1 (4) SLU ID: SLU.aqua.217.5.5-44 217-2-22 Torneälvens bestånd av lax, havsöring och vandringssik gemensamt svensk-finskt biologiskt underlag för bedömning av lämpliga fiskeregler under 217 Stefan Palm (SLU), Atso Romakkaniemi (Luke), Johan Dannewitz (SLU), Erkki Jokikokko (Luke), Anders Kagervall (SLU), Tapani Pakarinen (Luke), Thomas Hasselborg (Länsstyrelsen Norrbotten). Bakgrund Fiskestadgan för Torneälven, som utgör del av 29 års gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland, innehåller regler för fisket inom Torneälvens fiskeområde (figur 1). Bland annat regleras inom vilken tidsperiod fisket med fasta redskap får påbörjas i havsområdet utanför älvens mynning. Fiskestadgan reglerar även fredningstider och användningen av fiskeredskap i älvområdet. En översyn av reglerna ska enligt fiskestadgan göras årligen med hänsyn tagen till ett av länderna gemensamt framtaget biologiskt underlag som beskriver beståndssituationen. I denna rapport ges bedömningar av utveckling och status för bestånden av lax, havsöring och vandringssik i Torneälven. De tre arterna behandlas i separata kapitel. Underlaget avslutas med ett sammanfattande avsnitt om förvaltningen av Torneälvens olika laxfiskbestånd. Inledningsvis ges där en kort beskrivning av den internationella förvaltningen av lax som i hög grad påverkar förvaltningen på lokal, regional och nationell nivå. Därefter diskuteras tidigare genomförda ändringar av fiskeregler i Torneälvens havs- och älvområde, effekter av dessa, samt möjliga ytterligare åtgärder.
2 (4) 668 (SE) 669 (SE) Ruta 2 (FI) Figur 1. Karta över Torneälvens och Kalixälvens mynningsområden samt angränsande skärgårdar, uppdelade i förvaltningsområden (668 och 669 i Sverige, samt ruta 2 i Finland). Röd streckad linje markerar gräns mellan svenskt och finskt territorialvatten, medan blå prickad linje markerar det kustvattenområde som omfattas av gränsälvsöverenskommelsen. Blå trianglar markerar lokaler varifrån fångstdata användes för beräkningar presenterade i 211 års biologiska underlag (Anon. 211), vilka syftade till att studera sambandet mellan havstemperatur och laxens vandringstid. Dessa beräkningar ligger till grund för den prognos för när laxen förväntas passera mynningsområdet utanför Torneälven 217 (se avsnittet Mynningsfiskets starttid ). Lax Kapitlet inleds med övergripande sammanfattningar av Östersjölaxens historiska utveckling och dagens beståndssituation, samt Internationella Havsforskningsrådets (ICES) senaste rådgivning och prognoser för framtiden. Därefter behandlas Torneälvens laxbestånd mer specifikt. ICES rådgivning om fiske 217 är baserad på uppgifter t.o.m. år 215 (ICES 216a, b). Under normala fall gör ICES beståndsanalyser årligen, men under 216 gjordes ingen uppdaterad analys av beståndens status. En huvudanledning till detta var att ICES under 216 prioriterade att lägga resurser på att vidareutveckla och förbättra sin beståndsmodell för östersjölaxen i syfte att möjliggöra mer precisa analyser i framtiden. Den årliga övervakningen av laxbestånden i form av bl.a. elfisken och smolträkningar indikerade dock inga större förändringar i beståndens status jämfört med föregående år. Detta innebar att ICES rådgivning om fisket 217 blev densamma som för 216. För att i detta biologiska underlag ge en så aktuell bild som möjligt av beståndssituationen
3 (4) har ICES rådgivning kompletterats med preliminära uppgifter om fångster, tätheter av ungar i älven, smoltutvandring och uppvandring av lekfisk från undersökningar utförda i Torneälven och andra vattendrag t.o.m. 216. Vidare ingår en prognos för 217 över tidpunkten för uppvandringen av lax i Torneälven som bygger på en tidigare utvärdering av hur vintertemperaturen i södra Östersjön påverkar tiden för laxens lekvandring (Anon. 211). I underlaget behandlas även sambandet mellan uppvandringens storlek, produktionen av smolt och de internationella förvaltningsmål som årligen utvärderas av ICES. Östersjölaxens status och utveckling Nuvarande status Som nämns ovan gjorde ICES ingen uppdaterad bedömning av beståndens status under 216. Vid sin senaste statusbedömning (215) gjorde ICES bedömningen att det uppställda målet inom tidigare laxförvaltningsplanen Salmon Action Plan (SAP) - att produktionen av smolt skall uppgå till minst 5 procent av den möjliga produktionen - uppnåtts åtminstone i de stora och medelstora vattendragen i Bottniska viken, inklusive Torneälven (ICES 215). Samtidigt finns ännu många laxvattendrag som ännu inte uppnått SAP-målet, särskilt gäller detta många av de mindre vattendragen i södra Östersjön. Jämte 5 procentmålet utvärderar ICES även det högre s.k. Maximum Sustainable Yield (MSY)-målet som innebär att bestånden skall nå den nivå som möjliggör högsta fångsten sett ur ett långsiktigt hållbart perspektiv. För lax i Östersjön bedöms MSYnivån motsvara ca 75 procent av den maximala smoltproduktionen (ICES 28). ICES senaste (215) analyser visar att en majoritet av de vilda laxbestånden i Östersjön ännu inte uppnått MSY-målet. Östersjölaxens utveckling Utvecklingen för de vilda laxbestånden i Östersjön har generellt sett varit positiv under den tidigare SAP-perioden 1997-21 (se bl.a. figur 2 för uppvandringsdata för ett antal älvar). Under 21 minskade dock uppvandringen av leklax i älvarna kraftigt; i genomsnitt halverades nästan laxuppvandringen i de svenska vildlaxälvarna jämfört med 29. Även 211 års uppvandring var jämförelsevis svag, och 21-211 års uppvandring var betydligt lägre än vad som förväntades enligt ICES prognoser. En trolig orsak till den dåliga återvandringen dessa år är att de föregående vintrarna var ovanligt kalla (Karlsson m.fl., 1995, Anon. 211), vilket resulterade i att en hög andel av individerna sköt upp könsmognaden och inte vandrade hem för att leka i sina födelsevattendrag (ICES 213). En ytterligare delorsak kan vara att laxfisket med drivkrok i södra Östersjön ökade snabbare än väntat efter förbudet mot drivgarn, vilket trädde i kraft 28.
199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 4 (4) Återvandringen av lax ökade betydligt 212 och har sedan dess legat kvar på relativt höga nivåer eller ökat ytterligare i vissa vattendrag. Under 216 var återvandringen av lax till många vattendrag rekordhög. Exempelvis noterades 216 de högsta antalen uppströmsvandrande laxar sedan man började räkna i Byskeälven (räkning sedan 1993), Piteälven (räkning sedan 1985) och Simojoki (räkning sedan 28), medan uppvandringen i Torneälven (räkning sedan 29) var i paritet med rekordåret 214 (figur 2). 1 8 6 4 2 Torneälven 6 5 4 3 2 1 Simojoki 15 1 5 Kalixälven 2 5 2 1 5 1 5 Piteälven 2 15 1 5 Åbyälven 8 6 4 2 Byskeälven 15 Ume/Vindelälven 1 5 Figur 2. Uppvandring 199-216 av lax i sju vildlaxälvar kring Bottniska viken (röda staplar indikerar delvis preliminära data för 216). Observera att räkning pågått olika länge i älvarna och att data därmed saknas för vissa perioder, samt att antalet laxar för Torneälven, Kalixälven, Åbyälven och Byskeälven endast representerar en andel av totala uppvandringen i dessa vattendrag (räkning sker på olika avstånd uppströms mynningen).
5 (4) Även om stora svängningar i vintertemperaturen tycks kunna förklara mycket av mellanårsvariationen i laxens återvandring under senare år, finns flera andra faktorer som påverkat den positiva trenden. Grundläggande för mängden återvandrande lax är tidigare års smoltproduktion samt den efterföljande dödligheten i havet (naturlig samt fiskerelaterad). ICES analyser visar att den naturliga havsdödligheten ökat markant sedan mitten av 199-talet, för att åter minska något de senaste åren (ICES 215). Trots att skattningar av den naturliga havsdödligheten för årsklasser av lax är behäftade med stora osäkerheter, har en förändring i positiv riktning under de senaste åren sannolikt varit bidragande till en ökad återvandring i många älvar. Samtidigt har det yrkesmässiga fisket efter lax, både till havs och längs kusterna, minskat under längre tid, bl.a. som ett resultat av sänkta fiskekvoter. Uppmärksamhet kring omfattande orapporterat fiske i kombination med ökade kontroller kan också ha resulterat i en minskad fiskedödlighet. Noterbart är att förändringarna i observerad uppvandring av lax ofta skiljer sig mellan älvarna. Antalet räknade laxar i Torneälven ökade t.ex. markant från 213 till 214, medan den observerade uppgången samtidigt nästan halverades i närliggande Kalixälven (figur 2). Förändringen mellan 214 och 215 var positiv i både Kalixälven och Piteälven, samtidigt som uppvandringen minskade i övriga älvar där räkning förekommer. Orsaken till denna variation är okänd, men det kan inte uteslutas att lokala förändringar i fiskemönster i och utanför älvarna utgör en delförklaring, liksom stamskillnader i dödlighetsfaktorer samt könsmognads- och vandringsmönster under havsfasen. En ytterligare faktor kan vara skillnader i hur stor andel av den uppvandrande laxen som under en säsong lyckas passera de aktuella fiskräknarna, vilka sitter placerade på varierande avstånd från älvmynningarna, och där fiskens kondition och vilja/förmåga att passera fiskräknarna kan variera mellan olika år (t.ex. beroende på vattenföring, -temperatur och/eller hälsostatus). Elfiskedata uppvisar precis som uppvandringsdata överlag en klart positiv utvecklingstrend, om än med stor mellanårsvariation. Data från de senaste årens elfisken visar på ökande tätheter av laxungar i en majoritet av vattendragen i Bottniska viken. Ett undantag utgörs dock av senaste året i Vindelälven; i denna älv sjönk tätheten av årsungar markant mellan 215 och 216. Det är i dagsläget oklart vad denna plötsliga minskning beror på, men antalet honor som hösten 215 gick upp för lek var lägre än på många år. Det kan inte uteslutas att de senaste årens hälsoproblem, med relativt stora mängder svampangripen lax, kan ha påverkat den lekmogna fiskens (särskilt honornas) förmåga att nå lekområdena. Sådana problem kan tänkas bli särskilt uttalade i Umeälvens nedersta del där laxen måste ta sig förbi flera svåra passager för att nå biflödet Vindelälven längre uppströms. Den bakomliggande orsaken till de senaste årens sjukdomsutbrott i Östersjöns laxälvar är ännu inte klarlagt (se nedan).
6 (4) Framtiden och TAC Eftersom mängden återvandrande lax varierar påtagligt mellan olika år, måste längre tidsperioder beaktas vid prognoser avseende beståndens framtida utveckling. ICES senaste beståndsanalyser (ICES 215) visar att med dagens enkvotssystem för Östersjön bör fångstkvoten reduceras något för att säkerställa en fortsatt positiv utveckling för framförallt de svagare bestånden. ICES rekommenderade därför inför 216 års fiske att den totala fiskerirelaterade dödligheten inom yrkesfisket (Finska viken undantagen) inte bör överstiga 116 laxar. Eftersom ingen uppdaterad beståndsanalys gjordes 216 höll ICES kvar vid denna rekommendation i sin rådgivning inför 217 års fiske (ICES 216b). Om omfattningen på det orapporterade fisket antas ligga kvar på tidigare uppskattade nivåer motsvarar detta en laxfiskekvot för 217 på knappt 9 individer, vilket kan jämföras med 216 års kvot på knappt 96 individer. EU:s ministerråd beslutade hösten 216 att 217 års totala laxfiskekvot (TAC) för Östersjön (Finska viken undantagen) förblir oförändrad på knappt 96 individer. Torneälvens laxbestånd Likt många andra vattendrag i Bottniska viken har utvecklingen av Torneälvens laxbestånd varit klart positiv sedan 199-talet. Torneälven står idag för den i särklass största produktionen bland Östersjöns vildlaxälvar (> 1 miljon smolt per år) och älvens smoltproduktion har länge uppvisat en positiv trend, även om antalet smolt under 214-215 av ICES uppskattats att vara något lägre än under toppåret 212 (figur 3). För 216 anges ett rekordhögt antal skattade laxsmolt i figur 3 (ca 2 miljoner). En sådan ökning är förväntad, eftersom mängden återvändande lekfisk ökade påtagligt från 211 till 212 (figur 2). Den höga skattningen för 216 är samtidigt osäker, då den baserar sig på en äldre framtidsprognos från ICES senaste beståndsanalys (från 215). En säkrare smoltskattning för 216 kommer att erhållas i samband med årets arbete inom ICES. Dock tyder resultatet från 216 års smolträkning (innan fullständig beståndsanalys) på att utvandringen verkligen var den hittills största under modern tid. Ett normalt år elfiskas det på omkring 8 laxförande lokaler spridda över Torneälvens olika grenar i Finland och Sverige. Även tätheterna av laxungar (stirr) uppmätta vid dessa elfisken har ökat markant över åren, med start i mitten av 9-talet (figur 4). Denna positiva utveckling framgår även av en mer detaljerad bild i figur 5 som visar hur stirrtätheterna har ökat påtagligt inom älvens fyra huvudgrenar. Trots övergripande likheter finns vissa skillnader mellan älvens olika delar. Bland annat uppvisar Svenska Torne älv genomgående de högsta tätheterna (figur 5). I Svenska Torne och Lainio älv uppmättes tillfälliga svackor kring 211-213, medan tätheterna i övriga älvgrenar under samma tid antingen fortsatte att öka (Nedre Gränsälven) eller planade ut (Muonio älv/lätäseno). Varför laxtätheterna i älvgrenarna utvecklats delvis olika är
1997 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 211 212 213 214 215 216 Antal vilda laxsmolt 7 (4) ännu till stor del okänt, men kan bero på faktorer som variation i fisketryck, val av elfiskelokaler med olika kvalitet, förekomst av lokala delbestånd (Lind m.fl. 215), etc. 3 5 3 2 5 2 1 5 1 5 Figur 3. Årlig utvandring av laxsmolt i Torneälven, -216 (skattningar med 9 % sannolikhetsintervall; resultat från ICES 215). Högt vattenstånd 216 medförde att elfiske i Nedre Gränsälven och Lainio älv i många fall inte gick att genomföra som planerat; totalt kunde endast 5 av de 8 ordinarie lokalerna i älven elfiskas. Elfiskeresultat för detta år måste därför tolkas med viss försiktighet. Medeltätheten av årsungar (+) 216 var lägre än vad som uppmättes 214 och 215 (figur 4). Att tätheterna av årsungar minskade 216 var enligt förväntan, eftersom lekbeståndet hösten 215 var betydligt mindre än under 214. Även om den långsiktiga utvecklingen för tätheten laxungar generellt har följt mängden återvändande vuxen fisk, syns dock inte alltid påtagliga samband mellan lekbeståndets storlek på hösten och mängden årsungar nästa sommar. Exempelvis ökade den beräknade mängden lekfisk mellan 211 och 212 kraftigt (ca 17 %) samtidigt som medeltätheten av årsungar endast ökade måttligt (ca 24 %) från 212 till 213 (figur 4). På liknande vis kan inte den påtagliga ökningen av årsungar från 213 till 214 förklaras av någon motsvarande förändring av mängden lekfisk (snarare sjönk antalet något från 212 till 213). Bristen på klara samband mellan lekbeståndets numerär och medeltätheten av avkomma nästkommande år beror sannolikt av flera faktorer. När ett lekbestånd ökar i storlek förväntas generellt betydelsen av täthetsberoende faktorer (t.ex. konkurrens) bli större, vilket väntas resultera i att produktionen av avkomma blir lägre i relation till antalet lekfiskar än när beståndet har sämre status (se nedan). Samtidigt kan även
8 (4) skilda miljöförhållanden i älven ge stor variation i överlevnaden från ägg till ensomrig unge mellan olika år. Störande faktorer som högt vattenstånd (t.ex. 216) kan också resultera i att elfiskeresultat inte alltid blir helt jämförbara mellan olika år och för laxungar av olika storleks-/åldersklasser. 45 Antal per 1 m² 4 35 3 25 2 15 1 5 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 Antal per 1 m² Ensomriga (+) Äldre (>+) Figur 4. Genomsnittliga tätheter av uppväxande lax (+ och äldre) i Torneälven 1986-216 (kombinerade resultat från svenska och finska elfisken). Notera att högt vattenstånd 216 förhindrade elfiske på en majoritet av lokalerna i Nedre Gränsälven och Lainioälven. 8 7 6 5 Svenska Torneälven Lainioälven Svensk-finska Torneälven (nedre gränsälven) Muonioälven (övre gränsälven) och Lätäseno 4 3 2 1 87-89 89-91 91-93 93-95 95-97 97-99 99-1 1-4 3-5 5-7 7-9 9-11 11-13 13-15 År Figur 5. Genomsnittliga tätheter av uppväxande lax i Torneälven 1986-216 uppdelat på olika delar av älven (3-åriga glidande medelvärden, samtliga åldrar kombinerade). Notera att högt vattenstånd 216 förhindrade elfiske på en majoritet av lokalerna i Nedre Gränsälven och Lainioälven.
Smoltproduktion (tusental) 9 (4) ICES senaste utvärdering av status för Torneälvens laxbestånd är baserad på 214 års smoltproduktion som främst speglar återvandringen av lekfisk under åren 29-211. Enligt dessa analyser har Torneälven ännu inte uppnått MSY-målet om 75 % av potentiell smoltproduktion med hög sannolikhet (ICES 215). ICES analyser från 215 (med vissa efterföljande korrigeringar av aktuell könskvot) av sambandet mellan antalet deponerade romkorn och smoltproduktionen (den s.k. stock-recruit funktionen) ger en fingervisning om hur stort uppsteget av lekfisk i Torneälven måste vara för att nå smoltproduktionsmålet vid MSY. Enligt detta samband krävs ca 246 miljoner deponerade romkorn för att uppnå 75 % av den potentiella smoltproduktionen (ca 1,5 miljoner smolt; figur 6), vilket enligt empiriska data från Torneälven motsvarar ca 23 honor beräknat utifrån dessas medelvikt (ca 8 kg) samt 1 35 romkorn per kg kroppsvikt. Detta motsvarar i sin tur ca 37 lekfiskar av båda könen om man antar att honor utgör 61 procent av lekbeståndets numerär. 24 22 2 216 214 18 16 14 12 1 29 211 21 215 212 213 8 6 4 2 5 1 15 2 25 3 35 4 45 5 55 6 65 7 75 8 85 9 95 1 Antal deponerade romkorn (miljoner) Figur 6. Samband mellan antal deponerade romkorn och förväntad smoltproduktion för lax i Torneälven. Den heldragna kurvan utgör en median-baserad s.k. "stock-recruit-funktion", skattad med hjälp av data från Torneälven och ICES livshistoriemodell (ICES 215, med uppdaterad information om könskvoter bland lekfisk av olika ålder). Den röda fyllda cirkeln anger smoltproduktionen vid antagen MSY-nivå - 75 procent av den skattade maximala produktionskapaciteten (illustrerad med en streckad horisontell linje), vilket motsvarar c:a 1,5 miljoner smolt vid omkring 246 miljoner deponerade ägg. De mindre romberna anger förväntade årliga smoltproduktionsnivåer som resultat av leksäsongerna 29 216, baserat på antalet skattade lekfiskar under dessa år, samt information om årliga ålders- och könsfördelningar.
1 (4) Det ska dock betonas att detta antal lekfiskar endast utgör en punktskattning beräknad utan hänsyn till osäkerheter i data och naturlig variation i älven (t.ex. klimatrelaterad dödlighet). Dessa osäkerheter visar sig bland annat som tydliga fluktuationer i det (enligt ovan) beräknade antalet lekfiskar; beroende på skillnader mellan ICES återkommande beståndsanalyser har de årliga punkskattningarna av totala antalet vuxna lekfiskar i Torne älv som behövs för att uppnå 75 % av potentiell smoltproduktion varierat mellan 29 och 39 sedan 211 (Anon. 211, Dannewitz m.fl. 213, Palm m.fl. 212, 214, 215). När diverse osäkerheter vägs in behöver MSY-målet förskjutas uppåt hur mycket beror på hur stora osäkerheterna är hos olika ingångsdata samt vilken "risknivå" (sannolikhet att inte nå målet) man är villig att acceptera. ICES utvärderar regelbundet olika mål och förvaltningsinstrument, bl.a. vilken smoltproduktion som motsvarar MSYnivån och hur många lekfiskar som krävs för att nå denna nivå med hänsyn taget till osäkerheter i bakomliggande data. ICES senast uppdaterade beståndsmodell visar att det i Torneälven krävs drygt 48 lekfiskar av båda könen för att nå MSY-målet om 75 % av potentiell smoltproduktion, givet att man accepterar en risknivå på 25 %. Sänks risknivån till 1 % krävs ca 73 lekfiskar. Motsvarande antal lekfiskar är ca 59 vid 8 % av potentiell smoltproduktion och 25 % risknivå, vilket är det mål som anges i Finlands fleråriga laxstrategi från 214 (Nationell lax- och havsöringsstrategi för Östersjöområdet 22, Statsrådets principbeslut 16.1.214). Även i Sverige har Havsoch vattenmyndigheten (HaV) nyligen rekommenderat att det nationella förvaltningsmålet för vildlaxbestånden bör uppgå till 8 % av potentiell smoltproduktion (Havs- och vattenmyndigheten 215). Lekbeståndet 216 (uppskattningsvis ca 96 3 individer) förväntas, utan hänsyn taget till statistiska osäkerheter, resultera i en smoltproduktion om ett antal år som motsvarar ca 97 % av den potentiella produktionen. Detta är nästan exakt samma höga produktionsnivå som förväntades efter 214 års rekordstora lekbestånd. Som jämförelse förväntas smoltproduktionen från lekbestånden 212, 213 och 215 att variera mellan 81-84 % av älvens potentiella kapacitet (figur 6). De senaste årens goda uppvandring av lekfisk bör således inom några år resultera i en smoltproduktion som med relativt hög sannolikhet överstiger MSY-nivån. Trots detta positiva läge bör fortfarande viss försiktighet gälla vad gäller slutsatser om framtiden för Torneälvens laxbestånd; dess långsiktiga utveckling och framtida status beror av flera samverkande faktorer, varav flera som vi idag endast har begränsad kunskap om och/eller har svårt att påverka (t.ex. den naturliga havsöverlevnaden, reproduktionsstörningen "M74" och den sjukdomsproblematik som förekommit under senare tid). Slutligen ska tilläggas att ICES årliga skattningar av den maximala smoltproduktionsnivån i Torneälven har varierat i takt med att nya biologiska data tillkommit, och att ytterligare uppdateringar av denna nivå (som avgör beståndets status) sannolikt kommer att ske även framöver. Inte minst bör de senaste årens rekordhöga uppsteg av
11 (4) lax i älven kombinerat med observerade tätheter av laxungar under kommande år ge ny och värdefull kunskap om hur mycket laxsmolt som älven förmår producera. Sjukdomsproblematik Sedan 214 har laxen i Torne älv och flera andra vattendrag drabbats av sjukdom. Svampangripen levande och död lax med avvikande beteende har inrapporterats från olika delar av Tornesystemet, stundtals i betydande omfattning (särskilt under 215). Rapporter har till viss del även inkommit om öring, harr och sik med svampangrepp. Undersökningar utförda 216 av de svenska och finska veterinärmedicinska myndigheterna (SVA och EVIRA) har bekräftat förekomst av hudblödningar och i vissa fall UDN-liknande hudförändringar (Ulcerös Dermal Nekros) med efterföljande svampangrepp. Hälsoläget för laxen i Torneälven var av okänd anledning bättre 216 än under 214-215, medan det såg värre ut i andra undersökta vattendrag (t.ex. Mörrumsån, södra Sverige). Ännu är orsaken till laxens sjukdom inte fastställd, men analyser med s.k. helgenomsekvensering indikerar förekomst av herpesvirus och iridovirus (Statens veterinärmedicinska anstalt 217). Ännu är det oklart om ytterligare ekonomiska resurser kommer att finnas tillgängliga under 217 för fortsatta studier av laxens sjukdomsproblematik. Vid de årliga elfiskena har hittills inga påtagliga minskningar av mängden laxungar i älven kunnat fastställas som kan kopplas till ökad dödlighet bland lekfisk. Eftersom beståndets status (förekomsten av vuxen fisk och ungar) varit god under de senaste åren har hittills inte heller några utökade fiskerestriktioner ansetts nödvändiga, trots sjukdomsproblemen. I dagsläget är det svårt att överblicka vilka konsekvenser sjukdomsrelaterad dödlighet bland vuxen lax kan få för Torneälvens bestånd och dess framtida förvaltning. Frågan beror på hur situationen kommer att utveckla sig, samt vilka möjligheter det finns att följa och eventuellt påverka förloppet. Några vetenskapligt underbyggda skattningar av hur många fiskar (andelen av beståndet) som drabbats finns exempelvis inte. Tillförlitliga sådana uppgifter bedöms också vara svåra att erhålla, särskilt i ett större vattensystem som Torne älv. Sjukdomsfrågan måste dock tas på största allvar och dess konsekvenser följas. Skulle laxens hälsoproblem bidra till en försämrad beståndsstatus kan fler vuxna individer behöva sparas till leken genom olika förvaltningsåtgärder. Havs-, mynnings- och älvfiske efter torneälvslax Den vilda laxen från Torneälven utgör en betydande del av fångsterna i södra Östersjön och i Bottniska vikens kustfiske (ICES 216). Tidigare märkningsstudier har indikerat att lax från älvar i norra Bottenviken under lekvandringen, efter att ha passerat Ålands hav, i hög grad följer finska kusten för att sedan delvis snedda över mot svenska kusten vid Kvarken (t.ex. Siira m.fl. 29). Detta vandringsmönster stämmer också överens med resultat från genetiska analyser (s.k. Mixed Stock Analysis, MSA) av lax fångad i det
12 (4) finska kustfisket, där vildlax från Torne- och Kalix älv utgör dominerande inslag (ICES 215). Motsvarande resultat från detaljerade genetiska kartläggningar av lax fångad i svenskt kommersiellt kustfiske under 213 och 214 visar att lax från de genetiskt sett lika bestånden i Torne och Kalix älv till största delen fångas längst i norr, nära älvmynningarna (Östergren m.fl. 215a). Sedan tidigare genetiska analyser vet man emellertid att en betydande andel lax från Torne- och Kalixälven även fångas kring Holmön vid Kvarken (Nilsson 29, Östergren m.fl. 212). Sammantaget indikerar dessa resultat att laxen från Torne- och Kalixälven inte vandrar längs stora delar av svenska kusten i Bottniska viken i större omfattning, åtminstone inte så nära kusten att de tas inom fisket. En betydande andel av de svenska och finska kvoterade fångsterna inom det licensierade laxfisket tas av fiskare i nordligaste Bottenviken, nära Torneälvens mynning. Utöver vild torneälvslax ingår även andra stammar i dessa fångster (främst vildlax från närliggande Kalixälven samt odlad lax från Kemijoki). Det svenska och finska kustfisket efter lax längs kusten nära Torneälvens mynningsområde rapporterade delvis lägre fångster 21 och 211 (när återvandringen av lax var svag), medan de rapporterade fångsterna därefter åter har ökat (tabell 1). Överlag har dock fångsterna i kustfisket varit tämligen konstanta jämfört med de stora fluktuationer i laxens återvandring som ägt rum sedan 212 (jfr. figur 2). Att fångsterna i kustfisket under senare år inte i någon högre grad återspeglar laxens återvandring beror på tidsmässiga regleringar av fisket på den finska sidan samt att det yrkesmässiga fisket i både Sverige och Finland i hög grad reglerats av en minskad laxfiskekvot (TAC). Tabell 1. Rapporterade laxfångster 25-216 nära och i Torneälvens mynningsområde av licensierade fiskare (svenska rutorna 668 och 669, samt finska ruta 2). Vikt angiven i ton. Sverige Finland Totalt År Ruta 668 Ruta 669 668+669 Ruta 2 668, 669, 2 Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt 25 8 889 44.8 11 45 35.5 19 934 8.3 1 126 47.2 3 6 127.5 26 4 61 27.8 6 176 31.3 1 777 59.1 6 662 38.5 17 439 97.6 27 3 276 2.3 4 54 17.6 7 78 37.9 6 135 27. 13 915 64.9 28 4 329 27.2 5 38 24.7 9 367 51.8 1 298 46. 19 665 97.8 29 8 959 31.8 8 847 39.7 17 86 71.5 14 211 66.9 32 17 138.4 21 2 98 15.7 5 85 27. 8 65 42.7 8 516 48.8 16 581 91.5 211 3 222 18.2 5 257 32.1 8 479 5.3 12 13 56.5 2 492 16.8 212 3 897 22.8 5 28 31. 9 15 53.7 15 686 83.1 24 791 136.8 213 2 995 17.7 4 892 33. 7 887 5.7 12 643 78.1 2 53 128.8 214 5 889 31.2 6 482 39.5 12 371 7.7 13 376 75.4 25 747 146.1 215 5 337 36.9 6 975 45.8 12 312 82.7 11 67 45 23 919 127.7 216* 5 67 32.8 8 462 54. 13 529 86.8 7 372 37.8 2 91 124.6 * delvis preliminära data
1997 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 211 212 213 214 215 216 13 (4) I svenska delen av det havsområde som omfattas av Gränsälvsöverenskommelsen (figur 1) förekommer även icke-licensierat fritidsfiske efter lax med fasta redskap. Enligt en fältinventering av Länsstyrelsen genomförd 215 användes endast tre ickelicensierade redskap i det aktuella havsområdet, och preliminära fångstskattningar för detta fiske (som saknar rapporteringsskyldighet) uppgick under 215 till mellan 144 och 244 laxar, beroende på vilken uppgift om fångst per ansträngning som använts vid beräkningen. En fångst av liknande storlek kan antas för 216. Till skillnad mot i kustfiskets fångster återspeglar sig variationen i laxens återvandring tydligt i älvfisket där fångsterna ökat kraftigt sedan 212 (tabell 2). Att älvfisket ökat i takt med en ökad tillgång på lax i älven syns bland annat av statistik för antalet försålda s.k. gemensamhetskort ( yhteislupa ), vilket krävs för spöfiske i Svensk-finska Torne älv, Muonio älv och nedersta delen av Könkämäeno älv. Av figur 7 framgår hur det totala antalet sålda fiskekort för dessa delar av älvsystemet har utvecklats sedan slutet av 199-talet. Under de senaste 15 åren har antalet fiskekort fördubblats. Noterbart är samtidigt att antalet kortköpare från Finska sidan av älvdalen och Finska Lappland varit konstant medan det är mer avlägset boende (från övriga Finland, Sverige och andra länder) som stått för ökningen. 14 Antal kortköpare (gemensamhetskort) 12 1 8 6 4 2 Totalt FI Lappland (ej Tornedalen) FI Tornedalen Resterande FI, SE, andra länder Figur 7. Antal försålda gemensamhetskort för spöfiske i delar av Torne älv, 1997-216. Den totala älvfångsten 216 (> 22 landade) var den hittills högsta under modern tid. Laxfisket i Torne älv sker med spö från land eller båt (sportfiske) samt med långskaftad håv, not och drivnät (s.k. traditionellt fiske). Älvfiskets fångster är i hög grad oreglerade, även om regler finns som t.ex. begränsar drivnätsfiske till vissa datum.
14 (4) Eftersom rapporteringsskyldighet inte föreligger för fritidsfiske i Sverige och Finland, måste älvfångsterna beräknas utifrån mer eller mindre osäkra uppgifter erhållna via enkäter, frivillig rapportering, intervjuer och olika former av uppskattningar. I Finland finns tillgång till adressuppgifter för en majoritet av de som fritidsfiskat efter lax i Torne älv under året, detta tack vare att dessa registreras i samband med köp av gemensamhetskort. Enkätutskick till ett slumpvis urval av kortköpare genomförs årligen, vilket kompletteras med telefonintervjuer och återkommande felrapporteringsoch bortfallsstudier (se Haikonen m.fl. 23). De finska fångstskattningarna för sportfisket i Torne älv summeras med uppgifter för finskt traditionellt älvfiske erhållna via kontaktpersoner. I Sverige är andelen som fiskar lax i Torne älv med gemensamhetskort lägre än i Finland, då kortet inte omfattar flera populära svenska fiskeområden som Matkakoski i Gränsälven, Svenska Torneälven och Lainioälven. Sedan 8-talet har de svenska älvfångsterna uppskattats utifrån årliga enkätutskick från Länsstyrelsen i Norrbotten (tidigare Fiskeriverket) till omkring 25 boende i älvdalen samt via kompletterande kontakter med fiskevårdsområden och traditionella fiskelag (Björkvik m.fl. 214). Sedan mitten av 9-talet har de finska uppskattade älvfångsterna genomgående varit i genomsnitt 3-4 gånger högre än de svenska (tabell 2). Under rekordåret 214, när över 1 laxar återvandrande till älven, var dock skillnaden i skattade älvfångster ännu större (ca 5,5 gånger högre finsk fångst). Den stora skillnaden i fångst föranledde frågor om kvaliteten på den svenska skattningen och om arbetets uppläggning. Redan tidigare fanns dessutom en medvetenhet om att t.ex. adresslistan för det årliga enkätutskicket var i behov av översyn och uppdatering (Björkvik m.fl. 214). Under Länsstyrelsen i Norrbottens arbete med att sammanställa och beräkna svenska älvfångster 215 ökades antalet kontakter med de lokala förvaltningsorganisationerna. Under föregående år kontaktades 1 organisationer för fångstrapporter och/eller - skattningar. Till dessa siffror adderades sedan uppgifter från det årliga enkätutskicket (inrapporterad fångst och skattning baserad på en äldre uppräkningsfaktor; Björkvik m.fl. 214). Under 215 utökades antalet kontakter till totalt 23 förvaltningsorganisationer (samt utskick av älvdalsenkäten). Nytt var också att inkludera en skattning av fångster tagna av svenska sportfiskare som fiskat med gemensamhetskort. Då en stor del av det svenska älvfisket nu bedömdes omfattas av direkta fångstrapporter eller skattningar gjorda av förvaltningsorganisationerna togs den tidigare uppskattade delen från älvdalsenkäten bort från totalsumman för att undvika dubbelräkning (syftet med denna tidigare uppskattade del var att kompensera för fångster som inte omfattades av enkätutskick eller direktkontakter). Samma förbättrade metodik för skattning av svenskt älvfiske har även använts 216. Trots detta är skillnaden mellan svenskt och finskt skattat älvfiske 215-216 fortfarande betydande (3,2-3,4 gånger större finsk fångst). Sannolikt återspeglar detta en genomgående högre fiskeansträngning (ett högre fisketryck) på finska sidan av älven.
15 (4) Tabell 2. Laxfångster i älvfisket i Torneälven, 1997-216 (antal samt vikt i ton). Data t.o.m. 215 från ICES (216a) kompletterat med preliminära svenska och finska skattningar/uppgifter för 216. Uppgift om antalet landade laxar i det svenska älvfisket 1997 saknas. Notera att skattad svensk älvfångst 215-216 är baserad på en uppdaterad/förbättrad insamlingsmetod (se text för mer information). År Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt 1997-1.3 7 839 64. - 74.3 1 225 1.5 3 85 39. 5 3 49.5 1999 1 63 7.8 1 672 16.2 2 735 24. 2 1 173 7.3 4 475 24.7 5 648 32. 21 983 5.8 3 86 21.3 4 843 27.1 22 775 4.7 2 667 15. 3 442 19.8 23 52 3.4 1 668 11.5 2 188 14.9 24 798 4.1 2 942 19.7 3 74 23.8 25 1 53 12.8 3 19 25.6 4 72 38.4 26 645 4.3 1 47 11.6 2 115 16. 27 1 515 13. 2 651 22. 4 166 35. 28 2 75 18. 8 762 57. 11 467 75. 29 1 36 7.1 4 675 3.1 5 711 37.2 21 958 7.6 3 144 23.7 4 12 31.3 211 1 77 15.6 3 481 27.9 5 251 43.5 212 4 376 37.2 1 725 84.7 15 11 122. 213 1 789 14.3 8 45 58. 1 194 72.3 214 2 828 22.7 15 125 124. 17 953 146.7 215 3 973 29.2 12 79 11.6 16 682 13.8 216* 5 68 35. 17 91 131. 22 159 166. * delvis preliminära data Sverige Finland Totalt I tabell 3 återges skattningar för älvfiske 215-216 uppdelat per redskap (nät/not, håv, spö). Den största andelen av den laxen (ca 8 %) har tagits av sportfiskare som fiskat från båt och land, medan övrig landad fångst kommer från traditionellt fiske med not/drivnät och håv. Andelen lax per redskapskategori var relativt lika för det svenska och finska fisket, dock med tendens till en något högre andel sportfiskad fångst i Finland de senaste två åren (tabell 3). Inom sportfisket förekommer även en relativt liten men ökande andel återutsättning av fångad lax (s.k. catch & release). En summering av antalet vilda laxar från Torneälven som under perioden 29-216 har fångats i mynningsfiske (licensierat), vandrat upp i älven, fångats i älvfisket samt överlevt fram till lek ges i tabell 4. Av summeringen syns bland annat den stora årsvariation i mängden återvändande lax och lekbeståndets storlek som funnits under senare år. Samtidigt framgår också åter att älvfiskets fångster i hög grad följt mängden återvändande lax, medan fångsterna varit mer konstanta för det av TAC reglerade yrkesfisket vid mynningen. Utifrån beräkningar i tabell 4 av andelen återvändande lax som överlevt till lek framgår också att fiskedödligheten (andelen avlivade individer) har varit lägre när uppsteget av lax har varit stort och vice versa.
16 (4) Tabell 3. Laxfångster (landad/avlivad) vid olika former av älvfiske i Torne älv, 215 och 216. Skattningarna (vikt i ton) är uppdelade på olika redskapskategorier. 215 (slutlig) Sverige Finland Totalt Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt Nätfiske (not, drivnät) 95 (23%) 7.8 (27%) 2 5 (16%) 17.1 (17%) 2 91 (17%) 25. (19%) Håvfiske 78 (2%).7 (2%) 332 (3%) 2.7 (3%) 41 (3%) 3.4 (3%) Spöfiske 2 99 (75%) 2.7 (71%) 1 372 (81%) 81.2 (8%) 13 362 (8%) 11.9 (78%) Totalt 3 973 (1%) 29.2 (1%) 12 79 (1%) 11.6 (1%) 16 682 (1%) 13.5 (1%) 216 (preliminär) Sverige Finland Totalt Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt Nätfiske (not, drivnät) 985 (19%) 7.7 (22%) 2 48 (15%) 19. (15%) 3 465 (16%) 26.7 (16%) Håvfiske 225 (4%) 1.8 (5%) 383 (2%) 3. (2%) 68 (3%) 4.8 (3%) Spöfiske 3 858 (76%) 25.5 (73%) 14 228 (83%) 19. (83%) 18 86 (82%) 134.5 (81%) Totalt 5 68 (1%) 35. (1%) 17 91 (1%) 131. (1%) 22 159 (1%) 166. (1%) Tabell 4. Sammanställning av tillgänglig årlig information: antal vilda laxar från Torneälven (avrundat till jämna hundratal) som efter att de nått mynningsområdet (svenska ruta 669 samt del av finska Ruta 2; figur 1) under åren 29-216 har fångats i mynningsfiske, vandrat upp i älven, fångats vid älvfiske respektive överlevt till lek. Siffrorna baserar sig på rapporterade fångster i kombination med ekoräkning och fångstprover (se detaljer i Anon. 211). Endast licensierat fiske i mynningsområdet är inkluderat. Förekomst av sälskadad fångst och orapporterat fiske är inte beaktat. Notera även att lekbeståndets storlek är beräknad utan hänsyn till ökad sjukdomsrelaterad dödlighet under senare år (av okänd omfattning). 29 21 211 212 213 214 215 216 Ursprungligt antal (innan mynningsfiske) 41 6 24 7 31 2 76 9 64 1 12 6 77 125 Mynningsfiske (licensierat) -7 7-4 5-5 1-5 6-5 -6 1-6 2-6 5 Total uppvandring i älven 33 9 2 2 26 71 3 59 1 114 5 7 9 118 5 Älvfiske -5 7-4 1-5 3-15 1-1 2-18 -16 7-22 2 Lekbestånd 28 2 16 1 2 8 56 2 48 9 96 5 54 2 96 3 Andel överlevande fram till lek 68% 65% 67% 73% 76% 8% 7% 77%
17 (4) Mynningsfiskets starttid Enligt Fiskestadgan för Torneälven kan nationella bestämmelser fastställa ett senare startdatum än det som anges i stadgan (17 juni) för fiske med fasta redskap. Yrkesfiske eller annat fiske med fasta redskap i mynningsområdet ska dock inledas senast den 29 juni. Försommarfredningen av lax som infördes i kustfisket under mitten av 198-talet, med förstärkningar under mitten av 199-talet, anses generellt ha haft positiv betydelse för vildlaxbestånden. Ett mål för Torneälven har varit att förlägga fiskestarten i havsområdet utanför mynningen så att åtminstone 5 procent av laxen hunnit passera upp i älven innan fisket startar. För att ett sådant förvaltningsmål ska ha betydelse för laxbeståndet krävs att mynningsfiskets starttid påverkar den totala exploateringen, d.v.s. att ett tidigt startdatum resulterar i en längre fiskesäsong (högre fiskeansträngning) och vice versa. Även om det skulle finnas ett samband mellan fiskets startdatum och den totala exploateringen är dock regleringar av fiskestarten i syfte att låta hälften av laxen vandra upp inte nödvändigtvis en tillräcklig åtgärd för att säkerställa de biologiska målen, eftersom åtgärden bygger på ett relativt mål som inte väger in antalet laxar som tillåts passera upp i älven. Den beslutade TAC:n för lax i Östersjön var t.o.m. 211 betydligt högre än de rapporterade fångsterna, och kvoten reglerade därmed inte fisket. I tidigare underlag för Torneälven (Anon. 211, Palm m.fl. 212) antogs därför att mynningsfiskets starttid påverkade exploateringen av älvens laxbestånd, vilket gjorde det möjligt att t.ex. belysa hur stor andel av den totala fångsten i yrkesfisket som beräknades utebli vid olika startdatum och vilken effekt detta väntades få på lekbeståndets storlek. Sedan den kraftiga nedskärningen av TAC:n mellan 211 och 212 har dock kvoten helt eller delvis reglerat laxfisket i Finland och Sverige. Sannolikt kommer även kvoten för 217 att reglera fisket, och under dessa förutsättningar förväntas inte startdatumet för kustfisket påverka den totala fiskedödligheten i någon större utsträckning. Oavsett vilken effekt en varierad fiskestart har på den totala exploateringen kommer dock en senarelagd fiskestart även fortsättningsvis att minska exploateringen av större lax (och honor) som anländer tidigare på säsongen. Likaså väntas andelen odlad lax i Torneälvens mynningsområde öka senare under säsongen, vilket innebär att en senarelagd fiskestart även kan förväntas minska exploateringen av vild lax något. Andelen odlad lax i området utanför Torneälven har dock sannolikt sjunkit i takt med att mängden vild lax ökat, vilket innebär att denna effekt väntas bli jämförelsevis begränsad. Inslaget av odlad lax i Torneälvens mynningsområde har tidigare skattats till ca 15 % (Fiskeriverket PM, 28; Finska vilt och fiskeriforskningsinstitutet, VFFI, opubl. data för 21). Fjälläsning samt genetiska analyser av lax fångad i det svenska kustområdet nära Torneälven tyder på att andelen odlad lax varit av samma storleksordning även under senare år (Östergren m.fl. 215a; SLU, opubl. data). Trots att frågorna om startdatum för fisket och tidpunkten när 5 procent av beståndet passerat mynningsområdet sannolikt är av mindre betydelse idag än tidigare, kan det
18 (4) ändå vara viktigt att studera hur laxens vandringstid varierar mellan år. Tack vare tidsserier på fångster för tidigare oreglerade fisken samt sambandet mellan vandringstid och vintertemperatur kan grova prognoser göras för när hälften av laxen förväntas ha passerat mynningsområdet (se Anon. 211 för detaljer). Figur 8 illustrerar det förväntade mediandatumet (när 5 % av all lax räknat i vikt passerat mynningsområdet) under perioden 199 217 baserat på vattentemperaturer i södra Östersjön för januari, den månad där mest temperaturdata finns tillgängliga. Med reservation för att sambandet är förknippat med statistiska osäkerheter (Anon. 211), framgår att mediandatumet under merparten av åren bör ha inträffat mellan 17 och 29 juni, d.v.s. inom det intervall där reglering av fiskestarten är möjlig enligt den gällande gränsälvsöverenskommelsen. Vintern 216/217 har hittills varit jämförelsevis mild vilket innebär att 5 % av laxen som återvandrar till älven för lek under 217 förväntas ha passerat mynningsområdet redan den 15 juni (figur 8). Baserat på ovanstående kalkyler går det även att göra en prognos för hur stor andel som under 217 förväntas ha passerat mynningsområdet den 17:e respektive 29:e juni (tidigaste resp. senaste möjliga startdatum). En sådan analys ger att ca 58 % (i vikt räknat) förväntas ha passerat mynningsområdet den 17 juni, medan 9 % förväntas ha passerat den 29 juni. Slutligen ska påpekas att Torneälvens laxbestånd framöver i högre utsträckning än tidigare förväntas påverkas av de fiskeregler som gäller för andra kustområden i Bottniska viken. Den geografiska fördelningen av de nationella kvoterna kommer t.ex. till stor del att styra vilka laxbestånd som beskattas. Även kustfiskets starttider, vilka skiljer sig mellan Sverige och Finland, har betydelse. Idag påverkas sannolikt laxens vandringstid utanför Torneälvens mynning av de starttider som tillämpas längs andra delar av kusten, inte minst i finska förvaltningsområden längre söderut. För att reglera mängden tidigt anländande lax som vandrar upp i Torneälven skulle behövas synkroniserade förvaltningsåtgärder vilka omfattar betydligt större kustområden än endast Torneälvens mynning. I Finland finns planer på nya regler inför fiskesäsongen 217 som tillåter yrkesfiskare att börja fiska lax med ett redskap (laxfälla) redan fr.o.m. den 1 april. I övrigt kommer tidsregleringar och zonindelningar förbli oförändrade (samma som gällt sedan 28). De nya reglerna omfattar även införande av individuella kvoter fördelade enligt tidigare fångsthistorik, vilket innebär att den geografiska fördelningen av laxfångsten längs finska kusten kommer att bibehållas. Dessutom måste all landad lax för försäljning märkas med ett ID-märke som fästs genom gällocket eller kring stjärtspolen, där märkets nummer går att koppla till en viss yrkesfiskare. Maximalt 25 % av den individuella kvoten kommer få användas under början av säsongen (när fiske med endast ett redskap är tillåtet). De nya reglerna syftar till att förflytta delar av det relativa fisketrycket mot tidigare delen av lekvandringen. Den totala fångstmängden kommer som tidigare att begränsas av den finska laxkvoten.
199 1991 1993 1995 1997 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 29 21 211 212 213 214 215 216 217 Juliansk dag 19 (4) Det är i dagsläget svårt att överblicka de biologiska konsekvenserna av ovanstående finska regelförslag för laxbeståndens framtida status och utveckling. De förväntas dock leda till en ökad andel av äldre åldersgrupper i fångsten samt en jämnare fördelning med avseende på (del)bestånd med olika vandringstid. De nya reglerna behandlas för närvarande av det finska parlamentet, och ett beslut kan förväntas under mars månad. 18 175 17 165 16 155 Figur 8. Förväntad tid när hälften av laxen (räknat som vikt, inkl. grilse) passerat/passerar Torneälvens mynningsområde 199-217, beräknat från tidigare observerat samband mellan havstemperatur i Södra Östersjön (januari) och medianfångstdag vid Haparanda Sandskär sommaren samma år, korrigerat för skillnader mellan fiskeområden och typ av data (detaljer ges i Anon. 211). Temperaturdata saknas för januari 1993. De streckade linjerna anger tidigaste (17 juni= JD 168) samt senaste (29 juni= JD 18) möjliga startdatum för fisket som anges i Torneälvsstadgan (vid skottår, som 216, infaller dessa datum en Juliansk dag tidigare). Strecken kring symbolerna markerar ±1.96 SD. Tidpunkten när 9 procent av laxen passerat mynningsområdet infaller i genomsnitt 14 dagar efter att 5 procent av laxen passerat mynningsområdet. Använda temperaturdata kommer från SMHI:s databas SHARK (Svenskt HavsARKiv) och är framtagna inom svensk samordnad miljöövervakning av både regionala och nationella aktörer.
2 (4) Havsöring Bestånden av havsvandrande öring i Bottenvikens vattendrag bedöms ha låg status överlag (ICES 211). Elfiskedata indikerar att tätheterna av uppväxande öring i genomsnitt befinner sig långt under vad som bedömts vara optimala nivåer (figur 9). Samtidigt visar uppvandringsdata från svenska älvar att mängden lekvandrande havsöring tenderar att öka, om än från låga nivåer och med stor variation mellan vattendrag och år (figur 1). För att förbättra öringens status i Bottenviken råder i Sverige sedan 26 förbud för fiske med nät på vatten grundare än tre meter under vår och höst. Minimimåttet för öring har höjts till 5 cm i Sverige och 6 cm i Finland. Sedan 213 råder dessutom gemensamt svenskt-finskt fångstförbud för öring i Torne älv. I Torne älv förekommer både havsvandrande och strömstationär öring. Havsöringens viktigaste reproduktionsområden anses vara biflöden vilka mynnar i älvens huvudgrenar ca 25 mil från havet (Bergelin & Karlström 1985; figur 11). Finska märkningsstudier av odlad och vildfödd Torneöring visar att öringen tillbringar uppväxttiden i havet längs både svenska och finska kusten, och att vandringen sällan sker längre söderut än till Kvarken (Nylander & Romakkaniemi 1995; LUKE, opubl. data). Samma studier visar att en betydande del av öringens fiskerelaterade dödlighet sker under första och andra året i havet, innan fisken hunnit leka. En längre tidsserie för älvfångster av öring från Torneälven indikerar att älvens bestånd försämrats påtagligt sedan 197-talet (figur 12). De inrapporterade öringfångsterna inom svenskt yrkesfiske i områden nära Torneälvens mynning har sjunkit kraftigt den senaste 1-årsperioden. De finska fångsterna nära älvmynningen var länge mer konstanta, men dessa har också sjunkit de senaste åren (tabell 5). Figur 9. Status för havsöringsbestånd i olika delar av Östersjön (ICES subdivisions, se kartan) uttryckt som procent av skattad optimal täthet av ungar i vattendragen. Notera den låga statusen för öring i Bottenviken (subdivision 31). Data från 2-28. För mer detaljerad information hänvisas till ICES (211).
21 (4) 35 R. Kalixälv 14 R. Piteälv 3 12 25 1 Antal 2 15 Antal 8 6 1 4 5 2 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 2 R. Åby 3 R Byskeälv 18 16 25 14 12 2 Antal 1 8 6 Antal 15 1 4 2 5 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 35 R. Vindelälv 12 R. Rickleån 3 1 Antal 25 2 15 1 5 Antal 8 6 4 2 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 Figur 1. Uppvandring av havsöring (199-216) i sex svenska vattendrag. Data för 216 är preliminära. Fiskräkning sker på olika avstånd från mynningarna, vilket innebär att antalet fiskar oftast inte representerar vattendragens hela uppvandring. Notera de olika skalorna (y-axeln).
Figur 11. Biflöden som anses viktiga för reproduktion av havsöring i Torne älv. Bedömningarna är baserade på elfiskedata, habitatinventeringar och annan information (Bergelin & Karlström 1985; Ikonen m.fl. 1986). 22 (4)
23 (4) Tabell 5. Öringfångster nära Torneälvens mynning inrapporterade av svenska licensierade fiskare (ruta 668 och 669) och finska yrkesfiskare (Ruta 2). Vikt anges i ton. Från Finland finns bara uppgifter om vikt inrapporterade (antal skattade utifrån svenska medelvikter). Notera att det sedan 213 råder fångstförbud för öring i havs- och älvområdet tillhörande Torne älv (se figur 1). År Sverige Ruta 668 Ruta 669 668+669 Finland Ruta 2 Totalt 668, 669, 2 Antal Vikt Antal Vikt Antal Vikt Antal** Vikt Antal** Vikt 25 163 1.8 1946 2.89 39 4.68 873 1.36 3882 6.4 26 1269 2.97 92.22 1361 3.19 633 1.48 4.67 27 125.32 5.1 175.42 772 1.85 947 2.27 28 23.8 45.14 68.22 49 1.59 558 1.81 29 74.14 11.2 85.16 785 1.48 87 1.64 21 73.14 15.3 88.17 968 1.87 156 2.4 211 218.38 7.17 288.55 717 1.37 15 1.92 212 272.44 39.13 311.57 1449 2.65 176 3.21 213 44.1 2.1 46.1 76 1.55 752 1.65 214 11.2 43.1 54.12 487 1.1 541 1.22 215 6.1 6.1 12.2 46.77 564.94 216* 4.1. 4.1 39.77 313.78 * delvis preliminära data; ** skattat utifrån svenska årliga medelvikter Vid den årliga ekoräkning som sedan 29 sker vid Kattilakoski, ca 1 mil uppströms mynningen, följs lekvandringen av lax och havsöring. Eftersom havsöringens viktigaste reproduktionsområden är belägna längre uppströms i älven kan antalet öringar vid Kattilakoski betraktas som ett årligt index för hela älvens lekbestånd. Endast individer inom intervallet 52,5-67,5 cm räknas som öring tack vare problem att vid ekoräkningen särskilja större och mindre individer från andra fiskarter (lax, harr, sik, id, m.fl.). Baserat på finska fångstdata omfattar det aktuella längdintervallet ca 6 % av älvens havsöring, medan resterande andel består av mindre respektive större individer (ca. 2 % vardera). En ytterligare osäkerhet är förknippad med att särskilja havsöring från småvuxen lax som återvänder efter endast ett år i havet (s.k. grilse). Enligt oberoende fångstdata sker havsöringens lekvandring huvudsakligen tidigt under säsongen (maj-juni) medan laxgrilsen anländer senare (juli-augusti). Ett överlapp i vandringstid förekommer dock, och de årliga skattningarna av antalet passerande havsöring (och grilse) påverkas därför av vilket datum som vid ekoräkningen används för att avgränsa arterna. Viss vägledning om ett lämpligt avgränsningsdatum kan erhållas genom att studera hur antalet räknade individer i intervallet 52,5-67,5 cm varierar under den aktuella säsongen, men valet av datum är ändå förknippat med betydande osäkerhet.
24 (4) Figur 12. Historiska öringfångster i Torne och Kalix älv. De sjunkande älvfångsterna anses i hög grad återspegla minskande öringbestånd. Notera att sedan 213 gäller fångstförbud för öring i Torne älv. Figur från ICES (216a). Årliga skattningar av antalet vuxna öringar som passerat Kattilakoski sedan 21 återges i figur 13 i form av osäkerhetsintervall (min-max). Intervallen återspeglar skillnader i skattat antal beroende på vilket slutdatum (15:e resp. 3:e juni) som använts för att klassa individer inom längdintervallet 52,5-67,5 cm som havsöring (istället för lax-grilse). Även om de årliga skattningarna är osäkra kan konstateras att totala antalet havsöringar som passerat ökat sedan 213 (efter att fångstförbud infördes). Antalet räknade lekvandrande fiskar 216 var det högsta hittills (67 115 st.) men detta måste ändå betecknas som lågt för ett stort vattensystem som Torneälven med ett flertal biflöden där det förekommer lämpliga lek- och uppväxthabitat för havsöring. Som jämförelse kan nämnas att älvfångsterna under tidigare perioder (före 197-talet) ibland uppgick till mer än 3 individer (figur 12) vilket indikerar att antalet lekvandrande havsöringar bör ha varit betydligt högre. I linje med de långsiktigt sjunkande och sedan länge låga fångsterna av havsöring i hav och älv (innan fångstförbudet 213) och ett begränsat antal lekfiskar har tätheterna av öringungar länge förblivit mycket låga. Emellanåt påträffas inga årsungar (+) alls på vissa lokaler vid elfiske. Sedan 2-talets inledning kan man se svagt positiva trender, och överlag har tätheterna av öring varit något högre under senare år än tidigare under 8 och 9-talen (figur 14). Tätheterna anses dock fortfarande befinna sig långt under förväntat potentiella nivåer (jfr. ICES 211). Under de senaste åren har elfiskeresultaten för årsungar i grova drag återspeglat antalet räknade vuxna havsöringar som återvänt för lek föregående säsong; lägre +
Antal (min - max) 25 (4) tätheter har i regel följt efter år med ett lägre räknat antal lekfiskar (21-212, 215) medan högre tätheter resulterat efter år med fler lekfiskar (213-215). Det förekommer dock en hel del skillnader mellan enskilda elfiskelokaler, där förändringarna mellan år ibland avviker från det generella (väntade) mönstret. Hittills är det också svårt att se någon tydlig effekt på de genomsnittliga tätheterna av ung öring i älven efter att landningsförbudet för öring infördes. Vad gäller tendensen till ett ökat antal vuxna havsöringar under senare år bör också noteras att man i flera andra vattendrag kring Bottniska viken sett en liknande utveckling (figur 1). 12 1 8 6 4 2 21 211 212 213 214 215 216 Figur 13. Skattat antal lekvandrande havsöringar som passerat Kattilakoski (ca 1 km från havet) 21-216. Resultaten är baserade på ekoräkning (DIDSON) kombinerat med oberoende data från älvfångster och fångstprover (kroppslängd och vandringstid). Intervallen (min-max) återspeglar osäkerheter förknippade med att åtskilja (tidigt) lekvandrande havsöring från (senare passerande) småvuxen lax. Det ursprungligen räknade antalet individer har räknats upp med 67 % för att ta hänsyn till förekomst av öring mindre eller större än den räknade längdklassen 52,5-67,5 cm. Se texten för ytterligare information. Data: LUKE. Smolträkningen nära mynningen kan under vissa år inledas tillräckligt tidigt för att även täcka öringens utvandring (som inleds tidigare än laxens). Under senaste årtiondet har detta skett endast 211 och 216. Skattningar baserade på fångster från smoltfällan visar att hela älven under 211 producerade närmare 2 öringsmolt, vilket var en högre skattning än som erhållits under tidigare år. En motsvarande skattning för 216 visar preliminärt på nästan samma smoltproduktion av öring som under 211. Det är dock svårt att bedöma om de högre skattningarna 211 och 216 återspeglar en bättre täckning av artens smoltutvandring dessa säsonger, eller om öringens smoltproduktion i Torneälven faktiskt har ökat över tid.
1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 26 (4) Det finns även andra typer av observationer som tyder på att situationen för Torneälvens havsöring sakta har förbättrats. Fjällprover tagna i samband med älvfiske sedan mitten av 8-talet visar att medelåldern (antalet år sedan smoltifiering) har ökat sedan mitten av 9-talet följt av en motsvarande ökad andel flergångslekare (figur 15). Sammantaget tyder dessa resultat på att fiskedödligheten i havet har minskat över tid. 3 1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 1982 1984 1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 214 216 Pakajoki (FI) 3 Äkäsjoki (FI) Antal per 1 m 2 2 1 Antal per 1 m 2 2 1 3 Naamijoki (FI) 3 Kangosjoki (FI) Antal per 1 m 2 2 1 Antal per 1 m 2 2 1 3 Biflöden (SE) 2. Huvudfåror (SE) Antal per 1 m 2 2 1 Antal per 1 m 2 1.5 1..5. Figur 14. Årliga medeltätheter (1982-216) av vildfödda öringungar i fyra av Torneälvens finska biflöden samt årliga genomsnitt av elfisketätheter i biflöden och huvudfåror på svensk sida älven vilka bedöms kunna ha havsvandrande öring. Blå heldragen linje anger tätheter för årsungar (+) medan röd streckad linje är tätheter för äldre öringungar (>+). Notera att skalan (y-axeln) nederst till höger avviker från de övriga graferna.
1986 1988 199 2 22 24 26 28 21 212 Havsålder Andel flergångslekare 27 (4) Omfattande utsättningar av odlad öring (yngel och smolt) har pågått i biflöden på finsk sida sedan tidigt 9-tal. Trots dessa åtgärder har den naturliga produktionen varit fortsatt låg. En viktig orsak till att utsättningarna inte fått avsedd effekt är sannolikt att fiskedödligheten i havet, till stor del orsakad av bifångst vid fiske efter andra arter, fortfarande behöver minska ytterligare för att Torneälvens havsöringsbestånd ska kunna återhämta sig. Andra åtgärder som bedöms lämpliga för att hjälpa älvens havsöring finns beskrivna nedan (under avsnittet Förvaltning av Torneälvens laxfiskbestånd ). 3.5 3. 2.5 2. 1.5 1..5. 16% 14% 12% 1% 8% 6% 4% 2% % Figur 15. Medelålder (år efter smoltifiering; blå kurva) samt andel flergångslekare (röd kurva) hos vuxen lekvandrande havsöring i Torne älv, 1986-212. Kurvorna är baserade på finska fångstprover (sportfiske). Pågående forskning om öring i Torne älv I ett gemensamt forskningsprojekt vid SLU och LUKE, finansierat med medel från fiskekortsintäkter, genomförs studier för att erhålla biologisk bakgrundsinformation vilken behövs för en effektiv beståndsövervakning och förvaltning av älvens havsöring. I ett första steg har genetiska markörer (s.k. mikrosatellit DNA) använts för att studera genetiska skillnader mellan unga individer insamlade från olika uppväxtområden (biflöden) i älvsystemet. Baserat på skillnader mellan öring från olika biflöden kan geografiskt ursprung uppskattas statistiskt för utvandrande smolt fångade i älvmynningen och återvändande vuxna havsöringar. En liknande studie genomfördes nyligen för lax från olika delar av Kalix och Torne älvsystem (Lind m.fl. 215). Parallellt med de genetiska analyserna studeras även fjällprov från vuxen öring med avseende på ett antal livshistoriekaraktärer (smoltålder, antal år i havet innan första lek, antal år mellan upprepad lek, m.m.). Tillsammans med de genetiska resultaten, kan analyser av fjällprov ge ökad förståelse för hur individuell variation är kopplad till migration och reproduktion i olika delar av vattensystemet. Det finns även planer på att inom ett framtida fortsättningsprojekt (ännu utan finansiering) använda radiomärkning för att inhämta ytterligare kunskap om öringens vandringsmönster i Torneälven.
28 (4) Figur 16. Preliminärt resultat från genetisk kartläggning av öring i Torneälven. Pajdiagrammen anger andelen gener i stickprov från olika delar av älvsystemet som uppskattats tillhöra 13 olika genetiska kluster/grupper som identifierats (med programmet STRUCTURE). I den genetiska kartläggningen har DNA från ca 84 individer analyserats (stirr, smolt, vuxna). Det aktuella materialet härstammar från ett 25-tal provtagna lokaler (figur 16), från ca hälften av de biflöden som anses producera havsöring i vattensystemet (jfr. figur 11), inklusive de som tidigare bedömts vara viktigast. Preliminära resultat visar på förekomst av tydliga genetiska skillnader mellan olika biflöden inom vattensystemet, ibland även över korta geografiska avstånd (figur 16). Den genetiska variationen mellan lek- och uppväxtområden återspeglar att öringen (liksom laxen) i hög grad återvänder till sin födelseplats för att reproducera sig. Samtidigt finns indikationer på att antalet
29 (4) lekfiskar som producerat de analyserade ungarna i flera fall tycks ha varit mycket begränsat, vilket ytterligare förväntas förstärka graden av skillnader genom s.k. genetisk drift (slumpmässiga genetiska förändringar vid ett lågt antal lekfiskar). Ytterligare statistiska analyser av erhållna data kommer att behövas för att undersöka förekomst av ev. syskongrupper och/eller stickprov som härstammar från få föräldrafiskar. Figur 17 visar genetiska skattningar av andelen utvandrande smolt respektive återvändande vuxna havsöringar härstammande från olika uppväxtområden i Torneälven. Även om resultaten är preliminära och inte omfattar samtliga biflöden med havsöring i systemet, stämmer de tämligen väl överens med tidigare uppfattningar om vilka områden som står för den huvudsakliga produktionen av havsöring. Öringen från områden med mycket låga skattningar (figur 17) är sannolikt i huvudsak strömstationär, d.v.s. de lämnar inte älven under sin levnad. I nästa steg kommer genetiskt baserade skattningar av geografiskt ursprung för enskilda individer (smolt och vuxna havsöringar) att jämföras med uppgifter från fjällanalyserna. En slutrapport för projektet är planerad till mitten av 217..6 Smolt - grupperade stickprov.6 Vuxna - grupperade stickprov.5.5.4.4.3.3.2.2.1.1 Figur 17. Preliminära skattningar med 95% konfidensintervall från s.k. MSA (programmet ONCOR) av andelen utvandrande smolt (vänster) respektive återvändande vuxna havsöringar (höger) som härstammar från olika uppväxtområden i Torneälven. Siffrorna inom parentes anger vilket/vilka stickprov på kartan i figur 16 som skattningarna avser.
Genomsnittlig fångst (individer) 3 (4) Vandringssik Den havsvandrande siken utgör en karaktärsart för Torne älv där den bland annat är viktig för älvens traditionella fiske. Mest känt är fisket med långskaftad håv vid Kukkolaforsarna, ca 15 km från älvmynningen, vilket har månghundraåriga anor och utgör en turistattraktion. Nedan följer en uppdatering kring beståndsstatus och pågående forskning om älvens vandringssik. För en utförligare bakgrundsbeskrivning om artens biologi, fiskets utveckling samt olika faktorer som anses ha påverkat beståndet och fisket över tid hänvisas till 215 års biologiska underlag (Palm m.fl. 215, med referenser). I Torne älv påbörjar den havsvandrande siken sin lekvandring under juni månad. Under de senaste decennierna har den huvudsakliga vandringen dock förskjutits till att ske allt senare under sommaren. Tidigare kunde gott om sik fångas uppe i älven redan i juni, även om den huvudsakliga uppvandringen skedde i juli. Under senare år har håvfisket inte gett meningsfulla fångster förrän i augusti (figur 18). Även fångsterna i och strax utanför älven har fluktuerat påtagligt över tid. Historiskt sett visar både finsk och svensk statistik att fångsterna av vandringssik var särskilt goda under senare delen av 194-talet, samt från senare 197-tal till tidigt 199-tal. Under 2-talet har dock fångsterna av sik varit sämre, vilket anses återspegla en kombination av minskade yngelutsättningar, ett högt fisketryck i havet och en växande sälstam (Palm m.fl. 215). Datum Figur 18. Genomsnittlig dygnsfångst av sik vid håvfiske på finska sidan av Kukkulaforsen 1978-1984 (blå staplar) samt 211-214 (röda staplar). Notera att fångststatistiken endast omfattar fiskedygn när den totala dagsfångsten varit tillräckligt stor för att fördelas mellan olika fiskerättsägare. Data och figur: Markku Vaaraniemi.
31 (4) Utifrån statistik för yrkesmässigt svenskt och finskt kustfiske nära Torne älv framgår att fångsterna av sik minskat generellt sedan 2-talets inledande år (tabell 6). Både kustlekande bestånd samt vild och odlad sik från flera olika älvar (Torne, Kalix, Kemi, m.fl.) ingår i dessa fångster. I svenska område 669 (figur 1) anses dock vandringssik från Torne älv dominera i fångsten; även i detta område syns en tydligt minskad fångst (totalt och per redskap) under det senaste årtiondet (figur 19). Även uppe i älven har fångsterna av sik minskat påtagligt sedan 198- och 9-talet. Den historiska utvecklingen framgår bland annat av den längre tidsserie för svenska älvfångster av sik (1965-216) som återges i figur 2. Också statistik insamlad sedan 8-talet för håvfisket på den finska sidan av Kukkolaforsarna visar att fångsterna sjunkit långsiktigt till bottenåret 29, för att därefter åter närma sig 9-talets nivåer (figur 21). Fiskeansträngningen i det finska älvfisket har varit relativt konstant, vilket tyder på att det i första hand är beståndets numerär som förändrats över tid. Samtidigt har medelvikten för siken i fångsterna minskat avsevärt under de senaste decennierna; från inledningen av 8-talet till slutet av 9-talet sjönk medelvikten från ca 5 g till 35 g (ca 3 %) för att därefter plana ut på en hittills oförändrat låg nivå (figur 21). Denna negativa trend inleddes redan tidigare och har antagits bero på användande av mindre maskstorlekar inom det kommersiella nätfisket i havet. Tabell 6. Sikfångster från havet nära Torneälvens mynning 22-216 inrapporterade av svenska licensierade fiskare (ruta 668 och 669) och finska yrkesfiskare (Ruta 2). Vikt anges i kg. Från Finland finns bara vikt inrapporterad. För svenskt fiske anges även uppskattat antal använda redskap (Antal red.). Notera att en betydande del av fångsten sannolikt härstammar från andra bestånd än Torne älv, särskilt gäller detta ruta 668 (sik från Kalixälven) och ruta 2 (sik från omfattande utsättningar i Kemi älv). Statistik från HaV och LUKE. Sverige Finland Totalt År Ruta 668 Ruta 669 668+669 Ruta 2 668, 669, 2 Antal red. Vikt Antal red. Vikt Antal red. Vikt Vikt Vikt 22 28 3693 69 17732 97 21425 42623 6448 23 28 3856 69 2694 97 376 41356 72116 24 28 8569 66 53175 94 61744 557 116814 25 28 79 66 3382 94 491 5925 1115 26 28 5288 66 25287 94 3575 27492 5867 27 27 743 86 985 113 1593 3649 46642 28 27 1894 86 956 113 195 34929 45879 29 22 194 86 6912 18 8816 3368 42424 21 24 153 38 4799 62 5852 3512 4972 211 38 363 4 439 78 7669 32267 39936 212 37 2988 52 3695 89 6683 3584 41767 213 2 1315 55 4761 75 676 2747 33546 214 26 2145 59 1768 85 12913 31867 4478 215 31 3492 77 14192 18 17684 3311 5794 216* 27 91 61 689 88 771 12819 2529 * preliminära data
32 (4) Såväl svensk som finsk fångststatistik visar på jämförelsevis låga älvfångster under 216. På svensk sida var exempelvis den inrapporterade fångsten (5 75 kg) klart lägre än under 215 (1 146 kg). På grund av högt vattenstånd bedrevs fiske i huvudsak vid stranden; endast kortare pator kunde byggas varför stora områden i älven inte var tillgängliga för fiske med håv. Samtidigt visar även den preliminära fångststatistiken för yrkesfiske nära Torneälvens mynning på minskade fångster (tabell 6). De svenska fångsterna i ruta 669 var klart lägre under 216 (6 89 kg) än under 215 (14 192 kg). En liknande minskning kan även ses inom övrigt vattenområde för Haparanda kommun (ruta 668), där fångsten 216 var mindre än en tredjedel (91 kg) jämfört med 215 (3492 kg). Utvecklingen är därmed likartad vid kusten som i älven med en halvering eller mer av fångsterna. Detta tyder på att lekpopulationen 216 troligen var mindre än under 215. Det är okänt varför fångsterna (och sannolikt återvandringen) av sik 216 var lägre än under föregående år. Ur ett mer kortsiktigt perspektiv är antagligen naturliga fluktuationer i beståndet en viktig faktor. Givet de mer långsiktiga biologiska förändringar som kunnat observeras (senarelagd vandringstid, minskad medelstorlek, ökad förekomst av småvuxna könsmogna hanar) finns dock anledning till oro vad gäller framtiden för älvens bestånd av vandringssik. Figur 19. Årlig yrkesmässig fångst av sik 22-216 - totalt samt per redskap inom svenska område 669 (figur 1). Fångsterna av sik i detta område anses huvudsakligen härstamma från Torne älv. Baserat på data ur tabell 6.
33 (4) Figur 2. Svensk fångst av sik i Torne älv, 1965-216. Fångsterna härrör huvudsakligen från håvfiske (Kukkolakoski och Matkakoski) samt en mindre andel flytnätsfiske (Karungi) vilket bedöms utgöra i princip allt svenskt älvfiske efter vandringssik. Statistik från Lst Norrbotten. Figur 21. Utvecklingen inom håvfisket efter sik i Kukkolaforsarna givet som antal fångade fiskar (staplarna) samt årlig medelvikt (linjen) under perioden 198-215. Data från finska håvfiske-gruppen.