Barnen i Indien Enligt uppgifter av UNICEF och en undersökning som gjordes 2001 beräknas 12.6 miljoner barn vara involverade i farliga yrken i Indien. Uppgifterna visar även att Indien har det största antalet barnarbetare under 14 års ålder i världen. Det är inte enbart fattigdom som är orsak till detta upprörande fenomen utan även aspekter såsom attityder i landet, diskriminering, brist på utbildning, organiserad brottslighet etc. Det är inte barnen som väljer att arbeta och leva under så dåliga omständigheter, utan på ett eller annat sätt har de blivit tvingade till de liv de lever. Human trafficking, handel med människor, är även ett stort problem i Indien och barn är långt ifrån skonade från denna tragedi, då majoriteten av offren för trafficking är barn och kvinnor. Barn kan bli lurade om falska arbetslöften som skulle bidra till familjens försörjning. De kan bli kidnappade av främlingar för att säljas vidare till någon som bedriver trafficking verksamhet såsom fabriker, hushållsnära tjänster eller bordeller. Det är inte heller ovanligt att barnen blir sålda av någon familjemedlem eller någon annan närstående som barnet har förtroende för. I vissa fall kan barnets familj medvetet sälja barnet som ett sätt att minska kostnaden för familjen och kunna ta bättre hand om den resterande familjen. Om en kvinna eller en flicka bli offer för trafficking och till exempel bli tvingad att bli prostituerad är inte vägen tillbaka till samhället något lätt och självklart, även om hon räddas ur denna exploativa situation. Den utsatta kommer att mötas av fördomar och utanförskap om de återvänder till samhället de ursprungligen kom ifrån. Familjemedlemmar, grannar, poliser och samhället i stort kan se flickans hemska tid på en bordell som flickans egen förskyllan, betraktar henne som en dålig person och vägrar att släppa in henne i samhället igen. Om familjen skulle acceptera sin dotters återvändo kan hela familjen bli utfryst av alla andra invånare. Diskriminering av flickbarn Diskrimineringen av flickor och unga kvinnor möter i det indiska samhället varken börjar eller slutar vid att de kan bli utfrysta från samhället där hon är född och uppvuxen. Flickebarn är av många människor i Indien inte önskvärda som egna barn. Detta beror bland annat på kulturen och tankesättet om att flickor senare i livet ska giftas bort. 1
När unga kvinnor gifter sig så tvingas hennes familj betala en hemgift till hennes blivande mans familj. Kvinnan måste lämna sin egen familj för att flytta till den blivande mannens familj. Detta betyder att kvinnans familj har fått göra diverse investeringar i henne under hennes uppväxt, som till exempel kostnader för mat, kläder, utbildning och sedan förlorar familjen denna investering till brudgummens familj. Därför är det mer önskvärt med pojkar som barn för de stannar i familjen och hjälper till med att försörja familjen. De är även starkare än kvinnor och kan därmed skydda familjen från yttre hot bättre än vad kvinnor kan. Denna önskan har lett till att många blivande föräldrar försöker att ta reda på fostrets kön (även om detta inte är tillåtet enligt indisk lag) och om det väntade barnet är en flicka så finns risken att paret beslutar sig för abort. Tyvärr förekommer det även att nyfödda flickbarn blir dödade då föräldrarna inte tidigare fått veta vilket kön barnet har. Givetvis är detta inte en trend som genomsyrar hela det indiska samhället i dagsläget men fenomenet att välja bort flickbarn förekommer i så stor utsträckning att det påverkar balansen mellan hur många flickor respektive hur många pojkar som föds i Indien och organisationer försöker att aktivt arbeta för att motverka denna trend. Barns hälsa Det har skett förbättringar när det gäller barns hälsa i Indien de senaste trettio åren men trots detta är det mycket kvar som behöver förbättras. Många barn dör i samband med födseln eller i tidiga barndomsår på grund av brist på tillräcklig spädbarnsvård. Många föräldrar är fattiga och kan inte få tillgång till vård som kan förhindra att barnen dör av infektioner som hade kunnat förebyggas. Enligt UNICEF så beräknas mer än två miljoner barn i Indien dö varje år av infektioner som hade kunnat botas och spädbarnsdödligheten beräknas till 63 dödsfall per 1000 födslar. Barns brist på utbildning Läskunnigheten har förbättrats i Indien den senaste tiden men långt ifrån alla barn får tillgång till grundläggande utbildning. En undersökning om läskunnigheten i Indien påvisade att år 1990 var läskunnigheten 52 procent och den ökade till 65 procent år 2001. Men det är stora skillnader mellan hur läskunnigheten fördelas mellan pojkar och flickor, då fler pojkar än flickor är läskunniga. 2
Detta beror på att fler pojkar än flickor får tillgång till skolgång. Även om flickor till en början får börja skolan så finns risken att föräldrarna väljer att låta sin dotter arbeta istället. I Hindustani Times, en välrenommerad indisk tidning fanns den 26 november 2008 en intressant artikel om problemen med analfabetism i landet och även statistik om könsfördelning på grundskolan. I dagsläget ligger inskrivningen i indiska skolor på 834 flickor per 1000 pojkar, och även om denna statistik är en 12 procentig förbättring sedan år 1999, är det miljontals barn som inte ens får tillgång till grundskolekompetens. Visst har det hänt förbättringar sedan Indien blev självständig. Skolnärvaron har ökat från 19,2 miljoner år 1950-1951 till 113,8 miljoner år 2000-2001. Men dessa siffror säger inget om kvaliteten på utbildningen barnen blir del av, och tyvärr råder det stor brist på resurser som skolor, lärare, böcker, mm. för att erbjuda bra undervisning till alla barn i Indien. Regeringen arbetar för barnens rätt till grundläggande utbildning, men det behövs mycket större riktade insatser för att komma till rätta med landets gigantiska utbildningsbehov. STOP Trafficking and Oppression of Women and Children Det är många frivilliga insatser som behövs i Indien för att förbättra situationen för utsatta barn. Organisationen STOP Trafficking and Oppression of Children and Women är en av många NGO som arbetar för förbättringar för barnen som inte får sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda. Familjehemmet STOP driver ett familjehem (i utkanten av Delhi) där cirka 50 flickor och barn bor (det bodde 47 personer på familjehemmet när jag åkte hem 30 november 2008) i en storfamilj. Alla familjemedlemmar har blivit räddade från diverse explorativa situationer som till exempel bordeller, våld i hemmet eller slummen, men det de kan även bli räddade ur farliga situationer som skulle kunna leda till att de hade kunnat utnyttjas av andra människor. Åldern på storfamiljsmedlemmarna varierar mellan 3 år upp till cirka 20 år. Ett fåtal är äldre än så. Hemmet är speciellt och unikt då det inte fungerar som en strikt reglerat institution. 3
Familjehemmet ägs och sköts i princip av medlemmarna själva, där de äldre ta hand om det yngre och inblandning utifrån av utomstående är sällsynt. Allting sköts i utpräglad demokratisk anda som flickorna utbildas i efter ett inarbetat regelverk. Själva tomten runt familjehemmet är omgiven av en hög mur och dygnet runt bevakning är tyvärr nödvändigt. Detta för att skydda de boende från inkräktare som kan vilja de boende illa, men även för att se till så att de minderåriga barnen inte lämnar hemmet. Somliga bor ju här på grund av domstolsbeslut från bland andra ungdomsdomstolen Juvinile Justice Court. Alle familjemedlemmar över 18 år är myndiga och fria att lämna familjehemmet närhelst de känner att klara sitt fortsatta framtida liv utanför hemmets trygga murar. Majoriteten av de boende på hemmet går i skolan och blir körda dit av hemmets anställda chaufför i minibuss och även hämtad av densamme. Flickorna och kvinnorna får även utbildning på familjehemmet i diverse yrkeskunskaper som i skrädderi, matlagning, eller att lära sig att köra bil för att kunna bli chaufför. De får även utbildning i att stöpa ljus, göra väskor och smycken. Yoga- och danslärare kommer regelbundet till familjehemmet för att lära de boende att återvinna förtroende och självkänsla, en viktig bit i traumabehandling.6 dagar i veckan kommer även en lärare till hemmet för att hjälpa flickorna med deras inlärning av diverse ämnen. Under min volontärtid på hemmet fanns det två 16 åriga flickor som inte gick i skolan då deras kunskapsnivå var för låg för deras ålder. Egentligen hade de behövt gå tillsammans med flera år yngre klasskamrater men i Indien blandas inte åldersgrupperna och därför måste de få hjälp i hemmet med förberedande skolverksamhet först. Jag fick i uppdrag att hjälpa dessa två flickor med deras engelska utbildning. Den ena tjejen var bättre på att läsa och den andra var bättre på att prata men hennes läskunskap var väldigt basal och hon fick träna på engelska genom att läsa enkla barnböcker. Den andra kunde läsa i skolböcker som STOP har försett henne med. Även om jag var endast under 27 dagar av min 90 dagar långa volontärtid på familjehemmet, kunde jag bidra med stora förbättringar i deras engelska och detta var väldigt givande att se. Den ena av dessa två tjejer hade jag speciellt ansvar för, då hon nyligen hade kommit till familjehemmet och plågades starkt av sina tidigare svåra negativa traumatiska upplevelser. 4
Hon led av svåra sömnbesvär men yppade även svåra beteendeproblem, då hon ofta hamnade i konflikt eller fäste sig för mycket vid andra personer inom storfamiljen. Om personen hon hade fäst sig vid (var specifikt en jämnårig tjej på familjehemmet) som hon var bästa kompis med som påverkade henne starkt) var på dåligt humör, så blev tjejen jag var ansvarig för, även på dåligt humör och nedstämd. Hennes beteende var ett typiskt syndrom från hennes mycket negativa bakgrund och hemska upplevelser, där hon kände sig mycket övergiven och hade svårt att ha normala förhållningssätt till andra människor. Tjejen jag hade ansvar för blev lugnare och gladare under tiden jag ägnade min uppmärksamhet åt henne. Samtidigt fick jag själv under denna tid försöka att hålla lite distans till henne, så hon inte skulle ta det så hårt när jag skulle avsluta min volontärinsats och åka tillbaka till Sverige. Men känslomässigt var det inte lätt för mig själv att lämna henne, när uppdraget var att ge kärlek och stöd. Bawana och New Seemapuri STOP har även olika projekt i två av Delhis värsta slumområden. Båda ligger i utkanten av Delhi och arbetet här har pågått de senaste 10 åren. Bland annat erbjuder de gratis läkarvård och mediciner, förberedande skolverksamhet med ett måltidspaket om dagen, som ska ge föräldrarna ett incitament att skicka barnen till skolan istället för att tvinga dessa att arbeta. Jag besökte Bawana under min tid i Indien och jag besökte en av skolorna som ger 40 barn skolgång på förmiddagen och 40 andra barn under eftermiddagen. Barnen sitter tätt ihop på golvet i ett litet rum för att få utbildning i ett fåtal ämne. Man delar upp eleverna i det lilla rummet i två grupper och två olika lärare lär eleverna olika saker. Det är hemskt att se hur människor lever i slummen och hur deras barn tvingas leva under dessa vidriga förhållanden. Samtidigt är det inspirerande att se organisationen göra så många fantastiska insatser med så lite resurser men med en okuvlig vilja att förbättra situationen. Det behövs fler och mer omfattande insatser i Indien för att barnen ska kunna få vara barn och inte en handelsvara eller hårt arbetande barn som får sina mänskliga rättigheter kränkta. 5
6