alt Tema: Gemensam välfärd En röst om välfärd från Filippinerna Bienestar social i Mexiko Asbjörn Wahl om kampens globalisering

alt En annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse. #2 2007 30kr ISSN 1654-6067 Tema: Gemensam välfärd En röst om välfärd från Filippinerna Bienestar social i Mexiko Asbjörn Wahl om kampens globalisering

Innehåll Nätverk för gemensam välfärd mobiliserar i Sverige 4 Kampen om välfärden 6 Bienestar social i Mexiko 11 Vem står för omsorgen? 12 En röst om välfärd 14 Redaktion: Johan Rootzén, Karin Råghall och Veronika Skärlund Ansvarig utgivare: Johan Rootzén Layout: Anton Andreasson Omslagsbild: Beatrice Jansson Material: Arbetet med att utveckla tidningen fortsätter. Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till redaktion@attac.se så svarar vi så fort vi kan! Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter. Som medlem av Attac Sverige får du fyra nummer av Alt per år. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr per nummer. Kontakta oss på redaktion@attac.se. Attac Sverige: Attac Sverige, Tegelviksgatan 40 116 41 Stockholm, 0739 844799 info@attac.se www.attac.se ATTAC Association pour la Taxation des Transactions financières a l Aide aux Citoyens ATTAC Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa Välfärd värd att kämpa för? Det här numret ägnas åt frågan om välfärd. Den andra oktober i år samlades 130 000 människor runt om i Danmark för att manifestera för mer resurser till den offentliga sektorn. Inför det norska stortingsvalet 2006 lyckades ett brett nätverk av fackförbund, sociala rörelser och ett antal kommuner göra frågan om gemensam välfärd till valrörelsens viktigaste. Och Sverige då? Nätverk för gemensam välfärd arbetar för att mobilisera mot utförsäljningen av den offentliga sektorn, men ännu viktigare: de lyfter diskussionen om hur vi tillsammans ska utveckla den gemensamma välfärden. Attac är en del av det nätverket. Gemensam välfärd var också temat för LO och Attacs årliga läger i Brunnsvik. Under en helg i oktober träffades ett hundratal medlemmar från de båda organisationerna på folkhögskolan i Dalarna och diskuterade, utbytte erfarenheter och lät sig inspireras. Asbjörn Wahl, samordnare för det norska nätverket For Velferdsstaten, talade om sina erfarenheter av mobilisering för välfärdsfrågor i Norge. I detta nummer av Alt har vi försökt vidga diskussionen om välfärden. Det handlar inte bara om Norden samma utveckling mot krympt offentlig sektor återfinns i många andra länder. Det folkliga motståndet likaså. Vilken roll kan en organisation som Attac spela i det här sammanhanget? Hur kan vi samarbeta internationellt kring frågor som rör välfärd? Vi utlovar inga färdiga svar, men vi hoppas att ni finner den här diskussionen lika viktig och inspirerande som vi gör! /Redaktionen 2

Uppskattningsvis 130 000 människor deltog i välfärdsdemonstrationen i centrala Köpenhamn den 2 oktober 2007. Foto: Joe Mortensen/joemortensen.dk

Nätverk för gemensam välfärd mobiliserar i Sverige Text: Karin Råghall Marknadslösningar? Smaka på ordet. Är det receptet för utvecklingen av ett bra samhälle? Fråga en nyliberalt sinnad politiker och du får ett otvetydigt Ja! till svar. Men alla verkar inte vara lika övertygade. Undersökningar visar att en majoritet av svenska folket inte stödjer avregleringarna och utförsäljningarna av statliga bolag, men däremot är positiva till en solidariskt finansierad välfärd och höga skatter om det ger alla en välfärd av hög kvalitet. Det säger Gunilla Andersson från Nätverk för gemensam välfärd. Sabba inte välfärden! Detta var budskapet som Nätverk för gemensam välfärd riktade till den borgerliga alliansregeringen efter en konferens i Norrköping den 3-4 mars 2007. Nätverket samlar såväl enskilda som organisationer, till exempel Attac, Miljöförbundet Jordens Vänner, SEKO, Transport och Byggnads. Nätverket syftar till att bredda och fördjupa samarbetet mot utförsäljningen och nedmonteringen av den gemensamma välfärden. Just nu står frågan om privatiseringar av sjukhus högt på dagordningen. Men en minst lika viktig del av nätverkets arbete är att formulera en alternativ välfärdspolitik. En politik där välfärdstjänster till exempel skola, sjukvård, omsorg, kollektivtrafik, el- och vattenförsörjning ses som mänskliga rättigheter och inte som handelsvaror på marknaden. En politik som tar hänsyn till miljö och global rättvisa. Den politiska situationen i Norge och Danmark liknar den i Sverige, med en nyliberal offensiv från höger och en socialdemokrati som inte tar upp kampen utan snarare anammar alltmer av den nyliberala retoriken. Men i Norge och Danmark har man lyckats mobilisera breda motståndsallianser som satt rejäla käppar i hjulen för privatiseringspolitiken. I Norge har For Velferdsstaten till exempel stoppat privatiseringsvågen och fått en högerregering på fall (se vidare intervjun med Asbjörn Wahl). I Danmark demonstrerade i början av oktober 130 000 människor under parollen Nej till nedskärningar! Ja till trygghet och välfärd! Här i Sverige arbetar ett gäng eldsjälar i Nätverk för gemensam välfärd för att fler ska sluta upp i kampen, men än så länge har engagemanget inte nått samma proportioner som i grannländerna. För att en politisk kursändring ska bli möjlig vilket inte bara handlar om att byta regering 2010, utan om 4

att verkligen byta politik krävs ett rejält tryck från en bred folkrörelse. Jag frågar Gunilla Andersson, som förutom att vara initiativtagare till Nätverk för gemensam välfärd även är aktiv i Attac Malmö, hur attac: are runt om i landet kan engagera sig i välfärdsfrågorna. Bilda lokala gemensam välfärd-grupper! Jag tror att det allra viktigaste är att mobilisera lokalt och att lokalt finna samarbetspartners; fackföreningar, miljöaktivister, hyresgästföreningar, handikapporganisationer osv. Utgångspunkten kan vara Upprop för gemensam välfärd, som var den plattform nätverket startade med, men samtidigt behöver man finna vad som är på tapeten lokalt. Här i Skåne är det just nu privatisering av psykiatrin som är på gång till exempel. Vad vi attac: are kan bidra speciellt med är att koppla ihop de lokala och nationella privatiseringsfrågorna med den globala situationen. Vi kan peka på att det är samma nyliberala agenda som drivs i svenska kommuner, svensk riksdag som i EU, WTO och via Världsbanken och IMF. Och att motståndet och kampen för demokrati och solidaritet måste föras lokalt, nationellt och globalt samtidigt. Därav vikten att engagera sig i European Social Forum i Malmö 2008! I det här numret av Alt vill vi lyfta fram diskussionen om hur man kan tänka om välfärdspolitik ur ett internationellt perspektiv. För att ställa det lite på sin spets frågade vi oss om utsugning av Syd är en förutsättning för välfärd i Nord. Så här kommenterar Gunilla Andersson vår fråga: Mitt svar är såklart nej. Frågan är visserligen motiverad. Det har ju faktiskt varit en traditionell socialdemokratisk hållning att frihandel är bra för Sverige. Svenska näringsministrar brukar säga att det som är bra för svenska exportföretag är bra för Sverige. Underförstått: och då kan vi ju inte bry oss så mycket om hur fattiga länder drabbas. De senaste årens utveckling visar dock allt tydligare att en stor del av befolkningen i både syd och nord drabbas av den nyliberala politiken. De svenska företagens vinster bidrar knappast längre till den svenska välfärden (vinsterna försvinner till skatteparadisen) och industrijobben kommer inte längre svenska arbetare till godo. De har flyttat till Kina. Och den fria marknaden innebär ju en social dumpning Parollerna i Danmark Unga och gamla, LO-folk och skolelever, sjuksköterskor och spårvagnsförare gick den 2 oktober ut och visade sitt missnöje med den danska regeringens politik (se foto på sid 3). Rörelsen samlas kring parollerna: Ja til mere løn og flere hænder Nej til minuttyranni Ja til flere penge til kommunerne Nej til nedskæringer Ja til udvikling af velfærden Nej til privatisering Ja til investering i god og gratis uddannelse Nej til besparelser Ja til velfærd til alle Nej til skattelettelser som dels försämrar arbetsvillkoren i Sverige, dels innebär ett utnyttjande av inhyrd arbetskraft från de gamla öststaterna. Vårt svar på den nyliberala globaliseringen bör vara att finna demokratiska verktyg för att säkra medborgerliga rättigheter till välfärd, goda arbetsvillkor och en ekologiskt hållbar jord. Vi kan inte återuppfinna den nationella välfärdsstaten. Nu behöver vi formera en europeisk och en global folkrörelse för att garantera alla människors rättigheter. I Syd och i Nord. Men vi måste börja där vi står... Så, vad väntar vi på? Är det inte hög tid för alla som vill ha en gemensam och rättvis välfärd att gå samman, att lära och låta oss inspireras av våra nordiska grannars kamp och erfarenheter? En annan politik är möjlig, men inte så länge vi lydigt följer marknadens villkor, och inte heller så länge vi går och muttrar vårt missnöje var för sig. 5

Kampen om välfärden Text: Johan Rootzén och Karin Råghall Foto: Veronika Skärlund Jag ser inte framför mig en global värld med ett gemensamt regelverk för kapitalismen. Det är inte så världen fungerar demokratin fungerar inte på den nivån. Asbjörn Wahl är samordnare för kampanjen For Velferdsstaten i Norge. Han har stor kunskap om välfärdsfrågor och arbetet mot privatiseringar och nyliberalism. Enligt honom är kampen om välfärden en fråga om makt och fördelning av samhällets resurser, och kampen måste ta sin utgångspunkt i folklig mobilisering på lokal nivå. Efter ett samtal med Asbjörn Wahl är det svårt att blunda för de stora, avgörande frågor och utmaningar som den globala rättviserörelsen står inför idag. Nyliberalismen genomsyrar en allt större del av politiken. Välfärden monteras ned i en rasande fart. Människor upplever en ökad press i arbetslivet. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar såväl inom som mellan länder. Hur kan vi förstå dessa maktförskjutningar till kapitalets fördel på en global nivå? Hur ska vi ta oss an kampen för ett bättre samhälle? Går det att stoppa den nyliberala offensiven? Asbjörn Wahl har en förmåga att koppla ihop dessa stora frågor i en enkel men kärnfull analys. Han kallar sig socialist och ser maktförhållandena mellan olika ekonomiska intressegrupper i samhället som avgörande. Det som kännetecknar vårt samhälle idag är ett gap mellan demokratin och ekonomin. Ekonomin och marknaden tillåts styra sig själva och politiken släpar efter. Från politiskt håll talar man om att avskaffa fattigdomen och satsar pengar och resurser på att uppnå detta. Likväl lever fattigdomen kvar och skillnaderna mellan fattiga och rika ökar. Varför är det så? Jo, man saknar demokratisk styrning över de viktiga ekonomiska processer som leder till fattigdom och ekonomiska klyftor. Så jag tror att demo- kratisk kontroll över ekonomin kommer att vara kärnfrågan framöver. Men hur tar man kontroll över ekonomin i en tid när kapitalet rör sig fritt, efter att vi plockat bort all reglering och styrning? Handlar det om att försöka reglera kapitalet på en global nivå? Jag ser inte framför mig en global värld med ett gemensamt regelverk för kapitalismen. Det är inte så världen fungerar demokratin fungerar inte på den nivån. Så många beslut som möjligt bör tas på ett lokalt plan. Vi måste därför se till att lokalt demokratiskt beslutsfattande blir möjligt, genom att begränsa kapitalets makt. Jag ser framför mig hur de som talar om att reglera kapitalismen globalt tänker sig att kapitalismen ska leva vidare i sin nuvarande form, att vi bara ska införa några trafikregler för kapitalet. Men kapitalet har aldrig brytt sig om trafikregler. Vad vi behöver är en annan maktfördelning. Om man till exempel inte har starka fackföreningar så räcker det inte med en god reglering av arbetsförhållandena. Det är starka fackförbund som gör att man upprätthåller fackliga rättigheter. Den stora utmaningen är alltså att få en tillräcklig social mobilisering för att genomföra begränsningar av kapitalets makt. I detta nummer av Alt försöker vi föra fram ett internationellt perspektiv på välfärdsfrågor. Vi frågar Asbjörn vilka frågor som går att samarbeta kring över gränserna, och hur mobiliseringen egentligen ska gå till. Självklart måste kampen internationaliseras och globaliseras, men det finns inte någon abstrakt global kamp. Den globala kampen uppstår först då lokala och nationella rörelser sluter sig 6

Kampanjen For Velferdsstaten i Norge I Norge lyckades man genom en bred mobilisering, där fackförbund, sociala rörelser och en del kommuner förenades, ändra tonen i den politiska diskussionen. På samma sätt som i Sverige så har privatiseringar och avregleringar presenterats som oundvikliga konsekvenser av den rådande ekonomiska situationen. Genom att lyfta denna problematik på lokal, regional och nationell nivå har kampanjen For Velferdsstaten lyckats vända den här trenden. De har bidragit till att skapa ett klimat där det åter går att diskutera hur man gemensamt skall ta ansvar för och utveckla välfärden istället för att montera ner den. Inför stortingsvalet 2006 meddelade norska LO att de inte förbehållslöst tänkte stödja Arbeiderpartiet i valrörelsen. Istället presenterade de en lista med 54 riksomfattande välfärdskrav. De partier som ställde sig bakom kravlistan kunde räkna med LOs och For Velferdsstatens stöd. Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstre och Senterpartiet förklarade att de stödde kraven. Med LO och For Velferdsstaten i ryggen lyckades de vinna en majoritet av platserna i stortinget och kunde tillsammans bilda en alliansregering. En del av kraven från listan infriades ganska snabbt, men en hel del återstår. Den tydligaste effekten av kampanjen är kanske att norska politiker inte längre kan tala om privatiseringar och avregleringar utan att bli ifrågasatta. 7

Välfärdsstaten och välståndsutvecklingen var vad arbetarrörelsen fick tillbaka för att ge upp sitt socialistiska projekt samman och bygger allianser över gränserna. Det är det vi ser på de sociala forumen, där nya gränsöverskridande nätverk växer fram. Men mobiliseringen måste ta sin utgångspunkt i människors vardag. Det är ju för att man upplever problem i sin vardag fattigdom, bostadslöshet, arbetslöshet, angrepp på välfärden som det blir möjligt att mobilisera människor. På många sätt är det idag enklare att mobilisera kring gemensamma frågor än på mycket länge. Nyliberalismen styr världen, vilket gör att de politiska motsättningarna blir tydligare. Man ser likheten mellan olika länder. Det är samma företag som försöker erövra mer makt, det är samma avregleringar, samma privatiseringspolitik och samma omfördelning mellan fattiga och rika över hela världen. Vilken roll kan då civilsamhället och en organisation som Attac spela i mobiliseringen för en gemensam välfärd? Jag tror att Attacs roll först och främst är att åter föra upp de sociala motsättningarna på dagordningen, samt att få med ett internationellt perspektiv. Dessutom har Attacs fokus på kritik av nyliberalismen som system och idé varit viktig. Motståndet inom den traditionella arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen var ju inledningsvis inte särskilt starkt när nyliberalismen slog igenom internationellt. Det beror delvis på att man var helt oförberedd på den här utvecklingen. I efterkrigstidens Norden trodde arbetarrörelsen att man avgjort den sista striden. Den allmänna tanken var aldrig mer tillbaka till 1930-talet, aldrig mer massarbetslöshet, aldrig mer krig och aldrig mer fattigdom. Nu har vi skaffat oss politisk kontroll över ekonomin, nu ska vi bara fortsätta och reformera oss till ett bättre samhälle. Denna slutsats visade sig vara felaktig. Man kan säga att välfärdsstaten och välståndsutvecklingen var vad arbetarrörelsen fick tillbaka för att ge upp sitt socialistiska projekt, men detta skedde alltså inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Den relativa maktbalans som funnits mellan arbetarrörelsen och kapitalet har nu brutit samman och välfärdsstaten står under press igen. Om vi ska kämpa för något nytt nu så är det inte att återskapa 1960-talet. Vi måste gå alt #2 2007 längre. Det har inte arbetarrörelsen klarat att se på egen hand och i det här sammanhanget spelar Attac och liknande rörelser en viktig roll. Men Attac måste å andra sidan också vara medvetna om att den viktigaste sociala kraften i samhället är arbetarrörelsen. Toppmötesdemonstrationer med tiotusen, tjugotusen, femtiotusen ungdomar med radikala idéer utgör inget reellt hot mot kapitalet. Men den dag arbetstagarna går ifrån sina arbeten, så har någonting annat skett. Därför bör Attac försöka öka samarbetet med fackföreningsrörelsen. Vilka är då de möjliga vägarna framåt? En av Asbjörns centrala tankar handlar om demokratisk kontroll över ekonomin. Däremot säger han sig inte ha någon färdig modell för hur ett framtida samhälle ska se ut eller organiseras, och inga färdigutvecklade strategier heller. Jag tror att de viktigaste lärdomarna vi kan dra utifrån de kamper som har förts historiskt är att vi måste sätta demokratin i centrum. Målsättningen måste vara en reell demokrati där folk verkligen har makt att påverka sin vardag och sin situation. Men det vi kan se nu är hur välfärdsstaten håller på att undergrävas. Välfärdsstaten enligt keynesiansk modell omfördelade på intäktssidan i samhället, men jag tror att vi måste gå längre, vi måste också börja lyfta frågan om demokratisering av egendom. Vi kan inte acceptera en situation där en procent av ett lands befolkning sitter och kontrollerar en helt oproportionerligt 8

Asbjörn Wahl från For Velferdsstaten Om vi bara hade formulerat en lång kravlista så skulle vi mycket väl ha kunnat bli infiltrerade av högerpopulisterna stor del av de samhälleliga tillgångarna. Jag tror att det här kommer att bli den stora frågan i framtiden, och att det är en fråga som vi förmodligen inte är redo att ta tag i idag. Men den måste resas. Vi återkommer till frågan om folklig mobilisering. För att fler ska organisera sig krävs ett tydliggörande av kopplingarna mellan det som vi upplever i vår vardag i form av brutalisering av arbetslivet och nedskärningar i välfärden och den nyliberala offensiv som skett de senaste decennierna. Asbjörn menar att det problematiska inte är att förklara denna koppling, utan snarare att diskussionen inte alls kommit upp i medierna. Rapporter och diskussioner om arbetslivet och människors vardagsproblem är i stort sett obefintliga i medierna. Vi måste därför se till att skapa alternativa kanaler för den här typen av diskussioner: hemsidor, föreläsningar, informationsmaterial och så vidare. I samtliga nordiska länder har vi sett en utveckling där olika högerpopulistiska partier gått framåt i valen. Partier som spelat på den ilska och frustration som många människor känner. Hur undviker man att spela dessa krafter i händerna? Vi tänkte igenom det här väldigt noga inom Aktion For Velferdsstaten när vi skulle etablera oss och formulera en politisk plattform. Vi var noga med att formulera den på ett sätt som gjorde det omöjligt för högerpopulisterna att stötta den. Vi måste vara så pass tydliga i våra politiska analyser att vi klargör de reella motsättningar som finns i samhället. Vår uppgift är att klargöra motsättningarna, inte att skapa nya motsättningar. Om vi bara hade formulerat en lång kravlista så skulle vi mycket väl ha kunnat bli infiltrerade av högerpopulisterna. Istället för skapa en konstruktiv diskussion om dessa motsättningar så hade vi bara bidragit till att försluta locket ytterligare. Det som är viktigt för högerpopulismen är att finna syndabockar. Det är ju inte något nytt i ett historiskt perspektiv. Utvecklingen såg likadan ut på 1930-talet. Även om dessa partier inte är uttalat fascistiska så kan man se drag av fascism bland många av dem. Man kan se tydliga paralleller till hur de utnyttjar samhälleligt missnöje för att kanalisera det mot andra svaga grupper i samhället och det måste man ju se som ett stort varningstecken. Slutligen ställer vi samma fråga till Asbjörn Wahl som vi tidigare ställt till Gunilla Andersson: Är utsugning av Syd en förutsättning för välfärd i Nord? Det var nog det en gång i tiden. Om det var den enda förutsättningen vet jag inte, men det var i varje fall en del av systemet. Den här kopplingen har blivit mycket tydligare för mig genom de diskussioner som förts i samband med World Social Forum. Jag har flera gånger blivit påmind av folk från Syd om att vår välfärd har möjliggjorts delvis på grund av utbyte av billiga råvaror och billig arbetskraft från Syd. Men jag tror samtidigt att det skulle vara möjligt att utveckla en välfärdsstat utan detta ojämna utbyte. Asbjörn menar att det finns anledning för de nordiska fackföreningsrörelserna att vara självkritiska. De stöttar ofta sina regeringar i förhandlingarna inom WTO, i stället för att solidarisera sig med fackföreningsrörelsen i Syd. Det svenska facket är intresserat av att exportera sina varor till hela världen och det norska facket vill exportera sina. Det gör att man ofta förbiser en av våra viktigaste uppgifter: att stötta våra kamrater och allianspartners inom fackföreningsrörelsen i Syd, som kämpat hårt mot exempelvis NAMA-avtalen* inom WTO. De protesterar eftersom de ser en risk för avindustrialisering av Syd om avtalen träder i kraft. Vi i den nordiska fackföreningsrörelsen är fortfarande ganska dåliga på att ta till oss de här problemställningarna. Jag tycker att den tendens man har kunnat se de senaste åren, där både Europafacket och den internationella fackföreningsrörelsen i ökande grad stöttar fackföreningsrörelsen i Syd, är väldigt upplyftande. * NAMA (Non Agriculture Market Access) är ett av de viktigaste avtalen i WTO och omfattar industri-, fiske-, gruv- och skogsnäring m.m. 9

Bienestar social i Mexiko Text: Veronika Skärlund Illustration: Linnéa Mindemo Bienestar social, vad är det för en mexikan? En kvinna jag talar med under en bussresa förklarar att alla över 70 år får pension. Det är jättebra! Jag måste fråga hur mycket pengar de får, om det går att leva på. De får 1000 pesos i månaden (ungefär 700 kronor). Det är verkligen inte mycket, men kvinnan förklarar att det räcker till att köpa socker, ris, bönor. De FÅR ju pengarna. Om ingen annan ger dem något så är de ju tacksamma för det. Jag börjar ana en stor skillnad i vår syn på vad vi som medborgare har rätt att kräva. I Sverige talar vi alltid om välfärd som något självklart. Anna är en svensk kvinna som har bott i Mexiko i mer än tjugo år. När en av hennes döttrar började få problem i skolan bestämde sig Anna och hennes (mexikanske) man för att låta henne flytta till mormor och morfar i Stockholmsförorten Sollentuna, för att gå i en skola där. De blev alla förvånade, chockade, över att dottern fick gå i skolan gratis, och dessutom fick välja vilken skola hon skulle gå i och sedan fick gratis busskort när den valda skolan låg ett par kilometer från bostaden. När dottern började gå ner i vikt var det någon på skolan som uppmärksammade det, och hon blev erbjuden terapi, på spanska om hon så önskade. Som att inte det var nog fick hon dessutom gratis tandvård till och med det år hon fyllde nitton, samt kunde gå till läkaren för bara någon hundralapp. Samtidigt kom ett brev till Anna i Mexiko där det förklarades att dottern tyvärr inte kunde få något studiebidrag på 700 kronor eftersom föräldrarna bodde utomlands. Efter så lång tid i Mexiko kunde Anna inte tro sina ögon. Efter att ha fått så mycket gratis var det ändå någon som bad om ursäkt för att hennes dotter inte kunde få mer pengar. Få pengar! Utbildning ska enligt lag vara gratis i Mexiko, men många, inte minst lärarna, klagar över dåliga kvaliteten på skolor, lokaler och undervisning. När man handlar mat, liksom när man tar ut pengar i en bankomat, får man ofta frågan om man vill runda av, bidra med några ören eller kronor till ett eller annat socialt projekt. 11 Det sägs också vara vanligt att föräldrar tvingas bidra med pengar, eller material, för att deras barn ska kunna gå i skolan. Men mitt ressällskap hävdar ändå att det finns gott om stipendium för barn utan ekonomiska tillgångar. Fast bara för barn som gör bra ifrån sig, annars kommer de ju att vänja sig vid att de får saker utan att prestera något. Den mexikanska regeringen är bra på att göra reklam för alla sina program riktade till de med sämre ekonomiska förutsättningar. Hur effektiva dessa program egentligen är kan nog diskuteras. Trots de stora orden från regeringen finns det även ett stort antal privata initiativ. När man handlar mat, liksom när man tar ut pengar i en bankomat, får man ofta frågan om man vill runda av, bidra med några ören eller kronor till ett eller annat socialt projekt. Flaskvatten säljs med argumentet att tio köpta liter ger en liter dricksvatten till befolkningen i fattiga, vattenlösa byar. Genom att köpa rätt sorts vatten kan man göra världen lite bättre. Vad som händer med ens skattepengar är däremot oklart. Och visst, skatterna i Mexiko är långt ifrån lika höga som här i Sverige. Dessutom är det en betydligt mindre andel av befolkningen som betalar skatt, främst på grund av att en stor del av ekonomin är informell, oregistrerad. I Sverige är det i stort sett omöjligt att leva ett liv utan kontakt med den offentliga sektorn. Vi sveps i en gemensamt ägd filt när vi föds, och lika så när vi dör. Däremellan skyddas vi av det sociala skyddsnät som förhindrar att vi faller utanför systemet. I Mexiko utgörs detta nät av familjen. Om man inte har någon familj, eller om man inte trivs med den, står man ofta väldigt ensam. Kanske är vi här i norr lite för vana vid att få saker utan att anstränga oss? Lite för vana för att inse vilka fördelar det har, lite för vana för att inse att det är värda att slåss för.

Vem står för omsorgen? Text och foto: Veronika Skärlund Varje söndagseftermiddag fylls Hong Kongs centrum av unga kvinnor. De sitter överallt, i små grupper på trottoarer och i parker. För ett ovant öga skulle det kunna tänkas vara unga Hong Kong-bor som gått ut för att njuta av solen. Men så är det inte. Hong Kong har knappt 7 miljoner invånare. Utöver dessa tillkommer omkring 200 000 FDHs, Foreign Domestic Helpers. De flesta av dessa kvinnor kommer från Filippinerna, en del från Indonesien, andra från Nepal. Det de har gemensamt är att de kommit till Hong Kong i jakten på en bättre inkomst. De bor hemma hos familjer och hjälper till med städning och matlagning, samt tar hand om barn och gamla. Med andra ord utför de liknande sysslor som svenska tjejer som åker utomlands för att jobba som au pairer, men deras status i samhället är betydligt lägre. Väldigt få av dessa kvinnor kommer någonsin att bli medborgare i landet där de bor, eftersom Hong Kongs lagstiftning i stort sett omöjliggör det. Många av de kvinnor som kommer som FDHs är högutbildade i sina hemländer, men kan ändå tjäna mer på en hushållstjänst i Hong Kong, än på att arbeta som till exempel lärare i Filippinerna. Ofta har det dessutom krävts en stor ekonomisk uppoffring, kanske har de behövt ta hjälp av hela familjen, för att kunna hitta ett jobb utomlands och för att betala resan. Lönen de får är lägre än vad de flesta Hong Kong-bor skulle acceptera. Den lagstiftade lägsta lönen för FDHs i Hong Kong var 2006 motsvarande 3 320 kronor. För dessa kvinnor är det en ansenlig inkomst. Eftersom de bor i ett främmande land där de varken talar språket eller känner till kulturen blir de ofta beroende av familjen de bor hos. Det kan inte bara få konsekvenser i form av dåligt självförtroende, utan kan också leda till att man står ut med förtryck och övergrepp som man vanligtvis inte skulle acceptera. Vidare är arbetstiderna ofta dåligt reglerade. Kvinnornas möjligheter att lämna en dålig anställning är små; om de av någon anledning mister sitt arbete har de enligt lag enbart två veckor på sig för att hitta ett nytt jobb. Annars måste de lämna territoriet. Att kvinnor migrerar för att öka familjens inkomster i hemlandet förekommer inte bara i det lilla territoriet på Kinas sydostkust. I flera sydostasiatiska länder finns företag som specialiserat sig på att förmedla liknande platser i Japan och Taiwan. Dessutom finns det liknande mönster i andra delar av världen. Strömmen av kvinnor från södra till nordöstra Asien och Mellanöstern är bara en av fyra stora globala migrationsströmmar. En annan av dessa går från Mexiko norrut till USA, en tredje från Afrika till Europa. Den ström som kanske berör Sverige mest är den som rör sig från Östeuropa och Ryssland till de västra och norra delarna av Europa. Migration är ingenting nytt. Människor har flyttat från sitt hemland till andra delar av världen under hundratals år. Det nya är vad som har kallats migrationens feminisering. Tidigare har migranter övervägande varit män. De har FDHs demonstrerar i Hong Kong för bättre arbetsförhållanden, 1 maj 2006 12

ofta flyttat för att söka bättre betalda arbeten. Så är det även med dagens migration. Kvinnor migrerar, under kortare eller längre tid, för att tjäna pengar att skicka hem och därigenom kunna försörja sina familjer, både föräldrar och barn. Att det i allt högre grad är kvinnor som migrerar, och därigenom står för en större del av inkomsterna, har gjort att traditionella könsroller brutits. Hemvändande kvinnor får ofta högre status än tidigare. Men det har också fått andra, mer negativa, konsekvenser. Dessa kvinnor reser från söder till norr för att arbeta i andras familjer, för att ta hand om andras barn och andras föräldrar. I sina nya hemländer utsätts de inte bara för patriarkalt förtryck på grund av att de är kvinnor. De blir ofta en andra klassens medborgare, utsatta för rasistiska fördomar, och hamnar långt ner i den sociala hierarkin. Att det i allt högre grad är kvinnor som migrerar och därigenom står för en större del av inkomsterna har gjort att traditionella könsroller brutits. Samtidigt lämnas ofta den egna familjen i hemlandet, vilket har gjort att man inte bara pratar om feminisering av migrationen, utan även om care drainage. Uttrycket är en parafras på det mer välbekanta begreppet brain drainage : att välutbildade invånare i Syd beger sig norrut i jakt på bättre ekonomiska förutsättningar, vilket leder till att landet dräneras på kunskap. Ungefär detsamma gäller care drainage. Länderna i Syd dräneras på omsorg när den kvinnliga befolkningen migrerar. Ofta ser kvinnorna ingen annan utväg än att söka sig till Nord, där möjligheterna till högre inkomster gör att de kan bidra ekonomiskt till sina barns utbildning och uppväxt. Men priset de får betala är högt, kanske framför allt för barnen. Det är sällan fäderna går in och tar över kvinnans position i hemmet, utan barnen lämnas istället hos någon kvinnlig släkting eller bekant. Den enda kontakt de har med 13

sin mamma är över telefon. Och all den omsorg som dessa kvinnor aldrig får möjlighet att ge sin egen familj tilldelas istället dem de anställs för att ta hand om. Behovet av att anställa omvårdnadspersonal i hemmen har uppstått, och kanske framför allt ökat, i och med att många kvinnor i västvärlden har gått ut i arbetslivet, samtidigt som männen inte i samma utsträckning tagit på sig hushållssysslor. När kvinnorna i Nord börjar tillbringa alltmer tid utanför hemmet krävs ersättare som håller ställningarna på hemmaplan. Och eftersom dessa jobb oftast anses ha för låg status och vara för dåligt betalda för att locka landets egna invånare, hämtas de omsorgsgivande ersättarna från länder med sämre ekonomiska förutsättningar. I Sverige har vi ett välutbyggt system av dagis och äldrevård och därmed har inte behovet av privata, individuella alternativ varit lika stort här som i till exempel Hong Kong. I alla fall inte än så länge. I diskussionen om privat eller offentlig omsorg har välfärdsfrågan ofta framställts som en klassfråga, och belysts ur ett nationellt perspektiv. Det är dags att vidga begreppen och tänka på välfärd i ett globalt perspektiv. Jag tycker att det är viktigt att skapa ett fördelningssystem där de som har mer resurser också bidrar mer till det gemensamma. En röst om välfärd Ramon Bultron kommer från Filippinerna, men arbetar sedan flera år med att organisera utländska arbetare i Hong Kong. alt #2 2007 Vilka associationer får du när du hör ordet välfärd? Jag menar att välfärd är den service och de tjänster som staten eller olika icke-statliga institutioner levererar, service och tjänster som svarar mot efterfrågan och behov hos samhällets medborgare. Det kan till exempel handla om vård, social trygghet, arbetsmarknadstjänster eller boende. I grunden handlar det väl om service som tillgodoser människors grundläggande behov. Jag tycker att välfärd borde vara varje stats, varje regerings primära uppgift i relation till sina medborgare, och att man har ett särskilt ansvar gentemot de grupper som har störst behov av de här tjänsterna. Välfärden finansieras genom skatter och försäkringspremier. Mycket av skattebördan tenderar att hamna på grupper som redan har det ganska svårt ställt. Jag tycker att det är viktigt att skapa ett fördelningssystem där de som har mer resurser också bidrar mer till det gemensamma. Hur ser välfärdssystemet ut i ditt land? Den filippinska staten erbjuder i praktiken nästan inga välfärdstjänster alls. I de fall de förekommer så är det ofta väldigt svårt för fattiga människor att ta del av dem. Privatiseringspolitik, ekonomisk liberalisering, korruption och brist på resurser är några av förklaringarna till att de välfärdstjänster som den filippinska staten erbjuder är otillräckliga. I stället för att användas till att bygga välfärd så går en stor del av statens intäkter till att betala av på de lån som Filippinerna tagit. 14

Många av Filippinernas statliga institutioner har sålts ut: sjukhus, universitet och bostäder är några exempel. Avregleringen av ekonomin har gjort att det är fritt fram för utländska investerare att investera i statliga bolag och institutioner. Även korruption är en förklaring till statens minskade intäkter. Ramon Bultron från Filippinerna. Vilka välfärdtjänster skulle du vilja se mer av? Jag skulle vilja se ett välfärdssystem som erbjöd boende, fri utbildning på alla nivåer, omfattande sjukvård, barn- och äldreomsorg och ett socialt skyddsnät. Jag menar att utveckling av sjukvård och utbildning måste få mycket högre prioritet än idag. Medlem Rapport från Bokmässan Attac fanns på plats under Bokmässans fyra dagar. Vi delade monter med sex andra organisationer från Solidaritetshuset i Stockholm, där Attac Sverige har sitt kontor. Allt som allt hade mässan nära 110 000 besök, och flera hundra av dessa passade på att stanna till vid Solidaritetshusets monter. Där kunde man diskutera globala frågor, fynda böcker samt delta i vår frågesport där alla fick pris. Attac hade bjudit in Carina Carlström och Johan Rahm från organisationen Labour Forum International. De talade om facklig kamp och svenska textilföretag i Kambodja. Carina visade också sin film The Sound of a Sewing Machine som är en dramadokumentär om livet som textilarbeterska i en kambodjansk syfabrik. Labour Forum International är en nystartad organisation vars syfte är att stödja arbetarrörelser i Asien. De samarbetar med oberoende fackföreningar, NGOs samt institutioner både lokalt och globalt, och gör research och sprider information om arbetares situation och fackets villkor. De försöker också påverka multinationella företag att ta mer ansvar för tillverkningen som läggs ut i fattiga länder. Det jag minns mest från mässan, förutom Desmond Tutus fantastiska tal till försvar för Burmas folk och mot militär- regimen, är alla ungdomars intresserade frågor och fullproppade kassar med infomaterial. Beatrice Jansson Den nicaraguanska författarinnan G.B. signerar sin bok De förfördas hemlighet i Solidaritetshusets monter. Foto: Maria Bergstrand. 15

Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte 2008 Den 1 2 mars är det dag för Attac Sveriges sjunde riksårsmöte, denna gång i Stockholm. Årsmötet är Attac Sverige högsta beslutande organ. Alla medlemmar är välkomna att delta och att komma med motioner. Skicka din motion till motion@attac.se senast sista februari. Under årsmötet kommer vi att diskutera vad Attacs budskap är och hur vi bättre når ut med det, fastslå verksamhetsplanen för 2008 och behandla de motioner som kommit in. I år gäller det bl a eventuella ändringar av Attac Sveriges stadgar, införande av ett ungdomsmedlemskap samt diskussioner kring vårt deltagande i European Social Forum i Malmö hösten 2008. Vi väljer också ledamöter till Gemensamma Arbetsgruppen, som ansvarar för den övergripande samordningen av Attac Sverige. Alla beslut tas genom en kombination av såkallat påverkanstorg och vanliga plenumförhandlingar allt för att undvika stelnande mötesformer. Förutom själva årsmötet kommer det att bli workshops, föreläsning och fest! Men framförallt är årsmötet en möjlighet för alla medlemmar från hela landet att träffas, umgås och diskutera politik och aktuell verksamhet. Praktiska frågor svarar Beatrice Jansson gärna på och kan nås på 08 6447523 eller 0739 844799. Du kan redan nu anmäla genom att skicka ett mail med kontaktuppgifter till arsmote@attac.se. Förslag på ledamöter till Gemensamma Arbetsgruppen, redaktionsgruppen och hemsidegruppen skickas till valberedning@attac.se. Mer information om riksårsmötet kommer att finnas på www.attac.se i början av nästa år samt i nästa nummer av Alt. Välkomna! Lokalgruppsmötet flyttat Lokalgruppsmötet som skulle ägt rum i Sjuhärad nu i höst har blivit preliminärt flyttat till helgen 12 13 januari 2008. Mer information kommer senare, på e- postlistor och i Attacs nyhetsbrev. Sökes alt #2 2007 Alt-redaktionen söker medarbetare Tycker du om att skriva? Kanske är du bra på layout? Eller ägnar du all din lediga tid till att teckna? Vi i redaktionsgruppen vill gärna bli fler! Med eller utan tidigare erfarenhet eller upptäckta talanger, hjälp oss att sätta ihop framtidens Alt. Skicka i väg ett mail till oss: redaktion@attac.se. Vi är också intresserade av feedback och kommentarer på tidningens utformning och innehåll! Globala bloggare sökes Vill du vara en av oss som bloggar på www.attac.se/blogg? Just nu är det lite låg aktivitet på bloggen och antalet intressanta nyhetstips och reflektioner har därför glesats ut på sistone. Vill du hjälpa till att ändra på detta? Om du har ett länktips eller går och klurar på ett potentiellt blogginlägg, hör av dig till oss i webbgruppen så hjälper vi dig att lägga ut det. Får du sedan mersmak så är du välkommen i bloggänget :) Gruppfoto från höstens läger med LO, ABF och Attac på Brunnsviks folkhögskola. För första gången var det fler fackligt aktiva än attacmedlemmar som deltog. 16

Serie av Adam Boman, ett samarbete med babian.se. Paragrafintresserad? Just nu pågår en revision av Attac Sveriges stadgar. Om ni har några synpunkter eller tankar kring de nuvarande stadgar får ni gärna kontakta Åsa Ågren, asa@ attac.se så för hon synpunkterna vidare till stadgegruppen. Insändare Skäliga löner I en annons från Attac i Alt nr 1finns en intressant sammanställning av kostnaderna för en sportsko. Av priset 900 kr gick 450 till butiken medan endast 4,30 kr var skofabrikens lönekostnad. Alla som läser detta är nog överens om detta är oacceptabelt och på något sätt måste ändras. Det finns ju rättvisemärkta varor, där köparen vet att de som framställt varan fått en rimlig ersättning. Det kanske inte finns rättvisemärkta sportskor, men principen kan tillämpas på andra sätt. Genom skatter betalade vi 26 miljarder kr år 2006 till internationellt bistånd. Det lär vara så att endast en mindre del av denna uhjälp går till världens fattigaste. Det vore bra om SIDA använde en del av anslaget för bistånd till att ge skälig ersättning åt dem som producerar våra varor. Låt oss anta att en fördubbling av lönekostnaden i vårt exempel vore skälig. Men då skulle inte skorna kosta 4,30 kr plus moms mer än förut. Påslaget skulle bli mångdubbelt större eftersom man ökar procentuellt i många led. I stället skulle SIDA kunna ge detta påslag direkt till arbetarna. Först fastställs hur många skor vi importerar. Det antalet skulle ersättas med kontantersättning till arbetarna det antal veckor som motsvarar vår del av produktionen. Vid avlöningstillfället ska arbetaren då få samma summa från SIDA som från arbetsgivaren. För att hindra att vissa arbetare söp upp pengarna kunde de ges till hans familj. Det vore en hjälp som verkligen gick direkt till de fattiga, men inte som bidrag utan som lönepåslag. Staten får in moms från skobutiken med 180 kr, och jämfört med det blir ju påslaget 4,30 kr relativt litet och väl använda pengar. Det skulle kännas skönt att veta att våra skattepengar användes på ett sådant sätt. Samma princip kan tillämpas på de livsmedel vi importerar från fattiga länder. Där kunde SIDA teckna kontrakt med odlarna. Den odlare som beräknas kunna leverera X ton ris ska erbjudas ett kontrakt på detta parti till det pris som bedöms som skäligt. Partiet överlåts till den uppköpare som betalar bäst. Bonden får det kontrakterade priset av uppköparen och denne får mellanskillnaden av SIDA. Även här går pengarna till dem som bäst förtjänar att få dem. Det här är ett exempel på hur det skulle kunna gå till. Den exakta utformningen av systemet bör överlåtas på sakkunniga inom området. Attac borde lämna sådana förslag till de politiska partierna, anser jag. Ingemar Haraldsson, Växjö Håller du med? Har du andra idéer? Eller kanske något helt annat som du vill att Attacs medlemmar ska veta om och reflektera över. Skriv en insändare till nästa nummer av alt! Skicka den till oss på: redaktion@attac.se (Vi förbehåller oss rätten att redigera och förkorta i inskickat material, samt välja mellan inkomna insändare). 17

Det kom ett brev... Dear colleagues, A coalition of unions, NGOs, social movement organisations and public transport experts, led by Attac Germany, has halted the project to privatise the German railway. It is the first major civil society victory against neoliberal projects of the governing big coalition. After G8 Attac Germany has concentrated its forces on the campaign against the privatisation. While the national campaign was run by a large coalition including the services union ver.di, Friends of the Earth and many others, the grassroots activity was mainly carried by Attac s local groups. The office of the campaign is situated in Attac Germany s office in Frankfurt. Under the pressure of several national days of action, coordinated pressure on members of parliament (in particular of the governing social-democrats and conservatives), the internal contradictions in the big coalition became so important, that the project is now in a political deadlock. It is not assured, that the privatisation is really stopped, but it seems likely. The success was possible through a combination of several tools on a massive scale over a longer period of time, including: * massive e-mail protest to members of parliament * flash mob creative actions in 80 stations * lobbying of key parliamentarians * actions in and in front of the social-democrats (SPD) party conference * three petition campaigns against the privatisation for members of the social-democratic party, unionists as well as ordinary citizens * massive leafleting in trains and to commuters (400.000) * several spectacular banner-hanging actions at stations, including a huge banner at Berlin main station * production and distribution of a film against the privatisation * popular campaign website: www.deinebahn.de ( your railway ) * enlarging the campaign coalition to more and more organisations * permanent media work co-ordinated by a campaign secretariat As the big coaltion has a comfortable two-third majority in both chambers of the German parliament, the victory was only possible through: a) convincing several unions as well as local and regional chapters of the SPD to join the campaign. The politically corrupt union of German railway workers came under pressure by an internal opposition group as well as the competing union ver.di which joined the campaign. Just before the party conference of the SPD in October the social-demoratic youth organisation, Jusos, and Germany s largest union IGmetall joined the anti-privatisation campaign. The social-democrats, under pressure of the new left party, want to renew their image as a force for social justice. Therefore, they are and were the weak point in the neoliberal coalition. The SPD delegates voted for conditions for the privatisation which are unacceptable for the conservatives. This led to a political deadlock for the privatisation. b) splits in the coalition how to privatise the railways. Attac Germany s general assembly this weekend has decided to sustain the campaign for the case that the privatisation will see a rebirth. The victory has created a general good mood in our network which proved capable of running effective campaigns putting all forces of the organisation as well as network building capacities together. In co-operation Sven Giegold, Attac Germany 18

Denna Blocket-liknande annons cirkulerade på nätet under oktober (upphovsman okänd). 19