Föräldrar, barn och ätproblem

Institutionen för Psykologi Ht 2004, C-uppsats Föräldrar, barn och ätproblem En studie av attityder till mat och ätande bland flickor i tonåren Emma Bäck Handledare: Ata Ghaderi Biträdande handledare: Josefin Westerberg Examinator: Henrik Olsson

Abstrakt Flera studier har visat att föräldrar tycks ha betydelse för sina barns attityder till mat och ätande, ätbeteende samt kroppsbild. Syftet med föreliggande studie är att se hur föräldrars attityder till mat/ätande och kroppsmissnöje relaterar till deras döttrars attityder till mat/ätande, ätbeteende samt kroppsmissnöje, och om det finns något samband över tid. För att mäta attityder till mat/ätande användes Eating Attitudes Test (EAT) och Children s Eating Attitudes Test (ChEAT). Resultaten visade att mödrarnas attityder och bantning var signifikant relaterat till döttrarnas attityder till mat och ätande, ätbeteende och bantningsbeteende, medan fäderna inte tycks spela någon större roll i en negativ utveckling av dessa. Studien har fokuserat på subtila former av förmedling, som uppvisande av kroppsmissnöje och egna ätproblem, vilka mödrarna kanske inte är medvetna om sker, vilket innebär att föräldrar är i behov av information om hur denna typ av förmedling sker och hur de kan påverka sina barns attityder till mat/ätande, ätbeteende och kroppsbild i en positiv riktning. Det sker en generell ökning i ChEAT poäng hos flickorna från de är 13 år till de är 18 år. Resultaten visade också att den bästa prediktorn för senare ätproblematik var ChEAT poäng vid ett tidigare tillfälle, vilket innebär att ChEAT kan vara ett bra instrument för att identifiera flickor med tendenser till ätproblem tidigt för intervention. Nyckelord: ätproblem, föräldrar, Eating Attitudes Test, prediktion

Innehållsförteckning INLEDNING... 1 Bantning...2 Familjens betydelse...3 Störda attityder till mat och ätande...4 SYFTE.....7 Frågeställningar:...7 METOD & MATERIAL... 8 IDA-projektet...8 Undersökningsdeltagare...8 Procedur...9 Mätinstrument...9 Analysmetoder...11 RESULTAT... 13 Förändring i attityder till mat och ätande över tid...13 Sambandet mellan föräldrars och flickors attityder till mat och ätande...13 Sambandet mellan attityder till mat och ätande och ätbeteende...16 Sambandet mellan föräldrarnas attityder till mat och ätande och flickornas beteende...16 Prediktion av flickornas attityder till mat/ätande med hjälp av föräldrarnas attityder...17 Sambandet mellan flickornas bantning, kroppsmissnöje och deras attityder till mat och ätande...18 SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE DISKUSSION... 21 Begränsningar i föreliggande studie...26 Framtida forskning...29 Avslutande diskussion...30 REFERENSER... 32 BILAGA 1. DIAGNOSTISKA KRITERIER FÖR ÄTSTÖRNINGAR ENLIGT DSM-IV... 38 BILAGA 2. CHILDREN S EATING ATTITUDES TEST... 40 BILAGA 3. DUTCH EATING BEHAVIOUR QUESTIONNAIRE... 44 BILAGA 4. THE BODY SILHOUETTES SCALE... 47

Inledning Ungdomsåren präglas ofta av problem med självkänsla och en ambivalent inställning till att stanna i barndomens trygghet och att utvecklas till en egen individ. Det är en tid då flera psykiska problem kan debutera. Självkänsla är till stor del beroende av hur man trivs med sin kropp och detta ligger till grund för det allmänna välbefinnandet. Ett problematiskt förhållande till mat, ätande och kroppen, vilket är vanligt bland unga, innebär stort lidande för många människor, vilket gör att man kan se detta som en viktig hälsofråga (Engström, 2002). Att barn tidigt uppvisar negativa stereotyper om överviktiga skapar en rädsla för kroppsfett (Tiggeman & Wilson-Barrett, 1996). Ätproblematik har också tendens att samvariera med en rad andra psykiska problem, främst ångest och depression, vilket är ytterligare en anledning att uppmärksamma tidiga ätproblem. Ångestsymptom hos ätstörda individer tar sig uttryck som stark oro för att gå upp i vikt (viktfobi), rädsla för sociala situationer (som kretsar kring mat) och hur andra uppfattar den egna kroppen. Missbruksproblem är också vanliga och gäller främst alkohol, cannabis och amfetamin. Rökning är vanligt och används ibland i syfte att hålla vikten nere. Även självdestruktiva beteenden som kleptomani och promiskuitet förekommer. Spekulationer om orsaker till depressionssymptom är att nedstämdhet är en vanlig följd av svält, att individen känner självförakt när denne inte lyckas nå sina mål eller inte orkar vidmakthålla sin självkontroll och börjar hetsäta. Även tvångssyndrom förekommer, och tvångsmässiga drag är en vanlig följd av svält (Bulik, 2002; Norring & Clinton, 2002). Att förebygga ätstörningar och störda ätattityder och -beteenden hos ungdomar är ett viktigt forskningsområde, då konsekvenserna av dessa är mycket negativa. I detta arbete uppkommer problem eftersom ätstörningar är en multifaktoriell sjukdom med flertalet orsaksfaktorer, vilka ofta är svåra att definiera och särskilja. Således har även störda attityder till mat och ätande en multifaktoriell bakgrund. Detta innebär att det är svårt att peka på specifika orsakssamband, och att de samband man funnit finns inom flera olika områden. Teorierna om ätstörningarnas utveckling har varierat kraftigt över åren och många teorier har förkastats i takt med att tekniker utvecklats och förfinats. Detta gäller t ex en del biologiska teorier, där man i efterhand upptäckt att mycket av det som sågs som potentiella orsaker egentligen var naturliga konsekvenser av svält. I andra fall har det visat sig svårt att utröna vad som faktiskt funnits hos individen innan ätstörningen brutit ut och vad som uppkommit efter dess (t ex olika personlighetsdrag, bland annat tvångsmässighet). Ett sätt att se på olika faktorer är att dela in dem i predisponerande faktorer, utlösande faktorer och vidmakthållande faktorer (Clinton & Norring, 2002). Predisponerande faktorer är faktorer som skapar en viss sårbarhet för individen. Till dessa faktorer hör t ex socialt och genetiskt arv. Utlösande faktorer är de händelser som sker omkring debuten av en ätstörning och som kan ses som det som startar processen mot en ätstörning. Hit hör t ex bantning och traumatiska livshändelser. Slutligen kan man se på vidmakthållande 1

faktorer. Dessa är ofta psykologiska till sin natur (t ex attityder till mat och ätande samt viktkontroll), men även biologiska faktorer har identifierats (Halmi, 2002). Man kan använda denna indelning även när det gäller lindrigare former av ätproblem för att förstå varför så många lider av det och varför det kan vara svårt att t ex sluta banta. Bantning En faktor som trätt fram vid forskning är bantning, som är en mycket vanlig utlösande faktor vid ätstörningar, vilket gör att man måste ha extra uppsikt över unga flickor som bantar. Men bantning kan också ses som vidmakthållande faktor (Clinton & Norring, 2002) på grund av likheten med svält. Bantning är ett i västvärlden idag vanligt förekommande fenomen. Det sammanhänger bland annat med det idag rådande smalhetsidealet som media till stor del svarar för, ett ideal där 90-95 % av kvinnorna har en kroppsvikt över idealet (Sied, 1994). Det är något som anammats av många unga flickor som anser att den ideala kroppen är underviktig (Koff & Rierdan, 1991). Bantning är faktiskt så vanligt bland unga kvinnor att det i statistisk mening kan sägas vara normalt. Även en viss grad av oro och bekymmer över kroppsform tycks vara normalt hos kvinnor, vilket innebär att de individer som får en ätstörning inte utgör en unik grupp, utan är de kvinnor som hamnar i en extrem ände av ett kontinuum av vikt- och ätbekymmer (Pike & Rodin, 1991; Polivy & Herman, 1987). Frågan är varför bantning är så populärt, och svaret sammanhänger naturligtvis med varför en slank kropp är så eftertraktad. Det har dels att göra med estetik. Kvinnor som är smala ses som vackrare och därav också som mer sexuellt tilldragande. En andra förklaring har att göra med de implicita personlighetskaraktäristika som kopplas ihop med en smal figur. Till dessa hör makt och hälsa. Slutligen förklaras det utifrån de beteenden som sammankopplas med den slanka figuren, framförallt självkontroll, vilket antagligen krävs för att uppnå och underhålla smalheten (Polivy & Herman, 1987). Bantning tycks öka hos flickor mellan åldrarna 11 och 16, och den vanliga åldern att börja banta är 12-13 års ålder (Engström, 2002; Hill, 2002). Detta kan ses i relation till att man ibland ser pubertet som en enskild riskfaktor (Killen, Hayward, Litt et al., 1992; Koff & Rierdan, 1993). Motiveringen för detta är att flickor då börjar få en mer vuxen kropp med dess former. Bantning är mer relaterat till uppfattad övervikt än faktisk övervikt (Hill, 2002). Att så pass många som runt hälften av unga flickor bantar, trots att det bara är omkring en fjärdedel (Edmunds & Hill, 1999) som faktiskt är överviktiga tyder på ett ohälsosamt synsätt på kropp och ätande. Detta fenomen har även beskrivits i en annan studie (Hsu, 1996), som fann att trots stabilitet i andel överviktiga flickor, ökade andelen som uppfattade sig som överviktiga hos highschoolelever under fyra år och Pesa (1999) fann i sin studie att nästan 40 % av normalviktigta ungdomar bantade. Att uppfatta sig som överviktig kan alltså ses som en prediktor för bantning och ätproblematik, och därför är Body Mass Index (BMI = vikt/längd 2 ) en betydelsefull variabel att 2

ta hänsyn till när det gäller ätproblem. Ungdomar som bantar har signifikant högre BMI än ickebantare (Edlund, Halvarsson, Gebre-Medhin & Sjödén, 1999; Hill & Franklin, 1998), och Edlund et al. (1994) skriver att det är i gruppen med högre BMI som de flesta viktminskningsförsöken kan förväntas. BMI predicerar kroppsmissnöje, (Vander Wal & Thelen, 2000) och bantning och kroppsmissnöje är positivt korrelerade (Rotenberg, Carte & Speirs, 2003). Bantning är korrelerat med en rad negativa beteenden. Bland annat blir individer som bantar upptagna av mat, lättdistraherade, emotionella, olyckliga samt får lätt att hetsäta (Polivy & Herman, 2002). Självinitierat restriktivt ätande är, hos tonårsflickor korrelerat med känslor av misslyckande, sämre självförtroende och depressiva symptom (Wilson, 2002). Det är dock inte alla som bantar som utvecklar en ätstörning och man har inte kunnat fastställa hur stor risk bantningen i sig innebär, dvs. i frånvaro av andra riskfaktorer. Det har visat sig att intensiteten i bantningen är relaterat till ätstörningssymptom (Lowe, 2002). Att bantning tas upp här beror på att det kan ses som ett uttryck för störda attityder till mat och ätande. Det är därför viktigt att tidigt upptäcka de barn som börjar banta och hjälpa dem få en sundare inställning till mat, ätande och den egna kroppen. Det är oroväckande att så pass många unga flickor och kvinnor är missnöjda med sin kropp, trots att de många gånger är normalviktiga, eftersom det berör det allmänna välbefinnandet i en betydande omfattning. Familjens betydelse Vad som utlöser ett bantningsbeteende finns flera förklaringar till, men det verkar som att föräldrar och familj kan ha viss betydelse i detta. De är en del i det ätstörda beteendet eftersom de påverkar sina barns utveckling (Glant 2000; Edmunds & Hill, 1999). Ofta är föräldrar inte medvetna om att de har en så betydande påverkan. Föräldrar fungerar som modeller för sina barn och kan uppvisa både bantningsbeteende (Glant, 2000) och mer onormala ätbeteenden (Stice, 2002). Tonårstiden är en tid då barn är känsliga för föräldrarnas uppvisande av onormala ät- och viktkontrollbeteenden. Vid denna tid blir också barnen mer medvetna om den sociala pressen att rätta sig efter vissa ideal och utvecklar ett ökat intresse för kroppsform och attraktivitet (Stein, 2002). Detta gör att det är viktigt att föräldrar blir informerade om på vilket sätt de kan påverka sina barn. Mycket av den tidigare forskningen rörande föräldrars påverkan har handlat om mor-dotter relationen. Vissa studier har även gjorts med betoning på fädernas roll, men dessa har inte visat ett så starkt samband som mödrarnas (Smolak et al. 1999; Stice, 2002; Wertheim, Mee & Paxton, 1999). Mödrar till flickor som har ätstörningar har signifikant högre grad av stört ätande än mödrar till kontroller. Vidare anser mödrar till flickor som bantar oftare att deras döttrar är mindre attraktiva än andra flickor (Hill & Franklin, 1998; Polivy & Herman, 2002) och mer överviktiga (Pike & Rodin, 1991; Stice, 2002). Flickors BMI korrelerar med föräldrars uppmuntrande till bantning, och flickors rapporterande av kritik angående vikten från föräldrar 3

(Wertheim et al., 1999). 40-50 % av föräldrar (främst mödrar) har någon gång uppmuntrat sina döttrar att gå ned i vikt, och önskat att deras döttrar var smalare (Benedikt, Wertheim & Love, 1998). Stice (2002) skriver också att ätstörningar är korrelerat med föräldrarnas press på sina barn att gå ner i vikt och kritik angående vikten. Smolak et al. (1999) fann i sin studie att direkta kommentarer från föräldrarna, föräldrar som uppvisar viktbekymmer och viktkontroll, är signifikant korrelerat med döttrarnas viktminskningsförsök. Av dessa uppvisade direkta kommentarer den starkaste korrelationen. Mödrar till döttrar med ätstörningar visar mer restriktioner med avseende på döttrarnas ätande och uppmuntrar mer till bantning och motion än mödrar till kontroller (Stice, 2000), och föräldrar som bantar hjälper oftare sina barn att banta (Striegel-Moore & Kearney-Cooke, 1993). Trots att pojkar i en studie var tyngre än flickorna, skattade deras föräldrar flickorna som tjockare, ett resultat som är i enlighet med de olika skönhetsidealen för män och kvinnor (Striegel-Moore & Kearney-Cooke, 1993). Barn med mycket återhållsamt ätande har föräldrar som kontrollerar deras ätande i större utsträckning (Edmunds & Hill, 1999). Föräldrarnas uppfattning av den egna kroppen har också betydelse, och missnöje, bantande och bulimiska symptom predicerar uppkomst av ätstörningar i tidig barndom (Stice, 2002). Ett familjeklimat som betonar fysisk attraktivitet har visat sig ha starka samband med störda ätbeteenden och framförallt viktfixering (Davis et al., 2003). En intressant iakttagelse har också gjorts av Puhl och Schwartz (2003). De fann att vuxna som minns att deras föräldrar använde mat för att kontrollera deras beteende genom belöning eller bestraffning, när de var unga, har högre grad av hetsätning och bantning. Resultaten av dessa studier betyder att föräldrarna är en viktig målgrupp att rikta sig till i arbetet med att förebygga både ätstörningar och lindrigare former av störda beteenden och attityder till mat och ätande. Störda attityder till mat och ätande Attityder kan uppkomma hos individer genom inlärning (Taylor, Peplau & Sears, 2000). Denna inlärning sker på olika arenor, varav familjen är en viktig sådan. Även på andra håll i samhället kan barnet se den positiva uppskattning, med vilken den som gått ner i vikt belönas. Smalhet, viktnedgång, framgång och lycka kopplas ihop. Attityder lärs också genom imitation, vilket illustreras med föräldrars bekymmer över den egna kroppen och att viktnedgång ses som lösningen. Attityder som förvärvas i tonåren tenderar att vara relativt stabila, vilket gör det extra viktigt att se till att ungdomar får en sund inställning till mat/ätande och den egna kroppen. 4

I föreliggande uppsats kommer tonvikt att läggas vid störda attityder till mat och ätande snarare än fullt utvecklade ätstörningar. Prevalensen av kliniska ätstörningar definierade enligt DSM- IV 1 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 4e upplagan) varierar lite mellan de olika diagnoserna men sammantaget ligger de runt några procent av befolkningen (Engström, 2002; Hsu, 1996; Hoek, 2002). Det finns dock en stor grupp som lider av ätproblem av ickeklinisk karaktär. Dessa problem kan ändå ha ansenlig påverkan på det allmänna välbefinnandet och vardagliga livet. Som ovan nämnts är bantning mycket vanligt och det är svårt att avgöra vad som kan klassas som normal bantning och vad som gränsar till onormalt. Det finns en stor grupp individer som hamnar i vad som skulle kunna kallas störda ät-/viktkontrollbeteenden (Norring & Clinton, 2002). Inom denna grupp finns både kliniska ätstörningar (anorexia nervosa, bulimia nervosa, ätstörning UNS, hetsätningsstörning) och icke-kliniska ätproblem. Extra vikt bör vidare läggas vid ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation), för vilken diagnostiska kriterier saknas. Flera forskare har ifrågasatt huruvida det nuvarande diagnostiska systemet är optimalt (Beumont, Garner & Tuoyz, 1994; Clinton, Button, Norring & Palmer, 2004). Norring och Clinton (2002) skriver att i denna kategori hamnar de individer som har en ätstörning, vilken inte fullt ut uppfyller kriterierna för anorexia nervosa eller bulimia nervosa men som anses kliniskt tillräckligt allvarlig. Ännu finns dock ingen definition för när en ätstörning är tillräckligt allvarlig för att betraktas som klinisk. Vidare är det svårt att uppskatta hur stor prevalensen av den här diagnosen är eftersom dessa patienter ofta utesluts i vetenskapliga studier på grund av diagnosticeringsproblematiken, men en studie visade att mellan 20 och 60 procent av de personer som söker hjälp för en ätstörning hänförs denna definition (Fairburn & Walsh, 2002). Detta innebär att gränsen mellan en klinisk ätstörning och bara störda ätattityder och beteenden är oklar, och därför bör man ta indikationer på dessa attityder på största allvar. Smolak et al. (1999) observerade hög frekvens av bantning, missnöje med kroppen och negativa attityder till kroppsfett hos grundskolebarn. De menar att dessa beteenden och attityder kan leda till tillväxtstörningar i värsta fall, men också till koncentrationssvårigheter, huvudvärk, irritabilitet och trötthet. I längden kan tidig bantning och/eller överdriven motion för att gå ner i vikt leda till att individen utvecklar en kronisk negativ bild av den egna kroppen, viktpendling, övervikt och ätstörningar. En svensk studie (Edlund, Sjödén & Gebre-Mehdin, 1999) visade att ungdomar som hade högre grad av störda attityder till mat/ätande estimerade sin nuvarande kroppsform signifikant större än de som hade lägre grad av dessa attityder, och deras idealform var mindre. Hill och Franklin (1998) fann liknande resultat och visade att flickor som hade mycket återhållsamt ätande önskade en smalare kropp än den upplevda jämfört med en kontrollgrupp, vilka inte hade återhållsamt ätande. 1 Se bilaga 1 för nuvarande diagnostiska kriterier 5

Den här studien är ett försök att kartlägga hur föräldrars och deras barns attityder till mat och ätande samt kroppsuppfattning relaterar till varandra. I föreliggande studie kommer endast flickor att studeras eftersom könsfördelningen av ätstörningar är mycket sned och endast ca 5-10 % av ätstörda patienter är män (Hoek, 2002; Andersen, 2002). Edmunds och Hill (1999) fann i sin studie också att en av de starkaste prediktorerna för återhållsamt ätande var kön (att vara flicka). Det är viktigt att påpeka att meningen inte är att skuldbelägga föräldrar, utan att försöka ge insikt i hur de kan påverka. Det är också viktigt att betona att man inte kan peka på en enskild faktor i utvecklingen av störda attityder till mat och ätande. Den här uppsatsen bör snarare ses som ett litet bidrag till en del av de sociokulturella bakgrundsfaktorerna. Sociokulturella faktorer i sin tur är en av flera övergripande etiologiska faktorer. 6

Syfte Huvudsyftet med föreliggande studie är att se hur föräldrars kroppsmissnöje och attityder till mat/ätande relaterar till deras döttrars attityder till mat/ätande, ätbeteende samt kroppsmissnöje, och om det finns något samband över tid. Tonvikten kommer att läggas på samband mellan föräldrarna och flickorna för att se om det finns samband som kan predicera flickornas attityder fem år senare. Det är viktigt för att öka möjligheten att förebygga ätproblem att föräldrar får reda på hur samband mellan deras egna uppfattningar och barnens ser ut så de får möjlighet att influera dessa och sina barns välmående. Både barn och deras föräldrar är i behov av information med avseende på ålder, ätande och vikt (Edmunds & Hill, 1999). Frågeställningar: 1. Sker någon förändring i flickornas attityder till mat/ätande över fem år i tonåren? 2. Finns det ett samband mellan föräldrars och flickors attityder till mat/ätande samt missnöje med kroppen och bantning? 3. Vilket samband finns mellan ätbeteenden och attityder till mat/ätande? 4. Vilka samband finns mellan föräldrarnas attityder till mat/ätande och döttrarnas ätbeteenden? 5. Predicerar föräldrarnas attityder till mat/ätande samt kroppsmissnöje och bantning grad av störda attityder till mat/ätande hos flickorna fem år senare, samt föreligger skillnad på fäders och mödrars betydelse för grad av störda attityder till mat/ätande hos flickorna? 6. Hur ser sambanden mellan bantning och missnöje med kroppen och attityder till mat/ätande ut fem år senare? 7

Metod och material IDA-projektet Materialet som används kommer från IDA-projektet i Uppsala (Investigation of Dieting behaviors in Adolescents), som är ett longitudinellt prospektivt projekt som startade 1995 och avslutades 2002. Projektet syftar till att identifiera såväl riskfaktorer som skyddsfaktorer i utveckling av ätstörningar och störda ätbeteenden hos unga flickor. Flickorna har studerats i åldrarna 7, 9, 11, 13 och 15 år 1995 och har sedan följts upp och studerats med ett till två års mellanrum fram till år 2002. Flickornas föräldrar har deltagit och besvarat frågeformulär som behandlar deras egen syn på mat, ätande och sin egen kropp, samt deras barns beteende. (Sjödén, 1998; Westerberg, 2003). Projektet innehåller ett stort antal fråge- och självskattningsformulär, vilka mäter en rad olika fenomen. Detta gör att det finns mycket stora mängder information i materialet. Projektet finansieras bland annat av Riksbankens Jubileumsfond och är godkänt av medicinska fakultetens forskningsetikkommitté. För föreliggande studie har insamlad och kodad data ( rådata ) använts från nedan beskrivna mätinstrument, vilka alltså ingår som delar av den mycket omfattande enkät IDA-deltagarna har besvarat. Då all data har förekommit i form av så kallad rådata har alla variabeltransformationer, reverseringar och statistiska analyser som förekommer i denna studie gjorts enbart för föreliggande studies syfte. Undersökningsdeltagare Undersökningsdeltagare i IDA-projektet är flickor i Uppsala län och deras föräldrar. Eftersom ätstörningar oftast debuterar i 16-19 års ålder (Norring & Clinton, 2002), kommer föreliggande studie att studera ett urval flickor vid 13 års ålder för att sedan studera samma flickor när de är 18 år. Flickorna kommer från någon av de ca 40 skolorna som deltog i projektet. År 1995 rekryterades totalt 1300 flickor, omkring 200 i vardera av åldersgrupperna 7, 9, 11, 13 och 15 år. Flickorna valdes genom slumpmässigt stratifierat urval av skolklasser i Uppsala län. För att få en adekvat representation av stad/landsbygd och olika socioekonomiska förhållanden delades länet i sex områden. Totalt var det 299 13-åringar som besvarade ChEAT, och deras föräldrar (196 mödrar och 134 fäder) som besvarade EAT 1995. Etthundrafemton flickor hade båda sina föräldrar med. År 2000 var det 163 av de ursprungliga 13-åringarna som deltog. Ytterligare två flickor hade besvarat ChEAT 2000, vilka inte hade besvarat ChEAT 1995. Eftersom tiden för att skriva föreliggande studie är begränsad kommer ingen större bortfallsanalys göras, men diskussion av bortfallet tas upp i diskussionsdelen. 8

Procedur Först skickades förfrågan om tillstånd från rektorerna för de olika skolorna ut och efter godkännande tillfrågades flickorna, deras föräldrar och lärare. Individuellt utformade (åldersanpassade) informationsbrev skickades ut till flickorna och deras föräldrar med förfrågan om deltagande. Inför varje datainsamlingstillfälle krävdes ett aktivt ja-svar (ett skriftligt godkännande) av Forskningsetiska kommittén från både föräldrar och flickor. Klassföreståndarna informerades muntligt samt via informationsbrev, vid varje datainsamlingstillfälle om projektet och om förfarandet. Flickornas data samlades in under skoltid i skolmiljö av projektpersonalen, vilka också fanns tillgängliga för frågor under ifyllandet av frågeformulären. Föräldrar som tackat ja till deltagande fick formulär hemskickade med flickorna. Besvarade formulär skickades i medföljande svarskuvert. Under ifyllandet fick flickorna juice och efter halva formuläret fick de en rast. Belöningar som utgetts är T-shirts, diplom, enklare kokböcker, informationsfoldrar, väskor och biocheckar. Information om längd och vikt samlades in via skolsköterskan. Mätinstrument Mått på attityder till mat och ätande samt ätbeteende Självskattningsformuläret Eating Attitudes Test (EAT) användes för att mäta attityder till mat och ätande. Ofta har frågeformulär som EAT kritiserats för att inte vara tillräckligt specifika (dvs. de fångar många som inte har en faktisk ätstörning). Hsu (1996) skriver t ex att av 100 individer med höga poäng var det bara 19 som var faktiska fall av anorexia nervosa. Det är därför här på sin plats att åter understryka att föreliggande studies fokus inte är kliniskt definierbara ätstörningar, utan attityder till mat och ätande. EAT mäter attityder till mat och ätande samt grad av stört ätbeteende hos vuxna (Edlund, Hallqvist & Sjödén, 1994; Westerberg, 2003). För mätningar på barn (upp till 18 år) används en förenklad version av testet som kallas Children s Eating Attitudes Test (ChEAT). I princip är testen för vuxna och barn desamma. I ChEAT har man bara förenklat vissa uttryck, så att även yngre barn ska kunna förstå. Den svenska versionen av ChEAT har visat sig ha hög intern reliabilitet, (Cronbach s alpha 2 =.82), vilket överensstämmer med originalversionen (Edlund et al., 1994). Även EAT har hög intern reliabilitet (Cronbach s alpha =.87) och hög test-retestreliabilitet med r =.89 (Banasiak, Wertheim, Koerner & Voudouris, 1999). Testet har 26 frågor med sex svarsalternativ i form av alltid, mycket ofta, ofta ibland, sällan, och aldrig, och tre subskalor. Vid poängsättning bedöms det svar som anses 2 Cronbach s alpha är en reliabilitetskoefficient vilken indikerar grad av intern konsistens på frågorna inom ett test. Varierar från 0 (ingen intern konsistens) till 1 (perfekt intern konsistens). 9

reflektera den mest störda ätattityden med 3, angränsande svar med 2 och nästa med 1. De resterande tre svaren får 0 poäng. Detta för att de inte anses spegla störda ätattityder. Två frågor (frågorna 19 och 25) har en omvänd poängsättning. Detta för att se om undersökningsdeltagaren har fyllt i formulären slentrianmässigt. Den totala poängen kan variera från 0-78. Ett sammanlagt resultat på 20 poäng eller över ses som gräns för risk att utveckla kliniska ätstörningar. De tre subskalorna är bantning (13 frågor), vilken mäter bland annat undvikande av fet mat, oral kontroll (7 frågor), vilken mäter personlig och social kontroll av ätbeteendet. Vidare finns en skala för bulimi (6 frågor), vilken mäter graden av fixering vid mat och kontroll över ätandet (Westerberg, 2003). Flickorna mäts med ChEAT 1995, vid 13 års ålder (tillfälle ett) och senare, år 2000, vid 18 års ålder (tillfälle två). Deras föräldrar mäts med EAT endast vid första tillfället. Dutch Eating Behavior Questionnaire (DEBQ) är också ett självskattningsformulär och används för att studera ätbeteende. Instrumentet mäter avsikt med, och grad av restriktion av ätande, och beteendemässiga konsekvenser som bantning (Banasiak et al., 1999). Formuläret innehåller 33 frågor uppdelade på tre delskalor: återhållsamt ätande, känslomässigt ätande samt okynnesätande (Sjödén, 1998). Svarsalternativen är utformade på samma sätt som på ChEAT, men har en femgradig skala som går från aldrig till mycket ofta, vilka kodas 1-5. För att få ett totalt index räknas ett genomsnitt ut genom att lägga ihop alla frågor och sedan dela på 33 (totala antalet frågor). Det betyder att den totala poängen varierar mellan 1 och 5, med högre siffror reflekterande mer stört ätbeteende. Testet har god reliabilitet och Cronbach s alpha ligger på.94 och har en test-retestreliabilitet på r=.85 (Banasiak et al, 1999). I föreliggande studie används en svensk version som är anpassad för barn, med Cronbach s alpha för de olika subskalorna mellan.77 och.86 (Halvarsson & Sjödén, 1998). Flickorna mäts med DEBQ 1995 för att se hur beteende och attityder relaterar till varandra. Subjektiv och objektiv kroppsskattning The Body Silhouettes Scale används för att mäta deltagarnas uppfattning om den egna kroppsstorleken. Den består av fem ritade siluetter, varierande från mycket smal till mycket fet. Instrumentet är kodat i stigande ordning, med den smalaste figuren som utgång, en etta, till den största, en femma (Maus, Pudel & Westenhöfer, 1987). Flickorna och deras mödrar får skatta kvinnliga siluetter, och fäderna manliga. Deltagarna bedömer vilken siluett de anser passar bäst in på sin egen kroppsform (upplevd) samt vilken siluett de skulle vilja vara lik (ideal). Detta relateras till BMI, som objektivt mått på kroppsform, för att se hur väl flickornas uppfattning om den egna kroppen stämmer överens med det objektiva måttet. I föreliggande studie kommer mått på missnöje med kroppen att definieras som skattning på upplevd kroppsform minus skattning på önskad kroppsform. Det betyder att ett tal som skiljer sig från 0, innebär att individen inte skattar sin upplevda kroppsform och den önskade som samma figur och alltså inte 10

är nöjd med sin kropp (Hill & Franklin, 1998). Vidare betyder det att ett positivt tal innebär en önskan att vara smalare, medan ett negativt tal innebär en önskan att vara större. Ett problem med den här typen av självskattningsskalor är att det finns många olika versioner och nästan inga har etablerade psykometriska egenskaper (Smolak, 2004). Flickorna och deras föräldrar skattar sin upplevda och ideala kropp år 1995. Body Mass Index (BMI) anger förhållandet mellan längd och vikt (dvs. kg/m 2 ). För vuxna bör BMI ligga mellan 20-25 för att klassas som normalviktig (Lilienthal Heithmann, 1998). Eftersom barn och ungdomar har en annan kroppssammansättning än vuxna och eftersom de fortfarande växer kan inte BMI för vuxna användas på barn. Hammer och medarbetare (1991) har därför arbetat fram standardiserade percentilkurvor för BMI hos barn och ungdomar. Dessa kurvor är dessutom könsspecifika då pojkar och flickor skiljer sig åt med avseende på kroppsfett då de utvecklas. Man använder dessa BMI kurvor för att fastställa undervikt (< 5e percentilen), risk för övervikt (85e till <95e percentilen) och övervikt (>95e percentilen) (National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, 2003 (www.cdc.gov/nccdphp/dnpa/ bmi/bmi-for-age.htm), november, 12, 2004). Detta betyder, i föreliggande studie, att BMI för flickorna 1995 (13 års ålder) bör ligga mellan 15.4 (5e percentilen) och 27.9 (95e percentilen). BMI beräknades för flickorna vid första tillfället, 1995. Bantningsfrågor mm Ett frågeformulär som avser frågor om bantning, måltidsmönster, kroppsuppfattning och fysiologisk utveckling fanns också med (Sjödén, 1998). Syftet är att kartlägga barnens uppfattning om familjens och sitt eget bantningsmönster, kroppsuppfattning och press från kamrater att vara smal (Edlund et al., 1994). Även träningsmönster avseende både familjen och barnen själva finns med i formuläret. För att ta reda på måltidsmönster finns frågor om hur ofta man äter och med vem man oftast äter, samt i vissa fall, vad man äter. I föreliggande studie används frågor gällande ifall flickorna vid testtillfället 1995 försöker gå ner i vikt, samt huruvida deras föräldrar bantar eller inte. Frågorna är formulerade enligt följande: Försöker du gå ned i vikt idag?, Bantar din mamma idag?, Bantar din pappa idag? (Ja = 1, nej = 0). Flickorna besvarade dessa bantningsfrågor 1995 för att studera hur samband mellan egna viktminskningsförsök, samt föräldrarnas bantande och grad av störda attityder till mat/ätande ser ut, samt hur dessa frågor relaterar till ätbeteende. Analysmetoder För att se samband mellan de olika variablerna används korrelationsanalys (Pearsons produktmomentkorrelation). För att kontrollera för mellanliggande variabler användes partialkorrelationer. För prediktion gjordes regressionsanalyser, och för kontroll av mellanliggande variabler användes här stegvis regression. 11

För att få ett gemensamt index på båda föräldrarnas EAT poäng har mödrarnas och fädernas poäng slagits samman och sedan delats, så att ett medelvärde erhållits. Detta för att se om föräldrarna gemensamt har betydelse för flickornas ChEAT poäng. I analyserna kommer föräldrarna främst att behandlas separat för att se betydelsen av kön på föräldern. Detta görs också för att minska risken att föräldrarnas gemensamma index blir snedvridet. För att ta reda på om poäng på ChEAT ökat generellt från 1995 till 2000 användes t-test. Detta användes också för att ta reda på om det fanns någon signifikant skillnad i ChEAT poäng hos de flickor som uppgett att de vid testtillfället 1995 försökte gå ned i vikt, samt om det fanns en signifikant skillnad i ChEAT poäng hos de flickor som uppgav att de var nöjda med hur de upplevde sin kropp respektive de som uppgav att de var missnöjda med kroppen. För alla t-test räknades också effektstorlekar ut i form av Cohen s d, vilken kan definieras som den standardiserade skillnaden mellan två medelvärden (Shavelson, 1996). Storlekar definieras av Shavelson (1996) enligt följande; liten: d =.20, mellanstor: d =.50 och stor: d =.80. Det kan vara bra att ha i åtanke att dessa är godtyckliga. I de fall datamaterialet inte lämpade sig för t- test gjordes ett icke-parametriskt test (Mann-Whitney). Denna metod tillämpades när det gällde att se om skillnader fanns mellan föräldrars och barns kroppsmissnöje. ANOVA (Analysis of Variance) med eftertest (Tukey s Honestly Significant Difference) användes för att ta reda på om det fanns skillnader i ChEAT poäng hos flickor som ville bli smalare, större respektive nöjda med kroppen. För att se om det fanns en skillnad i ChEAT poäng 1995, och även övriga variabler, mellan de flickor som besvarade ChEAT även år 2000 och de som fallit bort till detta år, t-testades dessa gruppers medelvärden. För all databearbetning har SPSS (Statistical Package for the Social Sciences) använts. 12

Resultat I tabell 1 presenteras deskriptiv statistik för variablerna som mäter flickornas attityder till mat och ätande (ChEAT poäng) och föräldrarnas attityder till mat och ätande (EAT poäng). Spridningen och variationsvidden är stor för flickorna både 1995 och 2000, medan föräldrarnas spridning och variationsvidd är mindre. Detta är inte förvånande då ätproblematik tycks öka med åldern för att toppa under tonåren (Littleton & Ollendick, 2003). Anledningen till att variationsvidden är så stor för flickorna är att det troligtvis finns individer med faktiska ätstörningar i dessa urval. Tabell 1 Flickornas poäng på Children s Eating Attitudes Test (ChEAT) 1995 och 2000, samt deras föräldrars poäng på Eating Attitudes Test (EAT) 1995 M SD N Variationsvidd ChEAT 1995 (13 år) 4.74 6.01 299 0-50 ChEAT 2000 (18 år) 6.81 8.48 165 0-34 EAT 1995 mamma 4.84 3.54 196 0-22 EAT 1995 pappa 4.14 2.49 134 0-16 Förändring i attityder till mat och ätande över tid Den första frågeställningen gäller huruvida någon förändring skett i flickornas attityder till mat och ätande under fem år i tonåren. Som ses i tabell 1 har den genomsnittliga ChEAT poängen ökat drygt 2 enheter mellan 1995 och 2000. Denna skillnad var signifikant (t(164) = 3.129, p =.002), med en medelstor effekt (Cohens d =.49). Det har skett en generell ökning i poäng på ChEAT från det att flickorna är 13 år till de är 18 år. År 1995 var det 2.3 % (n = 7) av flickorna som hade ChEAT poäng över eller lika med 20, denna siffra hade stigit vid år 2000 och var då 9.7 % (n = 16). Analysen (t-test) visade att de flickor som hade minst 20 ChEAT poäng när de var 13, också hade signifikant högre poäng på ChEAT när de var 18 jämfört med de flickor som hade under 20 ChEAT poäng när de var 13 (t(160) = 2.754, p =.009). Effekten var stor (Cohen s d =.92). Sambandet mellan föräldrars och flickors attityder till mat och ätande Frågeställning nummer två handlade om ifall det finns samband mellan föräldrars och flickors attityder till mat/ätande samt kroppsmissnöje och bantning. Tabell 2 och 3 visar att flickornas attityder till mat och ätande (poäng på ChEAT år 1995 respektive 2000) korrelerar signifikant 13

med mödrarnas attityder till mat och ätande (poäng på EAT år 1995). Det fanns inget signifikant samband mellan föräldrarnas sammanslagna poäng på EAT med flickornas ChEAT vare sig 1995 eller 2000. Faderns attityder till mat och ätande (poäng på EAT år 1995) korrelerade inte med flickornas ChEAT, vare sig 1995 eller 2000. Anledningen att föräldrarnas sammanslagna poäng var icke-signifikant är att det samband som fanns mellan mödrar och flickor försvagades när mödrarnas poäng slogs samman med fädernas. Tabell 2 Korrelationer mellan Children s Eating Attitudes Test (ChEAT) 1995 och föräldrarnas attityder till mat/ätande samt bantning och kroppsmissnöje (alla variabler är mätta 1995) Tabell 3 Korrelationer mellan ChEAT 2000 och föräldrarnas attityder till mat/ätande samt bantning och kroppsmissnöje (alla variabler, utom ChEAT är mätta 1995) 1995: Mamma 13 år ChEAT -95 P N 1995: Mamma 18 år ChEAT-00 p N EAT.18.01 195 Bantar idag?.18.002 290 Kroppsmissnöje.04.60 213 EAT.20.04 114 Bantar idag?.21.007 160 Kroppsmissnöje.01.89 130 Pappa EAT -.07.41 133 Bantar idag? -.02.75 288 Kroppsmissnöje -.05.49 172 Pappa EAT -.03.82 89 Bantar idag? -.01.91 157 Kroppsmissnöje -.05.65 105 EAT mamma och pappa.14.13 115 EAT mamma och pappa.08.50 75 Vidare fanns signifikanta samband mellan flickornas attityder till mat/ätande (ChEAT 1995 och 2000) och deras försök att gå ned i vikt, mätt 1995 (r=.49, p=.0001 respektive r=.27, p=.001), samt mellan ChEAT 1995 och 2000 och kroppsmissnöje, mätt 1995 (r=.37, p=.0001 respektive r=.24, p=.002). Kroppsmissnöje definierades som den upplevda kroppen minus den ideala kroppen. Följande medelvärden för kroppsmissnöje erhölls: M(flicka) = 0.33, M(mamma) = 0.63, M(pappa) = 0.43. Eftersom alla dessa är positiva innebär det att flickor, mödrar och fäder generellt vill bli lite smalare. Eftersom variabeln missnöje med kroppen inte är kontinuerlig användes en icke-parametrisk analog (Mann-Whitney s U) till det parametriska t-testet. Testet visade att mödrarna var signifikant mer missnöjda än fäderna (U=16126, p=.01). En positiv 14

observation var att flickorna var minst missnöjda med sina kroppar (de hade dock störst spridning). Skillnaden i kroppsmissnöje mellan flickorna och mödrarna var signifikant (mamma-flicka: U=26222, p=.0001), men inte mellan fäderna och flickorna (U=24410, p=.28, n.s). Om man tittar på frekvenser istället finner man en lite annorlunda bild, (se tabell 4). Flickorna är egentligen minst nöjda, men om man enbart tittar på medelvärden kommer detta närmare noll på grund av att fler flickor än föräldrar önskar bli större. Att ganska många flickor vill bli större är en intressant iakttagelse som diskuteras närmare senare. Fäderna är de mest nöjda, med över hälften som upplever sig som de vill se ut. Av mödrarna är det knappt hälften som är nöjda och av flickorna är det bara drygt 40 %. Tabell 4 Frekvens och procent av mödrars, fäders och flickors missnöje med kroppen Mamma Pappa Flicka Missnöje Frekvens Procent Frekvens Procent Frekvens Procent -2 a - - 1 0.6 6 2-1 3 1.4 7 4 40 13.5 0 97 45.3 92 52.9 126 42.4 1 94 43.9 65 37.4 102 34.3 2 17 7.9 9 5.2 21 7.1 3 3 1.4 - - 1 0.3 4 - - - - 1 0.3 Total 214 100 174 100 297 100 a -2 innebär att personen vill bli 2 siluetter större, -1 en siluett större, 0 är nöjda, 1 vill bli en siluett mindre, 2 två siluetter mindre osv. Med avseende på bantningsbeteende vid testtillfället 1995 erhölls följande resultat: av flickorna var det nästan 30 % som uppgav att de försökte gå ner i vikt. Av mödrarna var det drygt 15 % och av fäderna knappt 8 % som bantade. Man bör ha i åtanke att det är flickornas rapporterande av deras föräldrars aktuella bantning, vilket innebär att dessa procentsatser endast talar om de fall där flickorna uppfattat att föräldern bantar. Det i sin tur innebär att det är ett beteende som föräldern tydligt visar upp för sina döttrar. Det kan också finnas föräldrar som försöker banta utan att visa det så tydligt att deras döttrar uppfattar det. Korrelationen mellan mödrarnas bantande och flickornas försök att gå ned i vikt var signifikant (r=.16, p=.008), men fädernas bantande korrelerade inte signifikant med flickornas försök att gå ned i vikt (r=.04, p=.48 n.s). För att se om föräldrarnas kroppsmissnöje hade någon betydelse för flickornas ätbeteende (DEBQ) utfördes korrelationsanalys. Denna visade att mödrarnas kroppsmissnöje korrelerade signifikant med flickornas ätbeteende (r=.20, p=.005), men fädernas kroppsmissnöje hade inget signifikant samband med flickornas ätbeteende (r=-.01, p=.86, n.s). 15

Sambandet mellan attityder till mat och ätande och ätbeteende Den tredje frågeställningen gällde sambanden mellan attityder till mat/ätande och ätbeteende hos flickorna. Mellan total ChEAT poäng år 1995 och total DEBQ poäng (mätt 1995) fanns en signifikant korrelation (r=.35, p=.0001). En regression visade att ju högre poäng på ChEAT, desto mer stört ätbeteende (B=4.45, p=.0001). Attityder till mat och ätande ger alltså upphov till speciella ätbeteenden. Man finner också flera signifikanta samband mellan de två instrumentens delskalor (se tabell 5). Attityder till bantning korrelerar högst med återhållsamt ätande. Det är intressant att notera den negativa korrelationen mellan attityder till bantning och okynnesätande. Om man har höga poäng på ChEAT bantningsskalan är man alltså mindre benägen att okynnesäta, något som stöds av den höga korrelationen mellan attityder till bantning och återhållsamt ätande. Det fanns också en stark korrelation mellan attityder till bantning och den aktuella bantningsstatusen (r =.60, p =.0001). Bulimiska attityder korrelerar starkt med både återhållsamt ätande och känslomässigt ätande, vilket stämmer överens med det bulimiska tänkandet, där individen pendlar mellan strikt återhållsamhet och hetsätning, vilket ofta utlöses av känslomässiga upplevelser (Fairburn, 2003). Tabell 5 Korrelationer mellan de olika delskalorna i Children s Eating Attitudes Test (ChEAT) 1995 och Dutch Eating Behavior Questionnaire (DEBQ) 1995 ChEAT Bantning Oral kontroll Bulimi DEBQ Återhållsamt ätande.78***.15*.39*** Känslomässigt ätande.17**.05.21*** Okynnesätande -.12*.23.05 Kommentar: Pearson s produktmomentkorrelation: * p<.05, ** p<.01, *** p<.001 Sambandet mellan föräldrarnas attityder till mat och ätande och flickornas ätbeteende Den fjärde frågeställningen gällde vilka samband som finns mellan föräldrarnas attityder till mat/ätande och deras döttrars ätbeteende (samtliga mätt 1995). För att kontrollera för ChEAT 1995 utfördes partialkorrelationer. En anledning till att kontrollera för ätattityder är för att se om flickorna kan ha anammat ett beteende förmedlat av föräldrarna, vilket de inte är helt medvetna. Ett signifikant samband mellan mödrarnas attityder till mat och ätande (EAT) och flickornas ätbeteende (DEBQ) erhölls då partialkorrelation användes. Detta var korrelationen mellan mödrarnas bulimiska attityder (delskalan bulimi på EAT) och döttrarnas totala DEBQ poäng 16

(r=.17, p=.02). Korrelationen mellan mödrarnas bulimiska attityder och döttrarnas känslomässiga ätande (DEBQ) närmade sig signifikans (r=.13, p=.06). Vad gäller fäderna fanns inga samband mellan vare sig deras totala EAT eller någon av delskalorna med döttrarnas ätbeteende (både total DEBQ och delskalorna). Dessa resultat betyder att mödrarnas attityder till mat/ätande har samband med döttrarnas ätbeteende, men dessa samband har, i de flesta fall, ChEAT 1995 som mellanliggande variabel. Det innebär att mödrarnas attityder främst har ett samband med döttrarnas attityder vilket i sin tur tar sig uttryck i beteendet. Endast mödrarnas poäng på delskalan bulimi hade signifikanta samband direkt med döttrarnas ätbeteende. Prediktion av flickornas attityder till mat/ätande med hjälp av föräldrarnas attityder Den femte frågeställningen gällde huruvida föräldrarnas attityder till mat och ätande, samt kroppsmissnöje kunde användas för att predicera flickornas attityder till mat och ätande fem år senare. För att undersöka denna fråga genomförs ett antal regressionsanalyser. Dessa analyser presenteras i tabell 6. En regression med flickornas ChEAT poäng år 2000 som beroende variabel och mödrarnas poäng på EAT år 1995, som oberoende variabel, gav en signifikant effekt av EAT-variabeln, se tabell 6. När man i denna regression också lade in ChEAT 1995 som oberoende variabel blev den signifikanta regressionskoefficienten, mellan moderns poäng på EAT år 1995 och flickans poäng på ChEAT 2000, icke signifikant. Istället blev regressionskoefficienten mellan flickornas ChEAT 1995 och deras ChEAT 2000 signifikant. Det tycks alltså som att ChEAT 1995 här fungerar som en mellanliggande variabel, vilket innebär att moderns attityder till mat/ätande har störst betydelse för flickans ChEAT poäng vid samma tillfälle, och det är denna uppfattning hos flickan som sedan har störst betydelse för vilken poäng hon får fem år senare. I strikt mening finns alltså inget direkt samband mellan moderns attityder till mat och ätande och flickans när de mäts fem år senare. Den trestjärniga regressionskoefficienten på 0.47 i tabellen betyder att när ChEAT 1995 ökar en enhet ökar ChEAT 2000 med nästan en halv enhet. När både flickornas ChEAT poäng 1995 och mödrarnas EAT poäng användes som prediktorer förklarade de 16 % av variationen i ChEAT poäng år 2000 (se justerat R 2 i tabell 6). Tabell 6 Stegvis regressionsanalys med Children s Eating Attitudes Test (ChEAT) 2000 som beroende variabel Prediktorer: Bivariat regression Multivariat regression Mödrarnas EAT-poäng 1995 0.49* (0.23) 0.34 (0.22) Flickornas ChEAT-poäng 1995-0.47*** (0.21) Justerat R 2.030.16 Kommentar: * p<.05, ** p<.01, *** p<.001. I tabellen presenteras ostandardiserade regressionskoefficienter. Standardfel presenteras inom parentes. 17

I en regression med ChEAT 2000 som beroende variabel och ChEAT 1995 som ensam oberoende variabel kunde 10.5 % av variationen i ChEAT 2000 förklaras av förändringar i ChEAT 1995 (B=.44, p=.0001, justerat R 2 =.105). Angående moderns missnöje med kroppen tycks detta inte ha någon betydelse för flickornas attityder till mat/ätande vare sig 1995 eller 2000, det fanns inga signifikanta samband, se tabell 2 och 3. Beträffande fäderna finns inga tecken som tyder på att vare sig deras attityder till mat/ätande, missnöje med kroppen eller bantning relaterar till flickornas ChEAT, oavsett tidpunkt. Fäderna tycks alltså inte bidra till deras döttrars grad av störda attityder till mat/ätande, däremot tycks mödrarna ha viss betydelse. Det finns alltså en skillnad mellan fäder och mödrar med avseende på flickornas attityder till mat och ätande. Sambandet mellan flickornas bantning, kroppsmissnöje och deras attityder till mat och ätande Den sjätte frågeställningen gällde sambanden mellan flickornas viktminskningsförsök, missnöje med kroppen (båda mätta 1995) och ChEAT 2000. Missnöje med kroppen (1995) korrelerar signifikant med ChEAT 1995 (r=.37, p=.0001), och med ChEAT 2000 (r=.24, p=.002). Detta kan tolkas som att flickor som vill bli smalare får högre poäng på ChEAT, en effekt som finns kvar även efter fem år. Korrelationen kroppsmissnöje (1995) ChEAT 2000 blir dock ickesignifikant då man i en partialkorrelation kontrollerar för ChEAT 1995 (r=.11, p=.15). Återigen tycks ChEAT 1995 fungera som en mellanliggande variabel. Flickor som är missnöjda med kroppen med anledning av att de vill bli större får också högre poäng på ChEAT, se figur 1. En ANOVA (Analysis of Variance) visade att det fanns signifikanta skillnader i ChEAT poäng mellan de flickor som ville bli smalare, de som var nöjda och de som ville bli större både 1995 (F(2;192)=17.37, p=.0001) och 2000 (F(2;158)=3.49, p=.03). Ett post-hoc test (Tukey s HSD) visade att skillnaden år 1995 mellan de flickor som vill bli smalare och de som är nöjda skiljer sig signifikant (p=.0001) och de som vill bli större och de som vill bli smalare skiljer sig också signifikant (p=.002), men det fanns ingen signifikant skillnad mellan de som ville bli större och de som var nöjda (p=.77, n.s). År 2000 fanns signifikanta skillnader endast mellan de flickor som ville bli smalare och de som var nöjda (p=.03). Skillnaden mellan de som ville bli större och de som var nöjda var icke signifikant (p=.98, n.s), likaså var skillnaden mellan de som ville bli smalare och de som ville bli större icke signifikant (p=.21, n.s). Som ses i figuren har linjen rätats ut något år 2000, och denna uträtning beror på att de som var nöjda 1995 är den grupp som ökat mest i genomsnittligt ChEAT poäng (2,4 enheter) i kontrast till dem som ville bli större och dem som ville bli smalare (2 respektive 1,9 enheter). För att se om tidigare studiers (Edlund et al., 1999) resultat att ungdomar med högre ChEAT poäng estimerar sin kroppsstorlek signifikant större än ungdomar med lägre ChEAT poäng, utfördes ett t-test mellan en högpoänggrupp (minst 20 ChEAT poäng) 18

och en lågpoänggrupp (< 20 ChEAT poäng). Resultatet bekräftade tidigare resultat, de flickor som hade högre ChEAT poäng skattade sig signifikant större än de flickor som hade lägre ChEAT poäng (t(295)=3.12, p=.002, Cohen s d=.36). 10 9 8,9 8 cheat poäng 7 6 5 4 3 5,6 3,6 5,3 2,9 7 cheat00 cheat95 2 1 0 Större Nöjda Smalare Kroppsmissnöje a a Observera att missnöje med kroppen endast är mätt 1995. Figur 1. Genomsnittlig poäng på Children s Eating Attitudes Test (ChEAT) för flickor som 1995 ville vara större, var nöjda med sin figur eller ville bli smalare. Försök att gå ned i vikt (1995) korrelerar signifikant med både ChEAT 1995 (r=.49, p=.0001) och ChEAT 2000 (r=.27, p=.001). Den senare blir dock icke signifikant när man i en partialkorrelation kontrollerar för ChEAT 1995 (r=.12, p=.15), vilken således återigen tycks vara mellanliggande. För att testa om flickor som uppgav att de försökte gå ned i vikt hade signifikant högre BMI, något som visats i andra studier (Edlund et. al, 1999; Hill & Franklin, 1998), gjordes ett t-test. Medelvärden för BMI hos flickorna var följande: de som ville bli större: 17.6, de som var nöjda: 19.7 och för de som ville bli smalare: 22.5. Analysen (t-testet) bekräftade tidigare resultat: de flickor som bantar har högre BMI (t(246)=6.00, p=.0001) och denna effekt var ganska stor (Cohen s d=.76). BMI korrelerar signifikant med flickornas upplevelse av sin kropp (r=.56, p=.0001), och en regressionsanalys visade att ju högre BMI, desto större upplever flickan sig vara (B=.14, p=.0001). Detta tyder på att flickorna har en ganska realistisk uppfattning om den egna kroppen, även om det fanns vissa extrema avvikelser. För att testa hypotesen att BMI predicerar grad av störda attityder till mat/ätande utfördes en regressionsanalys för både ChEAT 1995 och ChEAT 2000 med BMI som oberoende variabel. Resultatet bekräftade delvis hypotesen; BMI predicerar grad av störda attityder till mat/ätande när de mäts samma år (B=.37, p=.002), men BMI predicerar inte graden av störda attityder till mat/ätande fem år senare (B =.24, p=.29, n.s). Detta beror troligtvis på att kroppen förändras 19