Burkina Faso 2010 En resa för syns skull Karin Wadensten, Projektarbete 3p, VT 2011 Svenskt Centrum för Optometri, Norrtälje.
Sammandrag Detta projekt innebar att delta i förberedelser inför VFA-resan, arbeta på plats i Burkina Faso samt att skriva en rapport. Det huvudsakliga syftet med projektet var att genom att donera begagnade glasögon från Sverige kunna förbättra förutsättningarna för människor i Burkina Faso att studera och arbeta samt förenkla det vardagliga livet. Metoden gick ut på att en grupp på 10 personer från Sverige reste till Burkina Faso och spenderade två veckor i landet för att göra så många synundersökningar som möjligt samt donera glasögon till behövande. Resultatet blev mycket gott, de flesta med synfel kunde få hjälp av VFA. Slutsatsen är att det arbete vi utförde var mycket välbehövligt och uppskattat, men borde upprepas för det finns ett stort behov av hjälp som inte kunde tillfredställas vid endast ett besök. Förord Redan när jag fick veta att ett projektarbete ingick i utbildningen så visste jag att jag ville skriva om denna resa. Jag har alltid velat hjälpa människor och detta ämne ligger mig varmt om hjärtat eftersom det både relaterar till volontärarbete och mitt blivande yrke. Att jobba som volontär var något som verkligen inspirerande mig och jag kommer definitivt att arbeta som volontär igen i framtiden. Resan var lärorik på många sätt, jag vill passa på att tacka mina reskamrater för deras arbetsinsats, den goda kamratskapen och gemenskapen. 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING RAPPORTDEL 3 Inledning HUVUDDEL 3 Vision for all Burkina Faso- de hedervärda männens land Hälsoproblem Religion Volontärresan Bakgrund till resan och deltagare Resans väg, färdsätt och organisation på plats Synundersökningarna och en vanlig arbetsdag DISKUSSION 13 AVSLUTANDE DEL 15 REFERENSLISTA 2
RAPPORTDEL Inledning Följande rapport kommer att redogöra för organisationen Vision for all, en kort beskrivning av Burkina Faso och en volontärresa i regi av Vision for all till Burkina Faso som jag deltog i. HUVUDDEL Vision for all Vision for all (VFA) grundades 1995 av John Godoy. Idén om att starta organisationen fick John efter att ha arbetat i Nicaragua på 80-talet med analfabeter. John märkte att analfabeterna såg dåligt och bestämde sig för att bli optiker och därefter starta VFA. VFA är en ideell organisation, med ca 1000 medlemmar, som samlar in begagnade glasögon som är i bra skick, för att skänka till behövande i fattiga länder. Glasögonen tvättas, mäts upp och paketeras i små plastpåsar som sedan sorteras ned i lådor efter vilken styrka de har. VFA arbetar för att människor i behov av glasögon ska få det för att kunna arbeta och studera. Målgruppen är de allra fattigaste människorna eftersom de är i störst behov av optikerns insats då de inte har möjlighet att betala för en synundersökning eller glasögon. Den första resan arrangerades i april 1995 och gick till Nicaragua. Flest resor har anordnats till Peru och Nicaragua. Varje år tillkommer ca 80 stycken nya medlemmar till organisationen. VFA arrangerar varje år i snitt 7 stycken resor till fattiga länder där optiker och assistenter deltar för att dela ut de insamlade glasögonen. VFA har samarbete med bl a Synoptik, Lions, Specsavers, Hoya, Rodenstock och Cooper Vision. I december 2010 hade Specsavers en kampanj för sina kunder där de erbjöd 300 kr i rabatt på ett glasögonköp ifall de lämnade in ett par begagnade glasögon. (1+2) 3
Burkina Faso- de hedervärda männens land Bild 1. Karta över Afrika, med Burkina Faso markerat med rött. Burkina Faso betyder de hedervärda männens land. Burkina Faso är en stat i västafrika och hette förut Övre Volta och var tidigare en fransk koloni. Landet gränsar till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Landet består mest av savann. Språken som talas är franska och inhemska språk t ex mòoré och dioula, som det finns olika dialekter av. Landet är indelat i 13 regioner. (3) Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder, relaterat till BNP per invånare och FN:s utvecklingsindex. Landet har hög befolkningstäthet, få naturtillgångar, känslig odlingsmark och en ojämn fördelning av inkomsterna. Ca 90% av befolkningen är beroende av jordbruket som ibland ger dålig skörd pg a att det regnar för lite. Många lantbrukare från Burkina Faso säsongsarbetar därför i Ghana och Elfenbenskusten. 90% av arbetskraften i landet är sysselsatt med jordbruk och 10% är sysselsatt i industrin. För att kunna exportera varor till utlandet har man försökt starta industrier, men pg a kriser i Elfenbenskusten har handeln med utlandet varit svår. De senaste åren har den ekonomiska tillväxten ökat med ca 5% men det har inte varit märkbart för vanliga arbetande människor. Bomull är sedan 90-talet Burkina Fasos viktigaste exportvara. Andra stora exportvaror är boskap och guld. Mineral finns att utvinna i landet men det har inte kunnat utföras i någon större utsträckning pg a höga utvinningskostnader och för att det är långt till hamnar som kan skeppa mineralet vidare. (3) 4
Bild 2. Landets flagga Stora delar av den statligt ägda industrin, privatiserades på 90-talet som en följd av ett strukturanpassningsprogram som världsbanken och den internationella valutafonden genomförde. År 2000 fick de avskrivning av skulden. Burkina Faso är helt beroende av det internationella biståndet. På senare år har man infört nya investeringsregler för att locka utländska investerare till landet. Tack var dessa regler och andra lagförslag som gynnat gruvsektorn har det skett en ökning av guldutvinning. Landets regering arbetar för att få bättre infrastruktur, villkor i jordbruket och förbättra flickors grundskoleutbildning. (3) Från 1200-talet fanns tre olika kungadömen i landet. I slutet av 1800-talet kom fransmän och erövrade landet och det införlivades med Franska Västafrika. 1919 blev Övre volta en egen fransk koloni. Mellan 1932 och 1947 var kolonin uppdelad, men 1960 blev Övre volta en stat associerad till Frankrike och en självständig republik. (3) Den första presidenten, Yaméogo, avsattes 1966 av generalen Lamizana. Lamizana försökte flera gånger införa mångpartisystem och ha fria val men det misslyckades. 1980 störtades Lamizana och makten övertogs av Zerbo. Genom en blodig militärkupp 1983 övertog Sankara makten. Han startade flera reformer inom bl a hälsovård och utbildning. Sankara ändrade landets namn till Burkina Faso 1984. Sankara inledde utrikespolitiska samarbeten med bl a Ghana. 1987 skedde en ny presidentkupp, genomförd av Compaoré som då tog över makten, under kuppen dödades Sankara. Compaoré styr fortfarande landet och är mycket populär. En ny konstitution antogs 1991 och året efter hölls demokratiska val. Gränsområden till Burkina Faso har blivit ett tillhåll för rebeller från bl a Elfenbenskusten och Liberia. (3) Bild 3.Compaoré, landets president. 5
Hälsoproblem Det största hälsoproblemet i Burkina Faso är aids. 2001 hade 450 000 personer hiv eller aids och 44 000 hade dött i aids. Varje år dör ca 29 000 personer i hiv/aids. Medelåldern i landet är 16,9 år. Den förväntade medellivslängden är 44 år för kvinnor och 42 år för män. Spädbarnsdödligheten är ca 10%. (3). Under vår resa fick vi besöka både en vårdcentral på landsbygden och ett sjukhus i en stad. Det var stora skillnader jämfört med hur det ser ut i Sverige. Jag upplevde det inte som extremt smutsigt eller väldigt ohygieniskt, jag reagerade mer på att de hade så sliten utrustning och att de ibland t ex låg på golvet. En kvinna på sjukhuset som snart skulle föda låg på en tunn matta på ett golv. I ett rum låg flera sjuka barn med dropp. Enligt Göran, som var läkare, så var det flera av barnen som var väldigt illa däran och kanske skulle dö snart. De hade troligen malaria för de hade mycket hög feber och såg utmattade ut. När vi besökte vårdcentralen var det bara en patient där, en liten flicka som skulle testa sig för malaria. Hela gruppen fick stå och titta på medan hon fick en spruta för att testa sig. Jag tänkte att hon snart skulle börja skrika men hon satt bara helt tyst och stirrade på oss alla. Bild 4. Flicka på vårdcentral malariatestas. Ett annat hälsoproblem har tidigare varit könstympning av flickor, men det har nu minskat pg a att man genom stöd av FN:s barnkonvention ca 1996 införde lagar som förbjuder det. (4+5) 6
Religion Det finns ingen särskilt utpräglad religion i landet, de flesta invånarna utövar någon form av traditionell naturreligion och blandar den med kristna eller muslimska seder. Vid en uppskattning beräknar man att ca 50% är muslimer, 31% utövar inhemska religioner, 18% kristna och resterande procent är övriga religioner. (3) Vid flera tillfällen såg jag män be mot Mecka och en kväll när vi skulle handla var affären tillfälligt stängd för att det var bön just då. Vi besökte även en mässa i en katolsk kyrka, så det fanns många katoliker i landet. Volontärresan Bakgrund till resan och deltagare Ända sedan jag var yngre har jag haft en vilja att hjälpa andra och haft en strävan att utföra goda handlingar. Sedan jag själv fick ett synfel har jag insett hur oerhört viktigt det är att kunna se bra. Det har ingen betydelse var man bor eller vad man arbetar med, det är en rättighet alla borde ha. När Olle Khan kom till skolan och föreläste om VFA blev jag berörd och fascinerad, jag kände omedelbart att jag ville följa med på en resa och uppleva det arbete VFA utför. Någon månad efter Olles besök blev jag medlem i VFA och såg på organisationens hemsida att de skulle arrangera flera resor under 2010. Den resa som lockade mig mest var till Burkina Faso för jag hade aldrig varit i Afrika och ville åka dit. Som turist har jag inte varit lockad att åka dit, så jag tyckte detta skulle vara en bra möjlighet att se Afrika på ett annorlunda sätt. Jag anmälde mig till resan i början av året och resan var planerad att bli i augusti 2010. Resan blev sedan framflyttad till november av olika anledningar. Någon månad innan avfärd fick alla i gruppen ett e-mail om att UD avrådde från att åka på resor till Burkina Faso för att det hade varit oroligheter i de mest nordliga delarna av landet och i vissa gränsområden. Det fanns inga särskilda händelser inrapporterade men alla fick ta ställning till om de ville åka med på resan eller inte. Två personer hoppade då av för att de inte kände sig säkra. Eftersom ingen särskild incident var inrapporterad bestämde jag mig för att åka med iallafall, jag tvekade inte så länge för jag hade verkligen beslutat mig för att göra denna resa. Innan vi reste iväg hade jag bara träffat fyra av personerna förut på en VFAarbetsdag och det var ett kort möte så jag kände ingen av medresenärerna sedan innan. Av någon anledning hade jag fått för mig att jag skulle vara ensam tjej och att alla de andra skulle vara män över 50 år. När jag mötte upp ungefär halva gruppen på Bromma flygplats visade det sig att iallafall en kille var ung, han var lika gammal som mig. I Bryssel mötte vi upp de resterande i gruppen och det var bl a två unga tjejer i min ålder, så det kändes skönt att inte vara ensam tjej. Totalt var vi tio stycken i gruppen; fyra stycken tjejer och sex stycken killar och vi hade blandad 7
yrkesbakgrund. Tre stycken var optiker, jag och en tjej till var optikerassistenter. Resten av gruppen kunde inte så mycket om glasögon men hade varit med på "VFA"-resor förut så de hade skaffat sig erfarenhet på det viset. Deras yrken var bl a polis, läkare och kokerska. Resans väg, färdsätt och organisation på plats De städer vi besökte var huvudstaden Ouagadougou, Bobo-Dioulasso och Ouahigouya. Vi hade fått hyra en buss av en blindskola så att vi skulle kunna ta oss runt i landet. Det var ett äventyr att färdas med denna buss, vi fick punktering vid två tillfällen. Den ena gången var sent en kväll och det var kolmörkt ute. Alla fick kliva ur bussen mitt i ödemarken och ta fram sina pannlampor. Till en början var det läskigt att det var så mörkt och att bilar passerade så snabbt förbi. Stjärnhimlen vi kunde se var fantastiskt vacker. Bild 5. Karta över Burkina Faso, med de största orterna vi besökte markerade med rött. Vi hade 10 stycken afrikaner som reste med oss och arbetade och hjälpte oss med allt. De var anslutna till ideella organisationen Acasel. Vi hade två tjejer som bl a var våra kokerskor och två stycken som bl a tvättade våra kläder. Två av dem hjälpte även till med att skriva in folk vid synundersökningar. De resterande personerna hjälpte till med allt möjligt. 8
Bild 6. Foto med alla deltagarna från Sverige och några av de afrikanska medarbetarna. Under resans gång besökte vi förutom storstäderna även mindre byar och fick se hur människorna där levde. Det kändes väldigt speciellt att få komma till små byar och bli visad runt och se deras små hus och hyddor och på flera ställen bjöd de på någon mat eller dryck som de lagat till oss. I en by vi besökte fick vi träffa "byhövdningen" och alla fick varsin bondehatt att ta med hem som minne. Bönderna har speciella hattar i Burkina Faso för att skydda sig mot den starka solen när de arbetar. Det var väldigt fascinerande att se hur annorlunda ett liv kan utspela sig och hur de klarar sig så bra utan t ex el och vatten och att de ändå känner så mycket glädje till livet. Trots att Burkina Faso är ett väldigt fattigt land såg man inte många tiggare, mest en del barn vid bensinstationer. Befolkningen var väldigt gästvänliga och nyfikna på oss från landet långt bort. Speciellt barn ville gärna känna på vår hud för de tyckte det var spännande att vi hade så ljus hy. När vi passerade byar så var det alltid folk som vinkade till oss i bussen och var glada. Det var väldigt varmt under hela resan, på dagarna var det 40 grader eller mer i skuggan. På kvällarna var det svalare, ca 15 grader och då upplevde man det som kallt jämfört med dagens 40 grader, så man klädde gärna på sig fleecetröja. Vi var i landet under den svala perioden så afrikanerna hade ofta jackor på sig och tyckte det var svalt på morgnarna och kvällarna. En kille hade dunjacka på sig när det var mitt på dagen och ca 40 grader, först tyckte jag det var konstigt, men sedan förstod jag att det antagligen var för att han ville visa upp att han hade en nikejacka. När jag kom 9
hem till Sverige var det -10 grader, alltså över 50 graders skillnad, det var chockerande. Synundersökningarna och en vanlig arbetsdag Under resans två veckor undersökte vi nästan 2500 personer. Vi tog en avgift på 1000 CFA franc (ca 15 kronor) för undersökningarna, de flesta kunde betala men om det dök upp någon som inte hade råd kunde vi göra ett undantag. De flesta kvinnorna vi undersökte var i åldrarna 36-49 år och de flesta männen var i åldrarna 50-65 år. Vår målgrupp var vuxna, men det kom en hel del barn och unga också. Den äldsta personen vi undersökte var över 90 år och den yngsta var under 8 år. 2003 var 75% av befolkningen analfabeter. (3) Enligt VFA s journalkort från resan var läskunnigheten hos kvinnor 45,8% och hos män 65,1%. Av kvinnorna hade endast 35,3% ett arbete medan samma siffra för männen var 65,7%. Pg a den utbredda analfabetismen så kunde vi inte använda vanliga bokstavstavlor vid undersökningarna. Vi använde oss därför av en bokstavstavla med E i olika riktningar, den kallas för Snellens E syntavla och är i skalan 0,1-1,0. Bild 7. Snellens E syntavla Bild 8. Man under pågående refraktionsbedömning Två stycken skolfickor hade tagit ledigt från skolan för att komma, de frågade efter ett intyg med stämpel på för att bevisa att de verkligen hade varit på synundersökning så att de kunde bevisa att de hade varit på undersökning när de kom tillbaka till skolan. I princip alla personer vi undersökte fick glasögon, styrkorna blev inte alltid exakt rätt, man fick avrunda lite beroende på vad som fanns att tillgå. De flesta människorna var mycket tacksamma för den hjälp de fick av oss. En del personer som kom på synundersökningarna var synsvaga eller blinda och hade inte insett det. En man som skulle undersökas såg så dåligt att han inte ens såg mig som stod några meter 10
framför och skulle peka på bokstäverna. De som var synsvaga eller blinda trodde att de bara hade ett större synfel och att vi skulle kunna hjälpa dem, det var ledsamt att se. Många äldre personer hade, precis som i Sverige, katarakt och kunde inte få hjälp av oss mer än att få ett par solglasögon för att skydda ögonen från den starka solen. Flertalet personer hade blivit blinda för att de inte fått sin katarakt opererad. Vi hade tagit med oss solglasögon från Sverige så de första dagarna fick de som inte hade något synfel ett par solglasögon istället. En hel del personer som inte hade synfel försökte verkligen övertyga optikerna om att de såg dåligt för de ville gärna ha glasögon i t ex skolan. Tyvärr tog solglasögonen slut efter någon vecka. De flesta glasögonen vi delade ut var för närseende. Det var väldigt svårt att få personerna att förstå att de bara skulle kunna se på nära håll med dessa glasögon och många av dessa personer sa att de även såg dåligt på långt håll. En del som kanske skulle behövt ha progressiva glasögon fick bara ett par för läsning eller närabete ifall deras styrkor inte fanns att tillgå. Vissa personer fick både ett par glasögon för närseende och ett par för avståndsseende. Av dem som kom på undersökning var den vanligaste styrkan bland kvinnor +1,00 till +1,25 och +3,00 till +3,75. För männen var det vanligast med styrkan 3,00 till +3,75. De vanligast förekommande minusstyrkorna var -0,25-3,25. Av alla glasögon med plusstyrka som vi delade ut var 70% för närseende. Vi förde statistik över styrkeomfånget på de glasögon vi delade ut, se tabell 1 och 2. Tabell 1 Resultat av synundersökningar: Plusstyrkor Dioptrier Kvinnor Män Avstånd Nära Avstånd Nära + 0, solglasögon 111 10 114 3 +0,25 D - + 0,75 D 46 58 35 17 + 1,00 D +1,25 D 140 174 152 143 + 1,50 D +1,75 D 49 121 53 153 + 2,0 D - +2,25 D 22 132 24 161 + 2,5 D - +2,75 D 4 122 4 129 + 3,0 D - +3,75 D 5 167 8 248 + 4,0 D - + 4,75 D 2 37 4 53 + 5,0 D - + 6,75 D 2 8 10 + 7,0 D - 2 2 6 Totalt: 381 831 396 923 11
Tabell 2 Resultat av synundersökningar: Minusstyrkor Dioptrier Kvinnor Män Avstånd Nära Avstånd Nära -0,25 D - -3,25 D 169 8 165-3,50 D - 23 4 33 3 Totalt: 192 12 198 3 Bild 9. En kvinna med nya donerade solglasögon. De första dagarna var det ganska mycket fattiga människor som kom på undersökningar (och tanken var att vi främst skulle hjälpa dem), men allt eftersom ryktet spred sig om att vi var på plats kom det även folk som kanske hade råd att köpa glasögon själva och dessa personer var väldigt kräsna med bågarnas utseende och godtog inte vilka glasögon som helst. I vårt sortiment hade vi mycket pilotbågar och de var verkligen inte populära, trots att jag försökte förklara att det är jättemodernt i Europa. Det kändes jobbigt när dessa situationer uppstod och man inte kunde förklara sig så bra eftersom jag inte pratar franska flytande. Innan vi skulle resa hem donerade vi våra överblivna glasögon till en blindskola så att de skulle kunna använda dem till de synsvaga eller sälja för att få pengar till skolan. Vi steg alltid upp vid ca klockan 6,30 eller 7,00 och vi turades om att laga frukost. Arbetsdagen började alltid klockan 8,00 och vi arbetade oftast på det stället där vi bodde. Oftast ringlade sig kön lång redan när vi skulle äta frukost. Folk hade köat länge för att komma och undersöka sig. Ibland blev det hetska diskussioner i kön ifall någon t ex hade försökt tränga sig. Afrikanerna hade ett speciellt kösystem, de lade ut en liten ägodel på marken för att markera sin plats i kön, för att sedan kunna sätta sig i skuggan vid sidan om för att slippa den värsta hettan. John, Lars och Muqaddas var de som skötte undersökningarna eftersom de var optiker. Vi andra fick turas om att peka på bokstavsaffischerna eller lämna ut 12
glasögon. Jag tyckte inte det var kul att stå och peka och man fick ont i armen av att göra det. Göran, P-O och Ingvar ville helst peka så de fick göra det nästan hela tiden. Bild 10. Pågående undersökning. Bild 11. Ett afrikanskt kösystem. Kristel, Caroline och jag jobbade nästan enbart med att lämna ut glasögon och det var roligast för då fick man kontakt med befolkningen och många goda skratt. Johan fick hjälpa till överallt för han kunde flytande franska och behövde då och då översätta både vid undersökningarna och vid utlämningarna. Rutinen fungerade så att två av våra afrikanska kollegor arrangerade kön och skrev in folket i en bok och på ett journalkort. Sedan skickade de in kunden allt eftersom det var ledigt hos någon optiker. Kunden tog då med sig sitt journalkort in till optikern och så fyllde han/hon i vilka styrkor som kom att behövas. När undersöknigen var gjord fick personen sitta ner på en stol och vänta på att vi letade upp rätt styrka. Tyvärr hade vi inte med oss ventiletter och det var jobbigt för ibland så gick bågen sönder om man t ex försökte böja till skalmen lite. Ibland hände det framför kunden och de blev ledsna fast de erbjöds en annan båge. Jag upptäckte också att väldigt många bågar vi hade med oss var i dåligt skick och fick kastas. Det var mest fall av att plasten stelnat och kunde gå av när som helst. Vi delade ut empty frames, tomma bågar, till de personer som hade väldigt lite synfel men ändå insisterade på att få glasögon samt till de personer som hade väldigt hög astigmatism, för att dessa personer skulle kunna vända sig till en optiker och endast köpa glas. Under dagen hade vi oftast bara en kortare fikapaus och arbetet avslutades ungefär vid 14-tiden och då åt vi lunch. DISKUSSION Innan jag åkte iväg på resan trodde jag att två veckor skulle kännas länge att vara borta men tiden rann iväg. Det kändes som en vecka, men när jag kom hem och 13
träffade vänner och familj insåg jag att alla intryck jag hade fått gjorde att det kändes som att jag hade varit borta i två månader. Det var väldigt glädjande att se att så många ville ha vår hjälp och att det var uppskattat att vi var där. Genom att komma så nära lokalbefolkningen fick jag ett mycket starkt och gott intryck av landet. Trots att alla var mycket vänliga så var det många jobbiga situationer som uppstod till följd av kommunikationssvårigheter i och med språket eftersom de talade franska och mòoré som språk. Vi hade fått lära oss en del fraser på båda språken och jag förstår franska men kan bara enstaka fraser, så det blev mycket improviserande och teckenspråk. En av medresenärerna som tidigare rest med VFA uttryckte att denna resa var speciell eftersom Burkina Faso är ett fattigare land än de VFA-resmål hon tidigare besökt. Hon tyckte även att det var givande att dela ut glasögon till så många behövande. Dessutom uppskattade hon alla de roliga aktiviteter vi gjorde på fritiden, bl a mopedåkning på savannen. Arbetssättet skiljde sig från hur arbetet sker i Sverige i och med att vi hade en annan sorts bokstavstavla och endast tillgång till provlåda med provbåge, ocklusionsspade och spaltlampa. Jag har lärt mig att det går att göra undersökningar under enklare förhållanden och ändå få fram ett tillfredsställande resultat. Min uppfattning är att VFA är en väldigt bra välgörenhetsorganisation där hjälpen verkligen når fram utan mellanhänder och administrativa kostnader. Mitt engagemang för VFA kommer att fortsätta i Sverige i och med att jag kommer att samla in glasögon, arbeta med förberedelser inför kommande resor, samt uppmuntra människor att donera glasögon. Bild 12. Två barn gör tummen upp för VFA 14
AVSLUTANDE DEL REFERENSLISTA 1. www.visionforall.org tillgänglig 110108 2. John Godoy, grundare Vision for all 3. http://sv.wikipedia.org/wiki/burkina_faso tillgänglig 110108 4. http://www.unicef.se/om-unicef/fakta-om-unicef-och-barnsrattigheter/kvinnlig-konsstympning tillgänglig 110118 5. http://www.mikaelplahn.se/stympning.html tillgänglig 110118 15