Att utföra kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda i boende med särskild service för vuxna med funktionshinder -Vårdpersonalens upplevelse av betydelsefulla faktorer och hur det fungerar idag Execution of passive movements and tilt table standing in nursing homes for adults with disabilities -Nursing staffs perception of important factors and how it works today Examensarbete 15 hp i sjukgymnastik, Avancerad nivå Våren 2010 Institutionen för Medicin och Hälsa
Att utföra kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda i boende med särskild service för vuxna med funktionshinder -Vårdpersonalens upplevelse av betydelsefulla faktorer och hur det fungerar idag Execution of passive movements and tilt table standing in nursing homes for adults with disabilities -Nursing staffs perception of important factors and how it works today Handledare: Karin Sandström Avdelning Sjukgymnastik Institutionen för Medicin och Hälsa Examinator: Elisabeth Skargren Avdelning Sjukgymnastik Institutionen för Medicin och Hälsa
Titel: Att utföra kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda i boende med särskild service för vuxna med funktionshinder -Vårdpersonalens upplevelse av betydelsefulla faktorer och hur det fungerar idag Författare: Karin Valeskog Handledare: Karin Sandström SAMMANFATTNING Introduktion Vårdpersonalen är nyckelpersoner i det sjukgymnastiska arbetet som bedrivs på särskilda boenden då de efter instruktion från sjukgymnast utför bl.a. kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda. Brukarna har en lagstadgad rätt att få sina habiliterings- och rehabiliteringsbehov tillgodosedda, men insatserna utförs med varierande följsamhet på olika boenden. Syfte Syftet med studien var att belysa faktorer som vårdpersonal på boenden med särskild service för vuxna med funktionshinder upplever som betydelsefulla för utförandet av kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda samt belysa hur vårdpersonalen upplever att det fungerar idag. Metod I denna deskriptiva tvärsnittsstudie skickades enkäter ut till vårdpersonal på samtliga boenden i två kommuner, där kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda utfördes. Enkäten utformades utifrån faktorer som i studier setts vara betydelsefulla för utförandet av instruerade sjukgymnastiska insatser. 176 enkäter skickades ut till 22 boenden och en svarsfrekvens på 60 % uppnåddes. Deskriptiva analyser genomfördes. Resultat Faktorer som angavs vara särskilt betydelsefulla för insatsernas utförande var sjukgymnastens stöd och handledning, avsatt tid för insatserna, tydligt syfte med insatserna och synbara effekter. Merparten av respondenterna upplevde att de hade tid att utföra insatserna, var positiva till utförandet av insatserna och nöjda med samarbetet med sjukgymnasten. Vårdpersonalens kunskapsnivå, sjukgymnastens uppföljning och tillgänglighet samt chefens attityd gentemot insatserna var faktorer som ansågs påverka hur utförandet av insatserna fungerade. Slutsatser Bra samarbete mellan sjukgymnasten och vårdpersonalen, hög kompetens hos vårdpersonalen samt att cheferna sanktionerar utförandet av kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda i verksamheterna upplevs vara avgörande faktorer för att insatserna på ett effektivt sätt ska komma brukarna tillgodo. Nyckelord: Sjukgymnast, vårdpersonal, stående, kontrakturproyfylax, upplevelser
Title: Execution of passive movements and tilt table standing in nursing homes for adults with disabilities Nursing staff s perception of important factors and how it works today Author: Karin Valeskog Tutor: Karin Sandström ABSTRACT Background Nursing staff are key persons in carrying out physiotherapy in nursing homes. In accordance with instructions from the physiotherapist they execute passive movements and/or tilt table standing. The clients have the right by law to have their needs for rehabilitation provided for, but the treatment is carried out with variable compliance in different nursing homes. Aim The aim of the study was to highlight which factors nursing staff, in nursing homes for adults with disabilities, perceive as important when executing passive movements and/or tilt table standing, and also to highlight how nursing staff perceive these factors as working today. Method In two municipalities, enquiries were sent to nursing homes where passive movements and tilt table standing were executed. The enquiry was designed based on factors which have been proven to be of importance when carrying out treatment in accordance with instructions from the physiotherapist. 176 enquiries were sent out to 22 nursing homes which produced a 60 % reply rate. Descriptive analyses were performed. Result The factors experienced as being the most important for carrying out the treatment by the nursing staff were support and supervision by the physiotherapist, allocated time, a clear purpose with the treatment and visible effects. The majority of the respondents experienced that they had time to carry out the treatment, were positive in carrying out the treatment and satisfied with the cooperation with the physiotherapist. The nursing staff s level of knowledge, the availability of and follow-up by the physiotherapist and the managers attitudes towards the treatment were factors that influenced how the carrying out of the treatment worked. Conclusion Good cooperation between the physiotherapist and the nursing staff, a high level of skills among the nursing staff and that the fact that the managers sanction the execution of the passive movements and tilt table standing in the nursing homes, are perceived as important factors leading to a more efficient execution of the treatment of the patients. Keywords: Physiotherapist, nursing staff, standing, passive movement, perceptions
Innehåll 1.Inledning... 2 2. Bakgrund... 2 2.1 Handikapputredningen, LSS-lagen och vem som ansvarar för habilitering och rehabiliteringsinsatser... 2 2.2 Brister i att tillgodose behov av habilitering och rehabilitering... 3 2.3 Sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser för vuxna med funktionshinder som bor i boende med särskild service... 4 2.3.1 Kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda... 5 2.3.2 Faktorer som upplevs betydelsefulla för att utföra instruerade sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser... 6 3. Syfte... 9 4. Metod och genomförande... 9 4.1 Studiedesign och urval... 9 4.2 Mätinstrument och databearbetning... 9 4.3 Population... 11 4.4 Etiska ställningstaganden... 12 5. Resultat... 12 5.1 Respondenternas egen erfarenhet och kunskap samt fysiska kapacitet... 12 5.2 Upplevelser av arbetsmiljö, arbetsuppgifter och motivation... 13 5.3 Sjukgymnastens roll... 16 5.4 Prioriterade faktorer... 17 6. Diskussion... 18 6.1 Metoddiskussion... 18 6.1 Resultatdiskussion... 20 7. Slutsatser... 24 Referenser... 25 Bilaga 1. Enkät Bilaga 2. Förfrågan om deltagande Bilaga 3. Informationsblad Bilaga 4. Tabell enkätfrågor Bilaga 5. Sammanställning av självnoterade betydelsefulla faktorer och prioritering av faktorer 1
1.Inledning I mitt arbete som sjukgymnast inom kommunal vuxenhabilitering möter jag brukare, d.v.s. personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer som förvärvat hjärnskada i vuxen ålder. De bor i särskilda boendeformer och/eller arbetar inom den dagliga verksamheten i kommunen. Det sjukgymnastiska arbetet bedrivs framför allt konsultativt och innebär i stor utsträckning, att på vårdpersonalens initiativ, utföra bedömningar av brukarens funktion och utifrån dessa initiera lämpliga insatser. Då brukarna inte kan utföra träningen självständigt på grund av kognitiva eller fysiska funktionsnedsättningar består insatserna ofta i att instruera kontrakturprofylax eller ståträning på tippbräda till vårdpersonal. Det primära syftet med insatserna är att brukaren ska bibehålla sin funktion och ledrörlighet. Vårdpersonalen är nyckelpersoner i det sjukgymnastiska arbetet då de i stor utsträckning understödjer eller utför träningen. Det är enligt Socialstyrelsen (SOSFS 1997:14,1993:17) sjukgymnastens ansvar att försäkra sig om att vårdpersonalen har den kunskap som krävs för att utföra kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda. Instruktionerna till vårdpersonalen innefattar bland annat träningens praktiska utförande, syfte och frekvens. Träning som initieras måste följas upp och utvärderas. Träningen utförs med varierande följsamhet på olika boenden och orsakerna till detta är flera enligt vårdpersonalen. Det kan vara tidsbrist, att brukaren inte vill, personalens egna fysiska funktionsnedsättningar eller att det rinner ut i sanden. Det kan enligt vårdpersonalen även bero på att andra arbetsuppgifter upplevs viktigare. Utifrån dessa givna anledningar föddes en önskan om att närmare studera vilka faktorer som vårdpersonal upplever som betydelsefulla för utförandet av kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda samt hur de upplever att det fungerar idag. Med vårdpersonalens upplevelser som grund hoppas jag hitta förbättringsområden och framledes arbeta fram rutiner som säkerställer att vårdpersonalens behov möts på ett bättre sätt och ger brukarna en mer säker tillgång till de sjukgymnastiska insatser de behöver. 2. Bakgrund 2.1 Handikapputredningen, LSS-lagen och vem som ansvarar för habilitering och rehabiliteringsinsatser Handikapputredningen tillsattes 1989 för att utreda levnadsförhållanden hos vuxna personer med funktionshinder. I utredningen konstaterades att vuxna personer med funktionshinder hade sämre levnadsförhållanden än den övriga befolkningen. Även skillnader i uppbyggnad och tillgång till habiliterings- och rehabiliteringsinsatser 2
påvisades. Dessa skillnader gällde mellan personer med olika typer av funktionshinder och mellan olika delar av landet (Socialstyrelsen 1997, Dehlin 1997, Carlberg 1992). Förslag på åtgärder för att motverka dessa skillnader i levnadsförhållanden och välfärd lämnades i en proposition till regeringen och resulterade i 1994 års handikappreform (Socialstyrelsen 1997). Handikappreformen bestod i stora drag av att habiliterings- och rehabiliteringsansvaret reglerades i ett tillägg i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) samt att Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft (Socialstyrelsen 1997). Tillägget i HSL innebar bl.a. att kommunen ålades ansvaret för habilitering och rehabilitering i särskilt boende för vuxna med funktionshinder ( Lindblom & Nordback 2000). LSS är en rättighetslag och ersatte bl.a. omsorgslagen. LSS-lagen avser att:... främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. (Grunewald & Leczinsky 2008 s.23) De personkretsar som anges enligt LSS 1 är 1. Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd 2.Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom samt 3. Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service. (Grunewald & Leczinsky 2008 s.23) Sammantaget gäller för de berörda individerna att de har en lagstadgad rätt till stöd och service enligt LSS samt habiliterings- och rehabiliteringsinsatser enligt HSL. Hur är då habiliterings- och rehabiliteringsinsatserna utformade och hur fungerar de? 2.2 Brister i att tillgodose behov av habilitering och rehabilitering Socialstyrelsen omarbetade sina definitioner av habilitering och rehabilitering och under 2006 slog Socialstyrelsens terminologiråd fast de nya definitionerna (SOSFS 2007:9). Habiliterings- och rehabiliteringsbegreppen tangerar varandra i avseendet att personer genom insatserna ska ges möjlighet att bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga och att goda förutsättningar skall skapas för ett självständigt liv. Det som skiljer begreppen åt är att habilitering avser personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar samt att insatserna ska ge möjlighet att utveckla funktionsförmåga emedan rehabilitering avser personer med förvärvade funktionsnedsättningar och att insatserna i detta fall syftar till att återvinna förmågor (SOSFS 2007:9). 3
Habilitering och rehabilitering är komplexa begrepp och står för tidiga och samordnade insatser. Insatserna ska vara målinriktade och personens behov och inflytande ska stå i centrum. Insatserna kan vara tvärprofessionella, av många skiftande slag och ges under flera huvudmän. De spänner ofta över lång tid och ska svara mot föränderliga och skiftande individuella behov (SOSFS 2007:9). Handikapputredningen initierades med syfte att säkerställa att behoven hos vuxna personer med funktionshinder skulle tillgodoses, men fortfarande ses brister (SOU 2004:103). Enligt LSS- och hjälpmedelsutredningen som lades fram 2004 fanns det indikationer på att behoven av habilitering och rehabilitering hos LSS personkrets ej tillgodosågs. 2006 ålade därför regeringen Socialstyrelsen att utreda om så var fallet. De habiliterings- och rehabiliteringsinsatser som skulle granskas begränsades till dem som är reglerade enligt HSL (Socialstyrelsen 2007). Utredningen kunde inte fastslå huruvida behoven hos målgruppen tillgodosågs, men kunde peka på olika brister. I utredningen framkom att personerna hade svårt att få sina insatser samordnade. Det fanns även en brist på kontinuitet och begränsningar i individens möjlighet till inflytande. I rapporten framfördes vidare att det avseende habilitering, ibland saknades en säker övergång mellan olika vårdgivare och att det även saknades kunskap om olika funktionshinder (Socialstyrelsen 2007). Som en del i utredningen genomförde tillsynsenheten i Göteborg en granskning av yngre personer som fått hjärnskada i vuxen ålder och där påvisades brister i vårdkedjan i form av bland annat bristande överföringsrutiner och gemensam vårdplanering. Även bristande tillgång till sjukgymnastik och arbetsterapi kunde konstateras (Socialstyrelsen 2007). Målet för HSL är enligt 2 en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (Salin 2006 s.47 ) och vidare fastslås i lagen att vården bland annat skall vara av god kvalitet, lättillgänglig samt tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling (Salin 2006). Mot bakgrund av målen för LSS och HSL beskrivs i utredningen av habiliterings- och rehabiliteringsinsatser brister avseende de sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatserna. Detta leder fram till frågor om vilka brister som finns idag och om vilka faktorer som har betydelse för att intentionerna i HSL och LSS skall kunna fullgöras. 2.3 Sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser för vuxna med funktionshinder som bor i boende med särskild service De vuxna med funktionshinder som denna studie avgränsas till är personer som bor i bostad med särskild service och som tillhör LSS personkrets 1 eller 2, det vill säga personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer som förvärvat hjärnskada i vuxen ålder (Grunewald & Leczinsky 2008). Dessa personer kommer fortsättningsvis att benämnas som brukare. Att de sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatserna ska komma brukarna tillgodo bygger i stor utsträckning på att insatserna som sjukgymnasterna initierar utförs av vårdpersonalen (Persson 2004, Socialstyrelsen 2003). Den roll som vårdpersonalen på särskilda boenden har kan jämföras med den som personliga 4
assistenter samt föräldrar till funktionshindrade barn har i relation till sjukgymnasten, då de får axla ett stort ansvar för habiliterings- och rehabiliteringsinsatser (Haapaniemi & Lyhamn 2008, Persson 2004, Adolfsson & Resare 2000). Insatserna som sjukgymnasterna initierar och instruerar på särskilda boenden varierar utifrån brukarnas behov, men vedertagna och återkommande insatser är kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda (Nordström 2006, Persson 2004, Harms-Ringdahl & Ekholm 2001). Ovanstående insatser definieras som medicinska arbetsuppgifter enligt SOSFS 1997:14 och ingår i den specifika omvårdnaden enligt SOSFS 1993:17. Specifik omvårdnad och utförande av medicinska arbetsuppgifter kräver speciell kompetens. Det innebär att insatserna kräver kunskap om brukarens sjukdom och behandling, inte bara om allmän omvårdnad. Det är vidare sjukgymnastens ansvar, som har den formella kompetensen och som delegerar arbetsuppgiften, att försäkra sig om att vårdpersonalen har den kunskap som behövs för att utföra insatsen (SOSFS 1997: 14, SOSFS 1993:17) 2.3.1 Kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda Då personer har sådana funktionshinder att de endast kan röra sina leder i begränsad omfattning krävs insatser för att bibehålla rörligheten i lederna. Orsakerna till att personerna inte kan ta ut rörligheten kan bland annat bero på inaktivitet eller immobilisering p.g.a. akut skada, pares, smärta, spasticitet eller kognitiv nedsättning. Ett upprepat passivt uttag av rörligheten i lederna kan utföras för att bibehålla rörligheten enligt ett skriftligt schema. Detta skriftliga schema kallas för kontrakturprofylax, i den för studien avsedda verksamheten. En annan form av insats för att bibehålla rörligheten i höft-, knä- och fotled är långvarig töjning i viktbärande position, i studien avses ståträning på tippbräda. Ovanstående insatser kan utföras av vårdpersonal efter instruktion av sjukgymnast (Shields 2002, Eng et al 2001, Walter et al 1999, Harms-Ringdahl & Ekholm 2001) Kontrakturprofylax Kontrakturprofylax avser per definition alla insatser som förebygger att rörligheten i en led begränsas p.g.a. att lednära strukturer såsom ledkapsel, ligament, senor eller muskulatur och hud/underhud begränsats i längd. Det är av största vikt att utföra insatser för att motverka att rörligheten i lederna begränsas och att lederna blir felställda p.g.a. kontrakturer. Syftet med att motverka kontrakturer är att de kan leda till nedsatt funktion, smärta och muskeltrötthet (Harms-Ringdahl & Ekholm 2001). Kontrakturer försvårar för brukaren att delta i aktiviteter, men kan även hindra i omvårdnaden. När en kontraktur väl har uppstått är den mycket svår att behandla. Det går att kirurgiskt behandla kontrakturer, men dessa behandlingar kräver intensiv rörelseträning postoperativt. Vanligt efter operationer är att rörelseträningen inte utförs i den omfattning som krävs och kontrakturerna uppstår snart igen då orsaken till att de uppstår ej eliminerats (Harms-Ringdahl & Ekholm 2001). Det finns idag ingen evidens för att ett upprepat passivt rörelseuttag motverkar kontrakturer, men kontrakturprofylaxprogram är trots detta en allmänt vedertagen terapeutisk behandlingsmetod bland sjukgymnaster och anses vara ett viktigt verktyg 5
för att motverka rörlighetsförlust i lederna genom beprövad erfarenhet. (Harvey & Herbert 2002) Ståträning Effekterna av ståträning har granskats i flera studier. Personer som stod 30 minuter eller mer per dag fick enligt Walter et al (1999) bland annat signifikant ökad livskvalitet, förbättrad blåsfunktion, färre urinvägsinfektioner och sårbildning på huden. Personerna uppvisade även en förbättrad förmåga att sträcka sina ben. Shields (2002) påvisade att individer som har och använder sig av sin uppresningsfunktion på rullstolen uppvisade överrensstämmande resultat avseende bättre fungerande blåsa, minskning av antalet urinvägsinfektioner och liggsår. Individerna i studien uppvisade även minskad spasticitet och en förbättrad förmåga att klara aktiviteter i vardagen. Studier har visat att ståträning gett en ökad bendensitet (Gudjonsdottir & Stemmons 2002, Goemaere,VanLaere, De Neve & Kaufman 1994) och i en studie av Eng et al (2001) gav ståendet en dokumenterat förbättrad cirkulation samt reflexaktivitet och funktion i både blåsa och tarm. Även smärta och trötthet minskade hos personerna i studien. Sammanfattningsvis kan sägas att det vanligaste sättet att terapeutiskt motverka att kontrakturer uppstår är att på olika sätt mekaniskt töja på lednära strukturer, och därigenom bibehålla strukturernas normala tillstånd och funktion. Hur optimal effekt uppnås av mekanisk töjning på lednära strukturer, såsom vid ståträning, på muskulatur både med och utan kontrakturer, har inga entydiga riktlinjer hittats i granskad litteratur. Det råder dock konsensus kring att durationen av töjningen skall vara minst 20-30 minuter per dag, men enligt viss litteratur skall den bibehållas ända upp till flera timmar per dag för god effekt (Harvey & Herbert 2002, Walter et al 1999, Harms- Ringdahl & Ekholm 2001). 2.3.2 Faktorer som upplevs betydelsefulla för att utföra instruerade sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser Endast ett fåtal studier har granskat upplevelsen av att utföra habiliterings- och rehabiliteringsinsatser som instruerats av sjukgymnast och endast en studie (Persson 2004) har funnits som granskat vårdpersonalens upplevelse av att utföra rehabiliteringsinsatser på boenden för vuxna med funktionshinder. Ett flertal faktorer påverkar hur vårdpersonal eller föräldrar till barn med funktionshinder ställer sig till att utföra instruerade sjukgymnastiska insatser och nedan presenteras de övergripande faktorer som setts betydelsefulla i olika studier. Erfarenhet och kunskap Bristande kunskap och utbildning hos vårdpersonal är något som lyfts fram i flera studier och rapporter. Vårdpersonal upplever ofta en osäkerhet p.g.a. kunskapsbrist och vill därför inte åta sig ansvar för arbetsuppgifter som de tycker att de saknar kunskap för (Persson 2004, Åberg et al 2001). Socialstyrelsen (2003) konstaterar att det är avgörande att vårdpersonalen har kunskap om rehabilitering för att rehabiliteringsinsatserna skall utföras. Att vara rädd för att skada när träningsinsatserna ska utföras är en upplevelse som finns hos vårdpersonal som 6
arbetar både med äldre och vuxna med funktionshinder, men även hos föräldrar med barn som har funktionshinder som utför insatserna. Många är osäkra på hur mycket de kan ta i vid rörelseträning samt om de kan förvärra brukarens tillstånd (Persson 2004, Åberg et al 2001, Ekenberg 2001). Fysiska förutsättningar Att vårdpersonalen har en positiv upplevelse av egen fysisk aktivitet är en betydelsefull faktor för en positiv attityd till rehabiliteringsinsatser. Detta avser bland annat att vårdpersonal upplever det betydelsefullt att vara fysiskt aktiva för att klara sitt arbete och undvika belastningsbesvär (Persson 2004). Vårdpersonal upplever i stor utsträckning den fysiska arbetsbelastningen som hög och att ha rätt teknik och hjälpmedel för att skona den egna kroppen i arbetet anses som betydelsefullt för att rehabiliteringsinsatser ska utföras. (Persson 2004, Socialstyrelsen 2003) Tidsaspekter Vårdpersonal lyfter ofta fram att de har brist på tid för att utföra habiliterings- och rehabiliteringsinsatser. Vårdpersonalen är aktiva i hur de prioriterar sina arbetsuppgifter och många upplever att insatserna konkurrerar med andra arbetsuppgifter. (Persson 2004, Åberg et al 2001) Trots att rehabiliteringsinsatser inom äldreomsorgen är initierade riskerar dessa att prioriteras bort i det dagliga arbetet enligt Socialstyrelsens rapport (2003). Sjukgymnastens roll Förväntningarna på sjukgymnastens roll varierar. Vissa föräldrar och vårdpersonal har förväntningar på att sjukgymnasten genom individuella insatser ska tillgodose behoven av träning emedan andra förväntar sig att träningen är ett gemensamt ansvar med målet att behoven av träningen ska tillgodoses och att det ska fungera i vardagen. Sjukgymnaster är olika i sitt förhållningssätt, där vissa förväntar sig att de som är närmast brukaren eller barnet ska ha det övergripande ansvaret för utförandet av insatser samt uppmärksamma eventuella förändringar av behov emedan andra sjukgymnaster går in mer frekvent med individuella insatser. Detta kan vara en av förklaringarna till att vårdpersonal/föräldrar är osäkra på vad de kan förvänta sig från sjukgymnasten (Persson 2004, Adolfson & Resare 2000). Sjukgymnastens bemötande är betydelsefullt för hur rehabiliteringsinsatserna skall fungera. Betydelsefullt för vårdpersonalens attityd gentemot att utföra rehabiliteringsinsatser är att samarbetet sker mellan två jämlika parter och med respekt för varandras kompetens. Framför allt är det viktigt att sjukgymnasten visar lyhördhet och respekt för vårdpersonalens kompetens (Persson 2004). Detta styrks också i en studie i Socialstyrelsens rapport kring rehabilitering för äldre i särskilt boende (2003), att ett fungerande samarbete bygger på ömsesidig respekt mellan rehabiliteringspersonal och vårdpersonal. Det konstaterades i rapporten att detta samarbete är i behov av förbättring. Sjukgymnastens tillgänglighet är betydelsefull för vårdpersonalen då sjukgymnasten är en viktig kunskapskälla för att rehabiliteringen ska fungera (Socialstyrelsen 2003). Stöd finns för det i Åbergs studie (2001), där ökad bemanning av sjukgymnast ledde 7
till att upplevelsen av stöd från sjukgymnasten samt kunskap och medvetenhet kring rehabilitering ökade hos vårdpersonalen. Att omvårdnadspersonal och rehabiliteringspersonal tillsammans skapar goda förutsättningar för rehabiliteringsinsatserna och att vårdpersonalen är delaktig i den individuella planeringen av insatserna upplevs av vårdpersonalen som betydelsefullt för att insatserna ska utföras (Persson 2004). ). Vikten av gemensamma lösningar och kompromisser vid planering av rehabiliteringsinsatser, i relationen mellan föräldrar och sjukgymnast, påtalas också av Adolfson & Resare (2000). För att få till stånd ett positivt samarbete mellan sjukgymnasten och den som ska utföra insatsen anser de att det är det viktigt att komma överrens om målet med insatserna, men också om hur målet ska uppnås innan träningsinsatser initieras. Upplevelser av arbetsuppgifter och ansvar Oavsett till vem som sjukgymnasten delegerar utförandet av träningsinsatser till axlar dessa personer ett stort ansvar. Vårdpersonalen har ett stort ansvar för utförandet av instruerade sjukgymnastiska insatser för vuxna personer med funktionshinder i särskilda boenden. En del vårdpersonal anser att endast den allmänna omvårdnaden är deras arbetsuppgift, medan andra tycker att även specifik omvårdnad ingår i arbetsuppgifterna (Persson 2004). Ekenbergs studie (2001) visade att föräldrar upplevde ett stort ansvar för att utföra träning som sjukgymnasten instruerat. Vidare upplevde föräldrarna att samarbetet med sjukgymnasten hade allvarliga brister då de saknade både bekräftelse och handledning från sjukgymnasten. Utifrån hur vissa träningsinsatser är upplagda krävs det av föräldrarna enligt Adolfson & Resares studie (2000) att de ska kunna bedöma sitt barns sjukgymnastiska behov. Detta krav läggs ibland även på vårdpersonal i verksamheter för vuxna med funktionshinder, då det är vårdpersonalen som ska uppmärksamma förändrade behov hos brukaren och kontakta sjukgymnasten (Persson 2004). Av betydelse för vårdpersonalens attityd gentemot att utföra rehabiliteringsinsatser är även huruvida brukaren uppvisar effekter av utförd träning/brist på träning. Effekterna kan bestå i att brukaren blir rörligare och hjälper till mer vid rörelseträning men också att utebliven träning/behandling ger minskad ledrörlighet och förmåga att medverka vid dagliga aktiviteter (Persson 2004). Brukarens motivation och inställning är av betydelse för om rehabiliteringsinsatserna ska bli utförda (Socialstyrelsens 2003). För brukare med kognitiva nedsättningar kan förmågan till initiativ och förmågan att uppleva en aktivitet som meningsfull vara nedsatt. I och med detta blir vårdpersonalens funktion att motivera brukaren viktig (Persson 2004). Personalgruppen Både personalgruppens struktur och attityd är betydelsefull för att rehabiliteringsinsatser ska utföras. En stabil personalgrupp med ett rehabiliterande arbetssätt ger goda förutsättningar för att rehabiliteringsinsatser ska fungera. (Socialstyrelsen 2003) 8
Vad kan denna studie tillföra? De faktorer som noterats vara av betydelse för utförandet av instruerade sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser är ett väl fungerande samarbete med sjukgymnasten gällande arbetssätt, bemötande och tillgänglighet, en god fysisk arbetsmiljö samt god kunskap hos vårdpersonal/föräldrar. Andra faktorer av betydelse är positiva upplevelser av egen fysisk aktivitet samt synbara effekter av insatsen hos brukaren/barnet. Behov finns att ytterligare studera vilka av ovan nämnda faktorer som vårdpersonal på boenden för vuxna med funktionshinder upplever som betydelsefulla i sin verksamhet för utförandet av habiliterings- och rehabiliteringsinsatser samt om det finns andra faktorer som vårdpersonalen upplever som betydelsefulla. Olika faktorer torde vara av varierande betydelse för utförandet av olika habiliteringsoch rehabiliteringsinsatser och i denna studie är insatserna avgränsade till kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda. Kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda valdes ut på grund av att båda insatserna kräver arbetsinsats från vårdpersonal och ur brukarens synvinkel i stor utsträckning är passiva. Vidare är insatserna grundade utifrån vetenskap och/eller beprövad erfarenhet samt utförs frekvent i verksamheten. 3. Syfte Syftet med studien var att belysa faktorer som vårdpersonal på boenden med särskild service för vuxna med funktionshinder upplever som betydelsefulla för utförandet av kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda samt belysa hur vårdpersonalen upplever att det fungerar idag. 4. Metod och genomförande 4.1 Studiedesign och urval I följande deskriptiva tvärsnittsstudie valdes två kommuner i mellansverige ut och inklusionskriterierna i enkätundersökningen var vårdpersonal som arbetar på särskilda boenden för vuxna brukare med funktionshinder har arbetat mer än 6 månader på arbetsplatsen, där arbetstiden ej måste ha varit sammanhängande utför kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda i boendets regi. 4.2 Mätinstrument och databearbetning Enkät utformades och strukturerades utifrån faktorer som i tidigare studier har ansetts ha betydelse för utförandet av instruerade sjukgymnastiska habiliterings- och rehabiliteringsinsatser (Persson 2004, Socialstyrelsen 2003, Åberg et al 2001, Ekenberg 2001, Adolfson & Resare 2000). De faktorer som inkluderats i enkäten var: erfarenhet och kunskap, fysiska förutsättningar, tidsaspekter, sjukgymnastens roll, 9
upplevelser av arbetsuppgifter och ansvar samt personalgruppen. Chefens roll inkluderades som en faktor av författaren då chefens roll setts som betydelsefull i författarens dagliga arbete. Enkäten lämnades ut till fyra personer som arbetade med vuxna med funktionshinder inom den dagliga verksamheten i en av kommunerna för att säkerställa att frågorna utformats på ett adekvat sätt för att svara på studiens syfte. Personerna, två arbetsterapeuter och två vårdpersonal, hade mångårig erfarenhet av att utföra kontrakturprofylax och ståträning på tippbräda. Personerna ombads fylla i enkäten samt notera sina reflektioner. Utifrån svar och reflektioner från respondenterna utfördes mindre justeringar av enkäten. Enkäten Den slutgiltiga enkäten (Bilaga 1) bestod av 51 frågor: 7 bakgrundsfrågor avseende kön, ålder, yrke, erfarenhet i år av att utföra insatserna, antal personer på boendet som får kontrakturprofylax respektive ståträning på tippbräda samt upplevelse av vårdtyngd. Faktorerna som i tidigare studier setts betydelsefulla strukturerades upp i 43 frågor uppdelat på 19 frågeområden. 36 av de 43 frågorna var sammanfogade i par för att belysa hur en specifik faktor fungerar idag respektive hur betydelsefull den är för utförandet av kontrakturproyfylax och/eller ståträning på tippbräda. En öppen fråga efterfrågade ytterligare faktorer som respondenterna upplever som betydelsefulla och som ej fanns med bland de redan givna faktorerna i enkäten. I sista enkätfrågan uppmanades respondenterna att prioritera de tre mest betydelsefulla faktorerna för utförandet av kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda. Utrymme fanns i enkäten för egna kommentarer. Procedur enkät Kontakt togs med sjukgymnaster som arbetar mot de särskilda boendena i de utvalda kommunerna. Sjukgymnasterna ombads upprätta listor på de boenden, totalt 22 till antal, där kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda utförs. Enligt dessa listor skickades en förfrågan (Bilaga 2) ut till enhetscheferna som fick ta ställning till eventuellt deltagande. Samtiga enhetschefer samtyckte till medverkan och ombads återsända information om hur många av deras anställda som uppfyllde inklusionskriterierna. Vidare ombads de informera om studien på sina enheter enligt den information som de fick vid förfrågan om deltagande i studien (Bilaga 2). Enkäter samt färdigfrankerade svarskuvert skickades ut per post direkt till enheterna i det antal som enhetscheferna uppgivit om vårdpersonal som uppfyllde inklusionskriterierna. De anställda som uppfyllde kriterierna varierade mellan 2-10 personer på de olika boendena. Ett informationsblad (Bilaga 3) bifogades enkäterna där den som öppnade kuvertet ombads ombesörja att all vårdpersonal som uppfyllde inklusionskriterierna skulle få var sin enkät. Vidare ombads de höra av sig om det skickats ut för få enkäter samt skicka enkäter åter med märkning För många enkäter om det skickats ut för många. 10
Vid utskicket av enkäter kodades varje boende av en kollega till författaren. Kodningen utfördes för att möjliggöra ytterligare ett utskick av enkäter samt att säkerställa att författaren inte påverkades av sin förförståelse gällande de boenden där kontakt eventuellt förekommit med vårdpersonal. Första utskicket av enkäter genomfördes i juni 2009. Respondenterna gavs två veckor för att svara och återsända sin enkät. En påminnelse skickades ut dag 10. Av 176 utskickade enkäter inkom 92 enkäter (52 %). En andra omgång enkäter, motsvarande det antal som ej inkommit (84 enkäter), skickades ut till boendena i augusti. Respondenterna gavs även denna gång två veckor för att återsända sin enkät. Ingen påminnelse skickades ut efter den andra omgången enkäter. Ytterligare 17 enkäter inkom. Slutgiltiga svarsfrekvensen var 60%. Totalt inkom 109 enkäter, varav 7 var märkta med för många enkäter och dessa var inte heller ifyllda. Dessa räknades bort från de totalt 176 utskickade enkäterna, vilket gav en total svarsfrekvens på 60 % (102 enkäter). Inga enkäter inkom från två boenden (4 respektive 8 enkäter) och från övriga boenden varierade svarsfrekvensen mellan 33-100 %. Det interna bortfallet varierade på de olika frågorna mellan 0-13 personer (medianvärde 2) och anges specifikt på varje enkätfråga i Bilaga 4. Dataanalys Enkätfrågorna grupperades om till de fyra övergripande frågeområden; 1) Respondenternas egen erfarenhet och kunskap samt fysiska kapacitet 2) Upplevelser av arbetsmiljö, arbetsuppgifter och motivation 3) Sjukgymnastens roll samt 4) Prioriterade faktorer då vissa enkätfrågor berörde samma frågeområde. Svaren från enkätfrågorna dikotomiserades där respondenterna kunde välja mellan fyra svarsalternativ. Fyra svarsalternativ sammanfogades till två grupper; instämde helt/till stor del till påståendet respektive instämde till liten del/inte alls till påståendet. Liknande dikotomisering utfördes avseende betydelsen hos de olika faktorerna; mycket/ganska betydelsefullt respektive lite betydelsefullt/inte alls betydelsefullt. Databearbetningen av materialet utfördes framförallt i form av deskriptiv statistik. Korstabeller utfördes på enkätfrågorna och där samvariationer mellan frågor framträdde utfördes Chi-2 test. Analyserna utfördes med hjälp av Statistical Package for the Social Science (SPSS) version 16. Respondenternas kommentarer skrevs ut ordagrant och samlades under respektive enkätfråga/frågeområde. De mest förekommande uppfattningarna i kommentarerna presenteras under respektive frågeområde i resultatet. 4.3 Population Av de 102 respondenterna var 7 män ( 7 %) och 95 kvinnor ( 93 %). Åldersintervallet var 22-66 år (median 45 år). De representerade yrkesgrupperna var undersköterskor 25 %, vårdpersonal/vårdare 61 % och personliga assistenter 10 %. Pedagoger, 11
förskolelärare, fritidspedagoger samt behandlingsassistenter representerade 5 % av respondenterna. Hur länge respondenterna utfört kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda varierade mellan mindre än 1 års erfarenhet upp till 30 år. 32 % av respondenterna hade mindre än 1-5 års erfarenhet, 30 % 6-14 år och 38 % av respondenterna hade 15 års erfarenhet eller mer. Medianvärdet för antal år som respondenterna utfört insatserna var 10 år. På varje aktuellt boende fanns någon brukare som fick kontrakturprofylax eller ståträning på tippbräda. Antalet brukare som fick kontrakturprofylax på boendena varierade mellan 0-5 och antalet brukare som fick ståträning på tippbräda varierade mellan 0-9. 4.4 Etiska ställningstaganden För att skydda respondenternas integritet vidtogs olika åtgärder. I första steget fick enhetscheferna ta ställning till eventuellt deltagande i studien. Tillsammans med enkäterna skickades därefter informationsbrevet ut till vårdpersonalen. I informationsbrevet framgick tydligt syftet med studien, att deltagandet i studien var frivilligt och anonymt samt att deltagandet i studien när som helst kunde avbrytas. 5. Resultat De fyra övergripande frågeområden med underrubriker utgör resultatpresentationens struktur. I sammanställningen av enkätfrågorna (Bilaga 4) presenteras frågeområde ett och två endast med underrubriker, frågeområde tre endast med den övergripande rubriken: Sjukgymnastens roll och frågeområde 4 i Bilaga 5. 5.1 Respondenternas egen erfarenhet och kunskap samt fysiska kapacitet Erfarenhet och kunskap 56 % av respondenterna instämde helt och 38 % till stor del att de har tillräckliga kunskaper för att utföra kontrakturprofylax och/eller ståträning på tippbräda (kp/tippträning) och 98 % ansåg att kunskaper avseende kp/tippträning är mycket eller ganska betydelsefullt för att de ska utföra insatserna. Inga signifikanta samband fanns i studien mellan upplevd kunskapsnivå och hur lång erfarenhet respondenterna hade av att utföra insatserna i sitt yrkesutövande. Återkommande i respondenternas kommentarer var att kunskap är avgörande för att insatserna ska utföras på rätt sätt. Det poängterades att vårdpersonalen inte har lika stor kunskap som sjukgymnasten, att ståträning på tippbräda är lättare att utföra än kontrakturprofylax samt att det är upp till vårdpersonalen att säga till sjukgymnasten om de upplever sig osäkra i utförandet av insatserna. 12
Egen fysisk aktivitet Respondenternas uppfattning av nyttan av att hålla igång/träna på fritiden för att det ska fungera bra att utföra kp/tippträning varierade i stor utsträckning. 61 % av respondenterna instämde helt eller till stor del att det fungerar bra att utföra insatserna tack vare en aktiv fritid och 74 % ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt att vara fysiskt aktiv på sin fritid för att orka utföra kp/tippträning. De som ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt att vara aktiv på fritiden för att orka utföra kp/tippträning instämde i större utsträckning att det fungerar bra att utföra insatserna tack vare att de är aktiva på sin fritid.(p<0,001) Återkommande i respondenternas kommentarer var att det är viktigt att vara fysiskt aktiv på fritiden för att må bra både fysiskt och psykiskt och att fysisk aktivitet på fritiden ansågs underlätta arbetet på jobbet. Det uttrycktes också att det är en självklarhet att orka utföra insatserna oavsett en aktiv fritid eller ej samt att det inte är ansträngande att utföra insatserna förutsatt en god arbetsteknik. Egna fysiska begränsningar Av de 25 respondenter som hade fysiska skador, smärttillstånd eller funktionsnedsättningar som begränsade dem i yrkesutövandet instämde 17 personer helt eller till stor del att det fungerar bra att utföra kp/tippträning trots de fysiska begränsningarna. 19 personer ansåg att deras fysiska begränsning är mycket eller ganska betydelsefull för utförandet av insatserna. Återkommande i respondenternas kommentarer var att de trots fysiska besvär, kan utföra insatserna på ett bra sätt. De påtalade också att de fysiska begränsningarna framför allt gör sig påminda när kontrakturprofylax ska utföras med en brukare på träningsmatta på golvet. 5.2 Upplevelser av arbetsmiljö, arbetsuppgifter och motivation I en av bakgrundsfrågorna efterfrågades upplevd vårdtyngd. Av respondenterna upplevde 2 % vårdtyngden som låg, 36 % som måttlig och 44 % som hög. 19 % av respondenterna i studien upplevde vårdtyngden som mycket hög. I studien fanns inget signifikant samband mellan ökad grad av upplevd vårdtyngd och en stigande ålder hos respondenterna. Inget signifikant samband fanns heller mellan en ökad grad av upplevd vårdtyngd och fler brukare som fick kp/tippträning på ett boende. Fysisk arbetsmiljö En tredjedel av respondenterna instämde till liten del eller inte alls att den fysiska arbetsmiljön är utformad så att kroppen skonas på bästa. 99 % ansåg att den fysiska arbetsmiljöns utformning är mycket eller ganska betydelsefull för utförandet av kp/tippträning. 91 % av respondenterna instämde till liten del eller inte alls att de undviker att utföra kp/tippträning om en brukare väger mycket. En tredjedel ansåg att det är ganska eller mycket betydelsefullt för utförandet av insatserna om en brukare väger mycket. 13
Återkommande i respondenternas kommentarer var att de hjälps åt vid vissa insatser samt att de har tillgång till hjälpmedel, men att hjälpmedlen inte alltid är optimalt anpassade. Respondenterna påtalar också att kontrakturprofylax är tungt att utföra, men svårt att underlätta. Avseende brukarens vikt påtalar respondenterna i sina kommentarer att det är tyngre att utföra kontrakturprofylax om en brukare väger mycket, men att detta inte får påverka om insatsen utförs då det är brukarens behov som måste stå i centrum. Tidsaspekter En tredjedel av respondenterna instämde helt och hälften till stor del att de upplever att de har tid att utföra kp/tippträning. Ett signifikant samband fanns i studien mellan en ökad upplevelse av vårdtyngd hos respondenterna och en ökad upplevelse av att inte ha tid att utföra insatserna. (p<0,01) 31 % av respondenterna instämde helt och 41 % till stor del att de har tid avsatt för att utföra kp/tippträning och 99 % ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt att tid är avsatt för utförandet av insatserna. Respondenter som instämde i högre utsträckning till att de har avsatt tid för att utföra insatserna instämde också i högre utsträckning till att de upplevde att tid fanns att utföra kp/tippträning. (p<0,001) Återkommande i respondenternas kommentarer var att insatserna är en självklarhet och att det är en fråga om att göra rätt prioriteringar i arbetet. Det påtalades att förutsättningarna för att hinna utföra insatserna varierar från dag till dag samt att det idag finns mindre tid att utföra insatserna p.g.a. minskade personalresurser. Signeringslistor ansågs vara ett måste för att insatserna ska utföras. Vidare påtalades det i respondenternas kommentarer att det är upp till personalen att passa på att utföra insatserna då tillfälle ges mellan andra aktiviteter. Upplevelser av arbetsuppgifter och ansvar 95 % av respondenterna instämde helt eller till stor del att kp/tippträning är en självklar del av deras arbetsuppgifter. Två tredjedelar av respondenterna instämde helt och en tredjedel till stor del att det ansvar som de har för att utföra insatserna är rimligt utifrån det stöd de får från sjukgymnasten. De respondenter som instämde i högre grad till att det ansvar de har för att utföra kp/tippträning är rimligt utifrån det stöd de får skattade också i större utsträckning sin kunskapsnivå som högre. (p<0,001) 56 % av respondenterna instämde helt och 37 % till stor del att insatserna är viktiga och prioriterade arbetsuppgifter och de respondenter som i högre grad instämde i att de upplever insatserna som viktiga och prioriterade arbetsuppgifter skattade också sin kunskapsnivå högre. (p<0,05) En tredjedel av respondenterna instämde helt eller till stor del att utförandet av kp/tippträning konkurrerar med andra arbetsuppgifter som är viktigare. Respondenterna som upplevde att insatserna i högre grad konkurrerade med andra viktigare arbetsuppgifter upplevde i större utsträckning en ökad vårdtyngd. (p<0,05) De respondenter som i högre utsträckning upplevde att insatserna inte konkurrerade med andra viktigare arbetsuppgifter instämde också i högre utsträckning att de upplevde insatserna som viktiga och prioriterade arbetsuppgifter. (p<0,05) Återkommande i respondenternas kommentarer var att kontrakturprofylax och tippträning är självklara, prioriterade och viktiga arbetsuppgifter. Det påtalades av 14
respondenterna att de upplever att de inte hinner med alla arbetsuppgifter som de har och att de ständigt är tvungna att prioritera. Med rätt prioritering ansågs det att tippträning och kontrakturprofylax sällan kommer i andra hand. Meningsfullhet och synbara effekter 70 % av respondenterna instämde helt och 30 % till stor del att det är meningsfullt att utföra kp/tippträning och samtliga ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt att uppleva en känsla av meningsfullhet med att utföra insatserna. De respondenter som instämde i högre utsträckning att de har tillräckliga kunskaper för att utföra kp/tippträning instämde också i högre utsträckning till att de upplever det som meningsfullt att utföra insatserna. (p<0,01) 60 % av respondenterna instämde helt och 26 % till stor del att de blir mer motiverade att utföra kp/tippträning om brukaren uppvisar synbara effekter och 89 % ansåg att det är betydelsefullt att brukaren uppvisar synbara effekter för att de ska utföra insatserna. 58 % av respondenterna instämde helt och 40 % till stor del att det är deras uppgift att motivera brukaren om han/hon inte vill utföra träningen och 98 % av respondenterna ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt att brukaren medverkar och är positiv till insatserna om dessa ska utföras. Återkommande i respondenternas kommentarer var att de upplever det som meningsfullt att utföra insatserna, trots att brukaren inte uppvisar någon förbättrad funktion eller rörlighet. Respondenterna uttryckte även att det känns bra då brukaren uppvisar effekter av insatserna såsom att bli mer avslappnad eller se mer nöjd ut. Respondenterna uttryckte i sina kommentarer att de eftersträvade effekterna av träningen är att brukaren ska bibehålla sin rörlighet. Att brukaren medverkar uttrycktes i kommentarerna som betydelsefullt och att det kan vara svårt att genomföra insatserna när brukaren inte förstår syftet och inte vill medverka. Chefens och personalgruppens attityder Respondenternas upplevelse av chefens attityd gentemot kp/tippträning varierade i stor utsträckning. 50 % instämde inte alls eller till liten del att chefen ser kp/tippträning som prioriterade arbetsuppgifter på arbetsplatsen eller strukturerar verksamheten därefter och 76 % ansåg att chefens attityd gentemot kp/tippträning är mycket eller ganska betydelsefull. 33 % av respondenterna instämde helt och 45 % till stor del att det finns en positiv attityd i personalgruppen gentemot att utföra kp/tippträning och 95 % ansåg att personalgruppens attityd gentemot att utföra kp/tippträning är mycket eller ganska betydelsefull för att de ska utföra insatserna. Återkommande i respondenternas kommentarer var att chefen inte är insatt i arbetet med brukarna avseende kontrakturprofylax och tippträning och att många chefer inte vet vad insatserna är. Vidare påtalades det att planeringen av insatserna görs av vårdpersonalen och att chefen har lite att säga till om. Kommentarerna avseende personalgruppens attityd speglade både en positiv och negativ inställning till insatserna. 15
5.3 Sjukgymnastens roll Bemötande samt stöd och handledning Samtliga respondenter instämde helt eller till stor del att sjukgymnastens bemötande fungerar bra och samtliga ansåg även att bemötandet är mycket eller ganska betydelsefullt för utförandet av kp/tippträning. 68 % av respondenterna instämde helt och 31 % till stor del att stöd och handledning avseende kp/tippträning fungerar bra och 99 % ansåg stöd och handledning som mycket eller ganska betydelsefullt för utförandet av insatserna. Respondenter som instämde i högre utsträckning att stöd och handledning från sjukgymnasten fungerar bra skattade sin kunskapsnivå som högre. (p<0,001) Återkommande i respondenternas kommentarer var att sjukgymnastens bemötande är bra och att denne tar sig tid med brukare och vårdpersonal. Respondenter som varit mindre nöjda har i sina kommentarer påtalat att kontakten med sjukgymnasten inte varit bra p.g.a. hög omsättning av sjukgymnaster. Respondenternas kommentarer avseende stöd och handledning har framför allt handlat om stöd/handledning avseende vårdpersonalens handlag, det praktiska utförandet av insatserna samt att få bekräftelse på att göra rätt. Tydligt syfte 81 % av respondenterna instämde helt och 19 % till stor del att de ansåg att syftet med kp/tippträning är tydligt och samtliga ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt med ett tydligt syfte för utförandet av insatserna. Återkommande i respondenternas kommentarer var att syftet är tydligt med insatserna och att detta är viktigt i och med att det bidrar till att vårdpersonalen orkar fortsätta utföra insatserna trots att synbara resultat uteblir. Samarbete och uppföljning 69 % av respondenterna instämde helt och 29 % till stor del att samarbetet med sjukgymnasten präglas av lyhördhet och respekt för vårdpersonalens erfarenhet och kunskap och samtliga ansåg att det är mycket eller ganska betydelsefullt för utförandet av insatserna. 33 % av respondenterna instämde helt och 53 % till stor del att uppföljningen av insatserna fungerar bra och 88 % ansåg att uppföljningen är mycket eller ganska betydelsefull för utförandet av insatserna. Återkommande i respondenternas kommentarer var att ett bra samarbete är avgörande för att det ska bli bra för brukarna. Betydelsen av vårdpersonalens kunskap påtalades då det är de som känner brukarna bäst. Vikten av sjukgymnastens uppföljning av insatserna lyftes fram både som en motivationsfaktor för vårdpersonalen, en möjlighet att lyfta frågor och få tips och råd, genomgång av checklistor samt en bekräftelse på att insatserna utförs på rätt sätt. Planering och kompromisser 48 % av respondenterna instämde helt och 40 % till stor del att planeringen av kp/tippträning görs gemensamt av vårdpersonalen och sjukgymnasten och 92 % ansåg att gemensam planering är mycket eller ganska betydelsefullt för utförandet av insatserna. 53 % av respondenterna instämde helt och 37 % till stor del att det tas fram 16