Carl von Linné och naturens ordning Inledning Jag har valt att skriva om Carl von Linnés (1707-1778) sexualsystem. Min tanke med uppsatsen är att presentera systemet på ett så enkelt och lättillgängligt vis som möjligt samt undersöka varför och om det är det bästa att tillgå. Jag kommer även att göra läsaren bekant med närliggande, samtida och tidigare system. För att avgränsa uppsatsen har jag också valt att skära ned på fakta som rör tidigare samt nya rön, eftersom uppsatsen annars skulle växa till enorm storlek. Fokus ligger därmed främst på Linné som botaniker. Linnés sexualsystem - Hur byggde Linné upp systemet? Ett nytt system föds Egentligen kan man nog säga att Linnés botaniska bana började redan då han i unga år valde att fördriva ledighet från skolan med att undersöka omgivningen kring Stenbrohult. Intresset för naturen bar han med sig sedan barnsben. Han hade tidigt ett intresse att identifiera och klassificera sina botaniska fynd. (Blunt, 1971) Linnés botaniklärare under gymnasiet, Johan Rothman, visade Linné en uppsats som Joseph Pitton de Tourneforts lärjunge Vaillant skrivit om växternas sexualitet. (Blunt, 1971) Detta kan tänkas ha planterat ett frö till idén att grunda hela klassificeringsprocessen på växternas sexuella beståndsdelar. Vid tidpunkten var det bl.a. Joseph Pitton de Tourneforts system som fanns att tillgå. Linné hade dock börjat ifrågasätta om det verkligen gick att applicera på hela växtriket som ett genomgående system (Tourneforts system var artificiellt och grundade sig främst på växtens kronblad och kunde därför vara otillförlitligt och knapphändigt) och därmed var det avgjort: Linné skulle utarbeta ett eget, helt nytt system. Detta var därmed startskottet för Linnes sexualsystem som strax skulle födas. Han utgick från växternas sexualorgan och räknade dem;
först ståndarna och därefter pistillernas antal. Linné fann strax att detta var ett mycket behändigt och effektivt sätt att klassificera in växter och hitta släktskap (Blunt, 1971). Det var allmän sed att man som student vid Uppsala universitet lämnade in en tacksamhetsgåva i form av ett litet poem eller liknande till sin professor på nyårsdagen. Linné valde i stället att lämna över en uppsats han skrivit till Doktor Olof Celsius. Celsius blev överväldigad av sin elevs engagemang och kände sig hedrad. Doktor Celsius lät även ryktet nå Olof Rudbeck d. y., en annan professor i medicin vid Uppsala universitet, som också han blev nyfiken på den framstående Linné och önskade gärna träffa honom personligen (Blunt, 1971). I uppsatsen närmast likställde Linné växternas sexualitet med djurens, då han insinuerade att det i växtriket förekom både polygami och incest (Blunt, 1971). Detta resulterade i att hård kritik och skepsis riktades mot Linné på grund av sina revolutionerande upptäckter och idéer. Uppsatsens innehåll uppfattades som synnerligen provokativt då det var vad man kan kalla ett första utkast till hans livsverk: sexualsystemet. (Blunt 1971) Linnés resor och publikationer För att ytterligare bygga ut sitt system och klassificera än fler växter begav sig Linné ut på exkursion till det på den tiden ringa besökta och därmed för de flesta människor närmast exotiska Lappland. Resan tog sin början år 1732 och resultatet av detta blev drygt 200 observationer över den Lappländska naturen och dessa publicerades år 1737 som en del i Flora Lapponica. Detta är inte enbart viktigt att nämna eftersom publikationen innehöll nya, sedan tidigare okända iakttagelser, utan det är också det första av Linnés alster där han begagnade sexualsystemet för sin indelning av växterna. Linnés reserapport från Lapplandsresan, innehållande de 200 iakttagelserna, trycktes först under namnet Florula Lapponica. Detta var dock bara en liten del ur vad som skulle komma att bli ett stort verk; Linné fortsatte skriva på det som skulle bli känt under namnet Flora Lapponica (1737, Amsterdam), till vilken Florula kan ses som en skiss eller första utkast. (Blunt, 1971) Ett par år tidigare, närmare bestämt 1735, utkom praktverket Systema naturae, där sexualsystemet publicerades i sin helhet. Den första upplagan bestod bara av några sidor och existerar idag i endast 29 kända exemplar! Detta verk genomgick en magnifik utveckling då
man betänker att den senaste utgåvan (1766-1768) utgjordes av tre volymer och var hela 2300 sidor tjock. Detta är en central skrift i Linnés litteraturutgivning då efterföljande verk grundande sig på de fakta han framlade i sin Systema naturae. (Blunt, 1971). Linné hade nått hög ryktbarhet inom botaniska kretsar och under sin vistelse i Holland fick han förfrågan av botanisten Adriaan van Royen om han kunde tänka sig att enligt sexualsystemet inordna växterna i hans botaniska trädgård. Dock så blev aldrig så fallet, utan för att undvika osämja med trädgårdens utformare Boerhaave så beslutade Linné och van Royen att tillsammans tänka ut ett helt nytt system som skiljde sig både från sexualsystemet samt Boerhaaves metod van Royen-metoden. I Species plantarum (1753) presenterade Linné, klassificerade enligt sexualsystemet, alla växter han kände till. Han angav släkt- och artnamn och citerade också de beteckningar som tidigare botanister använt sig av. I boken finns totalt 5900 arter och 1098 släkten och denna bok är idag antagen som ett fundamentalt verk att utgå från för dagens botaniska terminologi. (Blunt, 1971) År 1741 begav sig Linné ut på nya äventyr. Denna gång styrdes kosan mot Öland och Gotland och den botaniska vinsten av resan landande på ett upptäckande av 100 stycken, sedan tidigare okända, växtarter. (Blunt, 1971) 1774 förordnade Ludvig XV att Linnés sexualsystem skulle praktiseras i framtiden när det kom till botanisk klassificering. (Blunt, 1971) Segern var därmed nådd. Hur är sexualsystemet uppbyggt? Som namnet antyder är systemet uppbyggt på blomdelarnas ståndare och pistiller. I sexualsystemet utvecklade Linné motsvarigheter hos växterna för de sexuella termer som förekommer i djurriket. Växternas pollinering benämns som sexualakten; d v s då växtens pollen (sperma) befruktar växten frön (ägg). Linné applicerade i stort sett allt man kan tänka sig som förekommer inom djurens sexuella liv även på växterna. T ex kallade han en så kallad kastrerad blomma, där ståndarknapparna skiljts från växten, för eunuck. (Blunt, 1971)
Linné började således undersöka växternas könsorgan närmare, d v s ståndarna och pistillerna, och tittade på hur de såg ut samt hur många de var och började klassificera växterna utifrån den informationen. Det är detta som hela hans klassificeringsmetod utgår från när man skall placera en växt i rätt klass. Sexualsystemet består av allt som allt 24 olika klasser som grundar sig på växtens manliga könsorgan, ståndarna. Här tittar man på hur många de är och hur de ser ut för att placera växten i rätt klass. Exempel: Klass: Monandria: 1 ståndare (t ex Canna och Salicornia) Linné beskrev växterna som hörde hemma i denna klass som en man i äktenskapet. Klass: Diandria: 2 ståndare (t ex Salvia och Veronica) Växterna i denna klass representerade enligt Linné två män i samma äktenskap. Så fortsätter det och de sexuella och de relativt vulgära och vågade paralleller till mänsklig sexualitet fortsätter. Klassen Polyandria (ex. vallmo och lind) beskrevs som tjugo män och flera i samma brudkammare med en kvinna (Blunt, 1971) Ett undantag är dock de växter som Linné valde att placera i den sista och 24:e klassen som fick namnet Cryptogamia. Växterna som kategoriserades in här saknade blomdelar och föll därmed på sätt och vis utanför systemet. Ett exempel på detta är mossor. (Blunt, 1971) Sedan kommer turen till de kvinnliga könsorganen. Nu gäller det att i sin tur dela in klasserna i ordningar. Dessa baserar man på antalet pistiller, så det fungerar precis på samma sätt som ovan: Ordning: Monogynia: 1 pistill (t ex Lilium och Campanula Ordning: Digynia: 2 pistiller (t ex Bromus och Gentiana) O s v.
Alltså hamnar en växt som har 2 ståndare och 1 pistill i klassen Diandria, under ordningen Monogynia. Namnen på dessa hämtade Linné från grekiskan och de berättar mer om växtens egenskaper. Gyno till exempel betyder kvinna och därav kommer namnen på ordningarna, som baseras på de kvinnliga könsorganen, detta i kombination med de grekiska suffixen för antal (mono, di, tri o s v) När man väl räknat växtens ståndare och pistiller och med hjälp av den informationen angivit växtens klass och ordning så fortsätter arbetet med att placera den i rätt släkte. Detta gör man genom att titta på växtens egenskaper och jämföra dessa med olika släkten för att på det viset hitta det som den passar bäst in i och har mest gemensamt med. Växter med likartade blomdelar hamnar därmed i samma släkte. Dock gjorde även Linné ibland vissa undantag då det gällde släktplaceringen. Han kunde kategorisera in en växt i ett särskilt släkte trots att den inte överensstämde med de andra växterna i fråga om antalet ståndare. Detta gör att sexualsystemet ibland kan tyckas förvirrande och det kan vara svårt att hitta en viss växt om den är felplacerad. Släktena namngav Linné ibland genom att dedicera dem till en viss botanist eller vetenskapsman som han beundrade. Det också hände dock att han genom att namnge ett släkte efter en viss person tog ut en form av hämnd för gammalt groll, t ex genom att döpa ett ogrässläkte efter någon. Exempel på hedrande namn är släktena Celsia och Rudbeckia. Det var viktigt att namnet var kort, koncist och lätt att komma ihåg och inte kunde blandas ihop med andra släkten. (Blunt, 1971) Då växten har placerats i sitt släkte är det dags att avgöra vilken art exemplaret tillhör. Artnamnet var ofta långt och beskrivande och kunde komma att förändras och revideras med tiden då nya upptäckter gjordes. Linné hade dock en vision om att även artnamnen skulle vara korta och lätta att komma ihåg och hade därför satt upp en maxgräns för hur många ord en artbenämning fick bestå av 12 stycken. (Blunt, 1971) Linné såg släkten och arter som något naturen skapat medan klasser och ordningar var människans påfund, dock tillförlitligt då det baserade sig på fakta. Det finns två olika former av klassificering naturlig och artificiell. En naturlig klassificeringsmetod är den mer tillförlitliga men också det mest avancerade och svåröverblickade då man måste titta på många olika egenskaper hos växten för att på ett korrekt sätt placera den i rätt släkte. Detta är också den kategori sexualsystemet faller in i. Ett artificiellt system, däremot, innebär dock att man endast tittar på ett litet antal karaktärsdrag
hos växten, t ex färg, för att sedan placera den i det släkte där den passar in. Denna metod är snabb och effektiv, men tyvärr inte helt tillförlitlig. Detta är också den kategori i vilken sexualsystemet faller in i, vilket också Linné själv var medveten om. Han försökte presentera ett helt naturligt system, men lyckades aldrig fullborda det arbetet. (Blunt, 1971) Linné var inte bara revolutionerande genom sättet han delade in sina växter på, han var också nyskapande då det kom till namngivningen av släkten och arter. Han använde sig enhetligt av binära, ofta latinska, namn varav det första berättar vilken grupp (släkt) växten tillhör, medan det andra talar om specifikt vilken art inom det specifika släktet växten är. Hans stora arbete nådde resultat; han hann namnge ungefär 7700 växtarter. (Blunt, 1971) Tidigare system - Tidigare och samtida system i korta drag Linnés Classes plantarum är ett översiktsverk där flera olika klassificeringsmetoder beskrivs med början från Caesalpinos system från 1583. (Blunt, 1971) Den franske botanisten Joseph Pitton de Tournefort (1656-1708) utvecklade ett artificiellt system. Linnés lärare i botanik under gymnasiet, Johan Rothman, lärde också ut hur man klassificerade växter enligt just Tourneforts system. Tourneforts system var som sagt artificiellt och grundade sig främst på formen av växtens kronblad. (Blunt, 1971) Andra föregångare var till exempel Andrea Cesalpino (1524-1603), som hade utformat ett system grundat på att de växter med liknande form och allmänt lika egenskaper, som till exempel frön, placerades i samma grupp, samt John Ray (1628-1705) vars system kan kategoriseras som naturligt då det utgår från en mängd egenskaper hos växten, bland annat antalet hjärtblad i fröet med andra ord ett mycket detaljerat system och tyvärr därför också svårt att använda på ett smidigt sätt.
Diskussion Det har naturligtvis hänt avsevärt mycket inom den botaniska forskningen sedan Linnés tid. Detta innebär till exempel att en mängd, senare upptäckta, arter inte finns med i exempelvis hans Systema naturae. Att påpeka att vissa växtarter som Linné under sin levnad placerade i ett visst släkte idag har omplacerats, då de visat sig att de inte alls hör hemma där, är också värt att nämnas i sammanhanget. Dessa framsteg har givetvis mycket att göra med och går hand i hand med utvecklingen av undersökande instrument så som mikroskop o s v. Då man inte hade tillgång till dylik, avancerad, apparatur faller det sig naturligt att mycket föll i skymundan och passerade obemärkt och oupptäckt för dåtidens botaniker och forskare i allmänhet. Men framför allt beror utvecklingen på dagens DNA-teknik, då den nya systematiken i första hand bygger på avvikelser i DNA:s baspar och inte på växternas yttre delar. Sammanfattningsvis så kan man sluta sig till att de enorma framsteg som gjorts inom den systematiska botaniken, i och med ny teknik och forskningsresultat, har lotsat oss till där vi är idag. Med dagens teknik kan vi förstora föremål många tusentals gånger om, vilket självfallet är en förutsättning för att verkligen kunna undersöka något på djupet. Med detta i åtanke och att botanikerna på Linnés tid i princip endast hade blotta ögat till förfogande ter sig inte dessa framsteg som särskilt förundrande. Nackdelar med sexualsystemet blir synliga då man till exempel tittar på den 24e klassen, den klass där Linné placerade växter som saknade könsdelar och därav föll utanför systemet. I det ultimata systemet vore något dylikt inte önskvärt. I det perfekta systemet faller ingen växt utanför ramen. I ett sådant system är arterna placerade i samklang och arrangerade i enlighet med minutiös ordning. Frågan är om något sådant system existerar, samt när eller om vi någonsin kommer lyckas utveckla och sätta det i bruk. Även kontaktnät är lättare att bygga ihop idag. Dagens teknik gör det möjligt för forskare världen över att hålla regelbunden kontakt för att tillsammans efter bästa förmåga reda ut de problem och uppgifter de står framför, medan de på Linnés tid ofta och till stor del, bedrev forskningen på separat håll. Även resmöjligheterna ser helt annorlunda ut idag än tidigare, nu kan vi i princip resa världen över mycket enkelt och utan större tidsåtgång. Det finns idag inte på långa vägar lika många botaniskt oupptäckta delar av världen som för 200 år sedan.
Mycket har, minst sagt, hänt sedan dess. Medan det då existerade 20 000 kända växt- och djurarter uppgår dagens siffra till hela 1 413 000. (Siffror från Bremer & Bremer 2000) Men det upptäcks hela tiden nya arter, vilket gör den botaniska forskningen till en mycket spännande, händelserik och, ja, levande forskning. Det är också så det skall vara, det hör till samlandets natur till samlarens förtjusning, men kanske också samtida förbittring, finns det alltid fler, mer, åtråvärda objekt att upptäcka och sortera in i den hela tiden växande samlingen. Sexualsystemet har förvisso brister, men det står ändå klart att utan Linnés drivkraft och brinnande känsla för ordning och sin uppgift given, hade inte botaniken varit vad den är idag. Det är ett enormt arbete han utfört och trots de korrigeringar som gjorts i efterhand kvarstår faktum: Carl von Linné är den systematiska botanikens fader en förgrundsfigur för dagens moderna växtlära.
Referenslista Blunt, W. 1971. Carl von Linné, London: Trevi Bremer, B. & Bremer, K. 2000. Det nya blomväxtsystemet. Svensk Botanisk tidskrift. 2000:94. Cecilia Fredriksson Carl von Linne 10hp, halvfart, Uppsala universitet Avd f systematisk biologi VT 2009 Handledare Mariette Manktelow