Frågestund och diskussion SVERKER OLOFSSON: Jag vet inte hur ni känner det, men det är inte varje dag man sitter tillsammans med de absolut främsta forskarna inom det område som Forskningens Dag handlar om. Nu gör vi det och vi har verkligen chansen att få svar på våra frågor. PUBLIKFRÅGA: Det här har varit lärorikt för mig och säkert för de flesta här. Jag har en fråga till Chris Fowler. Det gäller det här med apo-e4 och apo-e2. Finns det någon möjlighet att på ett enkelt sätt ta reda på vilka förutsättningar man har: Om man har fler av de här apo-e4 eller om man har fler apo-e2? CHRIS FOWLER: Det borde kunna gå. Det finns ju tester som man kan göra, men jag skulle inte rekommendera dem av den enkla anledningen att du kan ha E2 men ändå få demens och du kan ha E4 och inte få demens. Testet är ingen garanti utan betyder bara att dina odds är lite bättre eller lite sämre. SVERKER OLOFSSON: Finns det någonting i arvet, livsföringen eller något annat som gör att man borde snacka med en läkare trots att man känner sig ganska pigg i knoppen? CHRIS FOWLER: Om du har Alzheimer i släkten, aldrig äter fisk, dricker fem snapsar om dagen och röker, då bör du tala med en läkare. Han lär ha ganska mycket att säga till dig. GÖSTA BUCHT: Jag vill komplettera lite om apo-e4. Det där provet går att göra ganska enkelt och kostar ungefär en tusenlapp. Däremot är frågan vad man ska göra med resultatet, och där tror jag att alla måste tänka till för det har redan nu börjat bli bl.a. en försäkringsfråga. Vissa livförsäkringar i USA t.ex. kräver man att man ska ha en viss uppsättning och då kan man ju fundera på hur långt vi ska gå. SVERKER OLOFSSON: Men innebär det att vi pratar om sjukdomar som vi mår bäst av att inte veta om? GÖSTA BUCHT: Ja, när vi nu inte kan göra något åt uppsättningen av apo- E2 eller E4 är det kanske lika bra att inte veta. Men andra börjar vilja veta, t.ex. för att göra riskbedömningar när det gäller körkort, livförsäkringspremier och allt möjligt. Det här dyker nog också upp i Sverige förr eller senare. 62
Vikten av att veta SVERKER OLOFSSON: Chris sade ju att de första tecknen på en Alzheimer ser man tio år innan det bryter ut. Rent allvarligt, mår man bättre av att inte veta om det? GÖSTA BUCHT: Det måste ju vara väldigt individuellt. Det går inte att säga rent allmänt att det ena eller andra skulle vara bättre. Vet man om att man är i riskzonen finns det trots allt möjligheter att göra någonting åt det genom att vara extra noga med att träna sin hjärna. Det kan faktiskt ha effekt för att bromsa sjukdomen. Den kan finnas 30 år i hjärnan innan man får symtom. SVERKER OLOFSSON: Om jag vänder på frågan: När jag närmar sig en demenssjukdom, har jag någon chans att begripa vad som är på gång innan omgivningen förstår det? YNGVE GUSTAFSON: Nej, då är det inte en demens! Jag skulle vilja understryka att det är rätt värdelöst att få reda på att man har en faktor som kanske innebär en ökad risk för att få sjukdomen. Det har man inte mycket glädje av. Däremot, när det gäller vissa ärftliga demenssjukdomar där man med hundraprocentig säkerhet kan säga att du kommer att få Huntingtons sjukdom som leder till demens före 30 35 års ålder då kan det vara en viktig kunskap för att planera sitt liv. Om man bär på detta och vet att ens barn till 100 procent får sjukdomen om jag gifter mig med någon som också har arvet, då kan det spela en stor roll. Men inte när det gäller en faktor som innebär att man kanske löper en ökad risk. Troligen får man inte demens ändå, de flesta hinner dö av någonting annat före. SVERKER OLOFSSON: Ni nosar ständigt på att det finns en stark koppling mellan demenssjukdomen och livsföringen. Jag skulle vilja att någon säger ganska mycket om det. Hur äter man och hur lever man för att bromsa de här problemen? PUBLIKFRÅGA: Det händer faktiskt att läkare rekommenderar att man äter sardiner, lax och strömming för att få i sig omegafettsyror, men hur är det med de rönen? CHRIS FOWLER: Det finns epidemiologiska studier där man har följt individer, bett dem skriva upp vad de äter och vad de gör och sedan efter ett antal år sökt något slags utfall. Då har man sett att folk som äter fisk åtminstone en dag i veckan har färre insjuknanden i Alzheimers sjukdom än den grupp 63
som aldrig äter fisk. De flesta äter emellertid fisk minst en gång i veckan och det är bra. I fisk finns vissa fleromättade fettsyror. Som liten fick man äta fiskleverolja. Sedan är det ju frågan i ett senare stadium av livet: Ska jag proppa i mig vitamin C och vitamin E i jättedoser? Det är inte säkert. För den som har vitaminbrist kan det vara bra, men annars är det kanske inte fullt så lyckat. YNGVE GUSTAFSON: Jag måste kommentera det. Fiskleveroljan innehåller mycket A-vitamin och D-vitamin. De är rätt bra i lagom doser, men av för mycket A-vitamin får vi benskörhet. I Norge äter man fiskleverolja, eller valleverolja, i stora mängder medan vi i Sverige tillsätter A-vitamin till mjölken. Norge och Sverige har samtidigt mest benskörhet i hela världen. För mycket vitaminer kan också vara skadligt. PUBLIKFRÅGA: Vad är det för skillnad på fiskolja och fiskleverolja? Visst är det två skilda saker? YNGVE GUSTAFSON: Fiskleverolja framställer man av levern, som innehåller stora mängder vitaminkoncentrat, medan omega3-fettsyror kommer från feta fiskar och då inte från levern utan från fiskköttet. SVERKER OLOFSSON: Jag skulle vilja att någon berättar lite mer om hur man äter och lever för att bromsa de här problemen. CHRIS FOWLER: Det viktigaste är leva med måtta. Man ska äta fisk, men inte i oerhörda mängder. Man ska se till att man har en balanserad kost och att man motionerar. Mer än så kan man inte göra själv, men då har du gett dig själv de bästa förutsättningarna. SVERKER OLOFSSON: Är det någon gång för sent att börja? CHRIS FOWLER: Förhoppningsvis inte. SVERKER OLOFSSON: Är du säker på det? CHRIS FOWLER: Som forskare är man inte säker på någonting. PUBLIKFRÅGA: Det här med att man ska försöka få veta om man är på gränsen att få någonting. Om man ändå inte kan förskjuta det mer än ett halvår, lönar det sig? GÖSTA BUCHT: Jag ska försöka svara på det. För det första finns det ju en del mediciner som hjälper under en viss period i varje fall. Det andra är att det här är en kronisk sjukdom, som du och din omgivning ska leva med i kanske 20 30 år. Så långt kan förloppet vara ibland och då är det samma argument som nyss när det gällde danssjuka, det här att man får chansen att 64
stuva om sitt liv och ha lite framförhållning istället för att gå med skygglappar tills allt rasar samman. Det finns alltså många skäl för att ta reda på att man har en demenssjukdom, inte bara att den kan gå att bromsa en kortare period. Sedan går ju forskningen framåt. Det gör den bl.a. för att symtomen dyker upp tidigt och vi då får chansen att se hur det ser ut och kanske en möjlighet att göra någonting åt det. YNGVE GUSTAFSON: Vissa patienter som får bromsmedicinerna vinner inte ett halvår utan upp till ett par år faktiskt, så att det är olika. En del har ingen hjälp av medicinen, men det är väldigt individuellt. Statistiskt sett är det kanske ett halvår i genomsnitt, men för många kan medicinerna göra stor skillnad. Syre och vitaminer PUBLIKFRÅGA: Någon sade att man kunde få bestående hjärnskador av syrebrist i hjärnan. En människa som alltid är trött, året runt, kanske har syrebrist. Hur kan man kontrollera sådant? YNGVE GUSTAFSON: Det var ingen lätt fråga. Hos en gammal människa som har förkalkningar i halskärl etc. kan naturligtvis lågt blodtryck göra att genomblödningen till hjärnan blir för dålig. De som lider av kronisk obstruktiv lungsjukdom sådana som har rökt, fått emfysem och inte längre kan syresätta sig drabbas av kronisk trötthet resten av livet. De får aldrig upp syrehalten tillräckligt för att orka vara pigga. Trötthet är emellertid ett ospecifikt symtom. Det kan bero på läkemedelsbiverkningar, det kan bero på näringsbrist. Det kan naturligtvis också orsakas av att man går med en depression, och i så fall kanske det är depressionen som ska behandlas. Trötthet kan vara symtom på många olika saker och kräver en ganska noggrann utredning. Syrebrist kan mycket väl vara en orsak. De som har sömnapné med syrebrist under sömnen är aldrig utvilade. De är jättetrötta på morgonen. De kan bli lite piggare några timmar på dagen men efter lunch brukar de slockna. När de sätter sig bakom ratten i en bil kan de somna och köra ihjäl sig. SVERKER OLOFSSON: Kan man gå till doktorn och bara säga så här: Jag är så himla trött. Är det skäl nog? YNGVE GUSTAFSON: Ja, det tycker jag. PUBLIKFRÅGA: Brist på vitamin B12 kan man väl mäta? 65
YNGVE GUSTAFSON: Det är i och för sig lätt att kontrollera, men det säger egentligen ingenting. Många gamla går med normala nivåer av B12 och folsyra i blodet men får ändå för lite. De kan ändå inte tillgodo göra sig tillräckligt. Därför ska man istället mäta något som heter plasmahomocystein. I studien av 85-åringar och äldre som Berit Lundman berättade om var det ungefär 10 procent som hade förhöjt plasmahomocystein trots att de inte hade brist på de här vitaminerna i blodet. PUBLIKFRÅGA: Jag undrar över depressioner och stress. Kan höga halter av stresshormonet när en människa går med depressioner orsaka någon form av demens? YNGVE GUSTAFSON: Det här med stresshormoner har jag tittat lite på. Vi vet att om vi följer människor med svår, djup depression över tiden löper de kraftigt ökad risk för att utveckla demens. Om den utvecklingen beror på höga kortisonnivåer eller andra faktorer, det vet vi inte säkert. Ändå finns det starka skäl att vara mycket aktiv med att behandla depressioner hos äldre för att de inte i onödan ska utvecklar demens. GÖSTA BUCHT: Jag kan komplettera det här med stress. I hjärnan är hippocampus, där bl.a. minnet finns, väldigt känslig för höga kortisonnivåer. Vad östrogen kan ha för betydelse vet vi inte ännu. Det finns studier där man har tittat tillbaka i tiden på sådana som ätit östrogen under långa perioder. Då ser man tecken som tyder på att de som har gjort det har lite senare eller lägre grad av demensutveckling. Sådana resultat brukar ofta betraktas med skepsis. Det som nu pågår är det omvända, dvs. att man följer personer som äter resp. inte äter östrogen för att se vad som händer på sikt. Den frågan har vi inte ett hundraprocentigt färdigt svar på. Urinvägsinfektioner som fallorsak PUBLIKFRÅGA: Vi är många som undrar över lårbensbrotten och demensen. Vilken betydelse har urinvägsinfektionerna? YNGVE GUSTAFSON: När vi ser hur illa det går med gamla människor som hamnar på ortopeden och har brutit något, har vi inriktat vår forskning på att arbeta för att förebygga fallolyckor och skador i de särskilda boendena. De människorna drabbas ju så fruktansvärt hårt när de får sina höftfrakturer. Vi har också sett att ungefär var tionde höftfraktur i Sverige 66
utlöses av urinvägsinfektion. En gammal människa kan ju ha lite dålig balans, lite dåligt minne och lite dålig syn. Då kan en urinvägsinfektion bli den där droppen som gör att de ramlar. Därför är det en mycket vanlig orsak till fall. Det är det ena problemet med urinvägsinfektioner. Det andra är att vi behandlar dem så slarvigt. Jag tycker att det är skamligt som det görs idag: Vi sätter in diverse läkemedel fastän vi egentligen borde betrakta urinvägsinfektionerna hos gamla kvinnor som symtom. De får de här upprepade infektionerna pga. ett dåligt immunförsvar. Det kan bero på olämpliga läkemedel eller på näringsbrist. Det kan också bero på ett livmoderframfall som man inte får hjälp med. En dåligt skött diabetes kan ge upprepade urinvägsinfektioner. Det finns alltså en lång rad bakomliggande orsaker som man faktiskt kan påverka. PUBLIKFRÅGA: Om jag förstått det hela rätt är det nedgången i allmäntillståndet genom urinvägsinfektioner som gör att tanter ramlar mer? YNGVE GUSTAFSON: Låt mig snabbt berätta om en dam på Sofieborg, det spelar inte så stor roll vad hon heter. Under två och ett halvt års tid ramlade hon 44 gånger. Hon fick en höftfraktur, en bäckenfraktur och två kotfrakturer. Vid 40 av de där fallolyckorna utlöstes fallet av en urinvägsinfektion, för när hon fick en sådan blev hon förvirrad, bensvag och ramlade. Varenda gång hon hade ramlat tog sköterskorna fram urinstickan och kontrollerade. Jodå, det var mycket riktigt en infektion. Så länge de kunde hålla infektionerna borta ramlade hon aldrig. Hon var liksom sin egen kontroll: När vi behandlade henne var hon stadig på benen och så snart hon fick infektioner ramlade hon. Sådana fall finns det gott om. Jag gissar att minst var tionde höftfraktur, alltså ca 2 000 per år, skulle kunna undvikas om vi bara kunde förebygga urinvägsinfektion hos äldre kvinnor. Minnesträning SVERKER OLOFSSON: Detta med minnet vet jag att många vill ha svar på: Det var ju intressant med minnestestet som Gösta hade och jag tror att många blev lite oroliga när det gällde att pricka 11 av 12 ord. Därför är det befogat att ställa frågan: Hur tränar man upp minnet innan det blir ett symtom? GÖSTA BUCHT: Det finns många varianter på att träna minnet. Vi är väl inte de allra främsta experterna på detta, men två delar är viktiga. Det ena är 67
att hjälpa sitt minne på traven så mycket som möjligt genom att hitta metoder för att komma ihåg saker. Jag gav några exempel på det: Man kan kategorisera, dela upp i småbitar och liknande. Man kan ha hjälp av att tänka igenom saker på ett systematiskt sätt och lägga till ledtrådar. När man ska ut och handla och har en lista med sig kan man innan man går ut tänka att mjölken, den står på hatthyllan och sockret, det har jag i sängen. Faktum är att just det faktum att det låter tokigt ökar möjligheterna för att det ska fastna i hjärnan så att man faktiskt kommer ihåg det. När det gäller att träna minnet vet vi väl inte så hemskt mycket om vad som är effektivast. Nervcellen är uppbyggd på i princip samma sätt som en muskelcell. Vi vet att vi kan träna upp muskelcellen så att den blir starkare och effektivare oavsett hur gammal den är. Båda typerna är celler som är lika gamla som vi själva och muskelcellen går att träna. Därför borde ju också nervcellen kunna tränas. Det gör den också genom att man håller hjärnan i trim. Att göra saker och ting som är intressanta, att stimulera hjärnan och att kombinera det med att faktiskt också röra sig fysiskt; allt det gör att hjärnan fungerar bättre. Har ni t.ex. någon med svåra minnesstörningar, en dement anhörig, lönar det sig att promenera med personen och samtidigt prata. Bara det där att gå ut och gå lossar tungan, och de kan börja konversera på ett helt annat sätt än om ni sitter stilla någonstans inomhus och inte är stimulerade. En kombination av intellektuella och fysiska aktiviteter är det absolut bästa. SVERKER OLOFSSON: Jag har ju kommit upp i den åldern då man glömmer namn och det är ju inte så kul, det blir så småningom pinsamt. Varför glömmer man namn? GÖSTA BUCHT: Där är vi individuella. En del glömmer namn, andra glömmer annat. Jag behandlar folks sjukdomar, och jag glömmer ibland vad de heter men jag kan ändå tala med dem om sjukdomen i 10 minuter eftersom jag kommer ihåg hur vi har behandlat och då dyker namnet upp så småningom för just de här uppgifterna om personen ger mig ledtrådar så att namnet ganska snart poppar upp. För andra är det tvärtom. Har man ett yrke där man måste komma ihåg vad folk heter, då anstränger man sig särskilt för att memorera namnen. 68
Och hur var namnet..? SVERKER OLOFSSON: Man kan alltså säga så att det som är riktigt viktigt för att man ska fungera, det kommer man ihåg? GÖSTA BUCHT: Ja, visst är det så, och man kan naturligtvis aktivt hjälpa till. Om du verkligen vill minnas namnet på en person säger du Jaha, det där är Gösta, han har glasögon, brun kavaj och han har pratat om minnesstörning. Då har du plötsligt 3 4 ledtrådar kring namnet som hjälper dig tillrätta när du sedan måste minnas det nästa gång. SVERKER OLOFSSON: En annan sak: När jag funderade på den här dagen så försökte jag påminna mig en del namn. Jag tänkte på Hans Blix, 76 år och fullt aktiv i världspolitiken. Alice Timander, 88 år och fortfarande premiärlejon. Man kan fortsätta med fler namn, fortsätta och fortsätta... Är det för att de är friska som de klarar det eller håller de sig friska för att de gör det? GÖSTA BUCHT: Jag tror nog att de är friska och därför klarar det. Det finns en stor spännvidd i vad vi är födda med, vilka förmågor vi har och hur länge vi lever. Det här styrs genetiskt på olika sätt. Det bästa sättet att bli gammal är att ha gamla föräldrar. SVERKER OLOFSSON: Du har också sagt att om man är jättestressad och bränner ut sig påverkar det minnet. Kan man förstöra minnet på det sättet eller kommer det tillbaka när man är frisk igen? GÖSTA BUCHT: Det kommer tillbaka, om förfallet inte har pågått i så pass många år att man har fått förändringar i själva hjärnan. Utbrändhet, minnesstörningar vid depression och sådant är övergående. CHRIS FOWLER: Jag skulle bara vilja säga att på minnestestet hade jag två rätt, och det beror inte på dåligt minne utan på att jag hade dålig uppmärksamhet just då. Det här testet ska göras i ett lugnt rum där man inte är störd. Oftast när man inte kommer ihåg någons namn beror det på att man aldrig riktigt lade märke till det. Någon sade Hej, jag heter... men under tiden tänkte man på någonting annat. Då är det självklart att man inte minns. YNGVE GUSTAFSON: Nu är du faktiskt professor och då får man vara glömsk. SVERKER OLOFSSON: Vad är det för skillnad på att vara tankspridd och glömsk? 69
GÖSTA BUCHT: Egentligen ingen. Tankspriddhet är dåligt episodiskt minne eller, rättare sagt det som Chris var inne på: Att man inte är tillräckligt koncentrerad. Minnet består ju av både förmågan att uppfatta saker och att lagra in det för att kunna plocka fram det. Hela kedjan måste fungera, och lär man sig inte att plocka in för att man tänker på något annat, då får man skylla sig själv. Om man verkligen vill minnas någonting finns det en massa tekniker för att ta in det. PUBLIKFRÅGA: Om man nu har svårt att minnas saker och ting skriver man kom-i-håglappar, listor och liknande. Är det sämre än att verkligen försöka minnas? GÖSTA BUCHT: Ja, i och för sig får du rätt saker med dig hem med det tränar inte minnet, så det är bättre att försöka göra en mental lista. Då får du den viktiga träningen samtidigt. YNGVE GUSTAFSON: Men om du skriver ner och sedan glömmer lappen hemma är det faktiskt en metod för att förbättra inlärningen och minnet. Att både skriva ner och tänka på något ger bättre inlärning. Motion med måtta PUBLIKFRÅGA: Alla Yngve Gustafsons eländesskildringar skulle ju kunna minskas om man mer kompakt gick ut med att vi äldre människor bör motionera mera. För ett och ett halvt år sedan hade jag mina 10 kilos övervikt och drabbades av typ 2-diabetes. Då fanns möjligheten att börja med tabletter eller att motionera, och jag valde den senare metoden och har aldrig ätit tabletter. Jag motionerar minst en timme om dagen och vill att ni gör reklam för daglig motion. YNGVE GUSTAFSON: Jag forskar en del om hur man rehabiliterar äldre genom att få dem att vara aktiva och träna. Vad jag kan säga är att det gäller att göra det på rätt sätt. Vi hade nämligen några 70-åriga damer som skulle ha hoppgymnastik för att stärka skelettet och efter tre månader hade de brutit ner 10 procent av benmassan i höften och fått fördubblad risk att bryta lårbenshalsen. Sedan är det också så att om man tränar för hårt när man är gammal och har näringsbrist, då bryter man ner kroppens vävnader istället för att bygga upp dem. Om vi ska gå ut på gruppboendena och träna hårt med de gamla, måste vi först se till att de får i sig ordentligt med näring så att de kan tillgodogöra sig träningen. 70
SVERKER OLOFSSON: Vad är slutsatsen då? Bör man motionera eller inte? YNGVE GUSTAFSON: Självklart ska man motionera. PUBLIKFRÅGA: Jag uppfattade Berit Lundman så att i den här gruppen med 85-åringar och äldre kopplades inte den här inre styrkan till den fysiska, det fanns inget samband. Då är det lite motsatser som vi talar om här: Att motion är bra även för äldre, men att den inre styrkan har inte med den fysiska att göra. BERIT LUNDMAN: Jag ser det inte som motsatser. Det är klart att det är bäst att må bra både fysiskt och psykiskt inklusive den inre styrkan. Det verkar ju som om man ändå kan kompensera lite. Trots sjukdomar och att man mår dåligt fysiskt, kan man ändå utvecklas mentalt och ha en inre styrka. Men att må bra både fysiskt och psykiskt är ju idealet. När är man för gammal? SVERKER OLOFSSON: Det är ju väldigt vanligt att man säger att nu när jag fyller 65 ska jag dra mig ur mitt politiska engagemang, man kan ju inte hålla på när man är så här gammal... Jag tror nog att undertonen kan vara att jag får nog dra mig ur innan jag blir utsparkad. Samhället har ju i allmänhet en ganska negativ syn på äldre, hur påverkar det den äldre människans hälsa? BERIT LUNDMAN: Det är ju negativt och de andra bilderna måste upp på ett tydligare sätt, att man blir klokare och visare. Det här är ju mycket individuellt. Det vi ser är att när man har den här inre styrkan tänker man aldrig så, utan mer att då får man väl sparka ut mig då!. GÖSTA BUCHT: Samhällsattityderna är intressanta. Det är ju trots allt att vi fortfarande har en relativt negativ attityd mot äldre. Så sent som på 1940- talet t.ex. fick man inte rösta om man bodde på ålderdomshem. Då kan man jämföra sig med andra kulturer. Jag brukar använda det kinesiska tecknet för gammal. Kinesiska tecken betyder alltid många saker beroende på i vilket sammanhang man har dem. Det här har betydelsen gammal, men också vis, klok och erfaren. Det är synonymt i Kina, vilket det knappast är i Sverige idag. YNGVE GUSTAFSON: Jag skulle bara vilja göra en kort kommentar till den här 85+ -studien. Den visade ju att när man blir gammal blir man 71
skör och ömtålig, och man drar på sig en massa sjukdomar. Men det som var roligt att se var att kroppens åldrande och sjuklighet betydde nästan ingenting när man skulle värdera sin livskvalitet och sitt välbefinnande. PUBLIKFRÅGA: Förr var man gammal, men sedan hette det att man är äldre och det lät som att vara lite yngre än gammal. På något vis känns det som att man vill flytta fram det här hela tiden och inte acceptera att man verkligen är gammal. Men det är väl inte fel att anse att man är gammal, man ska bara göra någonting av det. Berit Lundman talar om den inre styrkan och det kan ju på något sätt vara samma sak. BERIT LUNDMAN: Jag delar helt din uppfattning att det är viktigt att acceptera sitt åldrande. Just de här äldre som vi har mött och som har den här inre styrkan, i det ligger också ett accepterande. Just att kunna se att det finns något positivt också i att bli gammal. Det finns ju också en enorm stolthet hos en del, och det är de riktigt gamla, i att ha klarat sig och ha överlevt dem allihop. YNGVE GUSTAFSON: Eftersom det var min gamle kyrkoherde som ställde frågan måste jag kommentera att när vi intervjuade de här gamla såg vi hos många av de svårt sjuka och svårt handikappade att det som gav dem en otrolig kraft i den livssituationen var en stark gudstro. SVERKER OLOFSSON: Nu vill jag rikta en personlig fråga till dig, Berit: Tycker du att jag ska försöka jobba tills jag blir 65 eller hålla mig kvar ända till 67, jag har ju rätt till det? BERIT LUNDMAN: Eftersom jag börjar närma mig det här påverkas jag av det, och då tycker jag naturligtvis att du ska jobba mycket, mycket längre. Jag tycker att man bör stanna så länge man har mycket att ge. Människor utvecklas ständigt och blir klokare hela tiden. Då är det ju ett förfärligt slöseri att inte ta vara på all den nya insikten. SVERKER OLOFSSON: Då tänker du på samhällets väl. Jag är mer fundersam över hur jag själv mår av det. BERIT LUNDMAN: Då är jag alldeles övertygad att om man har ett arbete där man känner sig uppskattad, då tror jag att man mår väldigt bra också som individ. SVERKER OLOFSSON: Om vi för det där resonemanget framåt, för jag tror det är många som tänker på det: Om man vet att man mår bättre av det men far ganska illa där vid 62 63 års ålder för att kraven från arbetet är 72
ganska stora. Hur ska man tänka då om man är rädd om sig själv? Bör man lägga av eller ska man försöka hålla sig kvar för att det är så bra att kunna jobba några år till? BERIT LUNDMAN: Just uttrycket hålla sig kvar låter ju som att det ligger en kamp i det hela och det bör inte vara så. Man kanske hittar en bra kompromiss genom att ta vara på möjligheterna att gå ner lite i tid för att få göra det här man inte har hunnit med under livet och ändå vara kvar. Det tycker jag skulle vara idealet. SVERKER OLOFSSON: Kan ett väldigt engagerande arbete ersättas av att t.ex. jobba med kulturfrågor, att läsa och umgås? BERIT LUNDMAN: Det är jag övertygad om. Sexualtet hos äldre PUBLIKFRÅGA: Männens största problem, hur påverkar det hjärnan? Vi vet ju att det sexuella avtar. Vad får en bristande sexuell förmåga hos männen för konsekvenser för hjärnan? YNGVE GUSTAFSON: I all geriatrisk utredning brukar vi faktiskt fundera på hur de äldre fungerar sexuellt, deras behov av intimitet osv. Jag tror i och för sig inte att det direkt finns någon omedelbar orsakskoppling till hjärnan. Däremot tror jag på flera gemensamma nämnare. När du får problem med hjärnan får du inte så sällan problem också med den sexuella funktionen. Läkemedel som gamla människor får påverkar också den sexuella funktionen. Väldigt många gamla har fått läkemedel som i onödan både tar ifrån dem den sexuella lusten och den sexuella förmågan. PUBLIKFRÅGA: Jag läste i en tidning om ett nytt test, jag kan inte säga om det var för Alzheimer eller annan demens. Det var 40 tecken i olika former och färger som var blandade hursomhelst på en bild. Man skulle kunna namnge dem alla med form och färg inom en minut. Det skulle vara ett nytt test som är väldigt tillförlitligt. Är det sant? YNGVE GUSTAFSON: Det där testet har funnits i minst 40 år och är inte alls någon nyhet. Det har mera med uppmärksamhet att göra, men den kan ju i och för sig vara försämrad vid demens. PUBLIKFRÅGA: Ibland kommer jag inte ihåg namn och det kan gälla en människa som jag känner. Det går bara inte att få fram namnet. Senare, 73
kanske nästa dag, och när jag gör något helt annat så poff, har jag svaret. Vad beror det på? GÖSTA BUCHT: Vi har ju olika förmågor att komma ihåg saker och ting. Framplockningen ur minnet sker ju på olika sätt, och är det något som ligger nära medvetandet och som man har lagt in med ledtrådar och liknande, då minns man namnet. Om det har lagt sig lite längre bort i systemet behöver hjärnan lite tid på sig för att hitta de ledtrådar som leder fram till namnet. Ibland blockerar man hjärnan när man försöker koncentrera sig på någonting, för då fokuserar man bara på just det. Vi har något som heter implicit minne, dvs. att saker och ting ibland bara poppar upp av sig själv. Det behöver man nog ha i vissa sammanhang. Läkemedel som hot SVERKER OLOFSSON: Yngve ger ju en bild av att medicineringen är ett riktigt stort hot för gamla människor. Det är ju naturligtvis inte acceptabelt. Finns det någon lösning? YNGVE GUSTAFSON: Den vanligaste diagnosen för äldre på akutmottagningar i Sverige är läkemedelsbiverkningar, felaktiga doser och olämpliga preparat. Dålig läkemedelsbehandling är ett hot mot gott åldrande. Sedan är ju Cipramil egentligen ett väldigt bra läkemedel, jag hoppas verkligen att det framgick. För de människor som får hjälp mot sin ångest och sin depression är det en fantastisk medicin men hos väldigt många har den ingen effekt och leder då bara till ökad risk för att de faller. SVERKER OLOFSSON: Det verkar som om läkemedelsförskrivningen till gamla människor är en väldigt starkt bidragande orsak till att folk blir sjuka? YNGVE GUSTAFSON: I läkarutbildningen i t.ex. Uppsala har man totalt fyra dagar om åldrandet, och det infördes 1990. Innan det fanns ingenting. De flesta läkare som är ute idag har därmed nästan ingen utbildning i att medicinera och behandla äldre patienter. De har läst i läkemedelskatalogen FASS och tror att det som står där gäller äldre, men de läkemedel som står i FASS är ofta bara testade på unga, friska män. Då gäller inte FASS och då tror doktorn att det är fel på patienten. 74
SVERKER OLOFSSON: Men när man kommer till en läkarstation och träffar en läkare som börjar ha några år på nacken, då har man ju en känsla av att det går ganska bra. Jag undrar om du har något tips: Vad säger man när man kommer? YNGVE GUSTAFSON: Det handlar om behovet av en kulturrevolution i vården. Vi läkare måste inse att när vi ska utreda och behandla gamla är det mycket mer komplicerat, eftersom man har åldrandet att ta hänsyn till både när det gäller att känna igen sjukdomar och när man ska välja och dosera läkemedel. Vi måste få en helt annan syn på att vårda och behandla gamla människor. Den narkosläkare som kan söva en 90-årig dement kvinna utan att hennes hjärna tar skada är fruktansvärt skicklig och borde ha medalj. Varje distriktsläkare som kan gå hem och säga att jag har inte satt in någon medicin som skadar mina patienter idag borde också ha medalj. Att behandla gamla människor med eller utan minnesproblem, det kräver en extra stor skicklighet. 75
76