna, sibiriska vinterflicksländan är en nykomling vid Finlands sydkust. Arten påträffades för första gången i Finland år 2002 och följande gång år 2004 15. Stammen i Finland torde huvudsakligen bestå av individer 16 som på sensommaren kommer med varma luftströmmar från Baltikum eller Ryssland. Det är osäkert om arten förökar sig i Finland. Sibirisk vinterflickslända förekommer på skyddade havsvikars stränder. En strandäg vid en vassbevuxen havsvik är typisk biotop. Johan Andersson observerade sibirisk vinterflickslända 31.8.2002 i Kungshamns innersta bukt, och senare bl.a. 11.8.2004 och 27.3.2007 17. För närvarande är det den enda platsen i Finland där arten har påträffats flera år efter varandra och där det är sannolikt att arten förökar sig. Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fiskgjuse är en stor rovfågel som lever i sjöområden och vid havskusten. Utbredningsområdet är begränsat till den inre skärgården. Fiskgjusen bygger sitt bo på en plats med bra utsikt, typiskt i toppen av en hög tall högt uppe på ett berg eller i kanten av en myr. Arten har två häckningsrevir på Pellinge. 13 http://korento.net/vuosi2005.html 14 http://www.ymparisto.fi/ 15 http://www.sudenkorento.fi 16 Hämäläinen 2006 17 http://www.korento.net

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 28 Bild 20. Två fiskgjusepar häckar i Pellingeområdet. Havsörn (Haliaeetus albicilla) Havsörnen häckar vanligen vid vattendrag, allmännast vid havsstranden och i skärgården. En havsörn har iakttagits svävande i Pellingeområdet. (Sunisundet, 1 vuxen svävade på S-sidan, West T. 22.4.2006). Bivråk (Pernis apivorus) Bivråken hör till Finlands allmännaste dagrovfåglar. Arten häckar regelbundet i Södra Finland, ända till polcirkeln. Stammen är rikligare i söder. Det finns uppskattningsvis 4000-5000 par bivråkar i Finland. Arten har påträffats vid flyttning, bl.a. på Stångskär (Kuvaja I. 13.6.2006), på Timmerholmen (Hjerppe S. 28.5.2006) och på Kummelskär (West T. och Leivo M. 22.5.2006). Brun kärrhök (Circus aeruginosus) Brun kärrhök accepterar endast de tätaste och vidsträcktaste vassruggarna i vatten som boplats. Stammen som häckar i Finland består av ca 320 par. Arten har iakttagits vid flyttning (Timmerholmen, 1 flyttande hona: Hjerppe S. 28.5.2006). Arten kan häcka i området. Silvertärna (Sterna paradisaea) Silvertärnan häckar vanligen i kolonier, många även som enskilda par. De största kolonierna finns ute till havs på de trädlösa klipporna och grusskären. Fisktärnor och silvertärnor häckar ofta i blandkolonier. Silvertärnan söker sig också gärna till skrattmåskolonierna för att häcka. Arten har iakttagits på Morumshällarna, där sommaren 2006 påträffades 30 exemplar (Vasamies H. 19.7.2006). Grönbena (Tringa glareola) Grönbena påträffas säkrast under häckningen i Norra och Mellersta Finland. I Finland häckar ca 250 000 par och arten är den flertaligaste vadaren i Finland. Grönbena påträffas på Pellinge vid flyttningen. (Stångskär: Luoma S., Ahlman S.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 29 och Kuvaja I. 18.5.2006). Arten har påträffats vid ögruppen Skvättan (1 lokal, Vasamies H. 19.7.2006). Törnskata (Lanius collurio) Arten häckar på öppna jordbruksområden, i trädgårdar, buskar, hyggen och unga plantbestånd, bland enar vid stränder och på betesmarker. Törnskata har påträffats på Stångskär (2 exemplar, Friberg R. och Ehrnsten H. 6.9.2006). Orre (Tetrao tetrix) Orren är allmän i hela landet, förutom i Lappland. Orrstammen beräknas i Finland till 225 000 400 000 par. Orre påträffades på Sandöns västra sida. 3.11 Hotade arter och hänsynskrävande arter 3.11.1 Hotade arter Akut hotade arter (CR) Näbbtrampört (Polygonum oxyspermum) Näbbtrampört är en växt som förekommer på sandstränder i Södra Finland. I början av 1900-talet växte näbbtrampört på drygt 20 sandstränder mellan Åland och Pyttis. Arten gick tillbaka i synnerhet på 1970- och 1980-talen och har inte längre på 1990- och 2000-talen haft permanenta växtplatser annanstans än på Jurmo i Korpo och sporadiskt på två skär nära Jurmo. Näbbtrampört är en art som kräver specialskydd. Arten har påträffats: på Glosholmen i Pellinge, på en sandstrand (Uussaari E. 07.1936) på Sandön. På en sandstrand i öns västra del (Olsoni B. 07.1939 och Backman Ä. 08.1940). Objektet ligger inom Gåsholmens naturskyddsområde. Starkt hotade arter (EN) Strandsyra (Rumex maritimus) Arten har påträffats på en strandäng på Äggskär år 1939 (Backman, Ä.), men den exakta växtplatsen är inte känd. Bunge (Samolus valerandi) Bunge har påträffats i Fasta Finland på inalles ca 50 växtplatser, från Esbo till Fredrikshamn, huvudsakligen i Borgå, Lovisa och Fredrikshamn. Många gamla iakttagelser av arten åren 1850-1950 har uppgetts inexakta. Nya förekomster med bunge har påträffats under drygt tio år i Pernå och i Fredrikshamn. Arten trivs i vikarnas innersta buktar. Växtplatsen återfinns ofta på steniga strandängars fuktiga eller våta, låglänta delar i vikarnas innersta buktar där bottnen består av gyttja, lera eller sand. Arten växer vanligen på platser som saknar växttäcke. Artens växtplatser i Borgå har kartlagts åren 2004 och 2005 18. Vid karteringen för delgeneralplanen letade man också efter arten. Uppgifter om arten i Pellingeområdet: 18 Aspelund 2006

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 30 - Sandön: en strandäng, vikens innersta bukt är helt igenvuxen med vass. (Uussaari E. 1936 H, Granö O. 2.7.1945 TUR, Pietiläinen M. 21.7.1982 H,). Arten har förekommit på 1980-talet på växtplatsen på Sandön, men därefter försvunnit, eftersom växtplatsen har ändrat totalt (Rintanen T. 18.7.2001 och Aspelund P. 5.7.2004). Vassbestånd har tagit över på växtplatsen och den är därför oduglig för arten. - Tunnholmen: en strand vid Tunnholmen. (Saelan T.1854, Ryttäri T. 15.10.2005). Ryttäri hittade inte arten år 2005. Ryttäri konstaterar i meddelandet att bunge endast har förekommit sporadiskt på holmen. På holmen är de lämpliga växtplatserna för arten mycket få. - Lillpellinge: en havsstrand (Uggla C. 1935). Inexakta uppgifter om växtplatsen. - Sandön (Kopperi A. 1914 H). Inexakta uppgifter om växtplatsen. Sodaört (Salsola kali subsp. kali) Sodaört är en ettårig växt på sandstränder vid havet. För att arten skall bevaras på växtplatsen krävs det att fröproduktionen lyckas varje år. Sodaörten är beroende av näringsämnen som förs med havsvattnet upp på stranden (blåstångsvallar) och att fröna sprids till lämpliga ställen på sandfältet. Orsaken till att sodaörten är hotad är den minskade mängden blåstång, ingen betesgång och igenvuxna stränder. Arten har påträffats på: - Glosholmen: (Saxen U. 1928 H och Backman Ä. 1938 H). På holmen finns i dag en sjöbevakningsstation. - Sandön: (Uussaari E. 1936 H och Backman Ä. 1940 H). Vid natur- och landskapsutredningens fältkartläggning kartlades öns norra sandstrand, men arten påträffades inte. - Tunnholmen: (Saelan T. 1854 H, Eklund O. 1916 H och Backman Ä. 1940 H). Ryttäri Terhi, Teeriaho Jari och Lindberg Henrik kartlade sodaörten 15.10.2005 på Tunnholmen, dock utan resultat. De konstaterar att på holmens östra spets och framförallt på stranden i den östra ändan fortfarande finns en lämplig sandstrand för sodaörten. En mera skyddad strand på den södra sidan är illa igenvuxen, likaså några små sandvikar på den norra stranden. De förslår att man bör överväga att återbörda arten till holmen. Sårbara arter (VU) Skogstrådmossa (Cephalozia affinis) Skogstrådmossa är en levermossa som trivs på grankärr. För länge sedan har arten iakttagits på Sandön (Juslin E. 19.7.1873). Man känner inte till noggrannare var växtplatsen finns. Aspfjädermossa (Neckera pennata) Arten har i slutet av 1800-talet påträffats på Sundö (Saelan Th. 30.9.1857) men man känner inte noggrannare till växtplatsen. Man har letat efter arten men inte hittat den. Kärrknipprot (Epipactis palustris) Kärrknipprot växer vanligen på kalkrika gungfly, men sällan på fuktiga, kalkrika strandängar. Arten har påträffats på inalles drygt 60 platser. Över hälften av fyndplatserna i Finland ligger på Åland och de övriga spridda runtom i Södra och Östra Finland. Följande uppgifter finns om arten:

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 31 Bastuhamn (Schulman T. 1922 (H) och Magnusson A. 31.7.1927 OULU). År 1981 har man utan resultat letat efter arten (Widen K-G. ref. Pietiläinen 1984). Förekomsten har sannolikt försvunnit på grund av utdikning. Rutlåsbräken (Botrychium matricariifolium) Rutlåsbräken trivs på torrängar med låg vegetation och på ängar samt på berg och sandiga vägrenar. Rutlåsbräken har blivit sällsyntare i hela landet på grund av att det traditionella jordbruket har minskat. Det finns gamla iakttagelser av arten på: - Delholmen (Marklund G. 1935) - Hasselö (Olsoni B. 1945). Arten har påträffats i Hasselödalens lund. Arten har inte sedermera påträffats. - Äggskär (Backman Å. 1939) - Ölandet (Saxen U. 1928 och Bäck R. 1928) Arten har sannolikt försvunnit från dessa platser. Vildapel (Malus sylvestris) I kanten av en äng på Ängesholmens södra sida har en vildapel vuxit (Wilden K- G. ref. Pietiläinen 1984). Iakttagelser av arten finns från år 1981. Vildapelns växtplats granskades men arten påträffades inte. Omgivningen på växtplatsen har ändrat. Granar har planterats på ängen. Skräntärna (Sterna caspia) Skräntärna häckar fåtalig i den yttre skärgården inom Finlands havsområde. Häckningsstammen har uppskattats till 720 par. Arten är en sällskaplig kolonifågel. Skräntärnskullarna rör sig på sommaren vida omkring, t.o.m. till inlandet. Skräntärnan har minskat snabbt i Finland de senaste åren. Skräntärna häckar i utredningsområdets södra delar. De största häckningsöarna är Kummelskär och Skvättan. Silltrut (Larus fuscus) Silltrut häckar inom hela vårt havsområde samt i en del av de största sjöarna. I havsområdet finns den rikligaste stammen i Bottniska viken, i Bottenviken och i östra Finska viken. I Pellingeområdet häckar silltrut på några holmar och skär. Arten häckar med säkerhet på Skvättan (Friberg R. & Juvonen A. 21.7.2006). Havstruten trivs också tillsammans med silltrutar. Vid fältkartläggningen påträffades silltrut på - Stenörarna - Kråkören - Bräntholmshällarna - Saltförshällen - Älskholmsörarna Det finns inga säkra uppgifter om att arten skulle häcka på dessa öar, men sannolikt är att arten häckar på största delen av dem. Silltrut har påträffats på Stångskär vid flyttning (Sami Luoma S., Ahlman S. och Kuvaja I. 19.5.2006). Ljus u-flickslända (Coenagrion puella)

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 32 3.11.2 Hänsynskrävande (NT) 3.11.3 Regionalt hotade arter Ljus u-flickslända är en sällsynt slända i Finland. Arten trivs vid bäckar och små åar. Arten har iakttagits norr om Marsundsbötet vid en bäck (26.6.2005, Johan Andersson 19 ). Gråsäl (Halichoerus grypus) Gråsäl är en stor sälart som påträffas nära Norra Atlantens västra och östra kusterna vid samt i Österjön. Stammen i Österjön har uppskattats till ca 26 000 sälar. I yttre Pellingeområdet har t.o.m. 50 exemplar påträffats (Stenman O. 20 ). Gråsäl har påträffats på Kummelskär (år 1995) och på det största skäret vid Gaddarna. Gaddarna består av fyra små skär. Skären är kala och det största skäret är ca 0,2 hektar, två meter högt, med plant krön och branta stränder. Skärets nordöstra kant är mera långsluttande och där rastar sälar. På Gaddarna har ofta påträffats några exemplar (Rusanen P. 15.6.1996). Ramslök (Allium ursinum) Ramslök har hittats på Hasselö i Hasselödalens lund (Backman Ä. 1943). Arten har inte påträffats senare. Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Se Arterna enligt fågeldirektivet Tornfalk (Falco tinnunculus) Arten häckar i hela Finland i skogskanter och skogsdungar i öppna landskap. Stammen minskade i Finland anmärkningsvärt på 1960- och 1970-talen, men har senare återhämtat sig lokalt. I dag består stammen i snitt av 2000 par. Den huvudsakliga födan är sork, som tornfalken typiskt ryttlande letar efter på åkrarna, strandängarna, kärren och skogshyggen. Arten har påträffats vid flyttning bl.a. på Timmerholmen (1 flyttande hona, Hjerppe S. 28.5.2006) och på Stångskär (1 flyttande hona, Luoma S., Ahlman S. och Kuvaja I. 17.5.2006). Vid fältkartläggningen påträffades en tornfalk i området vid Tällholmsfladan. Man känner inte till artens häckningsplatser. Kärrtörel (Euphorbia palustris) Denna ståtliga art som växer på stranden påträffades på sju växtplatser: - Långöns södra strand, i kanten av en strandäng norr om klippudden vid Österhällen, växer ett exemplar. - Nätholmens västra strand, på gränsen mellan vassruggarna och klibbalszonen, växer ca 20-30 exemplar. - Ängesholmen, två växtplatser. Förekomsterna finns på holmens östra sida. På stranden mellan bergen växer inalles 5 exemplar. - Getören, på den östra sidan, vid gränsen till vassruggarna. - Sandöns östra del. På strandängarna mellan bergen växer 20-30 exemplar. 19 http://www.pellinge.net/johan/slandor/start.html ja sähköposti 9.5.2007. 20 Laurila 1997

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 33 - Stora Brokholmens västra strand växer ca 40 exemplar. 3.11.4 Beaktansvärda arter Bild 21. Kärrtörel växer bl.a. på Getörens strand. Blek fickmossa (Fissidens dubius) Berget i Bymossen (Husa, J. och Teerikallio, J. 2004) Toppfrossört (Scutellaria hasti) Arten växer på Gräsören (Pietikäinen 1984). Lackticka (Ganoderma lucidum) Sundön, Likesholmen, en grupp med tre tickor på en gammal klibbalsstubbe (Sillanpää Leila, Elo Olli 5.1.1992 och Nyberg W. 1930).

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 34 4 VÄRDEFULLA OMRÅDEN MED HÄNSYN TILL NATURSKYDD 4.1 Värdefulla objekt på internationell nivå 4.1.1 Söderskärs och Långörens skärgård (FI0100077) Allmänt Areal: Natura-objektets totala areal är 18 219 hektar, varav 149 hektar är landområden. Områdestyp: SCI och SPA Natura-området Söderskärs och Långörens skärgård bildar en helhet med betydande häcknings- och rastområden för fåglar samt viktiga områden med hänsyn till skydd av gråsäl. Delområdet Pellinge yttre skärgård, som hör till Natura-området Söderskärs och Långörens skärgård, ligger inom utredningsområdet. Området är också betydande med hänsyn till skydd av den övriga skärgårdsfågelfaunan. Öarna och kobbarna i Pellinge yttre skärgård skyddas med stöd av naturvårdslagen. Natura-området Söderskärs och Långörens skärgård har föreslagits att tas upp i förteckningen över våtmarker med betydande fågelfauna av riksintresse, d.v.s. till ett s.k. Ramsar-objekt. Området föreslås likaså med stöd av skyddsavtalet om Österjön att införlivas i Helsingforskommissionens (HELCOM) skyddsområdesnätverk för kust- och havsområden, d.v.s. till ett BSPA-område (= Baltic Sea Protection Areas). Grunderna för skydd Skyddet riktas till följande naturtyper och arter enligt natur- och fågeldirektivet: Naturtyperna enligt naturdirektivet - Sublittorala sandbankar (under 1 %) - Rev (alle 1 %) - Annuell vegetation på driftvallar (under 1 %) - Perenn vegetation på steniga stränder (under 1 %) - Vegetationsklädda havsklippor i Atlantkust eller Österjökust (under 1 %) - Rullstensåsöar i Östersjön med littoral och sublittoral vegetation (under 1 %) - Boreala skär och småöar i Östersjön (1 %) - Boreala strandängar i Östersjön (under 1 %) - Boreala sandstränder med perenn vegetation i Östersjön (under 1 %) - Artrika torra-friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ (under 1 %) Arterna enligt naturdirektivets bilaga II: gråsäl Fåglar enligt fågeldirektivets bilaga I: skräntärna, fisktärna och silvertärna. Separata objekt inom Natura -området 1. Tunnholmens naturskyddsområde Areal: 149 ha, varav 120 ha vattenområde.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 35 Hotade eller hänsynskrävande arter: sodaört (EN) Tunnholmens naturskyddsområde ligger i Pellinge yttre skärgård. Genom fredning har man i tiden velat trygga öarnas fågelfauna. På Tunnholmen är strandtyperna inbördes omväxlande: grus-, sand-, klipp- och ängsstränder. Området har också en representativ vegetation. Tunnholmens naturskyddsområde har fredats 28.1.1932. Skyddsbestämmelserna har senare ändrats. 2. Storpellinge yttre hällar naturskyddsområde Areal: 1994,11 ha Hotade eller hänsynskrävande arter: skräntärna (VU) Naturskyddsområdet i Storpellinge yttre skärgård (Storpellinge yttre hällar naturskyddsområde) har fredats 22.12.2005. På Kummelskär, med en värdefull fågelfauna, finns ett betydande skräntärnssamhälle. Skyddsområdets områdesbeteckning är YSA202254. 3. Östra Hindskär-Västra Hindskär, Låghällarna och namnlösa klippöar Klippöar och skär, med värdefull fågelfauna. I landskapsplanen för Östra Nyland har området anvisats med beteckningen SL. 4.1.2 Pernåvikens och Pernå skärgårds havsskyddsområde (FI0100078) Allmänt Areal: 65 760 ha Områdestyp: SCI och SPA Natura 2000-objektet är ett omfattande havsområde som börjar vid Lillpernåviken i Borgå och slutar i öster vid gränsen för Nylands regioncentrums verksamhetsområde. Ute till havs sträcker sig området huvudsakligen till den yttre gränsen för våra territorialvatten. I Natura-området ingår närmast vattenområden som kräver specialskydd. Avgränsningen omfattar även följande områden som är avsedda att skyddas med andra medel, och till vilka också hör landområden. 1. Lillpernåvikens fågelvatten och Ekbacken i Sannäs, 2. Gammelbyvikens fågelvatten och Pernåvikens naturskyddsområden, 3. Naturskyddsområdena på privata marker och statens marker i Borgå, Pernå, Lovisa och Strömfors skärgård, objekt som ingår i strandskyddsprogrammet samt Hasselöns lund, Gåsören och Gaddarna. Största delen av vattenområdena i Natura-området hör till vattenområden som kräver specialskydd. Områdena har definierats av en arbetsgrupp för specialskydd av vattendrag. Miljöministeriet har tillsatt gruppen. De östra vattenområdena öster om Hudö hör till BSPA-nätverket (= Baltic Sea Protection Areas), som HELCOM, d.v.s. Helsingforskommissionen för Östersjön har rekommenderat. Nu föreslås att hela området skall anslutas till BSPA-nätverket. Skyddsområdena och -objekten i skyddsprogrammet skyddas med naturvårdslagen. På vattenområdena inom Natura-området, vilka blir utanför skyddsområden och skyddsprogram skyddas havsbottnen, undervattensnaturen och vattnets kvalitet med stöd av vattenlagen.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 36 För området stadgas på basis av miljökommittén HELCOM:s rekommendationer speciellt om tagande av grus och andra marksubstanser, muddring och byggande på havsbottnen, byggande av stora hamnar för fritidsbåtar samt om att avleda avloppsvatten och om att anlägga fiskodlingar. Hamnarna och farlederna som redan finns i området kan dock användas och iståndsättas utan att områdets skydd äventyras. Grunderna för skydd Natura-områdets skydd riktas till följande naturtyper och arter enligt natur- och fågeldirektivet: Naturtyperna enligt naturdirektivet - Kustnära laguner (under 1 %) - Rev (under 1 %) - Annuell vegetation på driftvallar (under 1 %) - Perenn vegetation på steniga stränder (under 1 %) - Vegetationsklädda havsklippor i Atlantkust eller Österjökust (under 1 %) - Rullstensåsöar i Östersjön med littoral och sublittoral vegetation (under 1 %) - Boreala skär och småöar i Östersjön (1 %) - Boreala strandängar i Östersjön (under 1 %) - Boreala sandstränder med perenn vegetation i Östersjön (under 1 %) - Smala vikar i boreal Österjökust (under 3 %) - Högörtängar (under 1 %) - Naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ (under 1 %) - Örtrika näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ (under 1 %) - *Talldominerade kärr (under 1 %) - *Grandominerade kärr (under 1 %) *= prioriterad naturtyp Arterna enligt naturdirektivets bilaga II: gråsäl Fåglar enligt fågeldirektivets bilaga I: rördrom, mindre sångsvan, sångsvan, salskrake, bivråk, järpe, småfläckig sumphöna, kornknarr, trana, roskarl, grönbena, skräntärna, fisktärna, berguv, nattskärra, spillkråka, höksångare, törnskata, ortolansparv, brun kärrhök och silvertärna, samt tre hotade arter. Seaparata objekt inom Natura-området 4. Hönsholmen Areal: ca 0,5 ha Hotade och hänsynskrävande arter: - Planrekommendation: MY Tre små öar bildar objektet. Området är betydande med hänsyn till fågelfaunan. Objektet har lokalt värde. 5. Asörarna Areal: 0,4 ha Hotade och hänsynskrävande arter: -

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 37 Planrekommendation: MY Asörarna består av två små öar och skär. Objektet är värdefullt med hänsyn till landskapet och fågelfaunan. Objektet har lokalt värde. 6. Hasselös område, till vilket hör en del av Hasselös södra strand och den norra stranden p ålusören, Namnlösholmen samt på Korsholmen och Aspholmen. Området har speciellt landskapsmässig betydelse, men i området finns också många fritidsbostäder. Hasselös lund ligger delvis på området. Stora delar av området har regionalt värde, men Hasselödalens lund är värdefull på nationell nivå. 7. Hasselödalens lund Areal: 4,3 ha Hotade och hänsynskrävande arter: ramslök (NT) Planrekommendation: SL Hasselödalens lund, som ligger i utredningsområdet på Hasselös södra strand, hör till det riksomfattande lundskyddsprogrammet. Lundens mellersta del är lövträdsdominerad. Björk dominerar och bland björkarna växer lind, gran, asp och hägg. Där växer stora ormbunkar, bl.a. rikligt med strutbräken. Vegetationen består bl.a. av myskmadra, tvåblad, buskstjärnblomma, skogsvicker, trolldruva och storrams. Natura-området förverkligas genom att ett skyddsområde enligt naturvårdslagen inrättas. Staten har köpt området för naturskyddsändamål. 8. Lunden på Hasselös norra strand Areal: 1,5 ha Hotade och hänsynskrävande arter: - Planrekommendation: S Lundskogen är rätt så gammal och lövträdsdominerad (klibbal, björk, asp, och hägg). Skogen är gles. Lundvegetationen präglas av strutbräken, skogsbräken, majbräken, blåsippa, vårärt, harsyra, piprör, kirskål och hallon. I kanten växer örnbräkenbestånd. De gamla, grunda dikena samt stenhögarna vittnar om att lunden någon gång i tiden varit en åker eller en äng. Objektet är lokalt värdefullt.

SUUNNITTELUKESKUS OY NATUR- OCH LANDSKAPSUTREDNING 38 Bild 22. I lunden på Hasselös norra strand växer bl.a. strutbräken. 9. Ängesholmen Gloet Areal: 5,1 ha Hotade och hänsynskrävande arter: kärrtörel (RT) Planrekommendation: S I Ängesholmens västra del finns en grund vik med vasstränder. Viken är nästan helt avsnörd till ett träsk 21. En tät vassbevuxen sumpmark skiljer träsket från havet och bildar landskapsmässigt en egen miljö. Mellan Gloet och viken på dess östra sida växer klibbalsdominerad skog, där vegetationen består av höga örter och högt gräs. Arterna är bl.a. myskgräs, läkevänderot, förgätmigej, älggräs, strandkvanne, majbräken och krissla. På vikens östra strand finns två kärrtörelbestånd. Bland annat fiskgjuse och gråhäger äter på området. Gloet är skyddat med stöd av vattenlagen 22. 21 En havsvik, som har avsnörts från havet men bevarat sin förbindelse till havet endast via en smal fåra, kallas flada. 22 Vattenlagen 1 kap. 15 a